Måndag och utskriven

Jag ligger i sängen och har just vaknat. Har bara inte orkat gå upp än. Telefonen ringer och jag svarar med skrovlig röst. Det är Affe, en av Johnnys bästa ungdomskompisar. Han förklarar att han inte har kunnat sova på hela natten. Han vägrade att tro på ryktet, som hade börjat sprida sig, om att det var Johnny.

Johnny och Affe har rest en del tillsammans innan de stadgade sig. Ibland när Johnny skulle berätta något från dessa resor, så sa han alltid "vi" och medade då "Affe och jag". Jag var alltid tvungen att förklara, så att andra skulle förstå att det inte var jag och Johnny, utan Affe och Johnny.

Affe berättar att det är han som har lämnat meddelanden på Johnnys mobil. När han fick höra ryktet om Johnnys död, så kunde han bara inte tro att det var sant. Därför försökte han nå Johnny på mobilen för att boka in en lunch. Jag pratar en bra stund med Affe och det känns bra, sorgligt men ändå bra.

Idag ska jag äntligen få träffa en läkare på psykvårdsavdelningen för att bli formellt utskriven och få recept på de mediciner jag behöver. Det strulade ju till sig sådant med det tidigare, men nu så. Har dessutom en tid därefter på vårdcentralen hos en kurator, som ska hjälpa mig att sortera mina röriga tankar och att komma ur den akuta krisen.

Johnnys föräldrar dyker upp i mina tankar och jag får en impuls att ringa dem. Doris svarar med ynklig röst och frågar sen genast hur det är med mig. Hon är alltid så snäll och omtänksam. Hon berättar att de var ute i Bälgviken igår och lade blommor och tände ljus vid järnvägsövergången. Jag var ju hos Ullis då, så jag visste inte om det.

Hon är så ledsen och jag frågar om hon vill att jag ska komma över till dem och ta en kopp kaffe tillsammans och det vill hon. Jag berättar att jag har två tider att passa, men att jag nog ska kunna komma runt klockan fem. Vi lägger på och jag börjar göra mig i ordning för dagen.

Så ringer det på dörren och när jag öppnar så är det ett blomsterbud. Jag har fått en underbar bukett med vita rosor från mina gamla arbetskamrater, Karin och Ann-Jeanette med makar. Tårarna sprutar, igen! Hur mycket tårar har man egentligen??

Telefonen ringer och nu är det Monika, Johnnys brors fru. Vi pratar en lång stund och hon är så gullig. Jag har alltid trivts i Monikas sällskap, men eftersom de bor i Uppsala, så har vi aldrig träffats mer än till födelsedagar och så. Synd!

Telefonen ringer stup i kvarten och jag känner mig nästan jagad. Jag både vill och inte vill att folk ska ringa. Jag tror att alla förstår när jag säger ifrån att jag inte riktigt orkar att prata. Känner ju dessutom att jag måste hinna höra av mig till mina närmaste för att höra hur de mår också. Det är ju inte bara jag som har det svårt och mår dåligt.

Läkaren som ska genomföra mitt utskrivningssamtal är en ung underläkare, mycket trevlig och lättsam tjej. Givetvis så sprutar tårarna när jag ska förklara hur jag mår. Vi pratar mediciner och olika alternativ och jag går lydigt med på att ta emot all hjälp jag kan få. Det blir antidepressiv medicin, lugnande, lugnande till natten och insomningstabletter.

Helt emot mina principer, men jag inser ju att det kommer att behövas all styrka nu fram till och under själva begravningen, min värsta mardröm. Jag får bara små doser för att de inte vill riskera att jag gör något dumt, även om jag vet att de tankarna nu är som bortblåsta. Jag vet ju vilket helvete det blir för de efterlevande.

Mitt under läkarbesöket så ringer min mobil och det är vårdcentralen. "Hej Lena! Det har kört ihop sig med din tid hos kuratorn idag. Hon VAB:ar och vi vet inte riktigt när du kan få en ny tid." Jag tänder till direkt på alla fyra och säger "Är ni medvetna om att det här är akut och att jag genomgår en kris?! Jag behöver få prata med en kurator NU och inte om någon vecka eller så! Kan du se till att ordna det?!"

Läkaren och sköterskan, som hör hela samtalet, applåderar när jag lägger på och ler åt min styrka. De säger att det är ett gott tecken att jag kan säga ifrån och att jag kunde hantera den situationen så bra. Det tar fem minuter, sen ringer vårdcentralen och säger att kuratorn kan komma in extra för min skull i morgon. Tack för det!

När jag är klar hos läkaren, så åker jag till Johnnys föräldrar. Känns tungt när jag vet hur ledsna de är, men samtidigt så känns det bra, för jag vet ju hur glada de blir när jag kommer.

Det är David som öppnar och han ser jagad ut. "Doris är inte inne. Hon skulle bara gå ut en sväng för att få en nypa luft." Jag känner hur magen drar ihop sig och jag tänker tanken som jag inte får tänka. Tänk om hon gör som Johnny, att hon inte kommer tillbaka!

David är utom sig av oro och jag vet inte om jag ska gå ut och leta eller om vi bara ska vänta. Hon har ingen mobil med sig heller. Vi säger båda två att det nog bara är för att jag är en timme tidig, eftersom besöket hos vårdcentralen blev inställt. Doris trodde att jag skulle komma först vid femtiden och nu är klockan bara straxt efter fyra.

Det dröjer inte lång stund innan vi kan se Doris genom fönstret. Puh! David sätter på kaffet och vi sätter oss i vardagsrummet. Strupen knyter sig, för de har ställt fram ett stort foto på Johnny på bordet tillsammans med en stor bukett röda rosor och en ljuslykta. Jag har lite svårt för det där. Det blir så himla påtagligt!

Jag stannar ungefär en timma. Under tiden ringer Benny, Johnnys bror. Han är utom sig av sorg, men har sin sons fotbollsträning att fokusera på. När Doris har avslutat samtalet, gråter vi lite tillsammans och konstaterar att det finns bara fina saker att minnas med Johnny. Han var en sån fin människa och det säger jag inte bara för att han har dött. Det fanns inget ont i honom!

Helt utpumpad sätter jag mig i bilen för att åka vägen över Tuna Park. Jag måste till apoteket för att lösa ut mina mediciner. Känns asjobbigt att gå omkring rödgråten och tilltufsad bland andra människor, men jag möter i alla fall ingen jag känner. Skönt!

Helt utsvulten, äter jag en bit av den paj som blev över från "kräftskivan". Genom fönstret ser jag en granne som kommer med bestämda steg mot vår ingång. Hon ringer på och jag öppnar. Hon förklarar att hon och hennes man var över i fredags för att höra hur det var med mig och om jag behöver någon hjälp, men jag var inte hemma då.

Vi står länge i hallen och gråter och håller om varandra. Vi har egentligen aldrig haft mer kontakt än vid brevlådorna och över staketet, men jag vet att det hon säger är äkta. Hon har själv gått igenom en liknande situation, även om det inte var självmord. Hon vet vad det innebär att mista en nära anhörig.

Jag sätter mig framför datorn. Helt otroligt hur många som har läst min blogg! En normal dag har jag kanske uppåt hundra sidvisningar. Nu är det över tusen och det ökar fortfarande lavinartat. Sorgligt att en sån här sak ska kunna bidra till det, men jag får väl se det som att det är fler som får dela min smärta och därmed också kan ge tröst.

Klockan är närmare halv tio och det ringer på dörren. Shit, jag som har tagit ett glas vin, men vad sjutton, spelar roll då! Jag öppnar och där står maken till grannen som var här tidigare. Han kände att han också ville krama om mig och erbjuda sin hjälp. Jag blir helt rörd av hur gulliga alla är. Innan jag stänger dörren, så lovar jag att jag ska ta kontakt och be om hjälp när det behövs om det så bara är prata jag behöver.

Vinet smakar inget gott längre, så jag häller ut det sista. Jag duschar och gör mig i ordning och känner paniken inför natten komma krypande. Lydigt tar jag mina piller inför natten och det dröjer inte länge innan lugnet infinner sig och jag kan stänga av TV:n och lägga mig tillrätta för att sova. Simba ligger bredvid mig och spinner högljutt. Jag sträcker ut handen till Johnnys sida och säger "Godnatt, min gubbe!"

Söndag och lite annat att tänka på

Vaknar med ett ryck av att det ringer på dörren. Det är Lillis, som bara har glömt nyckeln till huset i sin jacka i hallen. Klockan är runt nio, så det är väl ändå dags att gå upp.

Jag pratar med mamma och Lillis och säger att det skulle vara skönt om jag fick vara helt själv en stund här hemma. De förstår hur jag känner, men är samtidigt oroliga för att lämna mig ensam. Jag erbjuder frukost, men de tackar nej och far hemåt med husbilen.

Det känns skönt att sitta själv och äta frukost, men det är också jobbigt eftersom man blir själv med alla tankar. Det sista av kaffet dricker jag framför datorn. Så mycket värme det kommer från alla vänner! Jag gråter en tyst gråt där jag sitter och läser genom tårarna.

Idag kommer jag att få lite annat att tänka på. Mamma och Lillis ska gå på en visning av Vilsta Herrgård och frågar om jag vill följa med och det vill jag. Ullis och Marre har frågat om jag vill äta tacos med dem lite senare idag och det vill jag. Jag ska tillbaka till vårdavdelningen för att bli formellt utskriven.

När jag sitter i bilen på väg ner mot järnvägen, så känner jag en stor klump i magen och i halsen. Nu måste jag passera stället där folk har börjat lägga blommor och tända ljus för Johnny. Det var ju inte ens där det hände, men i brist på annat så ligger det blommor vid övergången. Tungt att se!

Jag glömde förresten berätta att jag gick ner just till järnvägsövergången igår. Mamma och Henke följde med mig. Jag kände att det var en mur att passera, just det där med att kliva över järnvägen och att se blommorna och ljusen. Min morgonprommis passerar förbi där, så det kändes skönt att kunna klara av det utan att bryta ihop.

I Vilsta är det fullt med folk som vill titta på +55-boendet som ska byggas. Det är totalt sju lägenheter som ska byggas och mamma och Lillis är väldigt intresserade. Jag kan koppla bort min sorg för en stund och deltar i deras planer framåt. Jag kan till och med skratta och säga "Jag kan bo i husbilen på campingen och se efter er lägenhet när ni är ute med husbilen."

I god tid innan avtalad tid, sitter jag och väntar på avd 15. Jag ska få träffa en läkare där, som formellt ska skriva ut mig. Så kommer en i personalen och förklarar att det har blivit ett missförstånd och att det inte finns någon läkare på plats. De beklagar missförståndet och lovar att ringa upp mig om en ny tid, så fort de vet.

Så styr jag färden mot Torshälla och Ängsholmen, där Ullis och Marre väntar mig. Jag stannar till och handlar några saker de bett mig om. Ullis messar och undrar om hon ska se till att hennes pappa har åkt därifrån innan jag kommer. Vi har inte pratat med varandra på flera år, eftersom jag har varit så arg på honom av en rad olika anledningar.

Jag svarar att han gärna får vara kvar, för jag har slutit fred med honom nu. När jag såg igår att han hade skaffat sig ett Facebook-konto, så kände jag att det var dags att ta kontakt och be varandra om förlåtelse för allt. Jag orkar inte vara arg och bitter längre!

Framme vid stugan i Ängsholmen, ser jag alla står på uteplatsen och väntar. Stigen upp dit känns som en evighet. Givetvis brister jag i gråt när Ullis kramar mig och det finns ingen hejd. Jag kramar om Sven, som Ullis pappa heter, och säger att jag är så ledsen. Jag kramar även om Marie, hans sambo. Känns skönt att ha undanröjt det hindret!

Det smakar underbart med tacos. Jag har ju bara ätit frukost och tog en banan som lunch, så det är ju inte konstigt att jag är hungrig. Sen sitter vi i soffan och myser. Braskaminen knastrar så där hemtrevligt. Jag får gulla med Hailey, som är på sitt bästa humör och skrattar så där härligt. Energiboost!

Vid åttatiden tackar jag för mig och åker hem innan det blir alltför mörkt. Simba hälsar mig välkommen och vi gör kväll tillsammans. Jag går ett varv och luktar på Johnnys kläder innan jag kan komma till ro. Innan jag lägger ned huvudet på kudden, så säger jag godnatt till sängen bredvid min. Det känns så tomt!