Bra fredag

Idag ska jag vara hos Doris och David redan klockan elva, så det är bara att masa sig ur sängvärmen och göra frukost. Ingen är lyckligare än Simba.

Doris står i fönstret och vinkar, redan när jag parkerar bilen på gatan. Jag hinner bara kliva ut ur hissen, innan hon öppnar ytterdörren. Bamsekram! Skönt! David har åkt iväg en sväng, så det är bara jag och Doris. Ullis och Marre är tydligen lite sena, men de kommer väl snart.

Vi sätter oss i vardagsrummet och börjar med att titta på den utskrift jag har gjort från Facebook. Doris blir genast rörd av alla fina kommentarer från alla fina vänner. Jag föreslår att hon kan titta igenom det sen, i lugn och ro tillsammans med David.

Istället börjar vi kolla igenom de ca 150 kort jag har framkallat från digitalt till papperskopior. Det går inte att hålla sig för skratt, för Johnny ser så himla glad ut på varje bild.

Ja, de flesta bilderna var ju med på bildspelet vi visade på minnesstunden. Marre har för övrigt lovat att lägga upp det på Youtube, så att alla vänner kan titta på det. Återkommer om det!

Så kommer Ullis, Marre och Hailey. Genast blir stämningen lite lättare. Det är svårt att inte skratta, när Hailey är i närheten. Vilket charmtroll hon är! Två tänder och ett enda stort leende. Finns det någon bättre energikälla?!

David kommer hem, när vi sitter och dricker kaffe. Vad bra, då hinner han gulla lite med Hailey också. Härligt att se både Doris och David le, även om jag vet hur de lider inombords. Det märks att de båda är väldigt barnkära.

Vi blir inte långvariga hos Doris och David. Marre och Hailey ska hem och Ullis liftar med mig ner på stan. Jag ska träffa Karin, Eva-Lena och Maria på lunch idag. En härlig kvartett av tjejer, som spontant har bildats den senaste månaden. Inget ont som inte har något gott med sig, om jag säger så!

Vi har fönsterbord på Thai Classic och äter, pratar och skrattar i ca två timmar, innan vi inser att verkligheten tränger sig på. Arbete och parkeringstider gör sig påminda. Vi vill bara inte avsluta vår lunch, men det blir säkert någon ny lunch snart igen.

På väg hem, tankar jag bilen vid Tuna Park. Även om klockan bara är straxt efter tre, så börjar det redan bli hysteriskt med folk. Tur att jag bara kan ta kortaste vägen hem nu. Ändå ringer jag mamma och Lillis för att höra om jag kan komma förbi på väg hem.

Det är ingen som svarar, så då åker jag raka spåret hem. Lika bra det, för jag känner att själen behöver komma ifatt. Även om jag har haft kul och känt att dagen har varit bra idag, så behöver jag vara lite ensam nu.

Simba står givetvis i hallen och möter upp. Gissa om det värmer i mitt hjärta! Det går inte lång stund innan han vill ut i sensommarvärmen. Det är tjugo grader i skuggan! Själv startar jag upp Johnnys dator och sätter mig.

Jag har gett mig den på att jag ska försöka att förstå den budgetfil, som Johnny har gjort för att hålla koll på vår ekonomi. Jag har varit inne och kollat den några gånger redan, men det har gjort för ont att titta närmare. Det var ju det sista Johnny gjorde på datorn, innan han gick iväg den där morgonen, då han aldrig kom tillbaka.

Så där, tre timmar senare, så har jag äntligen fått koll på budgetfilen och förstår allt, från början till slut. Tjohooo! Dessutom ser det ju riktigt bra ut. Vad duktig han har varit min älskade gubbe! Samtidigt känns det ju jäkligt bittert, att han inte kunde känna så själv, oavsett hur många gånger jag försökte säga det till honom.

Mitt i glädjen över att ha besegrat budgetfilen, så ringer jag till mamma. Måste bara få berätta för henne om att jag äntligen har fått koll. Vi pratar i över en timme. Hon är så uppstressad över kommande visning av deras hus. Vi bestämmer att jag ska komma över i morgon och hjälpa till med det sista, innan visningen på söndag.

Husbilen får inte stå kvar på deras tomt under visningen, så de kommer ut till mig med den i morgon kväll. Om bara vädret så tillåter, så ska vi grilla och dricka gott vin då, för att fira att vi är klara inför deras visning. Känns bra!

Mitt i allt, så känner jag en stor upprymdhet inför mitt eget beslut om framtida boende. Jag har bestämt att jag ska ringa till mäklaren på måndag, för att diskutera villkoren för bostadsrätten i Stenby. Ett stort steg framåt i mitt nya liv. Håll tummarna för mig!

På visning i Stenby

Promenaden runt Lillsjön gjorde gott i både kropp och själ, även om den inte kunde råda bot på all överskottsenergi. När jag är hemma igen, så gör jag lunch.

Försäkringsutredningen kan jag inte göra så mycket mer med innan måndag, då jag ska till banken och göra bouppteckningen. Rengöringen av toaletterna får nog trots allt vänta till en annan dag. Det är alldeles för fint väder nu, för att stå och skura toaletter!

Nej, istället svidar jag snabbt om till bikini, tar fram soldynan och lägger mig bekvämt tillrätta i solstolen på altandäcket. Underbart, 19 grader i skuggan och det är den 29:e september! Kan det verkligen vara sant?

Det ska ju tydligen bli så här härligt över helgen också. Kanske får lov att blåsa liv i grillen en sista gång för säsongen då. Kanske dumt att ta ut något i förskott. SMHI har ju haft fel förr, om jag säger så.

Det riktigt stramar i skinnet efter solen, när jag går in för att ta en dusch. Tänkte att jag skulle göra mig lite extra fin nu, när jag ska gå på visningen, så jag sminkar mig också. Jag har stämt träff med mamma, Henke, Ullis och Marre. Vi kommer hela, tjocka släkten för att titta på den där bostadsrätten i Stenby.

Man brukar ju säga att man ska gå på magkänslan och den känns riktigt bra. Marre sa direkt till Ullis, att den här lägenheten skulle de ju själva kunna tänka sig. Henke går och letar eventuella fel i byggnadskonstruktionen, men han verkar nöjd han också. Mamma blir också positivt överraskad.

Det äldre par, som bor där idag, är hemma och jag får därför möjlighet att ställa frågor direkt till dem. Det verkar vara ett väldigt lugnt och ordentligt område. Enda grejen jag känner mig lite missnöjd med, är att altandäcket inte kommer att rymma mina utemöbler eller solstolen, som jag har idag. I-landsproblem!

Allt är så ljust, nytt och fint! Jag kan inte hitta en enda skavank. De har ju ändå bott där i tre år, även om det inte syns. Allt känns så där lagom stort, precis anpassat efter mina behov. Sen finns det även kolonilotter att hyra, om jag nu skulle känna för det.

Nu är ju det här den första bostadsrätten, som jag tittar på. Sen har jag ju inte tänkt att jag ska sälja huset förrän till våren. Mäklaren förklarar att det säkert inte är något problem, för de som bor i lägenheten idag har inte något nytt boende ordnat ännu. Om det bara hänger på tillträdesdatum, så går det nog att ordna.

Jag tackar för visningen och säger att jag ska hem och låta saken mogna. I själva verket har jag ju redan börjat att möblera i huvudet, men det vill jag ju inte säga till mäklaren. Sen står det nog i pannan på mig, men det är ju en annan sak. Mäklaren är nog inte dummare än att han ser hur det är ställt. Pokerfejs, NOT!

Jag följer med mamma hem på en kaffe. Lillis har kommit hem och jag visar honom materialet från visningen. Samtalet under kaffestunden blir lite fram och tillbaka i ämnet. Mamma och Lillis har ju helgens visning, av deras eget hus, i huvudet och jag har bara Stenby i skallen.

Klockan hinner bli sju innan jag är hemma igen. Simba kommer och möter mig i hallen med ett anklagande jamande. "-Ja, det har ju redan blivit mörkt och här sitter du alldeles ensam! Kom till matte!" Lite gos, lite mat och vatten, sen är det ut i den ljumma sensommarkvällen, som gäller för Simba.

Magen knorrar och jag inser att det inte hinns med någon matlagning idag. Det blir yoghurt till kvällsmat. Snabbt, nyttigt och gott. Perfekt!

Lagom jag har slagit mig ner vid matbordet och börjat äta, så ringer Ullis. Hon är givetvis nyfiken på om jag fortfarande har kvar den där sköna magkänslan. Jag kvittrar på och känner mig nästan berusad av eufori. Orden liksom bara stockar sig i halsen. Allt vill ut på en gång.

Just som jag har avslutat samtalet med Ullis, så ringer mamma. Hon undrar givetvis samma sak. Återigen får jag kvittra en stund och känna mig berusad av eufori. Verkar som att mamma också tycker det känns bra, även om jag vet att hon har lite problem med själva området Stenby.

Vid niotiden messar Henke och vill att jag ska ringa. Vi pratar en lång stund om visningen och mycket annat. Han har fått projektanställning hos Lillis en månad, så han är riktigt nöjd över att äntligen kunna tjäna lite egna pengar. Kul!

Som jag skrev igår, hoppas nu bara att det här inte är toppen på en humörsvängning. Skulle det vara det, så lär jag krascha ganska hårt, för de två senaste dagarna har jag mått, under rådande omständigheter, toppen.

Är nog tyvärr för bra för att vara sant, men jag passar ändå på och njuter, så länge det nu varar.

Lång näsa

Och här sitter jag med lång näsa. De ringde nyss från Fröslunda vårdcentral och sa att min kurator är sjuk idag. Jag som hade satt klockan på ringning och allt. Visserligen väckte Simba mig en halvtimme innan det var dags att gå upp, men han var så gosig då, så det gjorde inget.

Då har jag en hel dag över nu då. Ja, det är ju inte riktigt sant, för klockan fyra ska jag ju gå på visningen. Ser fram emot det. Då gäller det att jag aktiverar mig med något vettigt, så att tiden går fort fram tills dess.

Få se nu. Städa toaletterna eller fylla i försäkringsutredningen? Pest eller kolera? Vi får väl se vad det blir. Båda sakerna behöver göras, så det bästa vore ju om jag kunde orka både och.

När jag tittar ut genom fönstret, så ser det faktiskt ut som att solen tänker titta fram. Visserligen blåser det fortfarande mycket, men en promenad ska jag nog ta i alla fall.

Jag känner mig fortfarande lika uppskruvad, som jag var igår. Kanske har det med kommande visning att göra, eller så är det en svacka på ingående. Man blir ju helt slut av att gå på högvarv hela tiden. Kommer nog att göra gott med den där promenaden.

En dag i 180

Vilket skitväder det är idag! Det blåser och regnar. Riktigt höstrusk! Inte ens Simba vill gå ut, men har inget val, efter tredje gången han väcker mig. Sen sover jag till halv nio. Rekordtidigt uppe idag!

Jag bestämmer mig direkt för att idag ska jag banne mig städa. Det ska ju bli fint väder senare i veckan och till helgen och då vill jag ju inte ha det tråkiga kvar. Först ska jag bara....

Min nygamla, eller rättare sagt återfunna vän, Karin Harich ringer. Vi pratar en lång stund och det känns bra. Tror att vi både ger och tar, för samtalet handlar både om mig och om Karin, precis som det ska vara mellan riktiga vänner.

Precis när vi har lagt på, så ringer det på min mobil. Det är mäklaren, som inte hade hört av sig. "- Ja, jag vet inte vad som har klickat. Vi har väl helt enkelt ringt om varandra....". Yeah right! Hur som helst, så bokar vi en tid till i morgon kl. 16. "- Perfekt, tack för det!"

Jag ringer genast till Ullis, för hon har ju sagt att hon och Marre gärna vill följa med och titta. Vi pratar också en lång stund om hur vi mår och hur det går. Känns så bra med Ullis nu. Vi har kommit varandra så nära.

Hon är på rätt spår med sin sjukdom nu och har träffat en superbra beteendevetare, som hon känner förtroende för. Hoppas att det fortsätter så och att inget får störa den utvecklingen framåt.

Nu, när jag mår skapligt idag, så passar jag på att ringa till Johnnys mamma, Doris. Det är ingen mening att jag ringer, när jag själv är låg. Då drar vi bara ner varandra.

Det går lite trögt i början av samtalet med Doris. Vi är båda så ledsna, så det blir svårt att prata. Sen känner jag själv hur jag bara babblar och babblar. Jag får till och med Doris att skratta till några gånger. Känns härligt, för det var länge sedan jag hörde henne skratta.

Jag berättar, att korten nu är framkallade och att jag gärna kommer över, för att lämna dem. Vi bestämmer att jag ska komma på fredag förmiddag. Ullis, Marre och lilla Hailey följer med också. Då kommer det att bli svårt att vara ledsen, för jag menar att Hailey brukar kunna hålla låda.

När jag har pratat klart med alla i telefon, så är klockan redan lunchdags. Ja, men då slipper jag ju att städa ett tag till då, men sen är det banne mig dags!

När jag sitter och äter, så tänker jag på de fina orden, som Henke skrev om Johnny på Facebook. "Nu är du en ängel, vilket du redan var här hos oss!" Ja, det känns nästan som att Johnny var en ängel på besök i mitt liv. Vi fick hela nitton, underbara år tillsammans.

Jag tänker också på en av de fina dikter jag har fått. Anna och Peter Witt skrev, "När sorgen nästan bryter dig och allt känns hopplöst trist. Försök att minnas det du fått och inte det du mist." Den dikten har hjälpt mig in på rätt spår många gånger.

Det är så lätt, att man helgonförklarar någon som har dött, att man bara minns det som var bra. Lika lätt är det, att ta allt för givet i livet, inte minst den man har närmast. Nej, jag försöker inte helgonförklara Johnny, på något vis. Jag vill bara säga att han var den jag älskade och ville bli gammal med, inte hans änka.

Efter maten, så börjar jag att damma. Sen slår det mig att jag nog ska ringa mamma också. Dels, så är jag nyfiken på hur det har gått hos tandläkaren och hos naprapaten. Sen måste jag ju berätta att jag ska på visning i morgon. Mamma sa ju förut, att hon gärna ville följa med på den.

När städningen är klar, så känner jag mig riktigt nöjd. Dessutom har solen brutit igenom det grå molntäcket. Klockan är bara fem, så jag hinner faktiskt med en stavgångsprommis runt Lillsjön. Inte för motionen, för den är redan avklarad. Nej, för att få lite dagsljus och frisk luft.

Klockan hinner bli framåt halv åtta, innan jag får ordning på kvällsmaten. Det blir ju ingen ordning på mattiderna, när man är själv! Nåja, jag äter ju i alla fall.

Det blir rent utav stressigt, för att jag ska hinna äta klart och plocka undan till klockan åtta. Jag har spetsat mig på "Bonde söker fru", men när jag sätter på TV:n, så är det "Idol". What?! Besviken, men det går ju faktiskt att titta på "Idol" också.

Förstår inte vart dagarna tar vägen! Idag känns det inte som att jag har slagit ner rumpan en sekund. Det har gått i 180 hela dagen. Sen har jag i och för sig mått väldigt bra idag, nästan på gränsen till hysterisk. Det brukar dessvärre betyda, att jag är på väg ner i avgrunden igen. Hoppas att jag har fel!

Tur att jag ska till kuratorn i morgon, men vilken jäkla tid jag har fått! Kvart över nio på morgonen. Hur gick det till?! Var jag drogad, när jag sa OK till den tiden?! Nåja, nu har jag i alla fall ställt klockan på ringning, så då ska det väl gå bra, dvs om jag nu har gjort rätt med klockan. Inte riktigt min grej....

Fin och flitig dag

Jag är inte gladare idag heller, när jag vaknar och jag sover i vanlig ordning till halv tio. Trodde att det skulle kunna bli lite lättare nu, men så är det inte alls.

Det är hög tid att sätta fart med frukosten, för klockan elva kommer mamma hit. Hon ska ta passfoto idag, så jag har lovat att sminka henne innan hon går till frissan och blir fin i håret.

När jag är klar och bara väntar på att mamma ska komma, så går jag in på en Facebooksida, som heter "God gärning". Där brukar folk lägga in videosnuttar med något fint kärleksbudskap. Tänkte att jag skulle boosta lite positiv energi, för att orka rycka upp mig idag.

Lite fåniga videoklipp och istället börjar jag kolla på andra förslag på Youtubeklipp. Jag väljer en video, som handlar om två katter. Jag läser inte så noga vad den handlar om, utan tänker bara att den är nog gullig och det är ju just vad jag skulle behöva. Skratta lite.

Det är en katt, som står och tassar uppe på en annan katt, som ser ut att sova. Gulligt, tänker jag. Sen ser jag ju att den "sovande" katten ligger vid en bil. Den är ju för sjutton överkörd och den andra katten försöker att ge hjärtmassage.

I stället för att få positiv energi, så börjar jag att gråta och känner sorgen komma som ett slag i ansiktet. Jag var inte alls beredd på den här vändningen. Usch, så sorgligt! Nu lägger sig den andra katten bredvid den döda och ser sorgsen ut. Näej, vad är det här?!

Jag är tvungen att visa mamma vad jag just har tittat på och hon blir lika berörd som jag. Det är med nöd och näppe vi kan påbörja sminkningen, för alla tårar som vill fram.

Mamma blir i alla fall fin och ska nu åka in till frissan, för att klippa sig och bli fin i håret också. Det är ett strålande höstväder ute, så jag bestämmer mig för att åka med i bilen, in till Årby gård och sen gå därifrån. I stället för stavarna, tar jag med mig svampkorgen.

Skogen är bara helt ljuvlig. Jag njuter varje sekund av att se den gröna mossan, stillheten och all lockande svamp. Jag får riktigt skärpa mig, för att inte plocka med mig alla trattkantareller jag springer på. Nu ska jag prioritera de gula och de dyker ju faktiskt upp lite här och där. Vilken lycka!

För en stund, så glömmer jag att jag har sorg och känner mig lättare i sinnet. Det tar mig runt två och en halv timme att kryssa runt i skogen mellan Årby gård och Bälgviken. Nu är jag superhungrig, så nu blir det raka spåret hem.

Det går snabbt att få fram lunchen, eftersom jag har pitabröd med kall tonfiskröra kvar sedan igår. Det blir ju alltid en portion över nu, eftersom jag alltid gör mat, som jag alltid har gjort. Det är ju i och för sig bra, så man slipper laga mat jämt och ständigt.

Korten från Fuji har kommit med posten. Marre har hjälpt mig att ladda upp alla kort på Johnny, för framkallning på papperskort. Jag har ju lovat Johnnys föräldrar att de ska få papperskort, eftersom de inte har någon dator. Nu ska jag bara se till att även skriva ut alla fina inlägg om Johnny, från Facebook, innan jag hör av mig till dem.

Efter maten, så går jag ut i solskenet igen. Den här gången är det för att klippa gräsmattan. Gäller ju att passa på när det är fint väder och härligt att vara ute. Idag lär jag ha fått tillräckligt med motion i alla fall.

Två timmar senare, är jag klar. Nu känner jag mig riktigt nöjd med vad jag har gjort idag! Då kan man få sätta sig en stund vid datorn då.

Nähä, inte något livstecken idag heller från mäklaren, som jag har anmält intresse för visning till. Nu är det en och en halv vecka sedan jag hörde av mig med en intresseanmälan via Hemnet. Sen har jag även ringt till mäklarfirman och stött på en gång. Nu är jag sur!

Jag sväljer ner stoltheten och ringer igen. Jag vill ju i alla fall se på den här bostadsrätten. Mäklaren är på väg ut på en visning, men jag blir lovad en återkoppling under morgondagen av hans kollega.

Henke ringer och vi pratar en lång stund. Min lilla gubbe! Jag frågar om han kan hjälpa mig att ta upp båten och det kan han. Vi bestämmer att vi ska göra det på söndag och att jag gör någon god mat tills dess. Äntligen ska jag få rå om honom lite!

Till kvällsmat blir det svampomelett. Smakar riktigt bra! Ändå har jag massor med svamp kvar. Så här fin blev dagens skörd....

Nu ska jag äntligen sätta mig vid datorn för att knyta ihop säcken med det jag har lovat Doris och David. Jag har även några kort från begravningen, som jag har lovat att skriva ut. Då är det bara att sätta sig och läsa manualen till skrivaren då. Jag som älskar manualer!

Några svordomar och lite meckande senare, så har jag faktiskt lyckats att skriva ut korten på riktigt fotopapper. Efteråt skäms jag, för jag visste ju inte ens vart fasen pappersfacket fanns, än mindre var bläckpatronerna fanns. Men nu vet jag och jag är så stolt!

Sen klipper jag och klistrar in alla fina kommentarer, som folk har skrivit på Johnnys Facebook. Det tar en stund, för det är många som ha skrivit så mycket fint Sen gäller det ju att redigera, så att det blir begripligt för Doris och David också.

Nu sitter jag här, stolt som en tupp! Allt är utskrivet och klart. Nu är ju klockan för mycket, så jag får väl ringa och prata med dem i morgon och höra om de vill komma ut hit och fika eller om de hellre vill att jag hälsar på dem i stan.

Nu är Simba skitsur på mig. Jag har inte ägnat mig åt honom på nästan hela dagen. Nu har han gett upp och ligger med en sur knix på nacken, i stolen bredvid, Husses stol. Matte vill ju inte prata. Men nu börjar jag känna av kvällsmedicinerna, så nu måste jag försöka att hinna med en dusch innan jag slocknar.

Heldag med fönster

I natt har jag fått sova ganska ostört. Simba väckte mig första gången klockan fem och det är inte vanligt. Klockan sju åkte han ut, så att jag fick sova ostört. Han är besvärlig på morgonen, när han har fått för sig att det är dags att stiga upp.

Ändå sover jag till halv tiotiden idag och undrar varför jag ska gå upp, när jag vaknar. Det har blivit mer påtagligt nu om morgnarna, att jag är ensam och att jag inte känner någon glädje över att vakna. Det är då det är så viktigt, att jag har något bestämt att ta mig för under dagen. Något som kan locka mig ur sängen och ur meningslösheten.

Idag har jag lovat mamma att komma ut och tvätta fönstren i hela huset. Det känns roligt, för jag vet hur tacksamma de är. Alltså så finns det en mening, även idag, för mig att pallra mig upp och göra frukost.

I går kväll, när jag satt framför datorn, så kom jag på att jag skulle försöka börja använda kalenderfunktionen i Outlook, precis som jag gjorde på jobbet, fast utan irriterande påminnelser då. Nu ska jag bara fylla på med saker, som kan skapa mening åt min vardag.

Det är alltid bra att få överblick, istället för att ha lösa lappar på kylskåpet. Dessutom har jag börjat få så många tider att passa och roliga saker att göra, så jag har nästan svårt att hålla koll på när jag skulle göra vad. Nu ligger de där, prydligt i min Outlook-kalender.

Jag kommer till mamma vid elvatiden. Ja ha, då är det bara att kavla upp ärmarna och ta tag i det där med fönstren då! Känns faktiskt roligare att tvätta någon annans fönster, än sina egna. Det underlättar ju, om jag säger så.

Shit, vad många fönster de har på sitt hus! De har även en inglasad veranda, men där nöjer vi oss med att svabba av fönstret, som utgör själva dörren. Effie har gjort lite söta nosavtryck, som behöver bort innan visningen.

Mamma känner sig lite onyttig av att bara stå vid sidan och se på. Det behöver hon inte göra länge, för spröjsarna behöver tvättas av. Dessutom kan ju fönsterbrädorna behöva sig en avtorkning också.

Vi hinner med en kort paus för kaffe och macka, innan jag kör på med nästa våning. Svetten lackar, men jag mår bra av det här. Blir nästan manisk. Det är väl ett sätt att förtränga sorgen, som pockar på uppmärksamhet hela tiden.

Ryggen säger ifrån, när jag tvättar utsidan på de höga panoramafönstren ut mot sjön. Vilken tur att jag är klar nu då, för det riktigt hugger till i ryggslutet. Helt utpumpad, sjunker jag ner i soffan, för att vila min stackars rygg. Då kommer tårarna.

När man minst anar, så kommer ångesten och sorgen och river tag i en. Då är det bara att släppa taget. Det går över, men det måste få komma ut. Jag berättar för mamma, att det är svårast på morgonen och på kvällen, då allt stannar av och man är ensam i tystnaden med alla tankarna.

Ullis ringer och undrar var jag är. När hon hör att jag är i Borsökna och sen ska till apoteket, så vill hon följa med mig. Jag säger åt Ullis att komma till Borsökna, för att hämta älgfärsen de skulle ha fått i lördags. Så blir det.

Mamma och Lillis kramar om mig och tackar för hjälpen. De frågar hela tiden vad jag vill ha, men jag säger att jag inte vill ha något. Till slut kommer jag på vad jag vill ha, eller rättare sagt vad jag vill. Jag vill att mamma ska se till, att komma iväg med sin onda rygg och se till att bli bra tills vi åker.

Ullis och jag gör sällskap in på apoteket. Sen går vi in på Coop Forum, så att jag får fylla på det som saknas hemma. Inte ofta vi går i mataffären, så här tillsammans. Riktigt mysigt! Sen att jag känner mig helt urblåst i skallen just nu, det är en annan sak.

Nu är det dags för mig att åka hem och nu känns det ganska OK. Jag har ju varit borta nästan hela dagen, så nu är nog Simba irriterad. Ja, nu ska det faktiskt bli skönt att komma hem och ta det lite lugnt och skriva. Men först måste jag se till att äta lite kvällsmat, för nu har magen börjat knorra och då gäller det att passa på.

Efter maten, med Simba i knät, så kollar jag vad som står i kalendern. Jo, på förmiddagen i morgon kommer mamma. Jag ska sminka henne, så att hon blir fin till passfotograferingen. På eftermiddagen har jag planerat att städa. Men då så, då är jag ju fullbokad i morgon också då!

Ny energi

Det gjorde tydligen susen, det där med att skriva av sig en stund i morse, när jag var ledsen. Nu är jag i full fart med att ånga runt Lillsjön med stavarna. Helt underbart väder att vara ute och gå i!

Jag är helt genomsvettig när jag kommer hem, men jag känner att jag har fått ny energi av att vara ute och röra på mig. Fick mig en trevlig pratstund med ett par av mina grannar på gatan, innan jag gick in också. Det har nog också hjälpt till, att höja humöret och därmed också orken.

Så var det det där med målningen då. Hm, ja inte har jag väl någon större lust, heller. Därför hittar jag på tusen saker att göra först, för att liksom fördröja det tråkiga och skrämmande.

Ja, det känns faktiskt fortfarande skrämmande, för att målningen påminner mig så påtagligt om min sista tid med Johnny. Han hade ju till och med målarkläderna på sig, när han gick och ställde sig framför tåget. Inte undra på att jag får ångest, av att bara tänka på målning!

Det är dags att byta sängkläder och jag nöjer mig inte bara med att byta lakan. Jag tar dessutom fram dammsugaren och suger rent under och mellan madrasserna. Sen får överkastet sig en omgång också. Allt för att slippa inse, att det är hög tid att börja måla.

Tvättunnan är full, så jag sorterar tvätten och lägger i en omgång i tvättmaskinen. Nej men, se där! Nu är det ju dags att äta lunch. Vad synd, jag som hade tänkt börja måla, eller inte!

Det blir en snabb tallrik med yoghurt och musli. Sen tar jag tjuren vid hornen och byter om till mina målarkläder. Utan att fundera så mycket över hur det känns, så går jag ut i garaget och tar fram färg och penslar. Ingen ångest, inte än i alla fall.

Jag går en snabb inspektionsrunda, för att se var det behöver bättras på och fyllas i. Petig, som jag är, så hittar jag en hel del att pilla med, men det är nog precis vad jag behöver just nu. Något att avleda tankarna på.

Istället tänker jag på hur lycklig jag är, som har så snälla barn med flickvänner, som har hjälpt mig att avsluta årets målning. Det här lilla som är kvar, känns helt OK för mig att slutföra. Det är ju jag själv, som har sagt att jag kan ta det sen. Jag vet ju hur jag funkar, att jag måste vara där och peta, tills jag är helt nöjd.

Tre timmar senare, så ringer jag till mamma och pratar en stund. När Lillis skjutsade hem mig igår, så lovade jag att hjälpa dem med fönsterputs innan visningen kommande helg. Hur mycket vin drack jag egentligen?! Jag som nyligen har avslutat min egen fönsterputs. Nåja, det känns ju ändå skönt att få hjälpa till och göra dem glada.

När vi har pratat klart, så gör jag iordning två hamburgare. Snabbt och gott! Inser att jag har blivit riktigt dålig på att äta sallad och grönsaker i största allmänhet. Har väl att göra med, att jag inte gärna lagar mat till mig själv. Det känns så tråkigt, när man är själv.

Det är flera fina vänner, som har ringt under dagen, när jag stod med målarfärg upp till hakan. Skulle egentligen slå dem en signal nu, men skriva först, så att själen hinner ifatt också. Sen är det ju seriestart för Robert Gustafssons nya serie ikväll och det måste jag ju bara se. Vi får se vad jag hinner. Inte stressa nu!

Summerat, så har dagen varit bra. Den började ju inget vidare, men när jag väl kom igång, så var det bara att köra på. Det bästa av allt, är att jag har besegrat ångesten inför målningen och faktiskt satt punkt för årets målande. Tjohoo!

Trög start

Nej, nu måste jag nog ta mig i kragen och sluta sova till halv tio, tio om morgnarna! Det känns ju som att hela dagen bara försvinner, efter man har ätit frukost. Stor del beror nog också på att jag alltid hamnar vid datorn, det första jag gör efter frukost.

Å andra sidan, vadå måste?! Jag måste väl för sjutton ingenting! Jag om någon har väl rätt att få ligga länge på morgnarna! Den enda, som har rätt att ställa krav på mig och som dessutom gör det, är Simba, men han åker ju ut tidigt på morgonen, så att jag kan få sova klart.

Nu har det ju blivit så där höstigt och kallt ute på morgnarna, så det lockar ju inte så mycket att gå ut på promenad innan frukost, heller. Annars var det en väldigt bra och skön vana, jag hade. Tror att det var husmålningen och depressionen, som knäckte den goda vanan.

Idag har jag bestämt mig för att jag ska måla klart de där sista detaljerna på huset, som jag sa att jag kunde klara själv. Vi får väl se hur det går den här gången. Sist jag hade bestämt mig för att måla och till och med hade bytt om till målarkläderna, så kom ju ångesten dundrande och det var bara att ge upp.

Tvättunnan håller på och svämmar över, så jag ska väl se till att tvätta några maskiner idag också. Se där, jag har ju en hel del att göra idag, så varför sitter jag då här och hänger läpp vid datorn? Vet inte, men jag känner mig väldigt ledsen och låg idag.

Det kanske blir bättre, bara jag sätter fart. Det brukar ju bli bättre direkt efter att jag har tvättat ansiktet och borstat tänderna. Att sitta här, framför datorn, ofräsch och iförd bara morgonrock och tofflor, är ju lite deprimerande i sig.

Sen är ju själva skrivandet förlösande. Jag tömmer, helt enkelt, mitt system på de känslor, som för tillfället regerar. En strid ström av ord kommer från hjärtat, via tangenbordet och upp på skärmen. Jag är så glad över att jag hittar ord och att det faktiskt lättar upp mitt sinne!

Släktmiddag i Borsökna

Idag fick jag tillfälle att hälsa på mina nya grannar igen, på ett mer sansat sätt än sist, då det bara blev allmänt gråt- och kramkalas. När jag stod på uppfarten och väntade på Lillis, som skulle komma ut och hämta mig, så möttes vi helt naturligt, när de höll på med sina flyttlådor i garaget.

Vi kramades även nu, men på ett mer avspänt sätt. Jag är helt imponerad av hur man orkar flytta, efter att ha bott 38 år i samma hus här i Bälgviken, vilket är fallet för dem. Han är typ 80 år och hon är väl betydligt yngre, men trots allt ingen ungdom. Och jag som funderar på hur JAG ska orka flytta sen.

Alla har redan kommit, när jag och Lillis kommer fram till Klippstigen. Som vanligt, blir det kramkalas innanför dörren och Hailey är på sitt bästa humör. Hon sitter med vid bordet i sin speciella lilla stol....

Den tomma platsen, där Johnny normalt skulle ha suttit, fylls nu av Hailey. Därför blir det ingen större dramatik vid bordet. Självklart saknar vi alla Johnny, men det lättar upp att Hailey finns där. Hon tar inte Johnnys plats, hon bara överbryggar den panik vi alla har känt, inför den här middagen. Tack Hailey!

Vi vuxna bara pratar och äter och det blir i längden lite tråkigt för Hailey. I brist på annat, så få hon leka med en tom flaska Ramlösa....

Efter maten är det lek som gäller....

Lillis och Hailey har helt klart hittat varandra....

Smakar gott med hemlagad älgkalops och därefter kaffe och glass med ägglikör. Hailey har missat sin middagslur, så nu måste aiti, mamma Marre, lirka lite med en tröttis, även om hon är glad på den här bilden....

Henke och Johanna tackar för sig och straxt därefter lämnar även Ullis och Marre med en tapper liten tjej. Lillis har lovat att köra mig hem sen, så jag stannar en stund till.

Känns skönt att få sitta en stund och prata med bara mamma och Lillis. Vi blir lite djupa en stund, men sen pratar vi lite om kommande solsemester och stämningen stiger igen.

Lite lätt illamående av all mat, vin och godis, sitter jag nu i bilen på väg hem. På väg hem till mitt tomma hus i Bälgviken, men det är inte riktigt sant, för därhemma möter en otröstlig Simba upp direkt innanför dörren. Om han bara visste hur mycket han betyder för mig, den lilla hårbollen!

Fastnat framför datorn

Shit, vad mycket klockan är! Här sitter jag framför datorn, iförd endast morgonrock och tofflor. Simba ligger som vanligt i mitt knä och sover.

Jag har suttit och botaniserat på Facebook och fastnade i foton, tillhörande två killkompisar sedan högstatietiden. Riktigt kul att se gamla, men även nya foton på mina ungdomsvänner. Det är så bra med Facebook, för då kan man få lite lagom koll på var alla gamla vänner befinner sig i livet.

Sen har jag även fastnat på Hemnet. Jag har gått igenom hela utbudet på radhus/bostadsrätt/villa från 2 - 4 rok. Det tog sin lilla tid, men nu så vet jag att jag förmodligen har det mycket bättre här, just nu i alla fall. Vi får väl se vad som dyker upp framöver.

Det finns ju en bostadsrätt i Stenby, som jag är intresserad av, men där har ansvarig mäklare inte hört av sig än, fastän det är en vecka sedan jag skickade in min intresseanmälan. Man undrar ju.....

Idag ska jag hem till mamma och Lillis. Mina barn med respektive och barnbarnet kommer också. Vi ska få älgkalops. Mums! Lillis har lovat att hämta mig och jag får skjuts hem av Ullis och Marre. Allt för att jag ska kunna få mig lite vin till den goda maten. Snacka om service!

Nu blir jag nog tvungen att väcka min lilla knäkatt, för annars lär jag sitta kvar här i morgonrock, när Lillis kommer för att hämta mig och det vill vi ju inte. Dagen till ära ska jag nog sminka mig lite också, så nu gäller det att sätta fart.

Johnny kommer att vara med idag i form av en present till Lillis, som har fyllt år. Johnny skickade efter den här presenten på nätet, bara några dagar innan han tog sitt liv. Alltid så omtänksam och full av ideer.

Nu firar vi alltså Lillis födelsedag i efterhand. Det var ju ingen som var så sugen på födelsedagsfirande dagen innan Johnnys begravning. Hoppas att det kan bli en trevlig eftermiddag idag, även om vi alla saknar vår Johnny.

Besök i svampskogen

Idag ligger jag och rävsover fram till kl. 10. Sen slår det mig att Ullis och Marre kommer ut vid tolvsnåret, för att följa med mig ut i skogen och plocka svamp. Jag har lovat att visa dem ett av mina kantarellställen.

När jag sitter där vid frukostbordet och stirrar ut genom fönstret, så känner jag mig så där eländig. Det kommer inga tårar, men jag har svårt att svälja mackan. För att lindra den värsta sorgen, så tar jag kaffet med mig och sätter mig vid datorn, för att skriva av mig.

Mamma ringer och pratar en stund. Eftersom jag är mitt i skrivandet, så är jag nog inte alltför rolig att prata med. Har för mycket i huvudet och hjärtat nu, som bara måste ut via tangentbordet. Mamma förstår och vi rundar av. Vi kommer ju att ses i morgon, då mamma bjuder på middag.

Ullis och Marre kommer straxt innan tolv. Innan vi ger oss av, så tar vi en kopp kaffe. På så vis slipper vi att släpa med oss kaffet ut i skogen. Hade väl i och för sig varit mysigt, men de vill ha kaffet nu och då blir det så.

Vi tar bilen en bit mot Hälleforsnäs. Vi svänger in på en liten grusväg och snart är vi ute i skogen. Det är ett strålande höstväder och det är så skönt att få ströva omkring i skogen. Det blåser en del, men det håller myggen borta, så det gör inget.

De gula kantarellerna har någon redan varit före oss och plockat. Vi får nöja oss med mängder av trattkantareller och lite rödgul trumpetsvamp. De få gula kantareller vi hittar tillsammans, får Ullis och Marre ta med sig hem sen.

Vi provar på ett ställe till, lite närmare hemifrån. Samma sak där med. Någon har hunnit före oss. Attans! Nu är alla trötta och hungriga, så vi ger upp och far hemåt igen. Vi har i alla fall fått en mysig stund tillsammans i skogen och mängder av trattkantareller.

Hemma sätter jag fart med att steka tärnad kycklingfilé. Sen fyller jag på med wookgrönsaker, rabarberchutney och soja. Det är Ullis som har beställt. Som extra piff på maten, så tar vi Sambal Oelek. Det blir mumsigt. Marre och jag avslutar med kaffe och var sin glass. Ullis nöjer sig med kaffet.

Nu sitter vi bara och hänger vid bordet. Man blir trött av att lufsa omkring i skogen och av all härlig luft. Vi går ut i trädgården, för att se om mina rödbetor är något att ta rätt på. Förutom rödbetorna, så får Ullis dessutom lite morötter, äpplen och tomater. Allt är välkommet och det känns bra att det kommer till användning.

När klockan är halv fem, så står jag och vinkar av Ullis och Marre, när de åker hemåt igen. Marres syster, Jenny, har hand om Hailey. De har varit i badhuset och haft det mysigt under dagen.

Så, då är jag ensam igen. Skönt på ett sätt, men tråkigt på ett annat sätt. Både och. Jag ska väl titta efter vad det är på TV ikväll. Ser fram emot morgondagen och middagen hemma hos mamma och Lillis, tillsammans med mina barn, barnbarn och flickvänner, även om en stol vid bordet kommer att vara tom.

Saknar DEN kärleken

Även om jag tycker att det går framåt, det här med sorgen och saknaden, så finns det en tomhet kvar, som slår mig rejält i ansiktet ibland. Det är ett stort värkande hål i hjärtat. Smärtan sprider sig ner i magen och kramar om mitt inre.

Visst, jag har många fina vänner och min familj, som stöttar mig hela tiden. Ändå känner jag mig så oändligt ensam. Det Johnny och jag hade, går bara inte att ersätta med annan samvaro. Vi kunde t ex sitta tysta bredvid varandra och bara njuta av tystnaden. Vi behövde inte prata hela tiden. Bara sitta där i varandras närhet.

Det är alltid svårt att beskriva kärlek, men jag gör ändå ett försök. Den sortens kärlek vi hade, Johnny och jag, var av karaktären livskamrat, men också bästa vän. En varm trygg känsla, som man kände var delad, både i motgång och medgång. Vi litade villkorslöst på varandra.

Vi var varandras fasta punkt i tillvaron och stöttade varandra när det var jobbigt. Den tryggheten och värmen går bara inte att ersätta, oavsett hur många välmenande vänner och familjemedlemmar jag har runt mig. Nej, mitt i all värme, så känner jag mig så fruktansvärt ensam!

Varje kväll, innan jag stänger ner datorn, så tittar jag på ett stort, fint kort på Johnny. Det känns nästan som att han är verklig där. Jag tycker mig till och med känna hans doft, när jag sitter där framför skärmen. Ofta säger jag några ord till honom, innan jag stänger ner bilden.

I sovrummet har jag nu tagit bort kläderna, som Johnny hade på herrbetjänten. Det ser tomt ut. Morgonrocken hänger fortfarande kvar, för jag går dit ibland och tar den i famnen och luktar på den. Den luktar fortfarande Johnny och jag känner några sekunder av tröst.

I stället för nallen i sovrumsfönstret, som fick följa honom på hans sista resa, har jag ställt dit ljuset jag fick med mig hem från begravningen. Jag tänder det varje kväll och säger, "God natt, älskling!", när jag blåser ut lågan sen, innan jag ska sova.

Med förståndet vet jag ju att det kommer att bli bättre med tiden, men det hjälper ju inte nu. Jag saknar verkligen DEN kärleken och hoppas att mitt hjärta kommer att kunna släppa in någon annan människa där igen. Alla människor behöver DEN kärleken!

Saknar dig SÅ, Johnny!

Fullbokad torsdag

Idag har jag mycket inbokat, med mina mått mätt. Jag ska vara hos kuratorn kl. 13:15, så det är det som får styra hela dagen.

Jag vaknar, som vanligt vid niotiden och  ligger en stund och stirrar i taket och funderar på varför jag ska stiga upp. Är det något som lockar mig att stiga upp? Ja, jag har ju en hel del inbokat, så det är hög tid att gå upp och göra morgon.

Efter frukosten, så inser jag att det är lång tid kvar tills jag behöver åka till vårdcentralen, så jag bestämmer mig ganska raskt för att avsluta det där med fönstertvätten. Sagt och gjort! Härligt att få klart det!

Eftersom jag har bestämt med min gamla klasskamrat, Lena Forsman, att komma över på en fika direkt efter kuratorn, så inser jag att jag behöver äta något innan jag åker in till stan. Det blir en tallrik yoghurt och makrillmacka.

Hos kuratorn, så börjar jag givetvis att gråta. Det blir alltid så, oavsett hur bra det känns innan. Det känns i och för sig ganska skönt, att få bryta ihop lite där. Kanske är det som är meningen. Det känns i alla fall skönt att få vända ut-och-in på sig själv, inför någon som inte står en så nära.

Lillis ringer på mobilen, när jag sitter hos kuratorn, så jag ringer upp honom direkt efter besöket. Han berättar att bilderna på huset har kommit och att han har skickat mig länken, så att jag kan gå in och titta. Ska bli kul, men nu ska jag ju ta mig till Vallhalla och Lena.

Rödnäst och med sminken på trekvart, ringer jag på dörren hos Lena och Johnny, ja han heter också Johnny. På vägen dit, har jag köpt med mig en fin höstkrans, att hänga på dörren. Ja, jag köpte en till mig själv också, för de var så fina.

Lena, som har varit lite orolig för att jag inte äter ordentligt, har bullat upp med wienerbröd och kakor. Jag låter mig väl smaka. Så gott!

Lena visar mig runt i deras radhus och jag inser att jag skulle kunna tänka mig något i samma stil. Det är bara det att det finns bara fyror i det området. Det jag behöver, är en trea.

När jag har lämnat Lena och Johnny, så stannar jag till vid Ica Supermarket och handlar lite. Alltid bra att fylla på förråden när man är inne i stan, så att man inte behöver åka in bara för att handla.

Väl hemma igen, så tar jag först hand om en övergosig Simba. Sen ser jag till att färskvarorna hamnar i kylen. Sen kommer tankarna. När jag stannar av i aktivitet, så har jag bara de hemska tankarna kvar. Vad ska jag göra nu då?

Utan att fundera så speciellt mycket, så tar jag svampkorgen och ger mig ut i skogen. Där känner jag mig trygg och lugn. Visst kommer tankarna där med och sen hör jag ju de förbaskade tågen, som skramlar förbi stup i kvarten, men skogen gör gott i själen.

Egentligen hade jag tänkt att jag skulle ringa till Johnnys föräldrar, när jag kom tillbaka från stan, men nu känner jag att jag måste prioritera mig själv en stund. Jag vill ju alltid försöka att tänka på alla andra, men nu är det så att all min energi måste gå till mig själv, för att överleva, helt enkelt!

Det finns otroligt med svamp i skogen och nästan genast så hittar jag ett nytt ställe med svart trumpetsvamp. Helt otroligt, bara ca 100 m från mitt hus! Trattkantarellerna får helt enkelt finna sig i att bli ratade!

Jag traskar vidare i skog, som jag tidigare inte har ansett vara svampmark. Jag går sakta, sakta och hittar flera härliga ställen med gula kantareller. Yammie! Hittills har jag bara gett bort svampen jag har hittat, men idag bestämmer jag mig för att göra en svampomelett, när jag kommer hem, lagom innan Robinson.

Mitt ute i skogen, så ringer Ullis och undrar vart jag är. "I skogen, för att jag måste!" Jag lovar att ringa när jag kommer hem igen.

Utan att själv riktigt styra, så har jag dragit mig åt platsen där Johnny tog sitt liv. Jag är plågsamt medveten om det nu och återigen så dundrar det förbi ett långt godståg och jag ryser. Klumpen i magen och hjärtat växer. Det är dags att gå hem!

Mamma har ringt också, så efter att jag har ringt Ullis, så ringer jag mamma. Hon undrar hur jag mår och om jag har sett fotona på huset,  som ska ut på Hemnet. Det var ju det första jag kollade, när jag kom  hem, så jag säger att de var fina.

När jag står vid spisen och precis har börjat göra min svampomelett, så ringer Susanne, min bankkvinna. Klockan är redan halv åtta, så jag säger förvånat, "Hej, jobbar du nu?!". Susanne svarar att hon hade en del kunder, som hon inte hade hunnit återkoppla till ännu, så ja, hon jobbar fortfarande.

Vi reder ur de frågor jag har, inför mötet med juristen på banken. Känns tryggt att få svar på de frågor jag hade inför det mötet. Tack, Susanne för att du ringde mig, fast det var sent på kvällen!

Svampomeletten smakar bara helt ljuvligt, stekt i riktigt smör och med vitlök, salt, italiensk salladskrydda och svartpeppar. Självklart blir det rödvin till det! Måste ju passa på att njuta lite, när tillfälle bjuds!

Efter maten, är det bara att bänka sig framför TV:n. Nu är det Robinson, som gäller! Får ta duschen och bloggandet sen, efter Robinson.

Så, nu sitter jag här med min skrivklåda och kämpar mot effekten av min sömntablett i kombination med vinet. Tror ändå att jag ska hinna klart, innan jag förlorar kampen mot tangenterna. Natti, natti!

Fönstertvätt

Det stinker hemma, som i en spritbutik. Nej, jag har inte varit och tullat i barskåpet! Jag har tvättat fönster och använt T-röd i vattnet, för att slippa fula ränder. Fick tipset av Lillis, som i sin tur har fått det från en yreksman. Klockrent!

Jag gick länge och kände efter om jag hade lust och jag hittade på allt annat istället för att börja med fönstren. Det känns alltid så jobbigt, bara det där med att börja. Sen går det ju bara av farten och det är ju dessutom kul att se hur fint det blir.

Hann med ett långt telefonsamtal med min "lilla gubbe", Henke också, innan jag tvingade mig att köra igång med fönstren. Han kämpar varje dag för att få ett jobb. Just nu går han hos en jobbcoach, inom ramen för arbetsförmedlingens verksamhet. Hoppas att det kan leda till ett jobb till slut.

Nu har jag hunnit med nästan alla fönstren. Det är bara utsidan på fönstren, på framsidan av huset, som är kvar. Helt över förväntan, för jag hade som mål att bara göra klart invändigt. Sen när det ändå slutade att regna, så fortsatte jag utvändigt på baksidan av huset.

En sak som underlättar, är att jag fortfarande har Marres treppstege kvar här, sen de var här och hjälpte mig med målningen. Då blir det lite lättare, än att vingla omkring på min lilla trappstol.

Hur som helst, så känner jag mig supernöjd med dagens insats! Nu ska jag bara ta en dusch och tvätta håret. Sen kan jag med gott samvete bänka mig framför TV:n i sovrummet.

Ikväll är det "Bonde söker fru" och det måste jag ju bara se. Det är både pinsamnt och mysigt på en gång. Det enda som stör mig, är att jag inte har min egen kärlek här bredvid att fnissa tillsammans med. I och för sig, så hade han inte velat titta i alla fall. Han tyckte det var alldeles för pinsamt.

Jag saknar dig så, Johnny!

Trist morgon

Klockan är kvart över elva på förmiddagen och här sitter jag i morgonrock framför datorn och har inte ens borstat tänderna än. Idag är det en sån där dag, när jag undrar varför jag ska kliva upp och klä på mig. Regnet öser ner ute och allt känns grått och trist.

Ullis messade vid halv tio och undrade om jag var vaken. Det var knappt att jag var det, måste jag erkänna, men jag messade ett "Mmm" och det tog inte lång stund innan hon ringde. Min lilla Ullis!

Vi pratade flera gånger i går kväll också. Först var det Ullis, som var ledsen och behövde duddas lite. Sen var det min tur att vara ledsen och bli duddad. Skönt att vi kan stötta varandra!

Jag har just pratat en stund med Nilla. Hon ska till doktorn med sin dotter, Sanna, som har problem med ett rinnande öra. Trist!

Vi pratar även om roliga saker, som att det är tjejfest på gång den 15/10. Nilla vill att jag ska följa med och tycker att jag behöver ha lite kul, som omväxling. Ska väl ta mig i kragen och gå dit, tror jag. Skulle jag bli "Fröken Dystergök" under kvällen, så är det väl bara att jag åker hem då.

Tror det är bra att jag har lite kul saker att se fram emot nu, även om det inte känns nu, som att jag skulle kunna ha kul. Alla runt mig är så snälla och vill mig så väl. Jag försöker att sprida lite på de roliga sakerna, så att jag inte ska bli stressad. Blir stressad väldigt lätt just nu.

Det ömmar i höfterna idag, eller i "gångjärnen", om jag så säger. Vet inte om det är av den raska stavgångspromenaden, eller om det är för att jag bar lite kartonger hemma hos mamma i går. Märks i alla fall, att det där med träningen har kommit av sig lite nu. Man ska ju inte behöva få träningsvärk, så fort man rör lite på sig i alla fall!

Nähej, om jag skulle försöka att ta mig i kragen och borsta tänderna och klä på mig nu då. Få se vad dagen har att bjuda på idag då? Fönstren behöver ju fortfarande tvättas och insidan kan man ju ta, även om det regnar ute. Vi får väl se om andan faller på.

Skogen lockar

Tänk vad jag är glad över att jag valde svampskogen istället för att tvätta fönster! Ja, valet var ju ganska lätt att göra, egentligen. Fönstren finns ju kvar i alla fall!

För det första, så är skogen ett utmärkt sätt att få lugn i kroppen, när ångesten kickar in och tankarna börjar snurra. Ett bättre alternativ än att knapra Sobril, så fort man mår dåligt.

För det andra, så vet jag ju att skogen formligen kryllar av fina matsvampar nu. Efter allt regn och all värme, så kan det ju bara bli på det viset. Det är en ren fröjd för ögat att se!

I början av turen i skogen, plockade jag även trattisar, men snart blev jag kräsen, eftersom det fanns så pass mycket gula kantareller också. Det här är vad jag hittade på en radie, i skogen runt huset, på låt oss säga sådär 100 meter....

Korgen blev full och det började bli tungt att bära. Annars hade jag nog varit kvar i skogen än. Det är så härligt att plocka svamp! Jag blir glad i hela kroppen, när jag hittar ett fint ställe med stora, gula kantareller. Sen kan det vara lite svårt att se de gula kantarellerna nu, för det finns så mycket gula löv på marken, som förvillar.

Jag har ingen större lust att ta rätt på all svamp själv, så jag ger nog bort den till Ullis och Marre eller till mamma och Lillis. Den är ju rensad och klar, så de blir säkert glada.

Det är just det där med att vara i skogen och plocka svampen, som lockar mig. Sen är det ju inte helt fel med en svampomelett eller en mustig kantarellsås, men just nu är jag inte så road av att varken laga eller äta mat. Hoppas att den lusten kommer tillbaka snart.

Läkarbesök med Ullis

Telefonen ringer ilsket vid halv åtta. Fortfarande snurrig av sömnmedel, svarar jag med rosslig röst. Det är Ullis, som lovade igår att väcka mig. Visst ja, jag lovade ju henne att följa med på hennes läkarbesök nu på morgonen. Dags att kliva upp och göra sig i ordning då, med andra ord.

Vi pratade sent igår kväll och då frågade Ullis, med lite ynklig röst, om jag hade lust att följa med henne till läkaren. Hon har en förmåga att jämt glömma bort vad hon ska ta upp på sina läkarbesök och så behöver hon lite moraliskt stöd. Jajemensan, mamma följer med!

Även den här natten har varit lite stökig. När jag vaknade vid tvåtiden, så kunde jag bara inte somna om igen. Då fick jag lov att ta en insomningstablett. Då gick det bra att somna om igen, men nu när jag ska kliva upp lite tidigare än jag brukar normalt, så känner jag fortfarande av den.

Läkarbesöket går bra och jag behöver bara lägga mig i lite grand. Nu har Ullis fått det hon behöver och jag ser direkt att hon är väldigt lättad. Skönt att kunna vara till nytta ibland, som mamma. Innan jag skjutsar hem Ullis, så gör vi sällskap in på Willy's och handlar lite.

Jag följer med Ullis in sen, så att jag får gosa lite en stund med Hailey och Freaky. Marre får en kram, hon med. Vi dricker kaffe och äter var sin pinnglass, som jag handlade på Willy´s. Hailey får smaka lite glass och blir helt oxtokig, när hon inte får mer. Små barn lär sig snabbt vad som är gott!

Känns lite som att luften har gått ur igen och jag tackar för kaffet och åker hemåt. Nu har jag en sån där klump i brösten och i magen igen. Var väl för mycket att tro på att jag skulle fortsätta framåt, utan att falla tillbaka i avgrunden några gånger på vägen.

När jag ändå är i närheten, så får jag för mig att åka in vid den där bostadsrätten, jag har beställt visning på. Man kan ju titta lite i smyg utanför och i själva området i alla fall. Ändå känner jag mig som en värsta stalker, när jag går förbi och tittar där i smyg. Får nog ändå försöka att ge mig till tåls, tills jag har fått en tid för visning.

Hemma sjunker jag snabbt ner i mörkret igen. Jag börjar rota bland våra bankpapper och känner att paniken kommer smygande. Jag bara hatar det där med försäkringar och sånt. Jag måste ju ha allt i ordning tills jag ska till bankjuristen för att starta upp arbetet med bouppteckningen. Blä!

Mamma ringer och vi pratar en stund. Hon ska snart åka till mataffären och handla lite fräscha grönsaker och kryddväxter, som vi ska ha till morgondagens piff inför fotograferingen. Ska bli kul!

Solen har börjat att titta fram. Kan inte bestämma mig för om jag ska börja tvätta fönster eller om jag ska gå ut i svampskogen. Måste eller lust? Vi får se vad det blir.

Söndag eftermiddag

Det blir sen lunch idag, eftersom jag kom upp så sent. När jag sitter och äter, så ser jag plötsligt genom fönstret, att Carina från Skogstorp kommer på besök.

Vi kramas vid dörren och Carina förklarar att hon bara vill lämna gårdagens tidning, som hon har sparat till mig, så att jag kan spara tackannonsen. Jag frågar om hon vill komma in och det vill hon, så jag sätter på tevatten och dukar fram resterna av den gröna sockerkakan.

Carina berättar att hon har varit här ute i skogarna och plockat svamp. Det finns hur mycket trattisar som helst, enligt Carina. Jag blir lite sugen på att ta en sväng i skogen senare, men jag känner mig så yr och konstig idag, så vi får väl se hur det blir med den saken.

Jag slår på Johnnys dator och kollar snabbt igenom hans mail, så det inte ligger något brådskande där. Då ser jag att min bankkvinna har hört av sig och bett mig att ta med en kopia på vårt inbördes testamente, till mötet med juristen i början av oktober.

Jag börjar frenetiskt att kolla igenom pärmar och lådor, för att hitta någon kopia, men det finns bara inte. Originalet vet jag ju att det ligger i bankfacket. Ja, sen var det ju just det. Var är nyckeln till bankfacket då och vilket nummer har vi?!

Efter en stunds letande, så hittar jag både nyckel och bankfackskontrakt, så då är i alla fall den saken ur världen. Ändå  blir jag superstressad och börjar tänka på saker, som deklaration och sånt. Det har ju alltid Johnny skött. Jag har bara behövt skriva under. Han var ju ekonomen i familjen!

Mamma ringer och vi pratar en bra stund. De har fullt upp med att röja inför fotograferingen på tisdag. Det ska bli kul att komma dit då och hjälpa till att piffa lite.

Vid fyratiden skiner det upp lite och jag bestämmer mig för att ta cykeln och svampkorgen på en tur. Det bär iväg mot Larslund. Jag kom ju aldrig iväg på loppisen idag, men Anette har ju sagt åt mig att hon skulle visa mig ett nytt svampställe, i en skog nära Larslund, en "konstig" skog, som hon uttryckte det.

Därför styr jag sakta cykeln mot Larslund. Jag hittar lite kantareller på vägen. När jag kommer fram till vägskälet vid Larslund, så sviker modet. Inte kan väl jag bara komma och tränga mig på hos Anette och hennes familj. De sitter säkert och äter nu, när loppisen är över. Vad trött jag blir på mig själv!

Jag bestämmer mig för att försöka hitta den "konstiga" skogen på egen hand. Det går så där, även om jag hittar några kantareller på vägen. Skönt i alla fall att få ströva en stund i den härliga skogen. Sen om den är "konstig" eller inte, det vet jag inte.

På väg hemåt igen, så tar jag vägen över Larslund. Getterna bräker och hälsar på mig och jag hälsar tillbaka. Så mysigt med alla djuren de har på sin gård!

Precis efter deras gård, utmed vägkanten, så hittar jag ett gäng gula kantareller. Just då ringer Ullis och är upprörd så att hon gråter. Stackars liten! Jag förklarar att jag står i svampskogen, men att jag ska ringa henne när jag kommer tillbaka hem, inom en timme.

Trots det, så pratar vi en stund, så att hon får lugna sig lite. Det har bara varit alltför mycket för både henne och Marre nu en period. De behöver verkligen inte mer skit nu, bara lugn och ro, så att de kan komma på fötter igen. Kan inte folk bara respektera det?!

Det blir inte så mycket kantareller på väg hem, för jag har lite bråttom hem, för att kunna ringa upp Ullis igen. Ändå ser jag ju att det är ett mycket bra svampår i år. Carina hade rätt, när det gäller trattisarna. Går ju bara inte att plocka alla man ser! Jag inriktar mig i stället på de gula kantarellerna.

Klockan har redan börjar närma sig sex, när jag kliver in hemma igen. Jag bara förlorar tid och rum, när jag är ute i skogen. Så rogivande! Jag släpper in Simba, som snällt har fått suttit och väntat, medan jag var borta. Sen ringer jag Ullis för att höra hur det är.

Hon har sansat sig nu och verkar riktigt samlad. Ändå tror jag hon tycker det är skönt att vi pratar. Vi har egentligen inte så mycket att prata om just nu, men det känns ändå skönt att höra varandras röster. Helt klart, så har vi kommit varandra mycket närmare nu, av det hemska som har hänt.

Det börjar redan skymma, så jag tänder fönsterbelysningar och utebelysningar. Det är faktiskt mysigt med hösten, just det där med att tända både lampor och ljus runt omkring sig. Hög mysfaktor! Sen sover man bättre, när det är lite mörkare.

Just fasen, det är ju sophämtning i morgon! Det innebär att jag får tillbringa en stund i garaget, med att förpacka de sorterade soporna i de speciella, färgade påsarna. Har det verkligen gått två veckor sen sist?! Jag drömde faktiskt om färgsorteringen i natt. Skumt!

Det slår mig att jag inte har pratat med Henke på hela helgen, så jag ringer upp honom, för att höra hur han mår. Inte helt oväntat, så ligger han under en bil och mekar, när jag ringer. Ändå pratar vi en stund. Det är bra med Henke och jag känner mig lugnare, när jag lägger på.

Jag bäddar upp sängen lagom till halv åtta-nyheterna. Inte mycket att se, bara elände. Dessutom ser det ut att bli en hel del regn i natt. Verkar som att det kommer att klarna upp till eftermiddagen, så då kanske jag kan fortsätta med lite mer svampplockning. Vi får väl se vad jag känner för i morgon.

Stökig natt

Men är det sant?! Klockan är elva när jag vaknar med ett ryck. Har väl inte hänt på år och dar, att jag har sovit så länge. Simba har varit ute sen sjutiden, så han är nog väldigt sugen på att komma in nu. Han jamar högt och nästan anklagande, när jag öppnar altandörren.

Det tog tydligen på krafterna att fara omkring som en tornado igår. Sen har ju Simba varit lite extra jobbig på morgonen. Han ville inte alls gå ut när jag ville att han skulle göra det. Jag har säkert varit uppe 4 -5 gånger med honom i olika omgångar.

Det blev några glas vin till filmen igår, så jag tänkte att jag skulle försöka att somna in utan att ta insomningstabletten. Det är den, som är vanebildande, så den vill jag göra mig kvitt snarast. Däremot, så tog jag sömntabletten vid tiotiden och somnade kanske vid elva.

När jag sen vaknade i olika omgångar under natten, då Simba väckte mig, så hade jag väldigt svårt att somna om. Tankarna började snurra i skallen om allt och inget. Det var bl a scener ur filmen jag tittade på under kvällen och sen var det flyttplanerna som snurrade.

Sen hade jag, av oförklarlig anledning, en asjobbig melodi i skallen, "B-L-O-S-S-A, glöggen heter Blossa!". Trodde att jag skulle bli knäpp av att ligga och tralla på den, till och ifrån under natten.

Natten har dessutom bjudit på många, knäppa drömmar. En del av dem känns så verkliga, så att jag blir osäker på om det har hänt eller inte. Jag har ju hört talas om att kombinationen alkohol och sömnmedel kan ge oanade effekter, även om det inte är farligt, så det kanske var det som hände då.

Det smakar ljuvligt, när jag äntligen har fått fram frukosten på bordet. Simba var ju tvungen att få lite omvårdnad först. Han ger en aldrig speciellt mycket val, genom att enträget sitta och träta på en, tills man ruttnar och ger efter.

Jag känner mig helt urblåst i huvudet idag. Lite skakig är jag också. Men SÅ mycket vin blev det ju inte! Måste helt enkelt vara kombinationen med läkemedel då. Ändå tog jag ju inte den starkaste insomningsmedicinen. Men, men....

Det är loppis i Larslund idag, mellan elva och tre. Får se om jag kommer dit nu, när jag sov så länge. Sen kanske Ullis och Marre skulle komma ut och gå i svampskogen med mig, men det var inte alls säkert. Det regnar nu, så vi får se vad dagen har att bjuda på.

Det går framåt

De sa på nyheterna igår kväll, att det skulle bli kanonväder idag, så jag har lovat mig själv att försöka vara ute så mycket som möjligt. Ändå ligger jag och drar mig fram till niotiden, innan jag går upp och gör frukost. Ja, nån måtta får det väl ändå lov att vara!

Det där med morgonpromenad, har lite kommit av sig. Ja, ja, var sak har sin tid. Jag behöver ju inte oroa mig för vikten i alla fall och jag rör ju på mig ändå, så det känns ganska OK.

Direkt efter frukost, laddar jag tvättmaskinen. Det är ju så härligt med tvätt, som har hängt ute i friska luften och torkat.

När jag har klätt på mig, så går jag ut och städar upp lite på tomten. Det har varit misär länge nu. En stupränna här och en där. Fallfrukt och ogräs, men nu jäklar ska det bli ändring på det!

Jag far fram, som en tornado och tar undan maskeringen efter målningen och ställer iordning allt, så att det ser ut som det gjorde tidigare. Skönt att äntligen ha lite energi till att ta tag i det.

Det har definitivt hänt något med mig de senaste dagarna. Jag orkar plötsligt bry mig och jag känner att jag faktiskt har lust att göra saker, inte bara för att jag måste!

När jag är klar med upprensningen på tomten, så ringer jag till Doris, Johnnys mamma. Jag får alltid så dåligt samvete, för att jag är så dålig på att höra av mig. Doris säger att det ligger ju lite ansvar på henne också.

Ja, jag vet att jag måste tänka på mig själv nu, men det känns i hjärtat, om jag så säger. Jag vet ju att Doris förmodligen har det ännu värre än jag. Johnny var ju hennes son! Dessutom var ju Johnny alltid så gullig med Doris och ringde henne var och varannan dag, bara för att höra hur hon mådde.

Samtalet med Doris går bra, eller hur jag ska uttrycka det. Ingen gråter i alla fall och vi pratar på om allt och inget. Sen värmer jag på lite lunch. Tror att jag har ätit uppvärmd ugnsfalu och potatismos i typ en vecka nu. Men, men, det går ner!

Sen nästa sak på listan, "tömma båten". Jag har ju sett på väderprognosen att det ska ju bli sämre väder och kanske regn i morgon. Lika bra att ta cykeln ner till båten och kolla, så att den inte är på väg att sjunka eller nåt.

Jag har med mig en tioliters hink och jag ljuger inte om jag säger att jag får tömma hinken tio gånger! Sen avslutar jag med att dra runt lite med en svamp, så att jag får bort det värsta slemmet, som har bildats på botten av båten av alla löv och vattnet.

Hemma igen, så kollar jag in läget på Hemnet. Det har blivit en vana nu, att kolla varje dag hur utbudet på bostadsrätter/radhus ser ut. Jag tittar lite närmare på den där bostadsrätten i Stenby, som Ullis ville tipsa mig om tidigare.

Jo då, känns helt OK! Lite paranoid, så kollar jag på Eniro, vilka grannar som bor där. Hur i helsike ska man kunna veta hur folk är, bara genom att kolla namnet?! Vet inte, känns bara bra att ha gjort det. Jag, som är en sån fördomsfri människa, eller är jag det?!

Hur som helst, så bestämmer jag mig för att i alla fall gå på en visning. Det kostar ju inget, så då har jag ju inget att förlora. Det är nog dessutom lärorikt att gå på visningar. Jag behöver ju inte klippa till direkt!

Jag pratar länge med mamma i telefon. Idag har tackannonsen efter begravningen varit ute i Kuriren. Hon tycker att den ser fin ut, eller hur man ska säga. Sen pratar vi stajling och visningar. Jag sitter i gassande solsken på altanen, medan vi pratar. Vill jag verkligen flytta härifrån?? Vintern får avgöra.

Ullis ringer och berättar, att de nu har hämtat Freaky från djursjukhuset. Han mår, efter omständigheterna, bra. Han hade till och med gosat med sköterskorna på Strömsholm. Snacka om att den katten har ett stabilt psyke!

Jag tycker lite synd om Ullis, när hon berättar vad kalaset gick på. Jo då, katten är försäkrad, men det blir väldigt dyrt ändå. Dessutom har de just fått veta att det är hål på avgassystemet på bilen, inte helt gratis det heller!

Varför kommer allt skit på en gång?? Ja, jag har det inte heller speciellt roligt nu, men Ullis och Marre har banne mig blivit trakasserade en lång tid nu, av alla tänkbara saker. Nu räcker det väl ändå! Samtidigt Skulle jag kunna ta merparten av deras problem, om det gick att byta ut mot att Johnny kom tillbaka, men det går ju inte!

En månad utan Johnny

Det är inte klokt, men i morgon har det redan gått en månad sen det hemska, ofattbara hände! Det känns fortfarande helt overkligt, men samtidigt så börjar allt så sakteliga lägga sig nu och sjunka in.

En reaktion hos mig, som jag har reflekterat över, är att jag har varit lite obstinat, eller hur jag ska uttrycka det. Vi hade ju ändå varit ett par i nitton år och då formar man varandra, kan jag lova. Ett evigt givande och tagande, både på gott och ont.

Även om jag alltid har haft ett stort kontrollbehov och varit noga med allt, så tror jag ändå att Johnny tog priset. Vi brukade skoja och säga att han hade "Asberger light". Ända sen barnsben, så hade Johnny ett utpräglat krav på ordning och reda runt omkring sig och det blev ju inte mindre med åren.

Som ett exempel, kan jag ju nämna att nytvättade kläder, som kalsonger och strumpor, alltid skulle läggas underst i högen. Det för att allt skulle användas i "rätt" ordning. Disk, som plockades ur diskmaskinen, skulle ställas underst i traven, eller längst in i skåpet, så att allt användes i "rätt" ordning. Listan kan göras lång!

Ett smakprov på Johnnys "ordningsregler", som jag så småningom accepterade och anammade, precis som han accepterade mina egenheter. Vi hade kommit så långt och nära varandra i vår relation. Vi hade slipat av varandra och kommit över de där jobbiga åren av stångande och revirtänkande, som jag nog tror att alla går igenom, även om man älskar varandra.

Ändå kan jag nu känna en viss tillfredsställelse i att faktiskt ställa de nydiskade tallrikarna överst och att lägga in de rena kläderna överst. Jag klipper gräsmattan på det sätt jag finner bäst, utan att behöva fråga. Jag gör det med en trots, som nästan skrämmer mig, med ett ursinne!

Vet inte varför det blir så. Jag hade ju accepterat allt och Johnny hade ju även accepterat mina krav på ordning. Jag tror att det har en hel del med vrede att göra. Vrede över att Johnny valde att bara lämna oss, att lämna mig kvar, själv med allt. Då är väl det minsta man kan begära, att ända få göra det på mitt eget sätt?!

Samtidigt skäms jag över dessa känslor. Jag vet, man ska inte skämmas för känslor och att det är normalt! Jag kan förstå det med huvudet, men inte med hjärtat, för det skäms.

I morse valde jag att flytta min plats vid köksbordet till en helt annan. Jag kände att det var mer praktiskt och att jag helt enkelt behövde göra det. Kanske för att det känns så tomt annars, utan Johnny mitt emot. Det kanske är så jag ska hantera sorgen nu, att försöka att hitta nya spår. Mina egna spår!

Alla fina minnen jag har av Johnny, för det är oändligt många, har jag förseglat i mitt hjärta. Det skulle göra för ont att försöka mig på att göra det vi brukade göra tillsammans, ensam eller med någon annan människa, oavsett vem.

Det är nog därför jag tror att jag inte kommer att orka att bo kvar här i Bälgviken. Jag älskar ju naturen och människorna här omkring, men det kommer att göra för ont. Det är i alla fall så jag känner idag. Jag ska låta allt mogna över vintern, samtidigt som jag redan nu har börjat leta bostadsrätter eller radhus, närmare stan.

Skulle jag stanna kvar här, så känner jag att jag missar det där naturliga umgänget med mamma, Lillis, mina barn och mitt barnbarn. Även om det bara är tjugo minuters resväg hit, så är det ett hinder. Förmodligen skulle jag bara bli ensam och bitter av att sitta kvar här.

Det är för tidigt att säga varken bu eller bä, så jag låter helt enkelt frågan ligga och mogna, tills det känns helt genomtänkt. En sak är i alla fall säker, jag saknar dig oändligt Johnny, med eller utan "Asberger light"!

Stajling och gräsklippning

Mamma sa ju redan igår, att hon ville ha med mig som smakråd, när hon ska köpa lite nya växter. På tisdag kommer mäklarens fotograf och ska ta korten, som ska läggas ut på Hemnet. Huset behöver därför stajlas inför den dagen.

Precis innan jag ska åka till mamma, så ringer Ullis. Nu har de hört av sig från Strömsholm igen och berättat att Freaky har lyckats slita ur katetern på sig själv. Inte bra! Nu måste de kolla om han kan kissa av sig själv, annars måste han sövas igen för att få en ny kateter.

Stackars Freaky och stackars Ullis. Hon har väl fått nog med stryk nu, tycker jag. Kan det aldrig få bli lugnt runt henne?! Tänk att alla olyckor har en förmåga att komma i stim!

Mamma och jag kliver in på Växtriket med en stor vagn, som ska fyllas med både ute- och inneblommor. Precis innanför dörren, så träffar jag på en gammal arbetskamrat, Karin, som jobbar där. Vi pratar en stund, sen går vi vidare.

Vad kul det är att få vara med som smakråd. Det är ju alltid enkelt att sätta sprätt på någon annans pengar! Mamma verkar i alla fall nöjd över att jag är med, även om det kostar en slant att lösa ut oss därifrån. Väl investerade pengar, tycker vi båda.

Lillis har redan kommit hem och håller på i trädgården och påtar, när vi svänger in på uppfarten. Han tar emot blommorna vi har köpt och börjar direkt att planera i krukorna. Gäller ju att smida medans järnet är varmt. He, he.... Lillis är ju smed! Jag vet, den var dålig!

Jag har tagit med tre bitar av min gröna sockerkaka. Lovade mamma att spara en bit. Smakar gott till kaffet. Effie sitter och gnäller bredvid mamma och vill smaka. Det får hon givetvis.

Stajlingen har redan börjat i mitt huvud, så jag har inte ens ro att sitta still tills jag har fikat klart. Skitkul att få vara med och tycka till och styra och ställa lite. Jag har en ganska bestämd uppfattning om hur allt ska vara och säger till mamma och Lillis, att jag säger precis vad jag tycker, så vill de inte det, så måste de säga ifrån!

De verkar i alla fall tycka att det är bra med någon, som är med och hjälper dem att få till det. Mamma säger att hon gärna vill att jag är med på tisdag, när fotografen kommer, så att jag kan hjälpa till med att piffa lite inför varje kort. Det vill jag gärna, så det bestämmer vi.

Det är svårt att slita sig från stajlandet, men jag känner att jag har mycket att göra själv därhemma också. Jag tackar för mig och tar bilen hemåt igen.

Känner mig ganska nöjd med dagen hittills, även om tankarna går direkt till Johnny, när jag sitter där själv i bilen. Så många gånger vi har cyklat den här vägen tillsammans, mellan Borsökna och Bälgviken!

Hemma igen, så värmer jag på en portion av ugnsfalu och potatismos. Stockar sig i halsen, men det går ändå ner. Gäller att få i sig lite mat, så att jag orkar klippa gräset sen.

Två timmar senare, så sitter jag på altanen och försöker att få bort allt gräsklipp på benen, fötterna och på gympadojjorna. Myggen har börjat anfalla och det känns så där att sitta där svettig i shorts och linne. Jag skyndar mig in i stugvärmen, undan myggen.

Inne ligger Simba i fårskinnsfällen och sover tungt. Så skönt det ser ut! Ullis ringer och berättar att Freaky blir kvar på Strömsholm i natt också. Han har inte lyckats att kissa så bra på egen hand ännu, så de vill vara säkra på att han inte behöver få en ny kateter, innan han får åka hem.

Innan jag sätter mig vid datorn för att skriva, så stryker jag orden "klippa gräset", på en lista jag har gjort. Tänkte att det kunde kännas skönt att ha en lista på alla måsten, så att man kommer ihåg allt som behöver göras. Dessutom så känns det så himla bra, när man äntligen kan stryka något på listan.

Kort och gott, så känner jag mig väldigt nöjd med min dag. Har inte gråtit något idag heller. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det har i alla fall gjort lite mindre ont idag och det är väl i alla fall ett stort steg i rätt riktning.

Stackars Freaky!

Idag känner jag mig så där snurrig i skallen när jag vaknar, nästan som att vara bakis. Kan ju bero på att jag har varit vaken i omgångar på morgonen med Simba, eller att jag somnade mycket senare än vanligt i går kväll.

Ullis har ju berättat tidigare om att hennes katt, Freaky har betett sig konstigt ibland, den sista tiden. Han har morrat, jamat konstigt och slickat sig ovanligt mycket i baken. Jag tipsade Ullis om att det kanske beror på att han har fått mask och att de därför borde prova med en avmaskningskur.

I går kväll fick han första dosen av avmaskningsmedel. Lite senare på kvällen, så började han att kissa på sig i små skvättar, lite här och där. Han morrade, skrek konstigt och skrämmande. Ullis ringde och var orolig. Jag sa, att det låter ju som att ni måste ringa jouren på Strömsholms Djursjukhus, så det gjorde hon direkt.

Henke ställde upp och skjutsade Ulllis och Freaky till Strömsholm, för de blev uppmanade att komma dit direkt. Marre stannade hemma med Hailey. Ullis ringde mig från djursjukhuset vid halv ett-tiden i natt och berättade att det var totalt stopp i urinröret och att Freaky skulle bli sövd och få stanna kvar över natten. Tur att han är försäkrad!

Nu har vi precis pratat här på morgonen och det verkar ju som att allt har gått bra. Freaky hade fullt med grus i urinen och har nu fått kateter. Han måste stanna på djursjukhuset tills de kan ta bort katetern. Kan bli idag, eller senast i morgon. Stackars lilla kissen! Tur ändå att det finns så pass bra ställen, som Strömsholms Djursjukhus för våra små fyrfota vänner!

Hittar ingen färsk bild på Freaky. Här är han kattunge och på besök hemma hos oss i Bälgviken. Det var 2006. Tänk er sex gånger mer katt, så blir det nog en rättvis bild av hur stor han är idag. Han väger hela sex kilo idag, men han är så fin våran Freaky....

Bra dag, idag!

När jag vaknar idag, så känner jag direkt att det här kommer att bli en bra dag. Igår var jag ju helt utpumpad, men nu känner jag att energin har återvänt.

Jag sätter fart, direkt efter frukosten. I stället för morgonpromenad, så tar jag fram dammsugaren och och tar en omgång med de enorma dammråttorna i alla vrår. Idag känns det riktigt skönt att städa. Nu, när det dessutom verkligen syns att jag har dammsugit, för det blir verkligen skillnad.

Det är ju inte bara för att Karin och Ann-Jeanette ska komma på fika i eftermiddag, som jag städar. Nej, jag tänker ju givetvis också på att Hailey kommer idag också. Hon kommer ju att hasa fram på golven som en torped och det skulle ju inte vara kul om hon fick i sig alla dammråttorna. Hon ska ju ha allt i munnen.

Mina barn med flickvänner kommer ut idag för att måla klart det sista på huset. De är säkert hungriga när de kommer, så jag går ut och plockar upp sista potatisen ur landet. Nu blir det spännande att se om det går att göra potatismos på färskpotatis.

Jo då, det går alldeles utmärkt! Det måste ju vara en myt, det där att det inte går. Till moset gör jag fylld ungsfalu. Enkelt, men gott! Det ska väl bli bra att mätta hungriga magar med.

Jag ringer till mamma en stund och hör hur hon mår idag efter gårdagens tandläkarbesök. Jo då, det är ganska bra.

Maten är i stort sett klar och jag har hunnit med en dusch och bytt kläder, precis när barnen svänger in på uppfarten. Vilken tajming! Känner mig väldigt nöjd med vad jag faktiskt har hunnit med innan de kom. Annars brukar jag bara kunna fokusera på vad jag inte har hunnit med.

Ullis och Hailey gör mig sällskap inne, medan de andra målar. Vi pratar om hur mysigt vi hade i måndags kväll, då efter begravningen, när vi åt upp överbliven smörgåstårta och drack vin till. Ja, det var verkligen en guldkväll, mot alla odds. Kanske just för att ingen hade förväntat sig det.

Telefonen ringer och det är Ann-Jeanette, som undrar om hon och Karin har kört vilse i Bälgviken. Vi skrattar hysteriskt och jag förklarar att de nog är på väg mot Svalboviken nu. Jag lotsar dem rätt och snart är de här.

Karin och Ann-Jeanette ger mig ett kuvert, när de har klivit in och vi har kramats klart. Jag öppnar och blir helt överlycklig. De har gett mig en spadag på Spakällan tillsammans med dem. Men vad ni skämmer bort mig! Jag bestämmer genast att då ska jag ta med mig den fina, rosa champagnen, Lanson, som jag fick av mina arbetskamrater, när jag slutade på Swedbank IT.

Grejen är den, att just den flaskan hade jag tänkt att Johnny och jag skulle få njuta av, när vi hade målat klart huset. Nu blev det ju inte riktigt så då, men..... Så här med facit i hand, så inser jag att man ska försöka att leva och njuta så mycket det bara går i nuet, inte planera så mycket framåt.

Vad skönt det är när man kan hitta tillbaka till den där härliga stämningen med kompisar, man inte har träffat på länge! Känner att det är så just nu med Karin och Ann-Jeanette, när vi sitter i köket och skrattar tillsammans. Inget är tabu, bara rakt av! Mina fina vänner!

Vi pratar gamla minnen och Ullis sitter tyst och häpen och bara lyssnar och det är inte ofta. Förlåt Ullis, jag var bara tvungen, men det tror jag att du kan bjuda på! Vi har ju så många, galna stunder att minnas tillsammans. Ser verkligen fram emot den där spadagen!

Hailey blir lite kinkig ett tag och Ullis provar med att skiva upp en banan i lagom bitar, så att hon kan få prova att äta själv. Det är första gången, men det går ju jättebra och så här glad är man då....

Tiden går fort och Karin och Ann-Jeanette måste åka hemåt. Vi kramas och kramas igen. Så kul det har varit att ha dem här på besök! Känner mig fylld av energi efter det. Det enda jag känner att vi glömde, var att de ville se Cornelius och Molly "in real life". Får se om de kanske får följa med till Spa-källan då i stället!

Henke, Johanna och Marre målar och målar. Tänker de aldrig ge upp?! Det börjar bli både sent och kallt ute. Ullis börjar bli stressad, eftersom hennes pappa fyller år idag och de har planerat att åka dit en sväng, innan det är dags för Hailey att sova för natten.

Verkar som att de har gett sig fasen på att allt ska bli klart idag. Jag förklarar att de inte behöver känna så. Nu är det bara lite finlir kvar och det kan jag nog klara av själv någon dag framöver. De avrundar, men sätter tillbaka stuprören innan de ger upp.

Jag vinkar i fönstret när de åker. Vilken bra dag det har varit idag! Har faktiskt varit glad hela dagen. Nu ska jag bara se till att få lite i magen, sen är det "Robinson" som gäller.

Handlingsförlamad, men ändå inte...

Ja ha, då är det bara att sätta fart nu då och klippa gräsmattan, som jag hade planerat. Jo, eller hur?! Det känner jag ju för när jag kommer hem från besöket hos kuratorn, NOT! Luften går liksom ur mig, när jag kliver ur bilen. Allt prat och alla känslostormar har tagit musten ur mig.

Jag tömmer brevlådan innan jag går in och blir nyfiken, då det ligger ett stort, bulligt kuvert där bland all reklam. Ser direkt att det är från Fonus och då är jag inte lika nyfiken längre. Kan ju inte precis vara något kul, som kommer därifrån!

Det är en sk "Minnespärm" från Johnnys begravning. Några inplastade A4 med alla uppgifter om själva begravningen och en uppställning över alla hälsningar på blomsterarrangemangen. Ja ha, men då kan jag ju samla alla fina kort och brev i den pärmen då.

Även om all luft redan har gått ur mig, så pyser det ur ytterligare. Nu är jag precis tom inombords. Vad var det jag skulle göra nu då? Jag som hade så mycket planer för idag. All energi har tagit rast.

I brevet från Fonus ligger också ett följebrev, där jag bl a blir erbjuden hjälp med att skicka ut tackkort eller sätta in en annons i tidningen. Hm... Jag pratade ju faktiskt om det där med tackkort med mamma så sent som i går.

Självklart låter jag ju inte Fonus sköta det där med tackandet. Kan själv! Ja, men hur svårt kan det vara?! Plötsligt får jag ny energi och bestämmer mig snabbt för att ringa till tidningen och fråga hur jag ska göra för att få in en annons till lördagstidningen. Ett mail senare, så är det klart!

Karin och Ann-Jeanette kommer till mig i morgon på kaffe och då vill jag ju ha fint hemma, men jag känner att jag inte orkar att ta fram dammsugaren, helt enkelt. Får se om jag ev orkar det i morgon. Förresten, så vet jag att de inte bryr sig om vilket. De kommer för att träffa mig, inte för att se hur fint jag har städat. Jag VET det, ändå bryr jag mig...

Lampan på telefonsvararen blinkar snabbt, vilket betyder att jag har ett meddelande. Det är min bankman, eller bankkvinna, ska jag väl säga. Susanne, som hon heter säger på svararen att hon vill komma i kontakt med mig, angående det hemska som har hänt med Johnny. Jag har ju mailat henne för några dagar sedan för att bl a få hjälp med att betala en av Johnnys räkningar.

Kontakten med Susanne får vänta till i morgon, för hon säger också på svararen att hon har kundbesök inbokade resten av dagen. Ja, ja men då så.

Innan jag åkte in till kuratorn, så började jag med att ladda upp bildspelet på Johnny, det som vi visade på minnesstunden. Jag lovade ju att det skulle finnas tillgängligt på Facebook sen, eftersom det var så ljust i lokalen på minnesstunden, så att man missade lite av själva bilderna och därmed lite av effekten.

Nu har den uppladdningen stått och matat i flera timmar, men det står att det är 94% klart. Jag går några vändor i huset och försöker inbilla mig att jag faktiskt gör någonting. Jag hinner prata med Ullis och mamma och jag hinner slå en signal till Henke för att höra hur han mår. Men då har jag ju gjort något vettigt, ju!

Rätt som det är så ringer Susanne, ni vet min bankkvinna. Vi pratar en stund om det som har hänt och hur ofattbart det är. Det var ju inte länge sedan vi var där och berättade för henne om våra planer med vårt nya liv. Hon är, som alla andra, helt chockad över det som har hänt. Varför??

Vi bestämmer att jag ska ta hjälp av banken med bouppteckningen och inte Fonus. Vet inte vad det egentligen spelar för roll, men det blir så i alla fall. Jag får veta att det enda jag behöver ta tag i just nu, är att ta kontakt med Skatteverket för att beställa ett dödsintyg.

Återigen ny energi, som nästan försvinner på vägen när jag klickar mig in på hemsidan för att beställa intyg via nätet. Nä hä, inte det! Nej, men då ringer jag väl då! "Du har plats nummer 27 i kön!" Jo tack!

När jag äntligen kommer fram till en handläggare och får förklara mitt ärende, så har det ännu inte kommit in någon anmälan om att Johnny har avlidit. Men hur jävla svårt kan det vara?! Handläggaren lovar att skicka intyget, när alla uppgifter finns på plats. Utan att få ett utbrott, så tackar jag och lägger på. Tillbaka på LÅG energinivå!

Sen, när jag sätter mig framför datorn, så verkar det som att det bara rör sig om några enstaka minuter innan bildspelet är uppladdat och klart. Då trycker jag, utan att tänka mig för,  på uppdatera-knappen på Facebook och allt bara försvinner. Flera timmars av tröskande, bara borta! Jag tror ni vet vad jag säger då, utan att jag behöver skriva det i text!

Nu har jag precis tagit ur en "grön sockerkaka" ur ugnen, så att vi ska ha något att kalasa på i morgon, när Karin och Ann-Jeanette kommer. De har erbjudit sig att ta med lunch, men jag kan ju själv, som vanligt! Men jag VILL verkligen göra den här kakan. Sen kanske jag skiter i att dammråttorna virvlar runt fotknölarna. Vi får se!

Nu ska jag ladda upp inför en TV-kväll med "Bonde söker fru". Jag har missat första avsnittet, men ser fram emot att följa serien. Lite töntigt, men så där lagom krävande för min trötta hjärna och skadeskjutna hjärta.

Besök hos kuratorn idag

Det blåser fortfarande häftigt ute, när jag vaknar. Simba har varit extra jobbig på morgonkvisten, eftersom han inte ville gå ut när jag öppnade altandörren. Jag hade ju inte hjärta att bara kasta ut honom i ovädret heller, så jag har varit uppe ett flertal gånger sedan fyratiden.

Nu är klockan redan en bit efter nio och jag inser att jag nog måste sätta lite sprutt, om jag ska hinna med alla morgonbestyr, innan det är dags att åka in till kuratorn. Vi hade uppehåll förra veckan, eftersom hon hade semester då. Trodde inte att jag skulle sakna det besöket, men nu riktigt längtar jag till att få komma och häva ur mig.

Hon är så himla go och mjuk, min kurator, men inte på ett så där mesigt sätt, så att man bara blir irriterad. Nej, riktigt, riktigt bra! Därför är min första fråga, när jag kliver in hos henne, om hon har möjlighet att ta sig an fler i min släkt. Det har hon, så när jag går därifrån, så har jag flera lappar med tider, som jag nu ska se till att dela ut.

Tror att det kan vara skönt att få komma till en kurator, som redan vet vad som har hänt. Det är ju så jobbigt att behöva dra hela det hemska igen, inför en vilt främmande person. Tror att det finns en stor vinst i att vi är fler i samma släkt, som går till samma kurator. Hon har ju i alla fall tystnadsplikt.

Känner mig betydligt lättare, när jag kommer ut och sätter mig i bilen för att åka hemåt igen. Hur mycket man än pratar med vännerna och släkten, så är det något visst att få gå till någon utomstående, som kan förklara, sortera och sätta lite perspektiv på mina tankar och känslor.

Hoppas nu också att mina nära och kära också kommer att tycka att det är bra. Det är ni värda!

Det gör så ont!

Jag hinner nätt och jämt avsluta mitt bloggande på förmiddagen innan Ullis ringer. "Hej, vad gör du?" Skönt att höra hennes röst, fastän hon nästan nyligen har åkt härifrån.

Jag berättar att jag ska åka in till stan snart för att köpa mer färg och för att handla lite. Ullis frågar om jag vill komma förbi hos dem för att få träffa Hailey en stund. Hon hinner inte ens ställa frågan klart innan jag säger, "JAA, det vill jag!!"

Det är så himla tomt här i huset nu! Ändå har jag ju varit själv i snart fyra veckor, men nu är det annorlunda. Johnny har verkligen "flyttat ut" nu. Hans nalle sitter inte i fönstret längre, som den gjorde förut, innan begravningen. Visserligen hänger fortfarande hans kläder kvar på herrbetjänten, men det ÄR bara annorlunda nu. Nu är det sant, det som inte förut fick vara sant!

Sanningen börjar sakta sjunka in, som en obehaglig klibbig smet. Jag som trodde att det skulle kännas lättare efter begravningen, men det känns bara annorlunda. Nu har jag inte längre oron och stressen kring begravningen, som förut kunde dämpa sorgen och smärtan. Nu är det bara ren och skär smärta.

(Vet egentligen inte varför man säger ren och skär smärta?! Jag skulle hellre vilja kalla den smutsig och svart!)

Återigen har jag en sån där läskig känsla, när jag sitter i bilen på väg in mot stan. Allt är så overkligt och jag kör alldeles för sakta. Ändå har jag inte tagit något lugnande idag, så jag borde ju inte vara någon trafikfara, men sorgen är en stor fara i sig, värre än någon annan drog.

Som en zombie, går jag in i färgaffären och beställer det jag ska ha. En av killarna som jobbar i affären, visslar glatt när han susar förbi mig. Jag känner mig fruktansvärt irriterad och tänker, "Kan du lägga ner det där?! Fattar du inte att jag har sorg?!" Ett tag är jag orolig för att jag verkligen har sagt det högt, men han fortsätter att vissla, så det var nog inte så ändå.

På parkeringen, utanför färgaffären, ringer jag till Ullis och frågar om jag kan komma över innan jag handlar maten. Affären ligger på väg hem, så det skulle passa bättre. Jag hör på Ullis att hon egentligen hade väntat mig mycket senare, men  hon säger, "Självklart, kom du!" Mitt lilla söta hjärta!

När jag nästan är framme, så ser jag Marre i bilen bakom. Hon har precis varit hemma hos sin mamma och hämtat Hailey. Med fara för övriga trafikanter, så vinkar jag ivrigt och tittar i backspegeln om Marre har sett mig och det har hon.

Självklart så finns det ingen ledig plats på gästparkeringen, så jag blir tvungen att parkera bilen på stora parkeringen, en bit bort. Hade inte gjort något i vanliga fall, men just nu har det börjat blåsa upp till storm och jag får hålla i håret när jag kämpar mig framåt.

Så fort jag kliver innanför dörren så ser jag Haileys glada leende och hon kvittrat glatt, "Eh!" Syns att hon känner igen mig och plötsligt känns mitt hjärta lite mindre tomt. Jag tar henne i famnen, så fort jag har fått av mig skor och jacka.

Vi dricker kaffe och äter hembakade hallongrottor, medan Hailey röjer för fullt i sin gåstol. Alltså, vilken fart hon får! Ute i hallen har katten, Freaky fullt upp med att inspektera mina insvettade gympadojjor. Skönt att få lite annat att tänka på en stund!

Ullis och Marre ger mig en hjärtformad ask med ett ängelmotiv. De tänkte på mig när de var i affären och handlade. Igår hade jag kunant döda för att få lite smågodis, så nu har de fyllt den här söta asken med smågodis och ger till mig. Jag kan säga att tårarna är inte långt borta!

(Kan för övrigt meddela att undertecknad just nu sitter och kalasar på denna härliga blandning av sött, salt och surt smågodis. Tack små änglar!)

Inne i mataffären har jag svårt att koncentrera mig på vad jag ska ha, även om jag har en lista med mig. Det är helt enkelt svårt att läsa och ta in det som står på lappen. Läskigt!

Nästan framme vid kassan, så möter jag Carina, en kompis till mig och Nilla, som har bott i Bälgviken förut. Jag fick ett jättefint kondoleanskort från henne med posten igår och vi kramas där i affären. Det finns egentligen inget annat att säga än att just kramas. Sen säger jag, "Nej, nu måste jag gå innan jag blir ledsen!"

På parkeringen sitter jag en stund i bilen och brottas med tanken, vad ska jag göra nu då? Ska jag åka en sväng förbi hos mamma och Lillis, som jag hade tänkt, eller ska jag helt enkelt åka raka spåret hem? Det slutar med att jag sväljer ner gråten och ringer till mamma, som säger, "Självklart! Kom du!"

Jag ringer på och kliver in. En överlycklig Effie möter upp i hallen och börjar självklart att lyfta omkring på alla skor, som står i hallen. Hon gör alltid så, när hon är glad.

Mamma och Lillis har ju nyligen skrivit på kontrakt och ska flytta till Vilsta herrgård i februari. Nu har de fullt upp med att göra olika tillval och bestämma vilka färger som de ska ha på allt. Självklart får jag vara med och tycka till. Väldigt svårt när man inte har mer än en ritad planlösning, färgprover och tecknade förslag att utgå ifrån.

Det är ändå rätt så kul att få vara med och engagera sig i deras "bekymmer". Får mig på andra tankar en stund. Ute dundrar stormen på, men inne är det varmt både i rummet och i hjärtat, en stund i alla fall.

Alla vill mig så väl, men ändå känner jag mig helt ensam. Ensam som en svan eller trana, som har mist sin livspartner. En monogam varelse, som nu står själv kvar i livet. Stympad och vingklippt på en och samma gång! Låter kanske väl dramatiskt, men det är precis så det känns i mitt hjärta just nu.

Vägen hem tar längre tid än vanligt, för tårarna skymmer sikten. Det gör så himla ont! Varför?! Det blir bara fler och fler frågor, men inga svar. Tjänar ingenting till att grubbla, men ändå gör jag det och jag är inte ensam om det. Varför, Johnny????

Hemma igen, så så värmer jag på lite kvällsmat. Varje tugga får jag tvinga ner i den knutna strupen. Tårarna kommer igen. "Fan, det var ju inte så här det skulle vara, Johnny! Inte alls!"