En reaktion hos mig, som jag har reflekterat över, är att jag har varit lite obstinat, eller hur jag ska uttrycka det. Vi hade ju ändå varit ett par i nitton år och då formar man varandra, kan jag lova. Ett evigt givande och tagande, både på gott och ont.
Även om jag alltid har haft ett stort kontrollbehov och varit noga med allt, så tror jag ändå att Johnny tog priset. Vi brukade skoja och säga att han hade "Asberger light". Ända sen barnsben, så hade Johnny ett utpräglat krav på ordning och reda runt omkring sig och det blev ju inte mindre med åren.
Som ett exempel, kan jag ju nämna att nytvättade kläder, som kalsonger och strumpor, alltid skulle läggas underst i högen. Det för att allt skulle användas i "rätt" ordning. Disk, som plockades ur diskmaskinen, skulle ställas underst i traven, eller längst in i skåpet, så att allt användes i "rätt" ordning. Listan kan göras lång!
Ett smakprov på Johnnys "ordningsregler", som jag så småningom accepterade och anammade, precis som han accepterade mina egenheter. Vi hade kommit så långt och nära varandra i vår relation. Vi hade slipat av varandra och kommit över de där jobbiga åren av stångande och revirtänkande, som jag nog tror att alla går igenom, även om man älskar varandra.
Ändå kan jag nu känna en viss tillfredsställelse i att faktiskt ställa de nydiskade tallrikarna överst och att lägga in de rena kläderna överst. Jag klipper gräsmattan på det sätt jag finner bäst, utan att behöva fråga. Jag gör det med en trots, som nästan skrämmer mig, med ett ursinne!
Vet inte varför det blir så. Jag hade ju accepterat allt och Johnny hade ju även accepterat mina krav på ordning. Jag tror att det har en hel del med vrede att göra. Vrede över att Johnny valde att bara lämna oss, att lämna mig kvar, själv med allt. Då är väl det minsta man kan begära, att ända få göra det på mitt eget sätt?!
Samtidigt skäms jag över dessa känslor. Jag vet, man ska inte skämmas för känslor och att det är normalt! Jag kan förstå det med huvudet, men inte med hjärtat, för det skäms.
I morse valde jag att flytta min plats vid köksbordet till en helt annan. Jag kände att det var mer praktiskt och att jag helt enkelt behövde göra det. Kanske för att det känns så tomt annars, utan Johnny mitt emot. Det kanske är så jag ska hantera sorgen nu, att försöka att hitta nya spår. Mina egna spår!
Alla fina minnen jag har av Johnny, för det är oändligt många, har jag förseglat i mitt hjärta. Det skulle göra för ont att försöka mig på att göra det vi brukade göra tillsammans, ensam eller med någon annan människa, oavsett vem.
Det är nog därför jag tror att jag inte kommer att orka att bo kvar här i Bälgviken. Jag älskar ju naturen och människorna här omkring, men det kommer att göra för ont. Det är i alla fall så jag känner idag. Jag ska låta allt mogna över vintern, samtidigt som jag redan nu har börjat leta bostadsrätter eller radhus, närmare stan.
Skulle jag stanna kvar här, så känner jag att jag missar det där naturliga umgänget med mamma, Lillis, mina barn och mitt barnbarn. Även om det bara är tjugo minuters resväg hit, så är det ett hinder. Förmodligen skulle jag bara bli ensam och bitter av att sitta kvar här.
Det är för tidigt att säga varken bu eller bä, så jag låter helt enkelt frågan ligga och mogna, tills det känns helt genomtänkt. En sak är i alla fall säker, jag saknar dig oändligt Johnny, med eller utan "Asberger light"!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar