torsdag 2 mars 2017

Sri Lanka

Ja, egentligen skulle vi ju ha åkt på en Karibienkryssning under november, men eftersom Bosse råkade ut för en olycka, så blev den semestern inställd. Vi har faktiskt sagt i efterhand att det kanske inte var meningen att vi skulle dit, eftersom vi länge hade en oroskänsla inför klädselkod och hur "fin" man måste vara på en kryssning. Kort och gott, så bestämde vi oss kvickt för att Sri Lanka nog skulle passa oss bättre.


Efter ca. 9,5 timmar i luften kom vi fram till underbara stränder och 30 - 32 grader i skuggan. Helt underbart! Trots det, så insåg vi ganska snart att vi inte skulle palla att bara ligga still och sola i två veckor, rastlösa som vi är. Vips så hade vi bokat in oss på en fyradagars rundtur i minibuss med ett annat par från samma hotell.

En lankesisk kille i fyrtioårsåldern, Kamal skulle bli vår chaufför på denna rundresa tillsammans med Bengt och Hjördis från Ängelholm. Jätteskönt att bara vara fyra passagerare i minibussen.Varmt, hetsig trafik, inga bilbälten - ja, det hade varit jättejobbigt med fler viljor och mindre utrymme i bilen. Tack Bengt och Hjördis för trevligt resesällskap!



Första stoppet var vid vad vi trodde skulle vara en elefantfarm. Nej, istället skulle vi RIDA elefant! Jag som hade lovat mig själv att ALDRIG mer rida elefant, efter upplevelsen i Thailand med båtshakar och blodiga sår på elefanterna. Skit också! Men det var bara att dra upp klänningen till midjan och sitta upp på den stackars elefanten och hålla god min. Förlåt alla djurrättsaktivister, men jag tror att dessa elefanter var väl behandlade. De hade i alla fall inga öppna sår....


Nästa stopp blev vid en örtträdgård, där man framställde olika mediciner av de olika växterna. Mycket intressant visning av trädgården av en mycket speciell, lankesisk "örtdoktor". Han blev jätteirriterad om vi inte lyssnade till 100%. Då kan ni ju tänka er hur det gick för lille Bo, som alltid hamnade på efterkälken. Att jag sedan lackade ur på den lille "örtdiktatorn" i efterföljande besök i butiken, kan vi ta en annan gång.

Nästa mål var den stora bergsstaden Kandy. Vi skulle se en föreställning med lankesisk folkdans. Kändes lite jobbigt att sitta på rad två med dundrande huvudvärk och trummor från helvetet som ackompanjemang till de akrobatiska danserna. Trots det en fin upplevelse, så här i efterhand.

Efter ett besök på ett snickeri och i en ädelstensaffär, åkte vi ytterligare en bit upp i bergen för att övernatta på första hotellet på vår rundresa. Jättefint hotell! Bra middag, frukost och en underbar utsikt. På altandörrarna varnades det för att apor kunde komma in och stjäla värdesaker. Lite kul!


Nästa dag skulle vi besöka den botaniska trädgården i Kandy. Mäktigt med alla stora träd och blommande buskar. Störst intryck på oss gjorde dock de "flygande hundarna", i alla fall tills vi upptäckte att marken där vi gick var täckt av "BAT SHIT"!


Efter trädgården tog oss vår chaufför till tågstationen i Kandy. Vi skulle tillbringa ca. 4,5 timmar på ett tåg, som går runt bergen för att komma till den högsta punkten på Sri Lanka. Öppna fönster och dörrar, folk överallt och ett evigt gnisslande och trummande - MEN såå vackert! Det var som att åka genom "Djungelboken".
video

Kamal kom och hämtade oss på stationen för ett besök på en tefabrik. Inte för att vi är några speciella tedrickande personer, men det var kul att i alla fall ha varit där. Sen ett besök i butiken förstås och självklart så köpte vi ju te. Blev grönt för mig, för det ska tydligen ha en viktminskande effekt. Vi får väl se......

Nästa hotell var väldigt vackert beläget vid ett vattenfall. Vi kunde avnjuta en härlig solnedgång med bruset och vattenstänket från vattenfallet i bakgrunden. En kall bira och middag på det så.....


Av en händelse, så passade Kamal på att besöka sitt familjehem på vägen till nästa mål. Riktigt intressant att få se hur en tvättäkta lankes av medelklass bor. Vi blev bjudna på te och kex. När vi sen frågade om vi kunde låna toaletten, så blev han lite besvärad. Dasset bestod av ett hål i golvet och man fick backa in för att kunna stänga dörren om sig. Händerna fick vi tvätta i en tvättbalja som råkade stå utanför dasset. Inga problem!


Nästa dag åkte vi i många timmar för att slutligen hamna på sydöstra sidan av Sri Lanka. Där besökte vi Yala nationalpark med jeep på skumpiga vägar. Vi fick den äldsta av jeepförarna och han gav sig fasen på att han skulle vara först till allt. Behöver jag säga mer?!


Vi såg elefanter, krokodiler, bufflar, m.m, men det var inte så fantastiskt som vi hade trott. Leoparden, som man skulle kunna se, hade tjurat ihop och gömt sig. Vår jeepförare var lyrisk varje gång han kunde stanna till för att visa oss påfåglar eller en och annan djungeltupp. Jippie, sa vi och blinkade lite i samförstånd.



Klockan fyra på morgonen startade vi nästa morgon från ett hotell som definitivt inte låg på topplistan. Däremot så hade de fantastiskt god mat. Efter en resa på ett par timmar i mörkret, så kom vi fram till södra delen, där ett valsafari väntade oss.

Havet låg blankt när vi lämnade hamnen. Ganska snart så började vågorna bygga upp sig och trotsa båtskrovet. Stackars Hjördis, som egentligen inte hade velat åka båt överhuvudtaget. Hon blev SÅÅ sjösjuk. Så blev många andra. Det spyddes hejvilt, rakt ut, över relingen och i de påsar som fanns. Själv klarade jag mig med nöd och näppe, eftersom jag tog sjösjukepiller redan i hamn. Jag tog två piller, så jag sov rätt så bra på återresan. Valarna blev bara en bisats, för man kunde knappt se dem mellan vågorna.

Efter sjösjukeresan stannade vi ganska snart på en härlig restaurang, precis vid stranden. Där åt vi "See food-tallrikar de luxe" till lunch. Kändes ganska skönt att få något gott i magen efter den hemska båtresan. Underbara stränder och "Stick fisherman" efter vägen till nästa stopp - en månstensgruva.



Trötta men väldigt nöjda hamnade vi återigen på hotellet i Negombo. Nu hade vi ytterligare en vecka kvar att slappa på stranden i solen. Riktigt nice!

Summa summarum - till Sri Lanka kommer vi nog att återvända. Finns ju både hus och lägenheter att hyra privat, så någon vinter framöver kommer vi nog att övervintra där. Underbart land!


lördag 4 februari 2017

Yes! Nu är vi på G!

Det är med skräckblandad förtjusning vi konstaterar att JAA, nu har vi sagt upp vår lägenhet i Björndammen. Jättefin lägenhet och vackra omgivningar, men ack så trist efter klockan tre på vintern. Det finns ju inte ens gatubelysning och vi har 3,5 mil in till Eskilstuna, om vi vill in och träffa släkt och vänner.

Men var tar vi vägen nu då? Ingenstans och överallt! Vi kommer att bo permanent i vår husbil från i mitten av april. Men är ni helt galna?!, finns det säkert folk som undrar. Jaa, och det är just det som känns så skönt - att vara galna tillsammans och våga prova allt vi funderar över.


Jo, många har ju säkert en trygghet i sitt boende, som en fast punkt. Men för oss sitter den fasta punkten i oss själva och vi flyttar runt med vårt lilla hem i miniformat. Därmed har vi ju inte sagt att vi kommer att lyckas, men nu kommer vi i alla fall att få veta hur det är.

Nu ska vi först iväg på en efterlängtad solsemester till Sri Lanka. När vi sen kommer hem blir det full fart med att sälja ut hela vårt bohag och att rusta husbilen med allt vi behöver. Det är mycket att ta reda på och fixa med innan vi kan ge oss iväg.

I mitten av april kommer vi att ta en första tur med husbilen ut i Europa, för att möta upp våren.Troligen kommer vi att åka ner till Kroatien. Vi har ju gjort en sådan resa med husbil för fyra år sedan. Då ville vi verkligen inte åka hem efter en månad. Nu kommer vi att kunna ha friheten att fortsätta längre ner söderut utan tidspress.


Sen har vi räknat med att åka hem till Sverige igen, när sommaren har gjort entré. Då kommer vi att ha gott om tid att umgås med släkt och vänner hela sommaren. Faktum är att vi redan har en hel del skoj inbokat till sommaren att se fram emot.

När sedan hösten kommer, har vi tänkt åka neråt södra Spanien för att övervintra i husbilen där. Tanken är att vi ska puttra fram lite lugnt och uppleva härliga saker på vägen ner. Enda stressen är att vi inte har vinterdäck och därmed måste åka söderut så fort vi märker att det blir vinter.

Visst låter det helt underbart?! Det roliga är också att jag har återfått kontakten med en gammal kollega från Swedbank IT, som har gjort precis det här för något år sedan. Hon, hennes man och katterna övervintrar just nu i sin husbil i Portugal. Tack Lena för alla goda tips och råd!

Nu ser vi först fram emot vår efterlängtade solsemester på Sri Lanka.


fredag 13 januari 2017

Nytt liv - igen!

Nu är det drygt 1½ år sedan jag skrev sista inlägget. Varför då? Jo, för det första så hade mitt dåvarande syfte med bloggen - sorgterapi - gjort sitt. Mitt liv började på nytt, efter att jag träffat en ny kärlek och livskamrat. För det andra så hade jag inte tiden att skriva så mycket då när mitt liv tog en ny vändning. För det tredje så blev det lite jobbigt att alla förväntade sig nya inlägg varje dag, som det hade varit den sista tiden.

Nu är mitt liv på gång att ta en ny vändning igen - på ett positivt sätt. Jag känner därför nu att det skulle kännas både meningsfullt och kul att få dela det med andra människor. Men vad är det då som har hänt, undrar ni säkert. Ja, det är en lång historia. För att göra den kort och komma igång med nya berättelser, så väljer jag att göra så här: Köpt sommarcafé - drivit sommarcafé två säsonger - sålt sommarcafé. Så, då kan jag komma igång att berätta vad som händer just nu i mitt liv.

Allt är inte riktigt förankrat än, så jag väljer att endast ge denna teaser just nu! Håll ögonen öppna, för det är nu det kommer att hända!


tisdag 24 september 2013

Jag älskar livet!

Ibland blir jag så där himla uppfylld av lycka, så jag helt håller på att svämma över. Jag känner att jag bara vill skrika ut min glädje och dela den med alla. Idag är det en sådan dag!

Det är då jag vänder mig till bloggen igen. Likväl som jag förut använde bloggen när jag ville skrika ut min ångest och förtvivlan, så kan jag nu på samma sätt nå ut till mina medmänniskor och dela med mig av min glädjeyra.

Man vad är det som har hänt?! Naej, det är väl egentligen ingenting speciellt. Jag är bara så himla nöjd och tacksam över mitt nuvarande liv - ett liv fyllt av glädje, kärlek och balans. Det går inte att förklara på något annat sätt.

Hösten är lite av en favoritårstid. Jodå, jag gillar sol och värme, vilket vi har fått enorma doser av den här sommaren. När sen hösten kommer, känner jag ett lugn och välkomnar den höga luften i kombination med en känsla av ordning och reda.

Idag unnade jag mig en sovmorgon till halv nio. Sen njöt jag en lång frukost, följd av ett telefonsamtal med Bosse. Med hög musik och svängande höfter städade jag sedan badrummet från golv till tak. Sen för att riktigt ta in den höga och klara höstluften, så tog jag med mig mammas hund och gick en långpromenad.

Under promenaden hann jag tänka mycket. Det var då jag kände att jag bara måste skriva ett inlägg på bloggen idag. Sen kände jag också att jag ville besöka minneslunden, något jag inte gjort på väldigt länge. Det har liksom aldrig känts rätt. Idag kändes det helt rätt.

I minneslunden hade jag en tyst dialog med Johnny - om hur lycklig jag är idag och att jag har gått vidare. Hans sista ord innan han tog sitt liv var ju "Du har det bättre utan mig!". Ja, du kanske fick rätt, men jag är övertygad om att vi hade kunnat haft det lika bra, om du bara hade kunnat släppa taget lite grand och inte varit så sträng mot dig själv.

På hemvägen gick jag och funderade ett tag på Johnny och det hemska, första året utan honom. Ändå känner jag mig så lätt och ledig i själen. Finns många orsaker till det och det finns ju ingen anledning till att gå omkring och älta något som inte går att backa tillbaka till.

Effie och jag mötte nordanvind och några iskalla regnskurar mellan solglimtarna. Men vad gör väl det när själen sjunger och höstfärgerna sprakar. Jag har en härlig man att dela mitt liv med, mina barn är lyckliga, jag har två fina barnbarn. Listan kan göras lång, men den skulle nog tråka er.

Kort och gott, så vill jag bara skicka ut en stor bamsekram till alla härliga människor runtomkring mig. Många blir deppiga på hösten och kan behöva lite extra energi. Sug i er, för här finns det i överflöd!

Sen vill jag bara säga till alla goa vänner, som jag känner att jag mer eller mindre har försummat: "Jag har inte glömt bort er och hur ni stöttade mig när jag hade det som svårast!". Sen vet jag också att när vi väl träffas igen, så finns det ingen startsträcka. Vi vet vart vi har varandra och vi känner varandra bättre än så!

Nu ska jag snart ringa ett kvällssamtal till Bosse, som kämpar på i Stockholm. Sen gäller det att komma i säng skapligt, för att orka med en dag i stallet med Anitha.

tisdag 30 juli 2013

Varför skriver du inte längre?!

Ja, det kan man kanske kan undra, när jag tidigare var så himla flitig. Det är nu snart ett år sedan jag skrev förra inlägget.

För det första, så känner jag att jag på slutet mest skrev för mina följare än för min egen skull. Tanken med bloggen var ju att jag skulle använda den som terapi för det som hände. Där har den verkligen tjänat sitt syfte!

Sen började jag känna att alla visste precis vad jag hade gjort och skulle göra och att det blev lite jobbigt. "-Ja men skyll dig själv då!", kanske repliken på det kan vara. Ja precis, men grejen är den att det var ju just det jag behövde då när jag var ensam och skadeskjuten - stöd från alla runtomkring.

När jag sen fick kommentarer om att jag borde fortsätta att skriva och kanske till och med skriva en bok, så blev jag både smickrad och tyngd. Grejen är ju att det tar för mycket av min tid. Jag har äntligen börjat leva i verkliga livet igen!

Som ni alla vet, så träffade jag min nya livskamrat Bosse i slutet av april förra året. Vi lever ett fantastiskt rikt och härligt liv tillsammans. Det är just här tiden tryter. Sen är det även lusten att skriva som tryter. Känns lite trist att tillbringa timme efter timme framför datorn.

Tror inte att jag kommer att fortsätta med min blogg, men man vet ju aldrig när andan faller på. Jag stänger inga dörrar!

Tack alla ni som har hjälpt mig att komma tillbaka till livet med buller och bång!

video

måndag 1 oktober 2012

Säsongsavslutning

Sitter här och kraxar, efter en härlig fiskehelg med Bosse, mamma och Lillis i Kloten. Efter allt regn och all fukt, så har förkylningen slagit till på allvar. Skönt för mig, som kan sitta här hemma i stugvärmen och kurera mig. Värre för Bosse, som klev upp vid fyratiden i morse, för att åka till jobbet.

Den här fiskehelgen, tillsammans med mamma och Lillis, har vi pratat om att göra hela sommaren. Det var alltså först nu, den sista helgen på husbilssäsongen, som den äntligen blev av. Vi samlades på fredagen med husbilarna på parkeringen vid Ica Stenby, för att sedan åka tillsammans till Malingsbo och Kloten.

På fredagen hade vi bestämt att vi inte skulle fiska. Vi åkte ju först vid tvåtiden på fredagen, så det skulle inte bli mycket tid över till att fiska den dagen. Vi hade ju dessutom med oss kräftor med tillbehör, för att ha lite kräftskiva på kvällen.

Vårt lilla favvoställe vid sjön Djurlången var ledigt. Helt otroligt med tanke på hur fint det är där. Man kan köra ner och parkera husbilen precis nere vid vattnet och det finns både grillplats med utemöbler, toa och spotunnor.

Mamma dukade upp för oss alla på rad, så att vi skulle kunna sitta och titta ut över den spegelblanka sjön...


Det var ett underbart höstväder på fredagen och vi kunde sitta länge och njuta av både mat och utsikt. Så här fint blev det senare, när månen började visa sig....


Det var alltså först på lördagen vi började att fiska. Bosse inledde ganska direkt med en fin regnbåge på runt kilot....


Fiskelyckan grumlades snart av att fiskevakten kom och påpekade för Lillis, att man bara får ha ett spö per fiskekort. Lillis hade precis kastat ut ett andra spö med bottenmete och skulle bara hämta något i husbilen, innan han tänkte veva in det andra spöet. Givetvis skulle vakten dyka upp just då!

Grejen var alltså den, att Lillis och jag just hade pratat om vilka regler som gällde. Bara att bita ihop, när vakten myndigt stämplade "MAKULERAT" med stora bokstäver över Lillis fiskekort. Tror att vi hade fiskat i max en timme, eller något i den stilen. Maxat med otur!

Det nappade inget vidare, resten av lördagen. Regnskurarna avlöste varandra och det var tur att vi hade bra kläder. Trots det där med vakten och vädret, så var det inget fel på stämningen. När mörkret föll på, så flyttade vi in i mammas och Lillis husbil.

Bosse och jag kastade ut och lät våra spön stå kvar där i mörkret och duggrenet. När jag en stund senare tittade ut, för att se om spöna stod kvar, så kunde jag inte se Bosses spö. Jag tog på mig ett par plasttofflor och balanserade ut på den hala träspången till fiskeplatsen, iförd endast underställ.

Jodå, spöet låg på backen och det satt en redig regnbåge på kroken. Bara att dra upp och ropa på Bosse, som fick den äran att rensa. Maska på och kasta ut på nytt. Så höll det på under kvällen och vi fick en fin fisk till.

Vi trodde ju att det skulle vara den hala och förrädiska träspången, som skulle kunna fälla någon av oss under kvällen. Det var däremot Bosses kängor, som stod för den underhållningen. Han gick med uppsnörade kängor och hyskorna hakade i varandra. Ett redigt magplask i lervällingen blev resultatet.

Det var lera och blött överallt i husbilen den kvällen. Jag hade dessutom lyckats med konststycket att rycka med mig en öppnad jordnötspåse upp och ner, så det bara regnade jordnötter över soffa och golv. Morgonen efter såg det lite ut som misär. Var helt enkelt tvungen att fota eländet....


På söndagen hade vi på oss fram till elva att fiska. Sen var planen att vi skulle åka hemåt. Dessvärre, så var startbatteriet i Lillis husbil helt dött. De provade att dra igång det med startkablar, men det var inget som hjälpte. Bara att ringa Assistanskåren....


Trots dessa missöden, så har vi haft en underbar helg tillsammans. Vacker natur, god mat och trevligt sällskap. En fin final på husbilssäsongen....


onsdag 26 september 2012

Ännu en sorg

Oj, vad länge sedan det var jag skrev något nu! Jag har bara helt enkelt inte haft lust och då ska man ju låta bli. Det har varit många olika känslor, som har präglat den här tiden - både glädje, sorg, ilska och skam.

I början av september, så tog jag det tuffa beslutet att avliva min snart arton år gamla katt, Simba. Han har varit ett stort stöd för mig i mitt sorgarbete, men nu var det helt enkelt dags.

Bosse följde med mig till Djurkliniken, för att stötta mig. Jag storgrät redan i bilen på väg dit och det blev ju inte precis bättre, när vi fick kliva in i behandlingsrummet. Fan vad jobbigt det var! Sen var det verkligen rätt beslut, för jag tror inte att Simba hade så mycket behållning kvar av livet.

Det sista jag viskade till Simba, när han somnade in i mina armar var, "Kom ihåg att hälsa till husse nu!". Vi satt kvar där hos den livlösa katten en stund, även fast veterinären hade konstaterat att hjärtat var tyst. Kunde inte riktigt släppa taget. Tur att jag hade Bosses trygga famn att krypa in i sen.

Den helgen tog vi husbilen rakt ut i spenaten, för att få lite paus från allt. Riktigt skönt att bara ströva omkring i den vackra skogen runt Skottvång. Ville jag inte prata, så var det helt OK. Ville jag älta och gråta, så var det också OK. Sen att vi hittade en hel del fina gula kantareller, var ju bara en bonus.

I och med att jag tog bort Simba, så var det en hel del känslor som kom upp till ytan igen. Jag som trodde att jag inte kunde känna mer sorg nu, men ack vad jag bedrog mig! Det är väl som ett sår, som man måste skrapa bort skorpan på några gånger, för att det ska läka ordentligt.

Det har poppat upp många fina minnen av både Simba och Johnny, nu den sista tiden. De har till och med hälsat på mig i mina drömmar. Något som är både plågsamt och fint. Jag brukar tänka, att nu har de i alla fall varandra, där i himlen, friska och utan ångest.

Sen kan jag inte låta bli att förundras över hur det är möjligt, att i samma hjärta känna gränslös sorg och kärlek, på en och samma gång. Det kan vara lite knepigt att hålla isär de starka känslorna. Ibland kan jag bara börja gråta, utan att egentligen veta varför.

Sen har jag vreden, som plågar mig emellanåt. Hur fan kunde han lämna mig bara sådär?! Så himla taskigt! Sen vet ju jag också, att Johnny verkligen inte var någon elak person och det är då skammen kommer, över att jag känner ilska.

Mitt i allt det jobbiga, så har jag även haft det riktigt kul. Jag har träffat fd kollegor för pubrunda och femkamp på Gröna Lund. Jag har jobbat i baren på Ölkultur och Bosse och jag har varit på hotellweekend i Stockholm.

Nu känner jag mig helt utpumpad, efter allt det roliga. I helgen blir det en sista utflykt med husbilen, innan den ställs av för säsongen. Vi ska till Kloten med mamma och Lillis. Ser verkligen fram emot det, så jag hoppas att både jag och Bosse hinner kurera oss från våra förkylningssymptom innan dess.