onsdag 29 februari 2012

Nöjd i hela kroppen

Idag njuter jag verkligen av att kunna ligga kvar i sängen och dra mig en stund innan jag går upp. Simba har börjat att tassa på mig och vill gärna komma under täcker en stund och mysa. Så himla mysigt!

Jag känner mig fortfarande mätt, efter gårdagskvällens frosseri i jordnötter. Det var så himla gott, men det tog inte lång stund innan jag mådde illa. Hur som helst, så måste jag ju äta frukost, så det är bara att bita ihop och äta.

Idag ska jag äta lunch med gamla kollegor från FB Data, men det är inte förrän halv ett, så jag har gott om tid att ta det lugnt dessförinnan.

När jag är helt klar, så får jag ett ryck och börjar borra hål i min stora brevlåda, för en skylt. Jag har ju haft en 6:a på brevlådan i Bälgviken. Nu vänder jag på 6:an och det blir en 9:a. Sen är det bara att skruva upp ett A, som jag har fått lov att köpa till.

Så fort tjälen har släppt, så ska jag se till att ställa ut min stora brevlåda. Den lilla brevlådan, jag har nu, har ju en avbruten nyckel i låset. Känns ju så där, måste jag säga. Men nu så, ska det snart bara vara att ställa dit min stora fina brevlåda.

Jag tar givetvis bussen in till stan, för att sedan byta linje vidare mot Sveaplan. Jag kommer till lunchen med en minut till godo. De är ca tio personer samlade idag och det känns kul att hälsa på alla. Känns lite som att tiden har stått stilla.

Efter en timme av gott sällskap, så går jag in till centrum igen. Jag har en tid hos min suveräne massör, Sigge. Ska bli väldigt skönt, att få bli lite ompysslad. Jag går sakta i solgasset, för att inte bli svettig och för att njuta av det fina vädret.

Det blir bussen hem också. Gäller ju att krama ur allt, som bara går, ur det gratis månadskort jag har fått. Solen gassar, så det känns egentligen tokigt att åka buss, men snålheten bedrar ju, som bekant, visheten.

Hemma igen, så ringer jag mamma och hör om de behöver någon hjälp. Inte det, nähej, men då så. Mamma föreslår istället att jag ska komma hem till dem i kväll till Borsökna och äta lite ost och ta ett glas vin. Nödbedd? Nej, det kan jag väl inte direkt påstå.

Nu är jag hemma igen, efter en trevlig kväll och försöker att knyta ihop säcken för idag. Inte så svårt. Har varit en bra dag och jag känner mig nöjd i hela kroppen.

I morgon har jag planer på att låna Effie, för en riktigt långpromenad. Effie har börjat lägga på hullet, så hon kan behöva en riktig genomkörare. Skadar väl inte mig heller då....

tisdag 28 februari 2012

Långpromenad och vårkänslor

Igår kväll var jag så trött, så jag gick och la mig redan vid niotiden. Jag orkade inte ens läsa, utan släckte lampan direkt.

Ändå vaknar jag helt yrvaken vid åtta, av att jag får ett SMS. Det är Louise, hon med hästen, som säger att hon är sjuk och att det därför inte blir något av med stallet idag. Det var ju tråkigt, men då kan ju faktiskt mina blåmärken på insidan av låren få läka ordentligt, innan det är dags igen.

Jag ringer mamma, för att höra om de behöver någon hjälp idag, nu när jag inte ska till stallet. Mamma säger, att de inte har något direkt, som de behöver hjälp med, men att jag gärna får komma ändå. Då bestämmer jag mig för, att istället ta en rejäl promenad.

Det är flera mildgrader ute, men solen har ännu inte lyckats bryta igenom dimmolnen. Jag undviker de hala gångstigarna i skogen och tar istället cykel-/gångbanan genom Stenby. Medan jag går, så försöker jag att tänka ut en lämplig runda.

När jag har kommit fram till Tuna Park, så tar jag gångbanan ut mot Ekeby. Sen viker jag in bland husen och tar en enslig grusväg fram till S:t Eskils kyrkogård och minneslunden. Det var längesedan jag var där nu, så det känns bra att komma dit.

En del av mig har gått vidare och har rest sig igen. En annan del av mig är fortfarande chockad över det som hänt och saknar Johnny, så att det värker. När jag står där i minneslunden, så försöker jag att frambringa bilden och minnen av Johnny. Tårarna kommer givetvis.

Det känns ändå inte, som att jag har något där att hämta. Johnny finns i mitt hjärta och är med mig överallt, så jag behöver ingen minneslund, för att sörja. Däremot, så är det en bra terapi, att gå hit och att vara ledsen.

Det är en tvetydig känsla jag har kring sorgen. När jag är hemma och sysselsätter mig med allt möjligt, så bleknar sorgen, men jag vill fortfarande känna sorg. Samtidigt så bryr jag mig inte ett spår om hur alla möjliga etikettsregler säger. Jag måste göra det, som känns bra för mig och få sörja på mitt sätt.

Jag tillåter mig själv, att stå där i minneslunden en kort stund. Jag går runt och tittar på de fina blommorna folk har lagt och ljusen de har tänt. Själv har jag inget med mig, förutom den kärlek jag fortfarande känner. Samtidigt, så är jag arg för att han har lämnat mig på det här sättet.

Nej, nu går jag härifrån! Nu känns det inte OK längre. Det är ju inte meningen, att jag ska sänka mig själv. Vill ju bara visa lite vördnad, men samtidigt, vilken jävla vördnad visade han mig och sin familj?! Tårarna tilltar, även ilskan.

Promenaden går vidare. Jag går mot Kolsta, på en mycket sörjig grusväg. På ett ställe, så ser jag en markering om att Sörmlandsleden viker in i skogen. Det om något, påminner mig om Johnny. Vi gick ju oftast någon etapp på Sörmlandsleden varje år.

Den här stigen är helt underbar och jag tar fram kameran, när jag går uppför en berghäll. Lite ovanligt att stigen går så här....


Minnena strömmar genom mitt medvetande och varje cell i min kropp längtar efter Johnny. Jodå, visst tar jag mig för egna kul saker nu, men Johnny var ändå idésprutan, som hittade på vad vi skulle göra för kul saker tillsammans.

Kan det ha varit så, att jag helt enkelt blev den passiva i vårt förhållande, när han hela tiden hittade på saker åt oss. Skit samma! Nu måste jag helt enkelt ta mig själv i kragen, för att överleva sorgen. Kort sagt, så tar jag mig för mycket kul just nu och det är bra, oavsett varför.

När jag kommer hem, så tar jag en härlig dusch. Känner mig riktigt svettig, efter en och en halv timma med stavarna. Underbart! Det har varit lite glest mellan promenaderna, nu ett tag. Men, jag gör väl det jag vill göra, eller?!

Solen tittar fram och det blir plötsligt en riktigt härlig eftermiddag. Även om vi fortfarande är i februari, så kan jag känna att våren börjar väcka liv i mina gröna fingrar. Utan att tveka, så tar jag bilen till Växtriket och handlar blomjord och en hel hög med lökväxter i kruka.

Nu känner jag mig riktigt nöjd, efter att ha planterat påskliljor i olika storlekar, dubbla röda tulpaner, vit och blå pärlhyacint, krokus i alla färger. Gjutjärnsurnan, zinkbaljan och den blå stolen är fulla med lökväxter. Lyktorna har fått gå in i förrådet, i väntan på nästa vinter. Nu kan våren komma!

måndag 27 februari 2012

Spontanlunch och besök av Hailey

Måndag morgon och jag har sovit närmare elva timmar. Jag har sovit skönt och drömt fina drömmar. Simba sitter tålmodigt bredvid mig i sängen och väntrar bara på det magiska ordet, "Kom då!".

Underbart, att bara ta det lugnt! Jag sitter som vanligt vid datorn med sista morgonkaffet. Då slår det mig, att jag kanske ska höra med Karin, om hon vill komma över. Jag har en bit paj kvar i kylen från i lördags, så vi skulle ju till och med kunna äta lunch tillsammans.

Karin blir glad och vi bestämmer, att hon ska komma till elva. Sen har Karin en tid att passa vid halv två, så hon måste åka lite innan dess. Synd, för då hinner hon inte träffa Hailey, som ska komma vid halv två. Karin brukar tycka att det är mysigt att få träffa Hailey, men den här gången hinner de inte ses.

Vad kul det är, när man kan få vara lite spontan och bjuda på lunch, bara så där. Ibland blir det bara jobbigt, när man har bokat in något en månad innan eller så. Tur att jag har lite vänner, som faktiskt kan vara lika spontana.

Jag hinner lagom vinka av Karin, när Ullis och Marre kommer med Hailey. De ställer vagnen på altanen och lämnar in Hailey genom altandörren. De har bråttom till mötet med mäklare och köpare. Nu ska vi rå om varandra, jag och Lillstumpan....


I stället för att klä av Hailey, så tar jag på mig ytterkläderna och börjar promenera till Vilsta. Vi ska gå och hälsa på och titta på de nya köksmöblerna, som har kommit idag.

På vägen till Vilsta, så stannar vi till vid broarna och matar änderna. Hailey är helt fascinerad av alla änder, som slåss om brödsmulorna....


Vi hinner inte mer än in, förrän Hailey vill ha mat. Ullis har lämnat med en burk med fryst hemmagjord barnmat, så det blir till att tina den snabbt i mikron.

Hailey äter med god aptit och till efterrätt blir det vetelängd. Effie sitter tålmodigt på golvet nedanför Hailey och väntar på att hon ska tappa något.

Köksmöblerna är jättefina och passar alldeles utmärkt i det stora köket. Nu har även Hailey fått vara med och inviga dem. Vi passar även på att inviga tvättstugan med byte av en bajsblöja.

Efter lite bus, så är det dags att gå tillbaka hemåt. Jag går promenadvägen längs med ån, så att jag kommer fram i Fröslunda centrum. Det blir en vacker och lite längre promenad, än den vanliga. Sen kan jag även passa på att besöka apoteket, där jag har ett ärende.

När Hailey och jag är tillbaks hemma igen, så går vi till lekparken. Nu ska jag äntligen låta henne få gunga. Det är något jag har längtat efter, sen jag flyttade hit. Hittills har det varit för kallt, men nu så....


I början är det jättekul att bli gungad, men sen händer något som gör att Hailey inte alls vill vara med längre. Det kan ha varit att hon tippade lite framåt och blev rädd, men oavsett vilket, så är det bara att lyfta henne ur gungan och gå in.

Vi hinner leka i över en timme, innan Ullis ringer och säger att de är på gång. Då sätter jag på kaffet och fortsätter sedan att jaga runt med Hailey, som skrattar så att hon kiknar. Tänk, vilken tokmormor!

Ullis och Marre är märkbart lättade av, att affären med deras gamla bostadsrätt nu är klar. Nu har de lämnat nycklarna, fått slutlikviden och löst lånen. Äntligen fria!

Misstänker att Hailey kommer att sova som en stock hela natten. Hon slumrade bara till en kvart eller så, när vi var på väg hem via Fröslunda. Nu har hon fått busa, varit ute och träffat gammalmormor och gammalmorfar, så nu borde hon vara helt slut.

Om vi säger så här, jag vet en till som är helt slut nu. Blir nog till att bädda ner mig i sängen med boken idag igen. I morgon blir det stallet, så det vill till att sova ordentligt.

söndag 26 februari 2012

Solig söndag med ekonomiska råd

Ljuset tittar in under rullgardinen och jag kan höra fåglarnas kvitter genom fönstret. Trots det, så väljer jag att sova lite till. Det blev en sen kväll igår, så det skadar ju inte att jag tar det lite lugnt idag.

Nu ska det bli skönt att plocka undan all disk från gårdagens tjejkväll. Jag lät allt stå kvar på bordet med flit, för det är rent i diskmaskinen och jag behöver tömma den först. Fy, så äckligt det är med vinresterna i glasen! Det sa vi minsann inte igår!

Det tar inte lång stund, att få undan det värsta. Sen diskar jag vinglasen för hand, så jag slipper bli sur för att de välter och går sönder i diskmaskinen. Så sällan, som jag diskar glas för hand, så är det bara trivsamt.

Himlen är helt molnfri och solen gassar härligt ute, så jag bestämmer mig för att gå en långpromenad i Kronskogen. Klockan hinner bli halv ett, innan jag kommer ut. Det blåser lite kyligt och det är bara solen som är varm. Bra att jag har stavarna med mig, för då får jag upp värmen snabbt.

Inne på stigarna i skogen, så är det ren svallis. Även om jag har stavarna att stödja mig på, så är det näst intill omöjligt att ta sig fram, utan att gå i skogskanten. Därför ser jag till, att snarast ta mig ur Kronskogen, ut på cykelbanan. Där är det barmark och tryggt under fötterna.

När jag kommer hem igen, så slår det mig att det är hög tid att ta ner ljusslingan i mitt lilla päronträd. Jag menar, nu när det är vårlika dagar och ljust länge på kvällarna, så vill man ju inte ha julbelysningen kvar. Dessutom, är det ju snart dags att pynta det lilla trädet med påskfjädrar.

Efter en het dusch, så byter jag om och går till Ica, för att handla fikabröd. Maria och Peter kommer till mig klockan fyra och vi ska prata placeringar och ekonomi. Peter har erbjudit att hjälpa mig med det och det är jag oerhört tacksam över.

Tror inte att jag har träffat Peter, sen vi jobbade tillsammans under IBM-tiden, innan jag började pendla till Stockholm. Han är sig lik och både han och Maria får sig var sin kram, när de kliver in genom dörren. I samma ögonblick försvinner Simba under sängen. Lilla fegisen!

Senare på kvällskvisten, så ringer Ullis. Hon berättar om hur kul de hade igår, när de var ute tillsammans med Henke och några kompisar. Kul att Ullis och Henke har börjat umgås lite mer nu. De bor ju på typ fem minuters gångavstånd från varandra nu, så det underlättar väl också.

Ullis undrar om jag kan ha Hailey några timmar i morgon eftermiddag. Ullis och Marre ska göra upp det sista med sin gamla bostadsrätt i morgon och det är därför de behöver barnvakt. Självklart, mormor fixar!

Då ska nog jag och Hailey ta en skön promenad till Vilsta och kolla på de nya köksmöblerna, som ska komma i morgon. Det ska bli spännande att se! Sen vet jag också, att Hailey älskar att titta på änderna i ån. Vi kanske ska ta med lite bröd till dem också då.

Nu känner jag att mina krafter börjar tryta. Tror banne mig att jag ska göra kväll och bädda ner mig i sängen och läsa lite i boken. Känns väldigt lockande just nu!

Tjejkväll i köket

Det är lördag och när jag vaknar, så vet jag att jag har en kul sak att se fram emot idag. Tre av mina gamla vänner kommer över ikväll på paj och vin och så ska vi prata gamla minnen.

Det verkar inte bli så soligt ute idag, som de lovade på väderprognosen. Det gör inget, för här ska städas och laga mat. Skönt att jag har vikt hela dagen till det. Då blir det ingen stress, som det annats lätt kan bli, när man är tidsoptimist, som jag.

Jag börjar med att gå till affären och handla det som behövs till kvällen. Det är riktigt mysigt att strosa omkring bland hyllorna i affären, när man har gott om tid. Ica Stenby är faktsikt en väldigt trevlig mataffär. Bäst att gå till kassan, innan det blir alltför dyrt.

När varorna är uppackade, så är det städning som väntar. Nu har solen tittat fram och det känns riktigt bra att städa, när man ser hur dammigt det är överallt. Dagen till ära, så våttorkar jag även parketten. Härligt, nu doftar det rent och golven glänser.

Efter städningen, så sätter jag fart med att förbereda pajen. Jag gör allt klart, så att jag bara har att fylla pajskalet och grädda, när det blir dags. Jag dukar även bordet och förbereder sallad och bröd. För en gångs skull, så kan jag ta det lite lugnt innan gästerna kommer.

Lena kommer först. Hon har med sig en flaska mousserande rosé, som jag gav henne och Lasse i somras, som tack för att jag och Johnny fick låna deras långa stege, när vi målade om huset. Lena sa då att hon och jag skulle dela på den, någon varm sommarkväll. Sen hände det där tråkiga med Johnny och allt rann ut i sanden.

Nu skiner Lena som en sol och vi bestämmer att vi ska dricka bubblet som välkomstdrink, när de andra kommer. Vi behöver inte vänta länge, innan Frida och Kin kommer. De har med sig en helt underbar tulpanbukett....


Tänk vad kul att träffas alla tre, på en och samma gång. Vi har flera gemensamma nämnare, bl a så har jag, Kin och Lena jobbat på Posten. Kin, Frida och jag har varit med i E:a Motorcykelklubb. Frida, Lena och jag har alla bott i Bälgviken. Nu är det bara Lena, som bor kvar där.

Vi äter paj, dricker vin och pratar gamla minnen, så tiden bara rusar iväg. Innan vi vet ordet av, så är klockan redan halv två. Men är det sant?! Då har vi suttit vid köksbordet i ljusskenet i så där runt nio timmar. Inte illa!

Lenas Lasse kommer in från Bälgviken, för att hämta henne och passar då även på att skjutsa hem Frida och Kin. Jag står i fönstret och vinkar, när de kliver in i bilen. Tack härliga tjejer för en supertrevlig kväll! Måste vi göra om!

fredag 24 februari 2012

Tillträde och lunchdate

Även natten till idag har varit orolig. Det har varit både hemska och härliga drömmar, blandat i en enda röra. Jag har vaknat till och från och haft svårt att somna om. Drömmarna har varit så verkliga, så jag har legat och funderat på vad de betyder.

Klockan ringer vid åtta, så då är det bara att kliva upp och göra frukost. Idag ska jag ner till banken och lämna över nycklarna till mitt hus och få slutlikviden. Sen har jag ett möte inbokat med min bankkontakt, för att gå igenom min ekonomiska situation.

Det känns faktiskt bara bra att få det där med huset klart idag. Tror att jag sörjde ut all förtvivlan, då när jag och Lillis var ute i huset och tömde det sista från garaget. Nu känner jag en glädje i att få lämna nycklarna till det unga paret, som ska flytta in. Generationsbyte!

När mötena på banken är klara, så tar jag en långsam promenad till Nyfors och Thaistället Innovation. Jag ska äta lunch där med Anitha, min nyfunna kompis, som jag ska dela rum med på Belgienresan med Ölkultur. Vi hann ju aldrig prata i lördags, så nu har vi en date, bara Antiha och jag.

Jag är lite tidig, så jag slinker in på ICA och köper en rejäl påse med smågodis. Aldrig bra att handla, när man är hungrig! Självklart, så kan jag inte låta bli att moffa i mig några godisbitar innan lunchen.

Anitha står redan där och väntar, när jag närmar mig Innovation. Jag glufsar i mig några bitar godis till, innan jag är framme och kramar om henne. Snacka om att förstöra aptiten med godisen!

Vi sitter där och äter och pratar i närapå två timmar. Vi har jättemycket kul att prata om. Det är både gemensamma intressen och gemensamma bekanta. Tänk vad den här staden är liten, när man börjar nysta! Vi kommer i alla fram till att vi har en massa gemensamt kul framför oss.

Efter lunchen, så går jag två kvarter upp i över Nyfors och hälsar på Ullis. Hon har ringt under lunchen och undrat vart jag tog vägen, när jag blev så sen med Anitha. Mysigt att få en lite ensam stund med min älskade dotter!

Vi smaskar på min godispåse och jag börjar, inte helt oväntat, att må lite illa. Ullis har bakat matbröd och kommer med en halv, fortfarande varm, limpa och ger mig. Tack lilla vännen! Nu är jag trött på godiset, så jag lämnar kvar resten hos Ullis och Marre.

Innan jag gick på lunchen med Anitha, så var jag på Claes Ohlson och köpte mig ett par billiga läsglasögon. Ändå förvånansvärt snygga, måste jag säga. Däremot, så visar det sig att det är en spricka i ett av glasen, när jag ska visa dem för Ullis.

Vi gör sällskap ner på stan igen, så jag kan byta till ett par nya. Ullis ska köpa ett puder inne på Makeup Store, så jag följer med in. Då kommer en kvinna fram till mig och hälsar. Det är Annie, som jag jobbade ihop med på FB Data-tiden ute i Hållsta. Kul att träffas efter så många år!

Mina fötter värker efter promenaden till och från stan, så jag väljer att ta bussen hem från Ullis, även om det normalt skulle vara promenadavstånd. Jag valde att vara  fin idag, stället för praktisk och då blir resultatet värkande fötter, efter ett tag.

Simba möter mig i hallen och jag känner hur skönt det är att komma hem igen. Idag har jag varit på språng precis hela dagen, så nu ska jag bara sätta mig ner och ta det lugnt en stund.

Jag ringer mamma och berättar om dagens innehåll och hon frågar om jag ska komma över. Jag känner ändå, att jag nog ska vara hemma ikväll och försöka landa lite. Även om det är kul saker jag gör, så behöver man komma ifatt sig själv emellanåt.

Allvarligt talat, så är jag trött redan nu, så det blir nog en tidig kväll i säng. Lika bra det, för i morgon ska jag ha tre tjejkompisar här på paj och vin. Ska bli kul!

torsdag 23 februari 2012

Dolce Vita

Efter en till stora delar sömnlös natt, så vaknar jag straxt innan åtta. Regnet har öst ner och jag har legat och lyssant efter skumma ljud. Visade sig att det bara var stuprännans skvalande och regnets smattrande mot fönstren. Tänk vilka fantasier, som kan ta form runt två på natten.

Bra att jag vaknar skapligt, då har jag gott om tid att äta frukost, vakna till och klä mig, innan det är dags för dagens stora äventyr. Jag ska försöka mig på att bli medryttare till en tjej, som har häst någonstans ute i Näshulta.

Ni som har följt bloggen, vet att det här är ännu ett prov på att jag följer magkänslan och vågar ge efter för det jag verkligen vill göra. Livet är alldeles för kort för att bara sitta och undra om man vågar. Bara att ge järnet, så länge man orkar!

Klockan är tio och jag svänger in på en gårdsplan i Hällberga, för att hämta upp Louise, som hästens ägare heter. Hon är jämngammal med min son Henke och är supertrevlig. Vi hinner prata en hel del under färden ut till hästgården.

Louise sa tidigare att gården ligger ute i Näshulta, så jag börjar fundera vart vi ska svänga av, när vi passerar infarten till Näshulta Fritidsområde, men Louise ger inga som helst tecken på att det är dags att svänga.

När vi har passerat infarten till Svalboviken och åkt några kilometer till, så svänger vi av till vänster och fortsätter några kilometer till, på en lerig och delvis väldigt isig grusväg. Vad gården heter, har jag precis glömt bort, för jag var så himla upphetsad av själva händelsen i sig.

Vi går in i stallet och börjar mocka i boxarna. Efter en stund, säger Louise, att vi kan gå ut och hämta Dolce Vita, som hennes häst heter. Louise säger att hon kan mocka klart i de andra boxarna, medan jag får göra iordning Dolcan och därmed bekanta mig med henne.

Jag känner att jag har ett leende, som i princip bara stoppas av öronen. Det här är SÅÅ häftigt! Tänk er själva, att få gå in i en hage med fyra fritt springande hästar. Wow, säger jag!

När vi, (läs Louise), har fått in Dolcan in stallet, så kedjar vi fast henne i gången. Nu får jag borsta henne och gosa. Vilken känsla! Louise berättar, att hon tycker om att bli kliad mellan "tuttarna". På en häst sitter "tuttarna" på samma ställe, som på en ko. Känns lite skumt, men det är bara att klia på!

Louise sadlar Dolcan, medan jag får försöka mig på att trensa henne. Går ju som en dans! Jo, jag fick lite hjälp och råd, måste jag erkänna, men vad sjutton det är ju evigheter sen jag gjorde det här. Tror ändå att takterna sitter i.

Så var det det där med att komma upp i sadeln då. Ändå är Dolcan en tämligen låg häst. Inte så där hiskeligt hög, som jag först befarade. Trots det, så behöver jag en pall, för att komma upp i sadeln. Louise försäkrar, att även hon behöver den. Då känns det genast lite bättre!

Vi gör helt enkelt så, att jag rider Dolcan och Louise går bredvid och berättar om hur hästen brukar reagera och vad som kan vara lite kinkigt. Vi hinner inte mer än runt hörnet, innan Dolcan skuttar till. Hon har tydligen hört något brak i skogen och blir lite skraj.

Det går bra och vi kan lugnt skritta vidare. Det dröjer dock inte länge, innan vi skuttar till igen och igen. Dolcan visar sig vara en lite spattig, men en väldigt härlig och temperamentsfull varelse. Louise kämpar på bredvid på den hala vägbanan. Tror mig kunna se en och annan svettpärla bryta fram i hennes panna.

Givetvis, så går vi lite vilse, där på de små vägarna. Vi vänder och möter sopbilen, som skramlar och pyser. Jätteläskigt, tycker Dolcan och börjar steppa nervöst. Förutom, att hon håller på att skrämma slag på sopgubben, så håller hon på att kasta av mig.

Louise försöker att lugna hästen, men hon är jättestressad av sopbilen, som fortfarande inte har kommit iväg.  Vi gör så, att jag helt enkelt sitter av och vi leder Dolcan en bit, så att hon får lugna ner sig. Jag säger till Louise, att det var bra att det här hände nu, när hon är med.

Så var det det där med att sitta upp igen då! Nu har vi ingen pall, så det blir till att visa prov på akrobatik av den högre skolan. Jo då, jag kommer upp i sadeln. Jag känner mig riktigt stolt! Brett leende!

Det visar sig, att vi även har gått lite vilse i skogen och det blir en ganska lång omväg att komma tillbaka till stallet. Inget mig emot, som sitter i sadeln. Det är värre för Louise, som nu svettas rejält, flåsar och är rödblommig.

Det blir ytterligare några krumbuktsprång, innan vi är tillbaka på gården. Trots det, så känner jag att det här är min grej. Nej, jag har inte gjort annat än att skritta idag, men det handlar ju om att vinna hästens förtroende och om att vi får bekanta oss. Sen ska det bli rida av, det kan jag lova!

Vi har varit ute i runt två timmar och det känns i min rumpa. Jag sitter av på stallbacken och sen borstar jag av Dolcan den värsta smutsen, innan hon får springa ut i hagen till grabbarna. Vilken syn, att få se dem återförenas under diverse gnägganden och ritualer!

På vägen hem, sitter jag och ler så där fåraktigt igen bakom ratten. Louise och jag försöker att berätta så mycket som möjligt om varandra på hemvägen. Jag släpper av henne i Hällberga och undrar när det är dags för nästa gång. Hon säger att det är upp till mig och att jag bara kan höra av mig. Jippi!!



onsdag 22 februari 2012

Från läshörnan till puben

Efter en väldigt lat förmiddag, så åker jag in till Årby och hämtar Johnnys mamma, Doris. Hon ska komma över på en fika och se min nya lägenhet.

Vi fikar och pratar oavbrutet i nära på två timmar. Allt känns bra och otvunget. Sen känner vi ju båda, att det saknas en person, men det finns ju ingen som kan göra något åt. Dessutom, så vill jag ju inte känna så. Det här är MIN nya lägenhet!

När jag har skjutsat hem Doris igen, så blir jag lite rastlös. Efter en uppvärmd lunch, så funderar jag på vad jag ska göra resten av dagen. Jag ringer mamma och Lillis, för att höra om de behöver någon hjälp, men ingen svarar.

Det är då, som jag äntligen kommer mig för, att ta fram en bok. Tror inte att jag har läst en rad, sen jag slutade att jobba. Jag vet att jag började på senaste delen av "Grottbjörnens Folk", men att jag inte hade ro att fortsätta. Nu får jag läsa om de tre första kapitlen, för att minnas.

En kopp te, en mojsig pläd och några kuddar. Precis vad jag behöver, för att komma till ro och kunna börja läsa igen. Jag fullkomligen suger i mig vartenda ord. Vilken härlig känsla att komma igång med att läsa böcker igen!

Tre kapitel senare, så ringer telefonen. Jag håller på att snubbla raklång, när jag försöker trassla mig ur pläden, för att hinna upp och svara. Det är Nilla, som frågar om jag vill vara spontan och hänga med en sväng till någon pub, med henne och Totte.

Det tar mig två sekunder, att hinna fundera över vad jag ska svara. Självklart! Nog för att det var skönt att sitta och läsa, men jag tackar inte nej till muntert sällskap, bara så där. Absolut, jag tar bussen in om en halvtimme!

Jag kommer in till stan lite före Nilla och Totte, så jag föreslår att vi ska ses på Galaway Arms. Jag har inte ätit kvällsmat, så jag ska passa på att äta något lätt där, innan de kommer.

Jag beställer en bouillabaisse och en öl. Efter en stund, så blir jag anvisad till ett bord lite "Kalle bakom", men det gör inget. Puben är fullsatt ikväll, eftersom de ska ha någon form av Quiz, så jag får nog vara tacksam över att över huvudtaget få ett bord.

Medan jag väntar på maten och på Nilla och Totte, så träffar jag en av Johnnys och mina gamla kompisar, Peter Witt. Vi hinner prata en bra stund, innan mitt sällskap kommer. Men var är maten?!

Efter ett antal förfrågningar, så dyker äntligen min soppa upp. Dessvärre, så smakar den bara vatten. Nilla tycker att jag ska säga till, men själv är jag tveksam. Jag är lite mesig, när det kommer till att man ska klaga på saker.

Jag repar dock mod och tar sopptallriken med mig, tillbaka ut till baren. Kyparen förstår direkt och jag beställer en hamburgertallrik istället. Så gick det med min "lätta" kvällsmåltid.

Efter en alldeles för dåligt stekt hamburgare och ett alldeles för svårt quiz, så bestämmer vi oss för att gå vidare till någon annan pub. Vi vill ju ha lite musik och rörelse, inga knutar i hjärnan av svåra frågor. Det blir Grappa Bar.

Där kan vi umgås och sitta och prata, medan musiken spelar i bakgrunden. Precis som man vill ha det. Sen inser vi att klockan har rusat iväg och att det snart är dags att tänka på hemfärden. Speciellt jag, eftersom jag ska åka ut till stallet vid halv tio imorgon bitti.

Tottes son, Marcus kommer och hämtar oss med bilen. Tottes och Nillas dotter, Sanna är med och sitter och kvittrar glatt bredvid. När vi kommer hem till mig, så följer alla med in en snabbis, bara för att se hur jag har det.

Nu gäller det att jag snart kommer till ro och kan sova. Imorgon blir det nog en tuff dag i stallet. Ska bli jättespännande!

tisdag 21 februari 2012

Fettisdag och mys med Henke

Idag har jag lovat, att hjälpa till och bära lite möbler med Lillis på förmiddagen. Jag ser till att göra mig klar i tid, men Lillis ringer och säger att han har blivit försenad. Då passar jag på att ringa till Johnnys mamma, Doris.

Hemskt, men jag tror att det har gått två månader, sen jag hörde av mig sist. Jag har helt enkelt inte orkat. Doris låter alltid så himla bräcklig och jag blir bara ledsen av att höra hur de lider. Min beteendevetare sa åt mig, att vänta med att ringa, tills jag har en bra dag och det har dröjt...

Doris och jag kommer i alla fall överens om, att jag ska hämta henne i morgon vid tolv. Då ska vi fika tillsammans här och jag får visa henne mitt nya hem. Tror att det är skönt för henne, att komma ut lite och få något annat att tänka på. David är dålig, så han orkar inte följa med.

Mamma kommer och hämtar mig sen och vi åker till lägenheten i Vilsta, där Lillis väntar med full släpkärra. De har tagit reda på en gammal kökssoffa och lackat om den. Tror till och med att jag har sovit i denna soffa, när jag var liten. Den har stått undanskuffad länge i ett förråd på Lillis företag. Nu är den omlackad i antikvitt och den blir jättefin i deras nya kök.

Mamma och jag åker till Åhléns, för att handla fyra fyrkantiga sittdynor, som ska ligga på sofflocket. Tyvärr, så blev det inte lika fint i verkligheten, som idén vi hade. Ja, ja, men de går ju att lämna tillbaka. Blir nog bättre med en hel dyna till hela locket.

Vi kör ett lass med möbler till, innan det är dags för en välförtjänt kaffepaus med var sin semla. Jag har hittills varit ståndaktig och avstått alla erbjudanden om semla, men idag är det ju fettisdag, så nu njuter jag av varje tugga.


När jag kommer hem igen, så inser jag att det ligger två upptinade kycklingfiléer i kylskåpet, som måste tillagas. Trots att jag nyss har ätit semla, så börjar det knorra i magen. Jag ringer Henke och undrar om han vill äta med mig och det vill han.

Jag börjar lite smått med maten, även om jag vet att Henke inte kommer förrän om en timme. Då ringer min vän Karin. Hon hostar och kraxar i telefon och jag är tacksam för att hon inte trotsade sin sjukdom och kom hit i lördags, på den planerade middagen. Hon har åkt på en otäck influensa.

Henke äter med god aptit och det värmer mitt modershjärta. Han säger att kycklingsåsen är en av hans favoriträtter, som han minns hemifrån. Min gullegubbe!

Ullis ringer och berättar att Hailey har ramlat och slagit upp läppen rejält. Dessutom har hon över 38 i feber. Stackars liten! Då får vi se, om de kan komma i morgon, när vi ska fika med Doris.

Efter maten sätter Henke och jag oss i soffan och jäser en stund. Mysigt att få rå om sonen en stund, alldeles för mig själv. Det är inte ofta, så det gäller att ta vara på de få tillfällen, som ges.

Henkes kompis, Micke ringer på Henkes mobil. Jag frågar om han är sugen på semla och säger att han kan köpa med sig semlor till sig själv och Henke, så bjuder jag. Själv avstår jag semla. Det räcker med en idag.

Det blir en trevlig fikastund och jag känner mig lyckligt lottad, som får sitta där och slänga käft i köket med Henke och hans kompis. Kul att de vill sitta här och fika med mig!

Nu funderar jag på, om jag ska titta på "House" sen och så får det bli sena nyheterna. Får nog bli så.

måndag 20 februari 2012

Impulsiv? JAA!

Jo då, jag vaknar utvilad, pigg och positiv idag. Underbart! Sen att jag ligger kvar och drar mig en halvtimme, med Simba spinnande på bröstkorgen, det är en annan sak. Livskvalité!

Den planerade lunchen, med min rumskompis på kommande Belgienresa, blir flyttad till fredag. Men då så, då kan jag ju ringa till Nilla och säga, att hon kan komma över och fika på förmiddagen. Hon blir glad och säger att hon kommer.

Vi fikar och pratar länge, om allt och ingenting. Vi är i alla fall rörande överens om, att vi ska ta en sväng ut någon gång tillsammans. Jag erbjuder Nilla och Totte, att de gärna får sova kvar i gästrummet, när vi ska träffas. Inte kul att betala taxi ut till Bälgviken!

Det slår mig sen, att jag måste ta mig ner till stan, för att lämna en nyckel till huset till mäklaren. De ska börja flyttstädningen i morgon. Skönt att jag slipper den!

Självklart tar jag bussen in till stan. Jag har ju ett gratis månadskort och då vore jag ju dum, om jag inte utnyttjade det! Så bekvämt, att bara kliva på en varm buss. De går ju dessutom var tionde minut, så det är ju bara toppen!

Lillis ringer, när jag sitter på bussen och undrar om jag kan hjälpa till att flytta lite saker till nya lägenheten. Självklart! Jag ska bara lämna nyckeln hos mäklaren, sen tar jag bussen till Borsökna.

När jag kommer hem igen, så tar jag det lugnt vid datorn en stund. Sen ringer Lena Forsman och vi pratar en bra stund i telefon. Kul med kompisar från högstadietiden!

Sen ringer Maria och säger, att hon och Peter kan hjälpa mig med kommande deklarationer. Jag är SÅÅ tacksam! Får även en del tips, angående min ekonomiska situation och det tar jag tacksamt emot. Om jag säger så, Mia och Peter har mitt fulla förtroende!

Som ännu ett bevis på min nyckfullhet, så blir jag helt betagen av ett inlägg på en Faceboooksida. Utan att tänka efter alltför mycket, så går jag på magkänslan och anmäler mitt intresse till att bli medryttare till ett busigt sto i Näshulta.

Först blir jag helt byxis, när tjejen som äger hästen vill att jag ska ringa. Sen tänker jag, att det där vill jag ju verkligen göra. En eller två dagar i veckan skulle jag definitivt kunna ägna åt, att sköta om och rida ett busigt sto. Det är med skräckblandad förtjusning jag bestämmer, att åka ut till Näshulta på torsdag.

Självklart, så ringer jag till Ullis och skvallrar direkt om mitt senaste ryck. Hon blir glad och säger, att hon gärna följer med någon dag. Hon älskar också hästar. Sen blir det mamma och Lillis, som får höra om mitt spontana infall. Även de tycker att det låter kul.

Nu sitter jag här och bara väntar på att klockan ska bli nio. Då får jag se ytterligare ett avsnitt av "30 grader i februari".

söndag 19 februari 2012

Seg söndag

Oj, oj, idag är det inte kul att vakna. Det blev alldeles för sent och mycket att dricka igår. Däremot, så hade jag verkligen en toppenkväll och då kan det väl vara värt, att man är lite seg nästa dag.

Det tar tid att komma igång, men snart står jag nyduschad och klädd och väntar på att Henke och Johanna ska komma. De har lovat att följa med mig till Bälgviken, för att träffa de nya husägarna. Det är alltid skönt att ha någon med.

När vi kommer till huset i Bälgviken, så har de nya ägarna redan kommit. De har skottat upp hela garageuppfarten och väntar nu på, att få titta på vad jag har att sälja till dem. Det är väl främst gräsklipparen, som jag kan sälja. Resten av prylarna lämnar jag bara kvar. I gengäld, så lovar de att slänga det de inte vill ha. Skönt!

Nu är det verkligen på allvar, tänker jag, när jag sitter i bilen och ser mitt hus för sista gången. Känns väldigt konstigt! Jag vinkar åt mina gamla grannar och de önskar mig lycka till med mitt nya liv. Jag kommer att sakna alla fina människor, här i byn.

Trots allt, så är det en stor lättnad jag känner också. Sorgen klarade jag av förut, när jag och Lillis var och tömde garaget. Då brast alla fördämningar och jag tillät mig själv att låta sorgen ta över, för en dag. Nu mår jag mycket bättre igen och ser till och med framåt en smula.

Vi stannar till i Skogstorp och äter varsin geggig pizza. Precis vad jag behöver, en dag som denna! Sen var inte blandningen av kebabkött, räkor, skinka och champinjoner, någon höjdare. Jag har ju ätit bättre pizzor här, om jag säger så.

Proppmätta, far vi vidare mot Stenby. Snön vräker ner och det blåser kraftigt. Känns som det blir soffläge, när jag kommer hem sen. Känner jag mig själv rätt, så blir det väl snarare datorläge. Same, same....

Ullis ringer på Henkes mobil, när vi nästan är hemma hos mig. Hon är väldigt upprörd över något. Det förstår man av Henkes snabba och hetsiga svar. Nu är både jag och Johanna jättenyfikna på vad som har hänt, när han avslutar samtalet.

Henke berättar, att Ullis bad honom att lyssna på ett ljud, för att sen kunna förklara vad det var som var fel. Sen glömde hon att berätta, att det var bilen, som lät. Henke fick lov att höja rösten, för att få Ullis att förklara lite bättre. När han förstod att det var bilen, som lät så illa, så bad han dem att ögonblickligen stänga av den.

Vore väl typiskt om det skulle hända Ullis och Marre något mer skit nu! Tankarna snurrar vilt i mitt huvud, kring det här med deras bil. Kan det fanimej aldrig ta slut på elände?! Känns som att vi alla skulle behöva en lugn period nu, ett bra tag framöver.

Ullis ringer ganska snart och berättarför mig, att det inte var något allvarligt med bilen, som Henke först trodde. Ljudet kom inte från motorn, så det är nog ingen större fara. Återstår dock att kolla vad det är, men det kan nog Henke ordna. Pust!

Ullis berättar också, att hon inte mår så bra. Hon är orolig, för att hon har fått blå naglar och händer och ögonen har blodsprängningar och är lite gula. Givetvis, blir jag också skitorolig. Ullis håller ju på och trappar upp sin nya medicin, så hon lovar att kolla upp, om det kan vara biverkningar.

En stund senare messar hon tillbaka, att det "bara" är normala biverkningar och inget att oroa sig för. Lättare sagt än gjort då, men OK då!

Som jag trodde, så blir det hela eftermiddagen och stor del av kvällen vid datorn. Tiden bara rusar iväg, när man sitter där och kollar runt. Så länge man även träffar folk "in real life", så är det väl ingen fara, tycker jag. I så fall är väl TV lika illa.

Jag har två nya kompisar på Facebook, sen igår. Vi fann ju varandra direkt, jag och Fridas härliga tjejkompisar. Kul att få lite nya bekantskaper också, även om jag har svårt att "underhålla" mina gamla vänner. Måste bli bättre på det där!

Som ett kvitto på det jag just skrev, så ringer Nilla. Vi pratar riktigt länge och det är som, att vi aldrig har varit ifrån varandra, fast vi inte har träffats ordentligt, på säkert tre månader. Noll startsträcka. Skönt med såna vänner! Däremot, så har vi väldigt svårt att få till en träff. Alla har fullt upp med sina liv, även jag.

Nu har jag i alla fall varit duktig och lagt upp ett sk evenemang på Facebook, om kommande flyttloppis. Vi är ju tre generationer i släkten, som har flyttat under en tvåmånadersperiod. Tänk vad mycket prylar det är då, som man vill göra sig av med, eller byta ut! Blir jättekul!

Nu ska jag försöka komma i säng i tid, så att jag kan vakna pigg, positiv och utvilad i morgon.

Oväntat kul lördag

Vet inte om det är ett sundhetstecken, men jag hann aldrig blogga igår. Ska ändå försöka att sammanfatta, vad jag hade för mig....

Jag vaknar ganska tidigt, för att vara jag. Klockan är bara straxt före åtta. Bra, då hinner jag gå till affären och köpa lite kaffebröd. Maria kommer förbi, för att hämta mina deklarationsunderlag. Eventuellt ska Peter, Marias sambo, hjälpa mig att deklarera.

Det har börjat töa ute och man riktigt känner hur våren närmar sig med stormsteg. Dessvärre, så är det ruskigt halt, så det gäller att vara försiktig. Fåglarna har bytt melodi och förstärker hoppet om våren.

Det blir en smaskig drömrulle till kaffet. Mysigt att få sitta på tu man hand med Maria. Det var länge sedan. Jag äter två skivor av drömrullen och mår riktigt illa sen. Varför gör jag alltid så?!

Dammråttorna virvlar i alla hörn, så jag tvingar mig själv att dra runt med dammsugaren ett varv, när Maria har åkt. Aldrig kul, men ack så skönt, när det är gjort.

Precis när jag har klivit ur duschen, så ringer min mobil ute i köket. Normalt, så brukar jag ha alla telefonerna inne i badrummet, när jag duschar, men idag glömde jag det. Jag får helt enkelt linda in mig i badlakanet och springa ut i köket. Nej, jag kan ju inte låta bli att svara. Jag är alldeles för nyfiken!

Det är en man, som ringer på en av mina Blocket-annonser. Han frågar om mattorna finns kvar. Typiskt! Jag ska precis sätta mig i bilen och åka till en kvinna, som har köpt den stora "kina-mattan" via Facebook.

När jag avslutar samtalet, så ser jag att jag har ett missat samtal. Jag hörde väl helt enkelt inte att det ringde, när jag stod i duschen. Jag ringer upp numret och det är husköparna, som svarar. De vill att vi ska åka ut till Bälgviken i morgon, för att titta på saker de vill köpa av mig, som t ex gräsklipparen. Självklart!

Kvinnan, som ska ha mattan, är från Syrien. Hon har ont i en arm, så jag följer med henne upp till lägenheten med mattan. Hon ber mig att följa med in, för att hon vill visa an annan, liknande matta, hon har köpt. Hennes barn, som är i sena tonåren, kommer och hälsar och tittar på mattan.

Jag slås av den uppriktiga värme, de utstrålar, när vi står där och pratar om mattan och dess historia. Hon lyser av glädje över sitt köp. Det slutar med att jag spontant kramar om kvinnan, innan jag går därifrån och säger att mattan kommer till ett bra hem.

Tänk, så konstigt det kan bli! Tidigare skulle jag aldrig ha kunnat krama om en vilt främmande kvinna. Kanske har något med mina traumatiska upplevelser att göra. På något sätt, så har jag i alla fall fått en helt annan inställning till livet. Jag ger efter för mina impulser och försöker att ta vara på varje sekund. Det gör mig glad!

I går kväll, bestämde jag mig för, att jag ska gå till Eskilstuna Ölkultur ikväll. Mina middagsgäster är sjuka och därmed är kvällens planerade middag inställd. Då finns det ju ingen anledning till, att jag ska sitta här hemma och uggla själv. Lite av en utmaning, att ta mig dit, alldeles själv.

Regnet öser ner, när jag går till bussen. Tur att jag har en frisyr, som mår bra av fuktigt väder! Jag drar ändå kapuschongen över huvudet, för det är ju lite onödigt, att komma som en dränkt katt till Ölkultur. Om det var halt tidigare, så är det, om möjligt, ännu halare nu.

Jag är inte ett dugg orolig, när jag kliver in på Ölkultur. Jag vet ju, att jag kommer att känna igen många ansikten därinne. Dessutom vet jag, att min blivande rumskompis på kommande Belgienresa, jobbar i baren ikväll.

Som väntat, så träffar jag direkt flera gamla vänner, bl a Frida från Bälgviken. Jag slår mig ner vid deras bord. Hon är ute med ett gäng kompisar från skoltiden. Vi finner varandra direkt och har hur kul som helst.

När puben stänger, så går vi vidare till en bluesklubb, "Josef's bar". Det är första gången jag är där, men jag lovar, att det definitivt inte är sista. Äntligen ett ställe, där man slipper känna sig, som om "hemmet har brunnit". Det är dessutom ett riktigt bra band, som spelar.

När kvällen börjar gå mot sitt slut, så ringer Henke och undrar om jag behöver skjuts hem. Gulle dig! Jag hade mycket väl kunnat ta bussen hem, men det är ju lite kul att få skjuts hem av Henke och hans kompisar istället.

Nu sitter jag här idag och försöker rycka upp mig, inför dagens besök i Bälgviken. Kan ju säga, att jag inte har den minsta lust, att åka dit. Bara att bita ihop! Nu är det ju mindre än en vecka kvar, innan jag får lämna Bälgviken bakom mig.

fredag 17 februari 2012

Bra fredag

Inser nu, att jag inte kommer att skriva ifatt bloggen, så nu låter jag de två dagarna vara och börjar på ny kula istället. Det ska ju inte kännas jobbigt! Nu har i alla fall lusten att blogga kommit tillbaka, så....

Idag är det fredag och alla är lite extra glada. Själv känner jag ingen större skillnad på dagarna, som bara rusar förbi. Inget fel i sig. Det är skönt att inte jobba, även om jag vet att jag skulle behöva komma ut lite mer och träffa folk.

Jag tycker att jag lyckas fylla mina dagar ändå och jag fattar inte hur jag hade tid att jobba förut! Det har till och med varit lite tjorvigt att få till vissa träffar, för att helgerna inte riktigt räcker till. Beror nog mer på, att de jag vill träffa jobbar.

Hur som helst, så tycker jag att jag lyckas fylla mitt liv med både gamla, nya och nyagamla bekantskaper. Jag känner, att det går åt rätt håll i alla fall. Dessutom, så försöker jag att utmana mig själv och går lite utanför trygghetszonen. Det gäller ju att hitta nya vänner också.

Idag är det trygghetszonen, som gäller. Jag ska ner till stan, för att luncha med favvo-tjejerna, Eva-Lena och Maria. Karin kunde tyvärr inte vara med idag, så vi får satsa på nästa träff istället. Krya, Karin!

Jag kryssar fram i hallen, mellan alla kartonger och kassar. Nu ser det nästan värre ut, här hemma, än det gjorde när jag höll på och flyttade in. Allt blir nog bättre, bara jag får dit någon mer hylla till förrådet. Då kan jag strukturera upp allt bättre och därmed få lite mer plats.

Som jag nog har nämnt tidigare, så jag jag fått ett gratis månadskort på bussen, så jag väljer givetvis att låta bilen vila. Jag har ju två busslinjer att välja mellan, så jag behöver inte vänta länge på att bussen ska dyka upp, bara jag väljer att kliva på vid rätt hållplats. Känns lyxigt!

Eva-Lena står redan och väntar, när jag är framme vid Beirut Zeller, där vi ska äta lunch. Vi kramar om varandra och snart dyker även Maria upp. Den här gången har vi bokat bord, för sist fick vi lång näsa och fick gå till ett annat ställe. Säkert just därför, så är det inte alls mycket folk idag på Beirut Zeller.

Mysigt, att få rå om tjejerna riktigt och få höra hur de har det på jobbet och med familjerna. Det är nog det enda jag saknar, från tiden då jag jobbade, gemenskapen med alla härliga kollegor. Vilken tur att vi kan träffas och äta lunch, när vi vill då!

När lunchen är över, så gör Maria och jag sällskap till Claes Ohlson, för att köpa en "pet-penna" till iPhone. Jag satt igår och försökte hjälpa Lillis med hans nya iPhone och då sa han, att det var lite svårt med Touch-skärmen, så när jag såg att det finns "pet-penna", så vill jag direkt köpa en till honom.

Precis, när jag har krånglat på mig i ett par alldeles för tajta jeans i en provhytt, så ringer Ullis. Hon är klar med sitt och jag kan komma hem till dem. Vi ska göra sällskap senare, till hennes läkare. Konstigt, men härligt, att man fortfarande kan ha betydelse, som mamma, i dessa sammanhang.

Det är ett positivt besök hos läkaren. Trots att Ullis har så himla ont i höfter och bäcken, så är det i alla fall inga fysiska fel, enligt den röntgen hon har fått göra. Känns skönt! Då finns det hopp om, att den nya medicinen kan hjälpa till att dämpa smärtan.

Efter läkarbesöket, gör vi sällskap till Järntorget, där jag har tänkt hoppa på min buss hem. På håll, ser jag sen hur Ullis haltar fram över torget. Stackars liten och inget finns det jag kan göra, mer än att bara finnas där. Tur att hon är envis, som sin mor!

Jag blir lite lätt matt, när jag öppnar dörren och kliver in hemma i röran. Nu måste jag se till att göra något åt saken! Inte nu, men sen.... Simba har varit själv några timmar, så nu vill han ha full attention. Jag får inte ens sitta ifred på toaletten!

Lillis ringer och säger, att han kommer vägen förbi. Bra, då kan jag passa på att ge honom den där "pet-pennan". Han blir, som väntat, jätteglad. Oslagbar känsla, när man gör någon annan människa glad!

Kan i alla fall summera, att den här dagen har varit tio gånger så bra som igår. Jag behövde nog den urladdningen. Ett slitet uttryck, men ack så sant, "Efter regn, kommer solsken!".

torsdag 16 februari 2012

Känslostorm

Jag har just tänt ljuset för Johnny och satt mig vid datorn, för att skriva. Huvudet bultar och jag är helt svullen i ögonen av all gråt. Ändå känner jag, att jag måste skriva av mig, i alla fall den här dagens känslor.

Jag har varit ute, på eftermiddagen i Bälgviken, tillsammans med Lillis och tömt huset och garaget på de sista sakerna. Då kom all sorg, som ett stor snyting, rakt i ansiktet och utan förvarning.

Det var nog det att jag tänkte, att det här kanske var sista gången jag var i Bälgviken. Sen vet jag ju, att jag kommer att åka hit fler gånger, innan tillträdet, nästa fredag.

Alla fina minnen kom till mig och fullständigt överrumplade mig, där i det kalla garaget. Jag gick in i huset och gick genom de tomma rummen, som ekade kusligt. Nej, här vill jag inte vara mer! Ändå vill jag inte riktigt släppa taget.

När Lillis och jag åkte tillbaka, så kändes det lika jobbigt, som den dagen, när jag satt i bilen, på väg mot begravningen. Tårarna bara sprutade och jag kunde inte hejda känslostormen, som kom. Tur att jag inte åkte hit själv, som jag först hade tänkt!

Hemma hos mamma, kunde jag torka tårarna och få en stärkande kopp kaffe och macka. Skönt att få sitta en stund med mamma och Lillis och bara vara.

Bloggen haltar två dagar, men jag orkar inte skriva ifatt, inte just nu i alla fall.....


tisdag 14 februari 2012

Alla Hjärtans Dag

Ja ha, då var det Alla Hjärtans Dag, idag då. Känns så konstigt, att man inte har någon hjärtevän, att mysa med. Johnny och jag brukade alltid vara noga med, att komma med någon liten blomma till varandra, eller göra någon extra god mat. Jag får väl tända ljuset ikväll, istället då.

Idag ska Henke komma och hjälpa mig, att lasta ur garaget i Bälgviken. Därför är jag på väg till affären, för att handla lite extra god frukost till min lilla gubbe. Jag får väl skämma bort honom istället då!

Förutom att handla frukost, så fyller jag nästan en hel påse med stora, röda geléhjärtan. Det är något jag alltid har köpt hem på Alla Hjärtans Dag, så då blir det så, även idag.

Henke äter frukosten med god aptit och jag sitter bredvid och njuter av att se hans aptit. Jag åt frukost redan för ett par timmar sedan. Så fort Henke har ätit klart, så ska vi åka och låna Lillis bil med släpkärra, för att få med oss alla saker från Bälgviken.

En sån här dag, är det viktigt att jag har något meningsfullt att göra och att jag har någon med mig ut till Bälgviken. Jag misstänker att det känns svårt för Henke också, så då är det ju bra, att vi gör det här tillsammans.

På plats i garaget, så känner jag bara en panikartad känsla, när jag inser hur mycket saker det är kvar att hämta. Min plan blir, att försöka inrikta oss på det som ska till kommande loppis i Borsökna och det som ska hem till mig. Resten får vi helt enkelt ta en annan dag.

Även om vi kör på för fullt, så hinner vi bara med två lass. Henke ska med Johanna på bio och behöver vara hemma till klockan sex. Självklart! Vi kan fortsätta en annan dag. Nu har vi ju i alla fall fått iväg det jobbigaste. Tack Henke!

Samma panikkänsla kommer tillbaka, när jag kliver in hemma i lägenheten. Där står kartonger och påsar huller om buller. Vart fasen ska jag göra av allt?! Mycket av det här kommer nog att åka ut till förrådet. En del kommer nog att gå till loppisen också.

Jag pratar en stund med Ullis. Hon och Hailey har feber idag. Egentligen skulle jag ha hälsat på dem idag, men nu skjuter vi det till en annan dag. Marre lovar att hjälpa mig i morgon, när jag säger att jag tänkte ta en sväng till ut till Bälgviken med släpkärran. Toppen!

Nu sitter jag här och mår illa. Jag har moffat geléhjärtan för brinnande livet. Tanken var ju att jag skulle bjuda mina barn med respektive på hjärtana, men Henke gillade dem inte så mycket och Ullis är ju sjuk. Går ju inte att sluta äta ju! Bläää!


måndag 13 februari 2012

Låg måndag

Solen skiner härligt ute, idag också, men jag känner mig inte i form alls idag. Tänk vad snabbt det kan vända! Igår kändes allt bra och jag kunde njuta av allt runt mig. Idag känns allt bara värdelöst och tungt. Jag kan bara inte komma mig för, att göra något meningsfullt.

Ett tag, så funderar jag på om jag skulle ta en promenad, i det vackra vädret. Jag brukar ju må bättre av det, men nu har jag bestämt med en vän, som ska komma vid elva och hämta tvingar, jag har lånat av honom, så jag hinner inte.

Efter att Micke har hämtat sina tvingar, så tar jag i alla fall en promenad till affären. Det får räcka för idag. Jag har ju en till tid att passa. Kvart över två ska jag vara hos min beteendevetare. Kanske en bra dag att gå dit, idag då.

Solen har redan gått i moln, men det känns ändå bra att komma ut lite. Trodde att jag skulle bli galen därhemma tidigare, av en svårbeskriven oroskänsla i magen och en seg håglöshet. Jag blev ju varnad av läkaren, att det kan bli så här, när man ändrar på medicindosen.

Hur som helst, så är det skönt att strosa runt lite bland hyllorna, därinne på ICA Stenby. Ska bli kul att se, om jag får jobba något här sen. Då kanske det är jag, som står och plockar upp varor i hyllorna, eller sitter i kassan. Jag tror faktiskt att det skulle vara kul, i alla fall några timmar i veckan.

Jag hinner lagom få i mig lite lunch, innan det är dags att gå till Vårdcentralen. Se där, nu får jag ju en promenad till! Jag lägger märke till, att snön har smält bort i södersluttningarna, invid gångbanan. Skönt att det börjar gå mot våren!

Anna, min beteendevetare, är lika gullig som vanligt. Det känns så skönt, att kunna komma dit och få hjälp att hitta tillbaka på spåret. (Det där lät inte bra...) Hon ber mig att skriva ner mina negativa tankar, när de plågar mig som värst. På så vis blir det lättare, att få dem ur skallen.

Även om jag inte jublar, så känner jag mig ändå stärkt av besöket hos Anna, när jag gå hemåt. Jag har en ny tid inbokad om två veckor. Känns bra.

Mm, det är "Alla Hjärtans Dag" i morgon. Hur bra känns det?! Jo, självklart kommer jag ju att höra av mig till mina nära och kära, men jag saknar Johnny. Vi brukade alltid göra något gulligt till varandra, på den här dagen. Jag har till och med kvar rosen, jag fick av Johnny förra året.

För att skingra tankarna, så sätter jag mig vid datorn och börjar kolla runt. Då slår det mig, att sist jag skulle vara duktig och fylla i en blankett, inför kommande deklaration, så gick det käpprätt åt skogen. All data försvann, när jag trodde att jag sparade undan blanketten.

Alltså har jag lite att göra nu då. Orkar jag? Jo då, det gör jag visst. Hur kul är det, att ha det kvar sen och det blir panik?! Johnny gjorde ju ett stort antal aktieaffärer, som nu ska redovisas i detalj, på en sk K4:a. Kul? Nej, men det får mig att sluta grubbla.

Nu är dessa blanketter utskrivna och klara. Dessvärre, så har bläckpatronerna börjat larma, om att de snart är slut. Ja ha, bara att försöka hitta nya någonstans på nätet då. Så då! Känns lite som vuxenpoäng. Jag har ju aldrig behövt tänka på sånt förr.

Bara skit på TV ikväll! Å andra sidan, så har jag väl aldrig varit beroende av att titta på TV. Det är lite värre med datorn. Den känns mer som, att man gör något meningsfullt, även om det inte är så. Kan ju vara det, att man har kontakt med folk, via t ex Facebook.

Tur också att jag har bloggen att kräkas i! Tack alla ni, som läser och förstår! Bloggen är min ventil. Där kan jag uttrycka vad jag känner och på så vis få ur mig de känslor, som för tillfället plågar mig. Ändå har jag kommit en bra bit på väg, i alla fall om jag ska tro Anna.

söndag 12 februari 2012

Söndag med vårkänslor

Leendet jag hade på läpparna, när jag la mig igår, sitter kvar idag också. Det var verkligen kul igår och jag känner mig glad av det, även idag. Att delta på en trevlig fest, innebär stor påfyllning av energi. Min egen teori....

Jag var så pass klok, att jag slopade alkoholen efter tolvslaget och höll mig dessförinnan bara till vin och cider. Det innebär att jag kan vakna utan huvudvärk och bara med positiva känslor i kroppen. Önskar att man alltid kunde vara så pass förståndig, men det är ju inte alltid förståndet som styr.

Det är en strålande dag ute idag. Egentligen skulle jag försöka ta mig ut på promenad, men jag inser att jag inte kommer att hinna det utan stress. Klockan ett ska jag vara hos Henke på födelsedagskaffe och innan dess har jag lite att pyssla med.

Simba vågar sig ut på en liten upptäcksfärd på gården. Jag brukar låta dörren stå på glänt, så att han kan komma in, när det blir "otäckt". Idag blir jag tvungen att gå ut och leta efter honom. Han och en grannkatt sitter och lurpassar på varandra bakom förråden.

Så fort Simba får syn på mig, så blir han extra kaxig och jagar hem den lilla grannkatten. Först därefter kan han komma in och då är han stolt som en tupp. Man riktigt ser hur nöjd han är med sin insats. Hoppas bara att han inte får igen av samma mynt!

Jag måste ta mig till affären, för att handla en blombukett och ett grattiskort, så det blir ju en liten promenad i alla fall. Solen värmer härligt och jag känner att jag går omkring och ler, nästan fåraktigt. Får se upp, så att inte folk tror jag är påtänd eller nåt!

Det blir svagt rosa tulpaner till Henke. Det blir en likadan bukett till mig själv. Måste ju se till att få lite vårkänsla i köket. En bukett med tulpaner på köksbordet piggar ju alltid upp....


Mamma och Lillis hämtar upp mig på vägen till Henke. Det är ju onödigt att åka i två bilar. Dessutom har jag tänkt ta en promenad tillbaks hem sen.

Henke och Johanna har fått det jättefint, sen jag var där sist. De har köpt lite nya möbler och ställt undan en del i förrådet. Katten Morgan möter oss med ett "Prrrmjauu!" Verkligen mysig misse! Dessutom får jag gosa lite med en av deras söta tamråttor. Jag bara älskar djur!

Henkes pappa, Sven och hans sambo, Marie kommer också. Straxt därefter kommer Ullis och Marre med Hailey. Hon är som vanligt på ett strålande humör. Hon får smaka både kaka och saft, så hon blir nästan helt i extas. Vi skrattar gott åt hennes aptit på det söta, som bjuds.

På promenaden hem njuter jag i fulla drag. Jag har ingen brådska, utan kan gå i sakta mak. Solen värmer i ansiktet och jag kan se, att snön har börjat smälta, där solen kommer åt. Det droppar från taken och det skvalar i stuprännorna. Våren är helt klart på väg!

Nu har jag precis tittat på ett naturprogram om Madagaskar. Simba satt i mitt knä och tittade, han med. Jag blir så glad av att se naturprogram. Ikväll ska jag inte bli sen i säng. Känns faktiskt att jag har varit ute och "slarvat".

Tandläkarbesök och 50-årsfest

Tio minuter innan avtalad tid, tar jag på mig de blå skoskydden och sätter mig i väntrummet. Tro det eller ej, men jag har blivit kallad till ett tandläkarbesök, fast det är lördag. Det är en kombination av långa vårdköer och önskemål från patienterna, får jag förklarat för mig.

Jag har skött mina tänder bra, för jag har inga hål och inte ens tandsten. Hade jag dessutom använt tandtråd varje dag, så skulle jag ha fått en stjärna i journalen. Får ta det till nästa besök, om två år. I kassan förklarar de att det finns rabatter kvar från Försäkringskassan, så jag klarar mig undan lite billigare. Tack för det!

Direkt efter tandläkarbesöket, så åker jag hem till mamma och Lillis, för att hjälpa till att bära lite saker, som ska till Vilsta. Lillis har monterat isär den stora skinnsoffan, men inser att den är för tung för oss. Han ska istället anlita en flyttfirma, som även får ta hand om de tunga möblerna från övervåningen.

I stället, hjälper jag till att bära den nya stora TV:n ut till bilen och sedan in i lägenheten i Vilsta. Då är dagens bärande avklarat och jag kan åka hem, för att göra mig iordning, inför kvällens fest. Lillis lämnar med en påse fågelfrö till änderna, så jag stannar till vid broarna och häller ut fröna på isen.

När jag kommer hem, så börjar jag med att baka en morotskaka till Henke. Vi ska fira hans födelsedag i morgon och jag har lovat att bidra med morotskaka, som jag brukar. Medan kakan gräddar klart i ugnen, så sitter jag en stund vid datorn och tittar.

Efter duschen, så är det äntligen dags att svida om till nya klänningen. Känns jättekul, att klä upp sig från topp till tå. Just när jag håller på och tar på mig nylonstrumporna, så ringer min mobil. Det är en kille, som ska komma och hämta en grej jag säljer på Facebook.

Panik! Jag har bara lyckats få på mig ena strumpan och håller den andra i handen. Han vill att jag ska hålla utkik efter hans bil från fönstret och guida honom rätt bland husen. Känns så där, att smyga omkring längs väggarna, med bara en strumpa på.

Jag hinner precis få på mig andra strumpan, när han ringer på dörren. Puh, det var i sista sekunden! Lite lätt generad, förklarar jag att jag är på väg till en fest. Han studerar mig från topp till tå och jag känner att jag rodnar. Snabbt lämnar jag fram det han har köpt och stänger dörren.

Straxt därpå, kommer Gunilla och plingar på dörren. De är snälla och hämtar upp mig till förfesten hos Ann-Jeanette och Andres. Det ska bli så himla kul!

Vi är tretton personer samlade hos familjen Saamel. Vi står i deras fina kök och dricker lite gott och äter snacks. Sen är det dags att öva på vårt framträdande, vi ska göra för Thomas på hans 50-årsfest. Det går väl så där, men det blir nog bra, bara vi kommer dit.

Festen hålls i Frimurarlogens lokaler, bredvid Klosters kyrka. Vi möts av en gång kantad av marschaller. Där stämmer vi upp i en rungande "Ja må han leva!" Thomas och Karin möter oss i trappan och vi kramar om dem.

Vi är runt femtio personer, som har samlats för att fira Thomas, som fyller femtio år. Många av oss är fd kollegor, från tiden på FB Data i Hållsta, men det finns också långväga gäster från Tyskland med på festen. Alla bidrar vi till en härlig blandning av människor och det blir en toppenfest, på alla sätt och vis.

Jag var lite nervös först, över hur det skulle kännas att komma som singel, bland alla par. Det går helt över förväntan och jag kan släppa loss och ha kul. Det är först efter klockan ett, när DJ Arne Talving börjar tona ner musiken, till de sista tryckarna, som jag känner mig lite utanför.

Då känner jag mig fruktansvärt ensam, mitt bland alla goa människor. Alla vill ju dansa sista dansen med sin älskade. Det skär i hjärtat, när jag ser alla paren på dansgolvet. Inte för att jag missunnar dem, utan för att jag saknar Johnny.

Istället för att deppa ihop helt, så tackar jag för mig och tar en taxi hem till Simba. Det har varit en jätterolig kväll, med god mat, god dryck och roliga människor. Jag lägger mig med ett leende på läpparna och tänker på hur lyckligt lottad jag är, som har så många fina vänner.

fredag 10 februari 2012

Min dag

Den här dagen är vikt, bara för mig. Tanken är att jag ska ha lite egenvård, som jag brukar kalla det. Ni vet sånt där, som man egentligen aldrig tar sig tid till, men som man så väl behöver med jämna mellanrum, för att må bra.

Efter en utdragen frukost, med sista kaffet framför datorn, så tar jag tag i min egenvård. Den börjar med att jag färgar ögonbryn och ögonfransar. Efter det, en pincett med förstorande spegel. Oh my Goood! Syns att det var länge sedan.

Nästa steg i min beautitreatment, blir att "tofsrycka" benen. Ett annat av mina favoritutrryck för samma sak, är att "ta av Helly-Hansen". Iooouuu..... flera centimeter långa hår! Tror inte att jag har gjort någon epilering av benen, sen mamma och jag var iväg till Playa del Inglés i november och det syns, kan jag meddela.

Sen är det dags att göra ett grundligt fotbad, med efterföljande pedikyr. Även det en välbehövlig behandling, som har dröjt alltför länge. Tror banne mig att delar av nagellacket sen Playa del Inglés sitter kvar. Är det sant, Lena?!

Medan jag sitter i fotbadet, så hinner jag kika lite på mina annonser på köp/sälj-sidan på Facebook. Så typiskt mig, att inte kunna sitta sysslolös ens den lilla stunden. Nej då, på den stunden hinner jag få till flera "affärer".

För att det inte ska bli stressigt, så tar jag bilen och åker till Tuna Park, för att handla. Jag har ju tänkt att mamma och jag ska äta räkor, ost och dricka vin ikväll, så jag handlar lite smått och gott.

Helt emot mina principer, så är jag superhungrig, när jag går där mellan hyllorna. Givetvis, så slinker det ner en rejäl påse med smågodis också. Det händer inte så ofta, så det känns helt OK.

När jag står i duschen, så ringer givetvis mobilen. Jag var förberedd på att det skulle ringa på någon telefon, när jag duschade, så alla telefonerna ligger inom räckhåll. Lillis står i Vilsta med ett gäng gräsänder och vill bara höra med mig, om jag kan googla på vad som är bra mat för änder.

Efter duschen, sätter jag mig framför datorn och kollar vad som är bra mat för änder. Hmm...ja, det verkar som att vanligt fågelfrö ska vara bra. Får änderna välja själva, så är det vanligt bröd, som är favoriten, men det är bättre med fågelfrö. Tänk, vad man får lära sig!

Då var det dags för en grundlig ansiktsrengöring också då. När jag duschade, så gjorde jag en grundlig peeling på hela kroppen, så nu ska även ansiktet få sitt. Den här årstiden, så känner man sig så glåmig och livlös i skinnet, så det blir nog uppiggande.

Straxt efter fyra, så kommer en tjej och hämtar min gamla herrbetjänt. Känns så himla bra att kunna sälja mina gamla prylar till folk, som behöver dem bättre. Hellre det, än att bara slänga eller skänka dem. Nu ser jag i alla fall vem, som får ta hand om dem.

Mamma kommer vid femtiden och jag dukar fram ost, kex och räkor. Jag är helt rödblommig av all peeling och håret står som en kvast, men vad gör det. Det känns så kravlöst och skönt, när vi träffas. Vi är som vi är och det blir som det blir.

Vi sitter länge i skenet av levande ljus och pratar och äter. Ömsom skratt och ömsom tårar. Allt är tillåtet, inget är tabu. Precis som det ska vara!

Lillis ringer straxt innan halv tio och undrar om det är dags att hämta mamma. Jo, det kan väl vara dags, kanske. I morgon ska jag vara hos tandläkaren tjugo i tio. Vi skrattar gott åt den bild vi framkallar, jag hos tandläkaren med räkskal mellan tänderna och med blå tunga.


torsdag 9 februari 2012

Mormor- och Haileydag

Idag känns det faktiskt bättre, när jag vaknar. Jag har ju flera kul saker, att se fram emot, så det är ju inte så konstigt, egentligen. Mamma och Lillis ska komma över på lunch och jag ska se efter Hailey hela dagen.

Jag börjar med att gå en sväng till affären, eftersom det saknas lite saker i kylskåpet. Det är kallt ute, men solen skiner, så det gör ingenting. Det känns fortfarande helt underbart, att ha gångavstånd till affären. Det kommer nog ta tid, innan jag har vant mig vid det.

Medan jag, mamma och Lillis smörjer kråset med karrékotletter i grädd- och kantarellsås med pressad potatis till, så får Hailey tugga på ett smörgåskex med smör. Hon verkar ganska nöjd med det och jag vet, att hon nyss har ätit och snart behöver sova.

Vi dricker en slät kopp kaffe efter maten, innan mamma och Lillis tackar för sig. De har mycket att stå i nu, med nya lägenheten. Fort på med varma kläder och bums ner med Hailey i vagnen. Nu bär det iväg ut på långpromenad i det vackra vädret.

Jag hinner inte mer än runt husknuten, innan Hailey har slocknat. Bra, då hinner jag ta en rejäl promenad, medan hon sover. Få se nu.... Jag har ju funderat på, hur man tar sig runt Mesta skola och vidare ut på gärdet, mot Borsökna.

Sist jag gick den sträckan, så hamnade jag ju på en åker. Det tänker jag inte göra idag, när jag har barnvagn och allt. Det är ju inte värre än att jag får vända, om det nu skulle tjorva till sig.

Jag hittade inga vantar till Hailey, men jag har sett till att hennes små händer ligger väl inpackade i åkpåsen och overallen. Hon ser så totalt avslappnad ut, där hon ligger och snusar sött i vagnen. Min lilla solstråle!

Jodå, jag hittar stigen förbi husen efter Mesta skola, så att jag kommer runt i skogen och tillbaka på gångstigen genom Mesta. Ja, det var ju över lite stock och sten, men det gick ju galant, att ta sig fram ändå. Trodde att Hailey skulle vakna, när det guppade som värst, men det verkade bara fördjupa hennes sköna middagslur.

Vi kommer ända fram till Lagerberg, innan Hailey vaknar. Hon envisas med, att ha en av sin små händer framme, utanför åkpåsen. Den blir snabbt kall och röd. I brist på något annat, så tar jag av mig min varma fingervante och trär över hennes lilla hand.

Det tycker Hailey är kul och hon skrattar gurglande åt sin stora handske. Dessvärre, så börjar lilla damen vara ordentligt hungrig, så det härliga skrattet byts snart mot ett klagande gnäll. "-Vi är snart hemma nu, Hailey!" Jorsåatt, hon förstår precis! NOT!

Så här rödblommig och fin blir man efter en långpromenad....


Väl inne i värmen igen, så ser jag till att sätta henne i barnmatstolen, medan jag värmer på en rejäl portion av kött, sås och potatis. Det här kommer hon aldrig att få i sig, eller JO! Allt går ner med en stor aptit. Härligt, nu kan vi leka en stund....


Henke ringer och säger, att han och Micke har tänkt åka ut till Bälgviken, för att titta till huset. När Henke var ute sist med Ullis och Marre, så hade vattnet fryst i stora badrummet. Konstigt, eftersom jag har värmen på.

Jag hinner precis lämna ut bilnyckeln till Henke och Micke, när Hailey återigen börjar kinka och stå på tå vid diskbänken. "-Men lilla gumman, kan du verkligen vara hungrig igen?!". Jodå, hon smäller i sig en hel banan, utan omsvep!

Jag bjuder Henke och Micke på kaffe och kanelbullar, när de kommer tillbaka. De berättar om, att de har varit uppe på vinden, där vattenledningarna går. När de knackade på ledningarna, så kunde de riktigt höra, hur det rasslade till i rören och så släppte isproppen.

På samma sätt, så släppte oron i mitt bröst, över problemen med det frysta vattnet. Det skulle ju vara typiskt, om det hände något nu, när jag snart ska lämna över nycklarna till de nya ägarna. De berättar vidare, att de har lämnat kallvattenkranarna lite lätt droppande, så att det inte ska frysa igen.

Morbror Henke tyckte att Hailey skulle ha bananmärket i pannan....


Hailey får smaka lite kanelbulle, när vi fikar. Då duger inte smörgåskexet längre. De lär sig fort, de små liven! Morbror Henke tyckte att Hailey skulle sitta på bordet....


Men var finns bullarna då?....


Vi håller låda här, Hailey och jag, tills klockan börjar närma sig sju. Nu är hon så pass trött, att hon går till vagnen och letar efter sin tutte och sin gosis. Jag messar Ullis och Marre och de är snart på väg, för att hämta sin lilla prinsessa.

Jag fick rätt om, att den här dagen skulle bli mycket bättre än i går. Jag och Hailey har haft det jättemysigt!

onsdag 8 februari 2012

Upp-och-ner

Tänk så upp-och-ner allt kan vara! Igår kände jag mig riktigt glad och kände mig riktigt nöjd med min dag, när jag gick och la mig.

Idag känner jag bara en krypande irritation i hela kroppen. Vet inte om jag ska kalla det ångest eller vad. Jag har varit ute och gått en rask stavgångspromenad på 5 km, men det blev det inte mycket bättre av. I och för sig, så kanske det hade varit ännu värre, om jag inte hade kommit ut på den där promenaden.

Hur som helst, så fullkomligen klättrar jag på väggarna idag. Samtidigt, så känner jag ingen som helst lust att göra något heller. Vad jag än försöker ta mig för, så känns armarna tunga som bly och benen darrar. Jag bara går omkring och suckar hela tiden.

Egentligen skulle jag ha haft Hailey här idag igen, men de ringde för en stund sen och sa, att det nog inte var så stor mening, eftersom hon sov middagslur så länge. Det kanske blir i morgon istället. Hailey brukar kunna få mig på bra humör.

Lillis har just varit här och lämnat en lagerhylla, som jag ska ha i förrådet. När vi hade fått in den på plats och jag hade lastat den full med saker, så gick jag bara in och började sucka igen. Funderar på om jag skulle ta en lugnande tablett, fast det tar emot det också.

Jag misstänker, att boven i dramat kan vara, att jag från och med idag, har börjat öka dosen på antidepressiv medicin. Det är nog inte helt ovanligt, att man känner sig så här då. Det enda raka är väl, att försöka fokusera på, att det kommer att bli bättre.

Om jag nu ska försöka att se lite positivt på den här dagen då, så har jag ju varit duktig och bokat in lite kul saker framöver. Nu i helgen, som kommer, ska jag på 50-årsfest. Det är bestämt sedan länge.

Helgen därefter, har jag bjudit hem Karin och Thomas tillsammans med mamma och Lillis. Vi ska ha lite trevlig vinprovning och middag. Det ska bli kul och jag har tagit sats länge, för den här bjudningen. Inte för att det tar emot, men för att jag inte har orkat rent mentalt.

Lördagen efter vinprovningen, så har jag bjudit hem tre kompisar på tjejmiddag. Sen håller jag på och försöker hitta ett datum, för att bjuda hit Anna Hall, en fd kollega från Stockholm. Samtidigt, så försöker jag att hålla igen, så att det inte blir för mycket på en gång. Balans, Lena, balans!

Jag önskar så, att jag hade tillräckligt med lugn i kroppen, för att kunna sätta mig ner och läsa en bra bok. Jag tror inte att jag har läst någonting, sen jag slutade att jobba. Ändå har jag så många böcker, som jag längtar efter att läsa.

Samma sak med TV. Jag har ingen som helst ro att titta på TV. Det blir för det mesta datorn istället. Min beteendevetare gav mig i hemläxa att stänga av datorn, i god tid innan kvällsnyheterna på TV. Det har väl gått så där, men jag försöker i alla fall.

Nu ska jag försöka, att samla krafter till att laga en god gryta. Känns sådär nu, att jag tog fram ett paket med karrékotletter från frysen i morse. Nu är jag i alla fall tvungen, att ta rätt på dem. Det går nog bra, bara jag börjar.

Jaha, nu är dessutom tvätten klar att hängas. Jodå, visst gör jag väl lite saker alltid. Det är ju bara det, att allt känns så himla tråkigt och meningslöst. Vi får väl se, om det blir en bättre dag i morgon.

tisdag 7 februari 2012

Läkarbesök och härlig dag med Hailey

Idag ska jag träffa min läkare, för att berätta om hur jag mår och eventuellt ändra på medicineringen. Det är ju inte så kul, att vakna varje morgon och tycka att det skulle kvitta, om jag vaknade alls.

Ingen behöver bli orolig över mina tankar, för jag skulle aldrig utsätta mina nära och kära, för det lidande jag nu genomgår själv. Det är bara en obehaglig känsla, som går över.

Det är lite mulet och lätt snöyra ute, när jag går promenaden till vårdcentralen. Jag har slarvat med min motion ett tag nu, så jag tar vara på varje tillfälle till motion.

En minut över tio, kliver jag in på vårdcentralen. Näsan rinner och jag är helt genomsvettig. Det var inte så kallt, som jag hade räknat med. Kinderna blossar av promenaden och jag inser att det är kö till receptionen. "Shit, då kommer jag för sent till läkaren!"

Jag hinner precis tänka tanken, då min läkare kommer fram och frågar om jag är Lena. Jag behöver inte vänta på min tur i receptionen, utan kan komma rakt in på behandlingsrummet. Snacka om effektivitet! Det är man inte speciellt van vid, inom sjukvården!

En gång tidigare, har jag träffat den här läkaren och han ger samma trygga och lugna intryck, även den här gången. Jag kan berätta, utan omsvep, hur min nuvarande situation ser ut och hur jag mår. Han nickar och förstår, utan att bli mesig.

Efter lite diskussion fram och tillbaka, så kommer vi gemensamt fram till, att jag ska prova att höja dosen av antidepressiv medicin. Min egen teori är, att kroppen har vant sig vid den här dosen och därför behöver mer, för att göra samma nytta, som tidigare.

Alternativet hade varit, att byta medicin helt, men då hade det blivit en ny startsträcka och det känner jag inte, att jag vill utsätta mig för. Då är det bättre, att först prova en höjning av dosen. Jag har ju mått bättre med hjälp av den här medicinen tidigare, så varför inte ge den en chans till?

När jag kommer hem igen, så ringer jag till Ullis och säger att de kan komma över med Hailey. De behöver hjälp, så att de kan få lite ordning i sin nya lägenhet. Det är ju inte så lätt, att ha en ettåring mitt i all röran. Kul för mig också, att få vara lite mormor ett tag!

Jag klär aldrig av Hailey overallen, utan tar henne i vagnen direkt och tar en promenad till Vilsta. Det kommer ner en oidentifierbar nederbörd från himlen, som man blir blöt av. Inte så trevligt, men det är desto trevligare att suga i sig energin av Haileys leenden.

När jag går med barnvagnen, över den lilla bron innan Vilsta herrgård, så är jag tvungen att stanna till, för en mötande bil. Det tar alla gräsänderna, som en signal för att, "Nu vankas det mat!" "-Kvack, kvack!", säger alla änderna och Hailey är helt i extas.

I nya lägenheten i Vilsta, blir det lunch för Hailey. Gammalmormor får agera barnstol, när jag matar Hailey. Sen är det upptäcksfärd, som gäller för Hailey. Så stor lägenhet, utan en enda möbel. Rena rama racerbanan för en ettåring.

Vi tar vägen förbi stallet, när vi går hem. Ett tag, så tror jag att Hailey ska börja gråta, när hon ser de stora djuren. Hon har aldrig tidigare sett en häst, så det är ju inte så konstigt, om hon först blir lite rädd. Hur som helst, så verkar hon gilla hästarna och de henne.

Hela dagen har gått och jag har inte tagit ett enda kort på Hailey. Typiskt! Men jag har ju kameran med mig, så då blir det ett par bilder på hemvägen, i alla fall. Energikick, säger jag bara....


"-Mormor, är det säkert att jag kommer med på bild?" Bäst att luta sig framåt!....


Klockan sex kommer det folk och hämtar mina köksmöbler, som jag skulle sälja. Kvinnan i familjen är kusin med Marre. Hon har dessutom med sig hälsningar från Anne, en gammal kompis från tiden på Sommarvägen i Skiftinge. Snacka om att alla känner alla här i stan!

Nu, när alla har åkt hem, så vågar sig Simba äntligen fram från sin gömma, för att äta mat och gå på lådan. Ett tag, trodde jag att han skulle kissa på sig, när Hailey hela tiden sprang fram och tillbaka i hallen. Nu sätter han sig med en suck av lättnad och kissar en jättepink på lådan. Sen är det mat, som gäller.

En härlig dag med Hailey är till ända. Lite nyheter på det här, så är det nog bara sängen som gäller.

måndag 6 februari 2012

Måndag med många besök

Som vanligt, den sista tiden, så känns det motigt att vakna och komma upp ur sängen. Ute skiner solen och det är gnistrande vackert, men jag känner mig som ett, ursäkta uttycket, "utskitet äppelmos". Tur att jag ska till läkaren i morgon!

Trots min ångest, så kliver jag upp och gör mig i ordning. Idag ska Lena Forsman komma över och käka lunch och promenera med mig i Kronskogen. Jag får riktigt skärpa till mig, för att inte ringa återbud. Nej, jag vill verkligen att det ska bli av, men jag känner att orken inte riktigt finns där.

Mamma ringer och hör hur det är idag och jag berättar, att det väl har funnits bättre dagar. Jag berättar också om, att Lena kommer på besök och att jag ska se efter Hailey sen, en stund på eftermiddagen också. Genast känns det lite bättre.

Så fort jag har gjort mig i ordning, så tar jag fram den färska kycklingen ur kylskåpet. Varför valde jag att göra ugnsstekt kyckling idag, när jag är så ur slag?! Å andra sidan, så är det ju inte så himla komplicerat, att krydda på kycklingen och ställa in den i ugnen i en timme.

Så fort jag har börjat med maten, så återvänder orken och lusten. Det är precis som att man bara behöver komma igång och komma över den där första ångesten, inför det som ska göras. Sen rullar det på och jag tycker att det ska bli kul.

När Lena ringer på dörren, så är maten klar och vi har bara att sätta oss vid bordet och äta. Lena har med sig en fin bukett med tulpaner, som får inta hedersplatsen på köksbordet. Lena har även köpt med sig två smarriga vaniljbullar, men de får vänta tills efter promenaden.

Det är runt sex grader kallt ute, så vi bylsar på oss rejält med kläder, för att inte behöva frysa på promenaden. Jag har lovat att visa Lena "mina" gamla ekar, så vi tar vägen genom skogen till Stenby Hage. Det knarrar härligt under våra fötter och kylan biter i kinderna.

Det blir en promenad på runt 2 - 2,5 km, innan vi kommer tillbaka. Nu ska det bli gott med varmt kaffe och vaniljbullar! Lena är sugen på att träffa Hailey, så jag ringer Ullis och säger, att de kan komma över med henne redan nu.

Marre kommer altanvägen och lämnar in en söt liten tjej i rosa overall och nya skor. Ullis och Marre håller på och försöker få ordning i nya lägenheten, så de är glada över, att få vara lite barnlediga en stund. Nu ska vi mysa, Hailey och jag!

Mamma och Lillis kommer också vägen förbi, när de hör att Hailey är här hemma. Hon skrattar och busar med oss hela tiden, vår lilla solstråle. Först när klockan har passerat sex, så börjar hon bli trötter och jag får ringa efter mammorna.

När alla har gått och det åter blir tyst och lugnt, så kommer Simba fram från sin gömma och låter väldigt anklagande. Han har suttit och tryckt under sängen, mest hela dagen. Han är inte så där förtjust i besök. Speciellt inte de, som gärna vill träffa honom. Sorry, Lena!

Nu värmer vi på lite kyckling, jag och Simba. Sen får jag väl ägna resten av kvällen åt honom. Mattes lilla fegis!

söndag 5 februari 2012

Häftig helg

Återigen, så har det varit en sån där helg, då jag inte har hunnit med att blogga. Är väl i och för sig ett gott tecken på, att jag börjar ta för mig av livet utanför cyberrymden igen, men jag måste ändå säga, att jag har haft abstinens efter att skriva.

Fredagen började med, att jag hjälpte mamma och Lillis, att komma igång med sin flytt till Vilsta. Tanken var, att vi skulle hinna köra dit allt finporslin och alla glas, så att man kunde få upp dessa i skåpen. Sen var det ju en besvikelse, att vi inte fick fart på den nya diskmaskinen.

Med andra ord, så har jag stått och handdiskat allt porslin och alla glas. Händerna blev precis svampiga. Sen fick vi se upp med den oljade bänkskivan i ek. Den var inte tillräckligt mättad med olja ännu, så det blev ringar direkt, om man ställde blöta glas på den.

Det blir i alla fall jättefint i den nya lägenheten! Sen var ju inte flyttstädningen något vidare gjord, så det har vi klagat på. Nu har vi även tagit mått och beställt ett nytt köksbord och fyra stolar. Sen hjälpte jag dem, att beställa nya gardinstänger på nätet. Kostar typ hälften, mot om man går till en affär i stan.

På fredagskvällen var jag hemma hos ett par goda vänner och åt middag och planerade lite, inför kommande 50-årskalas. Vi hade jättekul! Kom hem först efter två på natten, med ett belåtet och fåraktigt leende på läpparna.

Sen var det mindre roligt, att vakna till liv på lördagsmorgonen. Jag hade ju lovat, att hjälpa mamma och Lillis. Löften är ju till för att hållas, men de skjutsade hem mig ganska snart och tyckte, att jag borde vila en stund. Jag protesterade inte, kan jag säga.

På lördagsmorgonen chattade jag med en gammal kompis från åttiotalet. Vi har nyligen blivit vänner på Facebook och vi har pratat om att träffas, för att prata gamla minnen. Nu ville Barbro, som hon heter, att jag skulle komma hem till henne på vin, räkor och lite ost.

Efter en välbehövlig middagslur och en dusch, så bestämde jag mig för, att trots allt ta en buss till Barbro. Hon verkade ju så besviken, när jag först sa att jag inte orkade. Bara att klä på sig och ge sig ut i kylan! Tyvärr, så glömde jag min mobil hemma.

Barbro och jag hade jättetrevligt och vi kunde inte fatta, att det faktiskt är trettio år sedan vi umgicks. Det kändes ju precis, som när vi åt räkor och drack vin, då på åttiotalet. Vi kommer definitivt att träffas fler gånger! Nu bor vi ju ganska nära varandra, så på sommaren kan man ju faktiskt gå eller cykla.

Det var tjugo grader kallt ute, när jag skyndade mig till bussen hem sen. Barbro gjorde mig sällskap, för att visa en genväg genom skogen. Tur det, för bussen kom precis, då vi kom fram till hållplatsen. Snacka om tajming!

När jag kom hem, så hade givetvis både Ullis och mamma ringt på alla tänkbara telefoner under kvällen. Jag vet ju att de blir oroliga, när de inte får tag i mig, så det är väl inget att säga om det. Det var ju klantigt av mig, att glömma mobilen hemma.

Ullis och Marre har börjat att flytta idag. De bestämde sig för att flytta redan nu, eftersom vattnet kommer att vara avstängt under en vecka i deras nuvarande lägenhet. Det är ju inte så kul och speciellt inte när man har barn.

Nu sitter jag här och väntar på att de ska höra av sig. Vi ska göra sällskap ut till Bälgviken, för att hämta möbler de har fått av mig och lite loppisprylar. Skönt, då är det inte så mycket kvar att ta reda på i huset. Det måste ju vara tomt till den tjugonde, då flyttstädningen ska göras.

Jag måste bara berätta också, att Simba är så mycket piggare och gladare nu. Han har ju börjat att äta bra, sen jag hittade Whiskas seniormat i affären. Han fullkomligen vräker i sig maten. Idag var han till och med busig och gjorde några snabba ruscher genom lägenheten. Det är stort, för en katt på sjutton år!


torsdag 2 februari 2012

Torsdag och TRIM

Även idag, har jag en hel del inbokat. Till att börja med, så ska jag gå till min optiker och göra en synundersökning. Kan ju vara bra att kolla med jämna mellanrum.

Det är riktigt kallt ute idag, så jag är glad att jag kom ihåg att sätta i motorvärmaren, innan jag började med frukosten. Nu behöver jag bara skrapa rutorna på sidorna lite lätt. Känns riktigt lyxigt dessutom, att veta att det är brf-föreningen, som betalar notan.

Min syn har inte försämrats så mycket, så att jag behöver byta glasögon. Då kan jag göra något annat, mycket roligare, för dessa pengar! En stor eloge till min optiker, som talade om, att jag lika bra kan köpa billiga läsglas, om jag känner att det skulle behövas.

Efter optikern, så bär det iväg till en guldsmed, för att kolla om det är någon mening att laga en ring, som jag har fått av mamma. Dessvärre, så kostar själva lagningen mer än en ny ring. Sorry, mamma!

Sen går jag till Länstrafikens kundcenter, för att hämta ut mitt gratis månadskort för hela länet. Jag anmälde mitt intresse på deras hemsida, för ett tag sen och hade turen att bli en av de ca 1500 testresenärerna. Inte helt fel att åka buss gratis i 30 dagar!

I bagagen på min bil, så skramlar det häftigt, varje gång jag svänger. Det är de resterande hantlarna och vikterna, som blev kvar. Nu är jag på väg till Vårdcentralen Smeden, för att dumpa dem där. Jag är glad över att bli av med dem och min FB- och trädgårdsvän, Peter är glad över att få ett tillskott på gymmet på jobbet.

När jag ändå är i krokarna, så handlar jag det som behövs på Willy's. Jag har ju lovat mamma och Lillis att bjuda på spagetti och köttfärssås idag, så jag behöver fylla på lite i skåpen, för att kunna uppfylla det löftet.

Vi äter alla med god aptit. Det blev faktiskt riktigt gott! Jag har börjat med, att ha i en påse parmesanost och lite ajvar i köttfärssåsen och det förhöjer smaken otroligt mycket.

Kaffet efter maten kombineras med, att kolla in nya köksmöbler på nätet till mamma och Lillis. Dessutom hjälper Lillis mig, att limma det sista på den trasiga köksstolen. Tack, Lillis!

En stund vid datorn, sen är det dags att ta mig in till stan, för att vara med på TRIM's årsmöte. (TRIM = TRädgårdar I Mälardalen) Känns lite pirrigt att träffa alla nya människor, men jag är ju ingen dununge längre, så det går bra. Självklart åker jag buss!

Nu sitter jag här vid datorn igen och har just betalt in anmälningsavgiften till TRIM's trädgårdsresa till småland, i början av juni. Tjohooo! Gäller att passa på, när jag är på det humöret! Måste ju ta alla tillfällen, att ha lite kul och att träffa nya människor!