onsdag 26 september 2012

Ännu en sorg

Oj, vad länge sedan det var jag skrev något nu! Jag har bara helt enkelt inte haft lust och då ska man ju låta bli. Det har varit många olika känslor, som har präglat den här tiden - både glädje, sorg, ilska och skam.

I början av september, så tog jag det tuffa beslutet att avliva min snart arton år gamla katt, Simba. Han har varit ett stort stöd för mig i mitt sorgarbete, men nu var det helt enkelt dags.

Bosse följde med mig till Djurkliniken, för att stötta mig. Jag storgrät redan i bilen på väg dit och det blev ju inte precis bättre, när vi fick kliva in i behandlingsrummet. Fan vad jobbigt det var! Sen var det verkligen rätt beslut, för jag tror inte att Simba hade så mycket behållning kvar av livet.

Det sista jag viskade till Simba, när han somnade in i mina armar var, "Kom ihåg att hälsa till husse nu!". Vi satt kvar där hos den livlösa katten en stund, även fast veterinären hade konstaterat att hjärtat var tyst. Kunde inte riktigt släppa taget. Tur att jag hade Bosses trygga famn att krypa in i sen.

Den helgen tog vi husbilen rakt ut i spenaten, för att få lite paus från allt. Riktigt skönt att bara ströva omkring i den vackra skogen runt Skottvång. Ville jag inte prata, så var det helt OK. Ville jag älta och gråta, så var det också OK. Sen att vi hittade en hel del fina gula kantareller, var ju bara en bonus.

I och med att jag tog bort Simba, så var det en hel del känslor som kom upp till ytan igen. Jag som trodde att jag inte kunde känna mer sorg nu, men ack vad jag bedrog mig! Det är väl som ett sår, som man måste skrapa bort skorpan på några gånger, för att det ska läka ordentligt.

Det har poppat upp många fina minnen av både Simba och Johnny, nu den sista tiden. De har till och med hälsat på mig i mina drömmar. Något som är både plågsamt och fint. Jag brukar tänka, att nu har de i alla fall varandra, där i himlen, friska och utan ångest.

Sen kan jag inte låta bli att förundras över hur det är möjligt, att i samma hjärta känna gränslös sorg och kärlek, på en och samma gång. Det kan vara lite knepigt att hålla isär de starka känslorna. Ibland kan jag bara börja gråta, utan att egentligen veta varför.

Sen har jag vreden, som plågar mig emellanåt. Hur fan kunde han lämna mig bara sådär?! Så himla taskigt! Sen vet ju jag också, att Johnny verkligen inte var någon elak person och det är då skammen kommer, över att jag känner ilska.

Mitt i allt det jobbiga, så har jag även haft det riktigt kul. Jag har träffat fd kollegor för pubrunda och femkamp på Gröna Lund. Jag har jobbat i baren på Ölkultur och Bosse och jag har varit på hotellweekend i Stockholm.

Nu känner jag mig helt utpumpad, efter allt det roliga. I helgen blir det en sista utflykt med husbilen, innan den ställs av för säsongen. Vi ska till Kloten med mamma och Lillis. Ser verkligen fram emot det, så jag hoppas att både jag och Bosse hinner kurera oss från våra förkylningssymptom innan dess.