En skön runda med Effie

Vaknar utsövd, för en gångs skull och känner mig på bra humör. Ute skiner solen från en klarblå himmel och det ser ut att vara helt vindstilla. Men då så! En bra dag på G!

Egentligen, skulle jag behöva sno runt med dammsugaren ett varv, men jag känner att jag inte har lust och då blir det så. Vad spelar det för roll att jag har lite dammråttor i hörnen?! Nu vill jag ut i det fina vädret! Det har högre prio, helt enkelt!

Mamma ska till sin sjukgymnast idag och jag har lovat att se efter Effie under tiden. Faktum är att jag har tänkt ta en riktigt lång promenad med henne. Både Effie och jag behöver röra på gummfläsket!

Tio i tolv kommer mamma och lämnar Effie. Jag sitter ombytt i träningskläder i solen på altanen och väntar, så jag har bara att låsa och så ger vi oss iväg.

Det känns så där lätt i kroppen idag, så jag börjar att jogga lite lätt. Effie hänger med och ser ut att trivas med tempot. Vi tar oss genom Lagersberg, för att sedan vika av mot Mesta Hage. Där springer vi på ett oemotståndligt gäng med doftvioler....

Sen bär det av in i hagarna med gravfält, så att Effie kan få springa lös. Hon blir så lycklig, när jag släpper henne, nästan skrattar.

Vi tar oss vidare på gångstigar och via en del av Sörmlandsleden, längs med Åsbymon. Av någon anledning, så känner jag, att vi är på väg mot minneslunden. Inte så konstigt, det är Johnnys födelsedag idag, så jag känner att jag vill gå dit.

Mäktigt att gå genom gravfälten på Åsbymon. Man kan riktigt känna historiens vingslag. Effie viftar glatt på svansen och springer omkring och liksom ler. Jag joggar en stund och går en stund. Inget tvång, bara lyssna på kroppen och själen. Underbart!

När vi kommer upp på Åsbyvägen, så kopplar jag Effie och vi springer sista vägen fram till minneslunden. Tycker att jag knappt har styrfart, men Effie kommer lite efter. Hm, är det jag som är pigg, eller hunden som är slö?!

Framme i minneslunden, går vi ett varv och tittar på allt det fina....

Så mycket blommor! Själv har jag inget med mig, mer än mina varma tårar och mitt blödande hjärta. Trodde att jag hade gått vidare, men jag sitter en lång stund invid dammen och gråter. Effie tittar på mig med sorgsna ögon.

Hemvägen via Stenby Gård består mest av jogging, liksom för att förlösa den förlamande sorgen. Skönt!

Lerig långpromenad och TRIM

Som planerat, åker jag ut till Borsökna och hämtar Effie. Hon blir överlycklig och möter mig en raggsocka i munnen. Hennes sätt att visa, att hon är glad. Mamma är också glad över att få möjlighet att fortsätta med flyttstöket, utan att behöva tänka på att Effie behöver rastas.

Det är över fem grader varmt ute, men solen har ännu inte lyckats bryta igenom molnen. Rutten för promenaden är inte färdig, så jag funderar medan vi går. Vi börjar i alla fall att ta oss genom Lagersberg, vidare ut genom Lagersbergs Gård.

Det är fruktansvärt geggigt på gångstigen och grusvägen. Ser redan nu att Effie kommer att behöva en dusch, efter den här promenaden. Vi fortsätter upp på höjden i gamla Mesta och korsar sedan Gillbergaleden och tar oss in på gravfältet vid Mesta Mellangård.

Gravfältet är inhägnat och därför törs jag släppa Effie lös. Hon riktigt skrattar, där hon springer och utforskar allt. Härlig känsla att se henne så glad. Hon stannar med jämna mellanrum, för att se om jag är med. Dessutom kommer hon på mitt kommando, så det verkar ju lovande för resten av promenaden.

Vi sneddar genom skogen och kommer snart fram till Kolsta. Där viker vi in på en liten sträcka av Sörmlandsleden. Jag gick där häromdagen, fast åt andra hållet. Nu bryter solen genom molnen och jag bara måste fota en lerig Effie, när vi kommer upp på den mossbeklädda höjden....

Jag riktigt njuter av varje sekund. Här kan jag verkligen ta in allt runtomkring mig. Ingen stress och inga krav. Bara jag och en överlycklig hund, som verkar avguda mig.

Snart är vi framme vid minneslunden vid S:t Eskils kyrkogård. Jag hade nog i bakhuvudet, att vår promenad skulle gå åt det hållet. Jag vill ju att Johnny ska få träffa Effie och tvärtom.

Vi blir inte långvariga vid minneslunden. Nu bär det av mot Flacksta, så att vi kommer via Kolstavägen fram till Stenby Gård. Där kan vi vika in i skogen igen och Effie får åter springa lös. Hon bara älskar det!

Vi möter en kvinna med en hund och jag ropar, "-HIT!". Effie lyder mig och jag kan tillfälligt koppla henne. Vad bra! Nu vet jag att jag kan lita på henne och då får hon gå lös nästa hela vägen hem.

Både jag och Effie ser ut som ett par lergubbar, när vi kommer hem igen. Vi har varit ute i runt 2½ timmar och promenerat och det börjar kännas i benen. Jag tjudrar Effie på altanen och går in för att hämta en skål med vatten till henne.

När jag kommer ut till mamma med en lerig Effie, så är det bara att ta in henne i duschen direkt. Det är inget som mamma brukar behöva göra med Effie, så jag hjälper henne att få in den motsträviga hunden i duschen och att sedan hålla henne still, medan mamma duschar bort det värsta.

Nu har jag gott om tid på mig att duscha och göra mig klar, inför medlemsmötet med TRIM, trädgårds- och må-bra-föreningen, jag nyligen har gått med i. Vi ska vara hemma hos en av medlemmarna ikväll och fika, prata och byta fröer, lökar och småplantor.

Själv tar jag med mig övervintrade lökar av röd Oxalis och en påse frön av Underblomma. Jag vet att det kommer att vara försäljning av bl a av hemlagad marmelad, så jag tar bussen till Fröslunda, för att ta ut lite kontanter.

När jag kliver in hos Lotta och Per, så blir jag helt betagen av deras fina vindsvåning. De har byggt den själva, från då den bara var en vanlig vind med förråd. Så himla fin!

Nu sitter jag här med två nya plantor av chili, några lökar och tomatfrön. Jag har dessutom hittat flera nya vänner. Vilka härliga människor! Ser redan fram emot nästa möte och kommande trädgårdsresa och vårmarknad.

Långpromenad och vårkänslor

Igår kväll var jag så trött, så jag gick och la mig redan vid niotiden. Jag orkade inte ens läsa, utan släckte lampan direkt.

Ändå vaknar jag helt yrvaken vid åtta, av att jag får ett SMS. Det är Louise, hon med hästen, som säger att hon är sjuk och att det därför inte blir något av med stallet idag. Det var ju tråkigt, men då kan ju faktiskt mina blåmärken på insidan av låren få läka ordentligt, innan det är dags igen.

Jag ringer mamma, för att höra om de behöver någon hjälp idag, nu när jag inte ska till stallet. Mamma säger, att de inte har något direkt, som de behöver hjälp med, men att jag gärna får komma ändå. Då bestämmer jag mig för, att istället ta en rejäl promenad.

Det är flera mildgrader ute, men solen har ännu inte lyckats bryta igenom dimmolnen. Jag undviker de hala gångstigarna i skogen och tar istället cykel-/gångbanan genom Stenby. Medan jag går, så försöker jag att tänka ut en lämplig runda.

När jag har kommit fram till Tuna Park, så tar jag gångbanan ut mot Ekeby. Sen viker jag in bland husen och tar en enslig grusväg fram till S:t Eskils kyrkogård och minneslunden. Det var längesedan jag var där nu, så det känns bra att komma dit.

En del av mig har gått vidare och har rest sig igen. En annan del av mig är fortfarande chockad över det som hänt och saknar Johnny, så att det värker. När jag står där i minneslunden, så försöker jag att frambringa bilden och minnen av Johnny. Tårarna kommer givetvis.

Det känns ändå inte, som att jag har något där att hämta. Johnny finns i mitt hjärta och är med mig överallt, så jag behöver ingen minneslund, för att sörja. Däremot, så är det en bra terapi, att gå hit och att vara ledsen.

Det är en tvetydig känsla jag har kring sorgen. När jag är hemma och sysselsätter mig med allt möjligt, så bleknar sorgen, men jag vill fortfarande känna sorg. Samtidigt så bryr jag mig inte ett spår om hur alla möjliga etikettsregler säger. Jag måste göra det, som känns bra för mig och få sörja på mitt sätt.

Jag tillåter mig själv, att stå där i minneslunden en kort stund. Jag går runt och tittar på de fina blommorna folk har lagt och ljusen de har tänt. Själv har jag inget med mig, förutom den kärlek jag fortfarande känner. Samtidigt, så är jag arg för att han har lämnat mig på det här sättet.

Nej, nu går jag härifrån! Nu känns det inte OK längre. Det är ju inte meningen, att jag ska sänka mig själv. Vill ju bara visa lite vördnad, men samtidigt, vilken jävla vördnad visade han mig och sin familj?! Tårarna tilltar, även ilskan.

Promenaden går vidare. Jag går mot Kolsta, på en mycket sörjig grusväg. På ett ställe, så ser jag en markering om att Sörmlandsleden viker in i skogen. Det om något, påminner mig om Johnny. Vi gick ju oftast någon etapp på Sörmlandsleden varje år.

Den här stigen är helt underbar och jag tar fram kameran, när jag går uppför en berghäll. Lite ovanligt att stigen går så här....

Minnena strömmar genom mitt medvetande och varje cell i min kropp längtar efter Johnny. Jodå, visst tar jag mig för egna kul saker nu, men Johnny var ändå idésprutan, som hittade på vad vi skulle göra för kul saker tillsammans.

Kan det ha varit så, att jag helt enkelt blev den passiva i vårt förhållande, när han hela tiden hittade på saker åt oss. Skit samma! Nu måste jag helt enkelt ta mig själv i kragen, för att överleva sorgen. Kort sagt, så tar jag mig för mycket kul just nu och det är bra, oavsett varför.

När jag kommer hem, så tar jag en härlig dusch. Känner mig riktigt svettig, efter en och en halv timma med stavarna. Underbart! Det har varit lite glest mellan promenaderna, nu ett tag. Men, jag gör väl det jag vill göra, eller?!

Solen tittar fram och det blir plötsligt en riktigt härlig eftermiddag. Även om vi fortfarande är i februari, så kan jag känna att våren börjar väcka liv i mina gröna fingrar. Utan att tveka, så tar jag bilen till Växtriket och handlar blomjord och en hel hög med lökväxter i kruka.

Nu känner jag mig riktigt nöjd, efter att ha planterat påskliljor i olika storlekar, dubbla röda tulpaner, vit och blå pärlhyacint, krokus i alla färger. Gjutjärnsurnan, zinkbaljan och den blå stolen är fulla med lökväxter. Lyktorna har fått gå in i förrådet, i väntan på nästa vinter. Nu kan våren komma!

Botgöring

Tro det eller ej, men jag åt upp resten av tårtan i frysen, efter att mamma hade åkt hem igår. Jag blev så där himla sötsugen, så det gick bara inte att stå emot. Det är därför jag har planerat en riktigt lång promenad idag.

Det snöar lite lätt, när jag hämtar stavarna från förrådet och ger mig iväg. Det är trots allt riktigt skönt ute, eftersom det bara är några enstaka minusgrader. Solen ser ut att kunna bryta genom molntäcket snart.

Jag går vägen genom Stenby, fram till Stenby Gård och går under Västerleden, vidare mot Flacksta och S:t Eskils kyrkogård. Givetvis, så stannar jag till en stund vid minneslunden och försöker att prata med Johnny, men det är tvärtyst.

Lite besviken och tilltufsad, lommar jag vidare längs med Åsbyvägen, i riktning mot Borsökna. Det finns ingen riktig vägren att gå på, så det känns lite obehagligt att möta bilarna. När jag kommer upp på Åsbymon, så ser jag att det går mängder med stigar i skogen. längs med vägen. Perfekt!

Stigen jag går på, leder mig fram genom en ganska tät tall- och granskog. Marken är täckt av blåbärsris, så trots att snön börjar täcka marken, så har jag inga problem att se vart stigen går. På ett ställe växer de små granarna så tätt, att det känns som att gå i en korridor av barr. Häftigt!

Det måste ha varit den här stigen, som Johnny och hans mamma cyklade från Hällby, när de skulle till Borsöknabadet. Johnny brukade berätta om det, varje gång vi åkte den här vägen. Jag försöker att känna hur det kändes då för Johnny och Doris.

Medan jag går, så funderar jag över hur jag ska fortsätta min promenad, när jag kommer fram till Borsökna. Ska jag gå runt sjön, så att det blir lite längre, eller ska jag gå längs med stora vägen? Magen börjar knorra och jag känner mig lite sliten i benen. Med andra ord, så väljer jag att ta den lite kortare vägen.

När jag svänger in mot Faskunge, så kan jag givetvis inte motstå frestelsen att ta en ny, outforskad väg hem. Mamma berättade förut, att man skulle komma fram till Mesta skola, om man tog den här vägen. Kul med nya vägar!

Måste ha fattat fel, för nu står jag mitt på ett gärde och ser ingen stig. Däremot, så ser jag klart och tydligt Mesta skola, långt där framme. Jag får helt enkelt gå längs gärdeskanten och hoppa över ett par diken, innan jag kommer upp på vägen igen.

Efter drygt två timmars promenad, så är jag hemma igen. Nu känns det i höfterna, kan jag säga! Skönt ändå att jag tog mig runt, för jag känner att humöret fick sig en skjuts i rätt riktning, av den långa promenaden. Lite mat på det här så!

Nu ska jag ställa mig i duschen och göra mig i ordning, så att jag kan åka och handla. Sen hoppas jag att jag kan få skjuts av Henke, hem till Lena Forsman, som bjuder mig på Tacopaj och vin ikväll. Det ser jag fram emot!

Fredag och besök i minneslunden

Märks att jag var hos kiropraktorn i går och fick kotorna på plats. Har klarat natten utan kramp i nacke och axlar. Visst är jag öm i kroppen, men det är en sån där "nyttig" värk, som man kan få efter att ha blivit mörbultad hos kiropraktorn.

Stor del av förmiddagen går åt till att skriva ifatt två dagar på bloggen. Känns bra att komma ifatt, inte för att jag måste, utan för att jag sen vill kunna gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde de här dagarna. En sorts terapeutisk dagbok. Jag skriver ju inte ut allt, men jag kan ju läsa allt mellan raderna.

Först hade jag tänkt att åka in till minneslunden redan på förmiddagen, men nu inser jag att det kan vara skönt att bara gå omkring och skrota i morgonrock och tofflor hela förmiddagen. Dessutom är det ju bra om ljusen inte hinner slockna, innan det ens har blivit Alla Helgonaafton. Det får bli ikväll jag åker dit.

Ullis och Marre kommer ut vid lunchtid, för att duka fram de saker de har att sälja på loppisen. Hailey ler med hela ansiktet, när de kliver in genom dörren. Jag får den stora äran att mata och underhålla Hailey, medan Ullis och Marre fixar i garaget. Gör jag SÅÅ gärna!

Vi har det jättemysigt, jag och Hailey. Hon inleder med att se till att jag får byta bajsblöja. Går ju som en dans. Sen blir det en liten kräka på vardagsrumsgolvet. Gör inget, mormor torkar! Simba går långa lovar runt Hailey, för att hinna undan hennes attacker.

Ullis och Marre undrar hur alla människor ska få plats i garaget. Det är ju redan SÅÅ fullt. Vi skämtar om att vi ska ha kölappar. Det blir nog bra om bara alla bjuder till.

Nu har jag börjat rensa på allvar i byrålådor och skåp. Vad ska jag med en massa gamla gardiner och dukar till, som jag inte har använt på flera år?! Nu åker de antingen ut i garaget, eller i soporna. Inte vill väl jag släpa med mig en himla massa "bra-att-ha-saker" till Lagmansgatan?!

Ullis har nog fått lite av min den där "bra-att-ha-mentaliteten", för hon tar reda på en hel del av det som annars skulle åka. Marre suckar, men fogar sig. Hailey börjar bli väldigt trött, så de packar ihop och åker hemåt.

Vid fyra får jag tag på mamma och säger att jag snart kommer över. Vi har bestämt att vi ska göra sällskap till minneslunden idag. Det är ju egentligen inte förrän i morgon man ska tända ljusen, men då är jag hembjuden till mina goa vänner Per och Carina i Skogstorp, så det får bli idag vi tänder ljusen.

När jag kommer hem till mamma, så blir jag lite irriterad över att hon inte är klar att åka. Jag har ju tänkt att hinna handla ljus och blommor på handelsträdgården intill kyrkogården och klockan börjar närma sig halv sex. Mamma verkar helt oförstående, men skyndar sig och snart är vi på väg.

Vi hinner i tid till handelsträdgården och får köpa våra blommor och ljus. Vi låter bilen stå kvar där och går över gatan till minneslunden. Vi stannar till vid kanten av dammen och tänder våra ljus där. Jag blir tyst och sänder några kära tankar till framför allt Johnny, men även till mormor och morfar.

Tårarna rinner utmed kinderna och jag låter allt komma ut. Skönt att man kan gömma sig i mörkret. Vi står där en stund under tystnad. Sen kommer mamma och tröstar mig och säger att det är dags att gå. Mamma säger att det är väl OK med mormor och morfar, men att det känns så himla fel att Johnny ligger här och inte är med oss.

Vi går en sväng och tittar på alla vackra ljus i minneslunden. Mamma håller mig i armen och det känns helt OK. Ska bli så skönt att få åka iväg med henne sen och att vi får rå om varandra en hel vecka. Längtar dit!

Jag följer med mamma in en stund. Helt plötsligt ser jag att klockan bara är halv sex. Jag frågar mamma om det verkligen kan stämma. Jo, det gör det. Då fattar jag. Det är klockan i bilen, som jag inte har ställt om till normaltid.

Mamma skrattar och säger, "-Då förstår jag varför du höll på att stressa livet ur mig!" Jag trodde ju att klockan började närma sig halv sex och att vi inte skulle hinna i tid för att köpa ljus och blommor. I själva verket var ju klockan bara halv fem. Suck!

Jag sätter mig på golvet i köket och gullar en stund med Effie. Mamma värmer var sin liten glögg, så att vi kan värma oss efter besöket på kyrkogården. Sen tar hon fram vitlöks- och pepparsalami. Min mage knorrar och jag inser att jag inte har ätit mer än frukost och lite fikabröd under dagen.

Nu bär det av hemåt. Det är så himla mörkt. Känns riktigt trist att åka ut i mörka skogen. Snart behöver jag inte göra det längre. Om mindre än en månad, så kan jag anse mig själv som stadsbo, även om jag kommer att bo lite i utkanten av city.

Vad ska jag äta då? Jag tittar i frysen och hittar två isiga tjockkorvar. Får duga nu när jag är så hungrig. Smakar ljuvligt efter några minuter i mikron och med lite senap. Sen ett glas rött till det. Hade ju varit godare med öl till, men man kan ju inte få allt!

Nu ska jag bara duscha och krypa in i morgonrock och tofflor, innan det är dags för "Idol", som ska få bli min underhållare i kväll.

Besök i minneslunden

Jag hade rätt angående Simba igår. Han har varit en rejäl "pain in the ass" i natt. I princip varje timme, har vi varit uppe. Tur att jag fick sova en stund ostört på morgonkvisten i alla fall.

Nilla ringer, när jag har ätit frukost och sitter och kollar av Facebook och blogg. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap runt Lillsjön. Det är både roligare och nyttigare än att sitta i telefon och prata.

En halvtimme senare svänger jag in på tomten, hos Nilla och Totte. Deras fina, svarta katt, Murre, kommer och stryker sig runt mina ben. Han är så himla fin! Tror faktiskt att han kommer ihåg att jag har varit kattvakt åt honom för några år sedan. Jag bara älskar katter!

Det är grådisigt, men varmt ute idag. Skön, syrerik luft att andas. Både jag och Nilla har klätt oss lite för varmt, så vi blir riktigt varma, när vi ångar på i ett högt tempo. Vi hinner prata om allt och ingenting. Trevligt med lite lättsamt sällskap.

Idag ska jag åka in till stan, för att besöka minneslunden tillsammans med Doris, Johnnys mamma. Hon ringer vid tolvtiden, för att höra hur dags jag kommer. Vi kommer överens om att jag ska ringa efter att jag har varit på Coop Forum och handlat gravljus.

Doris står redan och väntar på trottoaren, när jag kommer på gatan. Hon ser så himla trött och ynklig ut. Det här med Johnny, har nästan tagit kål på henne. Jag har det också jobbigt, men jag tror att det ändå måste vara värre för en mamma, när hennes älskade barn dör före henne.

Vi parkerar utanför Danielssons Handelsträdgård, för att köpa lite blommor med oss. Hade först tänkt att handla i den där lilla blomsteraffären, lite längre upp på gatan, men den finns inte kvar. Både Doris och jag blir lika förvånade.

Dessutom lägger jag märke till de nya radhusen bredvid Danielssons. Det är dit de ska flytta, de nuvarande ägarna av den bostadsrätt jag nyligen har skrivit kontrakt på. Kul att se vart de ska ta vägen. Det ser dessutom väldigt trevligt ut.

När vi kommer ner till minneslunden och lägger våra blommor och tänder ljusen, så blir det givetvis väldigt jobbigt. Jag kramar om Doris och gråter tillsammans med henne. Vi står så en stund och bara håller om varandra. Skönt att ha sällskap av varandra, även om det här är en väldigt privat stund.

Vi pratar om Johnny och det som hände. Allt är fortfarande lika ofattbart och vi erkänner för varandra att vi ibland känner en ilska mot det han gjorde mot oss. Ändå vet vi att han inte kan ha varit sig själv, eller tänkt klart när han gjorde det. Inte vår fina, omtänksamma Johnny!

Jag säger till Doris att jag förmodligen inte kommer att åka hit så ofta. Känns bara konstlat och fel, även om det känns bra just idag. Johnny finns ju inte där. Han finns däremot i våra hjärtan, med oss hela tiden. Doris håller med. Vi går tillbaka till bilen i duggregnet.

När jag har skjutsat hem Doris, så åker jag till Willy's och handlar det som var extra billigt just nu. Jag är hungrig och klarar inte att bara gå förbi lösviktsgodisen. Det blir en rejäl påse, ur vilken jag börjar äta redan ute på parkeringen.

På väg hemåt, så svänger jag förbi hos mamma och Lillis, för att lämna den taxfreekatalog jag har fått. Det är ju snart dags för mamma och mig att åka till Gran Canaria. Även om det kommer mitt i husförsäljning och flyttplaner, så kommer det att bli ett skönt avbrott från allt, både för mig och mamma.

Mamma och Lillis har en ny visning i morgon och vi bestämmer att de ska komma ut till mig under tiden. Då kommer de att få tillfälle att träffa Hailey. Jag har lovat Ullis och Marre att ta Hailey under dagen, så att de kan få fixa lite i fred i lägenheten.

Tro det eller inte, men Ullis och Marre har just bestämt sig för att sälja sin bostadsrätt och flytta till en hyresrätt närmare stan. Kan det vara smittosamt, det här med att flytta?! I morgon ska de fixa lite i lägenheten inför fotograferingen på måndag.

Hemma igen, så känner jag att magen vill ha mat. Det blev bara lösgodis till lunch, så nu ska jag tina upp en kycklingfilé och fräsa på tillsammans med lite grönsaker från trädgården och champinjoner. En klyfta vitlök och en skvätt rödvin i pannan också, så har jag en både god och nyttig middag på bordet.

Efter maten, så hamnar jag framför datorn en stund. Kollar genom TV-tablån och i vanlig ordning, så är det bara skit på TV, nu när det är helg. Jaha, får väl bli en DVD då. Känns bara så jobbigt att försöka hitta rätt bland alla filmerna i hyllan. Beslutsångest!

Blä! Nu har jag snart ätit upp all godis, som var kvar. Sköljer ner med rödvin. Säkert jättenyttigt! Who cares?!

Första filmen jag dyker på i raden är "Underbara Äskade" med Michael Nyqvist. Inte speciellt ny, men i alla fall en film jag inte har sett, men gärna skulle vilja titta på. Får se vad jag tycker om den då!

Innehållsrik torsdag

Jag har precis dukat undan frukosten, när telefonen ringer. Med skrovlig röst svarar jag och det är Johnnys pappa, David, som ringer och berättar att han ligger på lasarettet igen. Han har svår astma och har blivit inlagd igen, efter ett återbesök.

Vi pratar en stund och han undrar hur jag har det. Gulligt att tänka på mig, mitt i hans eget elände! Jag har en tid att passa i stan till halv elva, så jag rundar av och säger att jag kommer och hälsar på sen.

Min nacke, mina axlar och bröstrygg har plågat mig länge nu, så det känns otroligt skönt att få komma till en duktig massör. Det är ju inte skönt, men det gör ont på ett skönt sätt, när han knådar mina ömma muskler. Värt varenda öre! Jag bokar in en ny tid redan i nästa vecka.

I stället för att åka hem direkt, så slår jag en signal till mamma, efter att jag har handlat det jag behöver. Hon blir glad och säger, "Kom du, så sätter jag på kaffe!"

Tio minuter senare, så plingar jag på och kliver in. Hunden Effie möter mig i hallen och hittar en handduk att släpa omkring på. Hon gör alltid så, när hon blir glad. Går ju inte att ta miste på att man är välkommen i alla fall!

Mamma och jag dricker kaffe och äter kex. Vi pratar lite om hur det går och jag berättar om att jag har börjat röja i Johnnys garderob och att det har gått förvånansvärt bra. Jag frågar mamma om Johnny har "hälsat på". Hon brukar kunna "se" döda människor. Nej, han har inte visat sig ännu.

Vi byter samtalsämne, när tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och strupen snörs åt. Så dumt! Man måste ju få vara ledsen! Hur som helst, så börjar vi prata om alla flyttar, som är på G inom familjen, istället.

Henke och Lillis kommer hem på lunch, så jag får mig några härliga bamsekramar. Helmysigt att vara samlade, så här på blanka vardagen, tre generationer. Det är man inte bortskämd med, må jag säga. Däremot, så är jag helt övertygad om att jag vill ha mer av den varan nu.

Massagen har gjort gott, men jag är flottig i håret efter den där sista, härliga nack- och huvudmassagen. Dags att åka hem, för att fräscha till mig inför kvällens föredrag i ämnet trädgård/mat/livsnjutning med Hannu Sarenström. Fick tipset av en go bloggvän. Ska bli kul att träffa honom live!

När jag kommer hem, så tar jag in posten från brevlådan. Där finns ett brev från Svenska Kyrkan. Det är bekräftelse på att de nu har kremerat Johnny och grävt ner hans aska i minneslunden. Tungt, men ändå skönt att få ett avslut på något sätt.

Nyduschad och klar, så ringer jag till Doris, Johnnys mamma. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till lasarettet i morgon, för att hälsa på David, om han nu inte blir hemskickad förstås. Skulle det vara så, så bestämmer vi att vi ska göra sällskap till minneslunden istället.

Jag berättar för Doris, att jag har hittat en trälåda i garaget, som Johnny har gjort i skolslöjden. I lådan ligger bl a hans första små babyskor, plus en del andra minnesgrejer. Jag frågar Doris om hon vill ha lådan och det vill hon ju givetvis.

Jag äter en sen lunch eller tidig middag, för att stå mig till sent ikväll. Tiden fram till att det är dags att åka in till stan, tillbringar jag med att gå fram och tillbaka till datorn, för att kolla om jag har fått länken från mäklaren. Han har lovat att skicka utkastet till husannonsen på Hemnet för godkännande idag.

Tjugo minuter för tidigt, sitter jag i bilen på Fristadsskolans gård och tar sats för att gå in till föredraget. Jag har riktigt utmanat mig själv, genom att gå med i en trädgårdsförening och därefter köpt en biljett till kvällens föredrag, helt själv. Allt för att komma ut och träffa nya människor.

Jag har fått en spark i baken, till kvällens föredrag, av den goa bloggkompisen, jag nämnde förut. Till en början, blev jag lite misstänksam och undrade om det bara var en kille, som flörtade. Sen har jag fått veta att han är lyckligt gift med en annan man, så det känns ju tryggt, om man säger så. Jag kan nu, helt utan omsvep, ta emot hans fina kommentarer på bloggen, utan misstänksamhet.

När jag sitter där i bilen och väntar, så får jag syn på en gammal jobbarkompis, Tiina. Ja, ni vet hon, som var över hos mig häromkvällen och fikade. Hon är alltså på väg in på samma föredrag, som jag. Utan att tveka, så kliver jag nu ut ur bilen och går mot ingången.

Där står min bloggkompis och tar emot. Kul att träffas, så här i verkliga livet! Vi skakar hand, även om jag egentligen har lust att krama om honom, efter alla fina kommentarer på bloggen. Känner ändå att det kanske inte passar så här, första gången vi ses.

I folkvimlet, så lyckas jag få ögonkontakt med Tiina. Hon blir lika överraskad, som jag blev av att se henne på parkeringen. Vi gör sällskap under kvällen och jag hälsar på några av trädgårdsföreningens medlemmar. Tiina har varit med ett tag och känner många.

I pausen köper vi fika och får smakprov på olika marmelader. Jag är definitivt ingen marmeladälskare, men jag måste erkänna att ingefärsmarmeladen var helt suverän i kombination med grönmögelost. Måste helt enkelt köpa en burk!

Jaha, då var det dags att åka hemåt igen då. Känns sådär, med tanke på den mörka vägen hem och på ensamheten, som väntar. Nu ljuger jag ju, för hemma tar Simba emot. Nu har han laddat batterierna hela dagen och vill ha sällskap. Älskade hårboll!