Bouppteckning och bud

Klockan tolv kliver jag in på banken. Jag har avtalat möte med min banktjänsteman och sen ska jag till bankjuristen och få hjälp att starta upp bouppteckningen efter Johnny.

Vi börjar med att gå ner till bankfacket, som Johnny och jag hade gemensamt. Jag har aldrig tidigare varit där. Eftersom jag jobbade i Stockholm, så var det alltid Johnny som fick göra de där ärendena.

Med spänning knappar jag in den kod, som jag tror att det är. Rätt vid första försöket! Vi har ju aldrig förvarat några spännande saker i bankfacket precis. Det är mest original av gamla betyg och liknande.

Idag är jag ute efter vårt inbördes testamente, där vi har avtalat så att mina barn kommer att ärva Johnny, som om de vore hans egna barn. Det var ju verkligen så, att Johnny såg dem som sina egna barn.

Juristen behöver kolla upp att allt ser OK ut i testamentet, innan hon kan börja med bouppteckningen. Allt borde verkligen vara i sin ordning, för det är ju samma jurist, som har hjälpt oss att upprätta testamentet.

Det tar sin lilla tid för juristen att sammanställa alla våra tillgångar och skulder. Ändå är det en relativt enkel bouppteckning, säger hon. Nu är det bara ett sista möte i november, innan allt kan vara klart. Ska bli skönt att få lägga de här trista sakerna åt sidan snart. Det räcker ju till som det är ändå!

Trots allt, så går det ändå bra hos banken. Jag får kaffe och äppelkaka vid två tillfällen, så de 3½ timmarna går ganska snabbt ändå. Både juristen och min banktjänsteman är jättegulliga och undrar hur det går med allt.

När vi är klara, får jag rusa ut till bilen, för parkeringstiden har gått ut för en kvart sen. Jag har tur, för det sitter ingen böteslapp på rutan. Jag saktar ner på tempot och kollar av mobilen.

Mäklaren, som visade bostadsrätten har ringt när jag var inne hos juristen, så jag ringer tillbaka. Han vill ju givetvis veta om jag vill gå vidare och det berättar jag att jag vill. Vi är båda rörande överens om att jag vore dum om jag inte försökte pruta, så det gör jag. När vi avslutar samtalet, så har jag lagt ett bud.

Vad spännande! Nu får jag bara invänta säljarens respons. Hoppas att de inte blir sura bara! Lite får man väl tåla som säljare och dessutom i dessa tider. Jag kanske får smaka samma medicin själv sen, när jag ska sälja mitt hus.

När jag sitter i bilen, på väg hem, så slår det mig plötsligt, "Vad sjutton har jag gjort?! Vill jag verkligen flytta från Bälgviken?!" Jag drabbas en släng av "kalla fötter". Hinner tänka hundra läskiga tankar, innan jag är hemma igen.

Så fort jag svänger in på uppfarten och ser hur trädgården skriker efter uppmärksamhet, så tänker jag att det ska bli himla skönt att flytta till något mindre. Jag kommer inte att orka att hålla den standard jag och Johnny hade på trädgården förut. Inte själv!

När jag sen kliver in i huset och börjar tänka på alla planerade renoveringar, så blir jag än mer övertygad om att jag är inne på rätt spår. Jag SKA flytta! Jag får inte bli sittande här ute i min ensamhet!

Läkarbesök med Ullis

Telefonen ringer ilsket vid halv åtta. Fortfarande snurrig av sömnmedel, svarar jag med rosslig röst. Det är Ullis, som lovade igår att väcka mig. Visst ja, jag lovade ju henne att följa med på hennes läkarbesök nu på morgonen. Dags att kliva upp och göra sig i ordning då, med andra ord.

Vi pratade sent igår kväll och då frågade Ullis, med lite ynklig röst, om jag hade lust att följa med henne till läkaren. Hon har en förmåga att jämt glömma bort vad hon ska ta upp på sina läkarbesök och så behöver hon lite moraliskt stöd. Jajemensan, mamma följer med!

Även den här natten har varit lite stökig. När jag vaknade vid tvåtiden, så kunde jag bara inte somna om igen. Då fick jag lov att ta en insomningstablett. Då gick det bra att somna om igen, men nu när jag ska kliva upp lite tidigare än jag brukar normalt, så känner jag fortfarande av den.

Läkarbesöket går bra och jag behöver bara lägga mig i lite grand. Nu har Ullis fått det hon behöver och jag ser direkt att hon är väldigt lättad. Skönt att kunna vara till nytta ibland, som mamma. Innan jag skjutsar hem Ullis, så gör vi sällskap in på Willy's och handlar lite.

Jag följer med Ullis in sen, så att jag får gosa lite en stund med Hailey och Freaky. Marre får en kram, hon med. Vi dricker kaffe och äter var sin pinnglass, som jag handlade på Willy´s. Hailey får smaka lite glass och blir helt oxtokig, när hon inte får mer. Små barn lär sig snabbt vad som är gott!

Känns lite som att luften har gått ur igen och jag tackar för kaffet och åker hemåt. Nu har jag en sån där klump i brösten och i magen igen. Var väl för mycket att tro på att jag skulle fortsätta framåt, utan att falla tillbaka i avgrunden några gånger på vägen.

När jag ändå är i närheten, så får jag för mig att åka in vid den där bostadsrätten, jag har beställt visning på. Man kan ju titta lite i smyg utanför och i själva området i alla fall. Ändå känner jag mig som en värsta stalker, när jag går förbi och tittar där i smyg. Får nog ändå försöka att ge mig till tåls, tills jag har fått en tid för visning.

Hemma sjunker jag snabbt ner i mörkret igen. Jag börjar rota bland våra bankpapper och känner att paniken kommer smygande. Jag bara hatar det där med försäkringar och sånt. Jag måste ju ha allt i ordning tills jag ska till bankjuristen för att starta upp arbetet med bouppteckningen. Blä!

Mamma ringer och vi pratar en stund. Hon ska snart åka till mataffären och handla lite fräscha grönsaker och kryddväxter, som vi ska ha till morgondagens piff inför fotograferingen. Ska bli kul!

Solen har börjat att titta fram. Kan inte bestämma mig för om jag ska börja tvätta fönster eller om jag ska gå ut i svampskogen. Måste eller lust? Vi får se vad det blir.

Handlingsförlamad, men ändå inte...

Ja ha, då är det bara att sätta fart nu då och klippa gräsmattan, som jag hade planerat. Jo, eller hur?! Det känner jag ju för när jag kommer hem från besöket hos kuratorn, NOT! Luften går liksom ur mig, när jag kliver ur bilen. Allt prat och alla känslostormar har tagit musten ur mig.

Jag tömmer brevlådan innan jag går in och blir nyfiken, då det ligger ett stort, bulligt kuvert där bland all reklam. Ser direkt att det är från Fonus och då är jag inte lika nyfiken längre. Kan ju inte precis vara något kul, som kommer därifrån!

Det är en sk "Minnespärm" från Johnnys begravning. Några inplastade A4 med alla uppgifter om själva begravningen och en uppställning över alla hälsningar på blomsterarrangemangen. Ja ha, men då kan jag ju samla alla fina kort och brev i den pärmen då.

Även om all luft redan har gått ur mig, så pyser det ur ytterligare. Nu är jag precis tom inombords. Vad var det jag skulle göra nu då? Jag som hade så mycket planer för idag. All energi har tagit rast.

I brevet från Fonus ligger också ett följebrev, där jag bl a blir erbjuden hjälp med att skicka ut tackkort eller sätta in en annons i tidningen. Hm... Jag pratade ju faktiskt om det där med tackkort med mamma så sent som i går.

Självklart låter jag ju inte Fonus sköta det där med tackandet. Kan själv! Ja, men hur svårt kan det vara?! Plötsligt får jag ny energi och bestämmer mig snabbt för att ringa till tidningen och fråga hur jag ska göra för att få in en annons till lördagstidningen. Ett mail senare, så är det klart!

Karin och Ann-Jeanette kommer till mig i morgon på kaffe och då vill jag ju ha fint hemma, men jag känner att jag inte orkar att ta fram dammsugaren, helt enkelt. Får se om jag ev orkar det i morgon. Förresten, så vet jag att de inte bryr sig om vilket. De kommer för att träffa mig, inte för att se hur fint jag har städat. Jag VET det, ändå bryr jag mig...

Lampan på telefonsvararen blinkar snabbt, vilket betyder att jag har ett meddelande. Det är min bankman, eller bankkvinna, ska jag väl säga. Susanne, som hon heter säger på svararen att hon vill komma i kontakt med mig, angående det hemska som har hänt med Johnny. Jag har ju mailat henne för några dagar sedan för att bl a få hjälp med att betala en av Johnnys räkningar.

Kontakten med Susanne får vänta till i morgon, för hon säger också på svararen att hon har kundbesök inbokade resten av dagen. Ja, ja men då så.

Innan jag åkte in till kuratorn, så började jag med att ladda upp bildspelet på Johnny, det som vi visade på minnesstunden. Jag lovade ju att det skulle finnas tillgängligt på Facebook sen, eftersom det var så ljust i lokalen på minnesstunden, så att man missade lite av själva bilderna och därmed lite av effekten.

Nu har den uppladdningen stått och matat i flera timmar, men det står att det är 94% klart. Jag går några vändor i huset och försöker inbilla mig att jag faktiskt gör någonting. Jag hinner prata med Ullis och mamma och jag hinner slå en signal till Henke för att höra hur han mår. Men då har jag ju gjort något vettigt, ju!

Rätt som det är så ringer Susanne, ni vet min bankkvinna. Vi pratar en stund om det som har hänt och hur ofattbart det är. Det var ju inte länge sedan vi var där och berättade för henne om våra planer med vårt nya liv. Hon är, som alla andra, helt chockad över det som har hänt. Varför??

Vi bestämmer att jag ska ta hjälp av banken med bouppteckningen och inte Fonus. Vet inte vad det egentligen spelar för roll, men det blir så i alla fall. Jag får veta att det enda jag behöver ta tag i just nu, är att ta kontakt med Skatteverket för att beställa ett dödsintyg.

Återigen ny energi, som nästan försvinner på vägen när jag klickar mig in på hemsidan för att beställa intyg via nätet. Nä hä, inte det! Nej, men då ringer jag väl då! "Du har plats nummer 27 i kön!" Jo tack!

När jag äntligen kommer fram till en handläggare och får förklara mitt ärende, så har det ännu inte kommit in någon anmälan om att Johnny har avlidit. Men hur jävla svårt kan det vara?! Handläggaren lovar att skicka intyget, när alla uppgifter finns på plats. Utan att få ett utbrott, så tackar jag och lägger på. Tillbaka på LÅG energinivå!

Sen, när jag sätter mig framför datorn, så verkar det som att det bara rör sig om några enstaka minuter innan bildspelet är uppladdat och klart. Då trycker jag, utan att tänka mig för,  på uppdatera-knappen på Facebook och allt bara försvinner. Flera timmars av tröskande, bara borta! Jag tror ni vet vad jag säger då, utan att jag behöver skriva det i text!

Nu har jag precis tagit ur en "grön sockerkaka" ur ugnen, så att vi ska ha något att kalasa på i morgon, när Karin och Ann-Jeanette kommer. De har erbjudit sig att ta med lunch, men jag kan ju själv, som vanligt! Men jag VILL verkligen göra den här kakan. Sen kanske jag skiter i att dammråttorna virvlar runt fotknölarna. Vi får se!

Nu ska jag ladda upp inför en TV-kväll med "Bonde söker fru". Jag har missat första avsnittet, men ser fram emot att följa serien. Lite töntigt, men så där lagom krävande för min trötta hjärna och skadeskjutna hjärta.