Avskedstankar

Jag bär fortfarande hans ringar och kommer så att göra ett bra tag framöver. Samtidigt vet jag att jag måste släppa taget och gå vidare, men inte nu. Vill inte, vill inte!

Även om jag skulle bestämma mig för att ta av mig mina ringar, så skulle det vara en vit ring kvar, efter solbrännan från mammas och min vecka i solen. Dessutom är ringfingret liksom format efter ringarna. Det var ju meningen att de skulle sitta där, resten av mitt liv.

Solen skiner, även om det blåser en hel del. Jag bestämmer mig för att gå runt Lillsjön med stavarna. Känns som om det var evigheter sen. Det kanske är delvis därför jag har mått sämre den senaste tiden. Sen vet jag ju att kommande storhelger påverkar mig, mer än jag kanske anar.

Det är skönt att komma ut och vinden är ändå ganska varm, så det gör mig ingenting. Äntligen lite frisk luft i lungorna. Sen jag kom hem från semestern, så har jag i princip bara gått till och från bilen. Det är allt. Skrämmande!

Jag ler mot skarorna av skirt kvittrande sidensvansar, som sitter och kalasar på kvarlämnade äpplen i trädgårdarna jag passerar. De är så fina med sina tofsar på huvudena! Undrar vart de tar vägen sen, när de inte är kvar här hos oss? Det är ju bara nu på hösten och vintern, som man ser dem här i Sverige. Måste kolla upp det i fågelboken sen.

När jag närmar järnvägsövergången, så ser jag hur det går vita gäss på sjön. Jag får en stor klump i halsen, när jag tänker på alla härliga sommardagar jag och Johnny har haft här på Näshultasjön. Vi packade kylväskan och solstolarna och åkte iväg med båten mot Svalboviken, så fort vi kunde och det var fint väder.

Det värker i mitt hjärta, när jag tänker på Johnny. Med andra ord, så värker det för det mesta, för Johnny finns med mig dag och natt. Även om jag har mycket annat omkring mig nu, så finns han där i mina tankar. Vi hade ju så mycket fint kvar att uppleva tillsammans. Varför lämnade du mig kvar här ensam?!

Jag kommer fram till nerfarten till vår gamla båtplats, innan tårarna bryter fram. Aldrig mer ska jag få uppleva den lyckan vi hade. Sen vet jag också, med förståndet, att jag kommer att få uppleva lycka igen, men det kommer nog aldrig att bli samma sak. Det kommer att finnas ett stort, svulstigt ärr i mitt hjärta.

Även om jag har så många fina vänner och släktingar omkring mig, så kan jag aldrig känna mig riktigt glad. Det är skitjobbigt, för jag vill ju kunna vara glad i deras sällskap. Även om jag älskar min familj och mina vänner och känner mig älskad tillbaka, så räcker det inte riktigt till just nu. Det gör så ont!

Mitt och Johnnys liv tillsammans kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det känns som att jag nu stänger en dörr om det, när jag flyttar från Bälgviken. Det slår mig att det här förmodligen är sista gången jag går runt Lillsjön. Nu kommer det fler tårar och jag börjar gråta högt.

Jag låter allt det onda komma ut. Det måste ju ut, förr eller senare och vad kan då vara bättre än att ta det nu, på min sista promenad runt Lillsjön. Blåsten torkar mina tårar och döljer ljudet av min gråt.

När jag har korsat järnvägen en sista gång, så hör jag hur varningssignalerna börjar plinga. Tänk att jag fortfarande mår dåligt av att höra dessa signaler och tågen, som dundrar förbi sen. Det ska bli så himla skönt att inte bo i närheten av någon järnväg sen!

Framför mig går en annan stavgångare, som jag inte riktigt känner igen. Jag tar genvägen genom skogen, så att jag slipper komma ifatt. Känns sådär att träffa någon person när man är rödgråten och snoret rinner. Det luktar fuktig mossa i skogen och jag fyller lungorna med den härliga luften.

Vid badplatsen, när jag kommer ut ur skogen, så kommer en korp lågt flygande och hälsar med sitt karaktäristiska knorrande läte. Jag hälsar tillbaka, men säger i samma andetag, "Adjö korpen!".

Mitt i det sorgliga, blir jag lite full i skratt. Här går jag och pratar med korpen! Nu är det dags att flytta in till civilisationen, tror jag!

På vägen hemåt försöker jag att riktigt insupa allt jag ser. Även om det inte är sista gången jag kommer att se Bälgviken, så känns det ändå som ett avsked.

Lill-lördag

Alltså, jag är ju inte lite knäpp! I går kväll, när jag som vanligt tände ljuset i fönstret för Johnny, så gav jag mig den på att jag skulle se när ljuset slocknade. Fick för mig att jag ev skulle kunna uppleva något speciellt då. Det blev lite symboliskt, det där med att ljuset skulle slockna.

Grejen är den, att det var mycket mer kvar av värmeljuset, än vad jag trodde. Jag låg i så där 1½ timma och kikade på ljuset, som aldrig ville slockna. Simba ville ha uppmärksamhet och jag rusade upp, snabbt som bara attan, för att inte ljuset skulle hinna slockna.

Vad händer sen? Jo, jag somnar straxt innan ljuset slocknar, så där runt ett-tiden. Bra där, Lena! Inte för att jag vet vad jag egentligen hade tänkt att jag skulle få uppleva, men ändå....

Inte undra på att klockan nästan är tio, när jag bestämmer mig för att vakna till och gå upp. Simba har varit ute sen före åtta, så han är givetvis överlycklig, när jag öppnar altandörren. Det låter nästan som att han säger "Mamma", när han kommer in och mitt hjärta smälter.

Idag har jag mycket att stå i. I alla fall om jag ska tro på den "att-göra-lista", som jag har lagt upp i Outlook. Efter frukost, så börjar jag med att göra rent spisfläkten och kryddhyllan, som står ovanför spisen. Är det flottigt, eller flottigt?!

Jag har investerat i något som heter "Cillit Bang", på inrådan från Ullis. "Det är faktiskt lika bra som reklamen", säger Ullis. Får väl tro på det då. Det fanns två olika sorter av Cillit Bang, en som är bra mot fett och en som är bra mot kalk. Jag har köpt den som är bra mot kalk, så spisfläkten går ju sådär.

När jag sedan kommer till badrummet och kalkavlagringarna, så är det helt suveränt. Om den som är mot fett, är lika bra som den mot kalk, så ska jag nog investera i en sån också då. Sen har jag ju redan gnuggat rent spiskåpan med annan rengöring redan, men ändå.

Jag äter en snabb lunch, bestående av sallad med del av den grillade kyckling, jag köpte igår. Jag har faktiskt varit riktigt dålig på att äta grönsaker på sista tiden. Nåja, det går väl ingen större nöd på mig i alla fall.

Jag hämtar in posten och där finns bl a ett brev från KPA, Johnnys tjänstepension. De meddelar att de har för avsikt att betala ut en efterlevandepension, som engångsbelopp. Jag borde ju känna glädje över dessa pengar, men istället så känner jag bara tomhet och ren sorg. Inga pengar i världen kan ju ersätta Johnny, så är det!

Nilla hör av sig via chatten på Facebook. Jag frågar om hon vill ta en promenad och det vill hon. Snabbt svidar jag om till träningskläder och ger mig ut i solskenet. Kul att få lite sällskap på promenaden runt Lillsjön.

Både jag och Nilla har en lite låg dag, så samtalet runt sjön är inte så speciellt upplyftande, men vi skrattar gott ändå. Skönt med nära vänner, som man kan känna sig trygg med och öppna sitt hjärta för. Sen att man får så otroligt mycket tillbaka, minskar ju inte precis vänskapen.

Det sista jag bestämmer mig för att göra i städväg idag, är att sopa ur garaget. Kan ju aldrig vara ett minus inför visningen på lördag. Jag avslutar med att plocka lite fräscha äpplen till fruktskålen på bordet på altanen.

Ullis ringer, när klockan börjar närma sig fem. De har fått bilderna från måndagens fotografering av lägenheten och hon vill gärna höra vad jag tycker. Suveräna bilder, men givetvis så hittar jag ett stavfel. Vem blir förvånad?!

Idag är det ju onsdag och, om man så vill, Lill-löradg. Jag vill! Hittar en gammal cd från garaget med träningsmusik och häller upp ett glas vin. Här ska dansas!

Mamma ringer mitt i min dans och undrar vad det är för liv i bakgrunden. Hon blir glad, när hon hör att det är ren glädje, som styr mitt sinne nu och hon uppmuntrar mig. Vad kan det vara för fel att dricka ett par glas vin och känna lite lyckorus, även om det råkar vara onsdag?!

I kväll är det "Bonde söker fru", så jag ska försöka att lugna ner mig lagom tills dess. Just nu sitter jag här med blå tunga och med spring i benen. Skärpning nu då!

Hemmadag

När jag vaknar, så är klockan nästan tio. Simba har dessutom varit ganska lugn i natt, så det känns faktiskt som att jag, för en gångs skull, har fått sova ut ordentligt.

Det är gråmulet ute, men det gör inget. Jag känner mig i alla fall glad över att kunna stanna hemma hela dagen. Inget arbete, som tvingar upp mig i tidiga ottan. Inget inbokat på hela dagen. Den här dagen kan jag göra precis vad jag vill.

Sen är det ju inte så upphetsande saker jag har tänkt att göra idag precis. Eftersom jag har visning av huset på lördag, så har jag tänkt att städa lite varje dag den här veckan, så att jag inte har allt kvar tills på fredag.

Först på listan, är ugnen. Jag sprayar på ugns-rent i ugnen och hostar häftigt. Fy vad äckligt det luktar! I och för sig, så är det ju inte meningen att man ska andas in dessa ångor, men man måste ju för sjutton andas i alla fall. Nu ska det stå och verka i minst en timme, innan jag kan torka rent.

Då ger jag mig på att göra rent i utrymmet under varmvattenberedaren. Behövs verkligen! Den luckan öppnar man ju inte precis varje gång man städar. Risken är ju att folk på visningen kommer att titta där, så det är väl lika bra att torka rent där då.

Sen får sig avloppet i grovköket en omgång också. Det är också välbehövligt. Samma sak med dörren till frysen i grovköket. Härligt, nu har jag gjort de där tråkiga sakerna!

Precis när jag har värmt på en bit köttfärspaj till lunch och ska sätta mig vid bordet, så ringer mamma. Jag ber att få ringa upp henne lite senare. Jag hinner inte mer än att lyfta gaffeln, så ringer Nilla. Samma sak där, jag ber om att få ringa upp senare.

När jag har pratat klart med både mamma och Nilla, så ringer en lättad Ullis. Nu har de varit och fotograferat deras lägenhet och den kommer ut på Hemnet på fredag. Fotograferingen har gått jättebra och de känner sig helnöjda.

Helt plötsligt känner jag en intensiv lust att ge mig ut och springa. Måste ju erkänna att jag inte har känt den lusten på mycket länge. Kan det vara tre månader sen jag sprang sist? Men då så, bara att ge sig ut i diset då. Säkert härligt syremättad luft ute.

Turen runt Lillsjön går klart över förväntan. Jag blir knappt andfådd ens. Jag har ju i och för sig gått ner fem kilo sen sist, så det är ju mindre fläsk att släpa omkring på nu. Benen känns riktigt rappa och jag fullkomligt njuter av att få andas in den fina skogsluften.

När jag kommer hem, så stretchar jag och tar en varm dusch. Nu har jag definitivt inte lust att städa mer idag. Nu är jag ju nyduschad och fräsch, så nu ska jag bara ta det lugnt hela eftermiddagen och kvällen.

Jag hamnar självklart vid datorn och kan konstatera att det är nära 1100, som har varit inne och tittat på mitt hus, under de tre dagar det har legat ute på nätet. Verkar ju lovande! Det måste ju kunna finnas någon seriös spekulant, bland de som har varit inne och tittat.

Det har börjat trilla in anmälningar till min garageloppis också. Kul om det kommer lite folk! Så fort jag har haft visningen på lördag, så ska jag börja att ladda upp med prylar, som ska säljas, i garaget. Ska bli skönt att få röja lite.

Besök i minneslunden

Jag hade rätt angående Simba igår. Han har varit en rejäl "pain in the ass" i natt. I princip varje timme, har vi varit uppe. Tur att jag fick sova en stund ostört på morgonkvisten i alla fall.

Nilla ringer, när jag har ätit frukost och sitter och kollar av Facebook och blogg. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap runt Lillsjön. Det är både roligare och nyttigare än att sitta i telefon och prata.

En halvtimme senare svänger jag in på tomten, hos Nilla och Totte. Deras fina, svarta katt, Murre, kommer och stryker sig runt mina ben. Han är så himla fin! Tror faktiskt att han kommer ihåg att jag har varit kattvakt åt honom för några år sedan. Jag bara älskar katter!

Det är grådisigt, men varmt ute idag. Skön, syrerik luft att andas. Både jag och Nilla har klätt oss lite för varmt, så vi blir riktigt varma, när vi ångar på i ett högt tempo. Vi hinner prata om allt och ingenting. Trevligt med lite lättsamt sällskap.

Idag ska jag åka in till stan, för att besöka minneslunden tillsammans med Doris, Johnnys mamma. Hon ringer vid tolvtiden, för att höra hur dags jag kommer. Vi kommer överens om att jag ska ringa efter att jag har varit på Coop Forum och handlat gravljus.

Doris står redan och väntar på trottoaren, när jag kommer på gatan. Hon ser så himla trött och ynklig ut. Det här med Johnny, har nästan tagit kål på henne. Jag har det också jobbigt, men jag tror att det ändå måste vara värre för en mamma, när hennes älskade barn dör före henne.

Vi parkerar utanför Danielssons Handelsträdgård, för att köpa lite blommor med oss. Hade först tänkt att handla i den där lilla blomsteraffären, lite längre upp på gatan, men den finns inte kvar. Både Doris och jag blir lika förvånade.

Dessutom lägger jag märke till de nya radhusen bredvid Danielssons. Det är dit de ska flytta, de nuvarande ägarna av den bostadsrätt jag nyligen har skrivit kontrakt på. Kul att se vart de ska ta vägen. Det ser dessutom väldigt trevligt ut.

När vi kommer ner till minneslunden och lägger våra blommor och tänder ljusen, så blir det givetvis väldigt jobbigt. Jag kramar om Doris och gråter tillsammans med henne. Vi står så en stund och bara håller om varandra. Skönt att ha sällskap av varandra, även om det här är en väldigt privat stund.

Vi pratar om Johnny och det som hände. Allt är fortfarande lika ofattbart och vi erkänner för varandra att vi ibland känner en ilska mot det han gjorde mot oss. Ändå vet vi att han inte kan ha varit sig själv, eller tänkt klart när han gjorde det. Inte vår fina, omtänksamma Johnny!

Jag säger till Doris att jag förmodligen inte kommer att åka hit så ofta. Känns bara konstlat och fel, även om det känns bra just idag. Johnny finns ju inte där. Han finns däremot i våra hjärtan, med oss hela tiden. Doris håller med. Vi går tillbaka till bilen i duggregnet.

När jag har skjutsat hem Doris, så åker jag till Willy's och handlar det som var extra billigt just nu. Jag är hungrig och klarar inte att bara gå förbi lösviktsgodisen. Det blir en rejäl påse, ur vilken jag börjar äta redan ute på parkeringen.

På väg hemåt, så svänger jag förbi hos mamma och Lillis, för att lämna den taxfreekatalog jag har fått. Det är ju snart dags för mamma och mig att åka till Gran Canaria. Även om det kommer mitt i husförsäljning och flyttplaner, så kommer det att bli ett skönt avbrott från allt, både för mig och mamma.

Mamma och Lillis har en ny visning i morgon och vi bestämmer att de ska komma ut till mig under tiden. Då kommer de att få tillfälle att träffa Hailey. Jag har lovat Ullis och Marre att ta Hailey under dagen, så att de kan få fixa lite i fred i lägenheten.

Tro det eller inte, men Ullis och Marre har just bestämt sig för att sälja sin bostadsrätt och flytta till en hyresrätt närmare stan. Kan det vara smittosamt, det här med att flytta?! I morgon ska de fixa lite i lägenheten inför fotograferingen på måndag.

Hemma igen, så känner jag att magen vill ha mat. Det blev bara lösgodis till lunch, så nu ska jag tina upp en kycklingfilé och fräsa på tillsammans med lite grönsaker från trädgården och champinjoner. En klyfta vitlök och en skvätt rödvin i pannan också, så har jag en både god och nyttig middag på bordet.

Efter maten, så hamnar jag framför datorn en stund. Kollar genom TV-tablån och i vanlig ordning, så är det bara skit på TV, nu när det är helg. Jaha, får väl bli en DVD då. Känns bara så jobbigt att försöka hitta rätt bland alla filmerna i hyllan. Beslutsångest!

Blä! Nu har jag snart ätit upp all godis, som var kvar. Sköljer ner med rödvin. Säkert jättenyttigt! Who cares?!

Första filmen jag dyker på i raden är "Underbara Äskade" med Michael Nyqvist. Inte speciellt ny, men i alla fall en film jag inte har sett, men gärna skulle vilja titta på. Får se vad jag tycker om den då!

En dag i 180

Vilket skitväder det är idag! Det blåser och regnar. Riktigt höstrusk! Inte ens Simba vill gå ut, men har inget val, efter tredje gången han väcker mig. Sen sover jag till halv nio. Rekordtidigt uppe idag!

Jag bestämmer mig direkt för att idag ska jag banne mig städa. Det ska ju bli fint väder senare i veckan och till helgen och då vill jag ju inte ha det tråkiga kvar. Först ska jag bara....

Min nygamla, eller rättare sagt återfunna vän, Karin Harich ringer. Vi pratar en lång stund och det känns bra. Tror att vi både ger och tar, för samtalet handlar både om mig och om Karin, precis som det ska vara mellan riktiga vänner.

Precis när vi har lagt på, så ringer det på min mobil. Det är mäklaren, som inte hade hört av sig. "- Ja, jag vet inte vad som har klickat. Vi har väl helt enkelt ringt om varandra....". Yeah right! Hur som helst, så bokar vi en tid till i morgon kl. 16. "- Perfekt, tack för det!"

Jag ringer genast till Ullis, för hon har ju sagt att hon och Marre gärna vill följa med och titta. Vi pratar också en lång stund om hur vi mår och hur det går. Känns så bra med Ullis nu. Vi har kommit varandra så nära.

Hon är på rätt spår med sin sjukdom nu och har träffat en superbra beteendevetare, som hon känner förtroende för. Hoppas att det fortsätter så och att inget får störa den utvecklingen framåt.

Nu, när jag mår skapligt idag, så passar jag på att ringa till Johnnys mamma, Doris. Det är ingen mening att jag ringer, när jag själv är låg. Då drar vi bara ner varandra.

Det går lite trögt i början av samtalet med Doris. Vi är båda så ledsna, så det blir svårt att prata. Sen känner jag själv hur jag bara babblar och babblar. Jag får till och med Doris att skratta till några gånger. Känns härligt, för det var länge sedan jag hörde henne skratta.

Jag berättar, att korten nu är framkallade och att jag gärna kommer över, för att lämna dem. Vi bestämmer att jag ska komma på fredag förmiddag. Ullis, Marre och lilla Hailey följer med också. Då kommer det att bli svårt att vara ledsen, för jag menar att Hailey brukar kunna hålla låda.

När jag har pratat klart med alla i telefon, så är klockan redan lunchdags. Ja, men då slipper jag ju att städa ett tag till då, men sen är det banne mig dags!

När jag sitter och äter, så tänker jag på de fina orden, som Henke skrev om Johnny på Facebook. "Nu är du en ängel, vilket du redan var här hos oss!" Ja, det känns nästan som att Johnny var en ängel på besök i mitt liv. Vi fick hela nitton, underbara år tillsammans.

Jag tänker också på en av de fina dikter jag har fått. Anna och Peter Witt skrev, "När sorgen nästan bryter dig och allt känns hopplöst trist. Försök att minnas det du fått och inte det du mist." Den dikten har hjälpt mig in på rätt spår många gånger.

Det är så lätt, att man helgonförklarar någon som har dött, att man bara minns det som var bra. Lika lätt är det, att ta allt för givet i livet, inte minst den man har närmast. Nej, jag försöker inte helgonförklara Johnny, på något vis. Jag vill bara säga att han var den jag älskade och ville bli gammal med, inte hans änka.

Efter maten, så börjar jag att damma. Sen slår det mig att jag nog ska ringa mamma också. Dels, så är jag nyfiken på hur det har gått hos tandläkaren och hos naprapaten. Sen måste jag ju berätta att jag ska på visning i morgon. Mamma sa ju förut, att hon gärna ville följa med på den.

När städningen är klar, så känner jag mig riktigt nöjd. Dessutom har solen brutit igenom det grå molntäcket. Klockan är bara fem, så jag hinner faktiskt med en stavgångsprommis runt Lillsjön. Inte för motionen, för den är redan avklarad. Nej, för att få lite dagsljus och frisk luft.

Klockan hinner bli framåt halv åtta, innan jag får ordning på kvällsmaten. Det blir ju ingen ordning på mattiderna, när man är själv! Nåja, jag äter ju i alla fall.

Det blir rent utav stressigt, för att jag ska hinna äta klart och plocka undan till klockan åtta. Jag har spetsat mig på "Bonde söker fru", men när jag sätter på TV:n, så är det "Idol". What?! Besviken, men det går ju faktiskt att titta på "Idol" också.

Förstår inte vart dagarna tar vägen! Idag känns det inte som att jag har slagit ner rumpan en sekund. Det har gått i 180 hela dagen. Sen har jag i och för sig mått väldigt bra idag, nästan på gränsen till hysterisk. Det brukar dessvärre betyda, att jag är på väg ner i avgrunden igen. Hoppas att jag har fel!

Tur att jag ska till kuratorn i morgon, men vilken jäkla tid jag har fått! Kvart över nio på morgonen. Hur gick det till?! Var jag drogad, när jag sa OK till den tiden?! Nåja, nu har jag i alla fall ställt klockan på ringning, så då ska det väl gå bra, dvs om jag nu har gjort rätt med klockan. Inte riktigt min grej....

Rastis idag

Idag är det en sån där helvetes rastlös dag. Det bara kryper i kroppen och jag vet inte vad jag ska göra för att få stopp på det.

Efter frukost, hamnar jag vid datorn och blir sittandes där alldeles för länge. Vad fasen, halva dagen har ju gått! Jag rycker upp mig och gör mig i ordning. Marre har lovat att hon ska komma ut och måla, så jag måste ju vara klädd tills hon kommer i alla fall.

Ullis ringer och berättar att Hailey fortfarande har feber, men att det är bättre. Hon väljer ändå att stanna hemma med Hailey och det har jag full förståelse för.

Jag funderar på att hinna gå min morgonrunda innan Marre kommer, men det slår mig plötsligt att varför ringer jag inte till mamma och hör om hon vill komma ut och göra mig sällskap. Det vill hon, så jag väntar med min promenad tills hon kommer hit.

Marre och mamma kommer med bara några minuters mellanrum. Jag har förberett lunch till mig och Marre. Jag vet redan att mamma inte vill ha makaroner och köttbullar, men ändå frågar jag för att vara artig. Hon avböjer, men sitter med oss vid bordet medan vi äter. Jag var faktiskt riktigt hungrig!

Marre kör igång med målningen, men vi kommer snart fram till att jag kommer att behöva köpa mer grå färg. Nåja, den räcker ju till idag i alla fall. Får ta det sen efter begravningen. Känns inte så viktigt just nu i all fall.

Mamma, jag och Effie går en promenad runt Lillsjön. Jag hade först tänkt att vi skulle gå långa rundan, runt Larslund, men mamma säger att hon har ont och då blir det runt Lillsjön helt enkelt.

Det blir riktigt varmt i solen. Givetvis har jag en långärmad, svart tröja och ingenting under, så jag blir svettig direkt. Mamma knyter sin jacka runt midjan. Det finns inte mycket att prata om, men det gör ingenting. Det är ändå skönt med sällskap.

Jag berättar för mamma att jag har funderat på det där med att resa bort med dem under julen. Låter faktiskt riktigt lockande! Jag har redan pratat med Henke och Johanna och de säger att de kan vara kattvakt och att det ordnar sig. Ullis är också med på noterna, så nu gäller det bara att hitta en resa.

Julen har alltid varit lite helig för mig, när det gäller familjen. Jag har ibland varit lite sur på mamma och Lillis, när de har åkt iväg över julen, men samtidigt förstår jag att man ibland bara vill bort från allt. Tror att det är så jag kommer att känna i år.

Känns faktiskt inte helt fel att tänka sig en jul i solen, långt bort ifrån alla bekymmer! Tror att det kan skingra tankarna en aning. Julen kan vi ju alltid fira innan vi åker. Den behöver ju inte infalla precis den 24:e december. Vi får se vad det finns att få tag på, när det gäller solresor över julen.

Marre kämpar på med målningen, när mamma och jag kommer tillbaka. Hon är så gullig och omtänksam, min lilla svärdotter! Kunde inte ha fått bättre! Jag har bara lite svårt att luta mig tillbaka tillsammans med mamma, när Marre håller på och sliter. Det är återigen det där med att kunna ta emot hjälp. Suck!

Nu kommer jag på att jag ju har lovat mamma att färga och plocka ögonbrynen idag. Mamma säger att hon inte har velat fråga mig och egentligen hade tänkt att gå till salong för att få det gjort. Men hallå, jag har ju sagt att hon aldrig ska dra sig för att fråga! Jag lovar att säga ifrån, om jag inte vill eller orkar.

Det tar ju bara typ en kvart att göra, så det är väl självklart att jag gör det! Jag avslutar med att frisera brynen lite ned saxen, sen är vi nöjda, både mamma och jag. Det var verkligen välbehövligt!

Mamma och Effie far hemåt och jag går in en stund och ringer Ullis. Hailey är bättre, men Ullis är fruktansvärt rastis. Medan vi pratar, så svär hon till. Hon håller tydligen på med gardinstången samtidigt som vi pratar och det går käpprätt år skogen. Mer svordomar!

När jag har avslutat samtalet med Ullis, så går jag ut till Marre, som fortsätter att slita med målningen. Alltså, det känns inte bra det här, att bara sitta som en padda och se på när någon annan jobbar. Marre slår mig i skallen med hushållspappret och säger att det är det minsta hon kan göra för att hjälpa mig. Söta Marre!

När klockan börjar närma sig halv sex, så säger jag till Marre att det nog är dags satt ge upp målningen för idag. Jag lovar, hon var beredd att fortsätta! Det börjar bli rått och kallt ute, så jag känner att det är dags att avrunda för idag. Hon behövs bättre hemma  hos Ullis och Hailey nu.

Vi pratar en stund innan hon åker och jag känner att vi kommer varandra väldigt nära. Efter uppmaning från Ullis, så plockar jag ihop lite äpplen och passar även på att lämna med lite färska morötter och gröna bönor från landet. Jag följer med Marre till bilen och vinkar adjö.

Både skönt och inte, att bli själv igen. Jag är ju inte själv, jag har ju Simba. Han har varit lite tilltufsad idag, när det har varit "främmande" i huset. Det sprider sig en behaglig värme inombords, när jag lyfter upp honom i famnen. Han behöver mig och jag honom!

Först känner jag att jag inte har någon energi att skriva idag. Sen går det bara av farten. Hoppsan, jag har just skrivit en jäkla massa, utan att jag hade en aning om att det skulle komma. Där ser man!

Inser att morgondagen kommer att bli en enda lååång transportsträcka till dagen D, måndag. Jag både vill dit, men ändå inte. Jag vill ha ett avslut, men ändå inte. Då blir det ju sant, det jag inte vill ska vara sant!

Tisdag och träff med kuratorn

Idag har jag ett möte inbokat med en kurator på vårdcentralen, ni vet hon som VAB:ade igår och inte kunde ta emot mig då.

Frukosten består av en extra ingrediens idag, antidepressivt piller. Hoppas att det inte ger extra ångest, som de sa kunde vara en av biverkningarna under de första veckorna. Jag behöver definitivt ingen mer ångest!

Kuratorn är en mycket mjuk och fin kvinna. Hon måste vara i 40-årsåldern. Känner direkt att jag kan uttrycka mig som jag vill och bara låta allt komma ut, hur ostrukturerat och galet det än låter. Det är OK! Jag ber om ursäkt att jag svär som en borstbindare, men det är också OK.

Min timme med kuratorn går alldeles för fort, men jag har en ny tid redan på måndag, så att det inte ska gå för lång tid mellan besöken. Jag kommer att få träffa henne en gång i veckan, om jag tycker att det känns OK och jag får ringa henne när som helst om jag behöver prata däremellan. Känns bra!

Jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg så mycket av den här dagen. Nästa sak jag minns är i alla fall att jag bestämmer mig för att ta mina stavar och gå runt Lillsjön. Solen har tittat fram efter allt regn och det är en härligt syremättad luft att andas. Jag behöver andas, mycket!

Jag kommer inte långt innan en go granne på gatan bredvid frågar om hon får komma fram och ge mig en kram, eller om jag bara vill gå vidare. Självklart stannar jag och tar emot en härlig bamsekram och gråter en stund mot hennes axel. Jag blir helt matt av all vänlighet som bara strömmar in från alla håll.

Känns fortfarande väldigt jobbigt att passera järnvägsövergången, där alla blommor och ljus står. Jag ser mig extra noga för innan jag går över. Jag går som i dvala runt Lillsjön, men det är väldigt skönt att få komma ut och låta tankarna löpa fritt och låta tårarna rinna. Den svala och fuktiga skogsluften renar mina sinnen.

Hemma igen konstaterar jag att gräsmattan börjar bli vildvuxen, alltså med mina mått mätt. Tomatplantorna hänger och vill ha vatten, m.m., m.m.... Men jag skiter faktiskt i det! Det spelar liksom ingen roll längre, i alla fall inte idag eller just nu.

Nyduschad och medicinerad sätter jag mig vid datorn och försöker att komma ifatt verkligheten i bloggen. Jag vill inte hoppa över någon dag, för jag vill verkligen kunna minnas varje sekund av den här svåra tiden. Jag vill kunna gå tillbaka och läsa om hur det var.

Redan vid niotiden tar jag Simba med mig in till sängen och försöker koncentrera mig på nyheterna. Det går så där. Det är bara elände i alla fall, så det är väl inget att se egentligen. Simba ligger tätt intill och spinner. Det är väldigt rogivande och tröstande.

Godnatt gubben!

Regnig onsdag

Idag är jag betydligt piggare när jag vaknar och jag bestämmer mig direkt för att gå min morgonrunda med stavarna. Ska bli skönt att komma igång med mina promenader igen. Behöver dem både för kropp och själ.

Det är bara runt 15 grader ute och regnet hänger i luften. Det gör inget, jag tar långärmat och de lite längre träningsbyxorna. Jag hinner väl ca 500 meter innan det börjar regna, ett lätt sommarregn. Inget regn som letar sig in på skinnet, utan bara gör luften skön att andas.

Jag morsar på de vanliga människorna jag brukar möta på morgnarna. När jag kommer runt på andra sidan Lillsjön, så träffar jag på en gullig, röd katt. Han är lite förskräckt över mina stavar, men jag lockar på honom och då vågar han sig fram för att hälsa. Jag är lite svag för just röda katter.

När jag går utmed sjön, på väg hemåt igen, så ser jag flera ställen där det har tittat fram nya kantareller. Måste försöka att ta mig dit senare idag, så att jag kan plocka dem. Nu har jag ju inget att ta dem i och så har jag ju stavarna att bära på också.

Hemma blir det frukost med äppelsoppan jag gjorde igår. Ja, det blev inte kräm, det blev soppa. God är den i alla fall. Pia, som jag tog äpplena ifrån, har OK:at på Facebook att jag mer än gärna får ta mer äpplen om jag vill.

Efter frukost sätter vi oss framför våra datorer en stund. Jag hjälper Johnny att gå igenom de "Google-översatta" sidorna på Bästa stränderna. Det är ju inte alltid så lyckad översättning man får från Google, så det gäller att man går igenom allt innan vi publicerar de nya sidorna. Ska bli intressant att se vad det kan ge, reklamsamarbetet med de brittiska resejättarna!

Ute öser regnet ner. Känns nästan skönt att det blev en till vilodag. Tror att vi behöver det, både jag och Johnny. Vi skulle behöva ta oss in till stan för att handla lite. Eftersom Johnny är helt inne i det här med översättningen av Bästa stränderna, så åker jag in själv till stan. Kan vara skönt att få lite egen tid också.

När jag kommer hem igen, så äter vi lunch. Sen lite korrekturläsning vid datorn med en kopp kaffe till det. Sen kan jag inte hålla mig längre. Jag måste bara ut i skogen för att kolla av mina kantarellställen! Regnet håller uppe just nu, men det är bara 13 grader, så jag tar långbyxor, gympadojor och regnjacka.

Jag hittar ju inte överdrivet med svamp, men det är skönt bara att gå i skogen och strosa. Det riktigt ångar av den blöta skogen när solen tillfälligt tränger igenom molnen, ner genom trädkronorna. Allt är precis genomblött, så det var inte så smart att ta gympadojor. Borde ha tagit gummistövlarna!

När jag har kommit så långt att det snart är dags att vända hemåt igen, så blir det plötsligt mörkt. Känns som det är sent på kvällen och det känns ju sådär när man står ensam mitt inne i skogen. Så kommer regnet och det blåser upp. Jag tar skydd från det värsta regnet under taket på ett gammalt foderställe för rådjur.

Snart har det värsta regnat över och jag tar mig ut på vägen och går hemåt igen. Längs vägkanten hittar jag de kantareller jag såg i morse. Det är mer än vad jag trodde. Skurarna avlöser varandra när jag går på grusvägen hemåt och det har bildats stora rännilar i backarna. Nu är jag blöt ända in på benen. Skulle nog ha tagit hela regnstället, inte bara jackan.

Väl hemma igen, så ber jag Johnny att ta ett kort på den knäppis jag är....