Besök hos kuratorn idag

Det blåser fortfarande häftigt ute, när jag vaknar. Simba har varit extra jobbig på morgonkvisten, eftersom han inte ville gå ut när jag öppnade altandörren. Jag hade ju inte hjärta att bara kasta ut honom i ovädret heller, så jag har varit uppe ett flertal gånger sedan fyratiden.

Nu är klockan redan en bit efter nio och jag inser att jag nog måste sätta lite sprutt, om jag ska hinna med alla morgonbestyr, innan det är dags att åka in till kuratorn. Vi hade uppehåll förra veckan, eftersom hon hade semester då. Trodde inte att jag skulle sakna det besöket, men nu riktigt längtar jag till att få komma och häva ur mig.

Hon är så himla go och mjuk, min kurator, men inte på ett så där mesigt sätt, så att man bara blir irriterad. Nej, riktigt, riktigt bra! Därför är min första fråga, när jag kliver in hos henne, om hon har möjlighet att ta sig an fler i min släkt. Det har hon, så när jag går därifrån, så har jag flera lappar med tider, som jag nu ska se till att dela ut.

Tror att det kan vara skönt att få komma till en kurator, som redan vet vad som har hänt. Det är ju så jobbigt att behöva dra hela det hemska igen, inför en vilt främmande person. Tror att det finns en stor vinst i att vi är fler i samma släkt, som går till samma kurator. Hon har ju i alla fall tystnadsplikt.

Känner mig betydligt lättare, när jag kommer ut och sätter mig i bilen för att åka hemåt igen. Hur mycket man än pratar med vännerna och släkten, så är det något visst att få gå till någon utomstående, som kan förklara, sortera och sätta lite perspektiv på mina tankar och känslor.

Hoppas nu också att mina nära och kära också kommer att tycka att det är bra. Det är ni värda!

Tisdag och träff med kuratorn

Idag har jag ett möte inbokat med en kurator på vårdcentralen, ni vet hon som VAB:ade igår och inte kunde ta emot mig då.

Frukosten består av en extra ingrediens idag, antidepressivt piller. Hoppas att det inte ger extra ångest, som de sa kunde vara en av biverkningarna under de första veckorna. Jag behöver definitivt ingen mer ångest!

Kuratorn är en mycket mjuk och fin kvinna. Hon måste vara i 40-årsåldern. Känner direkt att jag kan uttrycka mig som jag vill och bara låta allt komma ut, hur ostrukturerat och galet det än låter. Det är OK! Jag ber om ursäkt att jag svär som en borstbindare, men det är också OK.

Min timme med kuratorn går alldeles för fort, men jag har en ny tid redan på måndag, så att det inte ska gå för lång tid mellan besöken. Jag kommer att få träffa henne en gång i veckan, om jag tycker att det känns OK och jag får ringa henne när som helst om jag behöver prata däremellan. Känns bra!

Jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg så mycket av den här dagen. Nästa sak jag minns är i alla fall att jag bestämmer mig för att ta mina stavar och gå runt Lillsjön. Solen har tittat fram efter allt regn och det är en härligt syremättad luft att andas. Jag behöver andas, mycket!

Jag kommer inte långt innan en go granne på gatan bredvid frågar om hon får komma fram och ge mig en kram, eller om jag bara vill gå vidare. Självklart stannar jag och tar emot en härlig bamsekram och gråter en stund mot hennes axel. Jag blir helt matt av all vänlighet som bara strömmar in från alla håll.

Känns fortfarande väldigt jobbigt att passera järnvägsövergången, där alla blommor och ljus står. Jag ser mig extra noga för innan jag går över. Jag går som i dvala runt Lillsjön, men det är väldigt skönt att få komma ut och låta tankarna löpa fritt och låta tårarna rinna. Den svala och fuktiga skogsluften renar mina sinnen.

Hemma igen konstaterar jag att gräsmattan börjar bli vildvuxen, alltså med mina mått mätt. Tomatplantorna hänger och vill ha vatten, m.m., m.m.... Men jag skiter faktiskt i det! Det spelar liksom ingen roll längre, i alla fall inte idag eller just nu.

Nyduschad och medicinerad sätter jag mig vid datorn och försöker att komma ifatt verkligheten i bloggen. Jag vill inte hoppa över någon dag, för jag vill verkligen kunna minnas varje sekund av den här svåra tiden. Jag vill kunna gå tillbaka och läsa om hur det var.

Redan vid niotiden tar jag Simba med mig in till sängen och försöker koncentrera mig på nyheterna. Det går så där. Det är bara elände i alla fall, så det är väl inget att se egentligen. Simba ligger tätt intill och spinner. Det är väldigt rogivande och tröstande.

Godnatt gubben!

Måndag och utskriven

Jag ligger i sängen och har just vaknat. Har bara inte orkat gå upp än. Telefonen ringer och jag svarar med skrovlig röst. Det är Affe, en av Johnnys bästa ungdomskompisar. Han förklarar att han inte har kunnat sova på hela natten. Han vägrade att tro på ryktet, som hade börjat sprida sig, om att det var Johnny.

Johnny och Affe har rest en del tillsammans innan de stadgade sig. Ibland när Johnny skulle berätta något från dessa resor, så sa han alltid "vi" och medade då "Affe och jag". Jag var alltid tvungen att förklara, så att andra skulle förstå att det inte var jag och Johnny, utan Affe och Johnny.

Affe berättar att det är han som har lämnat meddelanden på Johnnys mobil. När han fick höra ryktet om Johnnys död, så kunde han bara inte tro att det var sant. Därför försökte han nå Johnny på mobilen för att boka in en lunch. Jag pratar en bra stund med Affe och det känns bra, sorgligt men ändå bra.

Idag ska jag äntligen få träffa en läkare på psykvårdsavdelningen för att bli formellt utskriven och få recept på de mediciner jag behöver. Det strulade ju till sig sådant med det tidigare, men nu så. Har dessutom en tid därefter på vårdcentralen hos en kurator, som ska hjälpa mig att sortera mina röriga tankar och att komma ur den akuta krisen.

Johnnys föräldrar dyker upp i mina tankar och jag får en impuls att ringa dem. Doris svarar med ynklig röst och frågar sen genast hur det är med mig. Hon är alltid så snäll och omtänksam. Hon berättar att de var ute i Bälgviken igår och lade blommor och tände ljus vid järnvägsövergången. Jag var ju hos Ullis då, så jag visste inte om det.

Hon är så ledsen och jag frågar om hon vill att jag ska komma över till dem och ta en kopp kaffe tillsammans och det vill hon. Jag berättar att jag har två tider att passa, men att jag nog ska kunna komma runt klockan fem. Vi lägger på och jag börjar göra mig i ordning för dagen.

Så ringer det på dörren och när jag öppnar så är det ett blomsterbud. Jag har fått en underbar bukett med vita rosor från mina gamla arbetskamrater, Karin och Ann-Jeanette med makar. Tårarna sprutar, igen! Hur mycket tårar har man egentligen??

Telefonen ringer och nu är det Monika, Johnnys brors fru. Vi pratar en lång stund och hon är så gullig. Jag har alltid trivts i Monikas sällskap, men eftersom de bor i Uppsala, så har vi aldrig träffats mer än till födelsedagar och så. Synd!

Telefonen ringer stup i kvarten och jag känner mig nästan jagad. Jag både vill och inte vill att folk ska ringa. Jag tror att alla förstår när jag säger ifrån att jag inte riktigt orkar att prata. Känner ju dessutom att jag måste hinna höra av mig till mina närmaste för att höra hur de mår också. Det är ju inte bara jag som har det svårt och mår dåligt.

Läkaren som ska genomföra mitt utskrivningssamtal är en ung underläkare, mycket trevlig och lättsam tjej. Givetvis så sprutar tårarna när jag ska förklara hur jag mår. Vi pratar mediciner och olika alternativ och jag går lydigt med på att ta emot all hjälp jag kan få. Det blir antidepressiv medicin, lugnande, lugnande till natten och insomningstabletter.

Helt emot mina principer, men jag inser ju att det kommer att behövas all styrka nu fram till och under själva begravningen, min värsta mardröm. Jag får bara små doser för att de inte vill riskera att jag gör något dumt, även om jag vet att de tankarna nu är som bortblåsta. Jag vet ju vilket helvete det blir för de efterlevande.

Mitt under läkarbesöket så ringer min mobil och det är vårdcentralen. "Hej Lena! Det har kört ihop sig med din tid hos kuratorn idag. Hon VAB:ar och vi vet inte riktigt när du kan få en ny tid." Jag tänder till direkt på alla fyra och säger "Är ni medvetna om att det här är akut och att jag genomgår en kris?! Jag behöver få prata med en kurator NU och inte om någon vecka eller så! Kan du se till att ordna det?!"

Läkaren och sköterskan, som hör hela samtalet, applåderar när jag lägger på och ler åt min styrka. De säger att det är ett gott tecken att jag kan säga ifrån och att jag kunde hantera den situationen så bra. Det tar fem minuter, sen ringer vårdcentralen och säger att kuratorn kan komma in extra för min skull i morgon. Tack för det!

När jag är klar hos läkaren, så åker jag till Johnnys föräldrar. Känns tungt när jag vet hur ledsna de är, men samtidigt så känns det bra, för jag vet ju hur glada de blir när jag kommer.

Det är David som öppnar och han ser jagad ut. "Doris är inte inne. Hon skulle bara gå ut en sväng för att få en nypa luft." Jag känner hur magen drar ihop sig och jag tänker tanken som jag inte får tänka. Tänk om hon gör som Johnny, att hon inte kommer tillbaka!

David är utom sig av oro och jag vet inte om jag ska gå ut och leta eller om vi bara ska vänta. Hon har ingen mobil med sig heller. Vi säger båda två att det nog bara är för att jag är en timme tidig, eftersom besöket hos vårdcentralen blev inställt. Doris trodde att jag skulle komma först vid femtiden och nu är klockan bara straxt efter fyra.

Det dröjer inte lång stund innan vi kan se Doris genom fönstret. Puh! David sätter på kaffet och vi sätter oss i vardagsrummet. Strupen knyter sig, för de har ställt fram ett stort foto på Johnny på bordet tillsammans med en stor bukett röda rosor och en ljuslykta. Jag har lite svårt för det där. Det blir så himla påtagligt!

Jag stannar ungefär en timma. Under tiden ringer Benny, Johnnys bror. Han är utom sig av sorg, men har sin sons fotbollsträning att fokusera på. När Doris har avslutat samtalet, gråter vi lite tillsammans och konstaterar att det finns bara fina saker att minnas med Johnny. Han var en sån fin människa och det säger jag inte bara för att han har dött. Det fanns inget ont i honom!

Helt utpumpad sätter jag mig i bilen för att åka vägen över Tuna Park. Jag måste till apoteket för att lösa ut mina mediciner. Känns asjobbigt att gå omkring rödgråten och tilltufsad bland andra människor, men jag möter i alla fall ingen jag känner. Skönt!

Helt utsvulten, äter jag en bit av den paj som blev över från "kräftskivan". Genom fönstret ser jag en granne som kommer med bestämda steg mot vår ingång. Hon ringer på och jag öppnar. Hon förklarar att hon och hennes man var över i fredags för att höra hur det var med mig och om jag behöver någon hjälp, men jag var inte hemma då.

Vi står länge i hallen och gråter och håller om varandra. Vi har egentligen aldrig haft mer kontakt än vid brevlådorna och över staketet, men jag vet att det hon säger är äkta. Hon har själv gått igenom en liknande situation, även om det inte var självmord. Hon vet vad det innebär att mista en nära anhörig.

Jag sätter mig framför datorn. Helt otroligt hur många som har läst min blogg! En normal dag har jag kanske uppåt hundra sidvisningar. Nu är det över tusen och det ökar fortfarande lavinartat. Sorgligt att en sån här sak ska kunna bidra till det, men jag får väl se det som att det är fler som får dela min smärta och därmed också kan ge tröst.

Klockan är närmare halv tio och det ringer på dörren. Shit, jag som har tagit ett glas vin, men vad sjutton, spelar roll då! Jag öppnar och där står maken till grannen som var här tidigare. Han kände att han också ville krama om mig och erbjuda sin hjälp. Jag blir helt rörd av hur gulliga alla är. Innan jag stänger dörren, så lovar jag att jag ska ta kontakt och be om hjälp när det behövs om det så bara är prata jag behöver.

Vinet smakar inget gott längre, så jag häller ut det sista. Jag duschar och gör mig i ordning och känner paniken inför natten komma krypande. Lydigt tar jag mina piller inför natten och det dröjer inte länge innan lugnet infinner sig och jag kan stänga av TV:n och lägga mig tillrätta för att sova. Simba ligger bredvid mig och spinner högljutt. Jag sträcker ut handen till Johnnys sida och säger "Godnatt, min gubbe!"