Blåsig och rastlös tisdag

Vid halv sjutiden på morgonen, när Simba åker ut, är det fortfarande vindstilla. Det är först när jag vaknar vid halv nio, som jag hör att det är ett fasligt blåsväder utanför. Stackars Simba! När jag öppnar altandörren, står han redan där och formligen pessar sig in, med ett anklagande "MIAOUUU!".

När jag sitter vid frukostbordet, så hör jag en duns från altanen. Det är det ihopfällda parasollet, som har blåst omkull. Jädrans vad det blåser alltså! Det är trots allt ganska varmt ute, så jag bestämmer mig för att ta en rask prommis runt Lillsjön, direkt efter frukosten.

Det är riktigt skönt ute, så jag är glad för att jag trotsade blåsten och kom ut. Jag har haft så ont i nacken och ryggen, de senaste dagarna, så det är skönt att röra på sig, för att försöka mjuka upp de stela musklerna.

Asparnas fina höstfärger gör mig glad och upprymd. Synd bara att jag inte har kameran med mig! Måste försöka att komma ihåg att fota lite mer än vad jag har gjort den sista tiden. Allt krut går åt till att skriva nu och det är väl i och för sig bra. Bilder hinner jag ta sen, tidsnog och när det känns rätt.

Idag har mamma och Lillis sin andra visning av huset i Borsökna. Förhoppningsvis är det också den sista. Jag ringer för att höra om de behöver någon hjälp med att piffa inför visningen, men mamma förklarar att de har tassat på tå sen i söndags, för att inte ställa till det.

Anna och Peter Witt ska komma över på fika i kväll, så jag bakar en "grön sockerkaka", en av mina favoritkakor. De är säkert hungriga också, eftersom de kommer direkt från jobbet, så jag tinar upp några skivor av "fenomenal fillimpa" också.

Fasligt vad sakta tiden går, när man går och väntar på att klockan ska bli fem. Jag har ingen större lust att göra något i trädgården heller, för det blåser ju så förbaskat. Mot husväggen är det nästan lä, så jag tar fram en dyna och sätter mig i solgasset medan kakan står i ugnen.

Rastlös till max! Nu har jag i alla fall en maskin tvätt att gå ut och hänga i det härliga torkvädret. Frågan är bara om tvätten kommer att hänga kvar tills den har torkat, eller om den blåser all världens väg. Måste bara komma ihåg att ta in den sen, när Anna och Peter har åkt hem igen.

Jag har väntat hela dagen på att mäklaren kanske ska höra av sig, men det har han inte. Känner mig lite besviken över det, för nu vill jag ju bara veta hur säljarna tog emot mitt bud. Jag vill ju veta NUU, hur det blir!

Jag sitter länge och bara "blippar" vid datorn. Har egentligen inget att titta på, men jag sitter ändå kvar. Till och med Simba har ledsnat på mig och har gått in och lagt sig i gästrummet i ren protest. Annars brukar han vara gjuten i mitt knä, när jag sitter vid datorn.

Efter många rastlösa vändor vid köksfönstret, så ser jag att Anna och Peter kommer i sin bil. Känner mig som en "riktig pensionär", som väntar på besök. Så fort jag har hört en bil utanför, så har jag varit framme vid fönstret och kikat. Skärpning, Lena!

När vi sätter oss vid köksbordet, så känns det som om tiden har stått stilla i de ca femton år vi inte har haft kontakt. Vi kommer direkt igång med samtalet och det rullar på utan att det blir någon pinsam tystnad. Nu springer tiden iväg, nu när jag inte vill det!

Precis när jag stänger dörren efter Anna och Peter, så ringer Ullis. Jag pratar en stund med henne om morgondagen. Vi ska äta lunch tillsammans, efter att hon har varit hos frissan och fått en ny frisyr. Ska bli kul att se hur det blir. Ullis är så glad och upprymd och då blir jag också glad.

Sen ringer jag till mamma, för att höra hur dagens visning har gått. Det har bara varit runt tio personer idag. Lite skillnad från i söndags, då det var 22 sällskap, ca 60 personer! Vore väl själva den, om det inte skulle bli någon av dessa, som slår till. Det kan ju inte bara har varit nyfikna besökare.

Nu när jag sitter här vid datorn igen, för att blogga, så slår det mig. Tvätten hänger kvar därute i mörkret, dvs om den nu hänger kvar efter dagens stormväder! Ja, ja, det tar jag i morgon. Att gå ut nu, det finns bara inte på kartan!

Skönt att ha något kul att se fram emot i morgon också! Alltså, nu pratar jag inte om tvätten. Givetvis så menar jag lunchen med Ullis. Ser fram emot den!

Handlingsförlamad, men ändå inte...

Ja ha, då är det bara att sätta fart nu då och klippa gräsmattan, som jag hade planerat. Jo, eller hur?! Det känner jag ju för när jag kommer hem från besöket hos kuratorn, NOT! Luften går liksom ur mig, när jag kliver ur bilen. Allt prat och alla känslostormar har tagit musten ur mig.

Jag tömmer brevlådan innan jag går in och blir nyfiken, då det ligger ett stort, bulligt kuvert där bland all reklam. Ser direkt att det är från Fonus och då är jag inte lika nyfiken längre. Kan ju inte precis vara något kul, som kommer därifrån!

Det är en sk "Minnespärm" från Johnnys begravning. Några inplastade A4 med alla uppgifter om själva begravningen och en uppställning över alla hälsningar på blomsterarrangemangen. Ja ha, men då kan jag ju samla alla fina kort och brev i den pärmen då.

Även om all luft redan har gått ur mig, så pyser det ur ytterligare. Nu är jag precis tom inombords. Vad var det jag skulle göra nu då? Jag som hade så mycket planer för idag. All energi har tagit rast.

I brevet från Fonus ligger också ett följebrev, där jag bl a blir erbjuden hjälp med att skicka ut tackkort eller sätta in en annons i tidningen. Hm... Jag pratade ju faktiskt om det där med tackkort med mamma så sent som i går.

Självklart låter jag ju inte Fonus sköta det där med tackandet. Kan själv! Ja, men hur svårt kan det vara?! Plötsligt får jag ny energi och bestämmer mig snabbt för att ringa till tidningen och fråga hur jag ska göra för att få in en annons till lördagstidningen. Ett mail senare, så är det klart!

Karin och Ann-Jeanette kommer till mig i morgon på kaffe och då vill jag ju ha fint hemma, men jag känner att jag inte orkar att ta fram dammsugaren, helt enkelt. Får se om jag ev orkar det i morgon. Förresten, så vet jag att de inte bryr sig om vilket. De kommer för att träffa mig, inte för att se hur fint jag har städat. Jag VET det, ändå bryr jag mig...

Lampan på telefonsvararen blinkar snabbt, vilket betyder att jag har ett meddelande. Det är min bankman, eller bankkvinna, ska jag väl säga. Susanne, som hon heter säger på svararen att hon vill komma i kontakt med mig, angående det hemska som har hänt med Johnny. Jag har ju mailat henne för några dagar sedan för att bl a få hjälp med att betala en av Johnnys räkningar.

Kontakten med Susanne får vänta till i morgon, för hon säger också på svararen att hon har kundbesök inbokade resten av dagen. Ja, ja men då så.

Innan jag åkte in till kuratorn, så började jag med att ladda upp bildspelet på Johnny, det som vi visade på minnesstunden. Jag lovade ju att det skulle finnas tillgängligt på Facebook sen, eftersom det var så ljust i lokalen på minnesstunden, så att man missade lite av själva bilderna och därmed lite av effekten.

Nu har den uppladdningen stått och matat i flera timmar, men det står att det är 94% klart. Jag går några vändor i huset och försöker inbilla mig att jag faktiskt gör någonting. Jag hinner prata med Ullis och mamma och jag hinner slå en signal till Henke för att höra hur han mår. Men då har jag ju gjort något vettigt, ju!

Rätt som det är så ringer Susanne, ni vet min bankkvinna. Vi pratar en stund om det som har hänt och hur ofattbart det är. Det var ju inte länge sedan vi var där och berättade för henne om våra planer med vårt nya liv. Hon är, som alla andra, helt chockad över det som har hänt. Varför??

Vi bestämmer att jag ska ta hjälp av banken med bouppteckningen och inte Fonus. Vet inte vad det egentligen spelar för roll, men det blir så i alla fall. Jag får veta att det enda jag behöver ta tag i just nu, är att ta kontakt med Skatteverket för att beställa ett dödsintyg.

Återigen ny energi, som nästan försvinner på vägen när jag klickar mig in på hemsidan för att beställa intyg via nätet. Nä hä, inte det! Nej, men då ringer jag väl då! "Du har plats nummer 27 i kön!" Jo tack!

När jag äntligen kommer fram till en handläggare och får förklara mitt ärende, så har det ännu inte kommit in någon anmälan om att Johnny har avlidit. Men hur jävla svårt kan det vara?! Handläggaren lovar att skicka intyget, när alla uppgifter finns på plats. Utan att få ett utbrott, så tackar jag och lägger på. Tillbaka på LÅG energinivå!

Sen, när jag sätter mig framför datorn, så verkar det som att det bara rör sig om några enstaka minuter innan bildspelet är uppladdat och klart. Då trycker jag, utan att tänka mig för,  på uppdatera-knappen på Facebook och allt bara försvinner. Flera timmars av tröskande, bara borta! Jag tror ni vet vad jag säger då, utan att jag behöver skriva det i text!

Nu har jag precis tagit ur en "grön sockerkaka" ur ugnen, så att vi ska ha något att kalasa på i morgon, när Karin och Ann-Jeanette kommer. De har erbjudit sig att ta med lunch, men jag kan ju själv, som vanligt! Men jag VILL verkligen göra den här kakan. Sen kanske jag skiter i att dammråttorna virvlar runt fotknölarna. Vi får se!

Nu ska jag ladda upp inför en TV-kväll med "Bonde söker fru". Jag har missat första avsnittet, men ser fram emot att följa serien. Lite töntigt, men så där lagom krävande för min trötta hjärna och skadeskjutna hjärta.