tisdag 28 augusti 2012

Låg dag idag

Jag är inte riktigt i form, när jag vaknar idag. Bosse kom hem igår och vi hade en mysig dag och kväll, men ändå finns det en obehagskänsla där i mitt inre. Det går liksom inte att ta på. Det bara gnager och gnisslar där inne i själen.

Efter en långsam frukost, bestämmer jag mig för att gå milspåret i Vilsta med mammas hund idag. Både hon och jag kan behöva det. Vågen var inte nådig mot mig i morse, så nu får det banne mig vara slutmoffat ett tag framöver.

Det är riktigt härligt väder ute idag. Klar och hög höstluft. Såg till och med att en vän från Bälgviken hade fått skrapa rutorna i morse. Brrr..... Vill inte ha höst än, i alla fall inte med frost och kyla.

När jag parkerar cykeln på gården hos mamma och Lillis, så kommer Effie utrusande och skriker för fullt. Mamma har redan hunnit berätta att "Lelle kommer och tar dig med på promenad snart.", så Effie har väntat en bra stund på att jag ska dyka upp.

Så fort vi kommer in i skogen, så börjar min "svampradar" att scanna av omgivningen runt spåret. Jodå, vi hinner bara ett femtiotal meter in på spåret, innan jag ser den välbekanta orangegula färgen där i skogskanten.

Trots att det går så mycket folk i Vilstaskogen, så har jag snart fyllt min hundbajspåse med fina kantareller. Dessutom så springer jag på fina trattkantareller och svart trumpetsvamp, men påsen är redan full, så det är bara att sätta på skygglapparna och gå hemåt.

Skogspromenaden gör gott både för kropp och själ. Genast känner jag mig på bättre humör. Man tänker så bra i skogen och nu var det längesedan jag var i skogen. All mygg och ihållande regn är nog största orsaken till att jag inte har tagit mig ut i skogen.

Jag går och tänker på en kommentar jag fick på bloggen igår. Det var en gammal klasskompis till Johnny, som hade hittat min blogg och läst om det hemska som hände. Hon lade sin kommentar efter inlägget "Varför Johnny?". Jag blev både ledsen och varm om hjärtat, när jag läste hennes fina ord.

Många tror nog att allt är så himla lätt för mig nu, när jag både är nyförälskad och glad igen. Men då tänker de inte på att jag har ett stort blödande sår i mitt hjärta, som nog aldrig kommer att läka fullt ut. Sorgen, ilskan och förtvivlan ligger där och lurar under den glada ytan.

Jag har haft tur, som har träffat en ny underbar man i mitt liv. Jag trodde nog aldrig att det skulle kunna hända igen. Han hjälper mig att ta mig igenom de här jobbiga dagarna och tröstar mig, när jag är ledsen. Han förstår och låter mig älta, när det är det jag behöver.

Nu har jag kommit hem igen och det känns som att luften håller på att gå ur mig igen. Jag ringer Bosse för att lätta lite på trycket. Vi pratar en stund, men snart är han tvungen att jobba vidare. Han lovar att ringa ikväll igen.

Bloggen får bli min terapi idag. Det har den ju fått vara i över ett år nu, så varför inte även idag? Jodå, det är nog så att det känns lite bättre nu. Sen kommer det nog att kännas ännu bättre, när jag har fått duscha och fått bort alla ev fästingar från skogspromenaden.

söndag 26 augusti 2012

I gamla spår

Tror inte att det var helt lyckat att åka till Bälgviken idag. Regnet öste ner redan när jag satte mig i bilen, men något drev mig att styra kosan mot mina gamla hemtrakter, för att leta svamp.

Första stoppet blev på min gamla gata. Tanken var att jag skulle checka av mina bästa svampställen, men där var det urhugget och en skoningslös skogsmaskin hade skövlat marken.

Jag körde sakta förbi mitt gamla hus, men kände direkt att jag inte hade något där att göra. Nu bor där en ny lycklig familj med ett nyfött barn och jag har ingen som helst rätt att komma dit.

Nästa stopp blev det nya svampstället, i närheten av där det hemska hände för ett år sedan. Jag hittade ju ett nytt svampställe där förra året. Jag hann precis skörda de fina kantarellerna, innan blixten slog ner i närheten och regnet började ösa ner. Kan bara tolka det på ett sätt.....

Stannade även till på ett annat ställe i Bälgviken. Även där hade ovarsamma skogsmaskiner gått fram. Vad trist! Nej, nu ville jag bara åka från Bälgviken!

Nästa ställe blev i närheten av Botvidstäppan, på väg mot Hälleforsnäs. Jodå, det blev en del gulingar, men inte var det ens i närheten av vad jag hade förväntat mig. Återigen åska och ösregn. Nej, det är nog inte meningen att jag ska besöka mina och Johnnys gamla ställen. Ändå drivs jag dit....

Sista stoppet blev utanför Hälleforsnäs. Inte heller där hittade jag det jag hade tänkt - varken svamp eller känslor. Regnet ökade och det var bara att sätta sig i bilen och åka hemåt.

På väg hem, passade jag på att åka förbi min gamla stallkompis Louise. Hon har ju fått en fodervärd åt sin häst Dolcan, så nu har jag ingen häst att vara medryttare till längre. Däremot, så tipsade Louise om att hennes svägerska behövde hjälp att rida sin häst en dag i veckan.

Nu har jag anmält mitt intresse till att vara medryttare en dag i veckan och ska bara boka in en dag att få provrida hennes vackra Lucky, ett svart travsto. Kanske kan bli riktigt kul.

Fick dessutom en inbjudan från min gamla chef i Stockholm, till att delta på en avtackning på torsdag. Känns som en kul avslutning på en lite halvjobbig dag. I morgon kommer Bosse hem. SÅÅÅ jag längtar!

Ensam helg

Två hemska blåsor på hälarna har plågat mig ända sedan tvåtimmarspromenaden i torsdags. Jodå, det var riktigt skönt att gå i rask takt i två timmar, men mina fötter var inte riktigt med på noterna. Måste ha varit fel strumpor eller något.

Nu när blåsorna så gott som är borta, så har jag ingen bra anledning till att inte ge mig ut och motionera igen. Det får nog bli en skaplig runda idag. Speciellt efter den där flottiga pizzan igår. Får se om jag kombinerar motionen med en tur i svampskogen eller hur jag ska göra.

Bosse och hans äldsta dotter är i Stockholm med husbilen och upplever ett äventyr under helgen. Det är en present, som Bosse fick när han fyllde femtio. De ska paddla kajak, klättra i berg och krypa i grottor. Synd bara att inte vädret kunde vara med dem.

I går kväll, när jag var ensam hemma, så passade jag och Ullis på att gå ner till Ölkultur. Min vän Anitha, som jag inte har träffat på evigheter, skulle jobba i baren. På så vis kunde jag kombinera en mysig kväll med Ullis, pubbesök och ett kärt återseende med Anitha.

Efter Ölkultur gick vi vidare till Grappa Bar. Det var ju en väldigt fin kväll igår och dessutom lönehelg, så stället fullkomligt svämmade över av festsugna människor i alla åldrar. Trots det, så kunde jag snart konstatera att jag hellre hade tillbringat kvällen hemma, dvs om nu Bosse hade varit hemma. Pensionärsvarning eller bara förälskad?!

Nu sitter jag här med mitt morgonkaffe och undrar vad jag ska göra med den här dagen. Jodå, motionen är redan inbokad, men jag menar med resten av dagen. Bosse kommer inte hem förrän i morgon, så jag har en hel dag som jag ska fylla.

Dags att "sätta fartyg", som jag och Bosse brukar säga när vi menar "sätta fart", ett internskämt som härstammar från autokorrekt i mobilen. Det är så lätt att börja brodera ut texten i milslånga inlägg, men nu ska jag skärpa till mig och försöka få något vettigt gjort.

torsdag 23 augusti 2012

Äntligen torsdag!

Äntligen är torsdagen här och Bosse kommer hem på eftermiddagen från sitt jobb i Örebro. Det är mycket som ska fixas, så det gäller att sätta fart för att hinna klart. Jag har tänkt städa av lite snabbt, handla, motionera, laga mat och hämta bilen från verkstaden.

Sen måste jag åka och byta personvågen, som jag köpte igår på Ica Maxi. De digitala siffrorna på displayen var inte hela. Däremot var de tillräckligt hela för att visa åt helsike för mycket. Hm, dags att ta tag i det här nu! Det kostar på att må för bra.

Simba har pockat på uppmärksamhet sedan långt innan sju, så jag har ju en hygglig chans att komma igång i tid. Först på schemat står motionen. Måste försöka att prioritera upp den nu, innan det blir för jobbigt att komma igen.

Sen ser ju inte vädret så inbjudande ut idag dårå. Men vadå, jag får väl klä mig därefter då. Försök inte att komma med någon ursäkt att slippa nu! Upp och hoppa och ge dig ut istället för att sitta och häcka vid datorn!

måndag 20 augusti 2012

Årsdagen är passerad

Pust! Nu har årsdagen passerat och jag är fortfarande intakt. Ja, faktum är att den dagen passerade, som vilken annan dag som helst. Jag är själv riktigt förvånad över att den inte kändes värre. Men det är nog så, att jag redan har gått igenom alla djävulska kval och gått vidare.

Ni som har följt mig under det här året, vet att jag har haft det riktigt tufft och att jag har kämpat mig igenom alla jobbiga tankar. Många av er har stöttat mig och ställt upp, när det har varit som värst. Nu har jag rest mig och kommit vidare.

Många av er hörde även av er på årsdagen av den värsta dagen i mitt liv, dagen då min make och livskamrat valde att ta sitt liv. Tack för att ni finns och tänker på mig! Känns skönt att veta att det finns vänner som bryr sig, även om jag har varit dålig på att höra av mig på sistone.

Jag valde alltså att låta årsdagen passera utan större ståhej. Jag gick till jobbet och tänkte väl inget vidare på vilken dag det var. Sen började det att komma fina sms från vänner och då gick ju givetvis tankarna till det hemska, som hände för exakt ett år sedan.

Tankarna gick givetvis även till Johnnys familj, men jag slog snabbt bort impulsen att ringa till dem. Hade jag gjort det, så hade jag snart grottat ner mig i sorgträsket igen och hade kanske även dragit med mig dem. De kunde nog stötta varandra ändå, utan min inblandning.

Dagen på Ica passerade utan större händelser och jag kom hem till min fina, lilla lägenhet, där Bosse satt och väntade på altanen. Han visste också vilken dag det var, men valde att inte göra något större väsen av det. Han vet ju hur jag har det med mina tankar och kval emellanåt och vet att det ibland kan vara bättre att låta allt bara vara.

Nej, istället för att sitta med tungt sinne och tårar, så valde jag att ta mig ner till Ölkultur på kvällen tillsammans med Bosse. Där träffade vi glada vänner och kunde sitta i kvällssolen och njuta av trevlig samvaro och gott öl. Tror faktiskt att det var det bästa sättet att ta mig igenom den dagen.

Nu sitter jag här och det är vardag igen. Känns som att sommaren är över och att ordningen är återställd. Även om det inte har varit någon vidare sommar att tala om, så känns det skönt att hösten är på ingång och allt vad det innebär.

Nu ser jag fram emot en ljuv september och härliga skogspromenader med klar och fräsch luft. Jag har ännu inte varit ute i skogen och tittat efter kantareller. Har helt enkelt inte haft tid till det. Nu när vardagen är här igen, så kanske jag skulle ta mig en runda och se efter om mina gamla ställen finns kvar.

Återigen, tack alla ni som har stöttat mig under det här året! Ni finns i mitt hjärta!

måndag 6 augusti 2012

Livskamrater

Tänk, nu är det över en månad sedan jag skrev något! Jag kan inte säga att jag direkt har saknat skrivandet. Det blev ju lite av ett måste på slutet och det var ju inte vad jag hade tänkt mig. Meningen var ju att bloggen skulle vara min terapi och andningshål.

Nu har jag hittat en ny terapi, eller rättare sagt energi och lärt mig att andas utan hjälp. Jag mår så himla bra! Sanningen är att jag har hittat en ny livskamrat. Det var något jag inte trodde var möjligt, men nu är det alltså sant.

Jag hör redan olyckskorparna kraxa om, att det är väl ändå för tidigt att kunna säga så. Då vill jag ändå hävda, att är man över femtio, så vet man vad man vill och har redan trillat i de flesta gropar, som går att trilla i. Nej, vi är som skapta för varandra!

Vi har varit två veckor på resande fot med husbilen. Det blev Danmark och en sväng till norra Tyskland. Efter det, ett par veckors intensivt arbetande på Ica. Det var en stor omställning för mig, måste jag säga. Kul, men jobbigt!

Nu i helgen var vi i Dalhalla och tittade på P-Floyd. Helt magiskt!



Nu håller vi på att förbereda ett stort knytkalas till helgen. Ska bli jättekul att blanda våra nya och gamla vänner, på en och samma fest.

Jag skulle kunna skriva hela dagen, om jag skulle försöka återge allt kul vi har gjort och upplevt under sommaren. Nu blir det bara dessa korta rader, för att visa att jag fortfarande lever och mår bra.

JAA, jag mår som en prinsessa och blir behandlad som om jag vore en också. Mitt hjärta sjunger igen och jag kan förmå mig att släppa taget och njuta av det.

Även om jag flyter omkring på rosa moln, så ligger sorgen och ilskan där under ytan och pockar på uppmärksamhet. Jag får bilder av det hemska, som kommer fram i de mest oväntade situationer.

Det är nog något jag får lära mig att leva med. Det har ju trots allt inte ens gått ett år än. Bävar lite inför årsdagen, som kommer snart. Men varför skulle den vara värre än det jag redan har upplevt?! Det räcker och blir över flera gånger om.

Nej, nu ska jag ta tag i dagen och se till att få något gjort, innan Bosse kommer hem från jobbet. Tror att jag ska ringa Ullis och höra om hon vill göra mig sällskap och handla.