onsdag 31 augusti 2011

Mor- och dotterdag

Jag vaknar vid halv nio-tiden och smyger upp försiktigt, så att jag inte väcker Ullis. Hon ser ut att sova så skönt där under bolstret, så jag vill inte att hon ska vakna. Efter att jag har sett till att Simba är nöjd, så sätter jag mig vid datorn för att blogga.

Vid halv elva kommer Ullis ut från sovrummet. Hon berättar att hon hade lite svårt att somna igår, men att hon har sovit skönt under natten. Ett tag vaknade hon och tyckte att hon hörde fotsteg, men det var bara Simba som var uppe och knallade. Sen är det ju lite knäpp och ljud i ett hus, det är ju bara så.

Vi gör iordning frukost och äter tillsammans. Ullis vågade inte lita på att mamma hade "rätt" saker hemma, så hon har med sig sina små burkar med egen frukost. Hur som helst, så är det mysigt att sitta där tillsammans och äta.

Jag går ut och hämtar posten och det ligger ett stort och mjukt paket i brevlådan. Jisses, vad nyfiken jag blir! Jag öppnar paketet tillsammans med Ullis. Det är en jättemysig poncho och ett fint brev från Johnnys gamla klasskompisar. De har samlat till "lite värme" till mig. Givetvis börjar jag att lipa! Tack så hemskt mycket, ni fina människor!

Idag är det tänkt att vi ska fixa till slingor i mitt hår, men mamma ringer och säger att hon bjuder mig på slingor och klippning hos min frissa inne i stan. Jag blir jätteglad, men frågar samtidigt om mamma vet hur mycket det egentligen kostar och det vet hon. Jag nappar direkt! Är inte nödbedd på något vis!

Henke är i byn och hjälper Totte att klyva ved, så jag har sagt åt honom att han kan komma hem på lunch. Det vill han gärna, så vid tolvtiden dyker han upp, svettig, smutsig och hungrig. Min lilla gubbe! Han får hamburgare. Det är för tidigt för mig och Ullis att äta, så vi sitter bara med vid bordet när han äter.

Henke berättar att han har svårt för godstågen, som dundrar förbi stup i kvarten, där de klyver ved. Han vill inte fortsätta, men jag försöker få honom att inte låta detta besegra honom. Jag berättar för honom om min ilska mot godstågen härom dagen och att jag kunde vända det till något positivt. Vi måste kämpa vidare, helt enkelt, inte ge upp och låta det onda knäcka oss.

När Henke har gått och Ullis och jag har gjort oss i ordning, så går vi en långsam promenad runt Lillsjön. Jag har sett till att vi har en plastpåse med oss, för jag har tänkt att vi ska hitta lite kantareller till Ullis och Marre. Jag har ju en del ställen här ute, om man säger så.

Det dröjer inte länge innan Ullis har skavsår. Hon får kavla ner strumpan, så att den blir dubbel över skavsåret. Det funkar hyfsat och vi kan lufsa omkring på mina kantarellställen på vägen hem. Det blir någon liter. Med glädje konstaterar jag att även "trattisarna" har börjat att titta fram. Blir nog ett bra år i år.

När vi kommer hem igen, så är det snart dags för lunch. Om inte Ullis hade varit här, så hade jag nog bara tagit en banan eller nåt, för jag är inte hungrig. Jag vill ju inte att Ullis ska slarva med maten, så jag gör en repris på gårdagen och steker upp lite kycklingfilé och värmer upp resterna av potatisen och kantarellsåsen från igår. Ullis gör sallad.

När vi dricker kaffet efter maten på altanen, så börjar det dra ihop sig till oväder. Det är ett så där, nästan overkligt, lugn innan stormen. Mörka moln tornar upp sig runt omkring och på avstånd hör vi hur åskan mullrar. Ullis tycker om åska och vill gärna att den ska komma närmare, men den drar förbi. Det kommer några regnstänk, men mer blir det inte.

Vi går in igen och jag tittar efter Simba. Har inte sett honom på en bra stund. Vart hittar jag honom, om inte uppe på de nytvättade sommartäckena, jag tillfälligt har lagt inne i gästrummet. Han är helt utslagen. Var det han eller Ullis och jag, som tog sömntabletter igår....


Jag får ett deppanfall vid köksbordet, när jag pratar med Ullis om att Johnny och jag stod varann så nära. Vi hade klarat av så mycket tillsammans och kommit över det där jobbiga stadiet i ett förhållande. Vi hade helt enkelt vuxit samman. Jag börjar gråta och Ullis kommer och sätter sig i mitt knä och säger, "Mamma, vi måste ta hand om varandra nu!" Fina Ullis!

Vi pratar en hel del om kommande begravning och hur jobbigt det kommer att vara, men konstaterar samtidigt att det finns så otroligt mycket vi kan göra tillsammans framöver. Jag vill ju inte bli en bitter gammal nucka, som bara sitter hemma och gnäller.

Hur ska jag någonsin kunna lita på en annan människa igen?! Jag och Johnny stod ju varandra så nära som man kan göra och ändå så kunde jag inte se vart han var på väg. Hur är det överhuvudtaget möjligt?! Återigen så är Ullis där och får mig på andra tankar. Tack Ullis! En dag i sänder nu!

Hela dagen har gått och det är dags för mig att köra hem med Ullis till hennes lilla familj. Marre har varit och tränat för första gången på Nautilus och sitter nu hemma och väntar på sin älskling. Jag är så glad för deras skull! De är så fina, mina tjejer!

På väg hem handlar jag mjölk och sallad. Måste ju ha grejer hemma tills Henke kommer i morgon och vill ha våfflor till lunch. Han har beställt det. Känns bra att han vill komma hem till mamma och äta!

Skönt att komma hem igen. Nu har jag haft sällskap ett dygn och nu ska det bli skönt att vara lite ensam. Jag bara funkar så, hur mysigt det än är att vara tillsammans med sin dotter. Jag ser till att vara "offline" på Facebook, för ikväll känner jag att jag bara vill vara ifred, hur snälla folk än är.

Myskväll

På parkeringen i Skiftinge står Ullis och Marre med lilla Hailey i famnen. Mina små sötingar! Jag tar genast Hailey i famnen och får givetvis ett stort leende från henne. Jag snusar henne i håret och gosar. Det här har Johnny frivilligt avstått ifrån. Helt ofattbart!

Vi packar in Ullis väskor i bilen, kramar Marre och Hailey en gång till och åker mot mataffären. Känns så skönt att det bara är Ullis och jag nu. Det är inte ofta! Vi stannar till vid Willy´s för att köpa det som inte finns hemma, som t ex mängder av smågodis och läsk.

Det blir ett till stopp vid Tuna Park, för att lösa ut recept på mina mediciner. Vi hamnar mitt i värsta eftermiddagsrusningen, så det är hysteriskt med folk och bilar överallt, men det går bra och snart har vi styrt ut på Västerleden och är på väg ut till Bälgviken.

Simba möter oss i hallen med några ynkliga jamanden. Han har ju fått vara själv nästan hela dagen och är nu väldigt pratig och sällskapssjuk. Vi hjälps åt att packa in allt i kylskåpet. Snart dags att börja med maten ju. Vart tog den här dagen vägen?!

Ullis fyller en skål med plommon från trädgården och vi hjälps åt att plocka upp lite färskpotatis direkt från landet. Sen hjälps vi åt att laga maten, som består av kycklingfilé, stekt i rödvin tillsammans med lök, vitlök och kantareller. Av färskpotatisen blir det klyftpotatis. Sen gör Ullis en god sallad till också. Gott, gott!

Vi tänder ljus på bordet och jag konstaterar att det är första ljusen jag har tänt sen Johnny försvann. Jag funkar inte så bara. Ullis håller med och vi äter den goda maten tillsammans där i ljusskenet tills vi håller på att spricka. Jag noterar i smyg att Ullis äter riktigt bra. Vad glad jag blir!

Efter maten springer jag bara omkring och plockar och plockar. Kan inte riktigt komma till ro. Ullis brukar vara likadan, så hon vet vad det handlar om. Vi går ut en stund och sitter på altanen och pratar. Ullis har varit orolig för att sova själv inatt. Jag säger att hon givetvis får sova bredvid mig istället för i gästrummet. Jag har ju just bytt både lakan och täcken. Hon blir jätteglad, jag med!

Tanken var att vi skulle hjälpa varandra att färga och att slinga håret ikväll, men jag känner mig helt slut, så vi nöjer oss med att färga Ullis hår. Vi får ta mina slingor i morgon istället. Vi måste ju hinna med att titta på filmen också.

Så är det dags att bänka oss i TV-soffan med godis och läsk. Jag har redan varit och nallat i godisskålen, så jag mår lite lätt illa. Till min glädje ser jag att även Ullis går där och nallar. Sen var det ju det där med hur man startar dvd-spelaren då. Det ligger fyra fjärrkontroller på bordet och vi börjar fundera på hur det ska gå till. Hur svårt kan det vara?!

En frustrerad halvtimme senare ger vi upp. Det har ju alltid varit Johnny, som har skött det där med fjärrkontroller och tekniska prylar. Jag har helt enkelt inte orkat bry mig. Nu inser jag hur dumt det har varit, men jag kunde ju inte veta att han bara skulle försvinna så där, helt oväntat.

Klockan är halv tio när jag ringer Henke och frågar om han kan hjälpa oss. Vi försöker en stund, att han via telefonen försöker guida oss, men ingenting hjälper. Det slutar med att han och Johanna kommer ut för att hjälpa oss. Gullegubben då!

Ändå tar det en bra stund innan Henke får fart på allt. Det var tydligen någon kabel och några inställningar, som hade ändrats. Pust! Jag bara hatar sånt där! Vi tackar Henke och Johanna och de åker hemåt igen. Normalt sett hade jag bett dem att stanna, men idag är det faktiskt min och Ullis egen dag. Henke förstår det.

Vi är båda väldigt trötta under filmen. Vi tittar på Bridesmaids, som går på bio nu. Det är svårt att hänga med i engelskan utan text, men den är lite smårolig och väldigt romantisk. Just att den är romantisk tar lite musten ur mig. Givetvis, så kommer jag bara att tänka på Johnny och att han inte finns mer.

Jag blir uppriktigt ledsen av att se det där småputtriga, som man normalt bara skulle ha blivit glad och upprymd av. Tror att Ullis känner lite åt det hållet också, för det känns lite som ett antiklimax. Hon hade nog hoppats på att kunna muntra upp mig. Hon ville ju givetvis inte ytterligare späda på sorgen.

Vi gör oss klara för natten och kryper ner i dubbelsängen. Mysigt att ligga där med Ullis bredvid, Simba på bröstet och Cornelius under armen. Känns tryggt! Vi ligger och småpratar en stund tills medicinerna börjar verka och vi släcker och säger godnatt.

Fonus

Vi bestämmer istället att jag ska ta min bil till Lillis verkstad och att han sen skjutsar mamma och mig till Fonus. På så vis kommer vi att få en härlig, men lagom promenad från Fonus sen i det fina höstvädret. Kommer säkert att behövas.

Vi är en kvart tidiga, men blir genast omhändertagna av en handläggare, som heter Magnus. Vi tar hissen upp till övre planet, där vi blir visade in på hans rum. Så overkligt med alla prover på gravstenar och liknande prylar. Magnus börjar med att småprata lite och tårarna kommer givetvis direkt.

Trodde att de skulle hade fått alla uppgifter om hur allt gått till, så att jag skulle slippa gå igenom allt en gång till, men så var det inte. Magnus frågar försiktigt runt det hela och jag får förklara allt i detalj. Jag gråter stundom högt nu, låter det bara komma ut. Ändå känner jag att jag tycker om Magnus sätt att hantera det hela.

Jag ber om vatten och Magnus går ut och gör en flaska med bubbelvatten till mamma och mig. En Sobril till slinker ner. Måste klara det här nu! På något sätt gör det det, även om krampen i bröstet och magen känns outhärdlig ibland. Jag drar några djupa andetag, dricker lite bubbelvatten och fortsätter.

När själva redogörelsen är klar och Magnus har alla fakta, så börjar vi att göra dödsannonsen. Går ganska lätt, eftersom jag redan har förberett hur den ska se ut och vad jag vill ska stå i den. Skönt att få vara med och bygga den, steg för steg tillsammans med Magnus och mamma. Det blir lite "hands-on". Känns ändå så overkligt, som en otäck dröm.

Nu är vi nöjda med dödsannonsen och det är dags att välja kista. Magnus ber oss att vända oss om, för på väggen bakom finns upplysta skyltar med olika modeller av kistor, med prisuppgift och allt. Jag hade inte sett de där skyltarna när vi gick in i rummet, så jag får nästan en chock när jag ser dem där på väggen. Allt blir så påtagligt.

Sen är det dags att välja kistdekoration. Det är nog det lättaste, för det finns flera arrangemang som föreställer ett stort, rött hjärta. Självklart ska min älskade Johny ha ett stort, rött hjärta, inga tråkiga vita kallor eller liljor! Jag väljer ett arrangemang, som består av mörkt röda rosor och lite grönt som sticker ut lite vilt här och var. Perfekt!

Jag har fått veta att vi inte kan ha präst och att det inte blir någon gudstjänst, eftersom vi inte är med i Svenska kyrkan, någon av oss. Det blir en sk borgerlig begravning med officient istället för präst. Jag hörde av en god vän, som varit på en borgerlig begravning, att det var en av de finaste begravningar hon hade varit på, så det känns OK.

Vi hinner även få träffa officienten, som verkar väldigt trevlig och trygg. Vi bestämmer en dag, som jag ska komma hit då vi ska planera begravningen med musik och annat. Tror det kan bli jättefint. Då behöver man inte ha tunga psalmer, som ingen kan texten på. Jag kan plocka fram den musik, som var Johnnys och min musik och det blir lite mer personligt.

Vi bestämmer även ett datum för begravningen. Det blir den 12/9 i Stillheltens kapell kl. 14:30. Det kommer att stå i dödsannonsen, som förmodligen kommer ut i Eskilstunakuriren på torsdag. Det kommer även att bli en minnesstund för de som vill vara med efter själva begravningen, men då måste man föranmäla det till Fonus senast den 7/9, så att vi vet hur många som kommer.

Vi pratar lite om ekonomi och om vad som gäller för bouppteckning. Känns ganska oviktigt just nu, men det är ju ändå saker som måste tas omhand. Känns som att vi har varit där i evigheter nu. I själva verket är det lite mer än två timmar.

När allt är klart är det väldigt uppfriskande att få komma ut i den svala sensommarluften. Mamma och jag går genom Rinmansparken, bort till Lillis verkstad lite längre ned på Kungsgatan. Mamma klappar om mig och säger att det har gått jättebra och att hon tycker att jag är stark. Kanske det, men jag känner mig ändå som en övergiven liten fågelunge där under ytan.

Effie stormar emot oss, när vi kommer in på gården. Jag känner mig helt bombad i huvudet av alla jobbiga intryck. Just som jag ska ta telefonen och ringa till Ullis, som säkert sitter och väntar, ringer min mobil. Det är Ullis som undrar hur det går. Jag ser att jag även har fått ett oroligt SMS från henne nyss. Jag sa ju att det säkert bara skulle ta en timma eller så och nu har det gått två och en halv.

Åh, vad skönt det ska bli att få något annat att tänka på. Jag sätter mig i min bil, tackar mamma och Lillis för stödet och sen styr jag mot Skiftinge för att hämta Ullis.

tisdag 30 augusti 2011

Dags för besök hos Fonus

Jaha, då är den här, dagen när jag ska till Fonus. Känns inte OK, kan jag säga. Jag vet ju att det kommer att gå bra och så, men ångesten klöser i bröstet och jag VILL INTE!

Allt är klart. Frågorna jag har till Fonus, kläderna jag ska ha på mig, minneslappen på vad jag behöver handla. Det enda som inte är klart, är mitt inre. Det känns så himla främmande att behöva ta ställning till vilken kista hans ligga i och hur dödsannonsen ska se ut, mm, mm....

Jag har sovit dåligt i natt, vilket kanske inte är så konstigt. Sen skulle jag ju vara så där jäkla duktig, så att jag skulle prova att bara ta en av nattmedicinerna. Just en bra natt att prova det på! Bra jobbat, Lena!

Mamma och jag kom överens om igår, att mötas utanför Fonus så där tio minuter i ett, så det gäller att jag åker i tid, för att inte bli sen. Känner ändå att jag måste skriva av mig den värsta ångesten, även om jag redan har tagit en Sobril. Kommer att ha med mig Sobril i väskan idag.

Det enda jag ser fram emot idag, är att jag ska hämta Ullis efteråt och att vi ska ha en riktig myskväll tillsammans hemma hos mig ikväll. Hon ska till och med sova kvar.

Vi ska handla tillsammans och vi ska laga mat tillsammans. Sen blir det en riktig tjejfilm. DET ser jag fram emot, så jag får försöka att tänka på det när ångesten försöker krypa fram ur sin slemmiga, mörka håla.

Kuratorbesök och räkmacka

Var helt slut igår kväll, så jag skriver idag istället, om vad som hände under gårdagen. Jag laddade väl ur mig totalt, när jag skrev det där arga inlägget och kräktes galla.

Åh, vad klockan är mycket! Måste skynda mig, så att jag inte blir sen till kuratorn. Jag ska vara där till kl. ett. Jag snabbar mig ur duschen och får på mig kläderna i en hast. Hinner inte torka håret, så det får bli som det blir, inte så noga.

Givetvis har Simba gått iväg på en runda och finns inte där när jag vill ha in honom. Jag brukar aldrig lämna honom ute när jag åker iväg och jag vet att jag ska vara borta en längre stund.

Shit, jag har ju glömt att hänga ut de nytvättade sommartäckena jag har tvättat på morgonen. Jo, men jag hinner nog det också. När jag står där vid torkvindan, så ser jag i ögonvrån att Simba kommer fram ur granhäcken. "Hejsan, mattes fiiina katt!" Ja, ni vet hur man brukar larva sig med husdjuren.

Simba blir jätteglad när han ser att jag är ute och för att jag pratar med honom. Han gör en rush fram till altantrappan och börjar vässa klorna frenetiskt på stenplattorna. Mitt hjärta spritter till av glädje, för så här glad har inte Simba varit sedan Johnny försvann. Han har bara gått och letat efter husse och hängt med huvudet. Han har varit riktigt ledsen, precis som matte.

Men nu är det bråttom, så jag sliter åt mig väskan och springer ut till bilen. Jäklar, nu glömde jag mobilen, så jag vänder tillbaka in för att hämta den. I vanliga fall hade jag nog struntat i det, men nu tycker jag att det är viktigt att folk som är oroliga kan nå mig, oavsett om jag är hemma eller inte.

Framme på parkeringen till vårdcentralen, tar jag fram mobilen för att sätta den på ljudlöst. Då ser jag att det är ju för sjutton Johnnys mobil. Åh, så typiskt! Våra mobiler ser exakt likadana ut. Det är bara ett mobilsmycke på min, som skiljer dem åt.

Besöket hos kuratorn går bra. Hon ställer bra frågor, så att det blir lätt att prata. Det värsta jag vet, när man pratar med psykolog eller kurator, är när de bara sitter och väntar in att det är jag som ska börja samtalet. Inte för att jag har några problem att uttrycka mig eller så, men jag vill gärna ha de rätta frågorna för att komma igång. Sen kan det nästan vara tji att få tyst på mig.

Känns i alla fall skönt att få prata med någon, som kan sätta etikett på det man upplever och säga att det är OK att reagera si eller så. Sen är det också skönt att prata med någon som inte är känslomässigt jävig, om ni förstår hur jag menar. Då kan man ju säga precis allt. Inget är förbjudet eller tabu, bara rakt av utan omsvep.

Det som gör att jag gillar den här kuratorn är att jag känner att hon även gillar mig. Jag kan se i hennes ögon att hon blir berörd och då vet jag att hon bryr sig. Vi kan till och med skratta tillsammans och det känns äkta. Önskar att Ullis kunde få möjlighet att träffa en sån pärla till kurator också. Hon har haft otur, när det gäller den biten.

Efter besöket hos kuratorn är jag helt utpumpad. Jag har ringt till mamma och förvarnat om att jag har tänkt komma hem till henne efter kl. två. Hon är orolig över att jag inte äter ordentligt och har därför frågat vad jag vill ha när jag kommer. Jag sa då att det blir bra med någon frukt och någon macka bara. Är inte så hungrig vid lunchtiden.

När jag kliver in hos mamma, så blir jag nästa omkullsprungen av deras hund, Effie. Som vanligt, när hon är glad, så sliter hon åt sig en sko och springer omkring med. Hundar är roliga på det sättet, att det går inte att ta miste på när de är glada.

Mamma har bullat upp med var sin stor räckmacka och en stor skål med bananer och vindruvor. Det smakar ljuvligt, men jag blir snart illamående av all räkmajonäs. Trots det, så äter jag upp i princip hela mackan. Frukten får vara. Blää!

Vi pratar en stund om allt och inget. Vi gråter en skvätt, men vi skrattar också. Jag har helt slut på energi i kroppen nu och det blir ju inte bättre av att ha smällt i sig en stor geggig räkmacka. Jag tackar för mig och åker hemåt.

Skönt att vara hemma igen. Det är så tomt, men Simba kommer och möter mig, så det känns ändå helt OK. Jag kollar av min mobil och ser att min vän Karin har messat. Jag börjar skriva på ett svar, men har inga glasögon på mig, så det går ju sådär, kan jag säga. Jag lyckas fibbla till det så att SMS:et raderas och jag ger upp. Gaah!

Jag kollar av fejjan och skriver istället ett meddelande till Karin där. Jag hade ev tänkt att hälsa på hos Karin i Borsökna, när jag ändå var ute och åkte idag, men det fick bli ett besök hos mamma istället. Jag kan hälsa på hos Karin en annan dag, när jag känner mig starkare. Nu är det bara skönt att få sitta här och bara vara.

Carina, en fd granne, har lämnat ett meddelande på telefonsvararen och jag ringer upp henne. Vi pratar länge och det känns skönt. Hon är så gullig! Jag säger att jag gärna kommer över och hälsar på någon dag, men vi bestämmer inget närmare. Vi får se hur jag mår och vad jag orkar.

Jag laddar en stund, sen ringer jag till Johnnys föräldrar. Som vanligt är det Doris som svarar. Hon berättar att David ligger på lasarettet för en misstänkt hjärtinfarkt. De tror inte att det är en infarkt utan att han har fått en panikångestattack. Inte så konstigt, för han låter inte sorgen komma ut. Då skulle i alla fall jag spricka, tror jag.

Vi pratar länge. Doris är så himla bräcklig och skör och det krävs enorm energi av mig för att försöka muntra upp henne. Jag vet, jag ska ju inte behöva göra det, men jag vill ju så gärna att hon ska må bättre, likväl som jag själv vill må bättre.

När vi nästan har pratat klart, så ringer det på ytterdörren. Vem sjutton kan det vara? Det är Lena, en gammal klasskompis från högstadiet, som jag har återfått kontakten med, tack vare fejjan. Hon står där på farstubron med en stor bollkryss i famnen. "Kom in, Lena!"

Lena har läst mitt sista inlägg, då jag var så arg. Hon sa till sin man "Näej, nu åker jag ut till Lena, för nu spyr hon galla!" Jag sätter på en kanna kaffe och plockar fram tre kakor, allt huset kan förmå i kaffebröd. Vi sitter länge och pratar, ömsom skratt ömsom gråt.

Det har börjar skymma när Lena åker hem igen. Det är rått ute och rutorna på bilen har börjat imma igen. Jag ber henne att ta det försiktigt på vägarna, eftersom det är mycket djur i farten så här dags på vägarna här ute i skogarna.

Lena skriver, i min logg på fejjan, att hon har kommit hem utan incidenter och att hon har blivit omkörd flera gånger, för att hon åkte så sakta. Jag krattar för mig själv i mörkret framför datorn.

Ullis ringer och vi pratar en lång stund. Hon berättar att hon just nu har ett "dampanfall" och bakar tre sorters bullar, rulltårtor, syltgrottor och flera sorters muffins. Jag skrattar åt henne. Det är ju också ett sätt att mota bort ångesten. Hoppas bara att hon får sova sen, lilla gumman, när anfallet har gått över.

Vi pratar lite om morgondagen och vad vi ska göra tillsammans. Det är en stor grej för Ullis, att kunna äta tillsammans med mig och att sen sova kvar. Jag är så tacksam för att hon vill det och att det är hon själv som har föreslagit det hela. Det passar dessutom så bra att jag får hennes sällskap efter det fruktade besöket hos Fonus, som jag ska klara av tillsammans med min mamma innan vi ses.

Jag både längtar och bävar inför morgondagen!

måndag 29 augusti 2011

Fan, Johnny!

Innan jag börjar att skriva, så vill jag varna för att det här inlägget kommer att innehålla en hel del svordomar och jobbiga tankar. Jag klarar inte att skriva välvårdat och fint idag. Jag måste bara få kräkas ur mig den beska galla som ligger och ruvar, rakt ut bara!

Under min morgonpromenad, så går jag och grubblar, som vanligt efter att det här hände. Fan, Johnny, det var ju inte så här det skulle vara! Vi kämpade ju i ca 15 år för att kunna sätta vårt gemensamma livsmål i sjön. Hur fan kan du lämna mig då, precis på målsnöret?!

Känslorna bubblar och snurrar i min förvirrade hjärna. Samtidigt så känner jag en värkande medkänsla för hur dåligt du måste ha mått, för att kunna göra så här. Du var ju så himla omtänksam och fin, så du skulle aldrig ha gjort det här, om du bara hade varit dig själv den där dagen.

Vi älskade ju varandra! Vi delade allt! Inga lik i garderoben! Vi hade fanimej allt man kan tänkas vilja ha! "Tills döden skiljer oss åt", heter det ju så fint, men jag tror inte att det var så här det var menat. Nu var det ju du, Johnny, som skiljde på oss, inte döden. Du tog döden i egna händer, eller hur man ska säga. Hur fan tänkte du egentligen?! Men visst ja, du kan ju inte ha tänkt överhuvudtaget.

Vet inte om det hade känts bättre eller sämre, om någon av oss hade haft någon kärleksaffär vid sidan om och att det var något sånt som hade drivit dig i döden. Men nu finns det fanimej inget sådant att peka på. Vi hade inga problem! Ändå såg du bara problem, I-landsproblem. Varför?! Jag kunde i alla fall se en ljusning i horisonten, även om jag också var nere i det svarta hålet.

Jag älskade dig, Johnny och älskar dig fortfarande, gränslöst. Däremot så var jag inte beredd att följa dig i döden, även om du trodde det och även om jag trodde det själv de första dygnen. Nej, där går gränsen för mig! Vi har inget mandat att själva styra över döden. Det är något, som kommer till oss när det är dags och inte som det blev nu.....

Måndag morgon

Jag har sovit ganska bra i natt. Simba har skött sig bra och bara väckt mig två gånger och han ville gå ut frivilligt vid halv sex-tiden. Sen var det ju så himla skönt med de tjocka fiberdunbolstren, jag la i igår. Man liksom drunknar i täcket.

Efter frukosten ringer telefonen och min första tanke är att det nog är mamma, men jag känner inte igen numret på displayen. Det är Affe, en ungdomskompis till Johnny.

Han berättar att han och Peter har varit och hälsat på Doris och David i lördags och vips så kommer tårarna. Jag är inte ledsen, bara glad och rörd av det fina de har gjort.

Vi pratar en stund om det otänkbara och vi vill ju båda ha svar på många frågor, men det finns inga svar, bara tomhet och fler frågor. Jag berättar att jag ska till begravningsbyrån i morgon och att det troligen kommer att bestämmas då när begravningen blir.

Nu ska jag ta på mig träningskläderna och ta en rask promenad med stavarna runt Lillsjön. Sen är det snart dags att ta sig in till Fröslunda vårdcentral. Jag ska träffa kuratorn för andra gången idag. Sen får vi se om jag hälsar på hos mamma en stund och kanske hos Karin. Behöver komma hemifrån en stund

söndag 28 augusti 2011

Ytterligare ett kärt besök

Det känns väldigt tungt att ta bort Johnnys lakan ur sängen. Jag luktar girigt på kudden för att känna om den fortfarande luktar Johnny, och det gör den. Trots det så tar jag ur våra sängkläder och lägger dem på golvet i grovköket. Jag tar fram de tjocka fiberduntäckena, för jag känner att det har varit kallt de sista nätterna med bara de tunna fibertäckena.

Nu är allt bytt i sängen och det luktar nytvättat. Nu ska bara överkastet skakas och läggas på. Kan säga att det är en utmaning att göra det själv, men det går. Puh, då var det gjort, men det känns sådär. Helst hade jag velat låta allt ligga kvar i Johnnys säng, men det går ju inte. Någon gång måste ju allt tvättas.

När jag är klar, så känns det så otroligt tomt. Det finns väl egentligen tusen saker jag skulle kunna göra, men ångesten börjar komma krypande och jag har ingen lust att göra någonting. Håglöst går jag genom huset och försöker komma på vad jag vill göra. Det slutar med att jag tar en Sobril. Det är den första idag och jag behöver ju inte vara duktig.

Jag trampar runt, fram och tillbaka i väntan på att Sobrilen ska göra verkan, men klösandet i bröstet tilltar och magen knyter sig. Som grädde på moset hör jag ett godståg som passerar. Hur många jävla godståg finns det egentligen?!

Plötsligt knackar det på ytterdörren och jag hoppar högt. När jag öppnar, så står Nilla där. Tror att jag hade tyckt att det hade varit jobbigt om det hade varit någon annan, men nu när jag ser att det "bara" är "min" Nilla, så fullkomligt slänger jag mig i hennes armar och storgråter. Vilket välkomnande!

Vi sätter oss i vardagsrummet och jag får prata ut en stund. Tårarna rinner okontrollerat. Det är första gången jag gråter idag, tror jag. Ytterligare ett godståg dundrar förbi i bakgrunden och jag kryper in i Nillas tröstande famn och snorar ner hennes tröja.

När jag har lugnat mig en smula, så frågar Nilla om jag vill att hon masserar min stela nacke och rygg. Jag tackar ja och vi gör som en provisorisk massagepall av fotpallen till soffan. Nilla säger åt mig att sluta prata och att bara slappna av. Jag gör som hon säger och tar emot den sköna behandlingen.

När Nilla är klar, så talar jag om för henne att hon är jätteduktig. Vi småpratar en stund innan hon måste gå hem. Känns mycket bättre nu! Tack, snälla Nilla!

Kärt besök

Nu har jag just vinkat av Ullis och hennes lilla familj. Det var jätteskönt att de ville komma ut, så att jag fick ladda batterierna med Hailey. Hon är så himla go och glad! Dessvärre glömde jag bort att ta några bilder, så det får gå ändå.

Vi började med att fika, eftersom Ullis och Marre just hade ätit frukost innan de kom ut. Ullis hade tagit sömntablett i går kväll, så att hon äntligen fick sova och då sov hon länge. Vi åt upp merparten av det som var kvar av den blåbärspaj, som Eva-Lena hade bakat och tagit med sig, när hon och Maria var här ute tidigare i veckan. Jättesmarrig! Till och med Ullis smakade lite. Tack, Eva-Lena!

Sen var ju inte stämningen på topp, men man kan ju inte förvänta sig annat, när det har hänt något liknande i familjen. Tur att Hailey fick oss att skratta mest hela tiden. Hon är väldigt högljudd och hon älskar sin röst. Härligt!

Efter fikat gick vi ett varv i trädgården. Jag såg till att fylla en påse med Katja-äpplen, plommon, morötter, vindruvor och babyplommontomater. Sen lämnade jag även med en glassbytta från frysen, fylld med förvällda gröna bönor. Tror att det blev uppskattat! Känns i alla fall skönt att kunna bidra med något.

Nu är jag precis slut igen. Vet inte vart krafterna tar vägen. Jag vill ju inte lägga mig och vila, för då kan jag ju inte sova när det väl blir kväll.

Simba sitter i mitt knä medan jag skriver. Känns tryggt att höra hans snörvliga spinnande, även om arbetsställningen inte blir den mest ergonomiska.

Så fort jag har har avslutat det här inlägget, så ska jag ta mig i kragen och bädda i rena lakan. Vill ju inte komma på det när jag har tagit mina kvällsmediciner och bara tittar med ett öga.

Ullis och Marre kommer ut idag

Måste ha somnat som en klubbad oxe igår, för jag hörde aldrig att jag fick ett SMS vid halv tolv-tiden. Nu står jag här och läser SMS:et från Ullis och hon skriver att hon saknar mig och att vi kanske kan ses som idag. Självklart, min älskade lilla gumma! Jag ringer direkt!

Klockan är redan en bit över elva, när jag ringer till Ullis. Det går fram många signaler, men så svarar en sömnig Marre. Hon berättar att Ullis fortfarande sover och jag säger "Men vad skönt! Låt henne sova, men be henne att ringa sen, när hon har vaknat."

Ullis har haft väldigt svårt att sova sista tiden. Redan innan det här med Johnny hände, så hade hon problem att komma till ro på kvällarna. Det är då lätt gjort att vända på dygnet och det blir ju inget bra när man har en liten flicka på snart nio månader. Hoppas att det löser sig snart, så att Ullis börjar må bättre.

Idag är det dags att byta lakan och jag har funderat på hur jag ska göra. Ska jag bädda i på Johnnys sida, eller ska jag låta bli? Nej, det kommer att kännas väldigt konstigt att inte ha några lakan på hans sida, så jag bestämmer mig för att bädda i. Dessutom skulle ju sängen se helt låghalt ut om det var tomt på hans sida. Mitt i eländet ler jag åt mina knasiga tankar om en låghalt säng.

Mamma ringer för att höra hur det står till. Vi pratar lite om nattens åskoväder. När mamma hör att jag låter stark, så rundar vi av och jag fortsätter med mina tvättbestyr.

Undrar hur det gick för Henke igår då? Han var med i ett galet badrings-race i ån mellan Skjulsta och Strömsholmen. Meningen var att jag skulle ha åkt in och tittat på dem, men jag orkade inte efter den svettiga matchen med gräsmattan. Mamma och Lillis hade i alla fall varit där och hejat på honom.

Nu ringer Ullis och säger att hon och Marre ska komma ut till mig idag med lilla Hailey. Jag blir jätteglad! De tar nog en timme på sig innan de kommer, så då ska jag passa på att ånga runt Lillsjön med stavarna.

Blixt och dunder

Klockan är lite efter tre på natten och Simba klagar högljutt över att han vill att vi ska gå ut i köket. Fortfarande lummig av nattmedicinerna, raglar jag ut i köket och ser till att han får hjälp med mat och vatten. Jag sätter mig trött på en köksstol i mörkret och somnar nästan.

När jag är på väg tillbaka till sovrummet, så tycker jag att det liksom blinkar ute. Hmm... jag hör ju inget muller, så det kan ju inte vara åska. Dessutom så kommer blinkningarna så tätt, så det talar inte heller för att det är åska. Kanske är något fyrverkeri någonstans.

Jag ligger vaken en stund och tittar i mörkret. Simba och Cornelius ligger på var sin arm. Tänk att jag har lagt mig till att sova med gosedjur på gamla dar. Jag ler lite inombords åt det hela. Så plötsligt hör jag ett dovt mullrande. Jo, det är alltså åska. Måste vara ett rejält oväder, för det blixtrar ju hela tiden!

Åskan kommer närmare och närmare och snart börjar det regna, alltså störtregna. Det fullkomligt vräker ner! Det kommer en del rejäla åskknallar och jag drar täcket högt upp över näsan. Egentligen borde jag gå upp och dra ur kontakter och antennsladdar, men det törs jag inte.

Det är konstigt, men jag har ända sen jag var liten kopplat ihop åska med något övernaturligt. Jag vet inte om det är från gamla skräckfilmer, där åskan givetvis alltid dundrar som bäst när det hemska sker. Hur som helst, så tycker jag att det är väldigt obehagligt att ligga här alldeles själv nu. Men så tänker jag att jag är ju inte själv. Jag har ju Simba och Corneluis.

Det var alltid Johnny, som gick upp på natten om det åskade och drog ur alla kontakterna. Han måste ju ha varit lika obehaglig till mods, som jag, men han gjorde det för min skull. Så himla omtänksam, min älskade lilla gubbe!

Hoppas att jag visade min uppskattning och kärlek tillräckligt. Ibland är det så lätt att ta saker för givet. Men det blir väl så i vardagen, att man inte bara går omkring och uttrycker sin kärlek och tacksamhet hela tiden. Johnny visste att jag älskade honom ändå, även om jag hade svårt att säga just de orden.

Rummet lyser upp av en kraftig blixt och det fräser i klockradion. Mamma mia, vilken smäll! Det kommer några till, men sen drar ovädret bort och det blir lugnt och skönt igen. Jag kan somna om.

lördag 27 augusti 2011

Livet utanför går vidare

Är helt utpumpad efter ännu en dag med ömsom sorg och ömsom glädje. Känslorna åker berg-och-dal-bana just nu, när man träffar folk och berättar allt från början igen. Jag har precis duschat och har planer på att snart ta mina kvällsmediciner och krypa ner i sängen tillsammans med Simba och Cornelius, alltså katten och gosekaninen.

När jag höll på och diskade undan efter kvällsmaten tidigare, som för övrigt idag av olika anledningar bestod av blodpudding, bacon och lingon, så ringde telefonen. Det var Lena, en gammal klasskompis från högstadiet. Tror att vi pratade i över en timme. Normalt är jag ingen långpratare, men idag var det skönt. Kände mig lite ensam, faktiskt.

När jag sitter här och skriver mina sista rader för dagen, så kan jag konstatera att det är fest lite här och var i Bälgviken ikväll. Det är varmt inne efter en härligt solig dag, så man hör allt väldigt bra genom öppna fönster och altandörrar. På ett ställe hör jag levande musik och på ett annat är det kräftskiva och stojande barn på en studsmatta.

Normalt sett kanske man hade stängt fönster och dörrar för att stänga ute alla ljud, men idag känns det bara tryggt, tryggt att veta att livet där utanför går vidare, även om det känns som att mitt liv har tagit timeout.

Simba har just hoppat upp i mitt knä och visar ganska tydligt att han längtar till sängen. Då får det blir så. Blir lagom till nionyheterna.

Operation gräsmatta

Vaknar ganska tidigt idag, runt åtta. Simba sitter och jamar utanför altandörren och mitt hjärta smälter. Sen var det slut på den friden. Helt omöjligt att somna om.

Vid frukostbordet sitter jag och tänker på hur skönt det var igår att få komma över till Nilla och Totte, ett par goa vänner här i byn vi har umgåtts en hel del med. Just som jag hade tänkt tanken igår, att jag skulle bli sittandes här alldeles själv en fredagskväll, så kontaktar mig Nilla på chatten.

"Hej, vännen! Hur är det?" "Sådär, om jag ska vara ärlig." "Om du vill så är du välkommen att komma till oss och grilla ikväll. Du kan komma nu, om du vill." Gissa om tårarna sprutade och hur glad jag blev. Jag fullkomligt galopperade dit.

Man vill ju inte tränga sig på hos folk, men det kändes så naturligt att gå till Nilla och Totte, eftersom vi brukar umgås. Annars har jag och Johnny varit lite asociala. Vi har mest suttit här hemma och haft det  mysigt, för det har ju varit självvalt.

Det ska bli en solig och varm dag idag, så jag lutar lite åt att jag nog ändå ska ge mig på att klippa gräsmattan. Jo, jag har fått flera erbjudanden om hjälp med det, men jag känner att det skulle vara skönt att göra det själv. Sagt och gjort, jag svidar om till bikini och tar tjuren vid hornen.

Först ringer Ullis och pratar en stund. Jag är så glad för att hon har börjat äta bättre nu och öka i vikt. Hon har fått en liten puff i rätt riktning av det tragiska som hänt och inser att det är hon och ingen annan, som kan vända allt på rätt köl. Hon måste bara bli frisk!

Innan jag går ut, ringer jag mamma för att berätta att jag ska klippa gräset, ifall hon ringer och jag inte hör. Vi pratar en stund och jag växlar även några ord med Lillis. Så går jag ut och kör igång.

Det går inte lång stund innan vår gavelgranne på gatan bredvid kliver fram vid staketet och börjar prata med mig om det som har hänt. Han är lika chockad som alla andra, som har fått veta det otänkbara. Vi pratar en bra stund och det känns skönt. Det blir till och med ett och annat skratt mellan tårarna.

Jag får blåsor i händerna redan efter halva gräsmattan. Självklart skulle jag ju ha haft handskar från början, men det är ju inte så lätt att veta när man aldrig har klippt gräset själv. Visst har jag erbjudit mig att klippa gräset tidigare, men Johnny ville alltid göra det, så att det blev gjort på hans sätt. Ungefär på samma sätt som jag inte ville att han skulle röra i mina grytor.

Just som jag har satt på mig handskar och kommer ut ur garaget för att fortsätta att klippa, så hoppar jag högt när någon ropar Lena bakom mig. Det är de "nyinflyttade" grannarna i röda huset ovanför vårt. De har "bara" bott här i fyra år och vi har liksom aldrig direkt pratat med varandra förut. Det har mest varit en vink och ett hej när man hämtar posten eller när de åker förbi i bilen.

Nu är de i alla fall här och kramar om mig och talar om hur ledsna de är och att de har läst min blogg. Givetvis börjar jag gråta igen, som jag alltid gör när folk visar vänlighet och omtanke. De väntar ett till barn och det är dags redan i mitten av nästa vecka. Så kul! Vi kramar om varandra och de går hemåt igen.

Rätt som det är, så ser jag att grannarna alldeles ovanför står där och vinkar. Jag stänger av gräsklipparen och går fram till häcken. Annelie, som hon heter, har gjort ett stort glas av sin nygjorda körsbärssaft och erbjuder mig att dricka. Åh, så gott, med isbitar och allt. Tack, Annelie!

Nu är gräsmattan klippt och jag känner mig riktigt nöjd, med blåsor och allt. Svetten lackar och jag tar en uppfriskande dusch. Sen tar jag ut dynan till solstolen och lägger mig för att njuta av den sista sommarsolen. Gäller ju att passa på. I morgon ska det ju bli dåligt väder igen.

Det tar inte lång stund innan ångesten börjar klösa i bröstet och jag kan inte bara ligga kvar där längre. På avstånd hör jag ett godståg som passerar. Brrr! Dags för dagens första Sobril. Trodde att jag skulle kunna klara mig utan idag, men tydligen inte. Jag vankar av och an i väntan på effekten av medicinen, men jag känner ingenting.

För att ha något vettigt att göra, går jag runt och noppar bort vissna blommor på de risiga uteblommorna. Vore nästan bättre att bara slänga dem, men nu får det bli så här. När jag kommer runt till farstubron, så ser jag att det står två blomsterpaket på trappan. Det måste ha varit en budbil här igår. Jag gick ju genom garagedörren, så jag har inte sett dem förrän nu.

Helt underbara buketter, som har fått stå där utan vatten hela natten. Det går nog att fixa till, om man bara skär bort en bit av stjälkarna. Givetvis skär jag mig i ett finger, så att att blodet rinner. Ingen större fara, men jag blir helt handlingsförlamad, innan jag kommer på att det kanske vore ide att sätta på ett plåster. Suck!

Med buketterna finns brev och kort. Jag läser och blir otroligt rörd. Jag gråter högt nu och tårarna sprutar. Kroppen skakar och jag tar ytterligare en Sobril. Jag får ta max tre per dag och det är den svaga sorten, så det ska ju inte vara någon fara. Behöver inte vara duktig och orka utan tabletter.

Nu har jag precis varit ute och skördat gröna bönor och squash. Det kommer nog inte mycket mer av dessa nu. De har ju inte fått den omvårdnad de egentligen kräver, så jag får vara oerhört tacksam för det som finns.

Efter det blir jag helt rastlös och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Då kommer jag på att det är nog bloggen, som gäller nu, att få lätta lite på trycket. Jag känner mig redan lugnare.

fredag 26 augusti 2011

Kantarellskörd

Ja, jag vet, det är tredje inlägget idag, men jag har ett enormt behov av att få uttrycka mig och då är det bloggen som lättar på trycket.

Som jag lovade mig själv tidigare idag, så ger jag mig iväg på min cykel för att skörda de kantareller jag såg tidigare. Jag cyklar sakta, sakta, för jag har ingen ork kvar i benen. Snart är jag framme vid det nya kantarellstället, som Johnny "visade" mig....


Några knubbiga Karl Johan åker med i korgen också. Det är så gott att göra risotto med Karl Johan.

Det snurrar till i huvudet när jag reser mig och jag inser att jag har "glömt" att äta lunch idag också. Det blev en banan i farten bara. Det är ju inget kul att sitta vid bordet utan Johnny. Vi delade ju alltid alla måltider, även om vi inte sa så mycket till varandra när vi åt. Det kändes bra i alla fall, att sitta där tillsammans.

Nu far jag vidare på cykeln till ett annat ställe jag har här i krokarna. Skönt att komma ut i skogen en stund. Jag känner mig trygg i skogen och luften är så skön att andas. Sen är det nog det där med den totala tystnaden som lockar också. Man hör bara skogens ljud.

Just som jag njuter som bäst av tystnaden, så hör jag ett godståg som passerar. Jag ryser! Men, som jag skrev i tidigare inlägg, KBT!

Det finns inte så mycket kantareller som jag har hoppats på. Någon har säkert varit där före mig. Det gör inget. Nu har jag fått något annat att tänka på en stund och det behöver jag.

När jag har plockat klart de sista kantarellerna, så konstaterar jag torrt att överlevnadsinstinkten har tagit över, eftersom jag så förståndigt fäller ihop min vassa svampkniv innan jag lufsar vidare i skogen. Jag vet ju redan att jag så gärna vill leva vidare, men det känns ändå skönt att liksom få ett kvitto på det hela. Jag ler lite inombords åt mina knäppa funderingar.

Nu orkar jag inte gå i skogen längre. Det finns fler ställen att skörda, men kroppen säger ifrån. Har helt enkelt slut på bensin. Måste hem och äta nu!

När jag rullar nedför backen hemåt, så tänker jag på att jag verkligen trivs här i Bälgviken. Allt är så vackert och inbjudande. Samtidigt så hatar jag Bälgviken just nu för att den har tagit Johnny ifrån mig, men det var ju Johnnys eget beslut, så Bälgviken har ingen skuld i det här. Så fortsätter mina tankar tills jag är hemma igen.

Det blir yoghurt, eftersom jag är för trött för att laga mat. Kanske skärper till mig och gör en svampomelett till kvällen. Får se vad det blir.

Inser, när jag sitter vid datorn och laddar upp kort, att jag har tagit ett kliv framåt. Jag har börjat fota igen! Hoppas att jag slipper ramla ner i det där svarta hålet igen, fast det vet jag ju att jag kommer att göra gång på gång ett bra tag framöver.

En "banbrytande" promenad

Solen har tittat fram och det är över 20 grader varmt redan. Jag sov till kvart i tio, efter en jobbig natt med en sällskapssjuk Simba. Nu har jag klarat av alla morgonbestyr, pratat med mamma en stund och nu känner jag mig sugen på att gå en promenad.

Idag väljer jag att gå en annan runda. Jag går åt det hållet där det hemska hände för över en vecka sedan. Jag har inte riktigt orkat eller vågat att gå ditt förrän nu, men nu känner jag att det är dags att söka upp den platsen där Johnny tog sitt liv.

Jag är inte hundra på vart det var. Polisen visade ju ett foto på platsen där han hade parkerat sin cykel, men det skulle kunna vara vart som helst. Jag får helt enkelt gå lite på känn och på den beskrivning jag fick av polisen.

Mina ben skakar när jag går uppför en liten grusväg i riktning mot järnvägen. När jag kommer fram till gläntan, där jag misstänker att det var, försöker jag att känna något. Jag blundar och andas djupt och vet egentligen inte vad jag tror att jag ska känna. Han finns ju inte här!

Besviken går jag vidare. Efter vägkanten ser jag mängder med olika svampar som har ploppat upp efter allt regn. Normalt sett skulle jag ha varit gjuten i skogen en dag som denna, men nu känns allt bara meningslöst. Vad ska jag med an massa kantareller till??

Just som jag går där i mina tankar, så tittar jag upp i vägslänten och ser en stor häxring med kantareller. Jag går genast dit för att titta hur mycket det är. Trots allt känner jag mig upprymd av att se kantarellerna. När jag vänder tillbaka ner till grusvägen, så ser jag den lilla infarten som leder fram till järnvägen.

Jag går in på den lilla vägen och kommer fram till en glänta. Något säger mig att här är platsen jag har letat efter. Hade jag inte sett kantarellerna, så hade jag nog aldrig tänkt på den här lilla vägen in. Nu vet jag plötsligt att det var Johnny som visade mig. Jag gråter en stund, men känner mig genast lugnare.

När jag går därifrån, så väljer jag att gå mot Trindsäter, en kortare runda än den runt Larslund, som jag hade tänkt ta från början. Mina ben skakar och jag känner att jag inte kommer att orka att gå så långt, som jag hade tänkt från början. Tur att jag har stavarna att ta stöd av.

Det är klibbigt och kvavt i luften och flugor surrar irriterande runt mitt ansikte hela tiden. Längs den fuktiga grusvägen ser jag mer svamp och helt plötsligt känner jag för att senare ta cykeln tillbaka för att plocka. Kan ha något med "Johnny-upplevelsen" att göra.

Jag har många memorerade svampställen här i omgivningarna. Det är som att jag har en egen svamp-GPS inmonterad i skallen. Jag minns varje sten och stubbe. Nu har jag definitivt bestämt mig för att komma tillbaka senare idag för att plocka kantarellerna. Gräsmattan, som behöver klippas och huset, som behöver målas, de finns kvar. Däremot så kanske inte kantarellerna finns kvar om jag väntar för länge.

När jag passerar torpet Trindsäter, så måste jag korsa järnvägen igen. Känns väldigt jobbigt, men jag måste ju träna, KBT kallas det. Det går bra, men det känns däremot läskigt att gå genom det meterhöga gräset för att komma vidare till grusvägen. Märks att det inte är så många som går den här rundan.

Halvvägs hem passerar jag ett ställe där det står tre maffiga, gamla ekar. Jag har gjort till vana att alltid stanna till där och "hälsa" vördnadsfullt på dessa gamla bjässar. Det sägs ju att man kan få energi av att ställa sig och krama ett gammalt träd. Jag provade det en gång tidigare, men stundens magi bröts av att jag stod mitt i en myrstack. Tror att jag hoppar över det idag.

Plötsligt vibrerar det i BH:n. Jag hoppas högt, men kommer sedan på att det är min mobil som ringer. Tänkte att det är väl bra att ha den med, så att folk kan nå mig. Det är Ullis som vill prata. Jag är ca tio minuter hemifrån, så jag ber att få ringa upp henne. Hatar att prata i mobil!

Känns skönt att få en liten pratstund med Ullis. Hon mår sådär, men är ändå stark. Vi är nog ganska lika, hon och jag. Vi pratar lite om hur vi ska göra på tisdag, när Ullis har tänkt att komma ut till mig och sova kvar. Vi ska titta på en riktig tjejfilm, dvs om jag lyckas på fart på DVD-spelaren, äta god mat och bara mysa. Ser verkligen fram emot det!


Torsdag kväll och besök

Igår kväll hällde jag upp ett glas vin istället för att ta Sobril. Ja, jag vet, det är ju torsdag och mitt i veckan, men jag skiter faktiskt i det! Man behöver inte alltid vara så himla präktig!

Jag känner mig lite ensam och liten och då dyker Karin Harich upp i min skalle. Vi har jobbat tillsammans många år här ute i Hållsta, på den glada Fb Data-tiden. Jag ringer Karin och vi pratar och gråter en stund. Plötsligt ringer det på dörren. Perfekt, jag som sitter här och dricker vin mitt på blanka torsdagen! "Karin, jag ringer tillbaka till dig sen!"

Utanför på farstubron står ett par förtvivlade grannar. Jag ber dem kliva in och jag kramar om dem och börjar givetvis att gråta. Det blir alltid så när jag träffar folk. Är väl förhoppningsvis ett sundhetstecken, att man kan gråta och visa vad man känner.

När jag har sansat mig lite, så ursäktar jag mig och berättar att jag sitter och dricker vin. Känner mig som en sämre vinalkis, men de viftar bort min kommentar och vi går in och sätter oss i soffan. Jag berättar allt det hemska som har hänt, från början till slut och säger att det känns väldigt skönt att de har kommit ner till mig.

De visste inget förrän i fredags och trodde då länge att det bara var ett rykte. När de sedan såg alla blommorna vid järnvägsövergången och alla bilar på min uppfart, så kunde de lägga ihop ett och annat. Sen har de avvaktat med att komma, för att de inte riktigt visste hur de skulle närma sig. Jag vet, vi är lite lika, håller oss gärna för oss själva.

Känns väldigt skönt att få prata med dem och de öppnar sig för mig på ett sätt som de aldrig har gjort tidigare. De erbjuder sin hjälp med vad jag än behöver. Så snälla och omtänksamma!

När grannarna har gått, så ringer jag upp Karin igen och vi pratar länge. Vi pratar både om det tråkiga som hänt och vad som händer med begravning och sånt, men även glada saker, så att vi får skratta lite också. Konstigt hur man kan svänga i humöret, från en sekund till en annan. Mitt i gråten kan jag också börja skratta. Egentligen ganska skönt, förvirrande, men ända skönt!

Efter en uppfriskande dusch tar jag Simba och min Cornelius, kaninen jag fick av Maria och Eva-Lena, och kryper till sängs. Jag har TV:n på för att se nyheterna, men medicinerna börjar göra sitt och jag kisar med ena ögat mot TV:n utan att riktigt förstå vad som händer. Tydligen dags att sova och hoppas att morgondagen blir en bra dag.

torsdag 25 augusti 2011

Begravningsbestyr

Natten har varit en repris av den igår, men jag känner mig trots allt ganska utvilad. Klockan är över nio när jag kliver upp och släpper in en pratig Simba. Jag äter min frukost och tar kaffet med mig in till datorn. Det finns så många fina mail och kommentarer, som jag försöker att svara av så gott jag kan. Tack alla fina vänner!

Jag minns knappt vad jag skrev igår, så jag läser igenom inlägget. Jo, men så var det ju. Nu minns jag. Minnet är som på en guldfisk när man befinner sig i kris. Kan ju i och för sig ha något med medicinerna att göra också.

Mamma ringer och vi pratar en bra stund. Känns skönt! Jag gläds med dem att de har bestämt sig för att flytta till Vilsta Herrgård. Då får vi alla något annat att tänka på.

Vi pratar även om det här jobbiga med begravningsbestyren. Mamma anlitade Fonus när morfar dog, så det får nog bli Fonus. De skötte sig så bra då och den begravningen var så fin.

Först hade jag tänkt att ta mig till Johnnys föräldrar för att prata ihop mig med dem om begravningen, men nu får mamma mig att inse jag att det kan vara bra att ringa Fonus först, för att fråga vad man behöver förbereda innan man bokar in ett besök hos dem.

Nu har jag gjort det som kändes så jobbigt. Jag har kontaktat Fonus och uttalat orden att min make har avlidit. De har berättat om vad jag behöver ha tänkt till om när jag kommer dit på tisdag. Jag har också pratat med Johnnys mamma för att höra att hon är med på hur jag har tänkt att vi ska göra med Johnny. Hon tycker det låter bra det jag föreslår.

Mamma har lovat att följa med mig till Fonus som stöd. Jag vill inte utsätta Johnnys föräldrar för den pärsen att planera sin sons begravning. Även om det kommer att vara det svåraste jag någonsin har gjort, så tror jag att jag har den styrkan inom mig.

För att frigöra den smärta, som nu bor i mitt bröst och som håller på att klösa tarmarna ur mig, går jag en promenad runt Lillsjön. Regnet hänger fortfarande i luften. Det är som om till och med himlen sörjer. Luften är skön att andas, men det tar fortfarande emot när jag ska gå över järnvägen.

Under min promenad så går jag och tänker på vad som ska stå i dödsannonsen. Känns overkligt, men jag måste ju tänka till nu, så att det inte bara blir någon standardvers. Jag vill ju att det ska stå något där, som kommer direkt från mitt blödande hjärta.

Det blir en banan till lunch för jag är inte hungrig. Huvudsaken är att jag äter och det gör inget att jag förlorar ett och annat kilo på vägen. Nu sitter jag och väntar på att Ullis ska ringa. De flyttar hem till stan idag. Skönt att få dem lite närmare och att de finns på en fast telefon.

Tidigare idag, så skickade jag ett SMS till min gamla kollega jag träffade på vårdavdelningen där jag låg inlagd. Nu kommer ett svar och jag blir jätteglad. Hon har även gett min fd rumskamrat där den kram från mig, som jag bad henne om. Känns skönt att göra andra glada mitt i mitt eget elände.

Johnnys pappa ringde just och och ber mig att skriva på datorn, som han uttrycker det, att ni som vill hjälpa till i den här svåra stunden, ring till Doris och David, 016-136711. De behöver höra vilken fin som de hade! Om jag har det svårt, så är det väl inget mot vad de har! Johnny var ju deras barn! Jag fick 19 underbara år av Johnny och de har fött honom och följt honom under hela hans liv.

Tror att jag har suttit i telefon hela eftermiddagen. Pratade länge med mamma och Lillis. Nyss pratade jag med Ullis. Jag berättade att jag har varit i kontakt med Fonus och att jag har börjat tänka på hur dödsannonsen ska se ut och hur vi ska göra med allt. Tungt, tungt!

Ullis föreslår att hon ska komma till mig efter att jag har varit på Fonus på tisdag. Kan nog vara skönt att ha lite sällskap då. Vi ska mysa lite på kvällen, bara hon och jag. Känner att jag vill göra något sånt med Henke också, men det får bli en egen dag, då det bara är han och jag. En i taget, så att man riktigt får rå om dem!

Trodde att jag skulle klara mig utan Sobril idag, men järngreppet om hjärtat och krampen i magen tilltar, så nu tar jag ett piller i alla fall. Jag behöver ju inte vara duktig för någon! När ska jag inse det?!

En solglimt mitt i allt elände är i alla fall att Ullis verkar ha fått en spark i rätt riktning av det som hänt. Hon har sakta, men säkert börja att öka i vikt. Nästa trappsteg är att börja äta mer kolhydrater, vilket just nu är hennes största skräck. Jag försöker att uppmuntra, men samtidigt inte tjata. Gränsen däremellan är hårfin!

Nu ska jag nog ta och ringa Henke och höra hur det är med honom. Sen ska jag nog ta en paus från datorn. Börjar ju bli riktigt nördig, som bara sitter här och häckar. Tror jag sätter punkt för bloggandet för idag.


onsdag 24 augusti 2011

En vecka utan Johnny

Simba har varit ganska jobbig i natt och jag har varit uppe flera gånger. En gång höll jag på att somna vid köksbordet. Sen hade jag en period vid femtiden, då jag låg och tänkte på det där jobbiga med att planera begravningen  Tänkte först ta ett piller till, men jag valde istället att slänga ut Simba och så sov jag som ett barn fram till klockan nio.

Det slår mig att just nu är det en vecka sedan det hemska hände och det känns fortfarande helt overkligt. Jag blev kontaktad ev en polis igår, som sa att jag kunde komma och hämta Johnnys cykel och smycken. Därför har jag bokat en tid idag och bett Lillis att följa med mig som stöd.

Telefonen ringer och det är Lena, en gammal klasskompis från högstadiet. Vi pratar om det hemska som hänt och jag gråter en skvätt, men vi skrattar också en hel del tillsammans. Så skönt!

Det går inte lång stund innan det är Maria, som ringer och undrar om jag vill att hon och Eva-Lena ska komma ut i eftermiddag och fika en stund. Jag svarar att jag inte kan veta nu hur jag kommer att må då, men jag lovar att ringa till Maria när jag är hemma igen och fått känna efter hur det känns.

Mitt i allt elände så inser jag att jag måste handla lite och jag bestämmer mig för att handla innan vi åker till polisen. Kommer antagligen att vara så pass jobbigt att man bara vill hem då. Jag går som i en dimma på Willy's, men det bjuder jag på. Glo på bara!

Lillis verkstad ligger bara ett stenkast från Willy's, så jag parkerar min bil där och vi far tillsammans in till polisstationen. Mamma och Effie sitter kvar i bilen och väntar medan Lillis följer med mig in.

Polisen hämtar oss vid ingången och vi får sätta oss på hans rum. Tårarna kommer redan i hissen på väg upp, men det är OK. Jag tar en extra Sobril för att orka genom det jag nu ska göra. Det finns rapport från lokföraren och jag får läsa det jag vill. Jobbigt, men jag behöver veta.

Det enda jag inte vill veta är hur Johnny såg ut på det foto de har tagit. Det stod i rapporten att kroppen var vanställd och jag vill gärna minnas honom som han var innan. Trots det så lyckas polisen klanta till det så att jag får en glimt av den hemska bilden. Sen skarvar ju givetvis fantasin till resten. Så klumpigt hanterat!

Jag får ett kuvert med Johnnys halsband och ring. Blir väldigt jobbigt att öppna och se. Ringen är lite missformad och skrapad, så jag kan ju tänka mig hur det har gått till. Han kände nog inget mer än att det blev svart i alla fall.

När jag har kvitterat till mig sakerna, så är det dags att gå ner till bakgården och hämta cykeln. Den står där och polisen slätar över att cykelväskorna är dyngsura. Den har ju bara fått stå där i ösregnet i en vecka. Det skulle Johnny ha vetat! Vi tar cykeln och går därifrån och jag känner mig totalt utpumpad.

Väl tillbaka vid Lillis verkstad, där min bil står parkerad, så känner jag att jag bara vill hem. Mamma och Lillis vill att vi ska ta en lunch på stan, men jag tackar tacksamt nej och säger att vi får ta det en annan gång. Jag vill bara hem nu.

Lillis har Johnnys cykel på sin dragkrok, så han ligger före och jag kommer efter i min bil. Jag tar det väldigt försiktigt i och med att man nog är lite svag i reaktionen. Vid den dubbelfiliga vägen utanför Skogaholm, så ser jag i backspegelsn att en hantverkarbil kommer ångandes på insidan i omkörningsfilen. Bilen precis bakom mig gasar också, så det finns ingen lucka för honom att komma in i.

Följden blir att han försöker bränna om mig med innan rondellen och att han klämmer sig in framför mig så att jag får tvärbromsa. Jag blir galen och slänger mig på tutan och visar det berömda fingret. Han stannar bilen, kliver och och jag öppnar vilt gestikulernade fönstret, "Ville du nåt, eller?" frågar han. "JA, jag ville bara tala om vilken jävla idiot du var som trodde att kunde komma och preja in mig sådär!!" "Ja, men jag gjorde ju tecken...."

Han svär en ramsa över tjejen i bilen bakom, som inte släppte in honom, men det går ju inte att komma undan att det var har som gjorde en farlig och dum omkörning och därmed borde ha varit den som bromsade. "Förresten, hade inte du så jävla bråttom, så det är dags för dig att dra nu?! Han lommar mumlande iväg och jag kan fortsätta hemåt, lätt skakande. Ändå rätt så nöjd med att få ha bitit huvudet av en idiot!

Lillis hjälper mig in med cykeln i garaget och nu kollar jag genast igenom cykelväskorna. Det kan ju fortfarande finns ett avskedsbrev, så att man kunde förstå lite mer av hans sista tankar. Dessvärre hittar jag bara en cyklepump och ett genomblött paket med pappersnäsdukar. Jag tackar Lillis för hjälpen och han åker hem.

Sätter mig direkt vid köksbordet och öppnar kuvertet med ringen och halskedjan. När jag äntligen har hittat brillorna, så kan jag se att ringen är missformad och skrapad på några ställen, Halskedjan är avsliten, men smyckena sitter kvar.

Tänk vad min stacks lilla gubbe har fått varit med om, eller så hade han redan slocknat då. Vi får verkligen hoppas att det bara blev omgående svart vid själva kollsionen. Enligt rapporten från lokföraren, så har han gått ut på tågbanan ca. 30-40 meter framför loket och kurat ihop sig som en liten boll, som för att förbereda sig för smällen. Sen tog det ca en km att få stopp på tåget och det såg ut som att det hade stannat precis vid vår järnvägsövergång, där blommorna ligger.

Jag är väldigt låg nu, men jag tar ändå och ringer upp Maria. Jag säger att det skulle vara skönt att de kommer. Magen börjar signalera hunger, så jag tystar den med lite yoghurt och musli. Blir ju snart fika.

I väntan på Maria och Eva-Lena så passar jag på att ringa och höra hur det är med Ullis. Hon låter väldigt låg och har fortfarande inte kunna få hjälp att hitta en annan vettigare psykoterapeut. Jag säger att jag gärna kan följa med henne på nya besök, men att jag samtidigt är väldigt dålig på alla rutiner och hur gången är inom sjukvården. Hon lovar att ringa om hon vill ha hjälp.

Eva-Lena har bakat en smarrig blåbärs- och banansmulpaj. Till är det förstås marsankräm. I stället för blommor, så har de köpt en supermjuk Bukowski-kanin med långa silkeslena öron. Givetvis så börjar jag gråta.

Vi sitter länge vid köksbordet och pratar om allt, både jobbiga saker, men även kul så att vi kan få skratta lite också. Jag får en massa medskick av hälsningar från alla härliga fd arbetskamrater på Swedbank IT i Sthlm.

När Maria och Eva-Lena har åkt, så byter jag om till träningskläderna och tar stavarna för att gå runt Lillsjön. Regnet hänger i luften , men det är lagom varmt och skön luft att andas, så jag gör väl ett försök. Känner mig helt utpumad i kroppen, så jag tar det lite extra lugnt.

Hemma blir det en halv plastkorv med ärtsoppa att värma. Allt smakar gott när man är hungrig, så det går ner utan problem med en ostmacka till.

När jag ringer till mamma och Lillis, så har de fått besked från mäklaren att de har första tjing på den trea vi var och tittade på i Vilsta Herrgård i söndags. De har just fått sitt hus i Borsökna värderat och det ser ut som att det skulle kunna bli en bra affär. Vad kul föl dem! Då kanske jag kan bo i husbilen, som vi skämtade om häromdagen.

Henke låter lite låg när jag ringer, men säger att det känns rätt så OK. Han har varit ute i Sundbyholm och fikat en sväng med sin pappa. Nu sitter Johanna och han framför TV:n och har just kommit på att de nog ska ugnsgrilla kött. Ja, klockan är ju bara halv tio....

Just som jag ska runda av det här inlägget för idag, så ringer det på dörren. Det är grannen som var här igår och idag har hon med sig en skål med rensade lingon. Så gulligt, tack!

Nu känner jag att det är dags att bädda ner mig och Sima i sängen. Nya kaninen ska få vara med också, dvs om han inte blir utfryst av Simba. Godnatt alla vänner och godnatt min älskade gubbe!

Tisdag och träff med kuratorn

Idag har jag ett möte inbokat med en kurator på vårdcentralen, ni vet hon som VAB:ade igår och inte kunde ta emot mig då.

Frukosten består av en extra ingrediens idag, antidepressivt piller. Hoppas att det inte ger extra ångest, som de sa kunde vara en av biverkningarna under de första veckorna. Jag behöver definitivt ingen mer ångest!

Kuratorn är en mycket mjuk och fin kvinna. Hon måste vara i 40-årsåldern. Känner direkt att jag kan uttrycka mig som jag vill och bara låta allt komma ut, hur ostrukturerat och galet det än låter. Det är OK! Jag ber om ursäkt att jag svär som en borstbindare, men det är också OK.

Min timme med kuratorn går alldeles för fort, men jag har en ny tid redan på måndag, så att det inte ska gå för lång tid mellan besöken. Jag kommer att få träffa henne en gång i veckan, om jag tycker att det känns OK och jag får ringa henne när som helst om jag behöver prata däremellan. Känns bra!

Jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg så mycket av den här dagen. Nästa sak jag minns är i alla fall att jag bestämmer mig för att ta mina stavar och gå runt Lillsjön. Solen har tittat fram efter allt regn och det är en härligt syremättad luft att andas. Jag behöver andas, mycket!

Jag kommer inte långt innan en go granne på gatan bredvid frågar om hon får komma fram och ge mig en kram, eller om jag bara vill gå vidare. Självklart stannar jag och tar emot en härlig bamsekram och gråter en stund mot hennes axel. Jag blir helt matt av all vänlighet som bara strömmar in från alla håll.

Känns fortfarande väldigt jobbigt att passera järnvägsövergången, där alla blommor och ljus står. Jag ser mig extra noga för innan jag går över. Jag går som i dvala runt Lillsjön, men det är väldigt skönt att få komma ut och låta tankarna löpa fritt och låta tårarna rinna. Den svala och fuktiga skogsluften renar mina sinnen.

Hemma igen konstaterar jag att gräsmattan börjar bli vildvuxen, alltså med mina mått mätt. Tomatplantorna hänger och vill ha vatten, m.m., m.m.... Men jag skiter faktiskt i det! Det spelar liksom ingen roll längre, i alla fall inte idag eller just nu.

Nyduschad och medicinerad sätter jag mig vid datorn och försöker att komma ifatt verkligheten i bloggen. Jag vill inte hoppa över någon dag, för jag vill verkligen kunna minnas varje sekund av den här svåra tiden. Jag vill kunna gå tillbaka och läsa om hur det var.

Redan vid niotiden tar jag Simba med mig in till sängen och försöker koncentrera mig på nyheterna. Det går så där. Det är bara elände i alla fall, så det är väl inget att se egentligen. Simba ligger tätt intill och spinner. Det är väldigt rogivande och tröstande.

Godnatt gubben!

tisdag 23 augusti 2011

Måndag och utskriven

Jag ligger i sängen och har just vaknat. Har bara inte orkat gå upp än. Telefonen ringer och jag svarar med skrovlig röst. Det är Affe, en av Johnnys bästa ungdomskompisar. Han förklarar att han inte har kunnat sova på hela natten. Han vägrade att tro på ryktet, som hade börjat sprida sig, om att det var Johnny.

Johnny och Affe har rest en del tillsammans innan de stadgade sig. Ibland när Johnny skulle berätta något från dessa resor, så sa han alltid "vi" och medade då "Affe och jag". Jag var alltid tvungen att förklara, så att andra skulle förstå att det inte var jag och Johnny, utan Affe och Johnny.

Affe berättar att det är han som har lämnat meddelanden på Johnnys mobil. När han fick höra ryktet om Johnnys död, så kunde han bara inte tro att det var sant. Därför försökte han nå Johnny på mobilen för att boka in en lunch. Jag pratar en bra stund med Affe och det känns bra, sorgligt men ändå bra.

Idag ska jag äntligen få träffa en läkare på psykvårdsavdelningen för att bli formellt utskriven och få recept på de mediciner jag behöver. Det strulade ju till sig sådant med det tidigare, men nu så. Har dessutom en tid därefter på vårdcentralen hos en kurator, som ska hjälpa mig att sortera mina röriga tankar och att komma ur den akuta krisen.

Johnnys föräldrar dyker upp i mina tankar och jag får en impuls att ringa dem. Doris svarar med ynklig röst och frågar sen genast hur det är med mig. Hon är alltid så snäll och omtänksam. Hon berättar att de var ute i Bälgviken igår och lade blommor och tände ljus vid järnvägsövergången. Jag var ju hos Ullis då, så jag visste inte om det.

Hon är så ledsen och jag frågar om hon vill att jag ska komma över till dem och ta en kopp kaffe tillsammans och det vill hon. Jag berättar att jag har två tider att passa, men att jag nog ska kunna komma runt klockan fem. Vi lägger på och jag börjar göra mig i ordning för dagen.

Så ringer det på dörren och när jag öppnar så är det ett blomsterbud. Jag har fått en underbar bukett med vita rosor från mina gamla arbetskamrater, Karin och Ann-Jeanette med makar. Tårarna sprutar, igen! Hur mycket tårar har man egentligen??

Telefonen ringer och nu är det Monika, Johnnys brors fru. Vi pratar en lång stund och hon är så gullig. Jag har alltid trivts i Monikas sällskap, men eftersom de bor i Uppsala, så har vi aldrig träffats mer än till födelsedagar och så. Synd!

Telefonen ringer stup i kvarten och jag känner mig nästan jagad. Jag både vill och inte vill att folk ska ringa. Jag tror att alla förstår när jag säger ifrån att jag inte riktigt orkar att prata. Känner ju dessutom att jag måste hinna höra av mig till mina närmaste för att höra hur de mår också. Det är ju inte bara jag som har det svårt och mår dåligt.

Läkaren som ska genomföra mitt utskrivningssamtal är en ung underläkare, mycket trevlig och lättsam tjej. Givetvis så sprutar tårarna när jag ska förklara hur jag mår. Vi pratar mediciner och olika alternativ och jag går lydigt med på att ta emot all hjälp jag kan få. Det blir antidepressiv medicin, lugnande, lugnande till natten och insomningstabletter.

Helt emot mina principer, men jag inser ju att det kommer att behövas all styrka nu fram till och under själva begravningen, min värsta mardröm. Jag får bara små doser för att de inte vill riskera att jag gör något dumt, även om jag vet att de tankarna nu är som bortblåsta. Jag vet ju vilket helvete det blir för de efterlevande.

Mitt under läkarbesöket så ringer min mobil och det är vårdcentralen. "Hej Lena! Det har kört ihop sig med din tid hos kuratorn idag. Hon VAB:ar och vi vet inte riktigt när du kan få en ny tid." Jag tänder till direkt på alla fyra och säger "Är ni medvetna om att det här är akut och att jag genomgår en kris?! Jag behöver få prata med en kurator NU och inte om någon vecka eller så! Kan du se till att ordna det?!"

Läkaren och sköterskan, som hör hela samtalet, applåderar när jag lägger på och ler åt min styrka. De säger att det är ett gott tecken att jag kan säga ifrån och att jag kunde hantera den situationen så bra. Det tar fem minuter, sen ringer vårdcentralen och säger att kuratorn kan komma in extra för min skull i morgon. Tack för det!

När jag är klar hos läkaren, så åker jag till Johnnys föräldrar. Känns tungt när jag vet hur ledsna de är, men samtidigt så känns det bra, för jag vet ju hur glada de blir när jag kommer.

Det är David som öppnar och han ser jagad ut. "Doris är inte inne. Hon skulle bara gå ut en sväng för att få en nypa luft." Jag känner hur magen drar ihop sig och jag tänker tanken som jag inte får tänka. Tänk om hon gör som Johnny, att hon inte kommer tillbaka!

David är utom sig av oro och jag vet inte om jag ska gå ut och leta eller om vi bara ska vänta. Hon har ingen mobil med sig heller. Vi säger båda två att det nog bara är för att jag är en timme tidig, eftersom besöket hos vårdcentralen blev inställt. Doris trodde att jag skulle komma först vid femtiden och nu är klockan bara straxt efter fyra.

Det dröjer inte lång stund innan vi kan se Doris genom fönstret. Puh! David sätter på kaffet och vi sätter oss i vardagsrummet. Strupen knyter sig, för de har ställt fram ett stort foto på Johnny på bordet tillsammans med en stor bukett röda rosor och en ljuslykta. Jag har lite svårt för det där. Det blir så himla påtagligt!

Jag stannar ungefär en timma. Under tiden ringer Benny, Johnnys bror. Han är utom sig av sorg, men har sin sons fotbollsträning att fokusera på. När Doris har avslutat samtalet, gråter vi lite tillsammans och konstaterar att det finns bara fina saker att minnas med Johnny. Han var en sån fin människa och det säger jag inte bara för att han har dött. Det fanns inget ont i honom!

Helt utpumpad sätter jag mig i bilen för att åka vägen över Tuna Park. Jag måste till apoteket för att lösa ut mina mediciner. Känns asjobbigt att gå omkring rödgråten och tilltufsad bland andra människor, men jag möter i alla fall ingen jag känner. Skönt!

Helt utsvulten, äter jag en bit av den paj som blev över från "kräftskivan". Genom fönstret ser jag en granne som kommer med bestämda steg mot vår ingång. Hon ringer på och jag öppnar. Hon förklarar att hon och hennes man var över i fredags för att höra hur det var med mig och om jag behöver någon hjälp, men jag var inte hemma då.

Vi står länge i hallen och gråter och håller om varandra. Vi har egentligen aldrig haft mer kontakt än vid brevlådorna och över staketet, men jag vet att det hon säger är äkta. Hon har själv gått igenom en liknande situation, även om det inte var självmord. Hon vet vad det innebär att mista en nära anhörig.

Jag sätter mig framför datorn. Helt otroligt hur många som har läst min blogg! En normal dag har jag kanske uppåt hundra sidvisningar. Nu är det över tusen och det ökar fortfarande lavinartat. Sorgligt att en sån här sak ska kunna bidra till det, men jag får väl se det som att det är fler som får dela min smärta och därmed också kan ge tröst.

Klockan är närmare halv tio och det ringer på dörren. Shit, jag som har tagit ett glas vin, men vad sjutton, spelar roll då! Jag öppnar och där står maken till grannen som var här tidigare. Han kände att han också ville krama om mig och erbjuda sin hjälp. Jag blir helt rörd av hur gulliga alla är. Innan jag stänger dörren, så lovar jag att jag ska ta kontakt och be om hjälp när det behövs om det så bara är prata jag behöver.

Vinet smakar inget gott längre, så jag häller ut det sista. Jag duschar och gör mig i ordning och känner paniken inför natten komma krypande. Lydigt tar jag mina piller inför natten och det dröjer inte länge innan lugnet infinner sig och jag kan stänga av TV:n och lägga mig tillrätta för att sova. Simba ligger bredvid mig och spinner högljutt. Jag sträcker ut handen till Johnnys sida och säger "Godnatt, min gubbe!"

Söndag och lite annat att tänka på

Vaknar med ett ryck av att det ringer på dörren. Det är Lillis, som bara har glömt nyckeln till huset i sin jacka i hallen. Klockan är runt nio, så det är väl ändå dags att gå upp.

Jag pratar med mamma och Lillis och säger att det skulle vara skönt om jag fick vara helt själv en stund här hemma. De förstår hur jag känner, men är samtidigt oroliga för att lämna mig ensam. Jag erbjuder frukost, men de tackar nej och far hemåt med husbilen.

Det känns skönt att sitta själv och äta frukost, men det är också jobbigt eftersom man blir själv med alla tankar. Det sista av kaffet dricker jag framför datorn. Så mycket värme det kommer från alla vänner! Jag gråter en tyst gråt där jag sitter och läser genom tårarna.

Idag kommer jag att få lite annat att tänka på. Mamma och Lillis ska gå på en visning av Vilsta Herrgård och frågar om jag vill följa med och det vill jag. Ullis och Marre har frågat om jag vill äta tacos med dem lite senare idag och det vill jag. Jag ska tillbaka till vårdavdelningen för att bli formellt utskriven.

När jag sitter i bilen på väg ner mot järnvägen, så känner jag en stor klump i magen och i halsen. Nu måste jag passera stället där folk har börjat lägga blommor och tända ljus för Johnny. Det var ju inte ens där det hände, men i brist på annat så ligger det blommor vid övergången. Tungt att se!

Jag glömde förresten berätta att jag gick ner just till järnvägsövergången igår. Mamma och Henke följde med mig. Jag kände att det var en mur att passera, just det där med att kliva över järnvägen och att se blommorna och ljusen. Min morgonprommis passerar förbi där, så det kändes skönt att kunna klara av det utan att bryta ihop.

I Vilsta är det fullt med folk som vill titta på +55-boendet som ska byggas. Det är totalt sju lägenheter som ska byggas och mamma och Lillis är väldigt intresserade. Jag kan koppla bort min sorg för en stund och deltar i deras planer framåt. Jag kan till och med skratta och säga "Jag kan bo i husbilen på campingen och se efter er lägenhet när ni är ute med husbilen."

I god tid innan avtalad tid, sitter jag och väntar på avd 15. Jag ska få träffa en läkare där, som formellt ska skriva ut mig. Så kommer en i personalen och förklarar att det har blivit ett missförstånd och att det inte finns någon läkare på plats. De beklagar missförståndet och lovar att ringa upp mig om en ny tid, så fort de vet.

Så styr jag färden mot Torshälla och Ängsholmen, där Ullis och Marre väntar mig. Jag stannar till och handlar några saker de bett mig om. Ullis messar och undrar om hon ska se till att hennes pappa har åkt därifrån innan jag kommer. Vi har inte pratat med varandra på flera år, eftersom jag har varit så arg på honom av en rad olika anledningar.

Jag svarar att han gärna får vara kvar, för jag har slutit fred med honom nu. När jag såg igår att han hade skaffat sig ett Facebook-konto, så kände jag att det var dags att ta kontakt och be varandra om förlåtelse för allt. Jag orkar inte vara arg och bitter längre!

Framme vid stugan i Ängsholmen, ser jag alla står på uteplatsen och väntar. Stigen upp dit känns som en evighet. Givetvis brister jag i gråt när Ullis kramar mig och det finns ingen hejd. Jag kramar om Sven, som Ullis pappa heter, och säger att jag är så ledsen. Jag kramar även om Marie, hans sambo. Känns skönt att ha undanröjt det hindret!

Det smakar underbart med tacos. Jag har ju bara ätit frukost och tog en banan som lunch, så det är ju inte konstigt att jag är hungrig. Sen sitter vi i soffan och myser. Braskaminen knastrar så där hemtrevligt. Jag får gulla med Hailey, som är på sitt bästa humör och skrattar så där härligt. Energiboost!

Vid åttatiden tackar jag för mig och åker hem innan det blir alltför mörkt. Simba hälsar mig välkommen och vi gör kväll tillsammans. Jag går ett varv och luktar på Johnnys kläder innan jag kan komma till ro. Innan jag lägger ned huvudet på kudden, så säger jag godnatt till sängen bredvid min. Det känns så tomt!

Lördag och dampanfall

Jag vaknar av att mamma kommer in i huset med den nyckel de nu har fått. Hon kommer försiktigt fram till sovrumsdörren och frågar hur det är. "Ja, hur fan tror du att det är?!" fräser jag till svar. Sen kommer gråten. Jag vill ju inte vara elak mot mamma, men det bara värker i mage och bröst och det måste bara ta vägen någonstans.

Mamma muttrar något till svar och går tilltufsad ut i köket. Det snurrar fortfarande i mitt huvud efter alla tabletter, så jag tar det lite varligt när jag går upp och tar på morgonrock och skinntofflor. Direkt börjar jag med frukosten. Måste ha något att sätta händerna i direkt. Lillis kommer in från husbilen och vi äter frukost tillsammans.

Huset har inte blivit städat på över två veckor, så dammtussarna formligen virvlar runt fötterna. Vi låg lite efter med städningen, Johnny och jag, eftersom målningen och våra depressioner tog musten ur oss. Plötsligt får jag en enorm lust att börja städa. Mamma erbjuder sig att dammsuga, men jag avböjer och säger att det här behöver jag göra för att skingra tankarna.

Mamma sitter hela tiden vid köksbordet och bläddrar i reklamblad medan jag far fram som en påtänd iller. Mig går det inte att prata med. Jag fräser och kastar giftiga pilar omkring mig, så fort hon försöker att prata med mig. Jag förstår ju att hon bara vill väl, men jag kan inte stoppa det.

Lillis har åkt in till stan i några ärenden, så han kan inte vara där för mamma och skydda henne från min galla. Han ringer från stan och tänker ta med mat ut från Spicy Hot. Han undrar om det är något annat vi behöver när han ändå är ute och åker. Så omtänksam!

När Lillis kliver in i huset med matpåsarna, så har jag precis torkat sista golvet och allt är nu skinande rent. När jag skulle ta ut skinnfällarna från sovrummet tidigare, så upptäckte jag att Simba har kissat på skinnfällen nedanför Johnnys säng. Stackarn liten! Han har aldrig gjort så förut. Undrar vad han menade med det? Är han arg på husse för att han har lämnat oss??

Normalt brukar jag kunna smälla i mig en hel portion från Spicy Hot. Ja, jag vet, det är inte klokt, men jag är stor i maten, eftersom jag normalt motionerar så mycket. Idag delar jag en portion med mamma och äter inte ens upp min halva. Trots allt smakar det ljuvligt med mat.

Jag ringer Henke och hör hur han har haft det. Han skulle vara med några kompisar på något de kallar för Holmen ute i Stålboga. Han är ledsen, men har fått stort stöd av sina vänner. De har dammat av någon gammal minneslund därute på Holmen och tänt ljus för Johnny.

Henke frågar om vi vill ha kräftor, för de hade aldrig ätit sina kräftor igår, som var meningen. Jag tackar för det och säger att då kan vi ju ha våran egen lite speciella kräftskiva här hemma i kväll då. Henke blir glad och säger att han kommer så fort de är klara med allt på Holmen.

Nu när städningen är klar, så funderar jag på vad jag nu ska sätta händerna i. Jo, men självklart, vi kan ju inte bara äta kräftor, så jag börjar leta pajrecept . Jag har inte alla ingredienser hemma, som behövs för att följa recepten till punkt och pricka. Jag gör helt enkelt ett pajskal och fyller det med det som kylskåp och frys kan erbjuda. I det här fallet blir det kassler, broccoli och ost.

När Henke kommer är pajen precis klar och det luktar ljuvligt i hela huset. Vi hjälps åt att duka fram allt och jag gör en liten sallad till också. Bordet ser riktigt trevligt ut när vi äntligen kan sätta oss och börja äta.

Grannarna måste tro att vi är galna, som kan sitta och äta kräftor och ha trevligt när Johnny precis har gått bort. Men jag skjuter genast bort den tanken, för vi behöver det här allihop, lätta lite på trycket. Johnny hade ju kunnat varit med, han också, om han bara hade valt en annan utväg från sin förtvivlan.

Henke åker hem ganska snart efter maten. Han har flera gånger kommit till mig och gett mig bamsekramar och tröstat när gråten har kommit. Min härliga Henke! Tänk vad tomt det skulle vara om jag inte hade alla anhöriga och goa vänner runtomkring mig.

Jag avslutar kvällen med att sätta mig vid datorn för att kolla av FB och bloggen. Det är så otroligt många som har hört av sig och tårarna bara sprutar. Jag gråter högt för mig själv nu, för jag har bett mamma och Lillis om att få vara själv en stund, så de har gått ut till husbilen.

Kvällsmedicinerna börjar göra sitt, men jag kämpar vidare en stund till vid datorn. I går var jag inne på Johnnys mail för att hitta mailadressen till hans gamla jobb, så att jag kunde meddela det hemska som hänt. Nu är det några av hans arbetskamrater som har skrivit till mig. Så fint!

Nu orkar jag inte kämpa mot sömnen längre. Simba visar också tydligt att han tycker det är hög tid att sova. Vi lägger oss tillsammans och jag sträcker ut handen på Johnnys kudde och säger godnatt.

måndag 22 augusti 2011

Fredag och permission

Jag har trots omständigheterna sovit ganska bra i natt och vaknar nu av att en sköterska tittar in på rummet. Hon ser att jag är vaken och frågar hur det är. Då kommer verkligheten till mig som en kalldusch och jag börjar gråta. Jag får några piller och vatten att skölja ner med. Så då, då kanske man kan stå ut en stund till då.

Efter lite tjat från sköterskan, så har jag snart petat i mig en macka och en tallrik gröt till frukost. Måste ju äta så att jag orkar! Jag har ju inte bara mig själv att tänka på. Ullis och Henke mår dåligt, Johnnys föräldrar och syskon mår dåligt, mamma och Lillis mår dåligt. Många att orka tillsammans med nu!

Idag ska jag få träffa överläkaren för att gå igenom någon sorts plan för hur min behandling framåt ska se ut. Det är först vid tolvtiden, så det är ju ett tag tills dess. Jag har fortfarande inte pratat med min rumskompis och nu är hennes säng borta. Jag överhörde att hon skulle genomgå någon form av elchocksbehandling.

Maria, min goa pendlar/jobbarkompis ringer och undrar om jag vill att hon ska komma och hälsa på. Med ynklig röst säger jag att JAA det vill jag. Maria och jag har alltid kunnat prata om allt. Vi har stött och blött det mesta under våra tågresor mellan Eskilstuna och Stockholm under många år.

När sköterskan släpper in Maria på den låsta avdelningen och vi blir invisade i ett litet besöksrum, så brister allt för mig. Jag bara kramar henne och gråter. Så himla skönt! Vet inte hur länge vi sitter där, men det känns så bra att få vända ut och in på sig själv utan att behöva tänka på hur det låter, bara rakt ut från hjärtat.

När jag vinkar av Maria, så är det snart dags för mitt läkarsamtal. Jag väntar under filten på min säng. Fryser! Min rumskompis är tillbaka och jag frågar hur hon mår. Vi börjar prata och det visar sig att hon är inlagd för en djup och långvarig depression och att hon bara vill dö.

Vi börjar dela med oss till varandra om våra problem och det uppstår ett djupt samförstånd, fast vi bara har sovit i samma rum en natt och bara pratat under högst en timme. Hon kan få mig att förstå hur Johnnys tankegångar måste ha gått de sista timmarna och jag får henne att förstå hur ofattbart hemskt det är för oss efterlevande att härda ut smärtan efter ett självmord.

Jag går på mitt läkarbesök och vi är överens om att jag bara går på permission över natten. Jag vet ju redan nu att jag absolut inte vill tillbaka till denna deprimerande miljö, men jag vill ändå kunna känna tryggheten att veta att min plats finns där om vansinnet tar överhanden.

När jag sitter på rummet och väntar på att mamma ska komma och hämta mig, så hinner jag prata lite mer med min rumskompis. Otroligt givande och rörande att kunna ha det samtalet. När mamma kommer så kramar jag om min rumskompis och säger att hon måste sköta om sig och att allt ska bli bra.

Hemma möts jag av en förtvivlad katt, som har varit själv sedan tidiga morgontimmarna. Märks tydligt att han saknar sin husse. Mamma och Lillis ser till att ta ut sin husbil, så att de kan sova här i natt. Lillis hämtar med sig pizza och vi tar ett par glas vin till det. Smakar gudomligt gott mitt i eländet!

Efter många timmars gråt, skratt och allvarligt prat, så måste vi ändå krypa till sängs. Jag ser till att ta mina sovtabletter, så att jag ska få sova ordentligt i natt. Mamma och Lillis går ut till sin husbil och allt blir tyst och lugnt. Skönt! Sömnen kommer snart och det är en mörk och drömlös sömn.

Torsdag och orka vidare

Även om jag har kunnat beskriva rätt så väl hur allting hände, så var allt som i en tjock dimma, onsdagen då min kärlek och livskamrat försvann ifrån mig. Det sista jag minns var i alla fall att min son, Henke och hans flickvän Johanna stannade kvar på natten här hos mig.

Min dotter, Ullis hade lämnat med sömntabletter och lugnande, så att jag skulle klara mig tills jag kom till någon läkare. För säkerhets skull fick jag inte hantera dessa tabletter själv, eftersom jag gång på gång bara sa att jag ville vara hos min Johnny.

Jag tog mig igenom natten tack vare dessa mediciner och kunde känna mig ganska utvilad ändå. Vi åt frukost tillsammans, men jag minns inte vem som gjorde den eller vad jag åt. Jag åt för att jag vet att jag måste för att orka.

På onsdagseftermiddagen, så hade jag blivit uppringd av ett mobilt psykteam. De undrade om jag ville att de skulle komma ut till mig, men jag avböjde eftersom jag redan hade huset fullt med omtänksamma anhöriga och vänner. Vi kom i stället fram till att jag skulle ringa, när som helst, om jag ändrade mig.

Även om jag hade både Henke och Johanna hos mig på onsdagskvällen, så beslutade jag mig för att ändå ringa till mobila teamet, så att de skulle kunna komma ut och prata lite. Dessvärre gick de inte att nå direkt, då de var ute på annat besök. De ringde upp mig först vid tiotiden på onsdagskvällen, när jag redan hade tagit mina tabletter för natten.

Vi bestämde därför att de skulle komma ut till mig vid fyratiden nästa dag, så det var alltså idag, torsdag, de skulle komma. De bad mig dessutom att kontakta vårdcentralen för att kunna få träffa en läkare och därmed kunna få lämpliga mediciner utskrivna.

Jag hatar egentligen att ta lugnande och liknande. Det känns så fel att mota undan de känslor som kommer upp till ytan. Det måste ju finnas någon mening med att man får dessa känslor. Sen kan jag med förståndet förstå att man kanske måste ta sådana mediciner under en övergångsperiod, bara för att orka sig igenom den svåraste tiden.

Vid elvatiden, tror jag det var, så dyker helt plötsligt Johnnys familj upp här hemma. Det är Doris och David, Benny och Monika och det är Siw. Rödgråtna tar de sig från bilen upp på farstubron. Jag kan tänka mig att allt bara utstrålar Johnny i det de nu ser och jag vet att de lider något fruktansvärt.

Jag öppnar dörren och vi blir ståendes i hallen en lång stund och bara kramas och gråter. Jag tycker så otroligt synd om hans familj. De måste ju ha det minst lika svårt som jag och det är inte att leka med, kan jag säga. Känns som att man har en iskall hand som kramar om hjärtat hela tiden.

Vi tar en kopp kaffe och jag får gå igenom en gång till hur allt har hänt. För mig både terapi och tortyr. Vi gråter och är arga, om vartannat. Min största farhåga i att träffa hans familj var att de skulle på något sätt anklaga mig för det som hänt, att jag på något sätt skulle ha drivit Johnny till det han nu har gjort.

Nu, efter deras besök, så är den känslan helt bortblåst. De var så gulliga, varma och omtänksamma. Trots det så drar jag en lättnadens suck, när de tackar för sig och tårögda sätter sig i bilen och sakta åker iväg. Det är både jobbigt och skönt att hela tiden ha folk omkring sig. Jag behöver vara själv, men ändå inte.

Mamma och jag åker in till vårdcentralen i Fröslunda, där jag ska få träffa en läkare som kan ge mig de recept på läkemedel jag behöver. Vi går upp och sätter oss i väntrummet och det dröjer inte länge innan jag blir hämtad av en läkare.

Det är en medelålders kvinna, som bryter ganska mycket på något öststatsspråk, tror jag. Hon visar mig in på rummet och ber mig sätta mig och berätta vad som har hänt. Jag börjar givetvis direkt att gråta och det blir svårt att dra hela historien igen. Jag har bett mamma att stanna kvar i väntrummet, så hon kan inte heller hjälpa mig att berätta.

Så kommer jag fram till den delen där jag berättar vad jag behöver för mediciner. Mobila teamet har berättat vilka mediciner som skulle kunna vara aktuella och jag har skrivit ner det på en lapp. Läkaren tar min hand och tittar på mig med sina varma, bruna ögon och säger på bruten svenska "Lena, du förstår väl att jag inte kan skriva ut dessa mediciner och sen bara släppa iväg dig härifrån, även om du har en tid bokad med mobila teamet? Du måste upp till psykakuten och träffa dem där."

Allt brister för mig nu. Hur svårt kan det vara att bara skriva ut de där jävla pillren och låta mig gå?! Jag har ju mamma med mig här i vänt rummet. Tänker de spärra in mig på psyket?? Jag börjar hyperventilera och yla som ett djur. Läkaren ser helt förskräckt ut och springer iväg och hämtar en sköterska, som får hjälpa till att få mig till ett annat rum.

Tror att jag håller på att bli galen. Jag gråter högt med hulkande, gutturala läten och hyperventilerar så att benen knappt bär mig och det snurrar i huvudet. De får mig att lägga mig ner på en brits och de får i mig en Stesolid. Gråten blir värre och värre och övergår till ett klagande vrål. Det gör så förbannat ont!! Varför, varför?!

För att inte riskera något i trafiken, så blir jag hämtad av en ambulans, två trygga killar som tar hand om mig. Det känns så skönt att helt plötsligt få släppa taget och inte behöva vara den där starka Lena, som ska klara allt för alla andra. Andningen börjar lugna ner sig och det är förmodligen Stesoliden som börjar verka.

Efter ett kort samtal med en jourhavande psykolog på psykakuten, så kommer vi överens om att jag ska läggas in på en låst psykavdelning, i alla fall över natten eller de första dagarna, tills jag har landat. Just nu är jag beredd att ta emot all hjälp jag kan få, så det blir inte svårt att få mig att gå med på det. Det var ju också det som polisen, som kom med dödsbudet, sa till mig innan han gick. "Se nu till att ta emot ALL hjälp du kan få!! Man behöver inte vara duktig i såna här situationer!"

Ullis och Marre sitter tillsammans med mamma i väntrummet, när det är dags att gå över till vårdavdelningen. Så skönt att ha dem där också. Vi går tillsammans med en sköterska till vårdavdelningen. När hon ska visa mig vilket rum jag ska ligga på, så är det som om något slår tvärnit inom mig. Nej, vill inte, vill inte!! Jag får en till panikattack och vi får sätta oss i ett besöksrum tills jag har lugnat ner mig.

Efter en stund så klarar jag av att gå in i rummet. Jag har inga extra kläder med mig. Det var ju inte precis planerat att bli inlåst på psyket! Jag får ett kit med tandborste och får ett par trosor á la KingKong och en nattsärk, så att jag i alla fall ska klara mig tills nästa dag.

Ullis och Marre måste åka vid sextiden för ta hand om lilla Hailey, så jag blir ensam kvar. Jag delar rum med en kvinna i trettioårsåldern, men vi pratar inte. Jag går ut i dagrummet och försöker koncentrera mig på TV eller sodoku. Går inget vidare. Tårarna bara grumlar sikten hela tiden.

I ögonvrån ser jag att jag hela tiden har en sköterska, som håller sig i närheten. Jag blir först irriterad, men sen förstår jag att jag nog bara ska vara tacksam. Hon frågar vänligt om hon ändå inte ska värma på lite mat till mig och jag säger att det är väl OK.

Så när jag sitter där och tuggar och tuggar, så slår det mig att det var just pytt-i-panna som Johnny och jag åt sista kvällen tillsammans. Allt stockar sig i halsen och sköterskan kommer och tröstar. Jag berättar allt från början igen och några piller senare, så känns det lite bättre.

Tiden fram till nattmedicinen känns oändlig. I väntan tar jag tacksamt emot en medicin, som man ska bli lite extra lummig av inför natten. Nu är det bara insomningspillret jag väntar på, för att få lite ro i sinnet en stund. Undrar om det kommer att kännas lättare i morgon?

söndag 21 augusti 2011

Varför, Johnny?

Det här är nog det svåraste inlägg jag någonsin har skrivit och jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva göra något liknande mer. Ändå vill jag skriva det här, dels för att få det ur systemet och dels för att jag vill att alla mina vänner ska veta. Kanske kan det också hjälpa någon med självmordstankar tillrätta.

Det är onsdag morgon och jag vaknar av att Johnny gläntar på sovrumsdörren. Han har varit uppe sedan sextiden, tror jag. Eftersom vi var och hälsade på Ullis och Marre ute i Ängsholmen igår och fick gosa lite med Hailey, så trodde jag att nu skulle äntligen vår djupa formsvacka mildras. Idag skulle det kanske bli en gladare dag. Vi kan se slutet på målningen och har egentligen bara kul saker att se fram emot.

Det första Johnny säger, när han ser att jag är vaken är "Det bara snurrar i huvudet hur jag kunde vara så jävla klantig och gå ur börsen när jag gjorde! Jag får inte stopp på tankarna". Jag åker direkt ner i källaren igen och känner förtvivlan komma tillbaka.

Jag svarar "Ja ha, det blir alltså en till sån här pissdag! Kan du för Guds skull försöka att tänka på något annat i stället?! Vi har ju bara kul saker att se fram emot nu!" Johnny ser bara hopplös och gråtfärdig ut och står kvar i hallen. Han frågar om jag inte ska gå min morgonrunda, för han har redan varit ute en sväng och säger att det är riktigt skönt i luften.

Jag svarar att jag inte ska gå för att jag har ont i huvudet av alla diskussioner och den dåliga sömnen. Han hänger med axlarna och säger "Är det OK att jag går en liten sväng innan vi äter frukost, då? Jag behöver rensa tankarna en stund." Han står där och ser ut som en liten skrämd pojke i sina målarkläder, som hänger löst på hans magra kropp.

Sen säger Johnny "Du har det nog bättre utan mig och mina knäppa tankar." Jag blir rasande och skriker "Kan du sluta nu?! Det blir ju inte bättre av att bara tycka synd om sig själv. Du är som en jävla Calimero, löjlig och patetisk! Skärp dig för i helvete nu! Jag orkar inte att det fortsätter så här!"

Då vänder sig Johnny och börjar gå och säger "Ja, jag är patetisk..." Jag ligger kvar i sängen och kokar av ilska och förtvivlan över att mardrömmen med Johnnys tvångstankar aldrig tar slut. Då visste jag inte att det var våra sista ord och att det var det sista jag skulle se av honom.

För att driva min ilska och förtvivlan ur systemet, så bäddar jag direkt och förbereder frukost. Mamma ringer vid niotiden och vill höra hur vi har det. Det dröjer inte många sekunder innan jag brister i gråt och förklarar för henne om Johnnys depression, och att det bara handlar om pengar. Jag berättar att jag har försökt att trösta, jag har försökt att bli arg och nu till slut har jag bara alternativet att bli ledsen kvar.

Efter samtalet med mamma så känner jag att ilskan börja komma tillbaka. Va fan klockan är ju snart tio och han har inte kommit tillbaka! Jag sätter på kaffet och mikrar min gröt. Han kan få dricka sitt jävla kaffe själv när han kommer sen! Samtidigt så känner jag långt inne i mitt medvetande att det förmodligen har hänt något hemskt. Det börjar växa till sig en knut i hjärtat och i magen

Jag står långa stunder framför fönstret och tittar efter honom. Tyckte han sa att han skulle gå en sväng, men nu har jag sett att hans cykel är borta ur garaget. Ja, ja, han behövde väl rusa av sig bara, men då var det ju konstigt att han inte tog cykelhjälmen.

Oron tilltar och jag går ut och sätter mig på altanen för att dricka sista kaffet. Det är då jag hör sirener här i närheten. Det känns som om någon sparkar mig rätt i magen. Nu vet jag vad som har hänt! Jag bryter ihop och tjuter högljutt. Jag går in för att inte skrämma slag på hela byn.

Sen helt plötsligt, så tar den praktiska och iskalla Lena vid. Jag resonerar med mig själv att det har nog bara hänt en olycka och att det inte är någon fara. Jag går in på toaletten och borstar tänderna. Jag byter om från målarkläder till något mer passande. Om det kommer någon hit så kan jag ju inte se ut så här. Är jag dum i huvudet eller?!

När inget händer, så ringer jag polisen och förklarar att jag är orolig för min man och att jag vill veta om sirenerna jag hörde har något med hans försvinnande att göra. Jag kopplas till larmcentralen och en vänlig röst förklarar att hon måste kolla upp saken och att hon ringer tillbaka till mig sen.

När hon aldrig ringer tillbaka, så börjar det ofattbara sakta gå upp för mig. Jag vankar av och an i köket och håller koll på vägen om han ska komma. För faan Johnny! Då kommer det i stället en polisbil uppglidande på gatan och kör in på vår uppfart.

Hjärtat far upp i halsen och jag far ut på farstubron och skriker "VAD HAR HÄNT?!" Precis som i en dålig film, så frågar polisen om jag är Lena Axelsson och att vi nog ska gå in och sätta oss innan han berättar vad som har hänt.

Jag känner mig som i trance och på vansinnets kant. Vi sätter oss vid köksbordet och polisen börjar berätta. De hade fått larm om att en person hade ställt sig framför ett godståg. Jag får berätta vad Johnny hade för kläder på sig när han gick ut och hur hans cykel såg ut. Polisen frågar om vad som stod i ringen och hur hans halssmycke såg ut.

Polisen säger att det inte gick att identifiera kroppen som tåget kört på och att det är därför jag måste försöka att svara på alla jobbiga frågor. Vi är båda snart ganska säkra på att det är Johnny. Allt stämmer! Polisen försöker att trösta och att se till att jag inte tappar greppet. Han ber mig att kontakta någon anhörig, så att jag inte blir lämnad själv.

Den första jag får tag på är en nyvaken Henke. "Hej gubben! Det har hänt något hemskt och jag vill att du tar på dig kläderna och tar dig hit direkt!" Henke frågar vad som har hänt, men jag vill inte berätta förrän han har kommit hit, för han kör ju som en biltjuv redan under vanliga förhållanden.

Straxt efter samtalet med Henke, så får jag tag på mamma och berättar. Hon blir ju helt förtvivlad och bara skriker. Hon ska försöka att få tag på Lillis så att de kan komma ut så fort som möjligt. Jag ringer Ullis och hon bara skriker. Jag ber henne att komma så fort hon kan.

Under tiden kommer Henke springande på uppfarten. Han är rödgråten och helt svettig när han kliver in och jag äntligen kan få krama någon som står mig nära och få gråta mot en axel. Henke vet redan. Tåget stod kvar  med ambulans och brandbil vid järnvägsövergången. Han kunde då lägga ihop ett plus ett.

Polisen lämnar oss när han även har förklarat för Henke hur det har gått till. Vi står bara där och krampaktigt kramar varandra och gråter tillsammans. Under tiden kommer mamma och Lillis. De får mig att ta två Sobril för att dämpa det värsta. Jag vill ju inte dämpa det, men jag vet att det nog är det bästa jag kan göra just nu för att orka.

Ullis blir utskjutsad av sin pappa. Marre kommer lite senare, eftersom hon var tvungen att ordna så att Marres mamma tar hand om Hailey. Allt känns så overkligt! Vi är alla i chock. Vi kramas och gråter.

Sen konstaterar jag att jag har en mycket viktigt sak att göra. Johnnys föräldrar och syskon måste ju få veta. De ska inte behöva uppleva att en polispatrull kommer och ringer på dörren med beskedet. Nej, det är mitt uppdrag!

Jag tar hjälp av mina barn, som följer med mig i bilen till Johnnys syster, Siw. Jag har ringt Siw och förvarnat att det har hänt något fruktansvärt och att jag behöver få komma över och prata. Siw tror direkt att det är Ullis, som det har hänt något med. Nu ser hon, när vi kliver ur bilen, att Ullis är med, men var är Johnny?!

Siw börjar gråta direkt, men är ändå ganska sansad. Jag ber henne om hjälp att följa med till Johnnys föräldrar och lämna det fruktansvärda budet. Siw tvekar inte en sekund, utan följer med oss direkt i bilen. Allt är som i en dimma.

När vi ringer på dörren hemma hos Doris och David, så har alla en stor klump i halsen. Vi vet ju redan hur reaktionen kommer att bli och de är ju redan så gamla och sköra. Doris gläntar försiktigt på dörren, men skiner upp när hon ser oss alla. Sen går det upp för henne. "Var är Johnny då??" Jag kliver in i hallen och tar om Doris och berättar rakt av som det är. Vi bara rasar samman i en stor hög i hallen och skriker ut vår förtvivlan.

David gör i ordning starkt kaffe och vi sitter vid köksbordet och gråter och pratar. Siw ringer till Johnnys bror, Benny i Uppsala och berättar "Det är lillebror....". Vi kastas mellan ilska över det fega i ett självmord och mellan sorg över hur förvirrad och ledsen Johnny måste ha varit. Han skulle ju aldrig kunna göra en sån här sak med förståndet i behåll. Det måste ha varit ett infall han fick när surret i huvudet inte försvann.

Det är så här jag minns den här dagen, 17:e augusti, den värsta dagen i mitt liv. Självklart finns det mer att minnas, berätta och dela, men det orkar jag inte nu. Jag ville ändå skriva det här för att på så vis dokumentera det jag minns, för att sen kunna gå tillbaka och minnas.