Heldag med fönster

I natt har jag fått sova ganska ostört. Simba väckte mig första gången klockan fem och det är inte vanligt. Klockan sju åkte han ut, så att jag fick sova ostört. Han är besvärlig på morgonen, när han har fått för sig att det är dags att stiga upp.

Ändå sover jag till halv tiotiden idag och undrar varför jag ska gå upp, när jag vaknar. Det har blivit mer påtagligt nu om morgnarna, att jag är ensam och att jag inte känner någon glädje över att vakna. Det är då det är så viktigt, att jag har något bestämt att ta mig för under dagen. Något som kan locka mig ur sängen och ur meningslösheten.

Idag har jag lovat mamma att komma ut och tvätta fönstren i hela huset. Det känns roligt, för jag vet hur tacksamma de är. Alltså så finns det en mening, även idag, för mig att pallra mig upp och göra frukost.

I går kväll, när jag satt framför datorn, så kom jag på att jag skulle försöka börja använda kalenderfunktionen i Outlook, precis som jag gjorde på jobbet, fast utan irriterande påminnelser då. Nu ska jag bara fylla på med saker, som kan skapa mening åt min vardag.

Det är alltid bra att få överblick, istället för att ha lösa lappar på kylskåpet. Dessutom har jag börjat få så många tider att passa och roliga saker att göra, så jag har nästan svårt att hålla koll på när jag skulle göra vad. Nu ligger de där, prydligt i min Outlook-kalender.

Jag kommer till mamma vid elvatiden. Ja ha, då är det bara att kavla upp ärmarna och ta tag i det där med fönstren då! Känns faktiskt roligare att tvätta någon annans fönster, än sina egna. Det underlättar ju, om jag säger så.

Shit, vad många fönster de har på sitt hus! De har även en inglasad veranda, men där nöjer vi oss med att svabba av fönstret, som utgör själva dörren. Effie har gjort lite söta nosavtryck, som behöver bort innan visningen.

Mamma känner sig lite onyttig av att bara stå vid sidan och se på. Det behöver hon inte göra länge, för spröjsarna behöver tvättas av. Dessutom kan ju fönsterbrädorna behöva sig en avtorkning också.

Vi hinner med en kort paus för kaffe och macka, innan jag kör på med nästa våning. Svetten lackar, men jag mår bra av det här. Blir nästan manisk. Det är väl ett sätt att förtränga sorgen, som pockar på uppmärksamhet hela tiden.

Ryggen säger ifrån, när jag tvättar utsidan på de höga panoramafönstren ut mot sjön. Vilken tur att jag är klar nu då, för det riktigt hugger till i ryggslutet. Helt utpumpad, sjunker jag ner i soffan, för att vila min stackars rygg. Då kommer tårarna.

När man minst anar, så kommer ångesten och sorgen och river tag i en. Då är det bara att släppa taget. Det går över, men det måste få komma ut. Jag berättar för mamma, att det är svårast på morgonen och på kvällen, då allt stannar av och man är ensam i tystnaden med alla tankarna.

Ullis ringer och undrar var jag är. När hon hör att jag är i Borsökna och sen ska till apoteket, så vill hon följa med mig. Jag säger åt Ullis att komma till Borsökna, för att hämta älgfärsen de skulle ha fått i lördags. Så blir det.

Mamma och Lillis kramar om mig och tackar för hjälpen. De frågar hela tiden vad jag vill ha, men jag säger att jag inte vill ha något. Till slut kommer jag på vad jag vill ha, eller rättare sagt vad jag vill. Jag vill att mamma ska se till, att komma iväg med sin onda rygg och se till att bli bra tills vi åker.

Ullis och jag gör sällskap in på apoteket. Sen går vi in på Coop Forum, så att jag får fylla på det som saknas hemma. Inte ofta vi går i mataffären, så här tillsammans. Riktigt mysigt! Sen att jag känner mig helt urblåst i skallen just nu, det är en annan sak.

Nu är det dags för mig att åka hem och nu känns det ganska OK. Jag har ju varit borta nästan hela dagen, så nu är nog Simba irriterad. Ja, nu ska det faktiskt bli skönt att komma hem och ta det lite lugnt och skriva. Men först måste jag se till att äta lite kvällsmat, för nu har magen börjat knorra och då gäller det att passa på.

Efter maten, med Simba i knät, så kollar jag vad som står i kalendern. Jo, på förmiddagen i morgon kommer mamma. Jag ska sminka henne, så att hon blir fin till passfotograferingen. På eftermiddagen har jag planerat att städa. Men då så, då är jag ju fullbokad i morgon också då!

Fullbokad torsdag

Idag har jag mycket inbokat, med mina mått mätt. Jag ska vara hos kuratorn kl. 13:15, så det är det som får styra hela dagen.

Jag vaknar, som vanligt vid niotiden och  ligger en stund och stirrar i taket och funderar på varför jag ska stiga upp. Är det något som lockar mig att stiga upp? Ja, jag har ju en hel del inbokat, så det är hög tid att gå upp och göra morgon.

Efter frukosten, så inser jag att det är lång tid kvar tills jag behöver åka till vårdcentralen, så jag bestämmer mig ganska raskt för att avsluta det där med fönstertvätten. Sagt och gjort! Härligt att få klart det!

Eftersom jag har bestämt med min gamla klasskamrat, Lena Forsman, att komma över på en fika direkt efter kuratorn, så inser jag att jag behöver äta något innan jag åker in till stan. Det blir en tallrik yoghurt och makrillmacka.

Hos kuratorn, så börjar jag givetvis att gråta. Det blir alltid så, oavsett hur bra det känns innan. Det känns i och för sig ganska skönt, att få bryta ihop lite där. Kanske är det som är meningen. Det känns i alla fall skönt att få vända ut-och-in på sig själv, inför någon som inte står en så nära.

Lillis ringer på mobilen, när jag sitter hos kuratorn, så jag ringer upp honom direkt efter besöket. Han berättar att bilderna på huset har kommit och att han har skickat mig länken, så att jag kan gå in och titta. Ska bli kul, men nu ska jag ju ta mig till Vallhalla och Lena.

Rödnäst och med sminken på trekvart, ringer jag på dörren hos Lena och Johnny, ja han heter också Johnny. På vägen dit, har jag köpt med mig en fin höstkrans, att hänga på dörren. Ja, jag köpte en till mig själv också, för de var så fina.

Lena, som har varit lite orolig för att jag inte äter ordentligt, har bullat upp med wienerbröd och kakor. Jag låter mig väl smaka. Så gott!

Lena visar mig runt i deras radhus och jag inser att jag skulle kunna tänka mig något i samma stil. Det är bara det att det finns bara fyror i det området. Det jag behöver, är en trea.

När jag har lämnat Lena och Johnny, så stannar jag till vid Ica Supermarket och handlar lite. Alltid bra att fylla på förråden när man är inne i stan, så att man inte behöver åka in bara för att handla.

Väl hemma igen, så tar jag först hand om en övergosig Simba. Sen ser jag till att färskvarorna hamnar i kylen. Sen kommer tankarna. När jag stannar av i aktivitet, så har jag bara de hemska tankarna kvar. Vad ska jag göra nu då?

Utan att fundera så speciellt mycket, så tar jag svampkorgen och ger mig ut i skogen. Där känner jag mig trygg och lugn. Visst kommer tankarna där med och sen hör jag ju de förbaskade tågen, som skramlar förbi stup i kvarten, men skogen gör gott i själen.

Egentligen hade jag tänkt att jag skulle ringa till Johnnys föräldrar, när jag kom tillbaka från stan, men nu känner jag att jag måste prioritera mig själv en stund. Jag vill ju alltid försöka att tänka på alla andra, men nu är det så att all min energi måste gå till mig själv, för att överleva, helt enkelt!

Det finns otroligt med svamp i skogen och nästan genast så hittar jag ett nytt ställe med svart trumpetsvamp. Helt otroligt, bara ca 100 m från mitt hus! Trattkantarellerna får helt enkelt finna sig i att bli ratade!

Jag traskar vidare i skog, som jag tidigare inte har ansett vara svampmark. Jag går sakta, sakta och hittar flera härliga ställen med gula kantareller. Yammie! Hittills har jag bara gett bort svampen jag har hittat, men idag bestämmer jag mig för att göra en svampomelett, när jag kommer hem, lagom innan Robinson.

Mitt ute i skogen, så ringer Ullis och undrar vart jag är. "I skogen, för att jag måste!" Jag lovar att ringa när jag kommer hem igen.

Utan att själv riktigt styra, så har jag dragit mig åt platsen där Johnny tog sitt liv. Jag är plågsamt medveten om det nu och återigen så dundrar det förbi ett långt godståg och jag ryser. Klumpen i magen och hjärtat växer. Det är dags att gå hem!

Mamma har ringt också, så efter att jag har ringt Ullis, så ringer jag mamma. Hon undrar hur jag mår och om jag har sett fotona på huset,  som ska ut på Hemnet. Det var ju det första jag kollade, när jag kom  hem, så jag säger att de var fina.

När jag står vid spisen och precis har börjat göra min svampomelett, så ringer Susanne, min bankkvinna. Klockan är redan halv åtta, så jag säger förvånat, "Hej, jobbar du nu?!". Susanne svarar att hon hade en del kunder, som hon inte hade hunnit återkoppla till ännu, så ja, hon jobbar fortfarande.

Vi reder ur de frågor jag har, inför mötet med juristen på banken. Känns tryggt att få svar på de frågor jag hade inför det mötet. Tack, Susanne för att du ringde mig, fast det var sent på kvällen!

Svampomeletten smakar bara helt ljuvligt, stekt i riktigt smör och med vitlök, salt, italiensk salladskrydda och svartpeppar. Självklart blir det rödvin till det! Måste ju passa på att njuta lite, när tillfälle bjuds!

Efter maten, är det bara att bänka sig framför TV:n. Nu är det Robinson, som gäller! Får ta duschen och bloggandet sen, efter Robinson.

Så, nu sitter jag här med min skrivklåda och kämpar mot effekten av min sömntablett i kombination med vinet. Tror ändå att jag ska hinna klart, innan jag förlorar kampen mot tangenterna. Natti, natti!

Fönstertvätt

Det stinker hemma, som i en spritbutik. Nej, jag har inte varit och tullat i barskåpet! Jag har tvättat fönster och använt T-röd i vattnet, för att slippa fula ränder. Fick tipset av Lillis, som i sin tur har fått det från en yreksman. Klockrent!

Jag gick länge och kände efter om jag hade lust och jag hittade på allt annat istället för att börja med fönstren. Det känns alltid så jobbigt, bara det där med att börja. Sen går det ju bara av farten och det är ju dessutom kul att se hur fint det blir.

Hann med ett långt telefonsamtal med min "lilla gubbe", Henke också, innan jag tvingade mig att köra igång med fönstren. Han kämpar varje dag för att få ett jobb. Just nu går han hos en jobbcoach, inom ramen för arbetsförmedlingens verksamhet. Hoppas att det kan leda till ett jobb till slut.

Nu har jag hunnit med nästan alla fönstren. Det är bara utsidan på fönstren, på framsidan av huset, som är kvar. Helt över förväntan, för jag hade som mål att bara göra klart invändigt. Sen när det ändå slutade att regna, så fortsatte jag utvändigt på baksidan av huset.

En sak som underlättar, är att jag fortfarande har Marres treppstege kvar här, sen de var här och hjälpte mig med målningen. Då blir det lite lättare, än att vingla omkring på min lilla trappstol.

Hur som helst, så känner jag mig supernöjd med dagens insats! Nu ska jag bara ta en dusch och tvätta håret. Sen kan jag med gott samvete bänka mig framför TV:n i sovrummet.

Ikväll är det "Bonde söker fru" och det måste jag ju bara se. Det är både pinsamnt och mysigt på en gång. Det enda som stör mig, är att jag inte har min egen kärlek här bredvid att fnissa tillsammans med. I och för sig, så hade han inte velat titta i alla fall. Han tyckte det var alldeles för pinsamt.

Jag saknar dig så, Johnny!

Efter regn kommer solsken!

Det blev en bra dag igår, precis som jag kände redan på morgonen. Straxt efter kl. 8 gick jag min morgonrunda kring Lillsjön för att få liv i min stela kropp. (Låter som man är 80 eller nåt, men det känns nästan så på morgonen).

Efter en härlig grötfrukost och kaffe, så började jag tvätta fönstren invändigt. När jag hade kommit halvvägs så ringde telefon och det var Ullis. "Hej, kan vi komma ut på en kaffe om en timme eller så?" Jag hörde tvekan i hennes röst. I vanliga fall, när jag jobbade, så var jag oftast trött när hon ringde och ville komma ut, eller sa ifrån för att jag hade något annat inbokat i mitt hektiska pendlarliv. Jag plågades ständigt av dåligt samvete mot mina nära och kära, som jag aldrig hade tid med.

"Ja visst, vad kul!" Och jag kände verkligen att jag menade det i varje fiber i min kropp. Ullis kvittrade glatt och sa att de skulle vara ute i Bälgviken om så där en timme. Jag snabbade mig på att tvätta klart alla fönster invändigt. Utsidan skulle finnas kvar till en annan dag!

När Ullis & Marre kom hade jag avslutat fönsterputsningen och hade radion på hög volym. Jag kramade om dem och pussade på Hailey som fortfarande sov i sin bilstol. Det där med att ha radion på är en återupptäckt glädje. Förut när jag jobbade hemifrån kunde jag aldrig ha radion på för då klarade jag inte av att koncentrera mig på jobbet. Sen blev det aldrig av att jag satte på radion på kvällarna heller. Då var man bara trött och grinig.

Jag fick den stora äran att byta hela tre gånger på Hailey. Stackars liten har varit dålig i magen av penicillin och magsjuka och hade fått frätsår i lilla stjärten. Men mormor tvättade och smörjde med salva. Sen var vi glada igen! Hon börjar bli så där härlig nu när hon har upptäckt sina händer och börjar le och jollra. Som balsam i själen!

Vid tretiden var det dags för Ullis & Marre att åka hemåt igen. När jag kramade om dem vid dörren så sa Ullis "Vad skönt att man bara kan komma ut så här spontant nu och att du finns här hemma nu!" Det värmde gott i hjärtat kan jag säga!

På kvällen hjälpte Johnny mig att sätta upp vårgardinerna i köket. En matchande duk också, sen var det ett helt nytt kök. Tänk vad mycket det kan göra med att bara byta lite textil! Genast blev köket mycket gladare - och jag med.

På kvällen när det var dags att krypa till sängs kände jag mig riktigt nöjd med min dag. Jag började genast att fundera över vad jag skulle göra för kul nästa dag. Synd bara om Johnny som måste jobba månaden ut. Måste kännas supertungt att gå till jobbet på morgnarna när jag ligger kvar i sängen och sover. Men snart så....