tisdag 30 maj 2017

Österrike, del 1

Vi bestämde oss ganska tidigt för att undvika motorvägarna i Österrike, vilket också medförde att vi var tvungna att ta de mindre vägarna över passen in till Österrike. Kul, tyckte vi båda!

Fredagen började bra med underbart väder och klar sikt. Kan inte bli bättre när man ska upp på höjderna och vill kunna ha klar utsikt. Små vägar tog oss genom de små slovenska byarna, upp på svindlande höjder. Än så länge allt under kontroll...


Den slovenska naturen bjöd på ett överflöd av blomsterängar, lite midsommarkänsla igen. Vi puttrade på i vår egen takt och släppte gärna förbi de bilar som vi fick bakom oss om det fanns möjlighet. Allt för att få uppleva så mycket som möjligt...


...och det fick vi! Rätt som det var så tog asfaltsvägen slut och det blev smal grusväg. Väldiga potthål gjorde att vi fick röra oss med ca. 25 km/h. Vi hade nog inte kunnat åka fortare heller, med tanke på ev. lösa gruskanter eller möten i kurvorna.

Vägen slingrade sig ca. 2 mil genom ett fantastiskt skogslandskap, men uj vilka stup vi hade vid vägkanten. Tur att Bosse är så pass lugn! Själv brottades jag med en tilltagande handsvett och ångest över vad vi hade gett oss in på. Av naturliga skäl så tog vi inga bilder här.

Snart var vi ute på asfalt igen och vi kunde pusta ut. Allt hade gått superbra, trots några möten där i skogen på den smala vägen. Äntligen kunde jag börja fota allt det vackra igen...


Vips så hade vi passerat gränsen mellan Slovenien och Österrike. Gränsstationen heter Seebergsattel och ligger på 1218 meter över havet...


Det som slog oss direkt vid gränsstationen var att det var väldigt många motorcyklister, som var där för att leka i de farliga serpentinkurvorna, upp och ner och upp igen. Lite otäckt att möta dem i kurvorna när de lägger ner hojarna så att knät skrapar i vägbanan.

Helt utmattade av den spännande färden genom grusvägen i skogen och det höga passet, så var vi rätt så nöjda när campingen vid Gösselsdorfer See dök upp. Det var bara att checka in och ställa oss tillrätta.

Kvällen vid Gösselsdorf bjöd på lokal matmarknad, upptäckte vi. Perfekt! Det blev bratwurst med surkål och potatissallad och en kall öl. En snaps till det sen också. Sen somnade vi gott i husbilen...


Vädret var fortfarande helt underbart när vi vaknade på lördagen. En perfekt dag att ta cyklarna och utforska omgivningarna kring campingen. Det blev en härlig cykelväg till en sjö i närheten, Klopeiner See. Där pågick en typ av simfestival, så det var full rulle överallt och 20 grader i vattnet...


Sen måste jag verkligen berömma Österrike för deras fina cykelleder. Så vackert och så långt ifrån all hetsig trafik...


Nästa morgon for vi vidare igen. Nu skulle vi över ytterligare ett pass för att komma till  nästa camping. Även vid det här passet så mötte vi många helt galna motorcyklister. Dessvärre så kom vi som andra bil fram till en nyligen inträffad mcolycka.

Vi vet inte hur det gick för killen, som hade kastats av sin motorcykel och låg orörlig på andra sidan vägräcket. Det fanns redan folk på plats och hjälp hade tillkallats, så det var bara att åka vidare hur gärna vi än hade velat göra något för att hjälpa till.

Det är många känslor och tankar som far genom huvudet när man upplever en sådan olycka. Jag har ju själv kört motorcykel som ung och haft flera vänner som förolyckats. Dessutom vet jag ju hur det känns att få ett dödsbud. Vi sa inte mycket till varandra under resten av färden fram till nästa camping vid Putterer See...


Magiskt vacker plats mitt emellan de snöklädda alptopparna...


Självklart blev det ju en cykeltur runt i omgivningarna. Inget vi ångrade, kan jag ju säga...



Idag hade det utlovats åska här i trakten, men vi passade ändå på att ta en vandringsled upp på toppen på bergskullen bakom campingen. Superjobbig vandring rakt upp i ca. en timme, sen lika mycket rakt ner igen. Men så vackert...





Nu sitter vi under markisen och lyssnar på ett stilla smatter medan mörkret sakta lägger sig. Åskan har redan passerat på behörigt avstånd. Efter dagar med uppåt 30 grader i skuggan och vindstilla, så kan det kännas riktigt skönt med regn. I morgon far vi vidare mot nya äventyr i norra Österrike. Tror att vi landar i Mond See några nätter.

torsdag 25 maj 2017

Ilirska Bistrica

Vi stannade totalt åtta nätter på Camping Village Simuni. Sen var det dags att åka vidare. Nu kände vi att vi hade haft sol, bad och härliga utflykter och nu ville vi gärna se något annat. Bye bye Medelhavet! Slovenien nästa!

Här står vi vid färjelägret och väntar på att lämna ön Pag...



Väldigt vackert med denna karga natur, men nu ville vi se något helt annat. Vi tog kustvägen upp mot Rijeka och vidare mot Slovenien. Vårt mål var en ställplats vi hade missat på nerresan, Grill Danilo i Ilirska Bistrica, halvvägs från Kroatien mot Postojna...


Vi hade åska hela vägen dit, men väl på plats så kikade solen fram så att vi kunde röka våra nyinköpta firrar. Supergott!...


På kvällen gick vi en stilla promenad in till det lilla samhället. Många fina gränder och fasader med en patina som inte går av för hackor. Det gamla mot det nya...



Det blev några partin Yatzy i husbilen på kvällen. Regnet smattrade på taket och det åskade så att hela bilen skakade. Mysigt, faktiskt!

På onsdagsmorgonen hade de elaka molnen dragit undan och solen sken igen. Restaurangägaren tittade förbi på eftermiddagen och undrade om vi ville se lite av Slovenien och givetvis tackade vi ja. Vi fick helt enkelt en privat guidning av sevärda platser runtomkring av en genuint vänlig slovensk farbror, (säkert inte mycket äldre än oss).

Först åkte vi genom den lilla byn, gata upp och gata ner. Vi åkte på gator där man inte trodde att bilar kunde ta sig fram. Vår "farbror" berättade med hög och klar stämma på något som skulle föreställa tyska. Engelska fanns inte på kartan. Trots allt så förstod vi varandra hyggligt.

Det rinner ett antal små bäckar med glasklart vatten genom den lilla byn. Vattnet kommer från en underjordisk sjö. Vi fick förklarat för oss att för ca. 100 år sedan så hade varje hus sin egen lilla kvarn, som drevs mha vattenkraft. Här stannade vi för att besöka en familj i ett av dessa fantastiska hus...


Ja, jag vet! Jag ser inte klok ut på bilden, men det kan haft en viss inverkan av en nyss intagen Slibovice á 43 %. Familjen visade stolt upp sin gamla sågverkstad, som också hade drivits med vattenkraft och vi hann hämta andan innan det var dags att åka vidare...


Vår "farbror" förde oss uppåt där vattnet kom ifrån. Dessvärre hade den lilla bäcken, som igår var full av vatten, sinat. Lite snopet, för han hade tänkt visa oss ett helt fantastiskt vattenfall. Nu var det tomt, bara mossa kvar...


Därför "lånade" jag en bild, som kan visa hur vackert det egentligen skulle ha varit...


Sen for vi vidare genom byn upp till en kulle där ett minnesmonument från andra världskriget hade uppförts. Den 17/5 1945 genomfördes ett väldigt blodigt slag just här. Ca. 5.000 soldater stupade. Kändes lite spooky att gå omkring och titta på monumenten...




Sista stoppet på vår lilla sightseeing blev vid en vacker sportfiskesjö. Vi fick komma in i klubbstugan och titta på de monster till fiskar som hade stoppats upp och numera prydde väggarna. Direkt så undrade vi om vi kunde köpa fiskekort till nästa dag och det skulle gå bra...


Sagt och gjort, idag laddade vi med fiskespön och matsäck och tog cyklarna för att hitta tillbaka till den lite hemliga sportfiskesjön. Det var inte jordens lättaste sak, kan jag meddela. Vi hade en grov karta över vägarna och försökte via den att hitta tillbaka till sjön vi hade besökt igår...


2 km rakt upp, sen 2 km rakt ner. Bromsarna gnisslade i nerförsbackarna, men naturen var så där underbart midsommarfräsch och näktergalarna spelade. Så passerade vi en gård där vi kanske kunde fråga hur vi skulle åka. Jag bromsade in.

Plötsligt dök det upp en jättelik Rothweilerliknande hund, som skällde ilsket och markerade att hit men inte längre. Jag klev av cykeln och stelnade till. Den hemska hunden gjorde ett utfall mot mig och satte tänderna i mitt smalben.

Hunden backade när jag skrek, men gjorde sig redo att återigen gå till anfall. Rest ragg och galen i blicken. Då kom husse och tog tag i situationen. Bosse hade inte sett vad som hänt, men förstod direkt att det inte var som det skulle när tårarna rann på mina kinder ikapp med blodet på mitt ben.

Jag blev totalt chockad över händelsen och jag tror att ägaren också blev det. Först lät det som om han skällde på oss på Slovenska. Sen när han sansat sig och kopplat besten, så kom resten av familjen ut och hjälpte till att tvätta och plåstra om mitt ben,..


När vi kom tillbaka till husbilen, så kände jag att det kanske vore klokt att besöka en läkare i alla fall. Vår goa "farbror" på restaurangen blev helt vansinnig när han fick höra vad som hänt. Han skjutsade oss till akutmottagningen och hjälpte oss så att jag fick träffa en läkare.

Det var en trevlig och kunnig läkare, som dessutom var suverän på engelska. Han tittade på mitt sår och jag fick förklara hur det hade gått till. Sen kontaktade han ett större sjukhus och fick veta att spruta mot Rabies eller stelkramp inte skulle behövas. Lättnad!!

Nu har vi precis bestämt oss för att dra vidare mot Österrike i morgon. Den där fiskesjön verkar inte vilja bli hittad, så vi släpper den. Svär lite inombords över att inte ha fått chansen att fånga en av dessa bestar som skulle finnas där.

lördag 20 maj 2017

Simuni

Under våra förflyttningar mellan de olika campingarna har vi sett flera överkörda ormar - en del riktigt stora, faktiskt. Det är ju då man frågar sig hur mycket orm det finns vid sidan av vägen, egentligen...


Det mest udda vi har sett på vägbanan var en kalkon, JAA en kalkon. Helt plötsligt dök det upp en stor fjäderboll framför husbilen och Bosse fick väja för att inte mosa den. Vi skrattade ganska gott några kilometer framöver.

När vi kom ut på ön Pag, så fick jag genast se flera av de vackra fåglarna, "Biätare. Två av dem höll på att krocka med oss när det lekte tafatt framför vindrutan. Bilden har jag "lånat"...


Nu har vi installerat oss ordentligt på Camping Village Simuni på ön Pag. Till och med våra hängmattor har kommit fram. Det tog en bra stund innan Bosse vågade lägga sig med hela sin tyngd. Man vet ju aldrig om snörena håller! Tyckte den här bilden var lite rolig med tanke på skuggorna...


Det vi lärde oss vid incheckningen var att man alltid ska fråga vilket pris man kan få utan ACSI-rabatten. Här skulle vi ha fått betala 15 EUR/dygn med ACSI och då fick vi bara välja de sämre platserna, långt från havet. Nu fick vi en A-plats vid havet med campingens egen rabatt och betalar ca. 14 EUR/natt. Helt suveränt då den här campingen är superbra!...


Som vanligt har vi gjort några utflykter med cyklarna. På den första hade vi tänkt oss att hitta tillbaka till en vingård vi såg på vägen hit. Bosse var skeptisk och sa att det var ju långt dit. Nej då, försäkrade jag, bara några kurvor bort.

Vi började cykla och det gick ganska kraftigt uppåt. Konditionen är ju inte på topp och solen brände oss svettiga. Bara någon kurva bort, kanske efter nästa då...


Men där är ju den där lilla byn där vi handlade på resan hit. Oj, är vi redan här! Måste ha tänkt fel. Vingården var nog långt innan. 7 km rakt upp på berget! Ja, vi fick ju lite välbehövlig motion i alla fall. Vin får vi köpa i affären.

En annan dag gick vi längs stranden till den lilla byn Simuni. Väldigt vackert med den vita klippstranden mot det turkosblå havet. En och annan naturist stötte vi på längs vår promenad. Verkade vara den sortens strand...


Snart kom vi in i välansade villakvarter. Alla husen hade sin egen lilla bad- och båtbrygga. Sen alla fina blommor på det...


Klockan började närma sig lunchtid, så vi tog sikte på en uteservering vi tyckte såg trevlig ut. Gissa om den var...



Didova Kuca är ett namn att lägga på minnet, dvs om man nu gillar den här stilen. Verkar som om ägarna inte bara är duktiga på mat, utan även keramik och tyg. Allt verkade hemgjort! På väggen utanför hängde små söta keramiktavlor...


Tillbaka på campingen igen, kunde vi lite senare avnjuta en av dessa underbara solnedgångar...



Nästa cykelutflykt vi gjorde gick åt andra hållet. Tyvärr lika förbaskat kuperat där, så vi valde en mindre väg som såg ut att gå lite mer längs med landskapet. Vips så hade vi hittat ytterligare en liten mysig grannby - Mandre. Där låg den här "lilla" pärlan till båt...


Längs strandpromenaden så såg jag dessa konstiga havsvarelser, ca. 30-35 cm höga. Har via Google och Facebook försökt att få fram vad det kan vara, men icke. Kanske någon som vet?...


Sen kunde vi ju absolut inte ta samma väg hem. Då blir det ju inte något spännande! Klart att vi ska ta den krångligaste vägen. Svettigt värre!...


Då får man ta sig en kall när man kommit hem till campingen igen...


Igår kväll var det fredag och då gick vi till en av strandrestaurangerna som faktiskt var öppen. (Det är det som är nackdelen med att resa under "off-season", inte mycket som har öppnat för säsongen.) Hur som haver, så hade vi en mycket trevlig kväll på det här stället vid den sk. "Salt Beach"...




På "Salt Beach" kunde man läsa om "Haloterapi", dvs saltterapi. Tidigt kom man på att salt har en väldigt positiv inverkan på immunförsvaret. Arbetarna i saltgruvorna råkade t ex aldrig ut för lungproblem. Lite kul och intressant läsning och förstås härliga svart/vita bilder...



Nu har solen tittat fram igen, efter en förmiddags regnande. Det var faktiskt ganska skönt med regn, med tanke på att vi har haft helt underbart väder här i Simuni. Solstolen nästa!