Handlingsförlamad, men ändå inte...

Ja ha, då är det bara att sätta fart nu då och klippa gräsmattan, som jag hade planerat. Jo, eller hur?! Det känner jag ju för när jag kommer hem från besöket hos kuratorn, NOT! Luften går liksom ur mig, när jag kliver ur bilen. Allt prat och alla känslostormar har tagit musten ur mig.

Jag tömmer brevlådan innan jag går in och blir nyfiken, då det ligger ett stort, bulligt kuvert där bland all reklam. Ser direkt att det är från Fonus och då är jag inte lika nyfiken längre. Kan ju inte precis vara något kul, som kommer därifrån!

Det är en sk "Minnespärm" från Johnnys begravning. Några inplastade A4 med alla uppgifter om själva begravningen och en uppställning över alla hälsningar på blomsterarrangemangen. Ja ha, men då kan jag ju samla alla fina kort och brev i den pärmen då.

Även om all luft redan har gått ur mig, så pyser det ur ytterligare. Nu är jag precis tom inombords. Vad var det jag skulle göra nu då? Jag som hade så mycket planer för idag. All energi har tagit rast.

I brevet från Fonus ligger också ett följebrev, där jag bl a blir erbjuden hjälp med att skicka ut tackkort eller sätta in en annons i tidningen. Hm... Jag pratade ju faktiskt om det där med tackkort med mamma så sent som i går.

Självklart låter jag ju inte Fonus sköta det där med tackandet. Kan själv! Ja, men hur svårt kan det vara?! Plötsligt får jag ny energi och bestämmer mig snabbt för att ringa till tidningen och fråga hur jag ska göra för att få in en annons till lördagstidningen. Ett mail senare, så är det klart!

Karin och Ann-Jeanette kommer till mig i morgon på kaffe och då vill jag ju ha fint hemma, men jag känner att jag inte orkar att ta fram dammsugaren, helt enkelt. Får se om jag ev orkar det i morgon. Förresten, så vet jag att de inte bryr sig om vilket. De kommer för att träffa mig, inte för att se hur fint jag har städat. Jag VET det, ändå bryr jag mig...

Lampan på telefonsvararen blinkar snabbt, vilket betyder att jag har ett meddelande. Det är min bankman, eller bankkvinna, ska jag väl säga. Susanne, som hon heter säger på svararen att hon vill komma i kontakt med mig, angående det hemska som har hänt med Johnny. Jag har ju mailat henne för några dagar sedan för att bl a få hjälp med att betala en av Johnnys räkningar.

Kontakten med Susanne får vänta till i morgon, för hon säger också på svararen att hon har kundbesök inbokade resten av dagen. Ja, ja men då så.

Innan jag åkte in till kuratorn, så började jag med att ladda upp bildspelet på Johnny, det som vi visade på minnesstunden. Jag lovade ju att det skulle finnas tillgängligt på Facebook sen, eftersom det var så ljust i lokalen på minnesstunden, så att man missade lite av själva bilderna och därmed lite av effekten.

Nu har den uppladdningen stått och matat i flera timmar, men det står att det är 94% klart. Jag går några vändor i huset och försöker inbilla mig att jag faktiskt gör någonting. Jag hinner prata med Ullis och mamma och jag hinner slå en signal till Henke för att höra hur han mår. Men då har jag ju gjort något vettigt, ju!

Rätt som det är så ringer Susanne, ni vet min bankkvinna. Vi pratar en stund om det som har hänt och hur ofattbart det är. Det var ju inte länge sedan vi var där och berättade för henne om våra planer med vårt nya liv. Hon är, som alla andra, helt chockad över det som har hänt. Varför??

Vi bestämmer att jag ska ta hjälp av banken med bouppteckningen och inte Fonus. Vet inte vad det egentligen spelar för roll, men det blir så i alla fall. Jag får veta att det enda jag behöver ta tag i just nu, är att ta kontakt med Skatteverket för att beställa ett dödsintyg.

Återigen ny energi, som nästan försvinner på vägen när jag klickar mig in på hemsidan för att beställa intyg via nätet. Nä hä, inte det! Nej, men då ringer jag väl då! "Du har plats nummer 27 i kön!" Jo tack!

När jag äntligen kommer fram till en handläggare och får förklara mitt ärende, så har det ännu inte kommit in någon anmälan om att Johnny har avlidit. Men hur jävla svårt kan det vara?! Handläggaren lovar att skicka intyget, när alla uppgifter finns på plats. Utan att få ett utbrott, så tackar jag och lägger på. Tillbaka på LÅG energinivå!

Sen, när jag sätter mig framför datorn, så verkar det som att det bara rör sig om några enstaka minuter innan bildspelet är uppladdat och klart. Då trycker jag, utan att tänka mig för,  på uppdatera-knappen på Facebook och allt bara försvinner. Flera timmars av tröskande, bara borta! Jag tror ni vet vad jag säger då, utan att jag behöver skriva det i text!

Nu har jag precis tagit ur en "grön sockerkaka" ur ugnen, så att vi ska ha något att kalasa på i morgon, när Karin och Ann-Jeanette kommer. De har erbjudit sig att ta med lunch, men jag kan ju själv, som vanligt! Men jag VILL verkligen göra den här kakan. Sen kanske jag skiter i att dammråttorna virvlar runt fotknölarna. Vi får se!

Nu ska jag ladda upp inför en TV-kväll med "Bonde söker fru". Jag har missat första avsnittet, men ser fram emot att följa serien. Lite töntigt, men så där lagom krävande för min trötta hjärna och skadeskjutna hjärta.

Fullbokad fredag

Det är ett underbart väder ute idag. Solen skiner från en klarblå himmel och daggen glittrar i gräset, när jag ger mig ut på morgonrundan. Jag konstaterar att svalorna fortfarande är kvar, så hösten är inte riktigt här än, även om det bara var fem grader ute tidigt i morse.

Idag har jag hela dagen inbokad. Först ska jag till frissan kl 12 och göra nya slingor och klippa mig, så det är hög tid för mig att ta min morgonpromenad. Idag känns det lite lättare, när jag inte går och funderar på vad jag ska säga där framme vid kistan.

I stället går jag och tänker på hur själva begravningen kommer att bli. Mina tankar snurrar också vid alla fina minnen vi har här i Bälgviken, jag och Johnny. Det kommer nog aldrig att bli samma sak, helt oberoende av vem jag skulle försöka att dela dessa med. Nej, jag gömmer nog dessa minnen i en speciell kammare i mitt hjärta.

Hemma igen är det bara att kasta sig in i duschen, för att hinna iväg sen i tid till stan och frissan. Jag hinner ändå ringa till Henke och säga att de bara kan gå in med egen nyckel. De ska ju komma ut och fortsätta att måla idag, han och Johanna.

Jag ringer också till Ullis och Marre. De sover fortfarande och Marre svarar nyvaken efter en besvärlig natt med en sjuk Hailey. Hon har fortfarande hög feber och har fått underliga utslag på hela kroppen, så det blir akuten för dem idag.

När jag kommer in i salongen hos min frissa, Marie, så sitter mamma där i stolen bredvid, hos den andra frissan, Lisbeth. Vi har bokat tiderna efter varandra, för mamma har lovat att bjuda mig på kalaset. Tack snälla mamma!

Marie kommer fram och kramar om mig och då brister det förstås. Jag skakar i hela kroppen och gråter en stund, men jag samlar mig snart och Marie börjar med slingorna. Hon är så gullig och förstående och säger, "Vi är ensamma här i salongen, så ta det lugnt!" Min goa Marie!

Trodde inte att jag skulle prata så mycket om det som har hänt med Marie, men det faller sig bara naturligt. Marie är så lugn och fin. Mitt i mitt eget elände, så tänker jag på Marie och hur jobbigt det måste vara för henne att koncentrera sig på mitt hår, när hon är så berörd av det jag berättar. Det kallar jag proffsigt!

Både Henke och Ullis hinner ringa mig på mobilen när jag fortfarande sitter i frisörstolen. Henke och Johanna är ute hos mig och målar och Ullis ringer från akuten. Sen är Johnnys syster med man på ingång vid halv fyra, så det gäller att jag hinner hem för att göra mat innan dess. Stressad? Nej då, inte alls!

När jag kör ut från parkeringen hos frissan, så tar jag trottoarkanten i kurvan. Ooops! Inte helt koncentrerad, kan jag meddela, men jag har ju i alla fall inte tagit några lugnande tabletter idag ännu. Man kan ju undra hur det skulle ha varit då....

Hemma är Johanna i full färd med att måla och Henke sitter vid datorn och filar på det bildspel vi ska visa vid minnesstunden. Märks att han är väldigt medtagen. Tar på krafterna att sitta och titta på alla fina bilder på Johnny och att lyssna på den sorgsna musiken. Min lilla gubbe!

Innan jag gör lunch till Henke och Johanna, så värmer jag på en färdig tallrik med mat till mig. Hela min kropp skakar och jag behöver äta NU. I morse visade vågen att jag har gått ner fem kilo sen Johnny försvann. Än så länge är det ingen fara, men jag måste se till att sköta om mig bättre nu.

Lagom jag har serverat lunch till Henke och Johanna, så är Siw och Johnny här. Min svägerska och svåger. Ja, han heter också Johnny! De har med sig en vacker blombukett och kramar om mig och kliver in. Jag börjar givetvis att gråta. Jag har redan förberett kaffet, så det är bara att knäppa på bryggaren och att bära ut brickan på altanen.

Vi sitter länge och pratar om det som har hänt och hur vi har reagerat. Vi gråter lite, men vi skrattar även ibland. Mitt i vårt samtal, så ringer telefonen och det är Tradedoubler, som frågar om det är jag som är Lena Axelsson.

Johnny gick med i en tävling, bara någon vecka innan han försvann och jag visste att han låg bra till. Nu ringer de för att gratulera honom för att han är tredjepristagare i tävlingen. Tjejen som ringer snyftar och säger att hon precis har läst mitt inlägg på Johnnys blogg, där jag förklarar vad som har hänt. Hon beklagar och är uppriktigt ledsen.

Det hela blir lite väl mycket för mig och jag brister ut i häftig gråt. Tjejen från Tradedoubler ursäktar sig igen och säger att hon mailar sina kontaktuppgifter, så att jag kan återkomma när det passar bättre.

Efter samtalet säger jag till Siw och Johnny att det är väl så jävla typiskt. Tänk om Johnny hade vetat det här innan allt hände. Vem vet, han kanske hade vaknat upp ur den depression, som tog honom ifrån oss. Så jävla tungt! Ödets ironi, eller vad man ska kalla det.

Innan Siw och Johnny beger sig av hemåt igen, så går vi en runda i huset och tittar på de kort vi har på väggarna med Johnnys bilder. Jag visar mina nya gosedjur, Corneluis och Molly och berättar att de tillbringar varje natt under min ena arm och Simba under den andra. Vi skrattar lite åt det.

När Henke känner sig nöjd med bildspelet och Johanna har plockat undan målargrejorna, så kramas vi och de åker hemåt. Även om jag är SÅ tacksam för deras hjälp och de besök jag får, så känns det skönt att få vara lite ensam nu.

Jag ringer till Ullis och hör hur det är med lilla Hailey och hon berättar att det är ett virus och att de bara kan vänta ut att febern går ned. Skönt att det inte var någon större fara med vår lilla sockertopp!

Medan jag pratar med Ullis, så ringer det på dörren. "Vem fan är det nu då?! Jag orkar inte mer!" När jag öppnar, så står Magnus från Fonus där med ett kuvert i handen. "Ja, jag tänkte att jag åker ju ändå vägen förbi, när jag ska hem varje dag, så då kunde jag ju lika gärna svänga förbi med det här." Så gulligt!

Jag ber honom att stig på, men han står kvar i dörren och förklarar att det är den här försäkringsutredningen, som han har med sig. Det är en hel lunta med papper, som jag måste fylla i och ta ställning till. "Ta det när du orkar och ring om det är något du undrar över."

Jag ringer mamma, som jag inte har haft tid att prata med på hela dagen, ja om man inte räknar de korta sekunder vi hann prata hos frissan då. Åskan går och den slår ned i närheten av Borsökna, så vi rundar av och säger att vi hörs i morgon.

Det är en liten portion kvar av maten från lunchen, så jag äter girigt upp den och serverar mig själv ett välbehövligt glas rödvin till. Smakar helt underbart!

Efter maten, så öppnar jag kuvertet med försäkringsutredningen och börjar läsa. Han hade rätt, Magnus. Det är en hel del att fylla i och ta ställning till. Jag bara hatar sånt där, men jag måste ju bara ta mig igenom det.

När jag har läst igenom allt och fyllt i det som går, så inser jag att jag i alla fall inte har alla uppgifter och att jag måste ha en bouppteckning pågående för att kunna fortsätta med det hela. Skönt, då får jag någon veckas respit i alla fall då.

Nu har jag ätit och plockat undan dagens disk och nu kan jag få sätta mig en stund. Kanske ska titta på Henkes nya bildspel, för jag vill ju ändå vara med lite och tycka till innan vi visar det. Kontrollfreaket i mig vaknar!

Så fint han har gjort, min lilla Henke! Alla fina bilder och alla fina låtar. Kommer att bli SÅ bra på minnesstunden! Han har dessutom skrivit så fint på Facebook om Johnny, så att jag blir väldigt rörd. Det är hans sätt att visa sin sorg. Fina Henke!

Nu, äntligen så kan jag sätta mig vid min dator för att få ur mig dagens händelser och det har ju varit en händelserik dag, så inlägget blir ju därefter. Gäller ju att dokumentera allt, så att jag sen kan gå tillbaka och minnas. Terapi!

Nu ska jag nog ringa till Nilla en stund!

Dålig start på dagen

Vaknar efter åtta och kan inte somna om. Simba har varit ute sedan sextiden, så jag borde bara kunna vända mig om och fortsätta att sova en timme till, men nej.

Jag ligger ändå kvar en stund i sängen och genast så börjar tankarna snurra kring det här med Johnnys begravning. Jag satt ju i går och läste igenom broschyren, som beskriver vad en borgerlig begravning är. Det var då den värsta ångesten kom.

Det finns så otroligt många olika möjligheter och alternativ på hur man kan göra, så jag känner att det bara snurrar runt, runt. Officianten från Fonus, som ska hjälpa mig att sätta ihop begravningen, kommer ut hit på torsdag och tills dess så måste jag ha valt den musik som ska spelas.

Jag har frågat Ullis och Henke om de vill vara med som stöd då och det vill de. De har även lovat att hjälpa mig att få ner de utvalda låtarna på en cd-skiva, som vi sen kan lämna till officianten. Henke har även planer på att göra ett nytt bildspel på Johnny, som vi kan visa i kapellet under begravningen.

Jag vet med förståndet att jag inte ska känna någon stress över att sätta ihop begravningen. Det är ju officiantens jobb. Jag ska bara försöka att ge en så bra bild av Johnny som möjligt, på torsdag när han kommer. Ändå så känner jag mig vettskrämd.

Jag mår helt enkelt skitilla. Känner samma stress som när jag för två år sedan gick in i väggen. Man kanske är extra bräcklig, om man en gång har varit där. Verkar som att kroppen minns och nu upprepar det jag upplevde under den krisen, fast nu i kubik då.

Tror att jag ska klä på mig nu och ta en rask promenad runt Lillsjön. Det brukar göra susen. Då kommer jag dessutom att få tiden att gå lite snabbare. Jag ska till Carina i Skogstorp vid tolvtiden. Vi ska göra sällskap till Rosenforsparken, där det är en liten marknad i dag.

Hoppas att resten av den här dagen kan bli lite ljusare!

Fonus

Vi bestämmer istället att jag ska ta min bil till Lillis verkstad och att han sen skjutsar mamma och mig till Fonus. På så vis kommer vi att få en härlig, men lagom promenad från Fonus sen i det fina höstvädret. Kommer säkert att behövas.

Vi är en kvart tidiga, men blir genast omhändertagna av en handläggare, som heter Magnus. Vi tar hissen upp till övre planet, där vi blir visade in på hans rum. Så overkligt med alla prover på gravstenar och liknande prylar. Magnus börjar med att småprata lite och tårarna kommer givetvis direkt.

Trodde att de skulle hade fått alla uppgifter om hur allt gått till, så att jag skulle slippa gå igenom allt en gång till, men så var det inte. Magnus frågar försiktigt runt det hela och jag får förklara allt i detalj. Jag gråter stundom högt nu, låter det bara komma ut. Ändå känner jag att jag tycker om Magnus sätt att hantera det hela.

Jag ber om vatten och Magnus går ut och gör en flaska med bubbelvatten till mamma och mig. En Sobril till slinker ner. Måste klara det här nu! På något sätt gör det det, även om krampen i bröstet och magen känns outhärdlig ibland. Jag drar några djupa andetag, dricker lite bubbelvatten och fortsätter.

När själva redogörelsen är klar och Magnus har alla fakta, så börjar vi att göra dödsannonsen. Går ganska lätt, eftersom jag redan har förberett hur den ska se ut och vad jag vill ska stå i den. Skönt att få vara med och bygga den, steg för steg tillsammans med Magnus och mamma. Det blir lite "hands-on". Känns ändå så overkligt, som en otäck dröm.

Nu är vi nöjda med dödsannonsen och det är dags att välja kista. Magnus ber oss att vända oss om, för på väggen bakom finns upplysta skyltar med olika modeller av kistor, med prisuppgift och allt. Jag hade inte sett de där skyltarna när vi gick in i rummet, så jag får nästan en chock när jag ser dem där på väggen. Allt blir så påtagligt.

Sen är det dags att välja kistdekoration. Det är nog det lättaste, för det finns flera arrangemang som föreställer ett stort, rött hjärta. Självklart ska min älskade Johny ha ett stort, rött hjärta, inga tråkiga vita kallor eller liljor! Jag väljer ett arrangemang, som består av mörkt röda rosor och lite grönt som sticker ut lite vilt här och var. Perfekt!

Jag har fått veta att vi inte kan ha präst och att det inte blir någon gudstjänst, eftersom vi inte är med i Svenska kyrkan, någon av oss. Det blir en sk borgerlig begravning med officient istället för präst. Jag hörde av en god vän, som varit på en borgerlig begravning, att det var en av de finaste begravningar hon hade varit på, så det känns OK.

Vi hinner även få träffa officienten, som verkar väldigt trevlig och trygg. Vi bestämmer en dag, som jag ska komma hit då vi ska planera begravningen med musik och annat. Tror det kan bli jättefint. Då behöver man inte ha tunga psalmer, som ingen kan texten på. Jag kan plocka fram den musik, som var Johnnys och min musik och det blir lite mer personligt.

Vi bestämmer även ett datum för begravningen. Det blir den 12/9 i Stillheltens kapell kl. 14:30. Det kommer att stå i dödsannonsen, som förmodligen kommer ut i Eskilstunakuriren på torsdag. Det kommer även att bli en minnesstund för de som vill vara med efter själva begravningen, men då måste man föranmäla det till Fonus senast den 7/9, så att vi vet hur många som kommer.

Vi pratar lite om ekonomi och om vad som gäller för bouppteckning. Känns ganska oviktigt just nu, men det är ju ändå saker som måste tas omhand. Känns som att vi har varit där i evigheter nu. I själva verket är det lite mer än två timmar.

När allt är klart är det väldigt uppfriskande att få komma ut i den svala sensommarluften. Mamma och jag går genom Rinmansparken, bort till Lillis verkstad lite längre ned på Kungsgatan. Mamma klappar om mig och säger att det har gått jättebra och att hon tycker att jag är stark. Kanske det, men jag känner mig ändå som en övergiven liten fågelunge där under ytan.

Effie stormar emot oss, när vi kommer in på gården. Jag känner mig helt bombad i huvudet av alla jobbiga intryck. Just som jag ska ta telefonen och ringa till Ullis, som säkert sitter och väntar, ringer min mobil. Det är Ullis som undrar hur det går. Jag ser att jag även har fått ett oroligt SMS från henne nyss. Jag sa ju att det säkert bara skulle ta en timma eller så och nu har det gått två och en halv.

Åh, vad skönt det ska bli att få något annat att tänka på. Jag sätter mig i min bil, tackar mamma och Lillis för stödet och sen styr jag mot Skiftinge för att hämta Ullis.

Dags för besök hos Fonus

Jaha, då är den här, dagen när jag ska till Fonus. Känns inte OK, kan jag säga. Jag vet ju att det kommer att gå bra och så, men ångesten klöser i bröstet och jag VILL INTE!

Allt är klart. Frågorna jag har till Fonus, kläderna jag ska ha på mig, minneslappen på vad jag behöver handla. Det enda som inte är klart, är mitt inre. Det känns så himla främmande att behöva ta ställning till vilken kista hans ligga i och hur dödsannonsen ska se ut, mm, mm....

Jag har sovit dåligt i natt, vilket kanske inte är så konstigt. Sen skulle jag ju vara så där jäkla duktig, så att jag skulle prova att bara ta en av nattmedicinerna. Just en bra natt att prova det på! Bra jobbat, Lena!

Mamma och jag kom överens om igår, att mötas utanför Fonus så där tio minuter i ett, så det gäller att jag åker i tid, för att inte bli sen. Känner ändå att jag måste skriva av mig den värsta ångesten, även om jag redan har tagit en Sobril. Kommer att ha med mig Sobril i väskan idag.

Det enda jag ser fram emot idag, är att jag ska hämta Ullis efteråt och att vi ska ha en riktig myskväll tillsammans hemma hos mig ikväll. Hon ska till och med sova kvar.

Vi ska handla tillsammans och vi ska laga mat tillsammans. Sen blir det en riktig tjejfilm. DET ser jag fram emot, så jag får försöka att tänka på det när ångesten försöker krypa fram ur sin slemmiga, mörka håla.

Begravningsbestyr

Natten har varit en repris av den igår, men jag känner mig trots allt ganska utvilad. Klockan är över nio när jag kliver upp och släpper in en pratig Simba. Jag äter min frukost och tar kaffet med mig in till datorn. Det finns så många fina mail och kommentarer, som jag försöker att svara av så gott jag kan. Tack alla fina vänner!

Jag minns knappt vad jag skrev igår, så jag läser igenom inlägget. Jo, men så var det ju. Nu minns jag. Minnet är som på en guldfisk när man befinner sig i kris. Kan ju i och för sig ha något med medicinerna att göra också.

Mamma ringer och vi pratar en bra stund. Känns skönt! Jag gläds med dem att de har bestämt sig för att flytta till Vilsta Herrgård. Då får vi alla något annat att tänka på.

Vi pratar även om det här jobbiga med begravningsbestyren. Mamma anlitade Fonus när morfar dog, så det får nog bli Fonus. De skötte sig så bra då och den begravningen var så fin.

Först hade jag tänkt att ta mig till Johnnys föräldrar för att prata ihop mig med dem om begravningen, men nu får mamma mig att inse jag att det kan vara bra att ringa Fonus först, för att fråga vad man behöver förbereda innan man bokar in ett besök hos dem.

Nu har jag gjort det som kändes så jobbigt. Jag har kontaktat Fonus och uttalat orden att min make har avlidit. De har berättat om vad jag behöver ha tänkt till om när jag kommer dit på tisdag. Jag har också pratat med Johnnys mamma för att höra att hon är med på hur jag har tänkt att vi ska göra med Johnny. Hon tycker det låter bra det jag föreslår.

Mamma har lovat att följa med mig till Fonus som stöd. Jag vill inte utsätta Johnnys föräldrar för den pärsen att planera sin sons begravning. Även om det kommer att vara det svåraste jag någonsin har gjort, så tror jag att jag har den styrkan inom mig.

För att frigöra den smärta, som nu bor i mitt bröst och som håller på att klösa tarmarna ur mig, går jag en promenad runt Lillsjön. Regnet hänger fortfarande i luften. Det är som om till och med himlen sörjer. Luften är skön att andas, men det tar fortfarande emot när jag ska gå över järnvägen.

Under min promenad så går jag och tänker på vad som ska stå i dödsannonsen. Känns overkligt, men jag måste ju tänka till nu, så att det inte bara blir någon standardvers. Jag vill ju att det ska stå något där, som kommer direkt från mitt blödande hjärta.

Det blir en banan till lunch för jag är inte hungrig. Huvudsaken är att jag äter och det gör inget att jag förlorar ett och annat kilo på vägen. Nu sitter jag och väntar på att Ullis ska ringa. De flyttar hem till stan idag. Skönt att få dem lite närmare och att de finns på en fast telefon.

Tidigare idag, så skickade jag ett SMS till min gamla kollega jag träffade på vårdavdelningen där jag låg inlagd. Nu kommer ett svar och jag blir jätteglad. Hon har även gett min fd rumskamrat där den kram från mig, som jag bad henne om. Känns skönt att göra andra glada mitt i mitt eget elände.

Johnnys pappa ringde just och och ber mig att skriva på datorn, som han uttrycker det, att ni som vill hjälpa till i den här svåra stunden, ring till Doris och David, 016-136711. De behöver höra vilken fin som de hade! Om jag har det svårt, så är det väl inget mot vad de har! Johnny var ju deras barn! Jag fick 19 underbara år av Johnny och de har fött honom och följt honom under hela hans liv.

Tror att jag har suttit i telefon hela eftermiddagen. Pratade länge med mamma och Lillis. Nyss pratade jag med Ullis. Jag berättade att jag har varit i kontakt med Fonus och att jag har börjat tänka på hur dödsannonsen ska se ut och hur vi ska göra med allt. Tungt, tungt!

Ullis föreslår att hon ska komma till mig efter att jag har varit på Fonus på tisdag. Kan nog vara skönt att ha lite sällskap då. Vi ska mysa lite på kvällen, bara hon och jag. Känner att jag vill göra något sånt med Henke också, men det får bli en egen dag, då det bara är han och jag. En i taget, så att man riktigt får rå om dem!

Trodde att jag skulle klara mig utan Sobril idag, men järngreppet om hjärtat och krampen i magen tilltar, så nu tar jag ett piller i alla fall. Jag behöver ju inte vara duktig för någon! När ska jag inse det?!

En solglimt mitt i allt elände är i alla fall att Ullis verkar ha fått en spark i rätt riktning av det som hänt. Hon har sakta, men säkert börja att öka i vikt. Nästa trappsteg är att börja äta mer kolhydrater, vilket just nu är hennes största skräck. Jag försöker att uppmuntra, men samtidigt inte tjata. Gränsen däremellan är hårfin!

Nu ska jag nog ta och ringa Henke och höra hur det är med honom. Sen ska jag nog ta en paus från datorn. Börjar ju bli riktigt nördig, som bara sitter här och häckar. Tror jag sätter punkt för bloggandet för idag.