En skön runda med Effie

Vaknar utsövd, för en gångs skull och känner mig på bra humör. Ute skiner solen från en klarblå himmel och det ser ut att vara helt vindstilla. Men då så! En bra dag på G!

Egentligen, skulle jag behöva sno runt med dammsugaren ett varv, men jag känner att jag inte har lust och då blir det så. Vad spelar det för roll att jag har lite dammråttor i hörnen?! Nu vill jag ut i det fina vädret! Det har högre prio, helt enkelt!

Mamma ska till sin sjukgymnast idag och jag har lovat att se efter Effie under tiden. Faktum är att jag har tänkt ta en riktigt lång promenad med henne. Både Effie och jag behöver röra på gummfläsket!

Tio i tolv kommer mamma och lämnar Effie. Jag sitter ombytt i träningskläder i solen på altanen och väntar, så jag har bara att låsa och så ger vi oss iväg.

Det känns så där lätt i kroppen idag, så jag börjar att jogga lite lätt. Effie hänger med och ser ut att trivas med tempot. Vi tar oss genom Lagersberg, för att sedan vika av mot Mesta Hage. Där springer vi på ett oemotståndligt gäng med doftvioler....

Sen bär det av in i hagarna med gravfält, så att Effie kan få springa lös. Hon blir så lycklig, när jag släpper henne, nästan skrattar.

Vi tar oss vidare på gångstigar och via en del av Sörmlandsleden, längs med Åsbymon. Av någon anledning, så känner jag, att vi är på väg mot minneslunden. Inte så konstigt, det är Johnnys födelsedag idag, så jag känner att jag vill gå dit.

Mäktigt att gå genom gravfälten på Åsbymon. Man kan riktigt känna historiens vingslag. Effie viftar glatt på svansen och springer omkring och liksom ler. Jag joggar en stund och går en stund. Inget tvång, bara lyssna på kroppen och själen. Underbart!

När vi kommer upp på Åsbyvägen, så kopplar jag Effie och vi springer sista vägen fram till minneslunden. Tycker att jag knappt har styrfart, men Effie kommer lite efter. Hm, är det jag som är pigg, eller hunden som är slö?!

Framme i minneslunden, går vi ett varv och tittar på allt det fina....

Så mycket blommor! Själv har jag inget med mig, mer än mina varma tårar och mitt blödande hjärta. Trodde att jag hade gått vidare, men jag sitter en lång stund invid dammen och gråter. Effie tittar på mig med sorgsna ögon.

Hemvägen via Stenby Gård består mest av jogging, liksom för att förlösa den förlamande sorgen. Skönt!

Gröna milen i Vilsta

Jag har precis hunnit äta frukost, när telefonen ringer. Det är ett okänt mobilnummer på nummerpresentatören. Vem kan det vara då?

Jag svarar med hes morgonröst och det är min massör, som ringer återbud till dagens tid. Neeej! Jag som har sett fram emot den tiden så dant. Nåja, jag får ju komma redan på onsdag, så då får jag väl ändå vara nöjd.

Jaha, det är inte mycket som har blivit, som det var tänkt, de senaste dagarna. Hm, vad ska jag göra idag då? Det är ju soligt ute, även om det blåser kallt, så jag kanske skulle ta och "kidnappa" Effie, för en promenad i Vilstaskogen. Så får det bli!

Effie står och trycker nosen mot fönstret i entrédörren, när jag kör in på uppfarten. Mamma har sagt till henne, "- Lelle kommer snart!". Hon har suttit där och väntat sedan dess. Nu tjuter hon, när jag plingar på och går in.

Jag tar med mig visselpipan, för idag har jag tänkt, att jag ska prova att låta henne löpa fritt i skogen. Det brukar inte vara så mycket folk i spåren, så här mitt på dagen. Jag är övertygad om att jag kan ha tillräcklig pli på henne.

Så fort vi har kommit in en bit i skogen, så kopplar jag lös henne. Hon riktigt skrattar, när hon får springa av sig. Hon håller hela tiden koll på, att jag är med. Sen provar jag att ropa henne till mig och att hon får gå fot. Går ju riktigt bra!

Vi provar även att låta henne sitta och stanna kvar, medan jag går iväg en bit. Först har hon svårt att stanna kvar tills jag ropar, men då får hon bastning och vi provar igen. Hon blir överlycklig sen, när hon har varit duktig och får beröm. Kul!

Det blir gröna milspåret i Vilstaskogen. Nog för att det blåser snålt, men jag har precis lagom mycket kläder, så det gör ingenting. Jag njuter av skogen och samlar energi. Känner att jag nästan svävar fram och går omkring och ler.

Jag pratar hela tiden med Effie och hon viftar på svansen till svar. Korparna leker ovanför våra huvuden och småfåglarna håller konsert i den djupa skogen. Bitvis ser jag spår efter vildsvinens framfart. Hoppas att vi inte möter någon best!

Rätt som det är, så sätter Effie av i full galopp framåt. Hon har fått syn på en en lös Golden Retriever längre fram i spåret. Jag blåser i pipan utan resultat. Då tar jag fram min strängaste röst och ryter STANNA, HIIT! Tvärstopp och så kommer en skamsen vovve krypandes tillbaka. Duktig hund!

Nu vet jag att jag kan ha henne lös, utan att för den skull riksera att hon drar iväg. Hon får därför gå lös hela vägen hem. Mamma och Lillis står i fönstret och tittar, när vi närmar oss. De är förvånade över, att hon går så fint fot utan koppel.

Mamma bjuder på gulaschsoppa och macka. Mums! Sen tar vi en kopp kaffe på det. Jag passar på att fota mammas två överkast, som ska säljas. Jag har tänkt lägga ut annonser på Facebook, till att börja med. Funkar inte det, så blir det väl Blocket.

Nu har jag precis kommit hem och tagit en varm dusch. Fy vad kulen man blir efter en långpromenad, om man inte duschar direkt. För att riktigt få upp värmen, så sätter jag mig med fotbad vid datorn.

I morgon ska jag lämna blod på morgonen. Sen ska jag till stallet med Louise. Ja, vi får väl se om det blir ändringar i planerna, för det har ju varit lite så de sista dagarna. Nej, jag är inte bitter.... ;)

Lerig långpromenad och TRIM

Som planerat, åker jag ut till Borsökna och hämtar Effie. Hon blir överlycklig och möter mig en raggsocka i munnen. Hennes sätt att visa, att hon är glad. Mamma är också glad över att få möjlighet att fortsätta med flyttstöket, utan att behöva tänka på att Effie behöver rastas.

Det är över fem grader varmt ute, men solen har ännu inte lyckats bryta igenom molnen. Rutten för promenaden är inte färdig, så jag funderar medan vi går. Vi börjar i alla fall att ta oss genom Lagersberg, vidare ut genom Lagersbergs Gård.

Det är fruktansvärt geggigt på gångstigen och grusvägen. Ser redan nu att Effie kommer att behöva en dusch, efter den här promenaden. Vi fortsätter upp på höjden i gamla Mesta och korsar sedan Gillbergaleden och tar oss in på gravfältet vid Mesta Mellangård.

Gravfältet är inhägnat och därför törs jag släppa Effie lös. Hon riktigt skrattar, där hon springer och utforskar allt. Härlig känsla att se henne så glad. Hon stannar med jämna mellanrum, för att se om jag är med. Dessutom kommer hon på mitt kommando, så det verkar ju lovande för resten av promenaden.

Vi sneddar genom skogen och kommer snart fram till Kolsta. Där viker vi in på en liten sträcka av Sörmlandsleden. Jag gick där häromdagen, fast åt andra hållet. Nu bryter solen genom molnen och jag bara måste fota en lerig Effie, när vi kommer upp på den mossbeklädda höjden....

Jag riktigt njuter av varje sekund. Här kan jag verkligen ta in allt runtomkring mig. Ingen stress och inga krav. Bara jag och en överlycklig hund, som verkar avguda mig.

Snart är vi framme vid minneslunden vid S:t Eskils kyrkogård. Jag hade nog i bakhuvudet, att vår promenad skulle gå åt det hållet. Jag vill ju att Johnny ska få träffa Effie och tvärtom.

Vi blir inte långvariga vid minneslunden. Nu bär det av mot Flacksta, så att vi kommer via Kolstavägen fram till Stenby Gård. Där kan vi vika in i skogen igen och Effie får åter springa lös. Hon bara älskar det!

Vi möter en kvinna med en hund och jag ropar, "-HIT!". Effie lyder mig och jag kan tillfälligt koppla henne. Vad bra! Nu vet jag att jag kan lita på henne och då får hon gå lös nästa hela vägen hem.

Både jag och Effie ser ut som ett par lergubbar, när vi kommer hem igen. Vi har varit ute i runt 2½ timmar och promenerat och det börjar kännas i benen. Jag tjudrar Effie på altanen och går in för att hämta en skål med vatten till henne.

När jag kommer ut till mamma med en lerig Effie, så är det bara att ta in henne i duschen direkt. Det är inget som mamma brukar behöva göra med Effie, så jag hjälper henne att få in den motsträviga hunden i duschen och att sedan hålla henne still, medan mamma duschar bort det värsta.

Nu har jag gott om tid på mig att duscha och göra mig klar, inför medlemsmötet med TRIM, trädgårds- och må-bra-föreningen, jag nyligen har gått med i. Vi ska vara hemma hos en av medlemmarna ikväll och fika, prata och byta fröer, lökar och småplantor.

Själv tar jag med mig övervintrade lökar av röd Oxalis och en påse frön av Underblomma. Jag vet att det kommer att vara försäljning av bl a av hemlagad marmelad, så jag tar bussen till Fröslunda, för att ta ut lite kontanter.

När jag kliver in hos Lotta och Per, så blir jag helt betagen av deras fina vindsvåning. De har byggt den själva, från då den bara var en vanlig vind med förråd. Så himla fin!

Nu sitter jag här med två nya plantor av chili, några lökar och tomatfrön. Jag har dessutom hittat flera nya vänner. Vilka härliga människor! Ser redan fram emot nästa möte och kommande trädgårdsresa och vårmarknad.

Nöjd i hela kroppen

Idag njuter jag verkligen av att kunna ligga kvar i sängen och dra mig en stund innan jag går upp. Simba har börjat att tassa på mig och vill gärna komma under täcker en stund och mysa. Så himla mysigt!

Jag känner mig fortfarande mätt, efter gårdagskvällens frosseri i jordnötter. Det var så himla gott, men det tog inte lång stund innan jag mådde illa. Hur som helst, så måste jag ju äta frukost, så det är bara att bita ihop och äta.

Idag ska jag äta lunch med gamla kollegor från FB Data, men det är inte förrän halv ett, så jag har gott om tid att ta det lugnt dessförinnan.

När jag är helt klar, så får jag ett ryck och börjar borra hål i min stora brevlåda, för en skylt. Jag har ju haft en 6:a på brevlådan i Bälgviken. Nu vänder jag på 6:an och det blir en 9:a. Sen är det bara att skruva upp ett A, som jag har fått lov att köpa till.

Så fort tjälen har släppt, så ska jag se till att ställa ut min stora brevlåda. Den lilla brevlådan, jag har nu, har ju en avbruten nyckel i låset. Känns ju så där, måste jag säga. Men nu så, ska det snart bara vara att ställa dit min stora fina brevlåda.

Jag tar givetvis bussen in till stan, för att sedan byta linje vidare mot Sveaplan. Jag kommer till lunchen med en minut till godo. De är ca tio personer samlade idag och det känns kul att hälsa på alla. Känns lite som att tiden har stått stilla.

Efter en timme av gott sällskap, så går jag in till centrum igen. Jag har en tid hos min suveräne massör, Sigge. Ska bli väldigt skönt, att få bli lite ompysslad. Jag går sakta i solgasset, för att inte bli svettig och för att njuta av det fina vädret.

Det blir bussen hem också. Gäller ju att krama ur allt, som bara går, ur det gratis månadskort jag har fått. Solen gassar, så det känns egentligen tokigt att åka buss, men snålheten bedrar ju, som bekant, visheten.

Hemma igen, så ringer jag mamma och hör om de behöver någon hjälp. Inte det, nähej, men då så. Mamma föreslår istället att jag ska komma hem till dem i kväll till Borsökna och äta lite ost och ta ett glas vin. Nödbedd? Nej, det kan jag väl inte direkt påstå.

Nu är jag hemma igen, efter en trevlig kväll och försöker att knyta ihop säcken för idag. Inte så svårt. Har varit en bra dag och jag känner mig nöjd i hela kroppen.

I morgon har jag planer på att låna Effie, för en riktigt långpromenad. Effie har börjat lägga på hullet, så hon kan behöva en riktig genomkörare. Skadar väl inte mig heller då....

Lägenhetsvisning i övre Nyfors

Idag ska jag följa med och titta på en lägenhet med Ullis och Marre, så jag ser till att komma upp i tid. Skönt, jag känner på lite bättre humör idag. Kanske för att jag ska in till stan och har lite annat att göra, än att bara vara hemma och packa.

Ullis och Marre står redan på innergården och väntar med Hailey i famnen. Känns välbekant att gå in på den här innergården, för där bodde vi en kort period, innan vi flyttade till Bälgviken. Björktorpsskolan ligger precis intill.

Det är tre trappor upp och ingen hiss. Går väl an om man inte har så mycket att släpa på, men fy för att flytta allt i trapporna. Jag gör mitt yttersta för att inte verka negativ.

Så fort vi kliver in i lägenheten, så slår det mig hur både Ullis och Marre skiner upp. Verkar som att allt stämmer in på vad de har tänkt sig. Kul, men killen hade väl kunnat städa lite i alla fall. Diskhon svämmar över av disk med äckliga matrester kvar. Blä!

Hur som helst, så kan tydligen både Ullis och Marre se igenom kaoset och är helt sålda på lägenheten. Killen säger att han kommer att anlita städbolag när han flyttar ut och då slappnar jag av en aning. Vi tackar för oss och bestämmer oss för att ta en fika på Åhléns.

Graflunds har sitt kontor högst upp på Åhléns parkering. De har lunchstängt, så då passar det bra att vi ska ta en fika då. Hailey provar sina röstresurser på restaurangen och det känns som att det blir helt tyst runtomkring. Jäklar vad hon har pipa, den lilla damen!

Jag följer med in till Graflunds sen och försöker underhålla en trött Hailey, medan Ullis och Marre pratar om lägenheten. Jag blir tvungen att gå innan de är klara, för jag ska på massage och till naprapaten. De lovar att höra av sig, så fort de vet något mer.

Mmm, en halvtimmes ren njutning hos massören, Sigge. Sen är det bara att gå några steg, så är jag inne hos naprapaten, Peter Skog. Måste faktiskt säga att det är njutbart det också, även om det knakar och brakar en hel del i nacke och bröstrygg. Det är så skönt att äntligen få allt på plats.

Tror att det ringer så där en fem, sex gånger medan jag ligger där på britsen. Peter ber om ursäkt varje gång han måste avbryta behandlingen för att svara. Han väntar samtal från en av döttrarna. Mig gör det inget, så länge jag bara blir bra.

När jag är på väg ut från Peter, så kommer jag på att jag ju inte har betalt. Peter säger att han bjuder den här gången, eftersom han fick avbryta stup i kvarten. Tack för det då! Apoteket nästa då! Jag ska äta en kur med Voltaren, så att jag får bukt med mina inflammerade rygg- och nackmuskler.

Jag ringer mamma, när jag har varit på apoteket och hör om hon bjuder på en kopp kaffe och det gör hon. På vägen dit, kan jag inte motstå frestelsen att åka in till Lagmansgatan, för att titta till min nya lägenhet. Tänk, om mindre än en vecka, så kommer jag att bo där!

Effie blir överlycklig när jag kommer. Mamma säger att hon redan har sett mig i fönstret. Nu springer hon omkring med en toffel i munnen. Nästa offer blir en smutsig hundhandduk. Går ju inte att ta miste på att hon är glad i alla fall!

Klockan är lite över fyra, när jag kommer hem igen. Det är redan mörkt. Känns så där. Jag går runt och tänder upp lampor lite här och där, för att inte deppa ihop totalt. Sen en sällskapssjuk Simba. Såja, mycket bättre!

Jaha, om man skulle ta tag i det där med att packa igen då. Nej, det får nog bli en stunds bloggande först. Sen får vi se vad jag orkar med.

Innehållsrik torsdag

Jag har precis dukat undan frukosten, när telefonen ringer. Med skrovlig röst svarar jag och det är Johnnys pappa, David, som ringer och berättar att han ligger på lasarettet igen. Han har svår astma och har blivit inlagd igen, efter ett återbesök.

Vi pratar en stund och han undrar hur jag har det. Gulligt att tänka på mig, mitt i hans eget elände! Jag har en tid att passa i stan till halv elva, så jag rundar av och säger att jag kommer och hälsar på sen.

Min nacke, mina axlar och bröstrygg har plågat mig länge nu, så det känns otroligt skönt att få komma till en duktig massör. Det är ju inte skönt, men det gör ont på ett skönt sätt, när han knådar mina ömma muskler. Värt varenda öre! Jag bokar in en ny tid redan i nästa vecka.

I stället för att åka hem direkt, så slår jag en signal till mamma, efter att jag har handlat det jag behöver. Hon blir glad och säger, "Kom du, så sätter jag på kaffe!"

Tio minuter senare, så plingar jag på och kliver in. Hunden Effie möter mig i hallen och hittar en handduk att släpa omkring på. Hon gör alltid så, när hon blir glad. Går ju inte att ta miste på att man är välkommen i alla fall!

Mamma och jag dricker kaffe och äter kex. Vi pratar lite om hur det går och jag berättar om att jag har börjat röja i Johnnys garderob och att det har gått förvånansvärt bra. Jag frågar mamma om Johnny har "hälsat på". Hon brukar kunna "se" döda människor. Nej, han har inte visat sig ännu.

Vi byter samtalsämne, när tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och strupen snörs åt. Så dumt! Man måste ju få vara ledsen! Hur som helst, så börjar vi prata om alla flyttar, som är på G inom familjen, istället.

Henke och Lillis kommer hem på lunch, så jag får mig några härliga bamsekramar. Helmysigt att vara samlade, så här på blanka vardagen, tre generationer. Det är man inte bortskämd med, må jag säga. Däremot, så är jag helt övertygad om att jag vill ha mer av den varan nu.

Massagen har gjort gott, men jag är flottig i håret efter den där sista, härliga nack- och huvudmassagen. Dags att åka hem, för att fräscha till mig inför kvällens föredrag i ämnet trädgård/mat/livsnjutning med Hannu Sarenström. Fick tipset av en go bloggvän. Ska bli kul att träffa honom live!

När jag kommer hem, så tar jag in posten från brevlådan. Där finns ett brev från Svenska Kyrkan. Det är bekräftelse på att de nu har kremerat Johnny och grävt ner hans aska i minneslunden. Tungt, men ändå skönt att få ett avslut på något sätt.

Nyduschad och klar, så ringer jag till Doris, Johnnys mamma. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till lasarettet i morgon, för att hälsa på David, om han nu inte blir hemskickad förstås. Skulle det vara så, så bestämmer vi att vi ska göra sällskap till minneslunden istället.

Jag berättar för Doris, att jag har hittat en trälåda i garaget, som Johnny har gjort i skolslöjden. I lådan ligger bl a hans första små babyskor, plus en del andra minnesgrejer. Jag frågar Doris om hon vill ha lådan och det vill hon ju givetvis.

Jag äter en sen lunch eller tidig middag, för att stå mig till sent ikväll. Tiden fram till att det är dags att åka in till stan, tillbringar jag med att gå fram och tillbaka till datorn, för att kolla om jag har fått länken från mäklaren. Han har lovat att skicka utkastet till husannonsen på Hemnet för godkännande idag.

Tjugo minuter för tidigt, sitter jag i bilen på Fristadsskolans gård och tar sats för att gå in till föredraget. Jag har riktigt utmanat mig själv, genom att gå med i en trädgårdsförening och därefter köpt en biljett till kvällens föredrag, helt själv. Allt för att komma ut och träffa nya människor.

Jag har fått en spark i baken, till kvällens föredrag, av den goa bloggkompisen, jag nämnde förut. Till en början, blev jag lite misstänksam och undrade om det bara var en kille, som flörtade. Sen har jag fått veta att han är lyckligt gift med en annan man, så det känns ju tryggt, om man säger så. Jag kan nu, helt utan omsvep, ta emot hans fina kommentarer på bloggen, utan misstänksamhet.

När jag sitter där i bilen och väntar, så får jag syn på en gammal jobbarkompis, Tiina. Ja, ni vet hon, som var över hos mig häromkvällen och fikade. Hon är alltså på väg in på samma föredrag, som jag. Utan att tveka, så kliver jag nu ut ur bilen och går mot ingången.

Där står min bloggkompis och tar emot. Kul att träffas, så här i verkliga livet! Vi skakar hand, även om jag egentligen har lust att krama om honom, efter alla fina kommentarer på bloggen. Känner ändå att det kanske inte passar så här, första gången vi ses.

I folkvimlet, så lyckas jag få ögonkontakt med Tiina. Hon blir lika överraskad, som jag blev av att se henne på parkeringen. Vi gör sällskap under kvällen och jag hälsar på några av trädgårdsföreningens medlemmar. Tiina har varit med ett tag och känner många.

I pausen köper vi fika och får smakprov på olika marmelader. Jag är definitivt ingen marmeladälskare, men jag måste erkänna att ingefärsmarmeladen var helt suverän i kombination med grönmögelost. Måste helt enkelt köpa en burk!

Jaha, då var det dags att åka hemåt igen då. Känns sådär, med tanke på den mörka vägen hem och på ensamheten, som väntar. Nu ljuger jag ju, för hemma tar Simba emot. Nu har han laddat batterierna hela dagen och vill ha sällskap. Älskade hårboll!

Det gör så ont!

Jag hinner nätt och jämt avsluta mitt bloggande på förmiddagen innan Ullis ringer. "Hej, vad gör du?" Skönt att höra hennes röst, fastän hon nästan nyligen har åkt härifrån.

Jag berättar att jag ska åka in till stan snart för att köpa mer färg och för att handla lite. Ullis frågar om jag vill komma förbi hos dem för att få träffa Hailey en stund. Hon hinner inte ens ställa frågan klart innan jag säger, "JAA, det vill jag!!"

Det är så himla tomt här i huset nu! Ändå har jag ju varit själv i snart fyra veckor, men nu är det annorlunda. Johnny har verkligen "flyttat ut" nu. Hans nalle sitter inte i fönstret längre, som den gjorde förut, innan begravningen. Visserligen hänger fortfarande hans kläder kvar på herrbetjänten, men det ÄR bara annorlunda nu. Nu är det sant, det som inte förut fick vara sant!

Sanningen börjar sakta sjunka in, som en obehaglig klibbig smet. Jag som trodde att det skulle kännas lättare efter begravningen, men det känns bara annorlunda. Nu har jag inte längre oron och stressen kring begravningen, som förut kunde dämpa sorgen och smärtan. Nu är det bara ren och skär smärta.

(Vet egentligen inte varför man säger ren och skär smärta?! Jag skulle hellre vilja kalla den smutsig och svart!)

Återigen har jag en sån där läskig känsla, när jag sitter i bilen på väg in mot stan. Allt är så overkligt och jag kör alldeles för sakta. Ändå har jag inte tagit något lugnande idag, så jag borde ju inte vara någon trafikfara, men sorgen är en stor fara i sig, värre än någon annan drog.

Som en zombie, går jag in i färgaffären och beställer det jag ska ha. En av killarna som jobbar i affären, visslar glatt när han susar förbi mig. Jag känner mig fruktansvärt irriterad och tänker, "Kan du lägga ner det där?! Fattar du inte att jag har sorg?!" Ett tag är jag orolig för att jag verkligen har sagt det högt, men han fortsätter att vissla, så det var nog inte så ändå.

På parkeringen, utanför färgaffären, ringer jag till Ullis och frågar om jag kan komma över innan jag handlar maten. Affären ligger på väg hem, så det skulle passa bättre. Jag hör på Ullis att hon egentligen hade väntat mig mycket senare, men  hon säger, "Självklart, kom du!" Mitt lilla söta hjärta!

När jag nästan är framme, så ser jag Marre i bilen bakom. Hon har precis varit hemma hos sin mamma och hämtat Hailey. Med fara för övriga trafikanter, så vinkar jag ivrigt och tittar i backspegeln om Marre har sett mig och det har hon.

Självklart så finns det ingen ledig plats på gästparkeringen, så jag blir tvungen att parkera bilen på stora parkeringen, en bit bort. Hade inte gjort något i vanliga fall, men just nu har det börjat blåsa upp till storm och jag får hålla i håret när jag kämpar mig framåt.

Så fort jag kliver innanför dörren så ser jag Haileys glada leende och hon kvittrat glatt, "Eh!" Syns att hon känner igen mig och plötsligt känns mitt hjärta lite mindre tomt. Jag tar henne i famnen, så fort jag har fått av mig skor och jacka.

Vi dricker kaffe och äter hembakade hallongrottor, medan Hailey röjer för fullt i sin gåstol. Alltså, vilken fart hon får! Ute i hallen har katten, Freaky fullt upp med att inspektera mina insvettade gympadojjor. Skönt att få lite annat att tänka på en stund!

Ullis och Marre ger mig en hjärtformad ask med ett ängelmotiv. De tänkte på mig när de var i affären och handlade. Igår hade jag kunant döda för att få lite smågodis, så nu har de fyllt den här söta asken med smågodis och ger till mig. Jag kan säga att tårarna är inte långt borta!

(Kan för övrigt meddela att undertecknad just nu sitter och kalasar på denna härliga blandning av sött, salt och surt smågodis. Tack små änglar!)

Inne i mataffären har jag svårt att koncentrera mig på vad jag ska ha, även om jag har en lista med mig. Det är helt enkelt svårt att läsa och ta in det som står på lappen. Läskigt!

Nästan framme vid kassan, så möter jag Carina, en kompis till mig och Nilla, som har bott i Bälgviken förut. Jag fick ett jättefint kondoleanskort från henne med posten igår och vi kramas där i affären. Det finns egentligen inget annat att säga än att just kramas. Sen säger jag, "Nej, nu måste jag gå innan jag blir ledsen!"

På parkeringen sitter jag en stund i bilen och brottas med tanken, vad ska jag göra nu då? Ska jag åka en sväng förbi hos mamma och Lillis, som jag hade tänkt, eller ska jag helt enkelt åka raka spåret hem? Det slutar med att jag sväljer ner gråten och ringer till mamma, som säger, "Självklart! Kom du!"

Jag ringer på och kliver in. En överlycklig Effie möter upp i hallen och börjar självklart att lyfta omkring på alla skor, som står i hallen. Hon gör alltid så, när hon är glad.

Mamma och Lillis har ju nyligen skrivit på kontrakt och ska flytta till Vilsta herrgård i februari. Nu har de fullt upp med att göra olika tillval och bestämma vilka färger som de ska ha på allt. Självklart får jag vara med och tycka till. Väldigt svårt när man inte har mer än en ritad planlösning, färgprover och tecknade förslag att utgå ifrån.

Det är ändå rätt så kul att få vara med och engagera sig i deras "bekymmer". Får mig på andra tankar en stund. Ute dundrar stormen på, men inne är det varmt både i rummet och i hjärtat, en stund i alla fall.

Alla vill mig så väl, men ändå känner jag mig helt ensam. Ensam som en svan eller trana, som har mist sin livspartner. En monogam varelse, som nu står själv kvar i livet. Stympad och vingklippt på en och samma gång! Låter kanske väl dramatiskt, men det är precis så det känns i mitt hjärta just nu.

Vägen hem tar längre tid än vanligt, för tårarna skymmer sikten. Det gör så himla ont! Varför?! Det blir bara fler och fler frågor, men inga svar. Tjänar ingenting till att grubbla, men ändå gör jag det och jag är inte ensam om det. Varför, Johnny????

Hemma igen, så så värmer jag på lite kvällsmat. Varje tugga får jag tvinga ner i den knutna strupen. Tårarna kommer igen. "Fan, det var ju inte så här det skulle vara, Johnny! Inte alls!"

Kuratorbesök och räkmacka

Var helt slut igår kväll, så jag skriver idag istället, om vad som hände under gårdagen. Jag laddade väl ur mig totalt, när jag skrev det där arga inlägget och kräktes galla.

Åh, vad klockan är mycket! Måste skynda mig, så att jag inte blir sen till kuratorn. Jag ska vara där till kl. ett. Jag snabbar mig ur duschen och får på mig kläderna i en hast. Hinner inte torka håret, så det får bli som det blir, inte så noga.

Givetvis har Simba gått iväg på en runda och finns inte där när jag vill ha in honom. Jag brukar aldrig lämna honom ute när jag åker iväg och jag vet att jag ska vara borta en längre stund.

Shit, jag har ju glömt att hänga ut de nytvättade sommartäckena jag har tvättat på morgonen. Jo, men jag hinner nog det också. När jag står där vid torkvindan, så ser jag i ögonvrån att Simba kommer fram ur granhäcken. "Hejsan, mattes fiiina katt!" Ja, ni vet hur man brukar larva sig med husdjuren.

Simba blir jätteglad när han ser att jag är ute och för att jag pratar med honom. Han gör en rush fram till altantrappan och börjar vässa klorna frenetiskt på stenplattorna. Mitt hjärta spritter till av glädje, för så här glad har inte Simba varit sedan Johnny försvann. Han har bara gått och letat efter husse och hängt med huvudet. Han har varit riktigt ledsen, precis som matte.

Men nu är det bråttom, så jag sliter åt mig väskan och springer ut till bilen. Jäklar, nu glömde jag mobilen, så jag vänder tillbaka in för att hämta den. I vanliga fall hade jag nog struntat i det, men nu tycker jag att det är viktigt att folk som är oroliga kan nå mig, oavsett om jag är hemma eller inte.

Framme på parkeringen till vårdcentralen, tar jag fram mobilen för att sätta den på ljudlöst. Då ser jag att det är ju för sjutton Johnnys mobil. Åh, så typiskt! Våra mobiler ser exakt likadana ut. Det är bara ett mobilsmycke på min, som skiljer dem åt.

Besöket hos kuratorn går bra. Hon ställer bra frågor, så att det blir lätt att prata. Det värsta jag vet, när man pratar med psykolog eller kurator, är när de bara sitter och väntar in att det är jag som ska börja samtalet. Inte för att jag har några problem att uttrycka mig eller så, men jag vill gärna ha de rätta frågorna för att komma igång. Sen kan det nästan vara tji att få tyst på mig.

Känns i alla fall skönt att få prata med någon, som kan sätta etikett på det man upplever och säga att det är OK att reagera si eller så. Sen är det också skönt att prata med någon som inte är känslomässigt jävig, om ni förstår hur jag menar. Då kan man ju säga precis allt. Inget är förbjudet eller tabu, bara rakt av utan omsvep.

Det som gör att jag gillar den här kuratorn är att jag känner att hon även gillar mig. Jag kan se i hennes ögon att hon blir berörd och då vet jag att hon bryr sig. Vi kan till och med skratta tillsammans och det känns äkta. Önskar att Ullis kunde få möjlighet att träffa en sån pärla till kurator också. Hon har haft otur, när det gäller den biten.

Efter besöket hos kuratorn är jag helt utpumpad. Jag har ringt till mamma och förvarnat om att jag har tänkt komma hem till henne efter kl. två. Hon är orolig över att jag inte äter ordentligt och har därför frågat vad jag vill ha när jag kommer. Jag sa då att det blir bra med någon frukt och någon macka bara. Är inte så hungrig vid lunchtiden.

När jag kliver in hos mamma, så blir jag nästa omkullsprungen av deras hund, Effie. Som vanligt, när hon är glad, så sliter hon åt sig en sko och springer omkring med. Hundar är roliga på det sättet, att det går inte att ta miste på när de är glada.

Mamma har bullat upp med var sin stor räckmacka och en stor skål med bananer och vindruvor. Det smakar ljuvligt, men jag blir snart illamående av all räkmajonäs. Trots det, så äter jag upp i princip hela mackan. Frukten får vara. Blää!

Vi pratar en stund om allt och inget. Vi gråter en skvätt, men vi skrattar också. Jag har helt slut på energi i kroppen nu och det blir ju inte bättre av att ha smällt i sig en stor geggig räkmacka. Jag tackar för mig och åker hemåt.

Skönt att vara hemma igen. Det är så tomt, men Simba kommer och möter mig, så det känns ändå helt OK. Jag kollar av min mobil och ser att min vän Karin har messat. Jag börjar skriva på ett svar, men har inga glasögon på mig, så det går ju sådär, kan jag säga. Jag lyckas fibbla till det så att SMS:et raderas och jag ger upp. Gaah!

Jag kollar av fejjan och skriver istället ett meddelande till Karin där. Jag hade ev tänkt att hälsa på hos Karin i Borsökna, när jag ändå var ute och åkte idag, men det fick bli ett besök hos mamma istället. Jag kan hälsa på hos Karin en annan dag, när jag känner mig starkare. Nu är det bara skönt att få sitta här och bara vara.

Carina, en fd granne, har lämnat ett meddelande på telefonsvararen och jag ringer upp henne. Vi pratar länge och det känns skönt. Hon är så gullig! Jag säger att jag gärna kommer över och hälsar på någon dag, men vi bestämmer inget närmare. Vi får se hur jag mår och vad jag orkar.

Jag laddar en stund, sen ringer jag till Johnnys föräldrar. Som vanligt är det Doris som svarar. Hon berättar att David ligger på lasarettet för en misstänkt hjärtinfarkt. De tror inte att det är en infarkt utan att han har fått en panikångestattack. Inte så konstigt, för han låter inte sorgen komma ut. Då skulle i alla fall jag spricka, tror jag.

Vi pratar länge. Doris är så himla bräcklig och skör och det krävs enorm energi av mig för att försöka muntra upp henne. Jag vet, jag ska ju inte behöva göra det, men jag vill ju så gärna att hon ska må bättre, likväl som jag själv vill må bättre.

När vi nästan har pratat klart, så ringer det på ytterdörren. Vem sjutton kan det vara? Det är Lena, en gammal klasskompis från högstadiet, som jag har återfått kontakten med, tack vare fejjan. Hon står där på farstubron med en stor bollkryss i famnen. "Kom in, Lena!"

Lena har läst mitt sista inlägg, då jag var så arg. Hon sa till sin man "Näej, nu åker jag ut till Lena, för nu spyr hon galla!" Jag sätter på en kanna kaffe och plockar fram tre kakor, allt huset kan förmå i kaffebröd. Vi sitter länge och pratar, ömsom skratt ömsom gråt.

Det har börjar skymma när Lena åker hem igen. Det är rått ute och rutorna på bilen har börjat imma igen. Jag ber henne att ta det försiktigt på vägarna, eftersom det är mycket djur i farten så här dags på vägarna här ute i skogarna.

Lena skriver, i min logg på fejjan, att hon har kommit hem utan incidenter och att hon har blivit omkörd flera gånger, för att hon åkte så sakta. Jag krattar för mig själv i mörkret framför datorn.

Ullis ringer och vi pratar en lång stund. Hon berättar att hon just nu har ett "dampanfall" och bakar tre sorters bullar, rulltårtor, syltgrottor och flera sorters muffins. Jag skrattar åt henne. Det är ju också ett sätt att mota bort ångesten. Hoppas bara att hon får sova sen, lilla gumman, när anfallet har gått över.

Vi pratar lite om morgondagen och vad vi ska göra tillsammans. Det är en stor grej för Ullis, att kunna äta tillsammans med mig och att sen sova kvar. Jag är så tacksam för att hon vill det och att det är hon själv som har föreslagit det hela. Det passar dessutom så bra att jag får hennes sällskap efter det fruktade besöket hos Fonus, som jag ska klara av tillsammans med min mamma innan vi ses.

Jag både längtar och bävar inför morgondagen!

En lyckad kväll

Nu sitter jag här i morgonrocken och mår lite halvrisigt fast klockan är halv elva på förmiddagen. Vi kom hemvinglandes på våra cyklar vid halv ett-tiden i natt efter en supertrevlig kväll hos mamma och Lillis i Borsökna.

Självklart hade jag kameran med mig, så här kommer en kort kavalkad av kvällen:

Straxt efter klockan fyra kommer vi fram till Borsökna och då står mästerkocken på altanen och välkomnar oss....

Jag har bakat två fillimpor, gjort en söt liten burk med rabarberchutney och i stället för blommor har jag plockat ett knippe med morötter och bundit en rosett kring. Måste ha sett roligt ut när vi kom cyklande och blasten stack fram ur ena cykelväskan.

Mamma blir glad åt de något udda presenterna....

Så tar vi ett kort till på födelsedagsbarnet....

Vi har en väldig tur med vädret och det smakar extra gott med lite bubbel före maten när man har en sån fin vy över Borsöknasjön från altanen....

René Barbier är inte helt fel....

Rätt som det är kommer Effie med ett par jordiga sockor i munnen. Nu vet Lillis vart hans stövelsockor har tagit vägen. Effie har tydligen haft dem nedgrävda i trädgården och har nu grävt upp dem igen....

Lillis poserar gärna framför kameran med en bricka med saftiga entrecotebiffar....

Jag snöar in på solrosorna för en stund. Bara SÅ fina....

Nu ska det bli gott med mat....

Inte nog med det, nu ska vi äta ost också....

Allt smakar ljuvligt gott och vi sitter och småpratar när plötsligt ett par grannar dyker upp vid husknuten med sina två barn och sjunger "Ja må hon leva". Det är Peter och Halina med sina två fina barn, som kommer och vill gratulera....

Tiden går ju som bekant fort när man har trevligt, så det är snart dags för oss att tacka för oss och fara hemåt på våra cyklar. Vi har haft en mycket trevlig kväll och jag hoppas och tror att även mamma är nöjd med sin födelsedag.

Ett dygn med Hailey

Lördag och klockan börjar närma sig halv ett. Ullis och Marre kommer ut till oss för att lämna Hailey, som ska sova över hos oss till i morgon. Alltid lika kul! Vi sopar av det värsta av pollen från utemöblerna på altanen och dricker en kopp kaffe.

Hailey får prova på hoppgungan som vi skruvar upp under altantaket. Hon har inte riktigt förstått grejen med att hoppgunga, men det kommer nog snart. Vi har ju ett helt dygn på oss!

När mamma och äiti, (mamma på finska), har åkt hemåt för att förbereda sin tjejfest, så ger vi oss ut på en liten promenad här i Bälgviken. Vi går mot stugan där Bertil och Lola bor för att hälsa på Effie, mammas och Lillis hund. De tar hand om Effie medan husse och matte är i Kina. Vi hade gärna gjort det om inte Simba hade varit så förskräckt när det gäller hundar.

När vi går hemåt så tar vi vägen förbi den andra båtbryggan för att se om det skulle vara lättare för Henke att ta upp sin båt där, men det visar sig att det inte alls är bra så det blir väl till att försöka i alla fall vid vår båtbrygga med Lillis bil som har fyrhjulsdrift.

Ullis har lämnat med hemgjord gröt i en burk, så då är det bara att försöka att få i damen några skedar. Det är inte lätt att få henne att faktiskt svälja något, kan jag säga. Det mesta kommer ut igen. Men kul är det!
 

Efter gröten så leker vi ett tag på en filt på golvet.

Gäller att hålla tungan rätt i munnen....

Morfar Johnny ville gärna vara med på ett hörn också....
 

Tiden går fort och snart är det dags för kvällsbestyr och en pyjamas. Så här glad blir man när man har fått ren blöja och sitter i nya matstolen.

Vad är det för jäkla lampa de har i köket egentligen?! Skulle passa bra med en "Maskros" från IKEA, tycker jag!

Hailey somnar vid tio-rycket och sover i ett sträck till halv sju-tiden. Inte illa! Däremot så har ju inte vi sovit speciellt bra. Man ligger ju och lyssnar oavsett om hon är vaken eller inte. Vi är helt slut, både Johnny och jag.

Efter nio har även vi fått frukost och gjort oss i ordning för dagen. Det är en underbar morgon, så vi tar Hailey i vagnen och går runt en sväng förbi hos Bertil och Mona och säger hej till Effie igen. Sen fortsätter vi varvet runt Lillsjön så att vi får en redig promenix i det härliga vädret.

Hemma igen så får Hailey prova på hoppgungan igen. Den här gången går det mycket bättre och Johnny tar en kort filmsnutt för att föreviga hennes framsteg. Den ligger på Facebook och jag laddar inte upp den här för det tog en evighet att få upp den på fejjan.

Vid halv två-tiden ringer jag till Ullis och Marre för att höra om de är sugna på att få tillbaka sin bebis snart och det är de. Hailey sover ute i vagnen och så fort hon vaknar så sätter vi oss i bilen och åker in till mammorna. Har varit riktigt mysigt att få rå om den lilla snuttan. Hoppas att det inte dröjer alltför länge tills nästa gång!