onsdag 30 november 2011

Avskedstankar

Jag bär fortfarande hans ringar och kommer så att göra ett bra tag framöver. Samtidigt vet jag att jag måste släppa taget och gå vidare, men inte nu. Vill inte, vill inte!

Även om jag skulle bestämma mig för att ta av mig mina ringar, så skulle det vara en vit ring kvar, efter solbrännan från mammas och min vecka i solen. Dessutom är ringfingret liksom format efter ringarna. Det var ju meningen att de skulle sitta där, resten av mitt liv.

Solen skiner, även om det blåser en hel del. Jag bestämmer mig för att gå runt Lillsjön med stavarna. Känns som om det var evigheter sen. Det kanske är delvis därför jag har mått sämre den senaste tiden. Sen vet jag ju att kommande storhelger påverkar mig, mer än jag kanske anar.

Det är skönt att komma ut och vinden är ändå ganska varm, så det gör mig ingenting. Äntligen lite frisk luft i lungorna. Sen jag kom hem från semestern, så har jag i princip bara gått till och från bilen. Det är allt. Skrämmande!

Jag ler mot skarorna av skirt kvittrande sidensvansar, som sitter och kalasar på kvarlämnade äpplen i trädgårdarna jag passerar. De är så fina med sina tofsar på huvudena! Undrar vart de tar vägen sen, när de inte är kvar här hos oss? Det är ju bara nu på hösten och vintern, som man ser dem här i Sverige. Måste kolla upp det i fågelboken sen.

När jag närmar järnvägsövergången, så ser jag hur det går vita gäss på sjön. Jag får en stor klump i halsen, när jag tänker på alla härliga sommardagar jag och Johnny har haft här på Näshultasjön. Vi packade kylväskan och solstolarna och åkte iväg med båten mot Svalboviken, så fort vi kunde och det var fint väder.

Det värker i mitt hjärta, när jag tänker på Johnny. Med andra ord, så värker det för det mesta, för Johnny finns med mig dag och natt. Även om jag har mycket annat omkring mig nu, så finns han där i mina tankar. Vi hade ju så mycket fint kvar att uppleva tillsammans. Varför lämnade du mig kvar här ensam?!

Jag kommer fram till nerfarten till vår gamla båtplats, innan tårarna bryter fram. Aldrig mer ska jag få uppleva den lyckan vi hade. Sen vet jag också, med förståndet, att jag kommer att få uppleva lycka igen, men det kommer nog aldrig att bli samma sak. Det kommer att finnas ett stort, svulstigt ärr i mitt hjärta.

Även om jag har så många fina vänner och släktingar omkring mig, så kan jag aldrig känna mig riktigt glad. Det är skitjobbigt, för jag vill ju kunna vara glad i deras sällskap. Även om jag älskar min familj och mina vänner och känner mig älskad tillbaka, så räcker det inte riktigt till just nu. Det gör så ont!

Mitt och Johnnys liv tillsammans kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det känns som att jag nu stänger en dörr om det, när jag flyttar från Bälgviken. Det slår mig att det här förmodligen är sista gången jag går runt Lillsjön. Nu kommer det fler tårar och jag börjar gråta högt.

Jag låter allt det onda komma ut. Det måste ju ut, förr eller senare och vad kan då vara bättre än att ta det nu, på min sista promenad runt Lillsjön. Blåsten torkar mina tårar och döljer ljudet av min gråt.

När jag har korsat järnvägen en sista gång, så hör jag hur varningssignalerna börjar plinga. Tänk att jag fortfarande mår dåligt av att höra dessa signaler och tågen, som dundrar förbi sen. Det ska bli så himla skönt att inte bo i närheten av någon järnväg sen!

Framför mig går en annan stavgångare, som jag inte riktigt känner igen. Jag tar genvägen genom skogen, så att jag slipper komma ifatt. Känns sådär att träffa någon person när man är rödgråten och snoret rinner. Det luktar fuktig mossa i skogen och jag fyller lungorna med den härliga luften.

Vid badplatsen, när jag kommer ut ur skogen, så kommer en korp lågt flygande och hälsar med sitt karaktäristiska knorrande läte. Jag hälsar tillbaka, men säger i samma andetag, "Adjö korpen!".

Mitt i det sorgliga, blir jag lite full i skratt. Här går jag och pratar med korpen! Nu är det dags att flytta in till civilisationen, tror jag!

På vägen hemåt försöker jag att riktigt insupa allt jag ser. Även om det inte är sista gången jag kommer att se Bälgviken, så känns det ändå som ett avsked.

tisdag 29 november 2011

Lägenhetsvisning i övre Nyfors

Idag ska jag följa med och titta på en lägenhet med Ullis och Marre, så jag ser till att komma upp i tid. Skönt, jag känner på lite bättre humör idag. Kanske för att jag ska in till stan och har lite annat att göra, än att bara vara hemma och packa.

Ullis och Marre står redan på innergården och väntar med Hailey i famnen. Känns välbekant att gå in på den här innergården, för där bodde vi en kort period, innan vi flyttade till Bälgviken. Björktorpsskolan ligger precis intill.

Det är tre trappor upp och ingen hiss. Går väl an om man inte har så mycket att släpa på, men fy för att flytta allt i trapporna. Jag gör mitt yttersta för att inte verka negativ.

Så fort vi kliver in i lägenheten, så slår det mig hur både Ullis och Marre skiner upp. Verkar som att allt stämmer in på vad de har tänkt sig. Kul, men killen hade väl kunnat städa lite i alla fall. Diskhon svämmar över av disk med äckliga matrester kvar. Blä!

Hur som helst, så kan tydligen både Ullis och Marre se igenom kaoset och är helt sålda på lägenheten. Killen säger att han kommer att anlita städbolag när han flyttar ut och då slappnar jag av en aning. Vi tackar för oss och bestämmer oss för att ta en fika på Åhléns.

Graflunds har sitt kontor högst upp på Åhléns parkering. De har lunchstängt, så då passar det bra att vi ska ta en fika då. Hailey provar sina röstresurser på restaurangen och det känns som att det blir helt tyst runtomkring. Jäklar vad hon har pipa, den lilla damen!

Jag följer med in till Graflunds sen och försöker underhålla en trött Hailey, medan Ullis och Marre pratar om lägenheten. Jag blir tvungen att gå innan de är klara, för jag ska på massage och till naprapaten. De lovar att höra av sig, så fort de vet något mer.

Mmm, en halvtimmes ren njutning hos massören, Sigge. Sen är det bara att gå några steg, så är jag inne hos naprapaten, Peter Skog. Måste faktiskt säga att det är njutbart det också, även om det knakar och brakar en hel del i nacke och bröstrygg. Det är så skönt att äntligen få allt på plats.

Tror att det ringer så där en fem, sex gånger medan jag ligger där på britsen. Peter ber om ursäkt varje gång han måste avbryta behandlingen för att svara. Han väntar samtal från en av döttrarna. Mig gör det inget, så länge jag bara blir bra.

När jag är på väg ut från Peter, så kommer jag på att jag ju inte har betalt. Peter säger att han bjuder den här gången, eftersom han fick avbryta stup i kvarten. Tack för det då! Apoteket nästa då! Jag ska äta en kur med Voltaren, så att jag får bukt med mina inflammerade rygg- och nackmuskler.

Jag ringer mamma, när jag har varit på apoteket och hör om hon bjuder på en kopp kaffe och det gör hon. På vägen dit, kan jag inte motstå frestelsen att åka in till Lagmansgatan, för att titta till min nya lägenhet. Tänk, om mindre än en vecka, så kommer jag att bo där!

Effie blir överlycklig när jag kommer. Mamma säger att hon redan har sett mig i fönstret. Nu springer hon omkring med en toffel i munnen. Nästa offer blir en smutsig hundhandduk. Går ju inte att ta miste på att hon är glad i alla fall!

Klockan är lite över fyra, när jag kommer hem igen. Det är redan mörkt. Känns så där. Jag går runt och tänder upp lampor lite här och där, för att inte deppa ihop totalt. Sen en sällskapssjuk Simba. Såja, mycket bättre!

Jaha, om man skulle ta tag i det där med att packa igen då. Nej, det får nog bli en stunds bloggande först. Sen får vi se vad jag orkar med.

måndag 28 november 2011

Måndag och flyttkartonger

Mina ångestladdade drömmar avbryts av en skarp signal. Är det telefonen som ringer? Ja, det är det och klockan är redan halv tio. När jag äntligen kommer underfund med hur jag ska göra för att svara, så är det ingen där. Shit!

Jag sover så tungt, när jag har tagit sömntabletter, så att det skulle kunna springa en elefanthjord genom sovrummet utan att jag vaknade. När jag har kravlat mig ur sängen, så ser jag att det är Lillis, som har ringt. Just ja, han skulle ju komma ut med nya flyttkartonger idag.

Efter mina morgonbestyr, så blir jag väldigt rastlös. Jag vet att jag har hur mycket som helst att göra, men jag kan inte börja ännu. Mamma ringer och säger att hon och Lillis kommer ut på eftermiddagen med flyttkartongerna. Skönt, då får jag något att ta tag i.

I väntan på att mamma och Lillis ska komma, så tar jag in några plastbackar från garaget och börjar packa. Inser nu att det kommer att gå åt hur många kartonger och backar som helst. Men det är väl så att jag får börja köra grejer, så fort jag har fått nyckeln. På så vis kan jag tömma kartonger och backar, så att jag får mer att packa i, inför stora flyttdagen.

Carina i Skogstorp ringer och vi pratar en stund. Hon är så himla gullig! Känns som att vi kan prata om allt. Jag lägger mig tillrätta i soffan, så att jag kan ligga ner och vila en stund medan vi pratar. Ska bli kul att bjuda över dem sen, i min nya lägenhet.

Jag ringer Henke och hör hur dags vi kan börja flytta på lördag. Vi kommer överens om att halv elva är en bra tid att börja. Henke säger att han kan fixa två kompisar till, som kan hjälpa till om jag vill och det vill jag. Gullegubben!

Jag pratar med Ullis en stund i telefon. Hon är, liksom jag, deppig. Vi kräks en stund i örat på varandra, sen blir allt lite lättare. Ge och ta. Sköt att vi kan prata om allt, även när det är tungt.

Trots pratstunden med Ullis, så känner jag mig inte riktigt OK. Jag slår en signal till Karin, men kommer precis på att hon inte är hemma. Ja ja, men då får jag väl försöka att packa lite istället då. Allt för att skingra mina jobbiga tankar.

Sista dagarna har det varit väldigt tungt. Jag tänker hela tiden på den där dagen, som inte borde få finnas. Jag ältar och ältar, men det var ju det hon sa, min beteendevetare, att jag skulle tillåta mig själv att älta. OK, då är det väl så då. Bara att låta det värka ut.

Mamma och Lillis har med sig en saffranslängd, som är supergod. Det blir tre skivor till kaffet och det blir min lunch. Förstår inte vart mina sunda matvanor har tagit vägen?! Skit samma, bara jag orkar vidare och mår bra!

Lillis hjälper mig att få ner sakerna från vinden, som jag ska ha med mig till Lagmansgatan. Det är bl a julsakerna. Ska bli mysigt att få ställa upp adventsljusstakarna i min nya lägenhet. Ser faktiskt fram emot att pynta och göra fint där.

När mamma och Lillis åker, så sätter jag fart med att packa i de nya flyttkartongerna. Känns riktigt skönt att få ta tag i allt. Jag känner mig riktigt nöjd med dagens insats. Jag avslutar med att ringa Henke, för att höra om han kan komma ut på fredag och hjälpa mig att montera ner TV och dator. Nema problemas!

Min fina vän Karin ringer och vi pratar en lång stund. Men vad är det med oss tjejer?! Både jag, Ullis och Karin mår skit. Skönt i alla fall att vi kan hjälpa varandra att se ljuset, som ändå finns där någonstans.

Ullis har messat mig, medan jag pratade med Karin, om att de ska titta på en lägenhet i övre Nyfors i morgon. Vill jag följa med eller?! Jag bjuder in mig själv, helt enkelt. Spännande att se vad de tycker. Ullis har ju faktiskt gått i Björktorpsskolan en period, när vi bodde i samma kvarter, så hon känner för området.

När alla telefonsamtal är avslutade, så packar jag en stund till. Sen inser jag att jag har gjort mer än tillräckligt för dagen och kan unna mig en stund framför datorn. Simba är inte sen att hoppa upp i knät. Han vill ju vara med när jag bloggar.

söndag 27 november 2011

1:a advent

Idag sov jag så där länge igen. Måste ta extremt på krafterna att vara låg. Det börjar kännas så där extra tungt nu, när det närmar sig julen, glädjens högtid. Jag får lust att skrika ut min ångest ibland, men inget förändras ju av det.

Idag är det första advent. Jo, det är sant, även om det regnar, blåser och är närmare tio plusgrader. Jag ser att grannarna har pyntat i fönstren och i trädgården. Det skulle jag också ha gjort, om jag inte skulle flytta snart. Å andra sidan, så känns det inget kul att pynta i år. Inte utan Johnny! Simba skiter väl i om jag har fått fram ljusstakarna eller inte!

Jag hasar omkring i myskläder och trasiga skinntofflor. De nya tofflorna tänker jag inte använda förrän på Lagmansgatan. Blir lite symboliskt att få slänga de gamla, när jag flyttar. En sorts nystart, inte bara med tofflorna då.

Idag har jag tänkt att börja rensa lite i garaget och packa lite saker. Jag börjar med att gå ut i garaget och slänga ner alla kläder, som blev över från loppisen, i en stor plastsäck. Det gör så otroligt ont att behöva slänga Johnnys kläder. Allra värst är hans morgonrock, men nu åker den också. Jag kramar den länge, innan den åker ner i säcken.

Tanken är att Pingstkyrkan ska få komma och hämta allt, som jag inte vill ha med mig i flytten. Då kommer ju kläder och prylar till glädje för andra människor. Nåja, man kan väl få hoppas att det är så i alla fall. Det känns i alla fall bättre att göra så, än att slänga allt.

Jag kommer på mig själv med att plocka tillbaka en del prylar in i huset. Hm, jag som hade rensat bort det jag inte ville ha. Nu börjar jag bli sentimental och ångrar mig. Det är inga massor, så jag låter mig hållas. "Kan vara bra att ha!"

I morgon kommer sopbilen, så jag passar på att rensa bort det som ska slängas. Det händer inte ofta, men nu är faktiskt soptunnan full. Jag känner mig riktigt nöjd med min rensningsinsats och går in för att äta lunch.

Johnny finns hela tiden i mina tankar. Jag sörjer och sörjer och ska väl så göra ett bra tag till, om jag ska tro alla som säger att det brukar ta ett år, innan man kan fungera normalt igen. Jodå, visst har jag bättre dagar ibland, men nu har det varit riktigt tungt ett tag.

Jag ältar fortfarande den där dagen, då det hände, om och om igen. Jag plågar mig själv med att ifrågasätta om det hade kunnat varit annorlunda, om jag bara hade insett hur dåligt han mådde. Men hur skulle jag ha kunnat veta?! Gång på gång, så säger jag till mig själv, "Det var ändå inte ditt val!".

Det blir svårt att svälja maten, men jag tvingar mig att äta upp. Jag behöver äta nu, för att orka kämpa vidare. Det är mycket som måste sättas fart med nu. Jag har en strimma hopp om att det kommer att kännas lite lättare, sen när jag har flyttat.

Efter maten, börjar jag att plocka ner böckerna från bokhyllan i plastbackar. Fy så tungt det blir! Tur att jag kommer att få hjälp med att bära. Jag fortsätter med att tömma lite lådor och en byrå. Det går ju som en dans!

Mamma och jag köpte ju jättefina kläder till Hailey, när vi var i Playa del Inglés. Nu sätter jag fart med att slå in ett av seten i ett fint födelsedagspaket. Hailey fyller ett år den 16/12 och då ska vi fira henne med buller och bång. Synd bara att inte "moffa Johnny" kunde vara med. De älskade varandra.

Nu är det riktigt mörkt ute och stormen riktigt ruskar om huset. Varför ledsnar man alltid på det man gör, när det blir mörkt? I alla fall funkar jag så nu. Det är precis som att luften går ur en och kroppen börjar förbereda sig på att sova. Men klockan är ju bara lite efter fyra, så nu får jag allt ta och skärpa till mig!

Jag sätter på en kopp kaffe, för att bli lite piggare. Sen kräkas lite på bloggen, så kanske det känns lite bättre sen.

lördag 26 november 2011

Visning igen

Jag måste ha somnat som en klubbad oxe igår, för nu när jag vaknar, så lyser lampan fortfarande på nattduksbordet. Gjorde tydligen susen med att ta nattmedicinerna då. Nu måste jag sätta fart och städa inför visningen, för om tre och en halv timme kommer mäklaren.

Så där då! Nyduschad och ombytt tänder jag lite vaniljdoftande värmeljus lite här och där. Självklart har jag sett till att det brinner en fin brasa i kaminen också. Nu går jag bara ett sista varv och kollar så att jag inte har glömt att plocka undan något.

Precis när det ringer på dörren, så släpper jag ut en motsträvig Simba genom altandörren. Han vill definitivt inte ut i den snåla blåsten, men nu finns det inte så mycket annat att välja på. Mäklaren kliver in och vi växlar några ord, innan jag ger mig iväg.

Även den här gången, passar jag på att åka in till Hållsta och köpa mig lite lunch. På väg in möter jag några bilar och jag börjar givetvis att fantisera om eventuella spekulanter. Men tänk om det inte kommer någon?! Inte så! Nu ska vi vara positiva!

Tro inte att jag kan hålla mig ifrån att åka tillbaka, för att sitta i bilen och tjuvkika. Den här gången parkerar jag lite längre bort, så det inte ska bli alltför uppenbart. Rutorna immar igen av min varma kebabrulle.

Det står en bil parkerad på gatan vid mitt hus. Jag ser att det går människor inne huset. Klockan börjar närma sig sluttiden för visningen, men ännu ser jag inget tecken på att det är några på väg ut. Hm, måste väl ändå vara bra, att de stannar kvar längre än utsatt tid.

Nu kommer ett ungt par ut ur huset tillsammans med mäklaren. De pratar ivrigt hela vägen ut på gatan, innan de tar i hand och går till bilen. Givetvis ser de mig i min bil och de ler mot mig, när de kör förbi. Där sitter jag med mobilen och låtsats prata innanför immiga rutor. Pinsam jag är!

Mäklaren berättar att de hade kollat på flera hus innan, men att de verkligen gillade det här. De tyckte att hela området verkade trevligt. De hade till och med börjat prata om att de skulle få lov att köpa en bil till. Nu är det bara banken som ska säga sitt, så då får vi hålla tummarna för att det går vägen.

När jag stänger dörren efter mäklaren, så känns det som att all luft går ur mig. Det har gått i 180 hela förmiddagen och nu är allt över. Inne är det varmt och det luktar vanilj av alla värmeljusen. Jag lägger på några vedträn på glödhögen i braskaminen. Snart brinner en lugnande och värmande brasa.

Jag ringer mamma och berättar hur visningen har gått och vi pratar en stund. Hon frågar om jag vill komma över och dricka kaffe, men jag känner att jag inte orkar göra något mer idag nu. Förutom att jag är helt slut av själva visningen, så är jag proppmätt av kebabrullen. Självklart har jag smällt i mig hela, fast jag var mätt redan efter halva.

Ullis ringer och berättar att de har varit på lägenhetsvisning. De har fått en köpare till sin bostadsrätt, under veckan, så nu kan de börja jaga ny lägenhet. De gillade inte alls den lägenhet de var och tittade på idag, så de får fortsätta att leta.

Jag ligger som en padda i soffan och funderar på vad jag ska göra nu då. I praktiken, så skulle jag kunna börja packa redan nu, men jag känner att orken tryter just nu och sen vet jag inte riktigt i vilken ände jag ska börja.

Hoppas att det känns bättre i morgon, för då kommer Henke ut och ska hjälpa mig att få ner flyttkartongerna från vinden.

fredag 25 november 2011

Låg dag

Trodde att jag skulle vara utvilad efter en vecka i solen, men idag är klockan närmare halv elva när jag vaknar. I och för sig, så har jag sovit dåligt och varit uppe flera gånger under natten, så det är ju inte så konstigt. Min nacke håller dessutom på att ta kål på mig. Jag måste se till att boka tid hos naprapaten!

Om jag nu hade vaknat i tid, så var meningen att jag skulle vara hos Ullis och Marre klockan tolv. Nu inser jag att den ekvationen är omöjlig, så jag ringer och berättar att jag blir sen. Ska bli så mysigt att få krama om alla tre tjejerna sen.

Igår var Henke över en stund på eftermiddagen och fikade. Johanna var så förkyld, så hon stannade hemma. Tack Johanna, för att du var så förståndig och stannade hemma! Henke och Johanna har varit snälla och bott här hemma hos Simba under veckan, så jag har köpt lite smått och gott till dem, som tack för hjälpen.

När jag åkte till Gran Canaria, så såg jag till att tvättunnan skulle vara tom. Nu är den överfull igen. Det blir ju så med flera omgångar lakan och handdukar, plus kläderna från resan. Nu gäller det att jag ser till att tvätta så mycket det bara går, så att jag får undan allt tills på lördag.

Jag har ny visning av huset på lördag. Det innebär att jag har en grundlig städning och en hel del piffande att göra, innan jag kan släppa in mäklare och förhoppningsvis några spekulanter också. Känns tungt att ta tag i, men det är bara att bita ihop och göra.

Högarna med post börjar nu ta slut. Även om det mesta är reklam, så behöver man ju bläddra igenom allt, så att inget viktigt brev har smugit sig in emellan. Det blir ju drivor av reklam, så här innan jul!

När jag kliver ur bilen på parkeringen hos Ullis och Marre, så har det mulnat på rejält och det blåser snålt. Ett och ett annat regnstänk kommer ner också. Tänk, bara för ett par dygn sen, så gick jag och mamma på stranden och plaskade i havet.

Det blir kramkalas direkt innanför dörren hos tjejerna. Hailey är på ett strålande humör och visar alla nya konster och ljud, som hon har lärt sig sen vi träffades sist. Nu står hon utan att hålla i sig och har lärt sig att rulla på rrrr:en. Låter jättekul!

Även om jag har det mysigt hos tjejerna, så har jag en riktigt låg dag idag. Vet faktiskt inte varför, men tungt är det i alla fall. Fick till och med lov att ta ett par tabletter mot oro, innan jag åkte in till stan. Känns inte att de har gjort någon nytta ännu.

När jag åker hemåt igen, så svänger jag in i Fröslunda för att hämta ett paket. Då passar jag också på att handla det lilla jag behöver i matväg. I morse tog jag fram ett paket med färdigkryddade kycklingklubbor från frysen, så nu köper jag potatisgratäng till det. Enkelt och bra!

Sen bär det iväg ut mot Bälgviken igen. Känns oerhört tungt, även om det nu är ganska så precis en vecka tills jag flyttar till Stenby. Jag både vill och inte vill flytta. Det är så otroligt mycket att göra innan man kan känna någon glädje i att man har flyttat.

När jag kommer hem, så sätter jag fart med att städa toaletterna. Känns bra att ha det klart, så att jag slipper ha allt kvar till i morgon. Sen tappar jag lusten att fortsätta, eftersom det är helt mörkt ute. Jag tycker att det är pest att städa när det är mörkt.

I ugnen puttrar kycklingen och potatisgratängen. Ska bli gott att sätta tänderna i! Bra att jag kunde motstå frestelsen att köpa smågodis i affären. Nu får det vara slutätet ett tag framöver! Vågen visade på tre extra kilon, efter all god mat, dryck och godis under semestern. Det var det värt!

Nu ringer klockan och det i ugnen är klart. Efter maten blir det nog Idol, dvs om jag nu inte hittar inspiration att fortsätta med städningen, men det är nog ingen risk.

torsdag 24 november 2011

Playa del Inglés

Nu är vi tillbaka hemma igen, mamma och jag, efter en härlig vecka på Gran Canaria, Palya del Inglés. Ska försöka att återge lite av det vi gjorde.

Klockan är kvart i fem på morgonen och mamma och jag sitter i bilen på väg till Arlanda. Det känns riktigt bra, att vi nu äntligen är på väg på vår efterlängtade semestervecka.

Väl framme på Arlanda, efter avklarad incheckning och säkerhetskontroll, så har vi en stund kvar, innan det är dags att kliva ombord på planet. Självklart blir det en mumsig macka med öl och Jäger till det. Det är ju tradition, när man reser utomlands, i alla fall för oss....


Så här nöjd blir jag då....


På flygresan sitter vi bredvid ett trevligt par från Stockholm, Bosse och Annika. De ska ner och fira Bosses 59-årsdag och Annikas 60-årsdag. När vi kliver av planet, så kommer vi ifrån varandra, eftersom vi har transfer med olika bussar.

Vi hamnar på ett litet, spartanskt, men mysigt lägenhetshotell, bara 350 meter från stranden. Tror inte att vi hade kunnat få det bättre. Ingen lyx i själva rummet, men lyxigt nära havet. Vi börjar med att gå och handla frukost och lite annat smått och gott i Supermarketen i kvarteret bredvid.

På väg hem från affären, så ser vi en bankomat och jag sätter i mitt bankkort för att ta ut pengar. Jag blir lite misstänksam, när maskinen frågar efter mitt "personal number". Inte sjutton brukar man väl få lov att ange personnummer, när man tar ut pengar?

Efter noga övervägande, så knappar jag trots allt in mitt personnummer. Jag måste ju ändå ta ut pengar! Maskinen ger ett felmeddelande, "Incorrect personal number". Jag kliar mig i huvudet och försöker en gång till. Samma fel.

Irriterade går vi hemåt och pratar med killen i receptionen. Han ser lika oförstående ut, som vi gjorde vid bankomaten tidigare. Ingen fattar någonting.

När vi har packat in sakerna i kylskåpet, så slår det mig. "Personal number" måste ju givetvis vara pinkoden! Men då borde det ju ha stått "personal code", tycker jag. Jag kilar upp till bankomaten igen och provar. Jodå, mycket riktigt så funkar det! Känner mig aströg!

Nästan varje dag går vi längs stranden mellan Playa del Inglés och fram till fyren i Mas Palomas. Det blir runt en mil varje dag. Ingen racerfart precis, men ändå skönt att röra på sig. Så här nöjda är vi, när vi kommer fram till Mas Palomas....


Vi stannar till och solar en stund och förfriskar oss med lite spansk cava från kylväskan. Inte helt fel!

Mamma i närstudie....


På väg hem en dag, så springer vi på Bosse och Annika i lämmeltåget av strandflanörer. Helt otroligt att vi skulle hitta varandra i det här folkvimlet. Vi bestämmer att vi ska äta tillsammans på kvällen sen.

Jag lyckas hitta tillbaka till en restaurang, där jag och Johnny har varit många gånger. De har otroligt bra kött, så det är värt att gå tillbaka dit.

Dessvärre, så råkar mamma sätta en rejäl köttbit i fel strupe och får ingen luft. Det tar en stund innan vi andra fattar allvaret i situationen. Sen, efter två Heimlich maneuver, så får mamma bort köttet ur halsen. Alla blir helt tagna av allvaret i situationen och inser vad som hade kunnat hända.

Vi har trots allt haft en trevlig kväll och jag får en bra bild på våra vänner, innan vi skiljs åt för kvällen....


Varken jag eller mamma kan njuta mer av kvällen, efter incidenten med köttbiten. Tur ändå att jag fann mig och gjorde någonting åt saken. Mamma är påtagligt medtagen och vill bara hem. Halsen värker, men även våra hjärtan. Vi kramar varandra hårt innan vi säger godnatt, den kvällen.

Nästa dag är vi båda i lite bättre sinnesstämning, så efter stranden så går vi tillbaka till affärscentrat, Jumbo, där vi var tidigare. Den här gången skippar vi köttet och tar en Irish coffe istället. Den ska väl i alla fall inte fastna i halsen....


Vi kommer tillbaka hem, efter en mycket trevlig kväll på Jumbo. När jag kliver in i sovrummet, så ser jag i ögonvrån hur något hoppar ner från sängen och gömmer sig under sängen. En katt! Vi har haft ett fönster på glänt och det var tydligen tillräckligt.

Eftersom jag är en sann kattvän, så pratar jag vänligt och lirkar, så att katten vågar sig fram för att hälsa. Det är en supertrevlig kattflicka, som ser väldigt välmående och välvårdad ut. När vi har bekantat oss, så hoppar hon upp i sängen igen och rullar runt för att gosa....


Hon sover två nätter hos oss. Lindrar lite av min längtan efter Simba. Till och med mamma åter henne komma upp i sängen en stund. Hon, som definitivt inte skulle ha någon främmande katt i sängen. Joråsåatt....

Det som inte lindras av vår vecka i solen, är min längtan och sorg efter Johnny. Det gör så ont att se alla glada och lyckliga par, som går hand i hand längs stranden. Det som gör mest ont, är att se de äldre paren, som håller varandra i handen. Det var ju så vi skulle ha det, när vi blev gamla tillsammans.

En dag, efter ett skönt bad i havet, så säger mamma, "-Du var inte själv där i vågorna. Du hade någon bredvid dig." Först förstår jag inte vad hon menar, men sen förstår jag. Hon menar att Johnny var där med mig. Känslorna tar över och ögonen svämmar över. "Min älskade gubbe, var du med mig där?"

Det blir fler kvällar på Jumbo. Det finns en helskön clown där, som brukar terrorisera förbipasserande folk, så att vi som sitter på caféerna får lite kul att skratta åt. Vi har dessutom hittat en affär med superfina barnkläder, så vi har shoppat loss till Hailey.

Sista kvällen, har mamma gett sig den på, att hon ska övervinna sin rädsla och återuppleva den goda maten på restaurangen, där hon satte i halsen tidigare. Till min förvåning, så beställer hon in den absolut största köttbit som finns, "shoulder of a lamb". Så här fin var den....


Jag nöjer med en rejäl bit oxfilé....


Mamma lyckas nästan klämma i sig allt kött, utan incidenter, även om jag är där och smakar lite också. Riktigt gott!

En vecka går fort och innan vi vet ordet av, så är det dags att packa väskorna och åka hemåt igen. Vi har haft det riktigt bra, men nu ska det också bli skönt att komma hem igen.

Jag har fått en välbehövlig paus i allt vad flytt och husförsäljning heter. Dessutom har jag haft gott om tid att bearbeta mina tankar kring Johnny. Den här veckan har nog varit en viktigt del i mitt sorgearbete. Johnny har varit med i mina tankar hela tiden.

måndag 14 november 2011

Semester på G!

Inser att jag inte har ägnat en tanke ännu åt vad jag ska ha med mig på resan till solen med mamma. Kanske är dags att börja fundera över det nu då?! Det har ju varit så mycket annat, som har krävt min närvaro den sista tiden.

Första problemet jag stöter på, är att strykbrädan står ute i garaget belamrad med loppissaker. Jaha, då är alltså första steget att gå ut i garaget och försöka flytta om prylarna, så att jag kommer åt strykbrädan, men det får jag ta tag i sen, när jag kommer hem från stan.

Dagen är, som vanligt fullbokad och börjar med att åka till Vilsta herrgård med mamma och Lillis, för att titta på vilka färger de ska välja på väggarna. Kul, för nu börjar man kunna se hur det kommer att se ut, när innerväggarna börja komma på plats.

Efter Vilsta, så åker jag till macken och tankar upp bilen, så att mamma och jag slipper få en obehaglig överraskning på morgonen, på väg mot Arlanda. Måste komma ihåg att fylla på spolarvätska också!

Nästa stopp blir vid apoteket i Fröslunda, för att köpa förebyggande medicin mot turistdiarré. Jag brukar ha otur, när det gäller magen, så jag gör ju vad jag kan, för att undvika det.

När jag ändå är i Fröslunda, så passar jag på att gå in på kondiset där. Tyvärr så har de inte min favolängd med pistage, så jag blir besviken och så blir det ingenting i stället. Listigt Lena!

När jag ändå har en lucka i planeringen, så passar jag på att åka till Willy's och handla det lilla jag behöver fylla på med. Då inser jag att kondiset Amarant har en filial där, så jag slinker in och handlar en kondiskrans.

Jag har planerat att hämta Doris och David, så att de får fika en sista gång i huset, innan jag börjar packa ner allt i flyttlådorna. Känns viktigt att de också får ett bra avslut med huset. Misstänker i alla fall att de kan ha behov av att komma ut en sista gång, innan jag flyttar.

Klockan tolv har jag tid hos min frissa, Marie, så då bär det av till Skogsängen. Alltid lika mysigt att få bli lite ompysslad. Under tiden slingorna ljusnar, så får jag dricka kaffe och läsa skvallertidningar. Hög mysfaktor!

På parkeringen utanför frissan sen, så ringer jag till Ullis. Vi har kommit överens om att jag ska komma förbi och lämna burken med Haileys mat, som blev kvarglömd i mitt kylskåp igår. Passar ju bra, när jag ändå ska till Årby och hämta Doris och David.

Ullis är febrig och förkyld, så hon möter mig vid dörren och tar emot. Även om jag inte hade tänkt det från början, så kan jag inte motstå att krama om henne. Hon ser så himla ynklig och blek ut, där hon står och väntar i kylan. Hoppas att bacillerna inte hoppar över bara!

När jag är klar hos Ullis, så ringer jag till Doris och David, för att säga att jag är på gång. Doris svarar och säger att David tyvärr är febrig och dålig i sin astma. Hon undrar om vi kan ta det här med fikat någon annan gång.

Visst kan vi göra det, men då blir det ju mitt i flytten. Jag åker ju bort en vecka nu och sen när jag är tillbaka, så är det ju bara att börja packa inför flytten. Doris förstår och säger att de gärna kommer och hälsar på i min nya lägenhet istället. Känns bra!

Jaha, här sitter jag med en rykande varm kondiskrans, men utan fikagäster. Hm, ska jag ringa mamma eller till Karin. Det blir till mamma och jag åker dit, för att hugga in på kondiskransen. Effie möter upp i hallen och är väldigt intresserad av vad jag har i påsen.

När jag åker hemåt igen, så är himlen sprakande röd. Otroligt vacker solnedgång! Det är nästan så att jag blir en trafikfara, när jag ständigt måste titta på himlen.

Jag klarar mig hem utan incidenter och en sömndrucken Simba möter upp i hallen. Jaha, man kanske skulle ta tag i det där med kläderna och packningen nu då. I morgon kommer jag att ha fullt upp med städning och mycket annat, så det känns viktigt att komma igång.

Sen inser jag att det kanske vore vettigt om jag tog semester från bloggen också. I morgon kommer jag att få lov att krypa i säng riktigt tidigt, så det där med att hinna med att blogga då, det är bara att glömma.

Med andra ord, så säger jag tack och hej för minst en vecka framåt i tiden. Förhoppningsvis, så har jag fina minnen och kort att dela med mig av sen, när jag kommer hem igen. Nu måste jag se till att fokusera på det som är viktigast just nu och det är min och mammas kommande semestervecka!

På återseende! :)


söndag 13 november 2011

Loppissöndag

Idag vaknar jag redan vid halv åtta. Har ju lite att fixa med innan garageloppisen. När jag tittar mig i spegeln, så får jag nästan en chock. Ögonlocken ser ut som att jag har fått fläskläpp, fast på ögonen då. Gårdagens gråtmaraton har satt sina spår. Ja ja, på med lite smink, så kanske jag kan se någorlunda normal ut.

Egentligen hade jag tänkt att hinna städa idag, innan loppisen, men jag inser nu att det bara är att glömma. Istället fokuserar jag på allt som har med själva loppisen att göra. Skönt att jag har lärt mig att kunna prioritera bort städning. Förr var det nästan otänkbart.

Det jag också prioriterar, är att göra en köttfärspaj. Jag har nämligen lovat att bjuda mamma och Lillis på paj, när de kommer. Jag måste ju ändå äta själv, så varför då inte göra en god paj och bjuda mamma och Lillis. De brukar alltid vara så snälla mot mig.

Undrar om det kommer så mycket folk idag? Det krockar ju med Fars Dag. Sen har Frida, en kompis här i byn, också loppis idag, men vi kanske kan agera draghjälp åt varandra. Åker man på en loppis, så kan man ju även passa på att besöka en till, speciellt om de är i samma by.

När jag håller på och ställer i ordning fikabordet vid garagedörrarna, så kommer det en bil, som lägger reklam i brevlådorna. Av gammal vana så hejar jag, som vi brukar göra så här på landet. Då ser jag att det är Rosie, en gammal chef och vän från IBM-tiden. Hon blir lika förvånad som jag och kliver ur bilen.

Jag får en varm kram av Rosie och vi pratar en stund. Hon följer min blogg och vet alltså om allt det tråkiga. Rosie har en bok, som hon vill ge till mig, som handlar om sorgarbete. Jag blir lite rörd över hennes engagemang och tackar för hennes vänlighet.

Det kommer folk till loppisen redan klockan tolv och det är några som tydligen bara har sökt på Facebook och hittat min loppis. Spännande! Dessutom får jag veta att de har kommit ut även för att besöka Fridas loppis. Vi hjälper alltså varandra, som vi misstänkte att vi skulle göra. Kul!

Ullis och Marre kommer ut med Hailey och de har Marres mamma, Eija, med sig också. Det är så pass mycket folk hela tiden, så jag hinner nästan inte prata med dem. Vi fryser alla, i det gråkalla vädret, så jag ber dem att gå in i stugvärmen och ta hand om Hailey.

Jag försöker att gå in en stund i värmen, men det kommer nya besökare hela tiden. Kul, men kallt! Affärerna går dessutom riktigt bra och jag får sälja en hel del av de skymmande och lite dyrare prylarna. Härligt! Då kanske det inte behöver gå så mycket till Pingstkyrkan.

Mamma och Lillis kommer ut vid tvåtiden och avlöser Ullis, Marre, Hailey och Eija. När tiden för loppisen är över, så äter vi paj, jag, mamma och Lillis. Smakar ljuvligt efter en dag i kylan. För att få upp värmen, så tar vi även en liten glögg innan maten. Gör underverk i en frusen kropp och själ!

När alla har åkt och jag är själv igen, så går jag över till Frida, hon som också har loppis idag. Jag säger till Frida att jag inte ska handla, utan att jag bara vill säga hej och se hur det har gått. Lik förbaskat, så faller jag för ett par prydnadsfåglar. Bra Lena!

Hemma igen, så börjar jag att rensa ur braskaminen från alla aska. Det blev ju en del eldat igår, så det finns mycket aska att ta reda på. När jag står där med händerna fulla av aska, så ringer det på dörren. Det är Janne, grannen rakt över på gatan. Han ska göra sig oskyldig för stegen han har köpt.

Janne tipsar mig om att spara den andra stegen och berättar att det måste ingå en stege i husköpet sen. Hade jag ingen aning om, så jag tackar för tipset. Hade ju kunnat bli riktigt pinsamt, om jag hade fått lov att köpa en ny stege, bara för att få sälja huset.

Nu brinner det en härlig brasa i kaminen. Ullis ringer och vi pratar en lång stund. Jag blir nästan svedd, där jag sitter på golvet framför braskaminen.

Nähej, nu börjar magen göra sig påmind. Dags för en till bit paj alltså. Smakar lika gott denna gång. Nu blir det en stund vid datorn, sen blir det nog en tidig kväll. Känns som att jag har haft en rolig, men krävande dag. Natti, natti!

lördag 12 november 2011

Skitkväll!

Misstänkte att det skulle vara för bra för att vara sant. Kvällen fortsätter istället med gråt och tandagnisslan. Givetvis kan jag ju inte hålla min praktiska sida i schack och börjar därför att rensa lite bland gamla papper i lådor och pärmar.

Det blir en smärtsam kavalkad av gamla minnen med Johnny. Jag sitter på golvet, rensar, gråter och dricker vin. För att göra det lite extra symboliskt, så väljer jag att bränna de papper jag bestämmer mig för att slänga i braskaminen. Känns oerhört tungt!

Vi har i alla år sparat information och t ex menyer från våra resor, men nu känns det bara som en plåga att läsa. De åker in i elden, även om det också känns jobbigt. Jag kommer ju aldrig mer att kunna titta på dessa papper utan att bli ledsen, så varför ska jag ha dem kvar för?! De gör ju heller ingen annan glad, bara tvärtom!

Vet inte riktigt hur jag ska orka med det här, men det får bli medicinerna, som för hjälpa mig att somna sen. Nu ger jag mig hän åt sorgen, som sliter mitt hjärta i stycken, och gråter av hela mitt hjärta. Varför måste jag behöva uppleva det här?! Har jag verkligen gjort mig förtjänt av det?!

Önskar att någon kunde ta mig härifrån, långt bort från all smärta, men jag vet att det är för mycket begärt. Johnny, kom och hjälp mig nu! Kan du åtminstone ge mig ett tecken på att du har det bra? Min älskade vän, varför gjorde du så här??

Egenvård, en bra medicin!

Som jag har berättat om tidigare, så har jag haft det lite jobbigare den sista tiden. Den här dagen är inget undantag. Helt utan förvarning, så börjar tårarna rulla, när jag sitter och äter frukost. Det blir svårt att svälja. Jag saknar dig SÅÅ, Johnny!

Även om jag försöker att fylla mitt nya, ensamma liv, med så mycket kul och positiva saker som möjligt, så går det inte att komma ifrån att jag känner mig förbaskat liten och ensam utan Johnny. Vi hade ju liksom vuxit ihop och hittat ett så fint sätt att leva tillsammans på.

Jag ger efter och låter alla känslorna komma ut. Det blir bara värre om man försöker att stänga inne gråten. Ändå känns det som att jag har gråtit för flera årtionden framåt.

När jag har dukat undan frukosten och torkat tårarna, så ringer jag till mamma och pratar en stund. Vi pratar lite om kommande resa och jag får lite annat att tänka på.

Jag går fram och tillbaka i huset och suckar. Varför känns allting så förbaskat tråkigt och meningslöst?! Nej, nu gäller det att jag försöker hitta på något, som gör mig på bättre humör. Hm, lite egenvård kanske? Passar perfekt, för idag har jag verkligen tid att ta hand om mig själv lite.

Första delen i egenvården blir att färga ögonbryn och ögonfransar. Sen plocka och frisera till ögonbrynen noga. Såja, nu kan man ju känna sig fräsch, även utan mascara på badstranden. Känns redan bättre!

Sen är det dags att göra något åt vinterpälsen på benen. Tror banne mig inte att jag har epilerat benen sen i somras. Vad ska jag göra det för?! Nu kan jag hitta en anledning i kommande vecka i solen. Ingen ska behöva fundera om jag har glömt att ta av mig Helly Hansen!

Just när jag sitter där i badrummet och epilerar som bäst, så ringer det på dörren. Shit, jag har ju bara trosor och tröja på mig. Vem sjutton kan det vara? Borde ju vara någon jag känner i alla fall, så jag öppnar försiktigt dörren och sticker bara ut huvudet.

"-Hej, är det här det är loppis?" En, för mig helt okänd, kille står på farstubron och ser förhoppningsfull ut. "-Öh nej, den är i morgon, men om du väntar ett tag, så kommer jag ut i garaget." Han har med sig två tjejer, som står och väntar vid bilen på garageuppfarten.

Snabbt som ögat, ser jag till att få på mig ett par byxor. Sen går jag ut och öppnar upp garagedörrarna. Det visar sig att det är en gammal granne till Marre. Jag visar dem runt bland alla saker och de hittar lite av varje. Sen tipsar jag även om Fridas loppis i församlingshemmet.

Snart sitter jag åter på badrumsgolvet och "tofsrycker" mina ben. Känner mig gladare nu, när jag fick oväntat besök och fick lätta lite på mitt flyttlass. Hoppas att det kommer riktigt mycket folk i morgon också!

Ute är det dimmigt och temperaturen ligger nära noll. Helt plötsligt, så får jag en vansinnigt stark lust att ge mig ut och springa. Öh, jaha, men då är det väl bara att göra det då!

Det är gränsfall på för kallt att springa i löpartajts, men jag blir ju varm av att springa, så då är det väl bara att öka tempot lite då. Jag kan riktigt känna hur den dåliga energin lämnar min kropp, steg för steg. Det går dessutom riktigt bra, så jag ökar tempot en smula till.

När jag kommer hem, känner jag mig supernöjd. Det sägs ju att kondition är en färskvara, men det här gick ju som en dans, utan att jag fick svårt att andas. Kan ju i och för sig ha något att göra med att jag har tappat några kilo i vikt också.

Trots att jag har blivit svettig av löpningen, så känner jag mig genomkulen i hela kroppen. Vad kan vara bättre då, än en varm glögg. Ska nog dessutom se till att få fart på braskaminen sen. Borde ju vara bra med fotbad också. Då kan jag ju även passa på att göra lite pedikyr, så att jag törs visa mina fötter i sandaler.

Från att ha varit djupt nedstämd i morse, så känner jag nu livskraften så sakteliga återvända. Det är nog ingen dum ide, det där med att ta hand lite om sig själv ibland. Måste bli bättre på det!

fredag 11 november 2011

Aktiv fredag

Idag ringer klockradion sju igen. Den här gången kommer jag upp lite lättare. Idag har jag en hel del att fixa med i stan.

Första ärendet blir hos naprapaten, Peter Skog. Min kiropraktor i Stockholm ringde ju återbud, så sent som dagen innan, så nu var jag bara tvungen att få komma till någon annan med kort varsel. Nacken plågar mig, så jag står snart inte ut!

Peter är proffsig i sitt bemötande och hans behandling av min ömma nacke och rygg är proffsig, även den. Ska banne mig sluta gå hos kiropraktorn i Stockholm, nu när jag vet att hjälpen finns på närmare håll. Då har jag både massör och naprapat under samma tak.

Lite lätt vimmelkantig, efter Peters behandling, sätter jag mig i bilen och åker till Elon. I nya bostadsrätten saknas det diskmaskin och jag måste bestämma mig för vad jag vill ha. Efter lite funderande och tjugo frågor, så blir det en Bosch.

Nu har jag två timmar kvar, innan nästa tid att passa. Därför ställer jag bilen på Willy's parkering och går in till centrum. Fy så kallt det är idag! Ett par vantar hade definitivt inte suttit i vägen!

För att få tiden att gå, så kryssar jag mellan alla affärerna och galleriorna  på gågatan. Känns helt OK att bara strosa omkring, helt utan mål. Skulle kunna bli en dyr historia, men jag lägger band på mig.

Min nya lägenhet är ansluten till stadsnätet. Jag behöver en ny Internetleverantör, så jag går in till Telia för att höra vad de har att erbjuda. Dessvärre, så har de inte dragit fram sitt nät till min nya adress, så det finns inte så mycket att erbjuda. Får kolla, sen i kväll, vilka leverantörer jag har att välja mellan.

Klockan är halv ett och nu är det dags för besöket hos min massör. Skönt att ha fått bort alla låsningar, så att han nu kan mjuka upp de irriterade musklerna också. Ont, men skönt! Sigge är bara helt grym på massage!

Efter massagen, så går jag till banken och hämtar bouppteckningen, som nu är registrerad och klar. Sen går jag förbi hos min mäklare, men där är det tomt, så det får helt enkelt vänta till en annan dag.

Nu är jag hungrig, så det blir en kebabsandwish på Kebabhuset. Jag sätter mig, så att jag har utsikt mot gågatan. Så rofyllt att bara sitta där och äta och titta på alla som går förbi. Sen att de, som går förbi, tittar på mig när jag äter, det bjuder jag på!

Ja ha, då är jag klar på stan då. Jag ringer Ullis och hör om det är OK att jag kommer över på en kopp kaffe och det är det. Återigen en kall promenad mot parkeringen på Willy's. Smällar man får ta, när man är för snål för att betala i parkeringshuset!

Jag ser Ullis redan genom fönstret. Någonting har hänt med hennes hår. När hon öppnar, så ser jag. Hon har klippt av sig till en kort och väldigt fin frisyr. Jag kramar om henne och säger att hon är jättefin. Ullis ser lite tveksam ut, men inser sedan att jag menar allvar och hon blir glad.

Hailey är på sitt bästa humör och vill givetvis komma direkt till mormor. Hon är så himla gullig, mitt kära barnbarn! Vilken lycka det är att få kunna snusa henne i nacken och att få hämta energi från hennes varma och äkta leenden.

Jag blir inte så långvarig hemma hos Ullis och Marre. Måste ju hinna med att åka förbi hos mamma och Lillis också. Det är redan mörkt ute, fast klockan bara är runt tre. Skönt att dra på stolsvärmen i bilen!

Mamma och Lillis väntar på besök av en ny spekulant på huset. Vi sitter och pratar en stund om allt och inget. Sen ringer han och säger att han hellre vill komma en dag när det är ljust. Mamma och Lillis blir lite irriterade, eftersom de har piffat lite extra, bara för att han skulle komma.

Känns tungt att åka hem i mörkret sen. Som vanligt, när det känns så, så kör jag alldeles för sakta och bilarna ligger klistrade bakom och vill köra om. Varsågod!

Hemma igen, så ser jag först till att Simba får det han behöver. Sen ringer jag Henke. Han har ju faktiskt lyckats att sälja både mina utemöbler, kanoten och en resväska. Tack Henke!

När jag sen slår på datorn, så inser jag att något har hänt med Internetuppkopplingen. Shit, jag som är så himla teknisk! Jag startar om datorn och försöker att ansluta igen, utan resultat. Men då! Då återstår det bara att ringa till supporten hos Bredbandsbolaget då. Det här är absolut inte min grej! Johnny har alltid varit den, som har fixat med Internet och sånt.

Efter ca tio minuter i telefonkö, så kommer jag fram till en kille, som undrar vad jag har för problem. Det första han frågar är om eladaptern till modemet. Den är kall och då inser han att det är det som är problemet. Kommer en ny med posten, om så där en vecka, tack och hej!

Men jag vill ju ha tillgång till Internet nu! Men hur svårt kan det vara?! Visst borde det väl kunna finnas en likadan adapter här hemma någonstans? Jag har precis för mig att jag har sett en sån.

Efter en stunds letande, så hittar jag vad jag söker. Fläkten till braskaminen har en likadan adapter. Jag läser noggrant på adaptern, så att det ska vara samma input och output, innan jag törs prova om den passar till det strömlösa modemet.

Bingo! Fan var jag är duktig, alltså! Å andra sidan, så kanske insatsen inte var så himla heroisk, men för mig var den det i alla fall. Nu slipper jag ju att vänta på att Bredbandsbolaget ska skicka en ny adapter med posten. Seger, igen!

Nu ser jag fram emot en stund framför TV:n med bl a Idol. Sen skulle jag tro att det blir ganska tidigt i säng, eftersom jag har varit uppe vid sju två dagar denna veckan. Måste bli ett slut på dessa tidiga morgnar!

Torsdag med besök av Thomas

Trodde att gårdagen skulle bli en tung dag, efter allt skoj i Stockholm med gamla kollegorna. Tvärt om, så känner jag mig glad och fylld av energi  när jag vaknar och har ätit frukost. Tänk vad lite gott sällskap och skratt kan göra!

För att ta vara på den energin, så börjar jag med att uppdatera den budgetfil, som Johnny hade gjort för att hålla koll på våra utgifter och inkomster. Det tog mig en halv dag, bara att komma på hur han hade byggt upp alla formler i Excel, men nu går det som en dans att uppdatera.

Ser bra ut, när jag har fyllt i alla nuffrorna. Jag håller mig inom ramarna, för att inte behöva jobba igen. Sen kommer jag absolut att vilja komma ut och jobba igen, i alla fall några timmar i veckan, med något lagom avancerat, bara för att få det där sociala umgänget, som ett arbete ger.

En sak är i alla fall säker, jag kommer aldrig att börja pendla till Stockholm igen, eller hoppa på något så ansvarsfullt jobb, som jag hade tidigare. Jag har lovat mig själv att försöka att se till att må så bra som möjligt nu. Det är inte värt att lägga ner den energin på ett svårt eller avancerat arbete.

När jag är klar med finanserna, så tar jag tag i det där med att rensa bland alla pärmar och papper. Känns tungt! Jag får ta paus lite till och ifrån, när ångesten kommer krypande, men jag klarar ändå av det. Seger!

Dagens höjdpunkt är att Thomas Wikman ska komma förbi och hämta cykeln, som han köpte av mig på loppisen. Thomas är gift med min fina vän, Karin Harich, och är lika go, han med.

Det känns bra att just han köpte Johnnys cykel. Tror dessutom att Johnny skulle ha velat det. Thomas är nämligen väldigt noga med sina saker, precis som Johnny var.

Klockan hinner bli närmare sju, innan Thomas dyker upp. Han ger mig en varm kram och jag bjuder in honom på kaffe. Dessvärre har jag totalt missat att tänka på fikabröd, men Thomas säger att det bara är bra. Däremot, så lyckas jag truga på honom en glass.

Samtalet flyter på och vi pratar om det trista som har hänt. Thomas lyssnar uppmärksamt och försöker att leva sig in i hur jag känner. Thomas är så ledsen för min skull. Han vet hur tajta jag och Johnny var och han försöker att förstå hur det skulle kännas om han skulle hamna i samma situation. Hans ögon blänker av medkänsla.

Helt plötsligt börjar klockan närma sig åtta. Idag är det final i Robinson och det har jag redan förklarat för Thomas, så han vet när det är dags att bryta upp. Jag följer med honom ut och vinkar av honom och Johnnys cykel.

Känns som sagt bra, att det blev Thomas, som köpte den, även om det känns tungt att se ytterligare en del av Johnny försvinna ut ur mitt liv.

torsdag 10 november 2011

Heldag och kväll i Stockholm

Klockradion sparkar igång klockan sju och jag fattar inte riktigt vad det är frågan om. När min hjärna börjar vakna till, så kommer jag ihåg att det är ju idag jag ska åka till Stockholm. Då går det lite lättare att kliva upp, trots mörkret utanför fönstret.

Jag tar bussen in till tågstationen, för ikväll vill jag inte ha någon bil att tänka på. Lillis har lovat att komma och hämta mig, när vi kommer hem med sista tåget. Tack Lillis!

Trots att jag ska ut och roa mig, så har jag en tung dag idag. Känner mig helt håglös, där jag sitter på tåget till Stockholm. Vad ska jag ut och göra? Känns helt meningslöst. Tankarna plågar mig hela resan. Tur att jag inte kan hoppa av eller vända.

Eftersom kiropraktorn ringde återbud igår, så tar jag bussen direkt till gamla jobbet på Swedbank IT. Maria och Eva-Lena kommer och släpper in mig och vi går sen till matsalen, för att äta lunch tillsammans.

Jag väljer dagens soppa, vilken inte är någon höjdare precis. Kan ju även ha något att göra med att jag klämde i mig en hel chokladkaka på tågresan upp. Den smakade i alla fall helt ljuvligt!

Humöret stiger direkt, när jag träffar alla goa människor, som jag tidigare har jobbat med. Jag frossar i alla varma kramar och snälla ord. Energiboost á la Kinkong! Sen en stund i massagestolen också, så känner jag mig redo att göra Stockholm osäkert!

Klockan är närmare fem, när vi tar en öl på Belgobaren. Inte helt fel! Sen går vi vidare till Monks Café, där de serverar all världens öl, ren ölkultur. Där äter vi mat och blir kvar nästan hela kvällen. Så här trevligt har vi....


Efter maten, drar vi oss närmare centralen igen. Jag, Eva-Lena och Maria är sjukt sugna på smågodis och vi styr därför stegen mot en godisaffär. Så där ja, då har vi laddat upp med var sin godispåse. Jag har ju ingen karaktär, så jag äter oavbrutet, tills jag mår illa.

Vårt tåg hem går inte förrän elva, så vi har drygt en timme kvar. Vad kan passa bättre då än en Irish coffe?! Bra kombo med en överdrivet gräddig Irish Coffe och smågodis! Sen rundar vi av med en cider också på centralen, för att sätta sprätt på den där sista halvtimmen.

Resan hem innehåller många gäspningar och stånkanden, men också många skratt över kvällens övning. Nu har jag fått ett bra energitillskott, även om det inte känns så just nu. Jag är supertrött och lätt illamående. Tur att Lillis kommer och hämtar mig!

tisdag 8 november 2011

En dag i hemmets vrå

Idag ska mamma och Effie komma ut och promenera med mig. Just därför, går jag upp lite tidigare än jag brukar och äter frukost.

Jag hinner fixa med en hel del innan mamma kommer. Bl a så skriver jag ut alla resehandlingar vi behöver till nästa vecka, när vi ska åka till Playa del Inglés.

Tänk att det bara är en vecka kvar nu, innan vi åker! Det har varit så mycket annat runt mig nu, så jag har inte hunnit fatta att det är så nära i tiden. Kul och skönt, ska det i alla fall bli!

När mamma kommer, så går vi direkt ut och går. Solen har börjat bryta igenom de tjocka dimmolnen, så det blir långa rundan, fårrundan. Effie sliter i kopplet och det ser ut som att det är hon som är ute och går med mamma och inte tvärt om. Jag frågar om mamma vill att jag tar Effie, för jag ser att hon har ont i höfterna.

Det är helt otroligt att vi är inne i november och det är nästan tio grader varmt, helt vindstilla och sol. Nästan så att man förväntar sig, att det ska dyka upp tussilago längs vägkanten. Vattnet i bäcken är ovanligt högt och det bildas små skumhögar i krökarna.

Både mamma och jag blir tvungna att knäppa upp jackorna, efter ett tag. Ändå går vi i ganska långsam takt. Här och där, ser vi nya, fräscha kantareller, som har tittat upp i värmen. Vi noterar bara ställena. Ingen av oss är speciellt sugen på att plocka svampen. Då måste man ju rensa och ta rätt på "eländet" också.

Jag sätter på kaffe, när vi kommer hem. Mamma har tagit med sig tapetprover, som hon vill visa. Hon vill ha en fondvägg i det nya köket på Vilsta herrgård. Blir säkert jättefint. Mamma har redan bestämt sig, så det är ingen ide att försöka påverka.

Till kaffet äter vi det som är kvar av Ullis goda rulltårta. Mamma blir glad över reflexbandet jag köpte till henne igår. Precis vad hon behövde. Kul!

Jag följer med mamma ut och vinkar av henne sen. När jag kliver in igen, så hör jag att min mobil ringer för fullt. Jag känner inte igen numret, men jag har ett röstmeddelande. Det är min kiropraktor i Stockholm, som vill avboka min tid i morgon. Shit, shit, shit!

Ja, ja, då får jag väl ta ett senare tåg till Stockholm och åka direkt till jobbet då. Synd bara, för jag känner att jag verkligen skulle behöva få en genomgång av ryggen igen. Får se om jag trots allt ska boka tid till någon kiropraktor här i stan då.

Idag är det ju meningen att jag ska ha en lugn dag i hemmets vrå, utan en massa måsten. Gissa vem som har gjort en "att-göra-lista" i Outlook till idag?! Näst på tur i listan står biltvätt, så då är det väl bara att gå ut och börja då, innan det blir mörkt.

Känns superbra att få bilen ren. Det var ju ingen stor grej att göra. Däremot, så tror jag att jag hoppar över det där med gräsmattan. Känns lite som överkurs, nu när vi är inne i november. Jag går in istället och hamnar framför datorn.

Jag känner mig lite stressad inför flytten, så jag försöker att tänka på vad jag kan göra åt saken. Det är ju bra om jag jag har el på Lagmansgatan från första dagen, så jag ringer till Eskilstuna Energi och Miljö och ordnar med den saken.

Sen ska man ju anmäla adressänring också, så jag går in på deras sida och begär eftersändning. Känns riktigt bra. En hemförsäkring måste jag ju ha också, så jag mailar till min bankman och ber henne att ordna med det.

Nu är det i princip bara bredband och telefoni, som är kvar att ordna med. Jag ska in till stan på fredag, så jag ska gå in till Teliabutiken och höra vad de kan erbjuda i stället för Bredbandsbolaget, som inte kan leverera till min nya lägenhet.

Bankjuristen ringer och berättar att bouppteckningen nu är registrerad och klar. Vi bestämmer att jag ska komma in till henne på fredag, när jag ändå har några ärenden i stan.

Mamma ringer med andan i halsen och säger att Lillis inte kommer att skjutsa oss till Arlanda. Ingen big deal. Det är ju bara att jag tar bilen och bokar en plats på långtidsparkeringen. Bra både för miljön och plånboken!

Det slår mig att jag kommer att missa "Bonde söker fru" i morgon, så jag ser till att programmera digitalboxen för inspelning. Teknikens under med Lena Axelsson! Jag börjar ju bli riktigt haj på det här nu!

Nu ska jag bara kolla igenom vad jag ska ha för kläder i morgon, när jag ska ut med mina gamla kollegor i Stockholm. Det blir dessutom till att ställa klockan på sju, för att vara säker på att komma upp i tid. Känns som att jag har läget under kontroll nu.

måndag 7 november 2011

Fullbokad måndag

Med munnen full av frukostmacka, svarar jag i telefonen. Det är Lennart Eliasson, en fd kollega från Fb Data-tiden. Han undrar om han kan komma över och fika på eftermiddagen. Kul! Vi bestämmer att han ska komma vid femtiden.

Klockan är fem i ett, när jag går in på Fröslunda vårdcentral. Jag ska träffa min beteendevetare. Ska bli skönt, eftersom det är mer än en månad sen sista besöket. I receptionen vinkar jag glatt till en gammal klasskompis från högstadietiden, Karin Jansson.

Det känns väldigt bra att få häva ur sig, helt osminkat, det jag har på hjärtat. Jag blir ledsen av det jag berättar om och måste be om en näsduk, för att torka tårarna. Hur som helst, så verkar Anna, som hon heter, väldigt nöjd med hur jag har klarat mig och min situation så här långt.

Vi bestämmer att jag inte ska boka in någon ny tid, men att jag har möjlighet att höra av mig, när jag känner att jag behöver. Anna får en stor, varm kram när vi skiljs åt. Hon har verkligen varit ett sort stöd i mitt sorgarbete.

Innan jag åker till stan, så stannar jag till vid apoteket i Fröslunda och löser ut mitt recept på insomnings- och sömntabletter  Känns tryggt att ha dem hemma, även om jag inte kommer att ta dem varje kväll. 

I montern invid kassan, så ligger det olika typer av reflexer. Utan att tänka speciellt mycket, så fastnar jag för ett reflexband med gul bakgrund och röda hjärtan. Det här ska mamma få! Hon sa, sist vi pratade, att hon inte hade någon reflex och vad kan då passa bättre än den här?!

Jag parkerar bilen vid Willy´s. Det är gott om tid, innan jag ska vara hos massören, så jag passar på att handla det jag behöver. Sen går jag vägen in till city. Vad gör man inte för en gratisparkering?!

Precis när jag ska gå in på sushibaren, intill Rekarnebanken, så stöter jag ihop med min mäklare. Han kommer fram och berättar att de spekulanter, som var hetast, nu har lämnat återbud. De ville inte sätta sig i en situation där de behöver två bilar. Suck!

Besviken går jag in och äter lunch på sushibaren. Smakar gott, men det hade smakat ännu bättre, om jag inte hade hunnit prata med mäklaren innan. Ja, ja, det är väl bara att vi lägger ner det här med husförsäljningen fram till våren då, om det nu inte hinner ske några underverk innan jag åker till solen med mamma.

Jag hinner precis torka sojan från munnen, innan det är dags att gå till min massör, Sigge. Han är bara bäst! Lugn och trygg, med händer stora som dasslock. En halvtimme av ren njutning. Jag bokar en ny tid redan till fredag. Blir bra efter besöket hos kiropraktorn på onsdag.

På väg från Sigge, så springer jag ihop med Lena Bird. Vi skrattar åt att vi inte har setts på fler år och nu, helt plötsligt, så ses vi så fort jag åker in till stan. Kan ödet ha något med det att göra?! Lena säger att hon har tänkt höra av sig i slutet av veckan för en fika. Sen kramas vi och går vidare.

Nu är det hög tid att ta sig hemåt. Lennart Eliasson kommer på fika klockan fem och jag måste ju hinna hem en stund innan dess. När jag går till brevlådan, så träffar jag Janne, en av mina trevliga grannar. Vi blir stående en stund och pratar om allt och ingenting.

Oj, vad tiden rusar iväg! Nu har jag nätt och jämt tid att packa in maten i kylskåpet, innan dörrklockan ringer. Simba blir helstissig och försvinner som ett torrt skinn under sängen. Jag öppnar dörren och där står Lennart med en blombukett.

Han är lika lång, som jag minns honom och då pratar vi över två meter. Han får böja sig ner, för att kunna krama om mig. Även om det är många år sedan vi pratade så här, så känns det som att tiden har stått stilla. Det går så enkelt och bra att prata om precis allt. Härliga Lennart!

När Lennart har åkt hemåt, så ringer jag upp Ullis. Hon ringde medan vi satt och fikade och var helt sprickfärdig över att få berätta om resultatet efter dagen visning av deras bostadsrätt. Det är tydligen flera riktigt seriösa spekulanter. Kul!

Jag ringer även till Henke och talar om att det är första helgen i december, som jag skulle vilja att stora flyttlasset går till Stenby. Henke har ordnat med både stor lastbil och chaufför och behöver bara veta när jag vill flytta. Skönt att ha ett datum bestämt nu.

Nu ska jag bara se till att komma i säng, innan jag somnar. Har tagit båda sortens sömntabletter och tangentbordet börjar kännas lite trubbigt. Natti, natti!

söndag 6 november 2011

Söndag, dagen efter kvällen före

Det är mycket motvilligt jag går upp, när klockan är tio. Känner av att jag åt mängder med god mat och drack vin igår. Mår som jag förtjänar, med andra ord!

När jag tittar i kylskåpet, så inser jag att det inte finns tillräckligt med mjölk, för att göra grötfrukost. Då får det bli fillimpa och kaffe.

Jag öppnar frysen och det slår emot mig en doft av dill. Det är årets dillkronor, som jag har fryst in. Det tråkiga är att allt i frysen har tagit smak av dill. Känns ju sådär, när allt smakar dill. Utan att tveka, så tar jag ut alla påsarna med dillkronor och går ut till komposten och slänger. Så där ja!

Anledningen till att jag sparade så mycket dill, var att jag hade tänkt att göra räkor i kräftlag. Det var en grej, som Johnny älskade. Nu har jag ingen lust att göra det till mig, inte till någon annan heller, för den delen.

Efter frukost hamnar jag framför datorn. Jag har ju inte skrivit om gårdagen och det vill jag ju gärna göra. Jag sätter mig, fortfarande iförd tofflor och morgonrock. Tiden rinner iväg och jag hoppar högt, när det ringer på dörren vid halv tolv.

Det är en av gårdagens loppisbesökare från byn, som vill hämta sin matta. Dessutom har hon med sig sin man och flera barn, som gärna vill titta lite till i garaget. Jag öppnar garaget och säger att jag bara ska slänga på mig lite kläder, innan jag kommer ut.

I en hast hittar jag ett par jeans och en sweatshirt. Håret drar jag ihop i en klämma. Jag har fortfarande inte borstat tänderna och efter gårdagens orgie i vitlök och rödvin, så måste jag ha en ytterst charmerande andedräkt. Ja, ja, shit happens!

När loppisbesökarna har gått, så tar jag tag i det där med att annonsera nästa loppis, nästa söndag. Ett anslag på byns anslagstavla är ju aldrig fel, så jag tar fram sax och en tidning och börjar klippa ut udda bokstäver till ett annorlunda anslag. Kul!

Jag skapar dessutom ett nytt evenemang på Facebook, som vi denna gång ska sprida, så mycket det bara går. Först klantar jag till det och skriver fel datum. Snyggt jobbat, Lena!

När jag sedan korrigerar och lägger in rätt datum, så ser jag att min kompis, Frida, också ska ha loppis samma dag. Inte bra! Däremot, så kommer vi inte att ha samma tider. Det verkar som att vi kommer att avlösa varandra här i byn under söndagen, så det kanske bara blir bra.

Det är skönt att inte ha något speciellt inbokat idag. Ändå blir jag lite lätt rastlös. Jag ringer till Carina och Per och tackar för igår. De känner också av gårdagen och har inte kommit så långt från sängen.

Jag ringer mamma ett par gånger, men ingen svarar. Hm, de kanske är på kyrkogården. När jag sen får tag på henne, så visar det sig att de har haft visning idag igen. Det visste jag ju redan, men minnet är ju som en guldfisks.

Jag pratar även en stund med Ullis. Hon är också seg, så det blir ett segt samtal. Jag glömmer till och med att fråga hur visningen gick igår. Det är ju liksom inte bara EN visning, som är aktuell just nu, så förlåt en virrhjärna!

Tankarna runt flytten börjar snurra. Undrar vilken dag jag ska begära adressändring ifrån? Johanna ska kolla med sin pappa, när det är bäst att det stora flyttlasset går. I brist på sysselsättning, så sätter jag mig vid datorn och kollar lite om det där med adressändring.

Inser också att jag behöver byta internetleverantör. Usch, sånt där har jag aldrig behövt engagera mig i, men nu blir jag ju så illa tvungen. Bredbandsbolaget kan inte leverera till min nya adress, så jag är piskad att byta leverantör och därmed också mailadress. Trist!

Marre har hjälpt mig att kolla runt vad som är billigast på marknaden och hon förespråkar Tele2. När jag kollade med Per igår, så säger han Telia, utan att tveka. Hm, verkar som att jag ändå måste ta och engagera mig en smula, för att få koll på vad jag egentligen behöver. Jag bara hatar att behöva göra det!

Däremot, så blir jag lite stolt, när jag lyckas läsa i manualen till nummerpresentatören och ändra klockan till normaltid. Samma sak med klockan på instrumentpanelen i bilen. Vuxenpoäng! (Jag är ju bara femtio år då, men ändå!)

Det slår mig att det är ett bra tag sen jag pratade med Johnnys mamma, Doris, så jag ringer upp och hon svarar bara efter någon signal. Hörs att hon blir glad över att jag ringer och vi pratar en bra stund. Jag föreslår att jag ska hämta dem någon dag, så att vi kan fika här ute i Bälgviken.

Nu är det riktigt mörkt ute. Det är inte så kallt, så det blir ingen brasa idag. Det blir alldeles för varmt inne, för att man ska kunna sova bra sen. Samtidigt, så gäller det ju att jag passar på att elda nu, för på Lagmansgatan har jag ingen braskamin. Den, bland mycket annat, kommer jag att sakna!

Garageloppis och middag i Skogstorp

Det är lördag morgon och jag har exakt två timmar på mig att äta frukost, göra mig i ordning och fixa det där sista med loppisen. Känns lite stressigt, men å andra sidan har jag ju inte så mycket kvar att fixa med. Jag behöver bara skapa lite luft bland alla sakerna, så att det får plats lite folk också.

Straxt innan elva kommer Ullis och Marre. De har lämnat Hailey hos Marres mamma, så att de kan vara med och hjälpa till så mycket som möjligt. Vi tar oss en kopp kaffe ur pumptermosarna, som står och väntar på besökare.

Det blir ingen direkt anstormning, men det är full ruljans under ett par timmar. Det är riktigt kul att leka affär. Jag har en liten pinsam magväska, där jag har pengarna. Ser antagligen ut som en liten torggumma.

Jag känner igen de flesta och alla får "betala" med en stor kram, när de kommer. Till slut kramar jag alla som kommer, oavsett om jag känner dem eller inte, med risk för att skrämma slag på folk. Sån är jag och det bjuder jag på!

Henke och Johanna kommer ut också. Skönt, för då får Henke själv ta hand om de som är intresserade av hans gamla leksaksbilar. Straxt därefter kommer även mamma och Effie. Vi värmer oss med kaffe och kakor utanför garaget. Ullis och Marre har ställt upp sitt stora parasoll, som skydd för det daggliknande regn som faller.

Mamma och Effie blir inte långvariga. De fryser som hundar, båda två. (Fyndigt uttryckt va?!) När även övriga loppisbesökare har gett sig av hemåt, så går vi in i köket för att värma oss. Man blir väldigt kall av att bara stå eller sitta still i det råa vädret.

Jag tar fram köttfärs ur frysen och har för avsikt att göra köttfärssås och spagetti till lunch. Alla är superhungriga. Precis när jag har lagt in den frysta färsen i mikron, så kommer några grannar för att handla en andra omgång.

Ullis tar över matlagningen och jag går ut och sköter affärerna. Den där första känslan, av att få leka affär, har lagt sig nu och andra känslor gör entré. Jag känner hopplösheten och ångesten komma krypande, när jag ser alla grejer, som faktiskt är kvar.

När de sista gästerna har gått, så går jag in och äter en rejäl portion av Ullis goda köttfärssås. Hon ser att jag är låg och undrar hur det är. Jag berättar att jag trodde att det skulle komma fler besökare och att vi skulle få mer saker sålda.

Marre säger att vi ska köra en till loppis nästa söndag och att vi alla får hjälpas åt att sprida det. Alla håller med och vi börjar prata om hur vi ska göra, för att få fler besökare. Allas entusiasm får mig att bli på bättre humör. Till slut sitter vi runt köksbordet och flamsar och skrattar, så att det blir varmt i bröstet igen.

Vilken lycka det är att ha två fina barn med två härliga flickvänner! Sen ska vi definitivt inte glömma lilla Hailey, även om hon inte var med idag. Hade jag inte haft dem nu, så vet jag inte hur det hade gått med allt. De får mig att se framåt och att glädjas åt allt i livet. Så fort jag trillar tillbaka i det svarta hålet, så är de där och hjälper mig upp igen.

Vid tre är huset tomt igen. När jag har plockat lite med disk och dammsugit av det värsta efter allt spring ut och in från garaget, så ringer jag mamma för att berätta hur det gick. Hon undrar om jag vill komma över och äta med henne, men jag berättar att jag är bortbjuden i kväll till Carina och Per i Skogstorp.

Vid halv sex kommer Per och hämtar mig. Lyxigt värre! Jag har duschat och fräschat till mig och fått mig ett glas vin. Nu sitter jag i bilen, på väg in till Skogstorp, med en blomkvast och en flaska bubbel till kvällens värdpar.

Det är alltid så mysigt hemma hos Carina och Per. Vi sitter vid bardisken i köket och njuter av en fördrink och lite gott tilltugg. Jag noterar att det mesta innehåller vitlök och att jag alltså kan andas lugnt, utan att gårdagens frosseri i vitlökssalami hemma hos mamma ska störa.

Carina har förberett en potatisgratäng och lagt fläskytterfilé i marinad. När gratängen åker in i ugnen, så går Per ut på altanen och förbereder gasolgrillen. Allt känns så där hemtrevligt och avslappnat.

Tänk så mycket godare maten smakar, när man har gott sällskap! Jag äter och dricker, så att jag nästan skäms, men bara nästan. Vi avrundar med en utsökt espresso och en redig Baileys. När sen godisskålen kommer fram, så dyker jag formligen ner i den. Efter en stund, så ber jag Per att ställa undan skålen från mig.

Vi skrattar och pratar runt bordet i skenet från alla mysiga ljusarrangemang. Återigen så känner jag mig så där lugn och varm i bröstet. Det här är första gången vi träffas så här utan Johnny. Det känns givetvis tungt, men jag inser att det faktiskt funkar.

Vid tolvtiden ringer jag till Johanna, som har lovat att ställa upp som min taxi ikväll. Tack Johanna! Nu bär det av ut till mörka skogen, hem till Simba, som väntar.

fredag 4 november 2011

Fredag och besök i minneslunden

Märks att jag var hos kiropraktorn i går och fick kotorna på plats. Har klarat natten utan kramp i nacke och axlar. Visst är jag öm i kroppen, men det är en sån där "nyttig" värk, som man kan få efter att ha blivit mörbultad hos kiropraktorn.

Stor del av förmiddagen går åt till att skriva ifatt två dagar på bloggen. Känns bra att komma ifatt, inte för att jag måste, utan för att jag sen vill kunna gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde de här dagarna. En sorts terapeutisk dagbok. Jag skriver ju inte ut allt, men jag kan ju läsa allt mellan raderna.

Först hade jag tänkt att åka in till minneslunden redan på förmiddagen, men nu inser jag att det kan vara skönt att bara gå omkring och skrota i morgonrock och tofflor hela förmiddagen. Dessutom är det ju bra om ljusen inte hinner slockna, innan det ens har blivit Alla Helgonaafton. Det får bli ikväll jag åker dit.

Ullis och Marre kommer ut vid lunchtid, för att duka fram de saker de har att sälja på loppisen. Hailey ler med hela ansiktet, när de kliver in genom dörren. Jag får den stora äran att mata och underhålla Hailey, medan Ullis och Marre fixar i garaget. Gör jag SÅÅ gärna!

Vi har det jättemysigt, jag och Hailey. Hon inleder med att se till att jag får byta bajsblöja. Går ju som en dans. Sen blir det en liten kräka på vardagsrumsgolvet. Gör inget, mormor torkar! Simba går långa lovar runt Hailey, för att hinna undan hennes attacker.

Ullis och Marre undrar hur alla människor ska få plats i garaget. Det är ju redan SÅÅ fullt. Vi skämtar om att vi ska ha kölappar. Det blir nog bra om bara alla bjuder till.

Nu har jag börjat rensa på allvar i byrålådor och skåp. Vad ska jag med en massa gamla gardiner och dukar till, som jag inte har använt på flera år?! Nu åker de antingen ut i garaget, eller i soporna. Inte vill väl jag släpa med mig en himla massa "bra-att-ha-saker" till Lagmansgatan?!

Ullis har nog fått lite av min den där "bra-att-ha-mentaliteten", för hon tar reda på en hel del av det som annars skulle åka. Marre suckar, men fogar sig. Hailey börjar bli väldigt trött, så de packar ihop och åker hemåt.

Vid fyra får jag tag på mamma och säger att jag snart kommer över. Vi har bestämt att vi ska göra sällskap till minneslunden idag. Det är ju egentligen inte förrän i morgon man ska tända ljusen, men då är jag hembjuden till mina goa vänner Per och Carina i Skogstorp, så det får bli idag vi tänder ljusen.

När jag kommer hem till mamma, så blir jag lite irriterad över att hon inte är klar att åka. Jag har ju tänkt att hinna handla ljus och blommor på handelsträdgården intill kyrkogården och klockan börjar närma sig halv sex. Mamma verkar helt oförstående, men skyndar sig och snart är vi på väg.

Vi hinner i tid till handelsträdgården och får köpa våra blommor och ljus. Vi låter bilen stå kvar där och går över gatan till minneslunden. Vi stannar till vid kanten av dammen och tänder våra ljus där. Jag blir tyst och sänder några kära tankar till framför allt Johnny, men även till mormor och morfar.

Tårarna rinner utmed kinderna och jag låter allt komma ut. Skönt att man kan gömma sig i mörkret. Vi står där en stund under tystnad. Sen kommer mamma och tröstar mig och säger att det är dags att gå. Mamma säger att det är väl OK med mormor och morfar, men att det känns så himla fel att Johnny ligger här och inte är med oss.

Vi går en sväng och tittar på alla vackra ljus i minneslunden. Mamma håller mig i armen och det känns helt OK. Ska bli så skönt att få åka iväg med henne sen och att vi får rå om varandra en hel vecka. Längtar dit!

Jag följer med mamma in en stund. Helt plötsligt ser jag att klockan bara är halv sex. Jag frågar mamma om det verkligen kan stämma. Jo, det gör det. Då fattar jag. Det är klockan i bilen, som jag inte har ställt om till normaltid.

Mamma skrattar och säger, "-Då förstår jag varför du höll på att stressa livet ur mig!" Jag trodde ju att klockan började närma sig halv sex och att vi inte skulle hinna i tid för att köpa ljus och blommor. I själva verket var ju klockan bara halv fem. Suck!

Jag sätter mig på golvet i köket och gullar en stund med Effie. Mamma värmer var sin liten glögg, så att vi kan värma oss efter besöket på kyrkogården. Sen tar hon fram vitlöks- och pepparsalami. Min mage knorrar och jag inser att jag inte har ätit mer än frukost och lite fikabröd under dagen.

Nu bär det av hemåt. Det är så himla mörkt. Känns riktigt trist att åka ut i mörka skogen. Snart behöver jag inte göra det längre. Om mindre än en månad, så kan jag anse mig själv som stadsbo, även om jag kommer att bo lite i utkanten av city.

Vad ska jag äta då? Jag tittar i frysen och hittar två isiga tjockkorvar. Får duga nu när jag är så hungrig. Smakar ljuvligt efter några minuter i mikron och med lite senap. Sen ett glas rött till det. Hade ju varit godare med öl till, men man kan ju inte få allt!

Nu ska jag bara duscha och krypa in i morgonrock och tofflor, innan det är dags för "Idol", som ska få bli min underhållare i kväll.


Onsdag med Henke och Johanna

Inser att jag har missat att skriva om onsdagen den här veckan. Kan lätt bli så, när man är lite avtrubbad av medicinerna. Här kommer i alla fall en kort resumé av onsdagen.

Vaknar och känner mig, för en gångs skull, riktigt utvilad, till och med lite glad och förväntansfull. Tänk vilken skillnad lite medicin kan göra. Inser att jag kanske ska fortsätta med den ett tag till, innan jag gör ett nytt försök att klara mig utan. Behöver ju inte var så där duktig!

Idag har jag massor att ta tag i. Jag börjar med att gå ner till båtbryggan och fotografera kanoten. Den ska säljas med alla tillbehör på loppisen och jag kan ju inte gärna släpa upp den till garaget. På så vis, så får jag ju en lite promenad också.

Sen är det alla grejerna, som mamma och jag släpade ner från vinden igår, som ska ställas i ordning och prissättas. Så där ja, nu börjar det att likna något. Nu väntar jag bara på att Henke och Johanna ska komma ut och hjälpa till med resten.

Henke börjar med att montera ner min gamla dator, som han ska få. Sen flyttar han Johnnys dator till mitt skrivbord. På så vis blir databordet, som jag ska sälja på loppisen, flyttbart.

Vi går ut i garaget och fortsätter att gå igenom det som finns på vinden. Henke blir som barn på nytt, när han hittar några lådor med sina gamla leksaker. Jag och Johanna tittar på varandra och ler, när Henke kvittrar förtjust över varje liten pryl.

Nu har alla gamla leksaker försetts med prislappar och jag misstänker att de kommer att göra både en och annan liten kille glad på lördag. Vi fortsätter med verktygen och Henke hjälper mig att sätta vettiga priser. Så där ja, då har vi gjort klart allt, så långt det går.

Det är kallt i garaget, så nu går vi in för att titta på kläderna efter Johnny. Henke provar några skjortor och en kavaj. Perfekt! Det är lite värre med byxorna. Henke är ju lite större än vad Johnny var. Nu känns det trots allt lite bättre, att veta att lite av kläderna hamnar hos Henke.

Vid köksbordet, så frågar Henke och Johanna om jag redan har bokat flyttbil. Johannas pappa har sagt att han kan ställa upp som chaufför och även fixa en större lastbil, så att allt ryms i ett enda lass. Super!

Lillis har ju lovat att ordna med flyttbil sen, men nu när jag blir erbjuden en större lastbil med chaufför och allt, så är jag inte sen att tacka ja. Tänk vad fint det är, när det dyker upp hjälp, helt oväntat. Tack, Jouni!

Johanna är helt slut efter några hektiska lägerdagar med kyrkan, så hon ser nöjd ut när det är dags att åka hem. Jag kramar om henne och Henke och tackar för hjälpen.

Nu är det dags för sängen och "Bonde söker fru".

Stockholmsdag

Det är torsdag morgon och klockradion går igång kl. sju och jag undrar vad det är frågan om. Verkligen inte min tid på dygnet, men idag ska jag åka till Stockholm. När jag kommer ihåg det, så går det lättare att komma upp.

Det märks att det är höstlov, för det är många familjer på tåget med förväntansfulla och stimmiga barn. Jahaja, där rök min lugna timme med korsordet i tidningen Kupé.

För en gångs skull är tåget i tid och jag har gott om tid på mig att ta mig till sjukhuset, där min kiropraktor har sin mottagning. Jag hinner sitta en stund i väntrummet och gå ner i varv. Skönt, för det är ju inte så vidare värst kul, att komma in stressig och genomsvettig.

Jag förklarar för kiropraktorn, att jag har sån muskelvärk i nacke och bröstrygg, så jag har svårt att somna på kvällarna. Han mäter upp och undersöker min rygg och konstaterar att jag har ett flertal ställen, som är väldigt irriterade. Han markerar på ryggen med en penna, vart det onda sitter.

Den första och största låsningen sitter i en halskota. Så där lagom mysigt, när han tar mitt huvud och knäcker till. Men där kom det ett rejält knak och brak. Både jag och kiropraktorn är nöjda. Sen hamnar jag på bristsen och där blir jag även av med de andra två låsningarna.

Jag frågar kiropraktorn om det är försvagade muskler i ryggen som är boven i dramat, men han förklarar att det kan komma sig av kemisk obalans i kroppen, vilket kan bero på t ex slarv med maten eller hög stressnivå i kroppen. Ähum, känner jag mig träffad eller?!

Nu är det dags att träffa min kusin Jens. Vi har gjort upp att vi ska träffas vid Hötorget, för att äta lunch på ett Thaiställe i Kungshallen. Det är lite gråkallt i luften, så det är tur att jag inte behöver vänta så länge innan Jens dyker upp.

Våra näsor rinner av den starka maten, men det är supergott, så jag trycker i mig hela portionen, även om den är rejält tilltagen. Det var ju det där med att inte slarva med maten då!

Vi pratar om både lättsamma och djupa saker. Känns som att vi kommer varandra lite närmare den här gången. Kul! Jens är ju faktiskt den enda släktingen jag har kontakt med på pappas sida. Vi har bara träffats på det här sättet en gång tidigare, men jag hoppas att vi kan fortsätta med det.

När Jens har hoppat på bussen tillbaka till sitt arbete, så går jag till Anna Hall, som står framför Konserthuset och väntar med sin lilla dotter Alice. "-Är du sugen på kaffe?", frågar Anna. "-JAA!", svarar jag och vi går till Åhléns, där det finns bra med plats för barnvagnen i cafeterian.

Alice sover i sin vagn, efter en krävande stund i en lekpark. Även om det givetvis skulle vara kul att få prata och gulla lite med Alice, så känns det bra att Anna och jag får prata ostört. Jag har ju inte pratat med Anna sen det här med Johnny hände.

Inser hur mycket jag har saknat Anna, nu när vi sitter här och pratar om allt. Det känns så lätt och okonstlat med Anna. Det här måste vi definitivt göra lite oftare. Vi lovar att vi ska hälsa på hos varandra, när allt har lagt sig med flytten och det känns lite lugnare i tillvaron.

Anna måste passa ett tåg hemåt, så helt plötsligt har jag 1½ timme att fördriva själv på stan, innan det är dags för mitt tåg hem. Jag känner mig helt förvirrad bland alla människor. Känns så där.

Jag går förbi Kapp Ahl och ser ett par snygga byxor i skyltfönstret. Hm, kanske skulle gå in och prova. Kan ju vara lite kul, nu när jag har gått ner i vikt. Tidigare skulle jag aldrig ens ha tänkt tanken, att prova ett par ljusbruna stuprör i ridbyxestil.

Sitter som en smäck och jag blir stolt som en tupp, eller en höna, kanske man ska säga. Nu tinar jag upp inombords och känner lusten att shoppa vidare, komma tillbaka. Lagom i tid till tåget, så bär jag på ytterligare en påse. Den här gången blev det ett par sköna fårskinnstofflor.

Hemma blinkar telefonsvararen ilsket. Det är Ullis, mamma och några till, som har ringt. Bara att sätta sig och ringa runt till alla då. Skönt att ligga i soffan och prata i telefon. Mina stackars fötter har fått utstå en hel dag i höga kängor och är nu evigt tacksamma för att de får vila högt en stund.

Innan jag vet ordet av, så är det dags för Robinson. Jisses, vad den här dagen gick fort!

tisdag 1 november 2011

Bouppteckning och loppisbestyr

Det är med nöd och näppe jag hinner in i tid till banken, eftersom jag bara var tvungen att skriva av mig en stund på bloggen först. Nu sitter jag i alla fall på banken och väntar, med några minuter till godo. Pust!

Juristen är trevlig och bra att prata med. När hon frågar hur det går för mig, så känner jag att tårarna bränner bakom ögonlocken. Ändå lyckas jag svara utan att börja gråta. Det finns liksom ingen spärr kvar längre. Sen gör nog sömnbristen sitt till också.

Det tar sin tid att få fram alla uppgifter och att skriva ut alla papper, som behövs för att skicka in bouppteckningen för registrering. Skönt att bara sitta bredvid och se på, när någon annan jobbar. Eva, som juristen heter, pratar hela tiden medan hon jobbar, så vi har riktigt trevligt.

Sen krånglar hennes skrivare, så att hon blir tvungen att ringa efter hjälp. Då kommer Lena Bird in. Vi har jobbat tillsammans på Rekarnebanken i många år. Medan Eva gör klart allt med pappren, så hinner vi prata en stund. Vi bestämmer att Lena ska komma över och hälsa på mig någon gång i nästa vecka.

När allt är klart och jag ska gå ut från banken, så stöter jag ihop med en gammal kollega från Fb Data-tiden, Kenneth. Han tar min hand och drar mig sedan intill och ger mig en bamsekram. Återigen känner jag att gråten vill fram. Inte nu! Jag säger till Kenneth att jag måste gå. Han förstår.

När jag kommer ut i den grå höstluften, så orkar jag inte riktigt hålla tillbaka tårarna längre. Jag tar några djupa andetag och hittar tillbaka till lugnet. OK, då kanske jag kan gå till apoteket då, nu när jag har torkat tårarna.

Jag börjar få slut på min antidepressiva medicin och jag har för mig att receptet ska räcka en gång till. När jag kommer fram till kassan, så visar det sig att jag inte har något giltigt recept. Jag måste alltså kontakta min läkare på vårdcentralen, för att få ett nytt recept.

När jag sätter mig i bilen, så känner jag hur ledsen jag är, men jag vill inte släppa fram gråten ännu. Jag biter ihop och styr kosan hem till mamma. Vi kom överens om det igår. Klumpen i halsen växer, minut för minut.

Effie möter upp i hallen och blir helt galen av lycka. Kul att känna sig så välkommen. Då går det dessutom att hindra gråten en stund till. När mamma kramar om mig sen och frågar hur det är, så brister det totalt. Nu får allt komma ut.

Vi pratar lite om det som har gjort mig så ledsen och mamma säger att det inte är något att ödsla energi på, men det är lättare sagt än gjort. Även om folk tycker att jag är stark, så är jag väldigt bräcklig nu. Ibland känner jag mig lika sårbar, som en nykläckt fågelunge.

Mamma och jag tar en kopp kaffe, så att jag hinner lugna ner mig. Sen tar vi bilen in till stan för att hämta var sin portion mat från Spicy Hot. Alltid lika gott! Nu börjar jag att känna mig lite gladare igen.

Mätta och belåtna tar vi sedan och monterar isär klädställningen, som jag ska få låna till garageloppisen. Mamma har också lite kläder, som hon ska försöka att sälja. Mamma följer med mig hem, för att hjälpa mig att rigga allt i garaget.

När ändå mamma är här, så passar jag på att klättra upp på vinden, för att hämta ner det som ska säljas. Stackars mamma får stå där nere och ta emot den ena prylen efter den andra. Känns som att det aldrig tar slut.

När jag kommer ner från vinden, så hör vi hur en motorcykel kommer och parkerar på uppfarten. Det är Per, som har lovat att hjälpa mig med datorerna. Jag är tvungen att fixa lite, innan Henke kan få ta vår äldsta dator, som jag har lovat honom.

Tur att jag kan få hjälp av Per. Även om jag har jobbat inom IT i många år, så kan jag inte såna här saker. En dator ska ju bara fungera, ungefär som en bil! Tack, snälla Per!

Carina, Pers fru, kommer ut hit också. Vi bestämde att vi skulle fika en stund, när Per ändå skulle ut hit, så jag och mamma stannade till tidigare vid kondiset i Fröslunda och köpte en maffig längd. Ute är det redan mörkt, men inne i köket lyser det av trevnad.

Telefonen har gått varm idag. Det är omtänksamma vänner, som har reagerat på mitt förra inlägg. Tack för att ni bryr er! Det känns så otroligt skönt att veta att ni finns där för mig, när jag känner mig så här liten.

När jag blir själv hemma igen, så ringer jag till Ullis. Hon är superlåg och har ont i sin lilla kropp. Det kunde väl vara nog med sviterna efter Anorexian, men hon har ju dessutom Fibromyalgi, som spökar lite till och från.

Ullis är trött och ska snart göra kväll. Det ska nog jag också göra snart, men först blir jag nog tvungen att gå ut i garaget en stund, för att få lite ordning på allt jag har tagit ner från vinden. Sen ska jag se till att jag får sova gott i natt.

Sömnbrist

Jag slutade med insomnings- och sömntabletterna för ett tag sedan, när jag tyckte att det kunde vara dags att prova. Jag kände mig stabil och det gick bra utan tabletter.

Nu har jag haft problem med sömnen under flera dagar och jag överväger att ta en sömntablett i kväll, för att äntligen få sova ut. Man blir knäpp av att inte få tillräckligt med sömn.

Men varför händer det här nu då? Jo, det blir så när vuxna människor, som inte kan hantera sin egen sorg, ger sig på de som redan ligger ner. Mer säger jag inte. Blir bara tjafs då. Ändå måste jag bara få säga att det är så himla lågt.

Jag hade ju precis börjat känna att sorgen gick att leva med och jag hade kunnat börja glädja mig åt flytten och åt andra saker, som gör livet värt att leva. Sen kom det här och drog ner rullgardinen. Glädjen var som bortblåst och jag kunde bara känna oerhörd smärta igen.

Tankarna och de hemska bilderna är tillbaka på kvällarna. Jag går igenom den där hemska dagen varje kväll, minut för minut. Ångesten sliter i min kropp på natten. Måste säga att jag har fullt upp med Simba, utan ångesten.

Min kropp värker och jag är spänd som en fiolsträng. Skönt att jag ska till kiropraktorn på torsdag! Sen får det nog bli några besök till hos massören. Blir dyrt, men jag kan ju inte klara av att leva så här, så jag har just inget val.

Nu ska jag ta mig samman och åka in till banken, för att få klart allt med bouppteckningen. Känns ju så där, när jag inte har sovit knappt en blund i natt. Lite mascara, så kanske det känns bättre. Det känns i alla bra att få ha skrivit av sig en smula.