Mors Dag

Skönt att äntligen kunna ta det lite lugnt på morgonen! Det har varit mycket nu. Kul, men också lite stressande. Shit, är klockan redan fem över tolv?! Vart tog tiden vägen?! Klockan ett ska jag vara nere på trädgårdsmarknaden. Bara att sätta fart igen då!

Mamma och Lillis är redan på plats, när jag kommer insladdandes på marknadsplatsen. I bakgrunden hör jag kyrkklockan slå ett. Men då så! Återigen en svettig kram till Antiha.

Idag ska Anitha och jag stå i cafét. Jag börjar med att bjuda mamma och Lillis på en smarrig Mors Dags-fika under den vackra kastanjen, som står i full blom. Det är ingen större rusning på fikagäster, så vi kan sitta med, både jag och Anitha.

När mamma och Lillis ger sig av, så kommer Bosse trampandes på sin cykel. Han har också bjudit dit sina föräldrar på en Mors Dags-fika. Visar sig vara en riktigt bra ide. De verkar trivas alldeles utmärkt i skuggan under kastanjen och bland utställarnas blommor.

Vi hinner lagom hem och ta en dusch, innan det är dags att åka till mamma och Lillis i Vilsta. Vi och mina barn ska samlas där och fira Mors Dag. Mamma och Lillis har köpt en smarrig smörgåstårta från Janelings. Mysigt värre under parasollet....

Ullis och Marre kunde inte komma, så det får vi ta igen i morgon. De hade en lång och rolig natt på stan med Pridefestivalen. De kan de behöva!

Lilla söta Ängla, Theres dotter finner sig tillrätta i den för dagen införskaffade barnpoolen....

Är det lika varmt och soligt i morgon, så ska jag nog ta med mig en bikini och bada med Hailey.

Det blir en härlig eftermiddag och kväll i Vilsta. När solen har försvunnit från framsidan, så går vi till baksidan och sätter oss i kvällssolen och njuter. Ängla och Henke sparkar lite boll på de stora gräsytorna bakom herrgården.

Jag bara älskar den här vackra gamla hängasken....

Trots allt, så är det ju söndag och en ny arbetsvecka väntar. Ja, inte för mig då, men för Bosse. Det innebär att det ska finnas fyra matlådor klara till morgondagen. Kanske måste slita oss från idyllen då....

Tisdag med stresskänning

Vilken härlig morgon! Trots att Simba har försökt att få liv i mig mycket tidigare, så har jag lyckats sova till halv nio. Av någon anledning, så känns det som att jag behöver sova ifatt. Förstår inte vart tiden tar vägen på kvällar och nätter!

Idag ska jag träffa min Ölkultur-kompis Anitha. Hon ska bjuda mig på lunch hemma hos henne i Ribbingelund. Eftersom jag sov så länge, så blir det nästan stressigt att hinna iväg till tio, som vi kom överens om. Hur sjutton kan man bli stressad som "pensionär"?! Jo, JAG vet!

Grönskan och fågelsången är nästan smärtsamt vacker i Ribbingelund, när jag parkerar bilen utanför Anithas hus. Anithas lilla hund möter mig och vi går direkt ut på altanen och sätter oss. Nu har vi mycket att ta igen, för det är längesedan vi sågs och hade möjlighet att prata ostört.

Tiden bara flyger iväg. Vi äter en hemlagad, god matpaj med kyckling, bacon och kantareller. Jag hinner precis dricka upp kaffet, när jag inser att det är riktigt bråttom nu, om jag ska hinna i tid till frissan. Suck! Varför blir det alltid så här?!

En minut i avtalad tid, kliver jag in hos Marie på Salong Style i Skogsängen. Pust! Jag hade tagit med mig ombyteskläder till Anitha, men det fanns inte en chans att hinna byta om. Det får helt enkelt duga med shorts, linne och leriga gympadojor.

Två timmar senare, kommer jag ut från Marie. Helt genomsvettig, men utan den tråkiga grå utväxten och med fräscha hårtoppar. Nu är jag glad att jag inte hann byta om till andra kläder, med tanke på den svettframkallande frisörstolen hos Marie.

Flera personer har sökt mig på mobilen, under mitt frisörbesök. Bosse får högsta prio och jag ställer mig i skuggan bredvid bilen och pratar en stund. Fjärilar i magen, fårkatiga leenden och mycket lekande med hårslingor. Är jag fjorton eller?!

Mamma behöver smakråd med en hallmatta, så nästa stopp blir Vilsta Herrgård. Där blir jag, som vanligt, hämtad vid bilen av en ylande Effie. Mattan är fin och vi hinner även prata en stund. Lillis är lite förvånad över hur jag har kunnat förvandlas till en husbilstjej över en natt. Hm, inga kommentarer!

Henke har ringt och "beställt" tacos till kvällen, så jag sätter fart mot Willy's, för att handla det jag behöver. Nu är det så varmt ute, så att det är riktigt skönt att gå omkring bland kyldiskarna inne i affären. Bara för att jag har suttit lite i kassan på Ica, så kollar jag in Willy's kassatjejer lite extra. Yrkesskadad redan?!

Jag har en timme på mig att fixa lite hemma, innan Henke, Theres och Ängla dyker upp. Nu kommer den där känslan av stress upp igen. Skärpning Lena! Allt behöver ju inte vara så himla välordnat och putsat! Det duger ändå! Det där behöver jag definitivt träna lite mer på!

När jag är ensam igen och har hängt upp två maskiner tvätt på torkställningen, så ringer jag till Bosse. Vi pratar en lång stund och berättar för varandra hur mycket vi längtar. Vi pratar även om allt kul vi ska göra i sommar. Synd bara, att helgerna inte räcker till allt vi vill göra.

Ullis ringer medan vi pratar och jag ber att få ringa upp henne senare. Henke hinner också ringa medan vi pratar. Är det stress jag känner igen? Jag lägger mig i soffan medan jag pratar färdigt med Bosse. Såja, nu känns det lite bättre.

Klockan hinner bli runt tolv, innan jag har kommit till ro. Även om jag har varit i farten hela dagen, så kan jag inte släppa tanken på att jag inte har hunnit med att motionera något på länge. Hm, varför fokuserar jag alltid på det jag INTE har hunnit, istället för att vara glad för det jag faktiskt HAR hunnit med?! Mer träning där!

En sak jag har hunnit med ikväll, är att boka våra biljetter till P-Floyd i Dalhalla. Det är jag väldigt glad över!

Stavgångspromenad och linssoppa

Inga-Lisa kommer och möter mig, när hon får syn på mig på Liedls parkering. Vi har bestämt att vi ska göra sällskap på en promenad runt Vilsta. Till att börja med, visar Inga-Lisa mig hur jag genar genom skogen, för att komma hem till henne.

Vi pratar så intensivt, att jag knappt kommer ihåg nu vilken väg vi tog till Vilsta. Skumt! Det är i alla fall promenadvägen längs med Ekilstunaån, som vi går. Vi har mycket gemensamt att prata om, i och med att Inga-Lisa också har en tragisk händelse i bagaget.

Det är bara några få minusgrader ute och det är så skönt att få lite motion och dagsljus, även om det just nu kommer ner några snöflingor. Hästarna vid stallet i Vilsta vill hälsa, så vi stannar till vid hagen och jag bara måste pussa dem på mulen. Fina djur, hästar!

Jag berättar för Inga-Lisa om att mamma och Lillis ska flytta in i en lägenhet i Vilsta Herrgård. Målaren kommer ut från lägenheten, när vi går förbi och jag frågar om vi kan komma in och titta. Det går bra, bara vi tar av oss om fötterna, för nu är det städat och klart för inflyttning.

När vi har tagit oss runt hela promenaden och är tillbaka hemma hos Inga-Lisa, så går vi in. Jag får en rundvisning i deras mysiga hus, sen blir det rykande varm linssoppa och hembakade mackor till lunch. Riktigt gott! Tack Inga-Lisa!

Nu hittar jag ju vägen genom skogen, så det blir den vägen hem. Vi bor ju faktiskt väldigt nära varandra, om man går skogsvägen. Det blir nog fler promenader tillsammans. Då blir det min tur att visa Inga-Lisa vilken min favoritrunda är.

När jag kommer hem, så ringer jag Ullis och vi pratar en lång stund. Hailey skrattar högt i bakgrunden. Låter som om någon leker tittut med henne.

Efter samtalet med Ullis, så är det mammas tur att bli telefonterrad. Hon gäspar stort i örat på mig och berättar att hon är helt slut av allt packande. Nu är det ju ganska precis en vecka tills de kan börja flytta in i nya lägenheten.

Både mamma och Lillis är stressade över flytten och har svårt att sova på nätterna. Helt förståeligt, när man har bott i nästan tjugofem år på ett och samma ställe. De måste rensa och skiljas från många saker. Vi får väl ordna loppis sen i deras gamla hus.

Nu går jag bara och väntar på att få ett livstecken från en spekulant på mitt köksbord. Det var en tjej, som hörde av sig på Facebook igår och var väldigt intresserad. Skulle bara "kolla med gubben först". Hoppas att hon hör av sig i kväll igen, för det känns just nu lite väl trångt i vardagsrummet.

Sotaren kommer

Varje gång jag har ställt väckarklockan, så nog vaknar jag innan den ringer. Slår aldrig fel! Idag vaknar jag dessutom redan klockan sex och ska egentligen inte gå upp förrän sju. Typiskt! Jag gosar en stund med Simba, innan jag går upp och gör frukost.

Idag ska jag åka ut till Bälgviken, för att ta emot sotaren. Mamma och Effie ska följa med och göra mig sällskap, så mamma kommer och hämtar mig i deras bil. Skönt då får jag plats med lite saker från huset också.

Vi kommer ut vid halv tio och jag har gått om tid till att ställa upp stegen till sotaren och att sopa ur braskaminen. Sotaren kommer någon gång mellan tio och tolv. Tänk om vi får vänta här ända till tolv! I väntan på sotaren, så plockar jag ihop lite taklampor och tavlor, som jag inte har tagit hem än.

Micke, en kusin till barnens pappa, kommer. Jag har lovat, att han ska få titta på det som finns kvar från loppisen, innan jag lämnar det till Pingstkyrkan. Det känns bara kul att det kommer till användning och att man vet vem som får grejerna.

Medan Micke rotar runt i garaget, så packar jag och mamma in tavlorna i bilen. Nu kommer sotaren och klättrar upp på taket. Gud vilken fånig liten sotarmössa han har! Någon korsning mellan basker och platt kockmössa, fast svart då.

När sotaren ringer på dörren och jag öppnar, så har jag svårt att hålla mig för skratt. Jag försöker att inte titta på hans mössa och ber honom att stiga in. Han är supertrevlig och snart har jag glömt hans larviga mössa. Effie är duktig och skäller inte.

När både Micke och sotaren har åkt, så fryser både jag och mamma. Visst, jag har värmen på inne, även om den är kraftigt neddragen, men det är så kallt ute och i garaget. Nu kan vi i alla fall åka hemåt igen, med stolsvärmen på fullt ös.

Jag blir alltid nedstämd av att vara i huset och idag är inget undantag. Jo, det underlättar ju att ha sällskap, men det hjälper inte riktigt. Måtte jag snart kunna sälja huset, så att jag får ta ett farväl av det också. Vi åker hemåt under tystnad och stora gäspningar.

Innan vi åker hem, så ska vi ta vägen om Vilsta, för att titta hur långt de har kommit med mammas och Lillis lägenhet. Nästa vecka ska den städas ur och slutbesiktas, så allt måste komma på plats den här veckan. Spännande!

Lillis kommer också till Vilsta Herrgård och vi gör sällskap in. Det är fortfarande mycket som saknas, men nu börjar man kunna se hur fint det ska bli, när det är klart.

Efter titten i Vilsta, så kör vi hem till mig med tavlorna. Mamma hjälper mig att bära fram dem till dörren, sen far hon hemåt med Effie. Här ska bankas tavlor!

Trots att jag har mycket att stå i, så känner jag mig håglös, orkeslös och vemodig. Det är väl besöket i huset, som spökar i mitt huvud. Jag gör ändå mitt bästa med tavlorna och får i alla fall klart i sovrummet. Resten får nog vänta tills jag har städat undan julen.

Efter en snabb lunch, så börjar jag titta på taklamporna och dess kopplingar. Det är inte alla som passar med kontakter och fästen, så jag måste försöka att köpa lite prylar först. Luften går ur mig helt, när jag inte kommer vidare.

Som räddad av signalen, så ringer Ullis och frågar om vi kan ta ett varv på Tuna Park. Hailey har varit besvärlig på förmiddagen, men nu har hon sovit middag och är glad och trevlig igen. Ut i kylan igen då, för att skrapa rutorna på bilen och hämta Ullis och Hailey.

Det är nästan folktomt på Tuna Park. Jätteskönt att kunna gå i sakta mak och kryssa mellan affärerna. Hailey är på sitt bästa humör och flirtar med alla. Självklart, så hittar jag en supertuff klänning, som jag bara måste köpa till Hailey. Ullis hittar en lila tröja, både till sig och till Hailey. Allt är på rea, så det känns riktigt kul att gå där och fynda.

Klockan har passerat sex och vi har kommit vidare in till Coop Forum. Jag letar lampattiraljer, men det finns inte allt här heller. Hailey börjar ledsna och Ullis säger att det snart är dags för henne att sova för kvällen. Men då så, då far vi hemåt igen då.

Skönt att få rå om mina små tjejer, så här ibland. Nu kan det ju bli lite mer spontant, när jag bor inne i stan. Kanske skulle höra av mig till Henke en sväng sen också. Orkar nog inte ikväll, för det börjar kännas nu, att jag vaknade redan vid sex.

Seg söndag

Aj, aj! Det blev visst lite för mycket vin i går. Det var det värt, för vi hade det jättetrevligt och kalopsen var supergod. Tack mamma och Lillis för en trevlig kväll!

Vi bestämde i går, att vi skulle gå på visningen av lägenheterna på Vilsta Herrgård tillsammans idag. Det är alltid kul att se hur de blir, när de nästan är klara. Jag har bestämt mig för att ta en promenad dit, för att se hur långt det är.

På vägen går jag och tänker på Johnnys och mina många och härliga cykelturer. Vi har flera gånger cyklat på den här gång- och cykelbanan, där jag just nu går. Jag blir ledsen, när jag tänker på hur härligt vi hade det i somras. Det skulle ju bli fler såna härliga somrar.

Det luktar pepparkakor, när jag går förbi Skogaholms och det får mina tankar att ändra riktning. Nu kan jag dessutom se Vilsta Herrgård, vilket gör mig glad. Den ligger så fint där vid ån, inbäddad bland gamla ekar och pilar. Kommer att bli kalas, att kunna promenera dit och hälsa på.

Kolonistugorna ligger så fint, där jag kommer och halkar fram på den isiga vägen. Tänk så mycket mer man ser, när man går. Åker man bil eller cyklar, så svischar allt bara förbi. Nu kan jag riktigt njuta av det fina på vägen.

Mamma och Lillis skulle bli lite sena, så i stället för att gå in själv på visningen, så går jag vidare till stallet och hälsar på de fina hästarna där i hagarna. Jag är barnsligt förtjust i hästar, så jag tar tillfället i akt och pussar dem på mulen.

När mamma och Lillis kommer, så går vi fram mot ingången. Mäklaren håller på och låser och plockar undan. Det visar sig att Lillis har tagit fel på tid och visningen var alltså en timma tidigare. Synd! Jaha, men då är det väl bara att vi åker hem till mig och fikar då.

Vi hinner knappt dricka upp kaffet innan jag hör att larmet tjuter på en bil. Jag misstänker att det är Lillis bil. Det har nämligen hänt tidigare, när Effie sitter kvar i bilen. Jag går fram till altandörren för att titta.

Jo då, mycket riktigt, så är det deras bil som står och blinkar och tjuter för fullt. Mamma och Lillis skyndar sig att dricka ur kaffet och tackar för sig.

Magen knorrar och jag blir sugen på att laga någon god mat. Hm, vad har jag i frysen? Måste försöka att äta så mycket som det bara går ur frysen, så att jag kan hämta hem resten från mamma och Lillis. Jag bestämmer mig för att göra spagetti och köttfärssås.

Min nya mikro är helt suverän! Jag har tagit mig tiden att läsa bruksanvisningen ordentligt, så att jag kan utnyttja alla finesserna. Oftast orkar man inte det och då använder man bara en bråkdel av funktionerna. Nu tinar jag upp köttfärsen med något som kallas "auto defrost" och den blir perfekt.

Det smakar underbart med hemlagad mat. Det var länge sedan jag lagade något ordentligt. Oftast har det blivit något enklare, så att det går fort. Det är ju inte så roligt att laga mat till sig själv, men idag tyckte jag faktiskt det. Framsteg!

Efter maten har det börjat skymma på lite ute. Då tänder jag ljuslyktorna, som jag har diskat rena och fina och riggat upp på verandan. Så här stämningsfullt blir det....

Sen ger jag mig på att läsa ytterligare en bruksanvisning, till tvättmaskinen. Lika bra att läsa ordentligt, så att man förstår sig på alla finesserna. Annars ligger det mig nära till hands, att bara börja ratta direkt på alla knappar, men nu tar vi det lilla lugna.

Tror att det blir tidigt i säng för mig i kväll. Känns som att jag skulle behöva det efter gårdagens kalas.

Semester på G!

Inser att jag inte har ägnat en tanke ännu åt vad jag ska ha med mig på resan till solen med mamma. Kanske är dags att börja fundera över det nu då?! Det har ju varit så mycket annat, som har krävt min närvaro den sista tiden.

Första problemet jag stöter på, är att strykbrädan står ute i garaget belamrad med loppissaker. Jaha, då är alltså första steget att gå ut i garaget och försöka flytta om prylarna, så att jag kommer åt strykbrädan, men det får jag ta tag i sen, när jag kommer hem från stan.

Dagen är, som vanligt fullbokad och börjar med att åka till Vilsta herrgård med mamma och Lillis, för att titta på vilka färger de ska välja på väggarna. Kul, för nu börjar man kunna se hur det kommer att se ut, när innerväggarna börja komma på plats.

Efter Vilsta, så åker jag till macken och tankar upp bilen, så att mamma och jag slipper få en obehaglig överraskning på morgonen, på väg mot Arlanda. Måste komma ihåg att fylla på spolarvätska också!

Nästa stopp blir vid apoteket i Fröslunda, för att köpa förebyggande medicin mot turistdiarré. Jag brukar ha otur, när det gäller magen, så jag gör ju vad jag kan, för att undvika det.

När jag ändå är i Fröslunda, så passar jag på att gå in på kondiset där. Tyvärr så har de inte min favolängd med pistage, så jag blir besviken och så blir det ingenting i stället. Listigt Lena!

När jag ändå har en lucka i planeringen, så passar jag på att åka till Willy's och handla det lilla jag behöver fylla på med. Då inser jag att kondiset Amarant har en filial där, så jag slinker in och handlar en kondiskrans.

Jag har planerat att hämta Doris och David, så att de får fika en sista gång i huset, innan jag börjar packa ner allt i flyttlådorna. Känns viktigt att de också får ett bra avslut med huset. Misstänker i alla fall att de kan ha behov av att komma ut en sista gång, innan jag flyttar.

Klockan tolv har jag tid hos min frissa, Marie, så då bär det av till Skogsängen. Alltid lika mysigt att få bli lite ompysslad. Under tiden slingorna ljusnar, så får jag dricka kaffe och läsa skvallertidningar. Hög mysfaktor!

På parkeringen utanför frissan sen, så ringer jag till Ullis. Vi har kommit överens om att jag ska komma förbi och lämna burken med Haileys mat, som blev kvarglömd i mitt kylskåp igår. Passar ju bra, när jag ändå ska till Årby och hämta Doris och David.

Ullis är febrig och förkyld, så hon möter mig vid dörren och tar emot. Även om jag inte hade tänkt det från början, så kan jag inte motstå att krama om henne. Hon ser så himla ynklig och blek ut, där hon står och väntar i kylan. Hoppas att bacillerna inte hoppar över bara!

När jag är klar hos Ullis, så ringer jag till Doris och David, för att säga att jag är på gång. Doris svarar och säger att David tyvärr är febrig och dålig i sin astma. Hon undrar om vi kan ta det här med fikat någon annan gång.

Visst kan vi göra det, men då blir det ju mitt i flytten. Jag åker ju bort en vecka nu och sen när jag är tillbaka, så är det ju bara att börja packa inför flytten. Doris förstår och säger att de gärna kommer och hälsar på i min nya lägenhet istället. Känns bra!

Jaha, här sitter jag med en rykande varm kondiskrans, men utan fikagäster. Hm, ska jag ringa mamma eller till Karin. Det blir till mamma och jag åker dit, för att hugga in på kondiskransen. Effie möter upp i hallen och är väldigt intresserad av vad jag har i påsen.

När jag åker hemåt igen, så är himlen sprakande röd. Otroligt vacker solnedgång! Det är nästan så att jag blir en trafikfara, när jag ständigt måste titta på himlen.

Jag klarar mig hem utan incidenter och en sömndrucken Simba möter upp i hallen. Jaha, man kanske skulle ta tag i det där med kläderna och packningen nu då. I morgon kommer jag att ha fullt upp med städning och mycket annat, så det känns viktigt att komma igång.

Sen inser jag att det kanske vore vettigt om jag tog semester från bloggen också. I morgon kommer jag att få lov att krypa i säng riktigt tidigt, så det där med att hinna med att blogga då, det är bara att glömma.

Med andra ord, så säger jag tack och hej för minst en vecka framåt i tiden. Förhoppningsvis, så har jag fina minnen och kort att dela med mig av sen, när jag kommer hem igen. Nu måste jag se till att fokusera på det som är viktigast just nu och det är min och mammas kommande semestervecka!

På återseende! :)

Vilsta herrgård

Vilken lycka att vakna och inse att man får tillbaka en timme idag! Kan behövas, eftersom jag kom hem klockan tre i natt.

Nej, jag har inte varit ut och slarvat! Jag blev hembjuden till Frida, en ensamstående kvinna, som bor här i byn. Hon undrade om jag ville göra henne sällskap och titta på "Så mycket bättre". Frida lagade paj och jag tog med mig vin. Vi hade så himla mysigt, så tiden bara rann iväg. Trodde inte riktigt på klockan, när jag kom hem.

Det är alltså mycket motvilligt jag stiger ur sängen idag. Finns inte så många andra alternativ, eftersom Simba är i högform och vill ha sällskap ut till köket. Jag masar mig ut i köket och gör frukost och blir irriterad över att jag inte hittar alla grejer, som har varit undanplockade inför gårdagens visning.

Idag kommer jag inte att få så mycket gjort, men det känns skönt att inte ha några större planer. På eftermiddagen ska jag åka med mamma till Vilsta Herrgård, för att se hur långt de har kommit med deras nya lägenhet.

Jag går som i en dimma hela förmiddagen. Känner mig inombords, precis så som det ser ut ute idag, grått och trist. Känns så där lagom ansträngande att ligga på soffan och prata bort lite tid med Ullis. Karin ringer och vi pratar också en stund. När jag ändå är i pratform, så ringer jag till mamma också.

Oj, vad tiden gick fort! Nu hinner jag ju knappt äta och göra mig i ordning, innan det är dags att åka till mamma. Jag hamnade ju givetvis framför datorn en stund också och då är det lätt att tappa bort tidsuppfattningen. Jag har börjat kolla lite på Blocket, för att se vilka priser jag kan sätta på sakerna till garageloppisen.

Det är ny visning av Vilsta herrgård idag, så det kommer nog att vara en hel del folk där. Jag frågade tidigare om Karin ville följa med och titta på mammas och Lillis nya lägenhet och det ville hon, så mamma och jag plockar upp henne på vägen.

När vi kommer fram till Vilsta, så står det fullt med bilar på parkeringen och det går folk överallt. Vi ser en hel del bekanta ansikten. Verkar som att reklamkampanjerna på TV4 har gett resultat. Ska bli spännande att se om de får några fler lägenheter sålda idag.

Nu har innerväggarna kommit på plats, så nu kan man ju faktiskt bilda sig en uppfattning om hur det kommer att se ut sen, när allt är klart. Dessutom har de nästan färdigställt lägenheten ovanför mamma och Lillis. Då kan man ju faktiskt se hur väggfärgerna ser ut i verkligheten.

På väg hem frågar Karin om vi vill komma med in på en kopp kaffe. Mamma tackar nej, eftersom hon inte vill ta med Effie in till Karin. Vi följer i alla fall med in en kortis och mamma får en snabb rundvisning. Det är ju så himla fint, Karins och Thomas hus! Förstår att de stortrivs där.

Mamma frågar om jag vill följa med henne in och få lite kaffe, men jag känner att det är dags för mig att åka hemåt. Misstänker att jag kommer att lägga mig tidigt i kväll, med tanke på den långa kvällen igår hos Frida.

Det märks att det blir skillnad med vintertiden. Det är redan mörkt, fast klockan bara är fem. Kan inte hjälpas, men jag tycker att det är lite mysigt att få gå omkring och tända lampor lite här och där. Blir säkert några värmeljus också, innan jag är klar.

Jag har en tråkig sak kvar att göra idag och det är att paketera sopsorteringen, eftersom det är sophämtning i morgon. Den här gången ska jag se till att jag inte glömmer bort att köra ut soptunnan till vägen, så att jag inte behöver rusa ut i morgonrocken.

Begravningsbestyr

Natten har varit en repris av den igår, men jag känner mig trots allt ganska utvilad. Klockan är över nio när jag kliver upp och släpper in en pratig Simba. Jag äter min frukost och tar kaffet med mig in till datorn. Det finns så många fina mail och kommentarer, som jag försöker att svara av så gott jag kan. Tack alla fina vänner!

Jag minns knappt vad jag skrev igår, så jag läser igenom inlägget. Jo, men så var det ju. Nu minns jag. Minnet är som på en guldfisk när man befinner sig i kris. Kan ju i och för sig ha något med medicinerna att göra också.

Mamma ringer och vi pratar en bra stund. Känns skönt! Jag gläds med dem att de har bestämt sig för att flytta till Vilsta Herrgård. Då får vi alla något annat att tänka på.

Vi pratar även om det här jobbiga med begravningsbestyren. Mamma anlitade Fonus när morfar dog, så det får nog bli Fonus. De skötte sig så bra då och den begravningen var så fin.

Först hade jag tänkt att ta mig till Johnnys föräldrar för att prata ihop mig med dem om begravningen, men nu får mamma mig att inse jag att det kan vara bra att ringa Fonus först, för att fråga vad man behöver förbereda innan man bokar in ett besök hos dem.

Nu har jag gjort det som kändes så jobbigt. Jag har kontaktat Fonus och uttalat orden att min make har avlidit. De har berättat om vad jag behöver ha tänkt till om när jag kommer dit på tisdag. Jag har också pratat med Johnnys mamma för att höra att hon är med på hur jag har tänkt att vi ska göra med Johnny. Hon tycker det låter bra det jag föreslår.

Mamma har lovat att följa med mig till Fonus som stöd. Jag vill inte utsätta Johnnys föräldrar för den pärsen att planera sin sons begravning. Även om det kommer att vara det svåraste jag någonsin har gjort, så tror jag att jag har den styrkan inom mig.

För att frigöra den smärta, som nu bor i mitt bröst och som håller på att klösa tarmarna ur mig, går jag en promenad runt Lillsjön. Regnet hänger fortfarande i luften. Det är som om till och med himlen sörjer. Luften är skön att andas, men det tar fortfarande emot när jag ska gå över järnvägen.

Under min promenad så går jag och tänker på vad som ska stå i dödsannonsen. Känns overkligt, men jag måste ju tänka till nu, så att det inte bara blir någon standardvers. Jag vill ju att det ska stå något där, som kommer direkt från mitt blödande hjärta.

Det blir en banan till lunch för jag är inte hungrig. Huvudsaken är att jag äter och det gör inget att jag förlorar ett och annat kilo på vägen. Nu sitter jag och väntar på att Ullis ska ringa. De flyttar hem till stan idag. Skönt att få dem lite närmare och att de finns på en fast telefon.

Tidigare idag, så skickade jag ett SMS till min gamla kollega jag träffade på vårdavdelningen där jag låg inlagd. Nu kommer ett svar och jag blir jätteglad. Hon har även gett min fd rumskamrat där den kram från mig, som jag bad henne om. Känns skönt att göra andra glada mitt i mitt eget elände.

Johnnys pappa ringde just och och ber mig att skriva på datorn, som han uttrycker det, att ni som vill hjälpa till i den här svåra stunden, ring till Doris och David, 016-136711. De behöver höra vilken fin som de hade! Om jag har det svårt, så är det väl inget mot vad de har! Johnny var ju deras barn! Jag fick 19 underbara år av Johnny och de har fött honom och följt honom under hela hans liv.

Tror att jag har suttit i telefon hela eftermiddagen. Pratade länge med mamma och Lillis. Nyss pratade jag med Ullis. Jag berättade att jag har varit i kontakt med Fonus och att jag har börjat tänka på hur dödsannonsen ska se ut och hur vi ska göra med allt. Tungt, tungt!

Ullis föreslår att hon ska komma till mig efter att jag har varit på Fonus på tisdag. Kan nog vara skönt att ha lite sällskap då. Vi ska mysa lite på kvällen, bara hon och jag. Känner att jag vill göra något sånt med Henke också, men det får bli en egen dag, då det bara är han och jag. En i taget, så att man riktigt får rå om dem!

Trodde att jag skulle klara mig utan Sobril idag, men järngreppet om hjärtat och krampen i magen tilltar, så nu tar jag ett piller i alla fall. Jag behöver ju inte vara duktig för någon! När ska jag inse det?!

En solglimt mitt i allt elände är i alla fall att Ullis verkar ha fått en spark i rätt riktning av det som hänt. Hon har sakta, men säkert börja att öka i vikt. Nästa trappsteg är att börja äta mer kolhydrater, vilket just nu är hennes största skräck. Jag försöker att uppmuntra, men samtidigt inte tjata. Gränsen däremellan är hårfin!

Nu ska jag nog ta och ringa Henke och höra hur det är med honom. Sen ska jag nog ta en paus från datorn. Börjar ju bli riktigt nördig, som bara sitter här och häckar. Tror jag sätter punkt för bloggandet för idag.

En vecka utan Johnny

Simba har varit ganska jobbig i natt och jag har varit uppe flera gånger. En gång höll jag på att somna vid köksbordet. Sen hade jag en period vid femtiden, då jag låg och tänkte på det där jobbiga med att planera begravningen  Tänkte först ta ett piller till, men jag valde istället att slänga ut Simba och så sov jag som ett barn fram till klockan nio.

Det slår mig att just nu är det en vecka sedan det hemska hände och det känns fortfarande helt overkligt. Jag blev kontaktad ev en polis igår, som sa att jag kunde komma och hämta Johnnys cykel och smycken. Därför har jag bokat en tid idag och bett Lillis att följa med mig som stöd.

Telefonen ringer och det är Lena, en gammal klasskompis från högstadiet. Vi pratar om det hemska som hänt och jag gråter en skvätt, men vi skrattar också en hel del tillsammans. Så skönt!

Det går inte lång stund innan det är Maria, som ringer och undrar om jag vill att hon och Eva-Lena ska komma ut i eftermiddag och fika en stund. Jag svarar att jag inte kan veta nu hur jag kommer att må då, men jag lovar att ringa till Maria när jag är hemma igen och fått känna efter hur det känns.

Mitt i allt elände så inser jag att jag måste handla lite och jag bestämmer mig för att handla innan vi åker till polisen. Kommer antagligen att vara så pass jobbigt att man bara vill hem då. Jag går som i en dimma på Willy's, men det bjuder jag på. Glo på bara!

Lillis verkstad ligger bara ett stenkast från Willy's, så jag parkerar min bil där och vi far tillsammans in till polisstationen. Mamma och Effie sitter kvar i bilen och väntar medan Lillis följer med mig in.

Polisen hämtar oss vid ingången och vi får sätta oss på hans rum. Tårarna kommer redan i hissen på väg upp, men det är OK. Jag tar en extra Sobril för att orka genom det jag nu ska göra. Det finns rapport från lokföraren och jag får läsa det jag vill. Jobbigt, men jag behöver veta.

Det enda jag inte vill veta är hur Johnny såg ut på det foto de har tagit. Det stod i rapporten att kroppen var vanställd och jag vill gärna minnas honom som han var innan. Trots det så lyckas polisen klanta till det så att jag får en glimt av den hemska bilden. Sen skarvar ju givetvis fantasin till resten. Så klumpigt hanterat!

Jag får ett kuvert med Johnnys halsband och ring. Blir väldigt jobbigt att öppna och se. Ringen är lite missformad och skrapad, så jag kan ju tänka mig hur det har gått till. Han kände nog inget mer än att det blev svart i alla fall.

När jag har kvitterat till mig sakerna, så är det dags att gå ner till bakgården och hämta cykeln. Den står där och polisen slätar över att cykelväskorna är dyngsura. Den har ju bara fått stå där i ösregnet i en vecka. Det skulle Johnny ha vetat! Vi tar cykeln och går därifrån och jag känner mig totalt utpumpad.

Väl tillbaka vid Lillis verkstad, där min bil står parkerad, så känner jag att jag bara vill hem. Mamma och Lillis vill att vi ska ta en lunch på stan, men jag tackar tacksamt nej och säger att vi får ta det en annan gång. Jag vill bara hem nu.

Lillis har Johnnys cykel på sin dragkrok, så han ligger före och jag kommer efter i min bil. Jag tar det väldigt försiktigt i och med att man nog är lite svag i reaktionen. Vid den dubbelfiliga vägen utanför Skogaholm, så ser jag i backspegelsn att en hantverkarbil kommer ångandes på insidan i omkörningsfilen. Bilen precis bakom mig gasar också, så det finns ingen lucka för honom att komma in i.

Följden blir att han försöker bränna om mig med innan rondellen och att han klämmer sig in framför mig så att jag får tvärbromsa. Jag blir galen och slänger mig på tutan och visar det berömda fingret. Han stannar bilen, kliver och och jag öppnar vilt gestikulernade fönstret, "Ville du nåt, eller?" frågar han. "JA, jag ville bara tala om vilken jävla idiot du var som trodde att kunde komma och preja in mig sådär!!" "Ja, men jag gjorde ju tecken...."

Han svär en ramsa över tjejen i bilen bakom, som inte släppte in honom, men det går ju inte att komma undan att det var har som gjorde en farlig och dum omkörning och därmed borde ha varit den som bromsade. "Förresten, hade inte du så jävla bråttom, så det är dags för dig att dra nu?! Han lommar mumlande iväg och jag kan fortsätta hemåt, lätt skakande. Ändå rätt så nöjd med att få ha bitit huvudet av en idiot!

Lillis hjälper mig in med cykeln i garaget och nu kollar jag genast igenom cykelväskorna. Det kan ju fortfarande finns ett avskedsbrev, så att man kunde förstå lite mer av hans sista tankar. Dessvärre hittar jag bara en cyklepump och ett genomblött paket med pappersnäsdukar. Jag tackar Lillis för hjälpen och han åker hem.

Sätter mig direkt vid köksbordet och öppnar kuvertet med ringen och halskedjan. När jag äntligen har hittat brillorna, så kan jag se att ringen är missformad och skrapad på några ställen, Halskedjan är avsliten, men smyckena sitter kvar.

Tänk vad min stacks lilla gubbe har fått varit med om, eller så hade han redan slocknat då. Vi får verkligen hoppas att det bara blev omgående svart vid själva kollsionen. Enligt rapporten från lokföraren, så har han gått ut på tågbanan ca. 30-40 meter framför loket och kurat ihop sig som en liten boll, som för att förbereda sig för smällen. Sen tog det ca en km att få stopp på tåget och det såg ut som att det hade stannat precis vid vår järnvägsövergång, där blommorna ligger.

Jag är väldigt låg nu, men jag tar ändå och ringer upp Maria. Jag säger att det skulle vara skönt att de kommer. Magen börjar signalera hunger, så jag tystar den med lite yoghurt och musli. Blir ju snart fika.

I väntan på Maria och Eva-Lena så passar jag på att ringa och höra hur det är med Ullis. Hon låter väldigt låg och har fortfarande inte kunna få hjälp att hitta en annan vettigare psykoterapeut. Jag säger att jag gärna kan följa med henne på nya besök, men att jag samtidigt är väldigt dålig på alla rutiner och hur gången är inom sjukvården. Hon lovar att ringa om hon vill ha hjälp.

Eva-Lena har bakat en smarrig blåbärs- och banansmulpaj. Till är det förstås marsankräm. I stället för blommor, så har de köpt en supermjuk Bukowski-kanin med långa silkeslena öron. Givetvis så börjar jag gråta.

Vi sitter länge vid köksbordet och pratar om allt, både jobbiga saker, men även kul så att vi kan få skratta lite också. Jag får en massa medskick av hälsningar från alla härliga fd arbetskamrater på Swedbank IT i Sthlm.

När Maria och Eva-Lena har åkt, så byter jag om till träningskläderna och tar stavarna för att gå runt Lillsjön. Regnet hänger i luften , men det är lagom varmt och skön luft att andas, så jag gör väl ett försök. Känner mig helt utpumad i kroppen, så jag tar det lite extra lugnt.

Hemma blir det en halv plastkorv med ärtsoppa att värma. Allt smakar gott när man är hungrig, så det går ner utan problem med en ostmacka till.

När jag ringer till mamma och Lillis, så har de fått besked från mäklaren att de har första tjing på den trea vi var och tittade på i Vilsta Herrgård i söndags. De har just fått sitt hus i Borsökna värderat och det ser ut som att det skulle kunna bli en bra affär. Vad kul föl dem! Då kanske jag kan bo i husbilen, som vi skämtade om häromdagen.

Henke låter lite låg när jag ringer, men säger att det känns rätt så OK. Han har varit ute i Sundbyholm och fikat en sväng med sin pappa. Nu sitter Johanna och han framför TV:n och har just kommit på att de nog ska ugnsgrilla kött. Ja, klockan är ju bara halv tio....

Just som jag ska runda av det här inlägget för idag, så ringer det på dörren. Det är grannen som var här igår och idag har hon med sig en skål med rensade lingon. Så gulligt, tack!

Nu känner jag att det är dags att bädda ner mig och Sima i sängen. Nya kaninen ska få vara med också, dvs om han inte blir utfryst av Simba. Godnatt alla vänner och godnatt min älskade gubbe!

Söndag och lite annat att tänka på

Vaknar med ett ryck av att det ringer på dörren. Det är Lillis, som bara har glömt nyckeln till huset i sin jacka i hallen. Klockan är runt nio, så det är väl ändå dags att gå upp.

Jag pratar med mamma och Lillis och säger att det skulle vara skönt om jag fick vara helt själv en stund här hemma. De förstår hur jag känner, men är samtidigt oroliga för att lämna mig ensam. Jag erbjuder frukost, men de tackar nej och far hemåt med husbilen.

Det känns skönt att sitta själv och äta frukost, men det är också jobbigt eftersom man blir själv med alla tankar. Det sista av kaffet dricker jag framför datorn. Så mycket värme det kommer från alla vänner! Jag gråter en tyst gråt där jag sitter och läser genom tårarna.

Idag kommer jag att få lite annat att tänka på. Mamma och Lillis ska gå på en visning av Vilsta Herrgård och frågar om jag vill följa med och det vill jag. Ullis och Marre har frågat om jag vill äta tacos med dem lite senare idag och det vill jag. Jag ska tillbaka till vårdavdelningen för att bli formellt utskriven.

När jag sitter i bilen på väg ner mot järnvägen, så känner jag en stor klump i magen och i halsen. Nu måste jag passera stället där folk har börjat lägga blommor och tända ljus för Johnny. Det var ju inte ens där det hände, men i brist på annat så ligger det blommor vid övergången. Tungt att se!

Jag glömde förresten berätta att jag gick ner just till järnvägsövergången igår. Mamma och Henke följde med mig. Jag kände att det var en mur att passera, just det där med att kliva över järnvägen och att se blommorna och ljusen. Min morgonprommis passerar förbi där, så det kändes skönt att kunna klara av det utan att bryta ihop.

I Vilsta är det fullt med folk som vill titta på +55-boendet som ska byggas. Det är totalt sju lägenheter som ska byggas och mamma och Lillis är väldigt intresserade. Jag kan koppla bort min sorg för en stund och deltar i deras planer framåt. Jag kan till och med skratta och säga "Jag kan bo i husbilen på campingen och se efter er lägenhet när ni är ute med husbilen."

I god tid innan avtalad tid, sitter jag och väntar på avd 15. Jag ska få träffa en läkare där, som formellt ska skriva ut mig. Så kommer en i personalen och förklarar att det har blivit ett missförstånd och att det inte finns någon läkare på plats. De beklagar missförståndet och lovar att ringa upp mig om en ny tid, så fort de vet.

Så styr jag färden mot Torshälla och Ängsholmen, där Ullis och Marre väntar mig. Jag stannar till och handlar några saker de bett mig om. Ullis messar och undrar om hon ska se till att hennes pappa har åkt därifrån innan jag kommer. Vi har inte pratat med varandra på flera år, eftersom jag har varit så arg på honom av en rad olika anledningar.

Jag svarar att han gärna får vara kvar, för jag har slutit fred med honom nu. När jag såg igår att han hade skaffat sig ett Facebook-konto, så kände jag att det var dags att ta kontakt och be varandra om förlåtelse för allt. Jag orkar inte vara arg och bitter längre!

Framme vid stugan i Ängsholmen, ser jag alla står på uteplatsen och väntar. Stigen upp dit känns som en evighet. Givetvis brister jag i gråt när Ullis kramar mig och det finns ingen hejd. Jag kramar om Sven, som Ullis pappa heter, och säger att jag är så ledsen. Jag kramar även om Marie, hans sambo. Känns skönt att ha undanröjt det hindret!

Det smakar underbart med tacos. Jag har ju bara ätit frukost och tog en banan som lunch, så det är ju inte konstigt att jag är hungrig. Sen sitter vi i soffan och myser. Braskaminen knastrar så där hemtrevligt. Jag får gulla med Hailey, som är på sitt bästa humör och skrattar så där härligt. Energiboost!

Vid åttatiden tackar jag för mig och åker hem innan det blir alltför mörkt. Simba hälsar mig välkommen och vi gör kväll tillsammans. Jag går ett varv och luktar på Johnnys kläder innan jag kan komma till ro. Innan jag lägger ned huvudet på kudden, så säger jag godnatt till sängen bredvid min. Det känns så tomt!