En dag i 180

Vilket skitväder det är idag! Det blåser och regnar. Riktigt höstrusk! Inte ens Simba vill gå ut, men har inget val, efter tredje gången han väcker mig. Sen sover jag till halv nio. Rekordtidigt uppe idag!

Jag bestämmer mig direkt för att idag ska jag banne mig städa. Det ska ju bli fint väder senare i veckan och till helgen och då vill jag ju inte ha det tråkiga kvar. Först ska jag bara....

Min nygamla, eller rättare sagt återfunna vän, Karin Harich ringer. Vi pratar en lång stund och det känns bra. Tror att vi både ger och tar, för samtalet handlar både om mig och om Karin, precis som det ska vara mellan riktiga vänner.

Precis när vi har lagt på, så ringer det på min mobil. Det är mäklaren, som inte hade hört av sig. "- Ja, jag vet inte vad som har klickat. Vi har väl helt enkelt ringt om varandra....". Yeah right! Hur som helst, så bokar vi en tid till i morgon kl. 16. "- Perfekt, tack för det!"

Jag ringer genast till Ullis, för hon har ju sagt att hon och Marre gärna vill följa med och titta. Vi pratar också en lång stund om hur vi mår och hur det går. Känns så bra med Ullis nu. Vi har kommit varandra så nära.

Hon är på rätt spår med sin sjukdom nu och har träffat en superbra beteendevetare, som hon känner förtroende för. Hoppas att det fortsätter så och att inget får störa den utvecklingen framåt.

Nu, när jag mår skapligt idag, så passar jag på att ringa till Johnnys mamma, Doris. Det är ingen mening att jag ringer, när jag själv är låg. Då drar vi bara ner varandra.

Det går lite trögt i början av samtalet med Doris. Vi är båda så ledsna, så det blir svårt att prata. Sen känner jag själv hur jag bara babblar och babblar. Jag får till och med Doris att skratta till några gånger. Känns härligt, för det var länge sedan jag hörde henne skratta.

Jag berättar, att korten nu är framkallade och att jag gärna kommer över, för att lämna dem. Vi bestämmer att jag ska komma på fredag förmiddag. Ullis, Marre och lilla Hailey följer med också. Då kommer det att bli svårt att vara ledsen, för jag menar att Hailey brukar kunna hålla låda.

När jag har pratat klart med alla i telefon, så är klockan redan lunchdags. Ja, men då slipper jag ju att städa ett tag till då, men sen är det banne mig dags!

När jag sitter och äter, så tänker jag på de fina orden, som Henke skrev om Johnny på Facebook. "Nu är du en ängel, vilket du redan var här hos oss!" Ja, det känns nästan som att Johnny var en ängel på besök i mitt liv. Vi fick hela nitton, underbara år tillsammans.

Jag tänker också på en av de fina dikter jag har fått. Anna och Peter Witt skrev, "När sorgen nästan bryter dig och allt känns hopplöst trist. Försök att minnas det du fått och inte det du mist." Den dikten har hjälpt mig in på rätt spår många gånger.

Det är så lätt, att man helgonförklarar någon som har dött, att man bara minns det som var bra. Lika lätt är det, att ta allt för givet i livet, inte minst den man har närmast. Nej, jag försöker inte helgonförklara Johnny, på något vis. Jag vill bara säga att han var den jag älskade och ville bli gammal med, inte hans änka.

Efter maten, så börjar jag att damma. Sen slår det mig att jag nog ska ringa mamma också. Dels, så är jag nyfiken på hur det har gått hos tandläkaren och hos naprapaten. Sen måste jag ju berätta att jag ska på visning i morgon. Mamma sa ju förut, att hon gärna ville följa med på den.

När städningen är klar, så känner jag mig riktigt nöjd. Dessutom har solen brutit igenom det grå molntäcket. Klockan är bara fem, så jag hinner faktiskt med en stavgångsprommis runt Lillsjön. Inte för motionen, för den är redan avklarad. Nej, för att få lite dagsljus och frisk luft.

Klockan hinner bli framåt halv åtta, innan jag får ordning på kvällsmaten. Det blir ju ingen ordning på mattiderna, när man är själv! Nåja, jag äter ju i alla fall.

Det blir rent utav stressigt, för att jag ska hinna äta klart och plocka undan till klockan åtta. Jag har spetsat mig på "Bonde söker fru", men när jag sätter på TV:n, så är det "Idol". What?! Besviken, men det går ju faktiskt att titta på "Idol" också.

Förstår inte vart dagarna tar vägen! Idag känns det inte som att jag har slagit ner rumpan en sekund. Det har gått i 180 hela dagen. Sen har jag i och för sig mått väldigt bra idag, nästan på gränsen till hysterisk. Det brukar dessvärre betyda, att jag är på väg ner i avgrunden igen. Hoppas att jag har fel!

Tur att jag ska till kuratorn i morgon, men vilken jäkla tid jag har fått! Kvart över nio på morgonen. Hur gick det till?! Var jag drogad, när jag sa OK till den tiden?! Nåja, nu har jag i alla fall ställt klockan på ringning, så då ska det väl gå bra, dvs om jag nu har gjort rätt med klockan. Inte riktigt min grej....

Fullbokad torsdag

Idag har jag mycket inbokat, med mina mått mätt. Jag ska vara hos kuratorn kl. 13:15, så det är det som får styra hela dagen.

Jag vaknar, som vanligt vid niotiden och  ligger en stund och stirrar i taket och funderar på varför jag ska stiga upp. Är det något som lockar mig att stiga upp? Ja, jag har ju en hel del inbokat, så det är hög tid att gå upp och göra morgon.

Efter frukosten, så inser jag att det är lång tid kvar tills jag behöver åka till vårdcentralen, så jag bestämmer mig ganska raskt för att avsluta det där med fönstertvätten. Sagt och gjort! Härligt att få klart det!

Eftersom jag har bestämt med min gamla klasskamrat, Lena Forsman, att komma över på en fika direkt efter kuratorn, så inser jag att jag behöver äta något innan jag åker in till stan. Det blir en tallrik yoghurt och makrillmacka.

Hos kuratorn, så börjar jag givetvis att gråta. Det blir alltid så, oavsett hur bra det känns innan. Det känns i och för sig ganska skönt, att få bryta ihop lite där. Kanske är det som är meningen. Det känns i alla fall skönt att få vända ut-och-in på sig själv, inför någon som inte står en så nära.

Lillis ringer på mobilen, när jag sitter hos kuratorn, så jag ringer upp honom direkt efter besöket. Han berättar att bilderna på huset har kommit och att han har skickat mig länken, så att jag kan gå in och titta. Ska bli kul, men nu ska jag ju ta mig till Vallhalla och Lena.

Rödnäst och med sminken på trekvart, ringer jag på dörren hos Lena och Johnny, ja han heter också Johnny. På vägen dit, har jag köpt med mig en fin höstkrans, att hänga på dörren. Ja, jag köpte en till mig själv också, för de var så fina.

Lena, som har varit lite orolig för att jag inte äter ordentligt, har bullat upp med wienerbröd och kakor. Jag låter mig väl smaka. Så gott!

Lena visar mig runt i deras radhus och jag inser att jag skulle kunna tänka mig något i samma stil. Det är bara det att det finns bara fyror i det området. Det jag behöver, är en trea.

När jag har lämnat Lena och Johnny, så stannar jag till vid Ica Supermarket och handlar lite. Alltid bra att fylla på förråden när man är inne i stan, så att man inte behöver åka in bara för att handla.

Väl hemma igen, så tar jag först hand om en övergosig Simba. Sen ser jag till att färskvarorna hamnar i kylen. Sen kommer tankarna. När jag stannar av i aktivitet, så har jag bara de hemska tankarna kvar. Vad ska jag göra nu då?

Utan att fundera så speciellt mycket, så tar jag svampkorgen och ger mig ut i skogen. Där känner jag mig trygg och lugn. Visst kommer tankarna där med och sen hör jag ju de förbaskade tågen, som skramlar förbi stup i kvarten, men skogen gör gott i själen.

Egentligen hade jag tänkt att jag skulle ringa till Johnnys föräldrar, när jag kom tillbaka från stan, men nu känner jag att jag måste prioritera mig själv en stund. Jag vill ju alltid försöka att tänka på alla andra, men nu är det så att all min energi måste gå till mig själv, för att överleva, helt enkelt!

Det finns otroligt med svamp i skogen och nästan genast så hittar jag ett nytt ställe med svart trumpetsvamp. Helt otroligt, bara ca 100 m från mitt hus! Trattkantarellerna får helt enkelt finna sig i att bli ratade!

Jag traskar vidare i skog, som jag tidigare inte har ansett vara svampmark. Jag går sakta, sakta och hittar flera härliga ställen med gula kantareller. Yammie! Hittills har jag bara gett bort svampen jag har hittat, men idag bestämmer jag mig för att göra en svampomelett, när jag kommer hem, lagom innan Robinson.

Mitt ute i skogen, så ringer Ullis och undrar vart jag är. "I skogen, för att jag måste!" Jag lovar att ringa när jag kommer hem igen.

Utan att själv riktigt styra, så har jag dragit mig åt platsen där Johnny tog sitt liv. Jag är plågsamt medveten om det nu och återigen så dundrar det förbi ett långt godståg och jag ryser. Klumpen i magen och hjärtat växer. Det är dags att gå hem!

Mamma har ringt också, så efter att jag har ringt Ullis, så ringer jag mamma. Hon undrar hur jag mår och om jag har sett fotona på huset,  som ska ut på Hemnet. Det var ju det första jag kollade, när jag kom  hem, så jag säger att de var fina.

När jag står vid spisen och precis har börjat göra min svampomelett, så ringer Susanne, min bankkvinna. Klockan är redan halv åtta, så jag säger förvånat, "Hej, jobbar du nu?!". Susanne svarar att hon hade en del kunder, som hon inte hade hunnit återkoppla till ännu, så ja, hon jobbar fortfarande.

Vi reder ur de frågor jag har, inför mötet med juristen på banken. Känns tryggt att få svar på de frågor jag hade inför det mötet. Tack, Susanne för att du ringde mig, fast det var sent på kvällen!

Svampomeletten smakar bara helt ljuvligt, stekt i riktigt smör och med vitlök, salt, italiensk salladskrydda och svartpeppar. Självklart blir det rödvin till det! Måste ju passa på att njuta lite, när tillfälle bjuds!

Efter maten, är det bara att bänka sig framför TV:n. Nu är det Robinson, som gäller! Får ta duschen och bloggandet sen, efter Robinson.

Så, nu sitter jag här med min skrivklåda och kämpar mot effekten av min sömntablett i kombination med vinet. Tror ändå att jag ska hinna klart, innan jag förlorar kampen mot tangenterna. Natti, natti!

Kuratorbesök och räkmacka

Var helt slut igår kväll, så jag skriver idag istället, om vad som hände under gårdagen. Jag laddade väl ur mig totalt, när jag skrev det där arga inlägget och kräktes galla.

Åh, vad klockan är mycket! Måste skynda mig, så att jag inte blir sen till kuratorn. Jag ska vara där till kl. ett. Jag snabbar mig ur duschen och får på mig kläderna i en hast. Hinner inte torka håret, så det får bli som det blir, inte så noga.

Givetvis har Simba gått iväg på en runda och finns inte där när jag vill ha in honom. Jag brukar aldrig lämna honom ute när jag åker iväg och jag vet att jag ska vara borta en längre stund.

Shit, jag har ju glömt att hänga ut de nytvättade sommartäckena jag har tvättat på morgonen. Jo, men jag hinner nog det också. När jag står där vid torkvindan, så ser jag i ögonvrån att Simba kommer fram ur granhäcken. "Hejsan, mattes fiiina katt!" Ja, ni vet hur man brukar larva sig med husdjuren.

Simba blir jätteglad när han ser att jag är ute och för att jag pratar med honom. Han gör en rush fram till altantrappan och börjar vässa klorna frenetiskt på stenplattorna. Mitt hjärta spritter till av glädje, för så här glad har inte Simba varit sedan Johnny försvann. Han har bara gått och letat efter husse och hängt med huvudet. Han har varit riktigt ledsen, precis som matte.

Men nu är det bråttom, så jag sliter åt mig väskan och springer ut till bilen. Jäklar, nu glömde jag mobilen, så jag vänder tillbaka in för att hämta den. I vanliga fall hade jag nog struntat i det, men nu tycker jag att det är viktigt att folk som är oroliga kan nå mig, oavsett om jag är hemma eller inte.

Framme på parkeringen till vårdcentralen, tar jag fram mobilen för att sätta den på ljudlöst. Då ser jag att det är ju för sjutton Johnnys mobil. Åh, så typiskt! Våra mobiler ser exakt likadana ut. Det är bara ett mobilsmycke på min, som skiljer dem åt.

Besöket hos kuratorn går bra. Hon ställer bra frågor, så att det blir lätt att prata. Det värsta jag vet, när man pratar med psykolog eller kurator, är när de bara sitter och väntar in att det är jag som ska börja samtalet. Inte för att jag har några problem att uttrycka mig eller så, men jag vill gärna ha de rätta frågorna för att komma igång. Sen kan det nästan vara tji att få tyst på mig.

Känns i alla fall skönt att få prata med någon, som kan sätta etikett på det man upplever och säga att det är OK att reagera si eller så. Sen är det också skönt att prata med någon som inte är känslomässigt jävig, om ni förstår hur jag menar. Då kan man ju säga precis allt. Inget är förbjudet eller tabu, bara rakt av utan omsvep.

Det som gör att jag gillar den här kuratorn är att jag känner att hon även gillar mig. Jag kan se i hennes ögon att hon blir berörd och då vet jag att hon bryr sig. Vi kan till och med skratta tillsammans och det känns äkta. Önskar att Ullis kunde få möjlighet att träffa en sån pärla till kurator också. Hon har haft otur, när det gäller den biten.

Efter besöket hos kuratorn är jag helt utpumpad. Jag har ringt till mamma och förvarnat om att jag har tänkt komma hem till henne efter kl. två. Hon är orolig över att jag inte äter ordentligt och har därför frågat vad jag vill ha när jag kommer. Jag sa då att det blir bra med någon frukt och någon macka bara. Är inte så hungrig vid lunchtiden.

När jag kliver in hos mamma, så blir jag nästa omkullsprungen av deras hund, Effie. Som vanligt, när hon är glad, så sliter hon åt sig en sko och springer omkring med. Hundar är roliga på det sättet, att det går inte att ta miste på när de är glada.

Mamma har bullat upp med var sin stor räckmacka och en stor skål med bananer och vindruvor. Det smakar ljuvligt, men jag blir snart illamående av all räkmajonäs. Trots det, så äter jag upp i princip hela mackan. Frukten får vara. Blää!

Vi pratar en stund om allt och inget. Vi gråter en skvätt, men vi skrattar också. Jag har helt slut på energi i kroppen nu och det blir ju inte bättre av att ha smällt i sig en stor geggig räkmacka. Jag tackar för mig och åker hemåt.

Skönt att vara hemma igen. Det är så tomt, men Simba kommer och möter mig, så det känns ändå helt OK. Jag kollar av min mobil och ser att min vän Karin har messat. Jag börjar skriva på ett svar, men har inga glasögon på mig, så det går ju sådär, kan jag säga. Jag lyckas fibbla till det så att SMS:et raderas och jag ger upp. Gaah!

Jag kollar av fejjan och skriver istället ett meddelande till Karin där. Jag hade ev tänkt att hälsa på hos Karin i Borsökna, när jag ändå var ute och åkte idag, men det fick bli ett besök hos mamma istället. Jag kan hälsa på hos Karin en annan dag, när jag känner mig starkare. Nu är det bara skönt att få sitta här och bara vara.

Carina, en fd granne, har lämnat ett meddelande på telefonsvararen och jag ringer upp henne. Vi pratar länge och det känns skönt. Hon är så gullig! Jag säger att jag gärna kommer över och hälsar på någon dag, men vi bestämmer inget närmare. Vi får se hur jag mår och vad jag orkar.

Jag laddar en stund, sen ringer jag till Johnnys föräldrar. Som vanligt är det Doris som svarar. Hon berättar att David ligger på lasarettet för en misstänkt hjärtinfarkt. De tror inte att det är en infarkt utan att han har fått en panikångestattack. Inte så konstigt, för han låter inte sorgen komma ut. Då skulle i alla fall jag spricka, tror jag.

Vi pratar länge. Doris är så himla bräcklig och skör och det krävs enorm energi av mig för att försöka muntra upp henne. Jag vet, jag ska ju inte behöva göra det, men jag vill ju så gärna att hon ska må bättre, likväl som jag själv vill må bättre.

När vi nästan har pratat klart, så ringer det på ytterdörren. Vem sjutton kan det vara? Det är Lena, en gammal klasskompis från högstadiet, som jag har återfått kontakten med, tack vare fejjan. Hon står där på farstubron med en stor bollkryss i famnen. "Kom in, Lena!"

Lena har läst mitt sista inlägg, då jag var så arg. Hon sa till sin man "Näej, nu åker jag ut till Lena, för nu spyr hon galla!" Jag sätter på en kanna kaffe och plockar fram tre kakor, allt huset kan förmå i kaffebröd. Vi sitter länge och pratar, ömsom skratt ömsom gråt.

Det har börjar skymma när Lena åker hem igen. Det är rått ute och rutorna på bilen har börjat imma igen. Jag ber henne att ta det försiktigt på vägarna, eftersom det är mycket djur i farten så här dags på vägarna här ute i skogarna.

Lena skriver, i min logg på fejjan, att hon har kommit hem utan incidenter och att hon har blivit omkörd flera gånger, för att hon åkte så sakta. Jag krattar för mig själv i mörkret framför datorn.

Ullis ringer och vi pratar en lång stund. Hon berättar att hon just nu har ett "dampanfall" och bakar tre sorters bullar, rulltårtor, syltgrottor och flera sorters muffins. Jag skrattar åt henne. Det är ju också ett sätt att mota bort ångesten. Hoppas bara att hon får sova sen, lilla gumman, när anfallet har gått över.

Vi pratar lite om morgondagen och vad vi ska göra tillsammans. Det är en stor grej för Ullis, att kunna äta tillsammans med mig och att sen sova kvar. Jag är så tacksam för att hon vill det och att det är hon själv som har föreslagit det hela. Det passar dessutom så bra att jag får hennes sällskap efter det fruktade besöket hos Fonus, som jag ska klara av tillsammans med min mamma innan vi ses.

Jag både längtar och bävar inför morgondagen!

Måndag morgon

Jag har sovit ganska bra i natt. Simba har skött sig bra och bara väckt mig två gånger och han ville gå ut frivilligt vid halv sex-tiden. Sen var det ju så himla skönt med de tjocka fiberdunbolstren, jag la i igår. Man liksom drunknar i täcket.

Efter frukosten ringer telefonen och min första tanke är att det nog är mamma, men jag känner inte igen numret på displayen. Det är Affe, en ungdomskompis till Johnny.

Han berättar att han och Peter har varit och hälsat på Doris och David i lördags och vips så kommer tårarna. Jag är inte ledsen, bara glad och rörd av det fina de har gjort.

Vi pratar en stund om det otänkbara och vi vill ju båda ha svar på många frågor, men det finns inga svar, bara tomhet och fler frågor. Jag berättar att jag ska till begravningsbyrån i morgon och att det troligen kommer att bestämmas då när begravningen blir.

Nu ska jag ta på mig träningskläderna och ta en rask promenad med stavarna runt Lillsjön. Sen är det snart dags att ta sig in till Fröslunda vårdcentral. Jag ska träffa kuratorn för andra gången idag. Sen får vi se om jag hälsar på hos mamma en stund och kanske hos Karin. Behöver komma hemifrån en stund