Oväntat kul lördag

Vet inte om det är ett sundhetstecken, men jag hann aldrig blogga igår. Ska ändå försöka att sammanfatta, vad jag hade för mig....

Jag vaknar ganska tidigt, för att vara jag. Klockan är bara straxt före åtta. Bra, då hinner jag gå till affären och köpa lite kaffebröd. Maria kommer förbi, för att hämta mina deklarationsunderlag. Eventuellt ska Peter, Marias sambo, hjälpa mig att deklarera.

Det har börjat töa ute och man riktigt känner hur våren närmar sig med stormsteg. Dessvärre, så är det ruskigt halt, så det gäller att vara försiktig. Fåglarna har bytt melodi och förstärker hoppet om våren.

Det blir en smaskig drömrulle till kaffet. Mysigt att få sitta på tu man hand med Maria. Det var länge sedan. Jag äter två skivor av drömrullen och mår riktigt illa sen. Varför gör jag alltid så?!

Dammråttorna virvlar i alla hörn, så jag tvingar mig själv att dra runt med dammsugaren ett varv, när Maria har åkt. Aldrig kul, men ack så skönt, när det är gjort.

Precis när jag har klivit ur duschen, så ringer min mobil ute i köket. Normalt, så brukar jag ha alla telefonerna inne i badrummet, när jag duschar, men idag glömde jag det. Jag får helt enkelt linda in mig i badlakanet och springa ut i köket. Nej, jag kan ju inte låta bli att svara. Jag är alldeles för nyfiken!

Det är en man, som ringer på en av mina Blocket-annonser. Han frågar om mattorna finns kvar. Typiskt! Jag ska precis sätta mig i bilen och åka till en kvinna, som har köpt den stora "kina-mattan" via Facebook.

När jag avslutar samtalet, så ser jag att jag har ett missat samtal. Jag hörde väl helt enkelt inte att det ringde, när jag stod i duschen. Jag ringer upp numret och det är husköparna, som svarar. De vill att vi ska åka ut till Bälgviken i morgon, för att titta på saker de vill köpa av mig, som t ex gräsklipparen. Självklart!

Kvinnan, som ska ha mattan, är från Syrien. Hon har ont i en arm, så jag följer med henne upp till lägenheten med mattan. Hon ber mig att följa med in, för att hon vill visa an annan, liknande matta, hon har köpt. Hennes barn, som är i sena tonåren, kommer och hälsar och tittar på mattan.

Jag slås av den uppriktiga värme, de utstrålar, när vi står där och pratar om mattan och dess historia. Hon lyser av glädje över sitt köp. Det slutar med att jag spontant kramar om kvinnan, innan jag går därifrån och säger att mattan kommer till ett bra hem.

Tänk, så konstigt det kan bli! Tidigare skulle jag aldrig ha kunnat krama om en vilt främmande kvinna. Kanske har något med mina traumatiska upplevelser att göra. På något sätt, så har jag i alla fall fått en helt annan inställning till livet. Jag ger efter för mina impulser och försöker att ta vara på varje sekund. Det gör mig glad!

I går kväll, bestämde jag mig för, att jag ska gå till Eskilstuna Ölkultur ikväll. Mina middagsgäster är sjuka och därmed är kvällens planerade middag inställd. Då finns det ju ingen anledning till, att jag ska sitta här hemma och uggla själv. Lite av en utmaning, att ta mig dit, alldeles själv.

Regnet öser ner, när jag går till bussen. Tur att jag har en frisyr, som mår bra av fuktigt väder! Jag drar ändå kapuschongen över huvudet, för det är ju lite onödigt, att komma som en dränkt katt till Ölkultur. Om det var halt tidigare, så är det, om möjligt, ännu halare nu.

Jag är inte ett dugg orolig, när jag kliver in på Ölkultur. Jag vet ju, att jag kommer att känna igen många ansikten därinne. Dessutom vet jag, att min blivande rumskompis på kommande Belgienresa, jobbar i baren ikväll.

Som väntat, så träffar jag direkt flera gamla vänner, bl a Frida från Bälgviken. Jag slår mig ner vid deras bord. Hon är ute med ett gäng kompisar från skoltiden. Vi finner varandra direkt och har hur kul som helst.

När puben stänger, så går vi vidare till en bluesklubb, "Josef's bar". Det är första gången jag är där, men jag lovar, att det definitivt inte är sista. Äntligen ett ställe, där man slipper känna sig, som om "hemmet har brunnit". Det är dessutom ett riktigt bra band, som spelar.

När kvällen börjar gå mot sitt slut, så ringer Henke och undrar om jag behöver skjuts hem. Gulle dig! Jag hade mycket väl kunnat ta bussen hem, men det är ju lite kul att få skjuts hem av Henke och hans kompisar istället.

Nu sitter jag här idag och försöker rycka upp mig, inför dagens besök i Bälgviken. Kan ju säga, att jag inte har den minsta lust, att åka dit. Bara att bita ihop! Nu är det ju mindre än en vecka kvar, innan jag får lämna Bälgviken bakom mig.

Bra dag, idag!

När jag vaknar idag, så känner jag direkt att det här kommer att bli en bra dag. Igår var jag ju helt utpumpad, men nu känner jag att energin har återvänt.

Jag sätter fart, direkt efter frukosten. I stället för morgonpromenad, så tar jag fram dammsugaren och och tar en omgång med de enorma dammråttorna i alla vrår. Idag känns det riktigt skönt att städa. Nu, när det dessutom verkligen syns att jag har dammsugit, för det blir verkligen skillnad.

Det är ju inte bara för att Karin och Ann-Jeanette ska komma på fika i eftermiddag, som jag städar. Nej, jag tänker ju givetvis också på att Hailey kommer idag också. Hon kommer ju att hasa fram på golven som en torped och det skulle ju inte vara kul om hon fick i sig alla dammråttorna. Hon ska ju ha allt i munnen.

Mina barn med flickvänner kommer ut idag för att måla klart det sista på huset. De är säkert hungriga när de kommer, så jag går ut och plockar upp sista potatisen ur landet. Nu blir det spännande att se om det går att göra potatismos på färskpotatis.

Jo då, det går alldeles utmärkt! Det måste ju vara en myt, det där att det inte går. Till moset gör jag fylld ungsfalu. Enkelt, men gott! Det ska väl bli bra att mätta hungriga magar med.

Jag ringer till mamma en stund och hör hur hon mår idag efter gårdagens tandläkarbesök. Jo då, det är ganska bra.

Maten är i stort sett klar och jag har hunnit med en dusch och bytt kläder, precis när barnen svänger in på uppfarten. Vilken tajming! Känner mig väldigt nöjd med vad jag faktiskt har hunnit med innan de kom. Annars brukar jag bara kunna fokusera på vad jag inte har hunnit med.

Ullis och Hailey gör mig sällskap inne, medan de andra målar. Vi pratar om hur mysigt vi hade i måndags kväll, då efter begravningen, när vi åt upp överbliven smörgåstårta och drack vin till. Ja, det var verkligen en guldkväll, mot alla odds. Kanske just för att ingen hade förväntat sig det.

Telefonen ringer och det är Ann-Jeanette, som undrar om hon och Karin har kört vilse i Bälgviken. Vi skrattar hysteriskt och jag förklarar att de nog är på väg mot Svalboviken nu. Jag lotsar dem rätt och snart är de här.

Karin och Ann-Jeanette ger mig ett kuvert, när de har klivit in och vi har kramats klart. Jag öppnar och blir helt överlycklig. De har gett mig en spadag på Spakällan tillsammans med dem. Men vad ni skämmer bort mig! Jag bestämmer genast att då ska jag ta med mig den fina, rosa champagnen, Lanson, som jag fick av mina arbetskamrater, när jag slutade på Swedbank IT.

Grejen är den, att just den flaskan hade jag tänkt att Johnny och jag skulle få njuta av, när vi hade målat klart huset. Nu blev det ju inte riktigt så då, men..... Så här med facit i hand, så inser jag att man ska försöka att leva och njuta så mycket det bara går i nuet, inte planera så mycket framåt.

Vad skönt det är när man kan hitta tillbaka till den där härliga stämningen med kompisar, man inte har träffat på länge! Känner att det är så just nu med Karin och Ann-Jeanette, när vi sitter i köket och skrattar tillsammans. Inget är tabu, bara rakt av! Mina fina vänner!

Vi pratar gamla minnen och Ullis sitter tyst och häpen och bara lyssnar och det är inte ofta. Förlåt Ullis, jag var bara tvungen, men det tror jag att du kan bjuda på! Vi har ju så många, galna stunder att minnas tillsammans. Ser verkligen fram emot den där spadagen!

Hailey blir lite kinkig ett tag och Ullis provar med att skiva upp en banan i lagom bitar, så att hon kan få prova att äta själv. Det är första gången, men det går ju jättebra och så här glad är man då....

Tiden går fort och Karin och Ann-Jeanette måste åka hemåt. Vi kramas och kramas igen. Så kul det har varit att ha dem här på besök! Känner mig fylld av energi efter det. Det enda jag känner att vi glömde, var att de ville se Cornelius och Molly "in real life". Får se om de kanske får följa med till Spa-källan då i stället!

Henke, Johanna och Marre målar och målar. Tänker de aldrig ge upp?! Det börjar bli både sent och kallt ute. Ullis börjar bli stressad, eftersom hennes pappa fyller år idag och de har planerat att åka dit en sväng, innan det är dags för Hailey att sova för natten.

Verkar som att de har gett sig fasen på att allt ska bli klart idag. Jag förklarar att de inte behöver känna så. Nu är det bara lite finlir kvar och det kan jag nog klara av själv någon dag framöver. De avrundar, men sätter tillbaka stuprören innan de ger upp.

Jag vinkar i fönstret när de åker. Vilken bra dag det har varit idag! Har faktiskt varit glad hela dagen. Nu ska jag bara se till att få lite i magen, sen är det "Robinson" som gäller.

Handlingsförlamad, men ändå inte...

Ja ha, då är det bara att sätta fart nu då och klippa gräsmattan, som jag hade planerat. Jo, eller hur?! Det känner jag ju för när jag kommer hem från besöket hos kuratorn, NOT! Luften går liksom ur mig, när jag kliver ur bilen. Allt prat och alla känslostormar har tagit musten ur mig.

Jag tömmer brevlådan innan jag går in och blir nyfiken, då det ligger ett stort, bulligt kuvert där bland all reklam. Ser direkt att det är från Fonus och då är jag inte lika nyfiken längre. Kan ju inte precis vara något kul, som kommer därifrån!

Det är en sk "Minnespärm" från Johnnys begravning. Några inplastade A4 med alla uppgifter om själva begravningen och en uppställning över alla hälsningar på blomsterarrangemangen. Ja ha, men då kan jag ju samla alla fina kort och brev i den pärmen då.

Även om all luft redan har gått ur mig, så pyser det ur ytterligare. Nu är jag precis tom inombords. Vad var det jag skulle göra nu då? Jag som hade så mycket planer för idag. All energi har tagit rast.

I brevet från Fonus ligger också ett följebrev, där jag bl a blir erbjuden hjälp med att skicka ut tackkort eller sätta in en annons i tidningen. Hm... Jag pratade ju faktiskt om det där med tackkort med mamma så sent som i går.

Självklart låter jag ju inte Fonus sköta det där med tackandet. Kan själv! Ja, men hur svårt kan det vara?! Plötsligt får jag ny energi och bestämmer mig snabbt för att ringa till tidningen och fråga hur jag ska göra för att få in en annons till lördagstidningen. Ett mail senare, så är det klart!

Karin och Ann-Jeanette kommer till mig i morgon på kaffe och då vill jag ju ha fint hemma, men jag känner att jag inte orkar att ta fram dammsugaren, helt enkelt. Får se om jag ev orkar det i morgon. Förresten, så vet jag att de inte bryr sig om vilket. De kommer för att träffa mig, inte för att se hur fint jag har städat. Jag VET det, ändå bryr jag mig...

Lampan på telefonsvararen blinkar snabbt, vilket betyder att jag har ett meddelande. Det är min bankman, eller bankkvinna, ska jag väl säga. Susanne, som hon heter säger på svararen att hon vill komma i kontakt med mig, angående det hemska som har hänt med Johnny. Jag har ju mailat henne för några dagar sedan för att bl a få hjälp med att betala en av Johnnys räkningar.

Kontakten med Susanne får vänta till i morgon, för hon säger också på svararen att hon har kundbesök inbokade resten av dagen. Ja, ja men då så.

Innan jag åkte in till kuratorn, så började jag med att ladda upp bildspelet på Johnny, det som vi visade på minnesstunden. Jag lovade ju att det skulle finnas tillgängligt på Facebook sen, eftersom det var så ljust i lokalen på minnesstunden, så att man missade lite av själva bilderna och därmed lite av effekten.

Nu har den uppladdningen stått och matat i flera timmar, men det står att det är 94% klart. Jag går några vändor i huset och försöker inbilla mig att jag faktiskt gör någonting. Jag hinner prata med Ullis och mamma och jag hinner slå en signal till Henke för att höra hur han mår. Men då har jag ju gjort något vettigt, ju!

Rätt som det är så ringer Susanne, ni vet min bankkvinna. Vi pratar en stund om det som har hänt och hur ofattbart det är. Det var ju inte länge sedan vi var där och berättade för henne om våra planer med vårt nya liv. Hon är, som alla andra, helt chockad över det som har hänt. Varför??

Vi bestämmer att jag ska ta hjälp av banken med bouppteckningen och inte Fonus. Vet inte vad det egentligen spelar för roll, men det blir så i alla fall. Jag får veta att det enda jag behöver ta tag i just nu, är att ta kontakt med Skatteverket för att beställa ett dödsintyg.

Återigen ny energi, som nästan försvinner på vägen när jag klickar mig in på hemsidan för att beställa intyg via nätet. Nä hä, inte det! Nej, men då ringer jag väl då! "Du har plats nummer 27 i kön!" Jo tack!

När jag äntligen kommer fram till en handläggare och får förklara mitt ärende, så har det ännu inte kommit in någon anmälan om att Johnny har avlidit. Men hur jävla svårt kan det vara?! Handläggaren lovar att skicka intyget, när alla uppgifter finns på plats. Utan att få ett utbrott, så tackar jag och lägger på. Tillbaka på LÅG energinivå!

Sen, när jag sätter mig framför datorn, så verkar det som att det bara rör sig om några enstaka minuter innan bildspelet är uppladdat och klart. Då trycker jag, utan att tänka mig för,  på uppdatera-knappen på Facebook och allt bara försvinner. Flera timmars av tröskande, bara borta! Jag tror ni vet vad jag säger då, utan att jag behöver skriva det i text!

Nu har jag precis tagit ur en "grön sockerkaka" ur ugnen, så att vi ska ha något att kalasa på i morgon, när Karin och Ann-Jeanette kommer. De har erbjudit sig att ta med lunch, men jag kan ju själv, som vanligt! Men jag VILL verkligen göra den här kakan. Sen kanske jag skiter i att dammråttorna virvlar runt fotknölarna. Vi får se!

Nu ska jag ladda upp inför en TV-kväll med "Bonde söker fru". Jag har missat första avsnittet, men ser fram emot att följa serien. Lite töntigt, men så där lagom krävande för min trötta hjärna och skadeskjutna hjärta.

Dagen före det stora avskedet

Sent i går kväll var jag sådär riktigt ledsen. Då ringde jag till mamma och tjöt henne och Lillis i örat en stund. De frågade om jag ville att de skulle komma över, men jag sa att det var OK och att jag redan hade fått erbjudande om det från Nilla, men att jag även tackat nej till det.

I natt vaknade jag till vid tretiden och kunde inte somna om. Gick upp och tog en tablett, så jag kunde somna om igen. Sen sov jag till efter nio.

Efter att ha legat och stirrat i taket i så där en halvtimme, så tar jag mig upp och går och släpper in Simba. Han blir lika glad som vanligt, när jag öppnar altandörren.

Magen kurrar, så det blir rejäl grötfrukost med macka och kaffe till. När jag sitter där och äter, så går tankarna till morgondagen, det stora avskedet. Jag vill inte, men ändå vill jag!

Tar med mig sista kaffet in till datorn och blir sittande där länge i morgonrock och skinntofflor. Mamma och jag pratade igår om att vi kanske skulle resa iväg en vecka tillsammans, hon och jag. Kan vara skönt att få komma bort och få lite sol.

Efter att ha checkat av bloggen och Facebook, så börjar jag titta på vad det finns för resor till Playa del Ingles i mitten av november. Känns så konstigt att sitta och leta resa till mamma och mig. Vi har aldrig rest tillsammans, ja om man inte räknar när jag var barn då.

Det finns faktisk en hel del bra lägenheter, som inte är alltför dyra. Det får ju inte vara för långt ifrån stranden och man vill ju även ha nära till shoppingen. Det tar inte lång stund innan jag har hittat en lägenhet, som jag tror kommer bli bra för oss.

Mamma sa redan igår att jag bara kunde slå till och boka om jag hittade något, så då gör jag väl det då. Man har ju 30 dagar på sig att avbeställa eller boka om, så det känns ändå tryggt. Jag måste ju kolla ordentligt med Henke och Johanna också om de har möjlighet att bo här med Simba under den veckan.

Magen börjar åter att knorra och jag värmer på lite makaroner och köttbullar, som blev över från igår. Känner mig helt utsvulten, fast jag ändå inte har någon vidare aptit. Skumt värre!

Fler av mina vänner har hört av sig, men jag känner att idag måste jag vara själv hemma för att ladda batterierna inför morgondagen. Jag byter om till träningskläder och tar mina stavar för att gå den lite längre fårrundan. Tar med mig en liten plastpåse ifall jag skulle springa på något kantarellställe.

Snart är jag framme vid det där stället, där Johnny valde att ta sitt liv. Känns obehagligt, men jag måste ju kunna ta mig förbi där utan att benen viker sig i alla fall. Vad är det värsta som kan hända?! Jag fortsätter framåt och spanar samtidigt in i skogen. Svampradarn är på!

Ni som har följt min blogg, har säkert läst om det där kantarellstället, som jag fick för mig att Johnny "visade" mig, den där dagen då jag gick dit för första gången. Nu sneddar jag upp i skogskanten för att kolla om det har dykt upp några nya kantareller där.

Jag hittar fler små ställen i närheten och börjar fylla min lilla plastpåse. Sen går jag lite längre upp i skogen och kommer upp på ett krön. Där lite längre bort i en glänta, så ser jag hur det bara lyser en fläck av stora fina kantareller.

Självklart får jag ju det till att det var Johnny som "visade" mig det här stället också. Ja, det är lite fjolligt, men då är det väl så då! Jag VILL att det ska vara så! Jag kan inte känna hans närvaro, som en del människor säger att man ska kunna göra. Då kan jag väl ändå få tro på det det här!

Min lilla påse jag har med mig är ju redan full och det finns mycket mer kvar att plocka. Jag lägger den fulla påsen vid roten av ett träd och tar mina stavar hemåt för att hämta cykeln och svampkorgen.

När jag kommer tillbaka, så står det en bil parkerad i närheten av där jag har gömt min påse med kantarellerna. Jag ser två personer som går uppför slänten precis i riktning mot "mitt" ställe. Jag bli fruktansvärt frustrerad och skyndar mig att parkera cykeln.

Med bestämda steg ångar jag rakt upp i skogen med min svampkorg och jag ser säkert farlig ut. För nu ska de inte tro att de kan hitta min påse med svamp och mitt nya ställe! Det måste ha gett effekt, för jag ser att de viker av åt andra hållet. Tack för det!

Så här fint är mitt nya ställe....

Så, då har jag programmerat in det i min inbyggda svamp-GPS. Jag glömmer aldrig ett kantarellställe!

I stället för att bara rafsa med mig kantarellerna hem och rensa sen, så sätter jag mig där i skogen och börjar rensa. Jag har ju faktiskt ingen brådska och jag älskar ju att vara i skogen. Blir bra uppladdning att få en stilla stund här i skogen.

Det har mörknat en aning och jag känner att de första regnstänken kommer, när jag cyklar hemåt igen. Jag hinner lagom kliva av cykeln och låsa upp garagedörren, när det börjar ösregna. Det kallar jag tajming!

Jag ringer till mamma och berättar om resan jag har bokat. Hon blir glad och tycker att det låter toppen, så det blir nog bra. Just nu vet jag inte vad jag känner, men det är ju över två månader dit, så det blir säkert bra. Något att se fram emot!

Ullis ringer och vi pratar en stund om hur vi mår. Hon är raka motsatsen till mig, just nu. Hon har hur mycket energi som helst och städar som en galning. Hoppas att hon inte blir sjuk till i morgon bara. Låter inte bra när hon berättar om värk i bihålor och lite feber. Vi håller tummarna att hon orkar i morgon!

Egentligen så skulle jag behöva dammsuga, men jag kommer mig bara inte för det. Orkar helt enkelt inte. Skit samma! Får ta det sen när måndagen och begravningen är över. Tror inte att Ullis och Marre, som ska sova kvar hos mig på natten, kommer att bry sig så speciellt mycket om det heller. Finns annat att tänka på då, som att ta hand om varandra till exempel. Dammråttorna finns kvar!

Henke är superstressad av att få klart musik och bildspel. Han lovar att komma ut ikväll för att fixa det sista, så att vi inte behöver ha det att tänka på i morgon också. Tror att man kommer att vara uppskruvad på max ändå, så det gäller att alla förberedelserna blir klara idag.

Själv är jag helt paralyserad och har ångest inför morgondagen. Bara irrar omkring och ser massor av saker som jag borde göra, men jag orkar inte och jag kommer mig inte för. Skriva är det enda som funkar just nu. Sen blir det nog tidigt i säng, så att jag vaknar skapligt i morgon.

Håll tummarna för oss nu, så att blir så där fint och värdigt som jag hoppas på!