Min dag

Den här dagen är vikt, bara för mig. Tanken är att jag ska ha lite egenvård, som jag brukar kalla det. Ni vet sånt där, som man egentligen aldrig tar sig tid till, men som man så väl behöver med jämna mellanrum, för att må bra.

Efter en utdragen frukost, med sista kaffet framför datorn, så tar jag tag i min egenvård. Den börjar med att jag färgar ögonbryn och ögonfransar. Efter det, en pincett med förstorande spegel. Oh my Goood! Syns att det var länge sedan.

Nästa steg i min beautitreatment, blir att "tofsrycka" benen. Ett annat av mina favoritutrryck för samma sak, är att "ta av Helly-Hansen". Iooouuu..... flera centimeter långa hår! Tror inte att jag har gjort någon epilering av benen, sen mamma och jag var iväg till Playa del Inglés i november och det syns, kan jag meddela.

Sen är det dags att göra ett grundligt fotbad, med efterföljande pedikyr. Även det en välbehövlig behandling, som har dröjt alltför länge. Tror banne mig att delar av nagellacket sen Playa del Inglés sitter kvar. Är det sant, Lena?!

Medan jag sitter i fotbadet, så hinner jag kika lite på mina annonser på köp/sälj-sidan på Facebook. Så typiskt mig, att inte kunna sitta sysslolös ens den lilla stunden. Nej då, på den stunden hinner jag få till flera "affärer".

För att det inte ska bli stressigt, så tar jag bilen och åker till Tuna Park, för att handla. Jag har ju tänkt att mamma och jag ska äta räkor, ost och dricka vin ikväll, så jag handlar lite smått och gott.

Helt emot mina principer, så är jag superhungrig, när jag går där mellan hyllorna. Givetvis, så slinker det ner en rejäl påse med smågodis också. Det händer inte så ofta, så det känns helt OK.

När jag står i duschen, så ringer givetvis mobilen. Jag var förberedd på att det skulle ringa på någon telefon, när jag duschade, så alla telefonerna ligger inom räckhåll. Lillis står i Vilsta med ett gäng gräsänder och vill bara höra med mig, om jag kan googla på vad som är bra mat för änder.

Efter duschen, sätter jag mig framför datorn och kollar vad som är bra mat för änder. Hmm...ja, det verkar som att vanligt fågelfrö ska vara bra. Får änderna välja själva, så är det vanligt bröd, som är favoriten, men det är bättre med fågelfrö. Tänk, vad man får lära sig!

Då var det dags för en grundlig ansiktsrengöring också då. När jag duschade, så gjorde jag en grundlig peeling på hela kroppen, så nu ska även ansiktet få sitt. Den här årstiden, så känner man sig så glåmig och livlös i skinnet, så det blir nog uppiggande.

Straxt efter fyra, så kommer en tjej och hämtar min gamla herrbetjänt. Känns så himla bra att kunna sälja mina gamla prylar till folk, som behöver dem bättre. Hellre det, än att bara slänga eller skänka dem. Nu ser jag i alla fall vem, som får ta hand om dem.

Mamma kommer vid femtiden och jag dukar fram ost, kex och räkor. Jag är helt rödblommig av all peeling och håret står som en kvast, men vad gör det. Det känns så kravlöst och skönt, när vi träffas. Vi är som vi är och det blir som det blir.

Vi sitter länge i skenet av levande ljus och pratar och äter. Ömsom skratt och ömsom tårar. Allt är tillåtet, inget är tabu. Precis som det ska vara!

Lillis ringer straxt innan halv tio och undrar om det är dags att hämta mamma. Jo, det kan väl vara dags, kanske. I morgon ska jag vara hos tandläkaren tjugo i tio. Vi skrattar gott åt den bild vi framkallar, jag hos tandläkaren med räkskal mellan tänderna och med blå tunga.

Besiktning och bubbel

Egentligen, så skulle jag ha behövt gå en riktigt lång promenad på förmiddagen idag, för jag moffade tårta igår, som om min sista dag var kommen. Skit samma, det var gott i alla fall!

Nej, idag blir det ingen promenad, för jag ska åka ut till Bälgviken, tillsammans med Henke. Spekulanterna har begärt en besiktning av huset och vi ska vara med. Visst är det lite spännande, men jag känner inte att jag har något att oroa mig för, egentligen.

Jag ringer till Henke en halvtimme tidigare och frågar om jag kan komma lite tidigare, för att hälsa på deras katt, Morgan. Absolut! Skönt, för jag går bara hemma och är rastlös.

Henke och Johanna står beredda med katten Morgan i hallen, när jag plingar på dörren. Det blir lite av pusskalas och Morgan verkar fundera över vad som är frågan, egentligen.

Det känns jätteskönt, att ha Henke med mig ut på besiktningen. Inte bara för att han kan bygg, utan även som psykologiskt stöd. Jag har ju haft lite svårt för att åka ut till huset själv nu, på sista tiden.

Besiktningsmannen är från Anticimex och verkar riktigt trevlig. Straxt därpå, så kommer killen i spekulantparet, tillsammans med pappa, svärfar och en rörmokare. Här ska vi inte missa något! Måste ändå säga att det aldrig kändes så.

Efter en stund, så dyker även mamman upp. Vi finner varandra direkt, mamman och jag, och pratar om gemensamma bekanta, så att jag håller på att missa hela besiktningen. Tur att Henke är med!

De har gått igenom hela huset, från grunden till vinden och hittar inget fel. Även om jag visste det redan från början, så känns det skönt att få ett kvitto på att jag säljer ett bra hus. Synd bara att jag inte kunde få ut det pris jag ville!

Även om de nu har lagt ett, som jag uttrycker det, skambud, så får jag ändå erkänna att jag gillar dem. De är unga och väntar sitt första barn. Så kul för Bälgviken, att det kommer en ny generation in i vårt hus! Helt plötsligt, så hör jag mig själv säga, att det där lämnar jag med, det där också.

Från att ha varit hatiskt inställd till de prutande spekulanterna, så känner jag att jag vill dem så väl. Känns så kul att det kommer en ung, ny familj till vårt hus. Kunde inte ha blivit bättre! Jag vill dem så väl , så jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Tänk hur man kan förändras!

Dessutom, så ska det bli så himla skönt att få lämna över nyckeln till huset och känna att jag stänger dörren till den delen i mitt liv. Det blir så symboliskt! Nu kanske jag kan få lite lugn i sinnet, när jag slipper att ha huset att oroa mig för.

På väg hem, så åker jag vägen förbi Tuna Park och kan inte låta bli att köpa en flaska bubbel. Jag ringer mamma och frågar om hon vill göra mig sällskap att fira. Jag vet ju redan nu, att det blir affär. Vi kommer att skriva kontrakt den här veckan.

Lillis skjutsar hit mamma, som inte var sen att nappa på mitt erbjudande. Vi skålar i finaste kristallglasen. Skönt att kunna dela glädjen med mamma! Förutom att vara min mamma, så är hon en av mina bästa vänner!

Förutom glädjen, så finns det många mörka tankar kring dagens händelse också. Tur att jag har mamma att dela dessa tankar med! Även om vi har det mysigt och så, så blir det även en del djupdykningar i känslornas hav.

När klockan börjar närma sig halv elva, så ringer Lillis och undrar om inte mamma vill bli hämtad snart. Jag berättar att vi har blivit lite djupa, men att det nog kan vara läge att komma snart.

Jag kramar om mamma, innan hon kliver ut i mörkret och jag blir själv igen. Skönt att jag har bloggen kvar att ge mina sista tankar till, innan det är dags för sängen!

Belgienkompis och gardiner

Det känns lika tungt idag, när jag vaknar. Jag har sovit dålig och Simba har varit orolig och krånglat hela natten. Bara han inte håller på och blir sjuk! Skulle inte orka att han rycktes ifrån mig också nu. Jag tog aldrig någon sömnmedicin igår, så jag gör inte om det misstaget ikväll igen.

Jag kommer ändå igång rätt snart och ser även till att sminka mig och fixa till håret. Gäller ju att man ser skaplig ut, när man ska ner på stan. Dessutom, så står jag ut lite bättre med att titta mig själv i spegeln, när jag har fixat till mig.

Idag ska jag träffa Anitha, som jag ska dela rum med på Eskilstuna Ölkulturs Belgienresa. Spännande! Det gäller ju att man kan känna att det känns bra, när man ska sova i samma rum i fyra nätter. Hjälp, tänk om det är dubbelsäng med bara ett täcke!

Innan jag ger mig iväg, så ringer jag min mäklare. Jag har sovit/funderat på saken under natten och har nu bestämt mig för att godta spekulanternas sista bud, dvs om de till träder i slutet av februari och om jag får flyttstädningen av mäklaren.

Jodå, det ska väl gå att ordna. Mäklaren lovar att resonera med paret, som är intresserade av huset. Hon ska träffa dem i morgon, men hon är ganska säker på att de går med på mina krav om tillträde och flyttstädningen står hon för. Kalas!

Anitha och jag har stämt träff på Sveaplan och jag ser henne direkt. Hon ser mycket yngre ut, än jag trodde från början. Hon kan vara i min ålder, kanske. Vi går in till restaurangen och köper varsin macka och kaffe.

Vi berättar för varandra om vilka vi är och blir väldigt förtroliga direkt. Skönt med öppna människor! Vi har en hel del gemensamt och vi kommer fram till att jag till och med har ridit på hennes islandshäst. Nu ser jag verkligen fram emot Belgienresan!

Mamma ringer, när jag har kommit hem igen. Hon vill att jag ska göra henne sällskap till Vilsta, för att titta på allt nytt, som har hänt i lägenheten. Hela köket är klart och den nya fondtapeten är på plats. Det blir supersnyggt!

Mamma följer med mig in en stund, efter att hon har skjutsat hem mig. Jag måste ju visa hur det blev, när jag flyttade runt på lite taklampor. Nu har jag en bra lampa i vardagsrummet och i hallen. Däremot, så saknar jag fortfarande kökslapma. Det är så svårt att hitta någon jag gillar.

När mamma har åkt, så rinnger Ullis. Hon är uppåt värre och vi pratar en lång stund. Vi ska åka till Stockholm och shoppa på lördag. Vi ska ha en riktig mysdag, bara vi! Det var för övrigt Ullis födelsepresent från mig.

Efter en tidig kvällsmat, så får jag en plötslig lust att borra hålen för de återstående gardinkapporna. Gäller att smida medan järnet är varmt, så jag släpper allt annat och börja borra. Telefonen ringer, men jag svarar inte. Är helt inne i det jag gör och vill fortsätta med det. Sorry!

Självklart går inte allt utan hinder på vägen. Det är svårt att borra, så att det blir rakt och fint, men nu sitter fästena där i alla fall. Sen visar det sig att det behöver sys en kanal i kapporna. Hade jag inte alls räknat med. Känner att jag börjar bli både trött och grinig.

Men nu så....

Nu saknas det lite tavlor, en kökslampa och lite fräscha blommor. Sen är jag faktiskt klar! Ja, klar blir man väl aldrig, men....

Vardag igen

Jag vaknar med ett ryck, när telefonen ringer ilsket på nattduksbordet. Klockan är nio, så det är ju inte i ottan precis, men jag sov ju så himla skönt. Inget kul att bli väckt av telefonen!

Det är mamma, som ringer och säger att Lillis snart kommer förbi med mina grejer från nyårsaftonen. "-Va, NUU?! Jag har ju inte en tråd på kroppen!" "-Ja, men du har väl en morgonrock?", säger mamma lite retfullt. "-Jo, det är ju klart....", muttrar jag till svar.

När jag har vaknat till lite mer, så inser jag att det ju är jättebra, att Lillis kommer förbi med mina saker. Jag åkte ju ifrån väska med plånbok och en hel del till, när jag fick lift hem på nyårsnatten. Jag har ju tänkt att åka och handla idag och då kan det ju vara en bra början, att ha en plånbok.

Efter frukost och en skön dusch, så ringer jag kundtjänsten på Eskilstuna Energi och Miljö. Eftersom jag inte bor i huset längre, så tänkte jag att jag skulle kunna avbeställa sophämtningen, för att spara in på lite utgifter. Men, se det kan man inte!

Det finns en lag på att man måste ha sophämtning, vare sig man bor i huset eller inte. Det jag kan göra är att begära uppehåll i sophämtningen under en period, men det skulle troligen bli dyrare än att bara låta allt vara som det är. Men då så, då har jag kollat i alla fall då.

När jag ändå är i stöten, så passar jag på att ringa banken om min fordonsförsäkring i deras bolag, Tre Kronor. Jag har fått en premiehöjning på över tusen spänn och det vill jag gärna ha vettig förklaring på. Min bankkontakt är upptagen, så jag pratar in ett röstmeddelande och ber henne att ringa vid tillfälle.

Ullis ringer och undrar om jag kan se efter Hailey någon timme, medan hon och Marre åker till veterinären med deras katt, Freaky. Självklart kan jag det! Deras stackars katt har fått problem med överfyllda analsäckar och luktar vedervärdigt. Tänk så mycket konstigt det finns!

Mamma ringer och vi pratar en stund. I morse var jag ju så himla trött och grinig, så hon fick knappt ett vettigt ord ur mig. Jag berättar att Hailey är här och att vi precis ska äta. "-Kom hit istället, så Hailey får visa hur duktigt hon har blivit på att gå!"

Det är otroligt vad snabbt det har gått för henne, att lära sig gå ordentligt. När hon väl vågade släppa taget, så tog det inte mer en någon dag, innan hon tultade omkring överallt. Enligt Ullis, så är det nu slut på friden! Ändå måste jag säga att hon är duktig på att lyssna och lyda, när man säger ifrån....

Mamma hinner inte mer än titta in och leka med Hailey en liten stund, när Ullis messar och säger att de är på väg hit nu. Eftersom de har katten i bilen, så får jag gå ut med Hailey till dem. Hailey vinkar åt sin gammelmormor, som står i fönstret och tittar.

När jag blir ensam igen, så bestämmer jag mig för att åka till Ö&B. De ska tydligen vara billigast i stan på att byta kolsyrepatron. Kan vara kul att gå omkring där och titta en stund. Sen handlar jag färskvarorna på Willy's. Känns som om klockan är kväll, fast den bara är runt fyra. Kolmörkt ute!

Nummerpresentatören blinkar, när jag kommer hem och givetvis har Susanne från banken ringt, när jag var iväg och handlade. Ja, ja, hon ringer väl igen

Simba är fortfarande chockskadad, efter Haileys och mammas korta besök. Han ligger och trycker bakom alla gosedjuren i sängen. Om jag inte visste att han brukar ligga där, så skulle det vara lätt att tro att samlingen med gosedjur hade ökat.

Nu ska här bakas kaka till i morgon. Jag får besök av två fd kollegor från Fb Data i Hållsta, Karin och Inga-Lisa. Det blir morotskaka, som är ett säkert kort. Kul med lite fikabesök, så där mitt på dagen. Det var längesedan vi träffades, så det finns säkert mycket att prata om.

Medan kakan står i ugnen, så gör jag en soppa på färsk broccoli. De hade bra pris på broccoli på Willy's, så då blev jag sugen på det. Jag köpte även ett stort paket med prinskorv, även det till ett mycket bra pris, så nu blir det korv i soppan också. Mmmm...

Dagen innan nyårsafton

Dagen innan nyårsaftonen brukar vara en enda lång transportsträcka till själva nyårsaftonen, dvs om du inte har någon att dela denna långa dag med. Jag gör mitt bästa för att sova länge, men hur länge kan man sova om man har lagt sig före halv tio?!

Simba har pussat ock krafsat på mig sedan länge, så jag ger upp och går upp vid nio. Kroppen protesterar fortfarande över joggingturen jag tog i förrgår. Det tar tid att återhämta sig, när man kommer upp i femtioårsåldern. Suck!

Det är härligt väder ute, med sol och klar himmel. Det är några enstaka minusgrader och jag ser att det är frost i gräset utanför. Hm, kanske skulle gå ut en sväng idag, även om mitt knä säger något annat. Kanske kan göra en kompromiss och bara gå till Ica Stenby.

I brist på något annat att göra, så tar jag fram verktygslådan och börjar med att göra hål för sophållarkorgen på insidan av skåpdörren. Dessvärre, så kollar jag inte om korgen sitter bra innan, så jag får bita i det sura äpplet och göra två nya hål. Shit happens!

Jag hämtar in mitt cykellyse, för att byta batterier. Sist jag cyklade till Borsökna, så såg jag inte mycket framför mig, så det kan nog vara en bra idé. Dessvärre, så har jag inga sådana batterier hemma. Dags för en tur till Ica Stenby!

Det är fortfarande lite overkligt för mig, att jag har så nära till affären. När jag ändå ska dit, så passar jag på att ta med mig den lilla insamling jag har. Känns bra att kunna bli av med den, när det passar mig och inte bara när sopbilen kommer.

När jag kommer hem, så inser jag att jag är hur rastlös som helst. Vad sjutton ska jag göra nu då?! Inte lätt att det ta det lugnt, som man säger att man ska göra. Hinner knappt tänka tanken innan mamma ringer. "-Ska du med på stan?" Klart att jag ska!

Vi parkerar på Åhléns och går in direkt från parkeringshuset. Vi kollar lite på gardiner, men går snart vidare. Vår mission är först och främst att lämna tillbaka den "gardinkappa" till sjal, mamma har köpt för dyra pengar på Sisters.

Vi går till Cityhuset och den guldsmedsaffär, som ligger i början på den gallerian. Jag fick ett fint set med armband och halsband från mamma och Lillis, när de var i Kina. Armbandet har gått sönder och jag skulle så gärna vilja få det lagat.

Det är några kunder före oss, så vi hinner gå omkring och titta lite. Jag har redan frågat på en annan guldsmed och de kunde inget göra. Nu är det vår tur och de fixar armbandet på mindre än en minut och vill inte ha en spänn för arbetet. Tack säger jag!

Mamma är sugen på en cerice dunboa, som de har i skylten, men tyvärr kan de inte sälja den, så vi går vidare. Vi kollar även in på en del skoaffärer, men kommer fram till att vi faktiskt har skor hemma. Tråkigt, men sant!

Resten av vår tur i city, består mest av att vi letar efter någon form av pälsboa, som mamma ska ha runt axlarna på sin nyårsklänning. Dessvärre, är de flesta pälsbollar vi springer för bara kragar eller muffar. Var finns flärden och stilen?!

Parkeringstiden går ut och vi bestämmer oss för att åka vidare till Tuna Park. Efter ett snabbt besök på Bolaget, för att handla skumpa, så åker vi vidare till Tuna Park. Nu ska vi fanimej hitta en svandunsboa till mamma!

Det är inte det lättaste att hitta en dunboa, så vi håller oss till planen att ta min sjal, som jag hade till bröllopsklänningen. Den är ljungfärgad och går bra till mammas svarta fodralklänning. Hur som helst, så är det kul att bara gå omkring och titta utan att stressa.

På väg hem, så föreslår mamma att vi ska köpa thaimat och ta lite vin hemma hos dem. Hur svårt är det att bestämma sig för?! Vi stannar till på Gilbergavägen och köper med oss mat.

När mamma dukar fram maten, så inser jag att jag inte har ätit någon lunch. Ja, om vi inte ska vi räkna med en apelsin och fyra julskumtomtar, så... Nu är jag riktigt hungrig! Mums!

Tänk, så enkelt det är att vara lite impulsiv, när jag har flyttat in till stan! Nu går det en buss i halvtimmen hem, så det blir ju inte speciellt komplicerat, när det är dags att åka hemåt. Nice!

Nu sitter jag här och mumsar på överblivna dessertostar och dricker lite mer rödvin, med en gosig katt i knät. Inte helt fel!

Dagen efter vinprovningen

Jag rävsover fram till tio. Helt klart, så sover man inte bra med alkohol i kroppen och igår blev det lite mycket av den varan. Vi hade jättetrevligt och det är helt klart värt att vara lite seg idag. Hela kroppen skriker av träningsvärken från gårdagens joggingtur.

Det är inget vidare väder ute, så jag slår genast bort tanken på att komma ut. Regnet piskar mot fönsterrutorna och jag är glad över att jag inte har tvättat fönstren. Sen är det något jag bara måste ta tag i snart. Det är skillnad att bo i stan, när det gäller damm i luften.

När jag har gjort mig i ordning och dragit upp alla rullgardinerna, så är klockan redan en bit över tolv. Vad gör det?! Bara skönt att ta det lite lugnt. Jag ringer mamma och hör om hon vill komma över. Vi bestämmer att hon ska ringa när hon är på G.

Efter en lunch, bestående av en bit paj från gårdagens kalas, så bestämmer jag mig för att ta en tupplur på soffan under pläden. Skönt att riktigt få mula in sig i fuskpälspläden. Skulle tro att jag kommer att slockna inom fem minuter.

Tror gör man i kyrkan, för mamma ringer och jag får bråttom att krångla mig ur pläden, för att hinna fram till telefonen och svara. "-Jodå, det är bara att komma över. Jag vill ju så gärna se din nya klänning och sen kan jag färga dina ögonbryn."

Jag kryper tillbaka under pläden, för att vakna till lite innan mamma kommer. Nästan så att jag somnar, men jag tar mig upp och försöker att piggna till. Kan ju inte erkänna att jag är seg pga gårdagen.

Mamma skrattar högt, när hon kliver in i hallen. Hon gick fel och har varit på 7:an och ringt på dörren. Ja ja, det är ju mörkt ute, så det kan väl hända den bästa, eller hur?

Mamma plockar fram sin nyinköpta klänning från Sisters och ber mig att prova. "-Vadå, ska jag?!" Mamma vill inte klämma in sig i den figursydda blåsan, för att hennes mage, som hon säger, "står i fyra hörn". Vad gör då min, efter gårdagens frosserier?!

Jag ålar mig, trots allt, in i hennes klänning och konstaterar att den sitter som ett ormskinn på mig och då inte i positiv bemärkelse. Mamma hjälper mig att komma ur den tajta tingesten och jag mår lite lätt illa.

När jag ändå är avklädd, så tar vi fram min nya klänning och den fina lila, som jag får låna av Lena Forsman. Mamma blir glatt överraskad av båda klänningarna och vi funderar hur det skulle se ut med mammas svandunsbolero till min gröna. Blir nog superfint!

Efter mannekänguppvisningen, så sätter vi oss i soffan och går loss på skumtomtarna, som är kvar från gårdagens kalas. Blää! Varför går det inte att behärska sig?! Tur att mamma är likadan, för då tar de slut fortare.

Jag hjälper mamma att färga ögonbrynen, så att hon blir lite fin till nyår. Det går ju så fort, men gör ändå så stor skillnad.

Mamma tackar för sig och åker vidare. Gäller att hinna med att köpa bubbeldrickat till nyår, innan det blir alltför kaosartat på Bolaget.

När lugnet åter har lagt sig hemma, så passar jag på att ringa till Ullis. Givetvis, så håller de på att lägga Hailey, så jag ringer med lite dålig tajming. Ullis ber att få ringa upp.

Vi sitter och gäspar varandra i örat under hela samtalet. Ändå är det skönt att höra, att de mår bra. Det är så mycket värt, det där med att man kan höras av lite varje dag. Man behöver inte prata i timmar, bara konstatera att alla mår bra.

Nu tror jag att jag ger upp för idag. Tycker ändå att jag har varit tapper, med tanke på att jag var vaken till runt halv tre i natt. Vi får se om John Blund kommer till mig nu.

Fin julafton

Det blev en glad och fin julafton, trots mina djupdykningar dagarna innan jul. Jag började dagen med att ta en rask stavgångspromenad i Kronskogen. Sen en välbehövlig dusch, innan jag satte mig ner och rimmade till alla julklapparna.

Jag hann till och med gå ut och tända ljusen i lyktorna på altanen, innan Henke och Johanna kom och hämtade mig.

Här kommer ett litet axplock av bilder från vår mysiga jul, den första julen med barnbarn. Jag tror ni lägger märke till det på bilderna....

Ullis gillar inte att vara med på bild...

Julbordet på bardisken, innan vi har börjar frossa loss....

Hailey kryper omkring i sin fina röda klänning, söt som en liten bakelse....

Mamma blir lite överraskad, när jag kommer farande med kameran....

Hm, undrar om allt är på plats nu....

Hailey är på ett strålande humör....

Morbror Henke retas med godiset....

Tomtefar själv....

Jag kan ju säga att den här fina godiskorgen, från personalen på Proforge, inte ser ut så här längre....

Mm, äntligen dags att hugga in...

En liten tjej börjar vara trött. Varför ska man sova middag, när det är julafton....

Moster Johanna....

Äntligen kommer tomten och inte är han speciellt läskig heller....

Han har ju så fint skägg och intressanta glasögon....

Japp, så här går det när man lämnar kameran utan uppsikt....

Mm, Ullis kan också....

Helt plötsligt dyker det upp två tomtar till. Det blir lite för mycket för Hailey, som blir helt otröstlig en stund....

Fast det är rätt så OK, när klapparna är öppnade och man får börja leka....

En nöjd Marre....

Vad bra, nu kan man ju skjutsa omkring på grejerna....

Hailey vill också vara tomte....

Dagen till ära, så får Hailey äta morotskaka - med händerna....

Vill inte höra! Ett litet trick som Mummi har lärt Hailey....

Gammelmorfar vill vara med och leka också....

Min söta, söta....

Tack min älskade familj för en supermysig julafton!

Måndag på IKEA

Idag har jag inte ro att ligga kvar i sängen längre än till straxt före åtta. Jag slänger på mig lite kläder, för att gå ut och jacka i sladden till motorvärmaren. Mamma och jag ska åka till IKEA idag och då vill jag har en varm och skön bil.

Det har kommit rejält med snö i natt och jag inser att det kan vara läge att skotta rent trappen och rampen upp till min dörr. Jag tar sen och sprider lite grus på trädäcket, så att det blir lite mindre halt. Gäller ju att göra gott intryck i min nya bostadsrättsförening!

Jag startar bilen, men gör misstaget att inte stänga dörren först. Vindrutetorkarna är på och jag får hela skörden av snö, från vindrutan, in i bilen. Grannen på parkeringen bredvid skrattar gott, när jag svär över misstaget. Vi hälsar på varandra och pratar lite, innan jag åker iväg för att hämta mamma.

Trots väglaget, så går bilresan till IKEA bra. Vi parkerar och går in på Erikslunds affärscentra. Så mycket fina affärer! Tidigare, hade jag bara gått rakt in till IKEA, men nu blir det lite sightseeing, eftersom både mamma och jag behövde in på apoteket.

Ingen av oss har speciellt bråttom hem, så vi tar det lugnt på IKEA. Vi liksom insuper allt i vår väg. Om inte annat, så kan man ju få lite bra inspiration.

Ni som känner mig väl, vet ju redan att jag har en lista med det jag ska ha, med mått och allt. Det är framför allt lite tillbehör till köksskåpen, som jag är ute efter. Jag får hjälp av en tjej, som ger mig en lista på det jag behöver, där det framgår var jag ska hämta sakerna.

När vi har klarat av övre plan, så knorrar magen och vi går in på restaurangen. Vi är båda superhungriga, så det blir både förrätt, varmrätt och efterrätt med kaffe. Känns sådär, när vi har moffat klart.

Min nya mäklare, Jaana ringer, när vi sitter i matsalen. Det unga paret har gett ett bud, ett rejält skambud. Jag förklarar för Jaana, att  jag inte tänker ge något motbud. De får helt enkelt gå hem och skärpa till sig! Jaana förklarar, att hon också tycker att det är lågt och att hon ska ringa till den andra spekulanten.

Morr! Jag blev skitstörd av det här skambudet. Nu ska jag fanimej inte lämna kvar något i huset, även om de kommer upp i ett mer lämpligt bud! Ska nog sjutton krypa ner några tusenlappar, om bara den andra spekulanten får huset. Nån måtta får det väl ändå lov att vara!

Efter lunchen, tar vi hissen ner till nedre plan och går loss på allt det som finns där. Mamma hittar givetvis lite värmeljus och annat krafs. Själv hittar jag en pall till köket och lite annat smått och gott. Sist, men inte minst, så väntar alla hyllorna vid självhämtningen.

Jag blir riktigt imponerad av hur det funkar, det här med IKEA och hela idéen. Det är enkelt och billigt, men även funktionellt och snyggt. Sen tycker jag att det är skit det samma, att det är många som har samma saker. Huvudsaken är att jag hittar det som jag vill ha och är nöjd med det.

Både mamma och jag sitter och gäspar stort, i bilen på väg hem. Tar på krafterna att shoppa! Jag kör fel i rondellen vid IKEA, så det blir vägen över Dingtuna istället. Mamma och jag bodde i Västerås under en period, så det blir lite av en nostalgitripp. Dessutom, så tror jag att det blev en genväg.

Hemma i Eskilstuna igen, så åker vi först till Stenby och lastar av mina hyllor och bänkskivor. Sen tar jag med mig min korg från Jysk, för att åka och byta. Både mamma och jag ser fram emot att se vad de har att erbjuda i gardinväg på Jysk, för på IKEA hittade jag inget av värde.

Äntligen, så har det kommit hem en korg, som passar i den hylla jag köpte tidigare. Dessutom, så hittar jag flera gardiner, som jag skulle kunna tänka mig. De är ganska dyra, så jag taggar ner och väntar tills jag har sett vad som finns i stan.

Jag följer med in till mamma på en kopp kaffe. Effie blir helt galen av den nya kompisen, en gosse-råtta från IKEA. Hon ruskar den vilt. Lillis grymtar lite, när han hör att det för övrigt bara är ljus som har blivit inhandlade. Det blir ju fler resor till IKEA, när de har flyttat sen.

Nu är jag sugen på att komma hem och fixa med nya korgen till badrumshyllan och att montera kökspallen. Innan jag lämnar mamma och Lillis, så hjälper jag Lillis att komma igång med Facebook. Är lite småpyssel, innan allt är klart, men nu så!

Jag börjar direkt att öppna paketen med det jag har köpt. Det första jag kan konstatera, är att bänkskivan är av både fel färg och av fel tjocklek. Shit! Däremot, så lyckas jag skruva ihop pallen och blir nöjd med den. Korgen från Jysk, blir slutet på en utrymmesbrist i badrummet.

Jag pratar en stund med Ullis i telefon. Både Hailey och Marre är lite förkylda och de vet inte om de kan åka och handla i morgon, som det var tänkt. Jag ska vara barnvakt medan de handlar. Vi får helt enkelt se om de mår tillräckligt bra i morgon.

Lägenhetsvisning i övre Nyfors

Idag ska jag följa med och titta på en lägenhet med Ullis och Marre, så jag ser till att komma upp i tid. Skönt, jag känner på lite bättre humör idag. Kanske för att jag ska in till stan och har lite annat att göra, än att bara vara hemma och packa.

Ullis och Marre står redan på innergården och väntar med Hailey i famnen. Känns välbekant att gå in på den här innergården, för där bodde vi en kort period, innan vi flyttade till Bälgviken. Björktorpsskolan ligger precis intill.

Det är tre trappor upp och ingen hiss. Går väl an om man inte har så mycket att släpa på, men fy för att flytta allt i trapporna. Jag gör mitt yttersta för att inte verka negativ.

Så fort vi kliver in i lägenheten, så slår det mig hur både Ullis och Marre skiner upp. Verkar som att allt stämmer in på vad de har tänkt sig. Kul, men killen hade väl kunnat städa lite i alla fall. Diskhon svämmar över av disk med äckliga matrester kvar. Blä!

Hur som helst, så kan tydligen både Ullis och Marre se igenom kaoset och är helt sålda på lägenheten. Killen säger att han kommer att anlita städbolag när han flyttar ut och då slappnar jag av en aning. Vi tackar för oss och bestämmer oss för att ta en fika på Åhléns.

Graflunds har sitt kontor högst upp på Åhléns parkering. De har lunchstängt, så då passar det bra att vi ska ta en fika då. Hailey provar sina röstresurser på restaurangen och det känns som att det blir helt tyst runtomkring. Jäklar vad hon har pipa, den lilla damen!

Jag följer med in till Graflunds sen och försöker underhålla en trött Hailey, medan Ullis och Marre pratar om lägenheten. Jag blir tvungen att gå innan de är klara, för jag ska på massage och till naprapaten. De lovar att höra av sig, så fort de vet något mer.

Mmm, en halvtimmes ren njutning hos massören, Sigge. Sen är det bara att gå några steg, så är jag inne hos naprapaten, Peter Skog. Måste faktiskt säga att det är njutbart det också, även om det knakar och brakar en hel del i nacke och bröstrygg. Det är så skönt att äntligen få allt på plats.

Tror att det ringer så där en fem, sex gånger medan jag ligger där på britsen. Peter ber om ursäkt varje gång han måste avbryta behandlingen för att svara. Han väntar samtal från en av döttrarna. Mig gör det inget, så länge jag bara blir bra.

När jag är på väg ut från Peter, så kommer jag på att jag ju inte har betalt. Peter säger att han bjuder den här gången, eftersom han fick avbryta stup i kvarten. Tack för det då! Apoteket nästa då! Jag ska äta en kur med Voltaren, så att jag får bukt med mina inflammerade rygg- och nackmuskler.

Jag ringer mamma, när jag har varit på apoteket och hör om hon bjuder på en kopp kaffe och det gör hon. På vägen dit, kan jag inte motstå frestelsen att åka in till Lagmansgatan, för att titta till min nya lägenhet. Tänk, om mindre än en vecka, så kommer jag att bo där!

Effie blir överlycklig när jag kommer. Mamma säger att hon redan har sett mig i fönstret. Nu springer hon omkring med en toffel i munnen. Nästa offer blir en smutsig hundhandduk. Går ju inte att ta miste på att hon är glad i alla fall!

Klockan är lite över fyra, när jag kommer hem igen. Det är redan mörkt. Känns så där. Jag går runt och tänder upp lampor lite här och där, för att inte deppa ihop totalt. Sen en sällskapssjuk Simba. Såja, mycket bättre!

Jaha, om man skulle ta tag i det där med att packa igen då. Nej, det får nog bli en stunds bloggande först. Sen får vi se vad jag orkar med.

Playa del Inglés

Nu är vi tillbaka hemma igen, mamma och jag, efter en härlig vecka på Gran Canaria, Palya del Inglés. Ska försöka att återge lite av det vi gjorde.

Klockan är kvart i fem på morgonen och mamma och jag sitter i bilen på väg till Arlanda. Det känns riktigt bra, att vi nu äntligen är på väg på vår efterlängtade semestervecka.

Väl framme på Arlanda, efter avklarad incheckning och säkerhetskontroll, så har vi en stund kvar, innan det är dags att kliva ombord på planet. Självklart blir det en mumsig macka med öl och Jäger till det. Det är ju tradition, när man reser utomlands, i alla fall för oss....

Så här nöjd blir jag då....

På flygresan sitter vi bredvid ett trevligt par från Stockholm, Bosse och Annika. De ska ner och fira Bosses 59-årsdag och Annikas 60-årsdag. När vi kliver av planet, så kommer vi ifrån varandra, eftersom vi har transfer med olika bussar.

Vi hamnar på ett litet, spartanskt, men mysigt lägenhetshotell, bara 350 meter från stranden. Tror inte att vi hade kunnat få det bättre. Ingen lyx i själva rummet, men lyxigt nära havet. Vi börjar med att gå och handla frukost och lite annat smått och gott i Supermarketen i kvarteret bredvid.

På väg hem från affären, så ser vi en bankomat och jag sätter i mitt bankkort för att ta ut pengar. Jag blir lite misstänksam, när maskinen frågar efter mitt "personal number". Inte sjutton brukar man väl få lov att ange personnummer, när man tar ut pengar?

Efter noga övervägande, så knappar jag trots allt in mitt personnummer. Jag måste ju ändå ta ut pengar! Maskinen ger ett felmeddelande, "Incorrect personal number". Jag kliar mig i huvudet och försöker en gång till. Samma fel.

Irriterade går vi hemåt och pratar med killen i receptionen. Han ser lika oförstående ut, som vi gjorde vid bankomaten tidigare. Ingen fattar någonting.

När vi har packat in sakerna i kylskåpet, så slår det mig. "Personal number" måste ju givetvis vara pinkoden! Men då borde det ju ha stått "personal code", tycker jag. Jag kilar upp till bankomaten igen och provar. Jodå, mycket riktigt så funkar det! Känner mig aströg!

Nästan varje dag går vi längs stranden mellan Playa del Inglés och fram till fyren i Mas Palomas. Det blir runt en mil varje dag. Ingen racerfart precis, men ändå skönt att röra på sig. Så här nöjda är vi, när vi kommer fram till Mas Palomas....

Vi stannar till och solar en stund och förfriskar oss med lite spansk cava från kylväskan. Inte helt fel!

Mamma i närstudie....

På väg hem en dag, så springer vi på Bosse och Annika i lämmeltåget av strandflanörer. Helt otroligt att vi skulle hitta varandra i det här folkvimlet. Vi bestämmer att vi ska äta tillsammans på kvällen sen.

Jag lyckas hitta tillbaka till en restaurang, där jag och Johnny har varit många gånger. De har otroligt bra kött, så det är värt att gå tillbaka dit.

Dessvärre, så råkar mamma sätta en rejäl köttbit i fel strupe och får ingen luft. Det tar en stund innan vi andra fattar allvaret i situationen. Sen, efter två Heimlich maneuver, så får mamma bort köttet ur halsen. Alla blir helt tagna av allvaret i situationen och inser vad som hade kunnat hända.

Vi har trots allt haft en trevlig kväll och jag får en bra bild på våra vänner, innan vi skiljs åt för kvällen....

Varken jag eller mamma kan njuta mer av kvällen, efter incidenten med köttbiten. Tur ändå att jag fann mig och gjorde någonting åt saken. Mamma är påtagligt medtagen och vill bara hem. Halsen värker, men även våra hjärtan. Vi kramar varandra hårt innan vi säger godnatt, den kvällen.

Nästa dag är vi båda i lite bättre sinnesstämning, så efter stranden så går vi tillbaka till affärscentrat, Jumbo, där vi var tidigare. Den här gången skippar vi köttet och tar en Irish coffe istället. Den ska väl i alla fall inte fastna i halsen....

Vi kommer tillbaka hem, efter en mycket trevlig kväll på Jumbo. När jag kliver in i sovrummet, så ser jag i ögonvrån hur något hoppar ner från sängen och gömmer sig under sängen. En katt! Vi har haft ett fönster på glänt och det var tydligen tillräckligt.

Eftersom jag är en sann kattvän, så pratar jag vänligt och lirkar, så att katten vågar sig fram för att hälsa. Det är en supertrevlig kattflicka, som ser väldigt välmående och välvårdad ut. När vi har bekantat oss, så hoppar hon upp i sängen igen och rullar runt för att gosa....

Hon sover två nätter hos oss. Lindrar lite av min längtan efter Simba. Till och med mamma åter henne komma upp i sängen en stund. Hon, som definitivt inte skulle ha någon främmande katt i sängen. Joråsåatt....

Det som inte lindras av vår vecka i solen, är min längtan och sorg efter Johnny. Det gör så ont att se alla glada och lyckliga par, som går hand i hand längs stranden. Det som gör mest ont, är att se de äldre paren, som håller varandra i handen. Det var ju så vi skulle ha det, när vi blev gamla tillsammans.

En dag, efter ett skönt bad i havet, så säger mamma, "-Du var inte själv där i vågorna. Du hade någon bredvid dig." Först förstår jag inte vad hon menar, men sen förstår jag. Hon menar att Johnny var där med mig. Känslorna tar över och ögonen svämmar över. "Min älskade gubbe, var du med mig där?"

Det blir fler kvällar på Jumbo. Det finns en helskön clown där, som brukar terrorisera förbipasserande folk, så att vi som sitter på caféerna får lite kul att skratta åt. Vi har dessutom hittat en affär med superfina barnkläder, så vi har shoppat loss till Hailey.

Sista kvällen, har mamma gett sig den på, att hon ska övervinna sin rädsla och återuppleva den goda maten på restaurangen, där hon satte i halsen tidigare. Till min förvåning, så beställer hon in den absolut största köttbit som finns, "shoulder of a lamb". Så här fin var den....

Jag nöjer med en rejäl bit oxfilé....

Mamma lyckas nästan klämma i sig allt kött, utan incidenter, även om jag är där och smakar lite också. Riktigt gott!

En vecka går fort och innan vi vet ordet av, så är det dags att packa väskorna och åka hemåt igen. Vi har haft det riktigt bra, men nu ska det också bli skönt att komma hem igen.

Jag har fått en välbehövlig paus i allt vad flytt och husförsäljning heter. Dessutom har jag haft gott om tid att bearbeta mina tankar kring Johnny. Den här veckan har nog varit en viktigt del i mitt sorgearbete. Johnny har varit med i mina tankar hela tiden.

Fredag och besök i minneslunden

Märks att jag var hos kiropraktorn i går och fick kotorna på plats. Har klarat natten utan kramp i nacke och axlar. Visst är jag öm i kroppen, men det är en sån där "nyttig" värk, som man kan få efter att ha blivit mörbultad hos kiropraktorn.

Stor del av förmiddagen går åt till att skriva ifatt två dagar på bloggen. Känns bra att komma ifatt, inte för att jag måste, utan för att jag sen vill kunna gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde de här dagarna. En sorts terapeutisk dagbok. Jag skriver ju inte ut allt, men jag kan ju läsa allt mellan raderna.

Först hade jag tänkt att åka in till minneslunden redan på förmiddagen, men nu inser jag att det kan vara skönt att bara gå omkring och skrota i morgonrock och tofflor hela förmiddagen. Dessutom är det ju bra om ljusen inte hinner slockna, innan det ens har blivit Alla Helgonaafton. Det får bli ikväll jag åker dit.

Ullis och Marre kommer ut vid lunchtid, för att duka fram de saker de har att sälja på loppisen. Hailey ler med hela ansiktet, när de kliver in genom dörren. Jag får den stora äran att mata och underhålla Hailey, medan Ullis och Marre fixar i garaget. Gör jag SÅÅ gärna!

Vi har det jättemysigt, jag och Hailey. Hon inleder med att se till att jag får byta bajsblöja. Går ju som en dans. Sen blir det en liten kräka på vardagsrumsgolvet. Gör inget, mormor torkar! Simba går långa lovar runt Hailey, för att hinna undan hennes attacker.

Ullis och Marre undrar hur alla människor ska få plats i garaget. Det är ju redan SÅÅ fullt. Vi skämtar om att vi ska ha kölappar. Det blir nog bra om bara alla bjuder till.

Nu har jag börjat rensa på allvar i byrålådor och skåp. Vad ska jag med en massa gamla gardiner och dukar till, som jag inte har använt på flera år?! Nu åker de antingen ut i garaget, eller i soporna. Inte vill väl jag släpa med mig en himla massa "bra-att-ha-saker" till Lagmansgatan?!

Ullis har nog fått lite av min den där "bra-att-ha-mentaliteten", för hon tar reda på en hel del av det som annars skulle åka. Marre suckar, men fogar sig. Hailey börjar bli väldigt trött, så de packar ihop och åker hemåt.

Vid fyra får jag tag på mamma och säger att jag snart kommer över. Vi har bestämt att vi ska göra sällskap till minneslunden idag. Det är ju egentligen inte förrän i morgon man ska tända ljusen, men då är jag hembjuden till mina goa vänner Per och Carina i Skogstorp, så det får bli idag vi tänder ljusen.

När jag kommer hem till mamma, så blir jag lite irriterad över att hon inte är klar att åka. Jag har ju tänkt att hinna handla ljus och blommor på handelsträdgården intill kyrkogården och klockan börjar närma sig halv sex. Mamma verkar helt oförstående, men skyndar sig och snart är vi på väg.

Vi hinner i tid till handelsträdgården och får köpa våra blommor och ljus. Vi låter bilen stå kvar där och går över gatan till minneslunden. Vi stannar till vid kanten av dammen och tänder våra ljus där. Jag blir tyst och sänder några kära tankar till framför allt Johnny, men även till mormor och morfar.

Tårarna rinner utmed kinderna och jag låter allt komma ut. Skönt att man kan gömma sig i mörkret. Vi står där en stund under tystnad. Sen kommer mamma och tröstar mig och säger att det är dags att gå. Mamma säger att det är väl OK med mormor och morfar, men att det känns så himla fel att Johnny ligger här och inte är med oss.

Vi går en sväng och tittar på alla vackra ljus i minneslunden. Mamma håller mig i armen och det känns helt OK. Ska bli så skönt att få åka iväg med henne sen och att vi får rå om varandra en hel vecka. Längtar dit!

Jag följer med mamma in en stund. Helt plötsligt ser jag att klockan bara är halv sex. Jag frågar mamma om det verkligen kan stämma. Jo, det gör det. Då fattar jag. Det är klockan i bilen, som jag inte har ställt om till normaltid.

Mamma skrattar och säger, "-Då förstår jag varför du höll på att stressa livet ur mig!" Jag trodde ju att klockan började närma sig halv sex och att vi inte skulle hinna i tid för att köpa ljus och blommor. I själva verket var ju klockan bara halv fem. Suck!

Jag sätter mig på golvet i köket och gullar en stund med Effie. Mamma värmer var sin liten glögg, så att vi kan värma oss efter besöket på kyrkogården. Sen tar hon fram vitlöks- och pepparsalami. Min mage knorrar och jag inser att jag inte har ätit mer än frukost och lite fikabröd under dagen.

Nu bär det av hemåt. Det är så himla mörkt. Känns riktigt trist att åka ut i mörka skogen. Snart behöver jag inte göra det längre. Om mindre än en månad, så kan jag anse mig själv som stadsbo, även om jag kommer att bo lite i utkanten av city.

Vad ska jag äta då? Jag tittar i frysen och hittar två isiga tjockkorvar. Får duga nu när jag är så hungrig. Smakar ljuvligt efter några minuter i mikron och med lite senap. Sen ett glas rött till det. Hade ju varit godare med öl till, men man kan ju inte få allt!

Nu ska jag bara duscha och krypa in i morgonrock och tofflor, innan det är dags för "Idol", som ska få bli min underhållare i kväll.

Bouppteckning och loppisbestyr

Det är med nöd och näppe jag hinner in i tid till banken, eftersom jag bara var tvungen att skriva av mig en stund på bloggen först. Nu sitter jag i alla fall på banken och väntar, med några minuter till godo. Pust!

Juristen är trevlig och bra att prata med. När hon frågar hur det går för mig, så känner jag att tårarna bränner bakom ögonlocken. Ändå lyckas jag svara utan att börja gråta. Det finns liksom ingen spärr kvar längre. Sen gör nog sömnbristen sitt till också.

Det tar sin tid att få fram alla uppgifter och att skriva ut alla papper, som behövs för att skicka in bouppteckningen för registrering. Skönt att bara sitta bredvid och se på, när någon annan jobbar. Eva, som juristen heter, pratar hela tiden medan hon jobbar, så vi har riktigt trevligt.

Sen krånglar hennes skrivare, så att hon blir tvungen att ringa efter hjälp. Då kommer Lena Bird in. Vi har jobbat tillsammans på Rekarnebanken i många år. Medan Eva gör klart allt med pappren, så hinner vi prata en stund. Vi bestämmer att Lena ska komma över och hälsa på mig någon gång i nästa vecka.

När allt är klart och jag ska gå ut från banken, så stöter jag ihop med en gammal kollega från Fb Data-tiden, Kenneth. Han tar min hand och drar mig sedan intill och ger mig en bamsekram. Återigen känner jag att gråten vill fram. Inte nu! Jag säger till Kenneth att jag måste gå. Han förstår.

När jag kommer ut i den grå höstluften, så orkar jag inte riktigt hålla tillbaka tårarna längre. Jag tar några djupa andetag och hittar tillbaka till lugnet. OK, då kanske jag kan gå till apoteket då, nu när jag har torkat tårarna.

Jag börjar få slut på min antidepressiva medicin och jag har för mig att receptet ska räcka en gång till. När jag kommer fram till kassan, så visar det sig att jag inte har något giltigt recept. Jag måste alltså kontakta min läkare på vårdcentralen, för att få ett nytt recept.

När jag sätter mig i bilen, så känner jag hur ledsen jag är, men jag vill inte släppa fram gråten ännu. Jag biter ihop och styr kosan hem till mamma. Vi kom överens om det igår. Klumpen i halsen växer, minut för minut.

Effie möter upp i hallen och blir helt galen av lycka. Kul att känna sig så välkommen. Då går det dessutom att hindra gråten en stund till. När mamma kramar om mig sen och frågar hur det är, så brister det totalt. Nu får allt komma ut.

Vi pratar lite om det som har gjort mig så ledsen och mamma säger att det inte är något att ödsla energi på, men det är lättare sagt än gjort. Även om folk tycker att jag är stark, så är jag väldigt bräcklig nu. Ibland känner jag mig lika sårbar, som en nykläckt fågelunge.

Mamma och jag tar en kopp kaffe, så att jag hinner lugna ner mig. Sen tar vi bilen in till stan för att hämta var sin portion mat från Spicy Hot. Alltid lika gott! Nu börjar jag att känna mig lite gladare igen.

Mätta och belåtna tar vi sedan och monterar isär klädställningen, som jag ska få låna till garageloppisen. Mamma har också lite kläder, som hon ska försöka att sälja. Mamma följer med mig hem, för att hjälpa mig att rigga allt i garaget.

När ändå mamma är här, så passar jag på att klättra upp på vinden, för att hämta ner det som ska säljas. Stackars mamma får stå där nere och ta emot den ena prylen efter den andra. Känns som att det aldrig tar slut.

När jag kommer ner från vinden, så hör vi hur en motorcykel kommer och parkerar på uppfarten. Det är Per, som har lovat att hjälpa mig med datorerna. Jag är tvungen att fixa lite, innan Henke kan få ta vår äldsta dator, som jag har lovat honom.

Tur att jag kan få hjälp av Per. Även om jag har jobbat inom IT i många år, så kan jag inte såna här saker. En dator ska ju bara fungera, ungefär som en bil! Tack, snälla Per!

Carina, Pers fru, kommer ut hit också. Vi bestämde att vi skulle fika en stund, när Per ändå skulle ut hit, så jag och mamma stannade till tidigare vid kondiset i Fröslunda och köpte en maffig längd. Ute är det redan mörkt, men inne i köket lyser det av trevnad.

Telefonen har gått varm idag. Det är omtänksamma vänner, som har reagerat på mitt förra inlägg. Tack för att ni bryr er! Det känns så otroligt skönt att veta att ni finns där för mig, när jag känner mig så här liten.

När jag blir själv hemma igen, så ringer jag till Ullis. Hon är superlåg och har ont i sin lilla kropp. Det kunde väl vara nog med sviterna efter Anorexian, men hon har ju dessutom Fibromyalgi, som spökar lite till och från.

Ullis är trött och ska snart göra kväll. Det ska nog jag också göra snart, men först blir jag nog tvungen att gå ut i garaget en stund, för att få lite ordning på allt jag har tagit ner från vinden. Sen ska jag se till att jag får sova gott i natt.

Innehållsrik torsdag

Jag har precis dukat undan frukosten, när telefonen ringer. Med skrovlig röst svarar jag och det är Johnnys pappa, David, som ringer och berättar att han ligger på lasarettet igen. Han har svår astma och har blivit inlagd igen, efter ett återbesök.

Vi pratar en stund och han undrar hur jag har det. Gulligt att tänka på mig, mitt i hans eget elände! Jag har en tid att passa i stan till halv elva, så jag rundar av och säger att jag kommer och hälsar på sen.

Min nacke, mina axlar och bröstrygg har plågat mig länge nu, så det känns otroligt skönt att få komma till en duktig massör. Det är ju inte skönt, men det gör ont på ett skönt sätt, när han knådar mina ömma muskler. Värt varenda öre! Jag bokar in en ny tid redan i nästa vecka.

I stället för att åka hem direkt, så slår jag en signal till mamma, efter att jag har handlat det jag behöver. Hon blir glad och säger, "Kom du, så sätter jag på kaffe!"

Tio minuter senare, så plingar jag på och kliver in. Hunden Effie möter mig i hallen och hittar en handduk att släpa omkring på. Hon gör alltid så, när hon blir glad. Går ju inte att ta miste på att man är välkommen i alla fall!

Mamma och jag dricker kaffe och äter kex. Vi pratar lite om hur det går och jag berättar om att jag har börjat röja i Johnnys garderob och att det har gått förvånansvärt bra. Jag frågar mamma om Johnny har "hälsat på". Hon brukar kunna "se" döda människor. Nej, han har inte visat sig ännu.

Vi byter samtalsämne, när tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och strupen snörs åt. Så dumt! Man måste ju få vara ledsen! Hur som helst, så börjar vi prata om alla flyttar, som är på G inom familjen, istället.

Henke och Lillis kommer hem på lunch, så jag får mig några härliga bamsekramar. Helmysigt att vara samlade, så här på blanka vardagen, tre generationer. Det är man inte bortskämd med, må jag säga. Däremot, så är jag helt övertygad om att jag vill ha mer av den varan nu.

Massagen har gjort gott, men jag är flottig i håret efter den där sista, härliga nack- och huvudmassagen. Dags att åka hem, för att fräscha till mig inför kvällens föredrag i ämnet trädgård/mat/livsnjutning med Hannu Sarenström. Fick tipset av en go bloggvän. Ska bli kul att träffa honom live!

När jag kommer hem, så tar jag in posten från brevlådan. Där finns ett brev från Svenska Kyrkan. Det är bekräftelse på att de nu har kremerat Johnny och grävt ner hans aska i minneslunden. Tungt, men ändå skönt att få ett avslut på något sätt.

Nyduschad och klar, så ringer jag till Doris, Johnnys mamma. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till lasarettet i morgon, för att hälsa på David, om han nu inte blir hemskickad förstås. Skulle det vara så, så bestämmer vi att vi ska göra sällskap till minneslunden istället.

Jag berättar för Doris, att jag har hittat en trälåda i garaget, som Johnny har gjort i skolslöjden. I lådan ligger bl a hans första små babyskor, plus en del andra minnesgrejer. Jag frågar Doris om hon vill ha lådan och det vill hon ju givetvis.

Jag äter en sen lunch eller tidig middag, för att stå mig till sent ikväll. Tiden fram till att det är dags att åka in till stan, tillbringar jag med att gå fram och tillbaka till datorn, för att kolla om jag har fått länken från mäklaren. Han har lovat att skicka utkastet till husannonsen på Hemnet för godkännande idag.

Tjugo minuter för tidigt, sitter jag i bilen på Fristadsskolans gård och tar sats för att gå in till föredraget. Jag har riktigt utmanat mig själv, genom att gå med i en trädgårdsförening och därefter köpt en biljett till kvällens föredrag, helt själv. Allt för att komma ut och träffa nya människor.

Jag har fått en spark i baken, till kvällens föredrag, av den goa bloggkompisen, jag nämnde förut. Till en början, blev jag lite misstänksam och undrade om det bara var en kille, som flörtade. Sen har jag fått veta att han är lyckligt gift med en annan man, så det känns ju tryggt, om man säger så. Jag kan nu, helt utan omsvep, ta emot hans fina kommentarer på bloggen, utan misstänksamhet.

När jag sitter där i bilen och väntar, så får jag syn på en gammal jobbarkompis, Tiina. Ja, ni vet hon, som var över hos mig häromkvällen och fikade. Hon är alltså på väg in på samma föredrag, som jag. Utan att tveka, så kliver jag nu ut ur bilen och går mot ingången.

Där står min bloggkompis och tar emot. Kul att träffas, så här i verkliga livet! Vi skakar hand, även om jag egentligen har lust att krama om honom, efter alla fina kommentarer på bloggen. Känner ändå att det kanske inte passar så här, första gången vi ses.

I folkvimlet, så lyckas jag få ögonkontakt med Tiina. Hon blir lika överraskad, som jag blev av att se henne på parkeringen. Vi gör sällskap under kvällen och jag hälsar på några av trädgårdsföreningens medlemmar. Tiina har varit med ett tag och känner många.

I pausen köper vi fika och får smakprov på olika marmelader. Jag är definitivt ingen marmeladälskare, men jag måste erkänna att ingefärsmarmeladen var helt suverän i kombination med grönmögelost. Måste helt enkelt köpa en burk!

Jaha, då var det dags att åka hemåt igen då. Känns sådär, med tanke på den mörka vägen hem och på ensamheten, som väntar. Nu ljuger jag ju, för hemma tar Simba emot. Nu har han laddat batterierna hela dagen och vill ha sällskap. Älskade hårboll!

Fullspäckad dag

Jag har sovit dåligt, ända sedan femtiden i morse. Det snurrar så mycket i huvudet nu. Det är mäklare och ev flytt, som spökar just nu. Det är ju i alla fall tio gånger bättre än att drömma om framrusande godståg!

Nu vaknar jag i alla fall, efter en stunds sömn och inser att jag måste gå upp. Idag ska jag åka hem till Lena Forsman och fika och prata en stund. Hon har det jobbigt, efter att hennes man fick hjärtinfarkt, när de var i Turkiet för att fira Lena 50-årsdag. By the way, han heter också Johnny....

Just som jag ska sätta mig vid frukostbordet, så ringer mäklaren. Vi kom överens om igår, att han skulle ringa mig på morgonen idag, för att boka in en ny visning. Jag behöver komma dit igen, för att se om det fortfarande känns rätt. På torsdag morgon ska jag dit.

Nu måste jag lägga på ett kol, för att hinna till Lena till elva! Hinner bara tänka tanken, när Henke messar och frågar om jag kan ringa upp honom. Självklart, lilla gubben! Han berättar om att han har varit vittne vid en olycka igår kväll och behöver prata av sig en stund.

Nu är det jäkligt bråttom! Telefonen ringer igen, precis när jag ska ta på mig skorna för att åka till Lena. Den här gången är det Doris, Johnnys mamma. Självklart tar jag av mig skorna och pratar en stund. Jag messar Lena att jag blir sen.

Doris berättar att David ligger på lasarettet igen. Den här gången är det hans astma som spökar. Han är så dålig i lungorna, så att han blir säkert kvar hela veckan. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap upp och hälsa på honom på torsdag.

Lena dukar fram kaffe och bröd, när jag kliver på och lämnar fram en härligt lila minicyklamen. Hon verkar skakad av det som har hänt, men är ändå sansad. Hon känner lite som jag, att huvudet är fullt av bomull. Vi pratar om allt som har hänt och klockan bara rusar fram, så snart är det dags att åka hemåt igen.

På väg hem, tar jag vägen förbi hos Lillis. Han har glömt kvar sina glasögon i husbilen, som står parkerad hemma hos mig. Han blir därför glad, när jag lämnar fram dem och jag får en kram. Jag passar även på att krama om Henke, som tillfälligt jobbar hos Lillis.

Det är en strålande höstdag och jag får fälla ner solskyddet i bilen, för att inte bli bländad. Luften är hög och klar. Egentligen skulle man ha gett sig ut i naturen en sån här dag, men idag hinner jag faktiskt inte. Visst är det sjukt?! Och jag som inte ens jobbar!

Ändå så hamnar jag på något sätt vid bostadsrätten jag är intresserad av. Jag parkerar bilen och går sakta genom området, för att liksom känna in hur det känns. Precis bakom längan med förråden, som hör till området, ligger en liten fin lekpark. Jag kan riktigt se hur jag är där med Hailey och gungar henne sakta.

Jag känner mig som en smygtittare i området, men det bjuder jag på! Folk kan stå där och glutta bakom sina gardiner, om de vill! Jag måste ju få gå där och titta om jag vill! Nej, det är nog ingen som undrar. Det är bara jag som känner så. Dags att gå tillbaka till bilen, kanske?

När jag kommer hem, så serverar jag mig en snabb lunch bestående av yoghurt och makrillmacka. Måste gå snabbt, för snart är Ullis och Marre här. De ska lämna Simbas torrfoder, som vi har skickat efter tillsammans från England. Mycket billigare!

Jag hinner inte börja äta, innan mamma ringer för att höra hur det är. Vi pratar en stund om allt som har hänt sen sist vi pratade. Mamma undrar vad jag ska göra på fredag. Jag berättar att det är enda dagen den här veckan, som jag inte har något inbokat.

"-Bra, då kommer du hem till mig och tar en promenad runt Borsöknasjön och badar bubbelbad och dricker champagne!", säger mamma, nästan lite trotsigt. Måste ju erkänna att det är ganska enkelt att veta vad jag ska svara på den frågan. Yes!!

Ullis och Marre kommer precis, när jag har hunnit dukat undan lunchen. Hailey är nyvaken och ser så där himla gosig ut. Jag nästan sliter henne ur Marres famn. Mormors tjej!

Ullis ställer ner 5-kilossäcken med kattmat på hallgolvet. Nu vet jag en, som kommer att blir glad! När jag har hällt upp en skål med torrfoder, så öppnar jag altandörren och ruskar på skålen, så att det rasslar. Simba formligen flyger in, trots att han möter Hailey på golvet, när han rundar hörnet in till köket. Helt överlycklig, alltså!

Vi fikar och pratar en stund, medan Hailey far omkring och försöker att ta på allt som finns i räckhöjd. Nu går det undan, kan jag lova! Det dröjer nog inte länge, innan hon kan resa sig och därmed får lite mer räckvidd.

Ullis undrar vad jag ska göra på fredag och jag berättar att jag just har bestämt att vara hos mamma då. Ullis ser besviken ut. Hon hade tänkt att vi skulle gå på stan eller nåt. Jag föreslår att vi kan göra det på lördag istället. Jag ska ju på tjejfest på kvällen och har inget fint att klä mig i. Deal!

När Ullis och Marre åker hemåt igen, så lämnar jag med lite äpplen och paprikor. Det är alltid välkommet och jag hinner ju inte göra av med allt själv, heller.

Nähej, om jag skulle ta och försöka få i mig lite kvällsmat nu då. Sen har jag lovat Henke att ringa en stund. Förstår inte var tiden tar vägen! Den här dagen är ju snart slut!

Heldag med fönster

I natt har jag fått sova ganska ostört. Simba väckte mig första gången klockan fem och det är inte vanligt. Klockan sju åkte han ut, så att jag fick sova ostört. Han är besvärlig på morgonen, när han har fått för sig att det är dags att stiga upp.

Ändå sover jag till halv tiotiden idag och undrar varför jag ska gå upp, när jag vaknar. Det har blivit mer påtagligt nu om morgnarna, att jag är ensam och att jag inte känner någon glädje över att vakna. Det är då det är så viktigt, att jag har något bestämt att ta mig för under dagen. Något som kan locka mig ur sängen och ur meningslösheten.

Idag har jag lovat mamma att komma ut och tvätta fönstren i hela huset. Det känns roligt, för jag vet hur tacksamma de är. Alltså så finns det en mening, även idag, för mig att pallra mig upp och göra frukost.

I går kväll, när jag satt framför datorn, så kom jag på att jag skulle försöka börja använda kalenderfunktionen i Outlook, precis som jag gjorde på jobbet, fast utan irriterande påminnelser då. Nu ska jag bara fylla på med saker, som kan skapa mening åt min vardag.

Det är alltid bra att få överblick, istället för att ha lösa lappar på kylskåpet. Dessutom har jag börjat få så många tider att passa och roliga saker att göra, så jag har nästan svårt att hålla koll på när jag skulle göra vad. Nu ligger de där, prydligt i min Outlook-kalender.

Jag kommer till mamma vid elvatiden. Ja ha, då är det bara att kavla upp ärmarna och ta tag i det där med fönstren då! Känns faktiskt roligare att tvätta någon annans fönster, än sina egna. Det underlättar ju, om jag säger så.

Shit, vad många fönster de har på sitt hus! De har även en inglasad veranda, men där nöjer vi oss med att svabba av fönstret, som utgör själva dörren. Effie har gjort lite söta nosavtryck, som behöver bort innan visningen.

Mamma känner sig lite onyttig av att bara stå vid sidan och se på. Det behöver hon inte göra länge, för spröjsarna behöver tvättas av. Dessutom kan ju fönsterbrädorna behöva sig en avtorkning också.

Vi hinner med en kort paus för kaffe och macka, innan jag kör på med nästa våning. Svetten lackar, men jag mår bra av det här. Blir nästan manisk. Det är väl ett sätt att förtränga sorgen, som pockar på uppmärksamhet hela tiden.

Ryggen säger ifrån, när jag tvättar utsidan på de höga panoramafönstren ut mot sjön. Vilken tur att jag är klar nu då, för det riktigt hugger till i ryggslutet. Helt utpumpad, sjunker jag ner i soffan, för att vila min stackars rygg. Då kommer tårarna.

När man minst anar, så kommer ångesten och sorgen och river tag i en. Då är det bara att släppa taget. Det går över, men det måste få komma ut. Jag berättar för mamma, att det är svårast på morgonen och på kvällen, då allt stannar av och man är ensam i tystnaden med alla tankarna.

Ullis ringer och undrar var jag är. När hon hör att jag är i Borsökna och sen ska till apoteket, så vill hon följa med mig. Jag säger åt Ullis att komma till Borsökna, för att hämta älgfärsen de skulle ha fått i lördags. Så blir det.

Mamma och Lillis kramar om mig och tackar för hjälpen. De frågar hela tiden vad jag vill ha, men jag säger att jag inte vill ha något. Till slut kommer jag på vad jag vill ha, eller rättare sagt vad jag vill. Jag vill att mamma ska se till, att komma iväg med sin onda rygg och se till att bli bra tills vi åker.

Ullis och jag gör sällskap in på apoteket. Sen går vi in på Coop Forum, så att jag får fylla på det som saknas hemma. Inte ofta vi går i mataffären, så här tillsammans. Riktigt mysigt! Sen att jag känner mig helt urblåst i skallen just nu, det är en annan sak.

Nu är det dags för mig att åka hem och nu känns det ganska OK. Jag har ju varit borta nästan hela dagen, så nu är nog Simba irriterad. Ja, nu ska det faktiskt bli skönt att komma hem och ta det lite lugnt och skriva. Men först måste jag se till att äta lite kvällsmat, för nu har magen börjat knorra och då gäller det att passa på.

Efter maten, med Simba i knät, så kollar jag vad som står i kalendern. Jo, på förmiddagen i morgon kommer mamma. Jag ska sminka henne, så att hon blir fin till passfotograferingen. På eftermiddagen har jag planerat att städa. Men då så, då är jag ju fullbokad i morgon också då!

Stajling och gräsklippning

Mamma sa ju redan igår, att hon ville ha med mig som smakråd, när hon ska köpa lite nya växter. På tisdag kommer mäklarens fotograf och ska ta korten, som ska läggas ut på Hemnet. Huset behöver därför stajlas inför den dagen.

Precis innan jag ska åka till mamma, så ringer Ullis. Nu har de hört av sig från Strömsholm igen och berättat att Freaky har lyckats slita ur katetern på sig själv. Inte bra! Nu måste de kolla om han kan kissa av sig själv, annars måste han sövas igen för att få en ny kateter.

Stackars Freaky och stackars Ullis. Hon har väl fått nog med stryk nu, tycker jag. Kan det aldrig få bli lugnt runt henne?! Tänk att alla olyckor har en förmåga att komma i stim!

Mamma och jag kliver in på Växtriket med en stor vagn, som ska fyllas med både ute- och inneblommor. Precis innanför dörren, så träffar jag på en gammal arbetskamrat, Karin, som jobbar där. Vi pratar en stund, sen går vi vidare.

Vad kul det är att få vara med som smakråd. Det är ju alltid enkelt att sätta sprätt på någon annans pengar! Mamma verkar i alla fall nöjd över att jag är med, även om det kostar en slant att lösa ut oss därifrån. Väl investerade pengar, tycker vi båda.

Lillis har redan kommit hem och håller på i trädgården och påtar, när vi svänger in på uppfarten. Han tar emot blommorna vi har köpt och börjar direkt att planera i krukorna. Gäller ju att smida medans järnet är varmt. He, he.... Lillis är ju smed! Jag vet, den var dålig!

Jag har tagit med tre bitar av min gröna sockerkaka. Lovade mamma att spara en bit. Smakar gott till kaffet. Effie sitter och gnäller bredvid mamma och vill smaka. Det får hon givetvis.

Stajlingen har redan börjat i mitt huvud, så jag har inte ens ro att sitta still tills jag har fikat klart. Skitkul att få vara med och tycka till och styra och ställa lite. Jag har en ganska bestämd uppfattning om hur allt ska vara och säger till mamma och Lillis, att jag säger precis vad jag tycker, så vill de inte det, så måste de säga ifrån!

De verkar i alla fall tycka att det är bra med någon, som är med och hjälper dem att få till det. Mamma säger att hon gärna vill att jag är med på tisdag, när fotografen kommer, så att jag kan hjälpa till med att piffa lite inför varje kort. Det vill jag gärna, så det bestämmer vi.

Det är svårt att slita sig från stajlandet, men jag känner att jag har mycket att göra själv därhemma också. Jag tackar för mig och tar bilen hemåt igen.

Känner mig ganska nöjd med dagen hittills, även om tankarna går direkt till Johnny, när jag sitter där själv i bilen. Så många gånger vi har cyklat den här vägen tillsammans, mellan Borsökna och Bälgviken!

Hemma igen, så värmer jag på en portion av ugnsfalu och potatismos. Stockar sig i halsen, men det går ändå ner. Gäller att få i sig lite mat, så att jag orkar klippa gräset sen.

Två timmar senare, så sitter jag på altanen och försöker att få bort allt gräsklipp på benen, fötterna och på gympadojjorna. Myggen har börjat anfalla och det känns så där att sitta där svettig i shorts och linne. Jag skyndar mig in i stugvärmen, undan myggen.

Inne ligger Simba i fårskinnsfällen och sover tungt. Så skönt det ser ut! Ullis ringer och berättar att Freaky blir kvar på Strömsholm i natt också. Han har inte lyckats att kissa så bra på egen hand ännu, så de vill vara säkra på att han inte behöver få en ny kateter, innan han får åka hem.

Innan jag sätter mig vid datorn för att skriva, så stryker jag orden "klippa gräset", på en lista jag har gjort. Tänkte att det kunde kännas skönt att ha en lista på alla måsten, så att man kommer ihåg allt som behöver göras. Dessutom så känns det så himla bra, när man äntligen kan stryka något på listan.

Kort och gott, så känner jag mig väldigt nöjd med min dag. Har inte gråtit något idag heller. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det har i alla fall gjort lite mindre ont idag och det är väl i alla fall ett stort steg i rätt riktning.

Rastis idag

Idag är det en sån där helvetes rastlös dag. Det bara kryper i kroppen och jag vet inte vad jag ska göra för att få stopp på det.

Efter frukost, hamnar jag vid datorn och blir sittandes där alldeles för länge. Vad fasen, halva dagen har ju gått! Jag rycker upp mig och gör mig i ordning. Marre har lovat att hon ska komma ut och måla, så jag måste ju vara klädd tills hon kommer i alla fall.

Ullis ringer och berättar att Hailey fortfarande har feber, men att det är bättre. Hon väljer ändå att stanna hemma med Hailey och det har jag full förståelse för.

Jag funderar på att hinna gå min morgonrunda innan Marre kommer, men det slår mig plötsligt att varför ringer jag inte till mamma och hör om hon vill komma ut och göra mig sällskap. Det vill hon, så jag väntar med min promenad tills hon kommer hit.

Marre och mamma kommer med bara några minuters mellanrum. Jag har förberett lunch till mig och Marre. Jag vet redan att mamma inte vill ha makaroner och köttbullar, men ändå frågar jag för att vara artig. Hon avböjer, men sitter med oss vid bordet medan vi äter. Jag var faktiskt riktigt hungrig!

Marre kör igång med målningen, men vi kommer snart fram till att jag kommer att behöva köpa mer grå färg. Nåja, den räcker ju till idag i alla fall. Får ta det sen efter begravningen. Känns inte så viktigt just nu i all fall.

Mamma, jag och Effie går en promenad runt Lillsjön. Jag hade först tänkt att vi skulle gå långa rundan, runt Larslund, men mamma säger att hon har ont och då blir det runt Lillsjön helt enkelt.

Det blir riktigt varmt i solen. Givetvis har jag en långärmad, svart tröja och ingenting under, så jag blir svettig direkt. Mamma knyter sin jacka runt midjan. Det finns inte mycket att prata om, men det gör ingenting. Det är ändå skönt med sällskap.

Jag berättar för mamma att jag har funderat på det där med att resa bort med dem under julen. Låter faktiskt riktigt lockande! Jag har redan pratat med Henke och Johanna och de säger att de kan vara kattvakt och att det ordnar sig. Ullis är också med på noterna, så nu gäller det bara att hitta en resa.

Julen har alltid varit lite helig för mig, när det gäller familjen. Jag har ibland varit lite sur på mamma och Lillis, när de har åkt iväg över julen, men samtidigt förstår jag att man ibland bara vill bort från allt. Tror att det är så jag kommer att känna i år.

Känns faktiskt inte helt fel att tänka sig en jul i solen, långt bort ifrån alla bekymmer! Tror att det kan skingra tankarna en aning. Julen kan vi ju alltid fira innan vi åker. Den behöver ju inte infalla precis den 24:e december. Vi får se vad det finns att få tag på, när det gäller solresor över julen.

Marre kämpar på med målningen, när mamma och jag kommer tillbaka. Hon är så gullig och omtänksam, min lilla svärdotter! Kunde inte ha fått bättre! Jag har bara lite svårt att luta mig tillbaka tillsammans med mamma, när Marre håller på och sliter. Det är återigen det där med att kunna ta emot hjälp. Suck!

Nu kommer jag på att jag ju har lovat mamma att färga och plocka ögonbrynen idag. Mamma säger att hon inte har velat fråga mig och egentligen hade tänkt att gå till salong för att få det gjort. Men hallå, jag har ju sagt att hon aldrig ska dra sig för att fråga! Jag lovar att säga ifrån, om jag inte vill eller orkar.

Det tar ju bara typ en kvart att göra, så det är väl självklart att jag gör det! Jag avslutar med att frisera brynen lite ned saxen, sen är vi nöjda, både mamma och jag. Det var verkligen välbehövligt!

Mamma och Effie far hemåt och jag går in en stund och ringer Ullis. Hailey är bättre, men Ullis är fruktansvärt rastis. Medan vi pratar, så svär hon till. Hon håller tydligen på med gardinstången samtidigt som vi pratar och det går käpprätt år skogen. Mer svordomar!

När jag har avslutat samtalet med Ullis, så går jag ut till Marre, som fortsätter att slita med målningen. Alltså, det känns inte bra det här, att bara sitta som en padda och se på när någon annan jobbar. Marre slår mig i skallen med hushållspappret och säger att det är det minsta hon kan göra för att hjälpa mig. Söta Marre!

När klockan börjar närma sig halv sex, så säger jag till Marre att det nog är dags satt ge upp målningen för idag. Jag lovar, hon var beredd att fortsätta! Det börjar bli rått och kallt ute, så jag känner att det är dags att avrunda för idag. Hon behövs bättre hemma  hos Ullis och Hailey nu.

Vi pratar en stund innan hon åker och jag känner att vi kommer varandra väldigt nära. Efter uppmaning från Ullis, så plockar jag ihop lite äpplen och passar även på att lämna med lite färska morötter och gröna bönor från landet. Jag följer med Marre till bilen och vinkar adjö.

Både skönt och inte, att bli själv igen. Jag är ju inte själv, jag har ju Simba. Han har varit lite tilltufsad idag, när det har varit "främmande" i huset. Det sprider sig en behaglig värme inombords, när jag lyfter upp honom i famnen. Han behöver mig och jag honom!

Först känner jag att jag inte har någon energi att skriva idag. Sen går det bara av farten. Hoppsan, jag har just skrivit en jäkla massa, utan att jag hade en aning om att det skulle komma. Där ser man!

Inser att morgondagen kommer att bli en enda lååång transportsträcka till dagen D, måndag. Jag både vill dit, men ändå inte. Jag vill ha ett avslut, men ändå inte. Då blir det ju sant, det jag inte vill ska vara sant!