Bouppteckning och bud

Klockan tolv kliver jag in på banken. Jag har avtalat möte med min banktjänsteman och sen ska jag till bankjuristen och få hjälp att starta upp bouppteckningen efter Johnny.

Vi börjar med att gå ner till bankfacket, som Johnny och jag hade gemensamt. Jag har aldrig tidigare varit där. Eftersom jag jobbade i Stockholm, så var det alltid Johnny som fick göra de där ärendena.

Med spänning knappar jag in den kod, som jag tror att det är. Rätt vid första försöket! Vi har ju aldrig förvarat några spännande saker i bankfacket precis. Det är mest original av gamla betyg och liknande.

Idag är jag ute efter vårt inbördes testamente, där vi har avtalat så att mina barn kommer att ärva Johnny, som om de vore hans egna barn. Det var ju verkligen så, att Johnny såg dem som sina egna barn.

Juristen behöver kolla upp att allt ser OK ut i testamentet, innan hon kan börja med bouppteckningen. Allt borde verkligen vara i sin ordning, för det är ju samma jurist, som har hjälpt oss att upprätta testamentet.

Det tar sin lilla tid för juristen att sammanställa alla våra tillgångar och skulder. Ändå är det en relativt enkel bouppteckning, säger hon. Nu är det bara ett sista möte i november, innan allt kan vara klart. Ska bli skönt att få lägga de här trista sakerna åt sidan snart. Det räcker ju till som det är ändå!

Trots allt, så går det ändå bra hos banken. Jag får kaffe och äppelkaka vid två tillfällen, så de 3½ timmarna går ganska snabbt ändå. Både juristen och min banktjänsteman är jättegulliga och undrar hur det går med allt.

När vi är klara, får jag rusa ut till bilen, för parkeringstiden har gått ut för en kvart sen. Jag har tur, för det sitter ingen böteslapp på rutan. Jag saktar ner på tempot och kollar av mobilen.

Mäklaren, som visade bostadsrätten har ringt när jag var inne hos juristen, så jag ringer tillbaka. Han vill ju givetvis veta om jag vill gå vidare och det berättar jag att jag vill. Vi är båda rörande överens om att jag vore dum om jag inte försökte pruta, så det gör jag. När vi avslutar samtalet, så har jag lagt ett bud.

Vad spännande! Nu får jag bara invänta säljarens respons. Hoppas att de inte blir sura bara! Lite får man väl tåla som säljare och dessutom i dessa tider. Jag kanske får smaka samma medicin själv sen, när jag ska sälja mitt hus.

När jag sitter i bilen, på väg hem, så slår det mig plötsligt, "Vad sjutton har jag gjort?! Vill jag verkligen flytta från Bälgviken?!" Jag drabbas en släng av "kalla fötter". Hinner tänka hundra läskiga tankar, innan jag är hemma igen.

Så fort jag svänger in på uppfarten och ser hur trädgården skriker efter uppmärksamhet, så tänker jag att det ska bli himla skönt att flytta till något mindre. Jag kommer inte att orka att hålla den standard jag och Johnny hade på trädgården förut. Inte själv!

När jag sen kliver in i huset och börjar tänka på alla planerade renoveringar, så blir jag än mer övertygad om att jag är inne på rätt spår. Jag SKA flytta! Jag får inte bli sittande här ute i min ensamhet!