Låg dag idag

Jag är inte riktigt i form, när jag vaknar idag. Bosse kom hem igår och vi hade en mysig dag och kväll, men ändå finns det en obehagskänsla där i mitt inre. Det går liksom inte att ta på. Det bara gnager och gnisslar där inne i själen.

Efter en långsam frukost, bestämmer jag mig för att gå milspåret i Vilsta med mammas hund idag. Både hon och jag kan behöva det. Vågen var inte nådig mot mig i morse, så nu får det banne mig vara slutmoffat ett tag framöver.

Det är riktigt härligt väder ute idag. Klar och hög höstluft. Såg till och med att en vän från Bälgviken hade fått skrapa rutorna i morse. Brrr..... Vill inte ha höst än, i alla fall inte med frost och kyla.

När jag parkerar cykeln på gården hos mamma och Lillis, så kommer Effie utrusande och skriker för fullt. Mamma har redan hunnit berätta att "Lelle kommer och tar dig med på promenad snart.", så Effie har väntat en bra stund på att jag ska dyka upp.

Så fort vi kommer in i skogen, så börjar min "svampradar" att scanna av omgivningen runt spåret. Jodå, vi hinner bara ett femtiotal meter in på spåret, innan jag ser den välbekanta orangegula färgen där i skogskanten.

Trots att det går så mycket folk i Vilstaskogen, så har jag snart fyllt min hundbajspåse med fina kantareller. Dessutom så springer jag på fina trattkantareller och svart trumpetsvamp, men påsen är redan full, så det är bara att sätta på skygglapparna och gå hemåt.

Skogspromenaden gör gott både för kropp och själ. Genast känner jag mig på bättre humör. Man tänker så bra i skogen och nu var det längesedan jag var i skogen. All mygg och ihållande regn är nog största orsaken till att jag inte har tagit mig ut i skogen.

Jag går och tänker på en kommentar jag fick på bloggen igår. Det var en gammal klasskompis till Johnny, som hade hittat min blogg och läst om det hemska som hände. Hon lade sin kommentar efter inlägget "Varför Johnny?". Jag blev både ledsen och varm om hjärtat, när jag läste hennes fina ord.

Många tror nog att allt är så himla lätt för mig nu, när jag både är nyförälskad och glad igen. Men då tänker de inte på att jag har ett stort blödande sår i mitt hjärta, som nog aldrig kommer att läka fullt ut. Sorgen, ilskan och förtvivlan ligger där och lurar under den glada ytan.

Jag har haft tur, som har träffat en ny underbar man i mitt liv. Jag trodde nog aldrig att det skulle kunna hända igen. Han hjälper mig att ta mig igenom de här jobbiga dagarna och tröstar mig, när jag är ledsen. Han förstår och låter mig älta, när det är det jag behöver.

Nu har jag kommit hem igen och det känns som att luften håller på att gå ur mig igen. Jag ringer Bosse för att lätta lite på trycket. Vi pratar en stund, men snart är han tvungen att jobba vidare. Han lovar att ringa ikväll igen.

Bloggen får bli min terapi idag. Det har den ju fått vara i över ett år nu, så varför inte även idag? Jodå, det är nog så att det känns lite bättre nu. Sen kommer det nog att kännas ännu bättre, när jag har fått duscha och fått bort alla ev fästingar från skogspromenaden.