torsdag 25 maj 2017

Ilirska Bistrica

Vi stannade totalt åtta nätter på Camping Village Simuni. Sen var det dags att åka vidare. Nu kände vi att vi hade haft sol, bad och härliga utflykter och nu ville vi gärna se något annat. Bye bye Medelhavet! Slovenien nästa!

Här står vi vid färjelägret och väntar på att lämna ön Pag...



Väldigt vackert med denna karga natur, men nu ville vi se något helt annat. Vi tog kustvägen upp mot Rijeka och vidare mot Slovenien. Vårt mål var en ställplats vi hade missat på nerresan, Grill Danilo i Ilirska Bistrica, halvvägs från Kroatien mot Postojna...


Vi hade åska hela vägen dit, men väl på plats så kikade solen fram så att vi kunde röka våra nyinköpta firrar. Supergott!...


På kvällen gick vi en stilla promenad in till det lilla samhället. Många fina gränder och fasader med en patina som inte går av för hackor. Det gamla mot det nya...



Det blev några partin Yatzy i husbilen på kvällen. Regnet smattrade på taket och det åskade så att hela bilen skakade. Mysigt, faktiskt!

På onsdagsmorgonen hade de elaka molnen dragit undan och solen sken igen. Restaurangägaren tittade förbi på eftermiddagen och undrade om vi ville se lite av Slovenien och givetvis tackade vi ja. Vi fick helt enkelt en privat guidning av sevärda platser runtomkring av en genuint vänlig slovensk farbror, (säkert inte mycket äldre än oss).

Först åkte vi genom den lilla byn, gata upp och gata ner. Vi åkte på gator där man inte trodde att bilar kunde ta sig fram. Vår "farbror" berättade med hög och klar stämma på något som skulle föreställa tyska. Engelska fanns inte på kartan. Trots allt så förstod vi varandra hyggligt.

Det rinner ett antal små bäckar med glasklart vatten genom den lilla byn. Vattnet kommer från en underjordisk sjö. Vi fick förklarat för oss att för ca. 100 år sedan så hade varje hus sin egen lilla kvarn, som drevs mha vattenkraft. Här stannade vi för att besöka en familj i ett av dessa fantastiska hus...


Ja, jag vet! Jag ser inte klok ut på bilden, men det kan haft en viss inverkan av en nyss intagen Slibovice á 43 %. Familjen visade stolt upp sin gamla sågverkstad, som också hade drivits med vattenkraft och vi hann hämta andan innan det var dags att åka vidare...


Vår "farbror" förde oss uppåt där vattnet kom ifrån. Dessvärre hade den lilla bäcken, som igår var full av vatten, sinat. Lite snopet, för han hade tänkt visa oss ett helt fantastiskt vattenfall. Nu var det tomt, bara mossa kvar...


Därför "lånade" jag en bild, som kan visa hur vackert det egentligen skulle ha varit...


Sen for vi vidare genom byn upp till en kulle där ett minnesmonument från andra världskriget hade uppförts. Den 17/5 1945 genomfördes ett väldigt blodigt slag just här. Ca. 5.000 soldater stupade. Kändes lite spooky att gå omkring och titta på monumenten...




Sista stoppet på vår lilla sightseeing blev vid en vacker sportfiskesjö. Vi fick komma in i klubbstugan och titta på de monster till fiskar som hade stoppats upp och numera prydde väggarna. Direkt så undrade vi om vi kunde köpa fiskekort till nästa dag och det skulle gå bra...


Sagt och gjort, idag laddade vi med fiskespön och matsäck och tog cyklarna för att hitta tillbaka till den lite hemliga sportfiskesjön. Det var inte jordens lättaste sak, kan jag meddela. Vi hade en grov karta över vägarna och försökte via den att hitta tillbaka till sjön vi hade besökt igår...


2 km rakt upp, sen 2 km rakt ner. Bromsarna gnisslade i nerförsbackarna, men naturen var så där underbart midsommarfräsch och näktergalarna spelade. Så passerade vi en gård där vi kanske kunde fråga hur vi skulle åka. Jag bromsade in.

Plötsligt dök det upp en jättelik Rothweilerliknande hund, som skällde ilsket och markerade att hit men inte längre. Jag klev av cykeln och stelnade till. Den hemska hunden gjorde ett utfall mot mig och satte tänderna i mitt smalben.

Hunden backade när jag skrek, men gjorde sig redo att återigen gå till anfall. Rest ragg och galen i blicken. Då kom husse och tog tag i situationen. Bosse hade inte sett vad som hänt, men förstod direkt att det inte var som det skulle när tårarna rann på mina kinder ikapp med blodet på mitt ben.

Jag blev totalt chockad över händelsen och jag tror att ägaren också blev det. Först lät det som om han skällde på oss på Slovenska. Sen när han sansat sig och kopplat besten, så kom resten av familjen ut och hjälpte till att tvätta och plåstra om mitt ben,..


När vi kom tillbaka till husbilen, så kände jag att det kanske vore klokt att besöka en läkare i alla fall. Vår goa "farbror" på restaurangen blev helt vansinnig när han fick höra vad som hänt. Han skjutsade oss till akutmottagningen och hjälpte oss så att jag fick träffa en läkare.

Det var en trevlig och kunnig läkare, som dessutom var suverän på engelska. Han tittade på mitt sår och jag fick förklara hur det hade gått till. Sen kontaktade han ett större sjukhus och fick veta att spruta mot Rabies eller stelkramp inte skulle behövas. Lättnad!!

Nu har vi precis bestämt oss för att dra vidare mot Österrike i morgon. Den där fiskesjön verkar inte vilja bli hittad, så vi släpper den. Svär lite inombords över att inte ha fått chansen att fånga en av dessa bestar som skulle finnas där.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar