fredag 21 oktober 2011

Innehållsrik torsdag

Jag har precis dukat undan frukosten, när telefonen ringer. Med skrovlig röst svarar jag och det är Johnnys pappa, David, som ringer och berättar att han ligger på lasarettet igen. Han har svår astma och har blivit inlagd igen, efter ett återbesök.

Vi pratar en stund och han undrar hur jag har det. Gulligt att tänka på mig, mitt i hans eget elände! Jag har en tid att passa i stan till halv elva, så jag rundar av och säger att jag kommer och hälsar på sen.

Min nacke, mina axlar och bröstrygg har plågat mig länge nu, så det känns otroligt skönt att få komma till en duktig massör. Det är ju inte skönt, men det gör ont på ett skönt sätt, när han knådar mina ömma muskler. Värt varenda öre! Jag bokar in en ny tid redan i nästa vecka.

I stället för att åka hem direkt, så slår jag en signal till mamma, efter att jag har handlat det jag behöver. Hon blir glad och säger, "Kom du, så sätter jag på kaffe!"

Tio minuter senare, så plingar jag på och kliver in. Hunden Effie möter mig i hallen och hittar en handduk att släpa omkring på. Hon gör alltid så, när hon blir glad. Går ju inte att ta miste på att man är välkommen i alla fall!

Mamma och jag dricker kaffe och äter kex. Vi pratar lite om hur det går och jag berättar om att jag har börjat röja i Johnnys garderob och att det har gått förvånansvärt bra. Jag frågar mamma om Johnny har "hälsat på". Hon brukar kunna "se" döda människor. Nej, han har inte visat sig ännu.

Vi byter samtalsämne, när tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och strupen snörs åt. Så dumt! Man måste ju få vara ledsen! Hur som helst, så börjar vi prata om alla flyttar, som är på G inom familjen, istället.

Henke och Lillis kommer hem på lunch, så jag får mig några härliga bamsekramar. Helmysigt att vara samlade, så här på blanka vardagen, tre generationer. Det är man inte bortskämd med, må jag säga. Däremot, så är jag helt övertygad om att jag vill ha mer av den varan nu.

Massagen har gjort gott, men jag är flottig i håret efter den där sista, härliga nack- och huvudmassagen. Dags att åka hem, för att fräscha till mig inför kvällens föredrag i ämnet trädgård/mat/livsnjutning med Hannu Sarenström. Fick tipset av en go bloggvän. Ska bli kul att träffa honom live!

När jag kommer hem, så tar jag in posten från brevlådan. Där finns ett brev från Svenska Kyrkan. Det är bekräftelse på att de nu har kremerat Johnny och grävt ner hans aska i minneslunden. Tungt, men ändå skönt att få ett avslut på något sätt.

Nyduschad och klar, så ringer jag till Doris, Johnnys mamma. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till lasarettet i morgon, för att hälsa på David, om han nu inte blir hemskickad förstås. Skulle det vara så, så bestämmer vi att vi ska göra sällskap till minneslunden istället.

Jag berättar för Doris, att jag har hittat en trälåda i garaget, som Johnny har gjort i skolslöjden. I lådan ligger bl a hans första små babyskor, plus en del andra minnesgrejer. Jag frågar Doris om hon vill ha lådan och det vill hon ju givetvis.

Jag äter en sen lunch eller tidig middag, för att stå mig till sent ikväll. Tiden fram till att det är dags att åka in till stan, tillbringar jag med att gå fram och tillbaka till datorn, för att kolla om jag har fått länken från mäklaren. Han har lovat att skicka utkastet till husannonsen på Hemnet för godkännande idag.

Tjugo minuter för tidigt, sitter jag i bilen på Fristadsskolans gård och tar sats för att gå in till föredraget. Jag har riktigt utmanat mig själv, genom att gå med i en trädgårdsförening och därefter köpt en biljett till kvällens föredrag, helt själv. Allt för att komma ut och träffa nya människor.

Jag har fått en spark i baken, till kvällens föredrag, av den goa bloggkompisen, jag nämnde förut. Till en början, blev jag lite misstänksam och undrade om det bara var en kille, som flörtade. Sen har jag fått veta att han är lyckligt gift med en annan man, så det känns ju tryggt, om man säger så. Jag kan nu, helt utan omsvep, ta emot hans fina kommentarer på bloggen, utan misstänksamhet.

När jag sitter där i bilen och väntar, så får jag syn på en gammal jobbarkompis, Tiina. Ja, ni vet hon, som var över hos mig häromkvällen och fikade. Hon är alltså på väg in på samma föredrag, som jag. Utan att tveka, så kliver jag nu ut ur bilen och går mot ingången.

Där står min bloggkompis och tar emot. Kul att träffas, så här i verkliga livet! Vi skakar hand, även om jag egentligen har lust att krama om honom, efter alla fina kommentarer på bloggen. Känner ändå att det kanske inte passar så här, första gången vi ses.

I folkvimlet, så lyckas jag få ögonkontakt med Tiina. Hon blir lika överraskad, som jag blev av att se henne på parkeringen. Vi gör sällskap under kvällen och jag hälsar på några av trädgårdsföreningens medlemmar. Tiina har varit med ett tag och känner många.

I pausen köper vi fika och får smakprov på olika marmelader. Jag är definitivt ingen marmeladälskare, men jag måste erkänna att ingefärsmarmeladen var helt suverän i kombination med grönmögelost. Måste helt enkelt köpa en burk!

Jaha, då var det dags att åka hemåt igen då. Känns sådär, med tanke på den mörka vägen hem och på ensamheten, som väntar. Nu ljuger jag ju, för hemma tar Simba emot. Nu har han laddat batterierna hela dagen och vill ha sällskap. Älskade hårboll!

2 kommentarer:

haspet sa...

Så kul att träffas. En riktigt trevlig kväll tycker jag också att det var, fattar inte hur man kan stå och prata så obehindrat som Hannu gjorde i långt över två timmar, så imponerande(och inspirerande). Nästa gång kramas vi istället, eller hur? ;-) Hoppas du får en fin dag.// Peter

Lena sa...

Ja, han pratade ju både på in- och utandning, som Tiina sa. Ja, nästa gång så blir det en kram. Lovar! ;)

Skicka en kommentar