Darrig onsdag

Skumt, men jag fortsätter att känna mig skakig och konstig i hela kroppen, även efter frukost. Trodde först att det var gårdagens känsloutbrott, som fortfarande spökade. Nu inser jag, att jag har trappat ner min medicinering lite för fort. Skit samma, bara jag kan bli mig själv igen snart!

Jag har lyckats få ordning på mina uppsvällda ögon och nu ser jag riktigt skaplig ut. Dags för en tur till IKEA med mamma då. Jag ska lämna tillbaka den sockel till köksskåpen, som jag köpte fel förut. Att det ska vara så förbaskat svårt att få tag i rätt saker!

Himlen är grå och det regnar hela vägen till Västerås och Erikslund. Enda fördelen med det, är att Effie kan sitta kvar i bilen, utan att det blir för varmt. Hon har lagt sig tillrätta i baksätet och ser ganska nöjd ut.

Vi börjar med att äta lunch, eftersom klockan redan börjar närma sig ett. Sen inser vi att vi inte har lust att gå runt på IKEA, utan vi går runt i gallerian och tittar i småaffärerna runtomkring IKEA istället. Ingen av oss har ju något speciellt att titta på.

Det tar inte lång stund, innan både mamma och jag tittar på varandra och säger, "- Orkar vi mer?!". Nej, det gör vi inte, så vi åker hem igen. Ja, ja, jag fick ju i alla fall min sockel tillbakalämnad och vi har fått oss en liten utflykt.

Hemma igen, så dröjer det inte länge innan det är dags för mig att åka ut till Borsökna. Det kommer en familj dit och ska köpa lite prylar, jag har annonserat ut på Blocket. Nu har jag dessutom sett till att Pingstkyrkan kommer och hämtar resten av prylarna på måndag.

Efter Borsökna, så åker jag och handlar mat. Jag känner mig jättekonstig, ungefär som en zombie, yr och lite lätt illamående. Kanske skulle ha trappat ner medicinen lite försiktigare då, men det är väl bara att ta smällen nu. Det går säkert över snart.

När jag kommer hem igen, så har jag flera vänner på chatten, som har hört av sig och vill prata. Kul, då får jag nog den här kvällen att gå också då. Jag känner mig så rastlös och ensam på kvällarna. Det är värst då jag vet att alla familjerna har fullt upp med sitt och man inte vill störa.

Nu tror jag, att det bara kan bli bättre och bättre. I morgon ska jag gå en sväng med Effie, medan mamma är hos sjukgymnasten. Sen ska Henke och jag shoppa lite kläder till honom, en försenad födelsedagspresent.

På fredag förmiddag blir det stallet och Dolcan. Fredagskvällen avslutar jag och bästa tjejgänget med en helkväll med bl a Takida. På lördag har vi ölprovning på Ölkultur med Belgiengänget. Misstänker att lördagskvällen inte slutar där.

Så ja, Lena! Fint så! Gäller att ta en dag i taget och att se framåt. Jo, jag vet ju det, men det är inte alltid så jäkla lätt att vara så där förståndig. Jag har ju inte riktigt det tålamodet då och känslorna bara rusar iväg med mig hela tiden.

Gäsp! Känner att det nog blir tidigt i säng ikväll, så det snart blir helg och kul.

Ensam är INTE stark!

Många av mina vänner, som har följt och stöttat mig genom den här livskrisen, säger att jag är så stark. Ja, jovisst är jag stark, men jag är också väldigt bräcklig, sårbar och liten.

Idag är en sån där dag, när jag känner mig fruktansvärt ensam och övergiven. Sen är det ju givetvis inte så, men ibland överrumplas jag bara av den känslan. Då är det bra, att kunna skriva av sig på bloggen.

Jag har ju öppnat upp en ny del i mitt liv. Jag har börjat dejta igen. Både härligt och skrämmande! Härligt för att få ett kvitto på att man fortfarande duger och skrämmande för att jag blottar mig för andra människor igen och därmed kan bli rejält sårad.

En annan jobbig sak med att dejta, är att jag alldeles för lätt rusar i väg med mina känslor. Nej, jag är inte desperat, långt därifrån. Däremot, så har jag ett uppdämt behov av att få älska och att bli älskad. Det är ju inte det första en dejt tänker på då.

Mitt hjärta är så oroligt och värker. Jag vet inte vad jag ska tro. Min otålighet plågar mig och jag kämpar emot, för att inte blotta mig alltför mycket. Min Ullis sa några kloka ord till mig häromdagen, "- Mamma, kör hårt, men var rädd om hjärtat på vägen!" Hon är SÅ klok, mitt lilla hjärta!

Men hur gör man då, för att vara rädd om hjärtat? Jag måste ju öppna hjärtat, för att kunna släppa in någon annan människa. Kanske skulle korta tyglarna en aning och försöka att inte låta otåligheten segra. Lättare sagt än gjort, när jag bara skriker efter ömhet och närhet.

Fan, varför kan jag inte träffa någon människa, som fungerar som jag?! Allt skulle vara så mycket enklare då och jag skulle slippa dessa plågsamma kvällar av väntan och kval. Jag vet, jag måste nog tagga ner lite, om jag inte ska skrämma slag på folk.

Ikväll ska jag till Ölkultur och träffa Barbro, hennes sambo och deras grannar. Kan säkert bli kul. Däremot, så kommer jag nog inte att få träffa den jag helst av allt skulle vilja träffa. Det får bli en annan gång, men det känns så svårt att bara vänta.

Kärleksgrubblerier

Igår hade jag en liten dip i humöret, efter att jag hade varit och handlat. Jag kände mig så himla ensam, där i affären. På fredagar, går ju ofta folk och handlar parvis. Åtminstone, så såg jag turturduvor i alla hörn. Fy vad jobbigt, när man själv inte har någon att gå och mysa med!

På samma gång, så har jag ju kommit ganska långt på vägen, med att trivas i mitt eget sällskap. Jag har byggt upp ett eget hem och skapat min egen trivsel. Ändå kan jag känna mig så otroligt ensam och liten. Jag saknar ömheten från en människa, som älskar mig.

Jag slits mellan glädjen i att kunna göra vad som faller mig in, närhelst jag vill och saknaden efter närhet till en annan människa. Nu pratar jag inte rent fysisk närhet, utan bara känslan av att få älska och att bli älskad tillbaka.

Det är svårt att hitta balansen mellan att hålla sig sysselsatt med roliga saker och att fly undan. Ändå försöker jag att sakta upp och tänka efter varför jag vill göra det jag gör. På så vis, tror jag att jag kan få en hygglig balans i alla fall.

Mitt i alla bryderier, så känner jag att jag definitivt är på rätt väg. Jag ser till och med fram emot att få bli förälskad igen. Ändå så skrämmer mig tanken, på samma gång. Kan jag verkligen lita på en annan människa igen?!

Folk, jag pratar med om dessa känslor, säger att den dagen det händer, så händer det bara. Då kommer alla tvivel att vara bortblåsta. Det är inte heller frågan OM det händer, utan bara ATT det händer.

Ja, nog längtar jag efter det, alltid! Jag brukar tänka på min gamla morfar, som blev kär igen, när han hade fyllt 85 och varit änkling i ett år. De var som tonåringar och pratade i telefonen dygnet runt. Det är med andra ord aldrig för sent!

I väntan på att den dagen ska komma, så får jag väl fortsätta på inslagen bana, med att roa mig så mycket tygen bara håller. Ikväll ska jag hem till mamma och Lillis. Vi ska äta lite gott, dricka vin och titta på melodifinalen. Måste ju hålla utkik efter Karin och hennes döttrar, som är där ikväll.

Egenvård, en bra medicin!

Som jag har berättat om tidigare, så har jag haft det lite jobbigare den sista tiden. Den här dagen är inget undantag. Helt utan förvarning, så börjar tårarna rulla, när jag sitter och äter frukost. Det blir svårt att svälja. Jag saknar dig SÅÅ, Johnny!

Även om jag försöker att fylla mitt nya, ensamma liv, med så mycket kul och positiva saker som möjligt, så går det inte att komma ifrån att jag känner mig förbaskat liten och ensam utan Johnny. Vi hade ju liksom vuxit ihop och hittat ett så fint sätt att leva tillsammans på.

Jag ger efter och låter alla känslorna komma ut. Det blir bara värre om man försöker att stänga inne gråten. Ändå känns det som att jag har gråtit för flera årtionden framåt.

När jag har dukat undan frukosten och torkat tårarna, så ringer jag till mamma och pratar en stund. Vi pratar lite om kommande resa och jag får lite annat att tänka på.

Jag går fram och tillbaka i huset och suckar. Varför känns allting så förbaskat tråkigt och meningslöst?! Nej, nu gäller det att jag försöker hitta på något, som gör mig på bättre humör. Hm, lite egenvård kanske? Passar perfekt, för idag har jag verkligen tid att ta hand om mig själv lite.

Första delen i egenvården blir att färga ögonbryn och ögonfransar. Sen plocka och frisera till ögonbrynen noga. Såja, nu kan man ju känna sig fräsch, även utan mascara på badstranden. Känns redan bättre!

Sen är det dags att göra något åt vinterpälsen på benen. Tror banne mig inte att jag har epilerat benen sen i somras. Vad ska jag göra det för?! Nu kan jag hitta en anledning i kommande vecka i solen. Ingen ska behöva fundera om jag har glömt att ta av mig Helly Hansen!

Just när jag sitter där i badrummet och epilerar som bäst, så ringer det på dörren. Shit, jag har ju bara trosor och tröja på mig. Vem sjutton kan det vara? Borde ju vara någon jag känner i alla fall, så jag öppnar försiktigt dörren och sticker bara ut huvudet.

"-Hej, är det här det är loppis?" En, för mig helt okänd, kille står på farstubron och ser förhoppningsfull ut. "-Öh nej, den är i morgon, men om du väntar ett tag, så kommer jag ut i garaget." Han har med sig två tjejer, som står och väntar vid bilen på garageuppfarten.

Snabbt som ögat, ser jag till att få på mig ett par byxor. Sen går jag ut och öppnar upp garagedörrarna. Det visar sig att det är en gammal granne till Marre. Jag visar dem runt bland alla saker och de hittar lite av varje. Sen tipsar jag även om Fridas loppis i församlingshemmet.

Snart sitter jag åter på badrumsgolvet och "tofsrycker" mina ben. Känner mig gladare nu, när jag fick oväntat besök och fick lätta lite på mitt flyttlass. Hoppas att det kommer riktigt mycket folk i morgon också!

Ute är det dimmigt och temperaturen ligger nära noll. Helt plötsligt, så får jag en vansinnigt stark lust att ge mig ut och springa. Öh, jaha, men då är det väl bara att göra det då!

Det är gränsfall på för kallt att springa i löpartajts, men jag blir ju varm av att springa, så då är det väl bara att öka tempot lite då. Jag kan riktigt känna hur den dåliga energin lämnar min kropp, steg för steg. Det går dessutom riktigt bra, så jag ökar tempot en smula till.

När jag kommer hem, känner jag mig supernöjd. Det sägs ju att kondition är en färskvara, men det här gick ju som en dans, utan att jag fick svårt att andas. Kan ju i och för sig ha något att göra med att jag har tappat några kilo i vikt också.

Trots att jag har blivit svettig av löpningen, så känner jag mig genomkulen i hela kroppen. Vad kan vara bättre då, än en varm glögg. Ska nog dessutom se till att få fart på braskaminen sen. Borde ju vara bra med fotbad också. Då kan jag ju även passa på att göra lite pedikyr, så att jag törs visa mina fötter i sandaler.

Från att ha varit djupt nedstämd i morse, så känner jag nu livskraften så sakteliga återvända. Det är nog ingen dum ide, det där med att ta hand lite om sig själv ibland. Måste bli bättre på det!

Söndag med Hailey

Idag kommer mamma och Lillis ut till mig, medan det är visning av deras hus igen. De ska komma runt tolv, så jag har inte någon direkt stress. Hm, kanske skulle ta och göra den där goda köttfärspajen nu då, när jag har tid.

Carina från Skogstorp ringer och vi pratar en stund. Jag har precis brottats färdigt med pajdegen och kan ta en liten paus, innan jag gör fyllningen. Carina undrar om jag vill komma hem till henne och Per och äta mat någon fredag- eller lördagkväll framöver. Absolut!

När mamma och Lillis kommer, håller jag för fullt på med att steka fyllningen till pajen. Det luktar tydligen mat ända ut på uppfarten, för jag ser att mamma och Lillis sniffar i luften, när de kommer på gången.

De har stannat till vid kondiset Alexandra i Fröslunda och köpt en smarrig vetelängd med pistage- och chokladfyllning till kaffet. Supergott!

Ullis och Marre kommer ut, för att lämna Hailey hos mig. Jag har lovat att vara barnvakt över dagen, så att de kan fixa med lägenheten, inför morgondagens fotografering. Ska bli riktigt mysigt att få rå om Hailey, alldeles ensam idag. Det var länge sedan nu.

Ullis och Marre gör oss sällskap med en kopp kaffe, innan de åker hemåt igen. Hailey är hungrig, så Ullis ger henne mat också, innan de far.

När mamma och Lillis har åkt hem till sig, så klär jag på Hailey och tar henne med i vagnen, ut på en promenad. Vi stannar till hos Nilla och Totte för att hälsa. De gånger jag har varit förbi tidigare med Hailey, så har hon sovit. Nu sitter hon upp och är på sitt bästa humör, även om ögonen börjar gå i kors.

Jag tar promenaden till Svartvik. En stillsam skogsväg utmed sjön. Hailey har slocknat och ligger och guppar i vagnen av det ojämna underlaget. Helt otroligt att hon kan sova, när det guppar så! Solen skiner och det är nästan vindstilla. Riktigt härlig dag! Det enda jag saknar nu är Johnny.

Jag går och tänker på hur Johnny var som morfar. Han sken alltid upp, när Hailey kom. Just det där, att han fick bli kallad för "morfar Johnny", det gjorde honom så stolt. Just därför känns det lite extra tungt att tänka på det just nu. Så ofattbart att han valde bort det här livet!

När vi kommer tillbaka hem, så har vi varit ut i över 1½ timme. Hailey har fått frisk luft och har sovit i en timme. Hemma väntar Henke och hans kompis Micke. De har fixat en liten lastbil, så att Henke kan hämta stereo och högtalarna från garaget, som jag lovade honom.

Varken mamma och Lillis eller Ullis och Marre ville ha någon köttfärspaj. Nu frågar jag Henke och Micke och de är inte sena att tacka ja. Skönt att få lite sällskap vid matbordet. Hailey får lite äppelkräm, medan vi äter paj. Hon har bra aptit, så det är en fröjd att mata henne.

När Henke och Micke har åkt, så gör jag Hailey sällskap på golvet och leker en stund. Hon är så himla härlig! Det ger enormt mycket energi, bara att titta och lyssna på hennes livsglädje. Hon kvittrar förtjust över det mesta just nu.

Jag försöker att ta några bra kort på henne. Jag kan ju meddela att det inte är helt lätt, med tanke på att hon hela tiden vill åt kameran. Av ca 15 kort, så blev det bara två bra. Här är Hailey med sin favorit, kattleksaken med en pingla. Sorry Simba!

Sen var fårskinnet också en gosig favorit....

Det är så himla mysigt att få krypa omkring på golvet tillsammans med sitt barnbarn. Bra ge sig hän åt leken. Jag blir så lugn i sinnet av att bara vara tillsammans med Hailey. Vad härligt det ska bli att flytta närmare stan, så att vi får lite närmare till varandra.

Ullis har sagt att det blir lagom om jag kommer hem med Hailey vid sjutiden. Det är en hel del saker att packa in i bilen, så jag ger mig på att försöka fälla ihop vagn och resesäng. Inte helt enkelt, men efter några svordomar så lyckas jag.

Jag följer med in en stund hos Ullis och Marre. De är fortfarande inte klara med allt de har tänk att fixa. De har så himla fint hemma, så det ska inte vara några större problem inför fotograferingen i morgon. Sen vet jag hur Ullis tänker, precis som jag gjorde, inför min fotografering.

Känns tungt att åka hemåt igen, ensam. Det är mörkt och jag sätter på stereon på hög volym, för att inte somna. Av någon anledning, så är jag helt slut. Kan det vara Hailey det beror på? Även om vi har haft det jättemysigt, så tar det på krafterna, när man inte är van.

Jag behöver inte deppa ihop hemma, för Simba möter upp i hallen och behöver uppmärksamhet. Till kvällsmat blir det resterna av kycklingfilé, squash och champinjoner från igår. Lika gott idag, som igår. Sen slinker även resterna av vetelängden ner. Mums!

Ikväll har jag ingen lust att titta på TV, så jag hamnar framför datorn. Blogga en stund, så får det bli.

Heldag med fönster

I natt har jag fått sova ganska ostört. Simba väckte mig första gången klockan fem och det är inte vanligt. Klockan sju åkte han ut, så att jag fick sova ostört. Han är besvärlig på morgonen, när han har fått för sig att det är dags att stiga upp.

Ändå sover jag till halv tiotiden idag och undrar varför jag ska gå upp, när jag vaknar. Det har blivit mer påtagligt nu om morgnarna, att jag är ensam och att jag inte känner någon glädje över att vakna. Det är då det är så viktigt, att jag har något bestämt att ta mig för under dagen. Något som kan locka mig ur sängen och ur meningslösheten.

Idag har jag lovat mamma att komma ut och tvätta fönstren i hela huset. Det känns roligt, för jag vet hur tacksamma de är. Alltså så finns det en mening, även idag, för mig att pallra mig upp och göra frukost.

I går kväll, när jag satt framför datorn, så kom jag på att jag skulle försöka börja använda kalenderfunktionen i Outlook, precis som jag gjorde på jobbet, fast utan irriterande påminnelser då. Nu ska jag bara fylla på med saker, som kan skapa mening åt min vardag.

Det är alltid bra att få överblick, istället för att ha lösa lappar på kylskåpet. Dessutom har jag börjat få så många tider att passa och roliga saker att göra, så jag har nästan svårt att hålla koll på när jag skulle göra vad. Nu ligger de där, prydligt i min Outlook-kalender.

Jag kommer till mamma vid elvatiden. Ja ha, då är det bara att kavla upp ärmarna och ta tag i det där med fönstren då! Känns faktiskt roligare att tvätta någon annans fönster, än sina egna. Det underlättar ju, om jag säger så.

Shit, vad många fönster de har på sitt hus! De har även en inglasad veranda, men där nöjer vi oss med att svabba av fönstret, som utgör själva dörren. Effie har gjort lite söta nosavtryck, som behöver bort innan visningen.

Mamma känner sig lite onyttig av att bara stå vid sidan och se på. Det behöver hon inte göra länge, för spröjsarna behöver tvättas av. Dessutom kan ju fönsterbrädorna behöva sig en avtorkning också.

Vi hinner med en kort paus för kaffe och macka, innan jag kör på med nästa våning. Svetten lackar, men jag mår bra av det här. Blir nästan manisk. Det är väl ett sätt att förtränga sorgen, som pockar på uppmärksamhet hela tiden.

Ryggen säger ifrån, när jag tvättar utsidan på de höga panoramafönstren ut mot sjön. Vilken tur att jag är klar nu då, för det riktigt hugger till i ryggslutet. Helt utpumpad, sjunker jag ner i soffan, för att vila min stackars rygg. Då kommer tårarna.

När man minst anar, så kommer ångesten och sorgen och river tag i en. Då är det bara att släppa taget. Det går över, men det måste få komma ut. Jag berättar för mamma, att det är svårast på morgonen och på kvällen, då allt stannar av och man är ensam i tystnaden med alla tankarna.

Ullis ringer och undrar var jag är. När hon hör att jag är i Borsökna och sen ska till apoteket, så vill hon följa med mig. Jag säger åt Ullis att komma till Borsökna, för att hämta älgfärsen de skulle ha fått i lördags. Så blir det.

Mamma och Lillis kramar om mig och tackar för hjälpen. De frågar hela tiden vad jag vill ha, men jag säger att jag inte vill ha något. Till slut kommer jag på vad jag vill ha, eller rättare sagt vad jag vill. Jag vill att mamma ska se till, att komma iväg med sin onda rygg och se till att bli bra tills vi åker.

Ullis och jag gör sällskap in på apoteket. Sen går vi in på Coop Forum, så att jag får fylla på det som saknas hemma. Inte ofta vi går i mataffären, så här tillsammans. Riktigt mysigt! Sen att jag känner mig helt urblåst i skallen just nu, det är en annan sak.

Nu är det dags för mig att åka hem och nu känns det ganska OK. Jag har ju varit borta nästan hela dagen, så nu är nog Simba irriterad. Ja, nu ska det faktiskt bli skönt att komma hem och ta det lite lugnt och skriva. Men först måste jag se till att äta lite kvällsmat, för nu har magen börjat knorra och då gäller det att passa på.

Efter maten, med Simba i knät, så kollar jag vad som står i kalendern. Jo, på förmiddagen i morgon kommer mamma. Jag ska sminka henne, så att hon blir fin till passfotograferingen. På eftermiddagen har jag planerat att städa. Men då så, då är jag ju fullbokad i morgon också då!