Förkyld och otålig

Vaknar genomförkyld! Shit, hur ska det bli nu, när jag ska till Belgien på fredag?! Den där lilla flerpen i svalget, är totalt förstorad och jag har svårt att svälja. Ingen feber, men känner mig allmänt mosig och har huvudvärk. Wonderful!

Jag går upp och gör frukost, för att få något i mig i alla fall. Sen datorn med kaffet, förstås. Känns så där. Inga kioskvältare på FB heller. Nej, jag tar nog och kryper tillbaka till sängen igen.

Simba gör mig sällskap och ligger så där härligt sked med mig. Hög mysfaktor! Hans silkiga päls värmer mig och det känns mysigt, eftersom jag fryser. Kan det vara febern, som är på väg upp? Än så länge, så visar i alla fall inte termometern på några onormala värden.

Jag vaknar igen framåt tolv. Simba ligger fortfarande klistrad mot min kropp. Lilla gubben, vad du är mysig! Jag pratar med mamma en stund i telefon och får beklaga mig lite. Skönt att få vara lite liten ibland!

Till lunch äter jag en portion med nudlar, direkt ur kastrullen vid datorn. Ja, men va fasen, jag orkar ju inget annat och vem borde bry sig egentligen?! På så sätt, är det rätt så skönt att vara singel. Man gör lite som man vill, men man är också jäkligt ensam, när det gäller.

Efter en varm och lång dusch och lite mascara, så känner jag mig genast piggare. Ja, det var nog ångorna från Cillit Bang, som gjorde susen, när jag kombinerade duschen med att göra rent i duschhörnan. Skulle inte tro att det var speciellt nyttigt att andas in dessa ångor, men nu känner jag mig bättre från förkylningen i alla fall.

Ja, men då så! Då kanske man skulle ta bilen in till stan och uträtta lite ärenden. Jag behöver handla mat och ta ut lite Euro, inför resan på fredag. Det finns inte i värdeförrådet, (ursäkta ett IT-skämt), att jag inte kan åka, om det så ska bli pga Alvedon och whisky!

I min skalle håller det på att formas ett mail till en av mina sk dejter. Vill ha! Sen vet jag inte om han är på samma planet, men vafasen! Livet är för kort för att bara gå omkring och undra hur fasen det ska bli. Jag är och har alltid varit en väldigt otålig människa, både på gott och ont.

Jag försöker att låta bli, men neeej, jag kan inte. Skickar iväg en typ A4:a med vad jag känner och hoppas på att det är besvarat. Kan verka ganska desperat, men nej det är det definitivt inte. Jag känner bara att jag inte orkar gå och vänta i onödan på fel svar. Livet är för kort för att bara hålla på med konstiga spel och lekar! Ärlighet, framför allt, inte fegspel!

Samtidigt blir jag så jäkla trött på mig själv. Varför kan jag aldrig vänta på besked?! Jo, men det kan jag tala om. Jag har inte hela livet på mig och det gäller att ha det bra här och nu! Tänker inte be om ursäkt för det!!

Läkarbesök och härlig dag med Hailey

Idag ska jag träffa min läkare, för att berätta om hur jag mår och eventuellt ändra på medicineringen. Det är ju inte så kul, att vakna varje morgon och tycka att det skulle kvitta, om jag vaknade alls.

Ingen behöver bli orolig över mina tankar, för jag skulle aldrig utsätta mina nära och kära, för det lidande jag nu genomgår själv. Det är bara en obehaglig känsla, som går över.

Det är lite mulet och lätt snöyra ute, när jag går promenaden till vårdcentralen. Jag har slarvat med min motion ett tag nu, så jag tar vara på varje tillfälle till motion.

En minut över tio, kliver jag in på vårdcentralen. Näsan rinner och jag är helt genomsvettig. Det var inte så kallt, som jag hade räknat med. Kinderna blossar av promenaden och jag inser att det är kö till receptionen. "Shit, då kommer jag för sent till läkaren!"

Jag hinner precis tänka tanken, då min läkare kommer fram och frågar om jag är Lena. Jag behöver inte vänta på min tur i receptionen, utan kan komma rakt in på behandlingsrummet. Snacka om effektivitet! Det är man inte speciellt van vid, inom sjukvården!

En gång tidigare, har jag träffat den här läkaren och han ger samma trygga och lugna intryck, även den här gången. Jag kan berätta, utan omsvep, hur min nuvarande situation ser ut och hur jag mår. Han nickar och förstår, utan att bli mesig.

Efter lite diskussion fram och tillbaka, så kommer vi gemensamt fram till, att jag ska prova att höja dosen av antidepressiv medicin. Min egen teori är, att kroppen har vant sig vid den här dosen och därför behöver mer, för att göra samma nytta, som tidigare.

Alternativet hade varit, att byta medicin helt, men då hade det blivit en ny startsträcka och det känner jag inte, att jag vill utsätta mig för. Då är det bättre, att först prova en höjning av dosen. Jag har ju mått bättre med hjälp av den här medicinen tidigare, så varför inte ge den en chans till?

När jag kommer hem igen, så ringer jag till Ullis och säger att de kan komma över med Hailey. De behöver hjälp, så att de kan få lite ordning i sin nya lägenhet. Det är ju inte så lätt, att ha en ettåring mitt i all röran. Kul för mig också, att få vara lite mormor ett tag!

Jag klär aldrig av Hailey overallen, utan tar henne i vagnen direkt och tar en promenad till Vilsta. Det kommer ner en oidentifierbar nederbörd från himlen, som man blir blöt av. Inte så trevligt, men det är desto trevligare att suga i sig energin av Haileys leenden.

När jag går med barnvagnen, över den lilla bron innan Vilsta herrgård, så är jag tvungen att stanna till, för en mötande bil. Det tar alla gräsänderna, som en signal för att, "Nu vankas det mat!" "-Kvack, kvack!", säger alla änderna och Hailey är helt i extas.

I nya lägenheten i Vilsta, blir det lunch för Hailey. Gammalmormor får agera barnstol, när jag matar Hailey. Sen är det upptäcksfärd, som gäller för Hailey. Så stor lägenhet, utan en enda möbel. Rena rama racerbanan för en ettåring.

Vi tar vägen förbi stallet, när vi går hem. Ett tag, så tror jag att Hailey ska börja gråta, när hon ser de stora djuren. Hon har aldrig tidigare sett en häst, så det är ju inte så konstigt, om hon först blir lite rädd. Hur som helst, så verkar hon gilla hästarna och de henne.

Hela dagen har gått och jag har inte tagit ett enda kort på Hailey. Typiskt! Men jag har ju kameran med mig, så då blir det ett par bilder på hemvägen, i alla fall. Energikick, säger jag bara....

"-Mormor, är det säkert att jag kommer med på bild?" Bäst att luta sig framåt!....

Klockan sex kommer det folk och hämtar mina köksmöbler, som jag skulle sälja. Kvinnan i familjen är kusin med Marre. Hon har dessutom med sig hälsningar från Anne, en gammal kompis från tiden på Sommarvägen i Skiftinge. Snacka om att alla känner alla här i stan!

Nu, när alla har åkt hem, så vågar sig Simba äntligen fram från sin gömma, för att äta mat och gå på lådan. Ett tag, trodde jag att han skulle kissa på sig, när Hailey hela tiden sprang fram och tillbaka i hallen. Nu sätter han sig med en suck av lättnad och kissar en jättepink på lådan. Sen är det mat, som gäller.

En härlig dag med Hailey är till ända. Lite nyheter på det här, så är det nog bara sängen som gäller.

Snärjig söndag

Det blev inget av med TV-soffan igår kväll. Jo, jag satte mig där och började sappa bland kanalerna, sen hade jag inte tillräckligt med ro i kroppen, för att sitta still. Jag häckade vid datorn istället, i stort sett hela kvällen. Rätt så konstigt, för där sitter man ju också still.

Nu har jag så sakteliga börjat vakna till liv, efter en orolig natt. Jag tog ingen medicin i går kväll och JA, jag har sovit dåligt.

Idag blir det full rulle, i princip hela dagen. Först ska jag se till att komma ut till Bälgviken. Eftersom jag har lagt ut mitt gamla hemmagym under "Bortskänkes", så har jag fått många intresserade. Det är dessutom en del andra saker, som ska säljas iväg också.

Städa står fortfarande på schemat, så vi får väl se om jag kan komma mig för att göra det idag. Kl. fem ska jag träffa mäklaren och husköparna, för att skriva kontrakt. Lite ovanligt att det sker på en söndag, men det var enda chansen innan månadsskiftet.

Efter kontraktsskrivningen, så ska jag hem till mamma på middag, igen. Vet inte om hon bedriver någon uppgödningskampanj eller nåt, men jag har snart gått upp alla kilona, så..... På tal om det, så borde jag försöka hinna med att få in någon promenad idag också.

Jag är lite orolig för Simba. Han äter så dåligt och jag tycker att han har magrat. Varken kycklingfilé eller tonfisk duger längre. Han kan ju inte äta vad som helst, för sina njurar. Vet inte riktigt vad jag skulle kunna locka honom med. Få se vad jag kan hitta i affären, som är lämplig mat för en gammal kräsen katt.

Har jag berättat att jag har myrinvasion här hemma? Vet inte om det beror på att jag har bankat i väggar och i trösklar, så de små krabaterna har vaknat till liv. Måste ju vara ganska ovanligt den här årstiden i alla fall. Föreningen är försäkrad via typ Anticimex, så jag ska vända mig dit, så fort det blir vardag igen.

Nej, nu ska jag väl se till att jag inte blir sittandes här alltför länge. Gäller att sätta fart, så jag hinner med allt idag.

Simba har slappnat av

Jag hade ju inte tänkt göra något mer inlägg idag, men jag kan ju bara inte sitta här och hålla den här bilden för mig själv....

Tror inte att han skulle reagera, även om det kom in ett gäng hundar. Så skönt att se! Inte bara jag som gör framsteg.

Fikabesök

Det är fortfarande mörkt, när jag vaknar av att Simba vill krypa ner under täcket. Självklart får han krypa under täcket och gosa en stund. Så mysigt med hans mjuka päls mot min bara kropp. Vi somnar om så.

När jag vaknar nästa gång, så är det hög tid att stiga upp, om jag ska hinna göra mig i ordning innan jag får besök. Karin Harich ska komma på fika vid halv elva. Sen kommer Lena Forsman vid tolvtiden.

Det kommer ner något, som liknar snöblask, när jag går till Ica Stenby för att handla fikabröd. Trottoarerna och gångbanorna är isiga och jag går som om jag har gjort något stort i byxan. Tänk vad bra det är att ha så nära till affären! Det är jag definitivt inte bortskämd med sen tidigare!

Karin kommer på utsatt tid och går, även hon, lite stelt på den hala gångstigen. Thomas och Karin har köpt mig en liten söt kyckling, som har toppluva och skridskor på sig. De kunde se mig i den lilla kycklingen - på skridskor, på väg ut i en ny framtid. Ha, ha, så passande!

Jag visar Karin runt i min lilla lägenhet. Jag är stolt som en tupp över vad jag har lyckats åstadkomma på så kort tid. Karin kramar om mig och tycker att det är fantastiskt och kul att se mig så glad.

Tiden går fort, som det gör när man har det trevligt och snart är det dags för Karin att åka hemåt. Jag vinkar genom altandörrarna till Karin, som halkar fram mot parkeringen.

Det går inte lång stund innan Lena plingar på dörren. Hon har med sig ett paket, som jag öppnar direkt efter att jag har visat henne runt. Det är en jättefin ljushylla i spegelglas och svart smide....

Den ska givetvis inte stå på ett element, men jag måste tänka till lite innan jag börjar banka upp saker på väggarna. Sakta men säkert, kommer det att mogna fram vart allt ska sitta.

Lena säger att hon har en till present, som var meningen att hon skulle smyga in, utan att jag ser det. Jag vänder mig mot diskbänken, medan Lena riggar upp något i sovrummet. Vad har hon nu hittat på?! Nästan så att jag blir lite nervös.

"-Nu får du komma och titta!", ropar Lena från sovrummet. Mitt bland mina gosedjur på sängen, sitter en orange älg, en Hälge. Lappen på honom säger att han är en "barnslig älg". Det hjärtformade kortet från Lena säger mycket....

Tänk vilka fina vänner jag har kring mig! Jag är SÅÅ tacksam och glad för att ni finns!

Precis när Lena har tagit på sig sin jacka och ska öppna ytterdörren, så plingar det på. Vem kan det vara? Jag väntar inget mer besök.

Det är Ninni, ordförande i bostadsrättsföreningen, som kommer med en fin julblomma från styrelsen och önskar mig välkommen....

Givetvis, så ber jag Ninni att komma in. Jag kramar om Lena och vi säger hej då. Sen visar jag Ninni runt och hon verkar gilla det hon ser.

Vi pratar länge och väl och jag känner att vi kommer riktigt bra överens. Eftersom vi har blommor och trädgård, som gemensamt intresse, så börjar vi redan nu planera vad vi ska göra för fina blomsterarrangemang till sommaren. Kul!

Jag ringer till mamma och pratar en stund om alla trevliga besök jag haft på förmiddagen. Mamma frågar om jag vill komma till dem i morgon eftermiddag och äta kalops. Gissa om jag vill!

Simba vågar sig fram en stund nu, efter att alla farliga tanter har försvunnit. Jag hade egentligen tänkt att åka och handla nu, men jag får helt enkelt lov att sätta mig en stund och gulla med Simba. Stackars liten, är ju helt förvirrad!

Nu har jag varit och handlat en sväng och är riktigt glad över att vara hemma igen. Det är ju helt hysteriskt i affärerna, nu när det är fredag eftermiddag. Ja, jag skulle ju ha kunnat valt en annan tid, men nu gjorde jag inte det.

Lite mat och vin på det här, så kommer jag att må som en prinsessa i min nya, fina lägenhet. Jag är gjuten framför TV:n ikväll, för att se finalen av Idol.

Garageloppis och middag i Skogstorp

Det är lördag morgon och jag har exakt två timmar på mig att äta frukost, göra mig i ordning och fixa det där sista med loppisen. Känns lite stressigt, men å andra sidan har jag ju inte så mycket kvar att fixa med. Jag behöver bara skapa lite luft bland alla sakerna, så att det får plats lite folk också.

Straxt innan elva kommer Ullis och Marre. De har lämnat Hailey hos Marres mamma, så att de kan vara med och hjälpa till så mycket som möjligt. Vi tar oss en kopp kaffe ur pumptermosarna, som står och väntar på besökare.

Det blir ingen direkt anstormning, men det är full ruljans under ett par timmar. Det är riktigt kul att leka affär. Jag har en liten pinsam magväska, där jag har pengarna. Ser antagligen ut som en liten torggumma.

Jag känner igen de flesta och alla får "betala" med en stor kram, när de kommer. Till slut kramar jag alla som kommer, oavsett om jag känner dem eller inte, med risk för att skrämma slag på folk. Sån är jag och det bjuder jag på!

Henke och Johanna kommer ut också. Skönt, för då får Henke själv ta hand om de som är intresserade av hans gamla leksaksbilar. Straxt därefter kommer även mamma och Effie. Vi värmer oss med kaffe och kakor utanför garaget. Ullis och Marre har ställt upp sitt stora parasoll, som skydd för det daggliknande regn som faller.

Mamma och Effie blir inte långvariga. De fryser som hundar, båda två. (Fyndigt uttryckt va?!) När även övriga loppisbesökare har gett sig av hemåt, så går vi in i köket för att värma oss. Man blir väldigt kall av att bara stå eller sitta still i det råa vädret.

Jag tar fram köttfärs ur frysen och har för avsikt att göra köttfärssås och spagetti till lunch. Alla är superhungriga. Precis när jag har lagt in den frysta färsen i mikron, så kommer några grannar för att handla en andra omgång.

Ullis tar över matlagningen och jag går ut och sköter affärerna. Den där första känslan, av att få leka affär, har lagt sig nu och andra känslor gör entré. Jag känner hopplösheten och ångesten komma krypande, när jag ser alla grejer, som faktiskt är kvar.

När de sista gästerna har gått, så går jag in och äter en rejäl portion av Ullis goda köttfärssås. Hon ser att jag är låg och undrar hur det är. Jag berättar att jag trodde att det skulle komma fler besökare och att vi skulle få mer saker sålda.

Marre säger att vi ska köra en till loppis nästa söndag och att vi alla får hjälpas åt att sprida det. Alla håller med och vi börjar prata om hur vi ska göra, för att få fler besökare. Allas entusiasm får mig att bli på bättre humör. Till slut sitter vi runt köksbordet och flamsar och skrattar, så att det blir varmt i bröstet igen.

Vilken lycka det är att ha två fina barn med två härliga flickvänner! Sen ska vi definitivt inte glömma lilla Hailey, även om hon inte var med idag. Hade jag inte haft dem nu, så vet jag inte hur det hade gått med allt. De får mig att se framåt och att glädjas åt allt i livet. Så fort jag trillar tillbaka i det svarta hålet, så är de där och hjälper mig upp igen.

Vid tre är huset tomt igen. När jag har plockat lite med disk och dammsugit av det värsta efter allt spring ut och in från garaget, så ringer jag mamma för att berätta hur det gick. Hon undrar om jag vill komma över och äta med henne, men jag berättar att jag är bortbjuden i kväll till Carina och Per i Skogstorp.

Vid halv sex kommer Per och hämtar mig. Lyxigt värre! Jag har duschat och fräschat till mig och fått mig ett glas vin. Nu sitter jag i bilen, på väg in till Skogstorp, med en blomkvast och en flaska bubbel till kvällens värdpar.

Det är alltid så mysigt hemma hos Carina och Per. Vi sitter vid bardisken i köket och njuter av en fördrink och lite gott tilltugg. Jag noterar att det mesta innehåller vitlök och att jag alltså kan andas lugnt, utan att gårdagens frosseri i vitlökssalami hemma hos mamma ska störa.

Carina har förberett en potatisgratäng och lagt fläskytterfilé i marinad. När gratängen åker in i ugnen, så går Per ut på altanen och förbereder gasolgrillen. Allt känns så där hemtrevligt och avslappnat.

Tänk så mycket godare maten smakar, när man har gott sällskap! Jag äter och dricker, så att jag nästan skäms, men bara nästan. Vi avrundar med en utsökt espresso och en redig Baileys. När sen godisskålen kommer fram, så dyker jag formligen ner i den. Efter en stund, så ber jag Per att ställa undan skålen från mig.

Vi skrattar och pratar runt bordet i skenet från alla mysiga ljusarrangemang. Återigen så känner jag mig så där lugn och varm i bröstet. Det här är första gången vi träffas så här utan Johnny. Det känns givetvis tungt, men jag inser att det faktiskt funkar.

Vid tolvtiden ringer jag till Johanna, som har lovat att ställa upp som min taxi ikväll. Tack Johanna! Nu bär det av ut till mörka skogen, hem till Simba, som väntar.

Trevlig fredag

Det var svårt att sova i natt. Tankarna bara snurrade runt kommande visning och garageloppis. Hur jag än försökte, så gick de bara inte att stänga av.

Idag ska jag in till stan och luncha med tre av mina favorittjejer, Eva-Lena, Maria och Karin. Jag ser därför till att komma upp skapligt i tid, så att jag har gott om tid på mig att fixa mig lite. Nu har jag ju varit hemma och bara städat i två dagar, så det ska bli skönt att fräscha till sig lite.

Henke ska komma ut och visa båten för en släkting på Gustafsson-sidan, Micke. Han har sagt att han till 98% vill köpa båten. Dessvärre hinner jag inte vara kvar hemma tills de kommer, så vi får väl hälsa på varandra en annan gång.

Det är en riktigt grådisig dag och jag fryser nästan när jag går från bilen till Beirut Zeller, där jag ska möta de andra. Jag behöver inte vänta länge, innan alla är på plats. Den ena bamsekramen, efter den andra. Härligt!

Dessvärre så finns det inga lediga bord och det är ca 30 minuters väntetid och det har vi ju varken tid eller lust med. Karin föreslår att vi ska gå till Josefs Bar. De har nyligen börjat med lunchservering. Kan vara kul att prova. Jag har aldrig varit där, inte ens på kvällen.

Tiden går ju, som bekant, fort när man har trevligt. Denna lunch är inget undantag. Vi har redan bokat in ett nytt datum för nästa lunch, så det ser vi fram emot. Den gången ska vi hem till Eva-Lena i Lista. Kul!

Jag är tio minuter sen tillbaka till bilen, men jag har tur och har inte fått några böter. Jaha, om man skulle ta och få det där med Systembolaget avklarat då, innan det blir alltför mycket folk. Jag styr kosan mot Tuna Park.

På vägen dit, så svänger jag in på Statoil för att kolla lufttrycket i vinterhjulen. Jag har varit på flera mackar tidigare, men ingen har haft fungerande tryckluft. Skumt!

På Statoil finns det fungerande tryckluft. Jag känner mig lite duktig, när jag fyller på luft i däcken. En sån där grej som jag bara har tagit för givet tidigare, men nu får jag allt fixa det själv. Inget svårt, men man blir ju skitig om fingrarna ju!

På bolaget är det hysteriskt mycket folk. Jag roar mig med att titta på folk i köerna, när jag står och väntar på min tur. Vad hemskt det är, när man kan se på folk att de har problem med spriten. Jag menar när de är så där rödmosiga och rödögda. Hoppas att de inte tänker så om mig!

Nu är det dags att åka hem till Ullis och Marre för att fira Marre i förskott. Hon fyller år på söndag, men de har valt att ha fikat idag. Som present har jag packat ner Johnnys stjärnkikare med en stor rosett.

Marre sa ofta till Johnny, att hon ville göra honom sällskap när han skulle titta på stjärnorna. Nu hann det ju aldrig bli så då. Därför känns det helt naturligt att Marre ska få stjärnkikaren. Jag vet att Johnny hade tyckt att det skulle vara en bra present.

När jag kommer in och lämnar fram presenten till Marre, så börjar hon nästan att gråta av lycka. Vi kramas och jag säger att hon är väl värd att få den. Då kommer den ju till användning i alla fall.

Jag får rå om Hailey en stund, innan alla andra kommer. Hon är så himla go! Hon kan omöjligt vara still en sekund. Pärlorna på min jumper är väldigt intressanta. Så glad hela tiden!

Mamma och Lillis kommer efter en stund. Sen kommer även Marres mamma och Markku med Marres två syskon, Jenny och Jimmy. Nu har Hailey ett helt gäng att leka med. Hon tar sig från famn till famn, hela tiden med ett stort leende.

Henke och Johanna kommer lite senare. Vi hinner bara ses en kort stund, innan det är dags att fara hemåt igen. Jag kramar om Henke och tackar honom för att han har lyckats sälja båten idag.

Innan det är dags att åka hemåt, så stannar jag till vid Willy's och handlar. Det är ju lönehelg, så det är hur mycket folk som helst. Känns lite jobbigt, när jag ser familjer och par som handlar och går och myser. Jag vill också ha någon att gå och mysa med!

Värre blir det, när jag styr kosan mot Bälgviken. Mörkret börjar lägga sig och när jag passerar avfarten till Stenby, så tänker jag att där kommer jag att bo snart. Känns bra, men ändå skrämmande, att det ligger så nära i tid.

Min lilla hårboll, Simba, visar tydligt att han gillar att jag kommer hem. Just nu sitter han in mitt knä och spinner för fullt. Ingen bra arbetsställning, när jag bloggar, men så bra sällskap!

Nu ska jag snart bänka mig i soffan, för att se på Idol. Sen blir det sängen. Hoppas att det går bättre att sova inatt. Inte så troligt, med tanke på att det är visning i morgon. Ska bli skönt att få den avklarad!

Ny micro och massage

I natt har jag sovit riktigt gott, med bara ett fåtal avbrott med Simba. Den där joggingrundan igår gjorde susen. Sen trodde jag inte att jag skulle kunna somna, efter att ha tittat på en monsterfilm, men det gick ju alldeles utmärkt.

Halv tio kliver jag ur sängen och njuter av att kunna ta det lugnt. Frukost först, sen blir det en stund framför datorn. Sitter i morgonrocken till halv tolv, innan jag gör mig i ordning.

Igår beställde jag taxfree via nätet, till både mig och mamma. Vi ska passa på att köpa lite fina Amarone- och Tommasiviner. Värda varenda krona! Nu ringer jag till mamma för att berätta att allt är klart. Känns att solsemestern börjar närma sig nu.

Ullis tipsade mig igår om att ICA Maxi säljer microvågsugnar billigt nu. Det är dessutom en sort, som Ullis har haft och tycker är bra. Därför ska jag åka in dit idag och handla. Jag kommer att behöva en micro till nya lägenheten, så det passar alldeles utmärkt att spara 200 kronor på att köpa den på ICA Maxi idag.

Precis när jag har satt mig i bilen och börjat åka, så lägger jag märke till att det låter mer om däcken än tidigare. Tänkte även på det i söndags, när jag åkte in och lämnade Hailey. Jag stannar till vid en parkeringsficka och går ut och tittar på däcken.

Jo då, mycket riktigt så är det dubbdäcken som är på. Hm, det måste ha varit Henke, som bytte däcken i söndags. Jag var ju ute och gick med Hailey, när Henke och Micke kom. Han tänkte säkert överraska mig och det lyckades han ju med. Tack min snälla gubbe!

När jag ändå är i Skiftinge, så passar jag på att hälsa på hos Ullis och Marre. Jag får en kopp kaffe och får gulla lite med Hailey. Mysigt att kunna hälsa på en stund, så här utan några större krusiduller. Blir förhoppningsvis mer av det sen, när jag flyttar in till Stenby.

Tiden går fort och det är dags för mig att åka vidare. Jag har en tid hos massören idag. Ska bli skönt att få återstående muskelknutar knådade. Det blev mycket bättre efter förra gången. Får jag sen gå till kiropraktorn i nästa vecka, så är jag nog helt återställd.

När jag sitter i bilen på väg hem, så slår det mig att jag glömde handla mjölk förut. Jag svänger in vid ICA Supermarket. Magen knorrar och jag kan bara inte motstå de nygrillade kycklingarna vid grillavdelningen. Men då så, då vet jag vad det blir till lunch idag då.

Simba känner lukten av den grillade kycklingen direkt. Han blir alldeles till sig och jag ger honom en egen liten skål med små bitar av det vita kycklingköttet. Han spinner så mycket, att han har svårt att äta. Tossiga katt!

Jag smäller i mig en halv kyckling alldeles själv. Går ju an när man bara äter kyckling, utan något annat till. Ibland måste man bara få ge sig hän åt lite frosseri. Grillad kyckling är en av mina favoriter.

Så fort jag har plockat undan efter maten, så byter jag om till träningskläder och ger mig ut på en stavgångspromenad runt Lillsjön. Går ju bara inte att sitta inne i det vackra höstvädret. Sen har det blivit betydligt kallare, men har man bara klätt sig ordentligt, så är det skönt i den friska luften.

Nu ska jag bara ta en dusch och svida om till morgonrock, innan jag gör en brasa i kaminen. Det blir troligen frost inatt och då kan det ju vara skönt med lite extra värme. Får se om det kanske blir en film ikväll igen, dvs om jag nu kan bestämma mig för vilken.

Söndag med Hailey

Idag kommer mamma och Lillis ut till mig, medan det är visning av deras hus igen. De ska komma runt tolv, så jag har inte någon direkt stress. Hm, kanske skulle ta och göra den där goda köttfärspajen nu då, när jag har tid.

Carina från Skogstorp ringer och vi pratar en stund. Jag har precis brottats färdigt med pajdegen och kan ta en liten paus, innan jag gör fyllningen. Carina undrar om jag vill komma hem till henne och Per och äta mat någon fredag- eller lördagkväll framöver. Absolut!

När mamma och Lillis kommer, håller jag för fullt på med att steka fyllningen till pajen. Det luktar tydligen mat ända ut på uppfarten, för jag ser att mamma och Lillis sniffar i luften, när de kommer på gången.

De har stannat till vid kondiset Alexandra i Fröslunda och köpt en smarrig vetelängd med pistage- och chokladfyllning till kaffet. Supergott!

Ullis och Marre kommer ut, för att lämna Hailey hos mig. Jag har lovat att vara barnvakt över dagen, så att de kan fixa med lägenheten, inför morgondagens fotografering. Ska bli riktigt mysigt att få rå om Hailey, alldeles ensam idag. Det var länge sedan nu.

Ullis och Marre gör oss sällskap med en kopp kaffe, innan de åker hemåt igen. Hailey är hungrig, så Ullis ger henne mat också, innan de far.

När mamma och Lillis har åkt hem till sig, så klär jag på Hailey och tar henne med i vagnen, ut på en promenad. Vi stannar till hos Nilla och Totte för att hälsa. De gånger jag har varit förbi tidigare med Hailey, så har hon sovit. Nu sitter hon upp och är på sitt bästa humör, även om ögonen börjar gå i kors.

Jag tar promenaden till Svartvik. En stillsam skogsväg utmed sjön. Hailey har slocknat och ligger och guppar i vagnen av det ojämna underlaget. Helt otroligt att hon kan sova, när det guppar så! Solen skiner och det är nästan vindstilla. Riktigt härlig dag! Det enda jag saknar nu är Johnny.

Jag går och tänker på hur Johnny var som morfar. Han sken alltid upp, när Hailey kom. Just det där, att han fick bli kallad för "morfar Johnny", det gjorde honom så stolt. Just därför känns det lite extra tungt att tänka på det just nu. Så ofattbart att han valde bort det här livet!

När vi kommer tillbaka hem, så har vi varit ut i över 1½ timme. Hailey har fått frisk luft och har sovit i en timme. Hemma väntar Henke och hans kompis Micke. De har fixat en liten lastbil, så att Henke kan hämta stereo och högtalarna från garaget, som jag lovade honom.

Varken mamma och Lillis eller Ullis och Marre ville ha någon köttfärspaj. Nu frågar jag Henke och Micke och de är inte sena att tacka ja. Skönt att få lite sällskap vid matbordet. Hailey får lite äppelkräm, medan vi äter paj. Hon har bra aptit, så det är en fröjd att mata henne.

När Henke och Micke har åkt, så gör jag Hailey sällskap på golvet och leker en stund. Hon är så himla härlig! Det ger enormt mycket energi, bara att titta och lyssna på hennes livsglädje. Hon kvittrar förtjust över det mesta just nu.

Jag försöker att ta några bra kort på henne. Jag kan ju meddela att det inte är helt lätt, med tanke på att hon hela tiden vill åt kameran. Av ca 15 kort, så blev det bara två bra. Här är Hailey med sin favorit, kattleksaken med en pingla. Sorry Simba!

Sen var fårskinnet också en gosig favorit....

Det är så himla mysigt att få krypa omkring på golvet tillsammans med sitt barnbarn. Bra ge sig hän åt leken. Jag blir så lugn i sinnet av att bara vara tillsammans med Hailey. Vad härligt det ska bli att flytta närmare stan, så att vi får lite närmare till varandra.

Ullis har sagt att det blir lagom om jag kommer hem med Hailey vid sjutiden. Det är en hel del saker att packa in i bilen, så jag ger mig på att försöka fälla ihop vagn och resesäng. Inte helt enkelt, men efter några svordomar så lyckas jag.

Jag följer med in en stund hos Ullis och Marre. De är fortfarande inte klara med allt de har tänk att fixa. De har så himla fint hemma, så det ska inte vara några större problem inför fotograferingen i morgon. Sen vet jag hur Ullis tänker, precis som jag gjorde, inför min fotografering.

Känns tungt att åka hemåt igen, ensam. Det är mörkt och jag sätter på stereon på hög volym, för att inte somna. Av någon anledning, så är jag helt slut. Kan det vara Hailey det beror på? Även om vi har haft det jättemysigt, så tar det på krafterna, när man inte är van.

Jag behöver inte deppa ihop hemma, för Simba möter upp i hallen och behöver uppmärksamhet. Till kvällsmat blir det resterna av kycklingfilé, squash och champinjoner från igår. Lika gott idag, som igår. Sen slinker även resterna av vetelängden ner. Mums!

Ikväll har jag ingen lust att titta på TV, så jag hamnar framför datorn. Blogga en stund, så får det bli.

Innehållsrik torsdag

Jag har precis dukat undan frukosten, när telefonen ringer. Med skrovlig röst svarar jag och det är Johnnys pappa, David, som ringer och berättar att han ligger på lasarettet igen. Han har svår astma och har blivit inlagd igen, efter ett återbesök.

Vi pratar en stund och han undrar hur jag har det. Gulligt att tänka på mig, mitt i hans eget elände! Jag har en tid att passa i stan till halv elva, så jag rundar av och säger att jag kommer och hälsar på sen.

Min nacke, mina axlar och bröstrygg har plågat mig länge nu, så det känns otroligt skönt att få komma till en duktig massör. Det är ju inte skönt, men det gör ont på ett skönt sätt, när han knådar mina ömma muskler. Värt varenda öre! Jag bokar in en ny tid redan i nästa vecka.

I stället för att åka hem direkt, så slår jag en signal till mamma, efter att jag har handlat det jag behöver. Hon blir glad och säger, "Kom du, så sätter jag på kaffe!"

Tio minuter senare, så plingar jag på och kliver in. Hunden Effie möter mig i hallen och hittar en handduk att släpa omkring på. Hon gör alltid så, när hon blir glad. Går ju inte att ta miste på att man är välkommen i alla fall!

Mamma och jag dricker kaffe och äter kex. Vi pratar lite om hur det går och jag berättar om att jag har börjat röja i Johnnys garderob och att det har gått förvånansvärt bra. Jag frågar mamma om Johnny har "hälsat på". Hon brukar kunna "se" döda människor. Nej, han har inte visat sig ännu.

Vi byter samtalsämne, när tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och strupen snörs åt. Så dumt! Man måste ju få vara ledsen! Hur som helst, så börjar vi prata om alla flyttar, som är på G inom familjen, istället.

Henke och Lillis kommer hem på lunch, så jag får mig några härliga bamsekramar. Helmysigt att vara samlade, så här på blanka vardagen, tre generationer. Det är man inte bortskämd med, må jag säga. Däremot, så är jag helt övertygad om att jag vill ha mer av den varan nu.

Massagen har gjort gott, men jag är flottig i håret efter den där sista, härliga nack- och huvudmassagen. Dags att åka hem, för att fräscha till mig inför kvällens föredrag i ämnet trädgård/mat/livsnjutning med Hannu Sarenström. Fick tipset av en go bloggvän. Ska bli kul att träffa honom live!

När jag kommer hem, så tar jag in posten från brevlådan. Där finns ett brev från Svenska Kyrkan. Det är bekräftelse på att de nu har kremerat Johnny och grävt ner hans aska i minneslunden. Tungt, men ändå skönt att få ett avslut på något sätt.

Nyduschad och klar, så ringer jag till Doris, Johnnys mamma. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till lasarettet i morgon, för att hälsa på David, om han nu inte blir hemskickad förstås. Skulle det vara så, så bestämmer vi att vi ska göra sällskap till minneslunden istället.

Jag berättar för Doris, att jag har hittat en trälåda i garaget, som Johnny har gjort i skolslöjden. I lådan ligger bl a hans första små babyskor, plus en del andra minnesgrejer. Jag frågar Doris om hon vill ha lådan och det vill hon ju givetvis.

Jag äter en sen lunch eller tidig middag, för att stå mig till sent ikväll. Tiden fram till att det är dags att åka in till stan, tillbringar jag med att gå fram och tillbaka till datorn, för att kolla om jag har fått länken från mäklaren. Han har lovat att skicka utkastet till husannonsen på Hemnet för godkännande idag.

Tjugo minuter för tidigt, sitter jag i bilen på Fristadsskolans gård och tar sats för att gå in till föredraget. Jag har riktigt utmanat mig själv, genom att gå med i en trädgårdsförening och därefter köpt en biljett till kvällens föredrag, helt själv. Allt för att komma ut och träffa nya människor.

Jag har fått en spark i baken, till kvällens föredrag, av den goa bloggkompisen, jag nämnde förut. Till en början, blev jag lite misstänksam och undrade om det bara var en kille, som flörtade. Sen har jag fått veta att han är lyckligt gift med en annan man, så det känns ju tryggt, om man säger så. Jag kan nu, helt utan omsvep, ta emot hans fina kommentarer på bloggen, utan misstänksamhet.

När jag sitter där i bilen och väntar, så får jag syn på en gammal jobbarkompis, Tiina. Ja, ni vet hon, som var över hos mig häromkvällen och fikade. Hon är alltså på väg in på samma föredrag, som jag. Utan att tveka, så kliver jag nu ut ur bilen och går mot ingången.

Där står min bloggkompis och tar emot. Kul att träffas, så här i verkliga livet! Vi skakar hand, även om jag egentligen har lust att krama om honom, efter alla fina kommentarer på bloggen. Känner ändå att det kanske inte passar så här, första gången vi ses.

I folkvimlet, så lyckas jag få ögonkontakt med Tiina. Hon blir lika överraskad, som jag blev av att se henne på parkeringen. Vi gör sällskap under kvällen och jag hälsar på några av trädgårdsföreningens medlemmar. Tiina har varit med ett tag och känner många.

I pausen köper vi fika och får smakprov på olika marmelader. Jag är definitivt ingen marmeladälskare, men jag måste erkänna att ingefärsmarmeladen var helt suverän i kombination med grönmögelost. Måste helt enkelt köpa en burk!

Jaha, då var det dags att åka hemåt igen då. Känns sådär, med tanke på den mörka vägen hem och på ensamheten, som väntar. Nu ljuger jag ju, för hemma tar Simba emot. Nu har han laddat batterierna hela dagen och vill ha sällskap. Älskade hårboll!

Husfotografering

Var det någon som trodde på att jag skulle klara att lägga mig tidigt igår? Nej då, jag kunde ju inte låta bli att börja plocka undan saker och piffa, inför fotograferingen idag. Tur var det, för jag fick lite stressigt på slutet idag, för att hinna med allt jag hade tänkt att göra.

Kvart i ett ringer det på ytterdörren och jag håller precis på att tända sista värmeljuset. Pust, jag hann klart i alla fall! Det är fotografen, som är lite tidig. Det gör inget, för nu känner jag mig nöjd, dvs så länge hon inte går in i klädkammaren.

Det är en väldigt trevlig tjej, som är fotograf. Vi hjälps åt att flytta runt på saker, som inte ska vara med på bild och det känns väldigt bra. Hon tycker att det är riktigt fint här och berömmer mig för min städning och stajling. Sen skulle hon bara veta hur lite tid jag har lagt på just städningen, men det är en annan sak.

När fotografen har hunnit halvvägs, så kommer min mäklare, Tobias. Vi går husesyn och även han blir positivt överraskad av huset, både ut- och invändigt. "-Får vi bara ut folk hit på visningen, så ska det inte vara några problem", förklarar Tobias. Känns väldigt bra.

Fotografen tackar för sig och jag sätter på en kopp kaffe till mig och Tobias. Nu ska vi gå igenom ett sorts protokoll. Sen får jag veta att jag måste göra en energideklaration också. Jag har villapärmen i högsta hugg och kan svara på mäklarens alla frågor.

Huset kommer ut på Hemnet redan på fredag. Här går det undan! Sen kommer det ut i tidningen på onsdag och fredag i nästa vecka. Vi kommer överens om, att det bara ska vara en öppen visning. Därefter får man boka tid för visning.

Jag måste säga att jag får förtroende för Tobias. Han verkar kunna sin sak, även om jag var lite skeptisk från början. Tänk vad man kan bedra sig, vid ett första intryck. Tur att man kan ändra sig!

När mäklaren har åkt vidare, så känner jag mig helt utpumpad. Dynorna ligger kvar i vilstolarna och det ösregnar. Glimrande, Lena!

Mamma ringer bara någon minut senare och undrar hur det har gått. Jag kan bara säga att det känns jättebra. Sen får vi se hur det går.

Nu vågar dessutom Simba komma fram. Han har suttit bakom kuddarna på dubbelsängen och gömt sig, när fotografen och mäklaren var här. Jag hade ju inte hjärta att kasta ut honom i ösregnet. Hans öron kom med på ett kort, men det skulle gå att redigera bort, sa fotografen.

Jag bestämmer mig för, att de tavlor jag har tagit ner, ska få vara nere tills jag har haft visningen. Det blir bara en massa flyttande fram och tillbaka annars. Dessutom, så känns det ganska bra, att ha ett stajlat hem nu. Sen får vi se hur länge det håller.

Ikväll vore det väl själva den, om jag inte skulle kunna koppla av och komma i säng tidigt. Nu har jag ju inget som behöver fixas till morgondagen. Det enda jag har i morgon, är att det kommer en kille hit klockan tio, som ska göra en energideklaration och det ska jag väl klara av.

Fullspäckad dag

Jag har sovit dåligt, ända sedan femtiden i morse. Det snurrar så mycket i huvudet nu. Det är mäklare och ev flytt, som spökar just nu. Det är ju i alla fall tio gånger bättre än att drömma om framrusande godståg!

Nu vaknar jag i alla fall, efter en stunds sömn och inser att jag måste gå upp. Idag ska jag åka hem till Lena Forsman och fika och prata en stund. Hon har det jobbigt, efter att hennes man fick hjärtinfarkt, när de var i Turkiet för att fira Lena 50-årsdag. By the way, han heter också Johnny....

Just som jag ska sätta mig vid frukostbordet, så ringer mäklaren. Vi kom överens om igår, att han skulle ringa mig på morgonen idag, för att boka in en ny visning. Jag behöver komma dit igen, för att se om det fortfarande känns rätt. På torsdag morgon ska jag dit.

Nu måste jag lägga på ett kol, för att hinna till Lena till elva! Hinner bara tänka tanken, när Henke messar och frågar om jag kan ringa upp honom. Självklart, lilla gubben! Han berättar om att han har varit vittne vid en olycka igår kväll och behöver prata av sig en stund.

Nu är det jäkligt bråttom! Telefonen ringer igen, precis när jag ska ta på mig skorna för att åka till Lena. Den här gången är det Doris, Johnnys mamma. Självklart tar jag av mig skorna och pratar en stund. Jag messar Lena att jag blir sen.

Doris berättar att David ligger på lasarettet igen. Den här gången är det hans astma som spökar. Han är så dålig i lungorna, så att han blir säkert kvar hela veckan. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap upp och hälsa på honom på torsdag.

Lena dukar fram kaffe och bröd, när jag kliver på och lämnar fram en härligt lila minicyklamen. Hon verkar skakad av det som har hänt, men är ändå sansad. Hon känner lite som jag, att huvudet är fullt av bomull. Vi pratar om allt som har hänt och klockan bara rusar fram, så snart är det dags att åka hemåt igen.

På väg hem, tar jag vägen förbi hos Lillis. Han har glömt kvar sina glasögon i husbilen, som står parkerad hemma hos mig. Han blir därför glad, när jag lämnar fram dem och jag får en kram. Jag passar även på att krama om Henke, som tillfälligt jobbar hos Lillis.

Det är en strålande höstdag och jag får fälla ner solskyddet i bilen, för att inte bli bländad. Luften är hög och klar. Egentligen skulle man ha gett sig ut i naturen en sån här dag, men idag hinner jag faktiskt inte. Visst är det sjukt?! Och jag som inte ens jobbar!

Ändå så hamnar jag på något sätt vid bostadsrätten jag är intresserad av. Jag parkerar bilen och går sakta genom området, för att liksom känna in hur det känns. Precis bakom längan med förråden, som hör till området, ligger en liten fin lekpark. Jag kan riktigt se hur jag är där med Hailey och gungar henne sakta.

Jag känner mig som en smygtittare i området, men det bjuder jag på! Folk kan stå där och glutta bakom sina gardiner, om de vill! Jag måste ju få gå där och titta om jag vill! Nej, det är nog ingen som undrar. Det är bara jag som känner så. Dags att gå tillbaka till bilen, kanske?

När jag kommer hem, så serverar jag mig en snabb lunch bestående av yoghurt och makrillmacka. Måste gå snabbt, för snart är Ullis och Marre här. De ska lämna Simbas torrfoder, som vi har skickat efter tillsammans från England. Mycket billigare!

Jag hinner inte börja äta, innan mamma ringer för att höra hur det är. Vi pratar en stund om allt som har hänt sen sist vi pratade. Mamma undrar vad jag ska göra på fredag. Jag berättar att det är enda dagen den här veckan, som jag inte har något inbokat.

"-Bra, då kommer du hem till mig och tar en promenad runt Borsöknasjön och badar bubbelbad och dricker champagne!", säger mamma, nästan lite trotsigt. Måste ju erkänna att det är ganska enkelt att veta vad jag ska svara på den frågan. Yes!!

Ullis och Marre kommer precis, när jag har hunnit dukat undan lunchen. Hailey är nyvaken och ser så där himla gosig ut. Jag nästan sliter henne ur Marres famn. Mormors tjej!

Ullis ställer ner 5-kilossäcken med kattmat på hallgolvet. Nu vet jag en, som kommer att blir glad! När jag har hällt upp en skål med torrfoder, så öppnar jag altandörren och ruskar på skålen, så att det rasslar. Simba formligen flyger in, trots att han möter Hailey på golvet, när han rundar hörnet in till köket. Helt överlycklig, alltså!

Vi fikar och pratar en stund, medan Hailey far omkring och försöker att ta på allt som finns i räckhöjd. Nu går det undan, kan jag lova! Det dröjer nog inte länge, innan hon kan resa sig och därmed får lite mer räckvidd.

Ullis undrar vad jag ska göra på fredag och jag berättar att jag just har bestämt att vara hos mamma då. Ullis ser besviken ut. Hon hade tänkt att vi skulle gå på stan eller nåt. Jag föreslår att vi kan göra det på lördag istället. Jag ska ju på tjejfest på kvällen och har inget fint att klä mig i. Deal!

När Ullis och Marre åker hemåt igen, så lämnar jag med lite äpplen och paprikor. Det är alltid välkommet och jag hinner ju inte göra av med allt själv, heller.

Nähej, om jag skulle ta och försöka få i mig lite kvällsmat nu då. Sen har jag lovat Henke att ringa en stund. Förstår inte var tiden tar vägen! Den här dagen är ju snart slut!

Heldag med fönster

I natt har jag fått sova ganska ostört. Simba väckte mig första gången klockan fem och det är inte vanligt. Klockan sju åkte han ut, så att jag fick sova ostört. Han är besvärlig på morgonen, när han har fått för sig att det är dags att stiga upp.

Ändå sover jag till halv tiotiden idag och undrar varför jag ska gå upp, när jag vaknar. Det har blivit mer påtagligt nu om morgnarna, att jag är ensam och att jag inte känner någon glädje över att vakna. Det är då det är så viktigt, att jag har något bestämt att ta mig för under dagen. Något som kan locka mig ur sängen och ur meningslösheten.

Idag har jag lovat mamma att komma ut och tvätta fönstren i hela huset. Det känns roligt, för jag vet hur tacksamma de är. Alltså så finns det en mening, även idag, för mig att pallra mig upp och göra frukost.

I går kväll, när jag satt framför datorn, så kom jag på att jag skulle försöka börja använda kalenderfunktionen i Outlook, precis som jag gjorde på jobbet, fast utan irriterande påminnelser då. Nu ska jag bara fylla på med saker, som kan skapa mening åt min vardag.

Det är alltid bra att få överblick, istället för att ha lösa lappar på kylskåpet. Dessutom har jag börjat få så många tider att passa och roliga saker att göra, så jag har nästan svårt att hålla koll på när jag skulle göra vad. Nu ligger de där, prydligt i min Outlook-kalender.

Jag kommer till mamma vid elvatiden. Ja ha, då är det bara att kavla upp ärmarna och ta tag i det där med fönstren då! Känns faktiskt roligare att tvätta någon annans fönster, än sina egna. Det underlättar ju, om jag säger så.

Shit, vad många fönster de har på sitt hus! De har även en inglasad veranda, men där nöjer vi oss med att svabba av fönstret, som utgör själva dörren. Effie har gjort lite söta nosavtryck, som behöver bort innan visningen.

Mamma känner sig lite onyttig av att bara stå vid sidan och se på. Det behöver hon inte göra länge, för spröjsarna behöver tvättas av. Dessutom kan ju fönsterbrädorna behöva sig en avtorkning också.

Vi hinner med en kort paus för kaffe och macka, innan jag kör på med nästa våning. Svetten lackar, men jag mår bra av det här. Blir nästan manisk. Det är väl ett sätt att förtränga sorgen, som pockar på uppmärksamhet hela tiden.

Ryggen säger ifrån, när jag tvättar utsidan på de höga panoramafönstren ut mot sjön. Vilken tur att jag är klar nu då, för det riktigt hugger till i ryggslutet. Helt utpumpad, sjunker jag ner i soffan, för att vila min stackars rygg. Då kommer tårarna.

När man minst anar, så kommer ångesten och sorgen och river tag i en. Då är det bara att släppa taget. Det går över, men det måste få komma ut. Jag berättar för mamma, att det är svårast på morgonen och på kvällen, då allt stannar av och man är ensam i tystnaden med alla tankarna.

Ullis ringer och undrar var jag är. När hon hör att jag är i Borsökna och sen ska till apoteket, så vill hon följa med mig. Jag säger åt Ullis att komma till Borsökna, för att hämta älgfärsen de skulle ha fått i lördags. Så blir det.

Mamma och Lillis kramar om mig och tackar för hjälpen. De frågar hela tiden vad jag vill ha, men jag säger att jag inte vill ha något. Till slut kommer jag på vad jag vill ha, eller rättare sagt vad jag vill. Jag vill att mamma ska se till, att komma iväg med sin onda rygg och se till att bli bra tills vi åker.

Ullis och jag gör sällskap in på apoteket. Sen går vi in på Coop Forum, så att jag får fylla på det som saknas hemma. Inte ofta vi går i mataffären, så här tillsammans. Riktigt mysigt! Sen att jag känner mig helt urblåst i skallen just nu, det är en annan sak.

Nu är det dags för mig att åka hem och nu känns det ganska OK. Jag har ju varit borta nästan hela dagen, så nu är nog Simba irriterad. Ja, nu ska det faktiskt bli skönt att komma hem och ta det lite lugnt och skriva. Men först måste jag se till att äta lite kvällsmat, för nu har magen börjat knorra och då gäller det att passa på.

Efter maten, med Simba i knät, så kollar jag vad som står i kalendern. Jo, på förmiddagen i morgon kommer mamma. Jag ska sminka henne, så att hon blir fin till passfotograferingen. På eftermiddagen har jag planerat att städa. Men då så, då är jag ju fullbokad i morgon också då!

Trög start

Nej, nu måste jag nog ta mig i kragen och sluta sova till halv tio, tio om morgnarna! Det känns ju som att hela dagen bara försvinner, efter man har ätit frukost. Stor del beror nog också på att jag alltid hamnar vid datorn, det första jag gör efter frukost.

Å andra sidan, vadå måste?! Jag måste väl för sjutton ingenting! Jag om någon har väl rätt att få ligga länge på morgnarna! Den enda, som har rätt att ställa krav på mig och som dessutom gör det, är Simba, men han åker ju ut tidigt på morgonen, så att jag kan få sova klart.

Nu har det ju blivit så där höstigt och kallt ute på morgnarna, så det lockar ju inte så mycket att gå ut på promenad innan frukost, heller. Annars var det en väldigt bra och skön vana, jag hade. Tror att det var husmålningen och depressionen, som knäckte den goda vanan.

Idag har jag bestämt mig för att jag ska måla klart de där sista detaljerna på huset, som jag sa att jag kunde klara själv. Vi får väl se hur det går den här gången. Sist jag hade bestämt mig för att måla och till och med hade bytt om till målarkläderna, så kom ju ångesten dundrande och det var bara att ge upp.

Tvättunnan håller på och svämmar över, så jag ska väl se till att tvätta några maskiner idag också. Se där, jag har ju en hel del att göra idag, så varför sitter jag då här och hänger läpp vid datorn? Vet inte, men jag känner mig väldigt ledsen och låg idag.

Det kanske blir bättre, bara jag sätter fart. Det brukar ju bli bättre direkt efter att jag har tvättat ansiktet och borstat tänderna. Att sitta här, framför datorn, ofräsch och iförd bara morgonrock och tofflor, är ju lite deprimerande i sig.

Sen är ju själva skrivandet förlösande. Jag tömmer, helt enkelt, mitt system på de känslor, som för tillfället regerar. En strid ström av ord kommer från hjärtat, via tangenbordet och upp på skärmen. Jag är så glad över att jag hittar ord och att det faktiskt lättar upp mitt sinne!

Släktmiddag i Borsökna

Idag fick jag tillfälle att hälsa på mina nya grannar igen, på ett mer sansat sätt än sist, då det bara blev allmänt gråt- och kramkalas. När jag stod på uppfarten och väntade på Lillis, som skulle komma ut och hämta mig, så möttes vi helt naturligt, när de höll på med sina flyttlådor i garaget.

Vi kramades även nu, men på ett mer avspänt sätt. Jag är helt imponerad av hur man orkar flytta, efter att ha bott 38 år i samma hus här i Bälgviken, vilket är fallet för dem. Han är typ 80 år och hon är väl betydligt yngre, men trots allt ingen ungdom. Och jag som funderar på hur JAG ska orka flytta sen.

Alla har redan kommit, när jag och Lillis kommer fram till Klippstigen. Som vanligt, blir det kramkalas innanför dörren och Hailey är på sitt bästa humör. Hon sitter med vid bordet i sin speciella lilla stol....

Den tomma platsen, där Johnny normalt skulle ha suttit, fylls nu av Hailey. Därför blir det ingen större dramatik vid bordet. Självklart saknar vi alla Johnny, men det lättar upp att Hailey finns där. Hon tar inte Johnnys plats, hon bara överbryggar den panik vi alla har känt, inför den här middagen. Tack Hailey!

Vi vuxna bara pratar och äter och det blir i längden lite tråkigt för Hailey. I brist på annat, så få hon leka med en tom flaska Ramlösa....

Efter maten är det lek som gäller....

Lillis och Hailey har helt klart hittat varandra....

Smakar gott med hemlagad älgkalops och därefter kaffe och glass med ägglikör. Hailey har missat sin middagslur, så nu måste aiti, mamma Marre, lirka lite med en tröttis, även om hon är glad på den här bilden....

Henke och Johanna tackar för sig och straxt därefter lämnar även Ullis och Marre med en tapper liten tjej. Lillis har lovat att köra mig hem sen, så jag stannar en stund till.

Känns skönt att få sitta en stund och prata med bara mamma och Lillis. Vi blir lite djupa en stund, men sen pratar vi lite om kommande solsemester och stämningen stiger igen.

Lite lätt illamående av all mat, vin och godis, sitter jag nu i bilen på väg hem. På väg hem till mitt tomma hus i Bälgviken, men det är inte riktigt sant, för därhemma möter en otröstlig Simba upp direkt innanför dörren. Om han bara visste hur mycket han betyder för mig, den lilla hårbollen!

Stökig natt

Men är det sant?! Klockan är elva när jag vaknar med ett ryck. Har väl inte hänt på år och dar, att jag har sovit så länge. Simba har varit ute sen sjutiden, så han är nog väldigt sugen på att komma in nu. Han jamar högt och nästan anklagande, när jag öppnar altandörren.

Det tog tydligen på krafterna att fara omkring som en tornado igår. Sen har ju Simba varit lite extra jobbig på morgonen. Han ville inte alls gå ut när jag ville att han skulle göra det. Jag har säkert varit uppe 4 -5 gånger med honom i olika omgångar.

Det blev några glas vin till filmen igår, så jag tänkte att jag skulle försöka att somna in utan att ta insomningstabletten. Det är den, som är vanebildande, så den vill jag göra mig kvitt snarast. Däremot, så tog jag sömntabletten vid tiotiden och somnade kanske vid elva.

När jag sen vaknade i olika omgångar under natten, då Simba väckte mig, så hade jag väldigt svårt att somna om. Tankarna började snurra i skallen om allt och inget. Det var bl a scener ur filmen jag tittade på under kvällen och sen var det flyttplanerna som snurrade.

Sen hade jag, av oförklarlig anledning, en asjobbig melodi i skallen, "B-L-O-S-S-A, glöggen heter Blossa!". Trodde att jag skulle bli knäpp av att ligga och tralla på den, till och ifrån under natten.

Natten har dessutom bjudit på många, knäppa drömmar. En del av dem känns så verkliga, så att jag blir osäker på om det har hänt eller inte. Jag har ju hört talas om att kombinationen alkohol och sömnmedel kan ge oanade effekter, även om det inte är farligt, så det kanske var det som hände då.

Det smakar ljuvligt, när jag äntligen har fått fram frukosten på bordet. Simba var ju tvungen att få lite omvårdnad först. Han ger en aldrig speciellt mycket val, genom att enträget sitta och träta på en, tills man ruttnar och ger efter.

Jag känner mig helt urblåst i huvudet idag. Lite skakig är jag också. Men SÅ mycket vin blev det ju inte! Måste helt enkelt vara kombinationen med läkemedel då. Ändå tog jag ju inte den starkaste insomningsmedicinen. Men, men....

Det är loppis i Larslund idag, mellan elva och tre. Får se om jag kommer dit nu, när jag sov så länge. Sen kanske Ullis och Marre skulle komma ut och gå i svampskogen med mig, men det var inte alls säkert. Det regnar nu, så vi får se vad dagen har att bjuda på.

Allt löser sig

Jag var ju så himla arg och besviken på Henke tidigare idag. Ingen av oss behövde något mer att må dåligt över, det var tillräckligt ändå. Han kom tillbaka sen, så att vi fick prata klart och reda ut allt. Det var jättebra, att vi fick rensa luften och säga allt som behövde sägas, även om det sårade just för stunden.

Nu tror jag och hoppas att vi förstår varandra och sen viktigast av allt, vi vet att vi ÄLSKAR varandra, oavsett vad vi säger eller gör.

Henke avslöjade också att han hade tänkt överraska mig i början av nästa vecka, med att komma ut tillsammans med Marre och måla färdigt huset. De hade tänkt placera mig i en solstol med ett glas vin medan de gjorde klart allt. Känns helt OK! Min älskade, lilla gubbe! Jag vet att du alltid vill SÅ väl!

Klockan är fyra och jag har bytt om till morgonrock. Tanken är att jag ska hinna duscha och tvätta håret innan Ullis och Marre ska komma ut med Hailey och Marres mamma vid femtiden, för att överraska mig. Åh, vad jag känner för det just nu, NOT!

Dagen har ju varit minst sagt omtumlande och jag har lite svårt att bara svälja ner gråten och måla på mascaran. Jag ringer till Ullis och det är en millimeter från att jag ställer in, men jag skärper till mig och säger att de är välkomna, bara de är beredda på att jag kommer att börja böla stup i kvarten. Det är de.

När klockan är halv fem, står jag med nytvättat hår och målar ögonfransarna. Jag har nästan glömt bort hur man gör, jag ser skitdåligt och händerna darrar som asplöv. Går ju jättebra, det här! Trots allt, så ser jag genast piggare ut. Jag blåser till det nytvättade håret och kramar i lite gelé. Så där då!

Jag tar emot dem vid dörren och pussar direkt på lilla Hailey. Eija, Marres mamma, har med sig en vacker orkidé och en liten, söt gosekanin, en kompis till Cornelius. Jag börjar givetvis att böla när jag tar emot all vänlighet och värme, men skärper till mig och försöker att tänka på mascaran.

Ullis och Marre har med sig underbart kryddad kycklingfilé, klyftpotatis med rotsaker och feta, en hemmagjord sås och sallad till det. Jag kan bara sitta som en padda på min stol och bli serverad. Känns helt underbart!

Till efterrätt blir det kaffe och smulpaj med blåbär, banan och en hel del annat, som jag inte riktigt kommer ihåg just nu, men väldans gott var det i alla fall. Jag och Eija får oss ett glas av min körsbärslikör till kaffet också.

Vi lovar varandra att vi måste fortsätta att träffas, jag och Eija alltså. Vi har ju bara setts lite flyktigt på födelsedagar och sånt, men vi känner ju att vi har kul tillsammans och att vi "pratar samma språk". Jag vet att Ullis och Marre gärna vill att vi ska kunna umgås också, hela släkten. Vi har ju för sjutton ett barnbarn tillsammans!

När jag har vinkat av dem, så ringer jag upp Johnnys syster. Hon ringde tidigare idag, men då var jag mitt uppe i en gråtattack, så jag bad att få ringa henne senare. Vi pratar länge och det känns riktigt skönt att få prata ut. Siw och hennes man vill gärna komma ut till mig någon dag, så vi säger att vi ska höras efter helgen.

Återigen en omtumlande dag. Både gråt och tandagnisslan, men även skratt, värme och kärlek. Nu sitter Simba här i knät på mig och undrar varför vi inte går in och lägger oss i sängen tillsammans med Cornelius och nytillskottet Molly. Ja, han har ju rätt, varför gör vi inte det?!

Mor- och dotterdag

Jag vaknar vid halv nio-tiden och smyger upp försiktigt, så att jag inte väcker Ullis. Hon ser ut att sova så skönt där under bolstret, så jag vill inte att hon ska vakna. Efter att jag har sett till att Simba är nöjd, så sätter jag mig vid datorn för att blogga.

Vid halv elva kommer Ullis ut från sovrummet. Hon berättar att hon hade lite svårt att somna igår, men att hon har sovit skönt under natten. Ett tag vaknade hon och tyckte att hon hörde fotsteg, men det var bara Simba som var uppe och knallade. Sen är det ju lite knäpp och ljud i ett hus, det är ju bara så.

Vi gör iordning frukost och äter tillsammans. Ullis vågade inte lita på att mamma hade "rätt" saker hemma, så hon har med sig sina små burkar med egen frukost. Hur som helst, så är det mysigt att sitta där tillsammans och äta.

Jag går ut och hämtar posten och det ligger ett stort och mjukt paket i brevlådan. Jisses, vad nyfiken jag blir! Jag öppnar paketet tillsammans med Ullis. Det är en jättemysig poncho och ett fint brev från Johnnys gamla klasskompisar. De har samlat till "lite värme" till mig. Givetvis börjar jag att lipa! Tack så hemskt mycket, ni fina människor!

Idag är det tänkt att vi ska fixa till slingor i mitt hår, men mamma ringer och säger att hon bjuder mig på slingor och klippning hos min frissa inne i stan. Jag blir jätteglad, men frågar samtidigt om mamma vet hur mycket det egentligen kostar och det vet hon. Jag nappar direkt! Är inte nödbedd på något vis!

Henke är i byn och hjälper Totte att klyva ved, så jag har sagt åt honom att han kan komma hem på lunch. Det vill han gärna, så vid tolvtiden dyker han upp, svettig, smutsig och hungrig. Min lilla gubbe! Han får hamburgare. Det är för tidigt för mig och Ullis att äta, så vi sitter bara med vid bordet när han äter.

Henke berättar att han har svårt för godstågen, som dundrar förbi stup i kvarten, där de klyver ved. Han vill inte fortsätta, men jag försöker få honom att inte låta detta besegra honom. Jag berättar för honom om min ilska mot godstågen härom dagen och att jag kunde vända det till något positivt. Vi måste kämpa vidare, helt enkelt, inte ge upp och låta det onda knäcka oss.

När Henke har gått och Ullis och jag har gjort oss i ordning, så går vi en långsam promenad runt Lillsjön. Jag har sett till att vi har en plastpåse med oss, för jag har tänkt att vi ska hitta lite kantareller till Ullis och Marre. Jag har ju en del ställen här ute, om man säger så.

Det dröjer inte länge innan Ullis har skavsår. Hon får kavla ner strumpan, så att den blir dubbel över skavsåret. Det funkar hyfsat och vi kan lufsa omkring på mina kantarellställen på vägen hem. Det blir någon liter. Med glädje konstaterar jag att även "trattisarna" har börjat att titta fram. Blir nog ett bra år i år.

När vi kommer hem igen, så är det snart dags för lunch. Om inte Ullis hade varit här, så hade jag nog bara tagit en banan eller nåt, för jag är inte hungrig. Jag vill ju inte att Ullis ska slarva med maten, så jag gör en repris på gårdagen och steker upp lite kycklingfilé och värmer upp resterna av potatisen och kantarellsåsen från igår. Ullis gör sallad.

När vi dricker kaffet efter maten på altanen, så börjar det dra ihop sig till oväder. Det är ett så där, nästan overkligt, lugn innan stormen. Mörka moln tornar upp sig runt omkring och på avstånd hör vi hur åskan mullrar. Ullis tycker om åska och vill gärna att den ska komma närmare, men den drar förbi. Det kommer några regnstänk, men mer blir det inte.

Vi går in igen och jag tittar efter Simba. Har inte sett honom på en bra stund. Vart hittar jag honom, om inte uppe på de nytvättade sommartäckena, jag tillfälligt har lagt inne i gästrummet. Han är helt utslagen. Var det han eller Ullis och jag, som tog sömntabletter igår....

Jag får ett deppanfall vid köksbordet, när jag pratar med Ullis om att Johnny och jag stod varann så nära. Vi hade klarat av så mycket tillsammans och kommit över det där jobbiga stadiet i ett förhållande. Vi hade helt enkelt vuxit samman. Jag börjar gråta och Ullis kommer och sätter sig i mitt knä och säger, "Mamma, vi måste ta hand om varandra nu!" Fina Ullis!

Vi pratar en hel del om kommande begravning och hur jobbigt det kommer att vara, men konstaterar samtidigt att det finns så otroligt mycket vi kan göra tillsammans framöver. Jag vill ju inte bli en bitter gammal nucka, som bara sitter hemma och gnäller.

Hur ska jag någonsin kunna lita på en annan människa igen?! Jag och Johnny stod ju varandra så nära som man kan göra och ändå så kunde jag inte se vart han var på väg. Hur är det överhuvudtaget möjligt?! Återigen så är Ullis där och får mig på andra tankar. Tack Ullis! En dag i sänder nu!

Hela dagen har gått och det är dags för mig att köra hem med Ullis till hennes lilla familj. Marre har varit och tränat för första gången på Nautilus och sitter nu hemma och väntar på sin älskling. Jag är så glad för deras skull! De är så fina, mina tjejer!

På väg hem handlar jag mjölk och sallad. Måste ju ha grejer hemma tills Henke kommer i morgon och vill ha våfflor till lunch. Han har beställt det. Känns bra att han vill komma hem till mamma och äta!

Skönt att komma hem igen. Nu har jag haft sällskap ett dygn och nu ska det bli skönt att vara lite ensam. Jag bara funkar så, hur mysigt det än är att vara tillsammans med sin dotter. Jag ser till att vara "offline" på Facebook, för ikväll känner jag att jag bara vill vara ifred, hur snälla folk än är.

Trött mormor

Som jag redan tidigare kunde förutsäga, så är jag glad, men helt slut idag. Vi har haft vårt barnbarn, Hailey här över natten. För att ändå försöka återge någorlunda vad som hände igår och under dygnet med Hailey, så lägger jag här ut några bilder och berättar lite kring dem.

Gårdagen inleddes med ett trevligt besök av mina goa pendlar- och arbetskamrater från tiden i Stockholm, Maria och Eva-Lena. De hade köpt två kiwibuskar till mig, en hon- och en hanbuske. Man skulle tydligen behöva ha det för att få kiwifrukter. Blir fint på vår pergola, när den väl blir klar.

Här sitter vi som bäst på altanen och kalasar på köttfärspaj med grönsallad och melon....

Lagom till kaffet kommer Ullis och Marre för att lämna Hailey. Vi hade kommit överens om det, eftersom jag vet att Maria och Eva-Lena gärna ville träffa både Ullis, Marre och Hailey.

Ullis och Marre är lite slitna och behöver avlastning, så när de har fikat tillsammans med oss på altanen, tackar de för sig och beger sig hemåt. Morfar Johnny rycker in när Hailey har tröttnat på oss skvallertanter på altanen och tar med henne på en liten prommis i vagnen.

En stund efter att Maria och Eva-Lena har åkt så är det dags för Haileys lunch, som består av någon hemmagjord grönsaksmix som Ullis har lämnat med. Inte helt lätt att pricka in skeden där den ska vara utan att själv gapa stort....

Dessutom hamnar det mesta utanför eller i haklappen....

Sen efter maten blir det ny blöja och sen en lekstund på pläden. Mormor kryper omkring med en konstig mojäng, som lyser och piper....

Här kommer en solstråle i sin gåstol. Den gillar hon verkligen! Gäller bara att hålla sig undan, så att man inte får hälsenorna avskurna och att plocka undan alla prydnadssaker inom räckhåll....

Simba är väldigt intressant för Hailey, så han håller sig undan. Så här glad ser han ut när Hailey håller låda på golvet nedanför. Snacka om att ge "onda ögat"....

Hela eftermiddagen och kvällen flyter på bra. Hailey är på ett strålande humör. Sen vill jag lova att hon säger ifrån när hon inte tycker det är kul längre. Gissa om den damen har röstresurser!

När hon har fått kvällens välling och det är sovdags, så vill hon definitivt inte sova i medhavd resesäng. Ullis och Marre har tipsat om att man kan låta henne ligga en stund, även om hon skriker högljutt, men det känns ju sådär. Man kan ju förstå att hon inte bara köper rakt av att ligga i en ny säng och dessutom i ett ovant rum.

Lilla Hailey skriker helt hysteriskt när vi har lagt henne i resesängen och vi blir tvungna att stänga både altandörrar och fönster för att inte grannarna ska ringa socialen. Det låter verkligen som om någon har satt en kniv i henne eller något i den stilen!

Vi ger snart upp och hämtar upp en rödgråten liten flicka, som blir överlycklig när hon får syn på TV'n. Japp, det var tydligen rätt medicin! Hon får helt enkelt sitta med oss och titta på TV. Efter en sista vällingslurk, så somnar hon helt utmattad i min famn och det är bara att lägga henne sen i hennes säng. Nu är klockan halv elva.

Vi gör kväll ganska snart efter att Hailey somnat och natten går ganska bra. Hailey vaknar till ett par gånger och skriker högljutt tills hon har fått nappen och blivit omstoppad igen. Vår katt avlöser Hailey genom att väcka oss lagom som vi har somnat om. Han är gammal och förmodligen senil, så det är bara att ge upp att försöka lära honom andra vanor.

När klockan är runt halv sex vaknar Hailey och vill ha sin morgonvälling. Torr blöja och sen sängen igen, trodde jag ja. Så fort jag närmar mig resesängen så blir Hailey helt hysterisk. Hon får helt enkelt följa med in till vår säng. Där ligger hon och snurrar runt som en propeller och sparkar oss i ansiktet tills Johnny lägger henne på sin mage. Så somnar de båda och sover sen som stockar. Tänkte först hämta kameran och fota dem, men då hade hon väl vaknat igen.

Vid halv niotiden vaknar vi alla igen och det är dags för frukost. Hailey äter med god aptit och sitter sedan och  följer med vad vi stoppar in i munnen. För att den lilla primadonnan sedan ska få en liten powernap, så tar vi vagnen och går en runda. Undrar vem som är tröttast, mormor eller Hailey....

På den blöta grusvägen träffar vi på en slingrig liten kamrat, en kopparorm som ligger och solar sig....

Vid tolvtiden får Hailey lunch och vi börjar därefter att plocka ihop alla grejer, som ska med i bilen hem till mammorna som väntar. Det är inte bara en pryl kan jag lova, men allt har varit väldigt användbart för att roa den lilla tjejen.

Väl tillbaka sen efter att ha lämnat Hailey, tar vi oss en välförtjänt eftermiddagslur. Tror det blir en tidig kväll ikväll för oss. Hoppas bara att Ullis och Marre har kunnat ladda batterierna nu.

Åter till normala rutiner

Nu är det snart en vecka sedan vi kom hem från Turkiet. Borta bra, men hemma bäst, brukar det ju heta och det stämmer även denna gång. Hur bra man än har det, så är det alltid lika skönt att komma hem och komma in i normala rutiner.

Jag menar, vem orkar leva på en All Inclusive-anläggning i mer än en, eller max två veckor?! Jag läste en bok nyligen, som skildrade helvetet som typ en All Inclusive-anläggning som man aldrig slapp ut ifrån. Kan faktiskt känna paniken i den beskrivningen.

Hur trevligt det än var då, så kan man ju inte gå omkring här hemma och vara smålullig hela dagarna eller äta stora berg varje måltid. Hur skulle det sluta?! Men nu så, har vi hittat tillbaka till våra normala vanor och det känns så skönt.

Det som var mindre bra när vi kom hem, det var vår lilla katt Simba. Vi fick ju vända i dörren och åka till Strömsholms Djursjukhus med honom, direkt på kvällen när vi kom hem från Arlanda. Nu har han fått antibiotika, antiinflammatoriskt och smärtlindring för sin skadade tass och har fått tillbaka aptiten och livsglädjen igen. Även om han ser trött ut på den här bilden, så är det inget mot vad han var när vi kom hem....

När vi inspekterade trädgården efter att vi hade kommit hem, så upptäckte vi ju att rådjuren hade lyckats krångla in sina små, (piiip) huvuden under hönsnätet vi hade lagt över våra grönsaksodlingar. Mangold, sallad och rödbetsblast var illa åtgångna. Nu har vi uppgraderat rådjursskyddet på odlingsbäddarna och även vid landet intill huset, där vi har gröna bönor och även där två rader med rödbetor.

Uppgraderade odlingsbäddar....

Fiberdukstält över grönsakslandet....

Ullis har, till vår stora glädje, börjat äta duktigt igen, även om ångesten jagar livet ur henne efter varje måltid. Hon fick en aha-upplevelse i Turkiet, när hon såg en annan tjej på hotellet som också var anorektisk. Ullis sa då till Marre "- Så där mager är väl ändå inte jag?!". Marre svarade "- Jo, det är precis vad du är!".

Nu kämpar hon för att hon själv vill bli frisk och inte för att någon annan säger att hon måste det. Hon grät hela morgonen idag innan hon skulle på ett besök till sin sköterska. Det för att hon hade gått ner i vikt, trots att hon har börjat äta igen och det är ju ett gott tecken om något, att hon blir ledsen för att hon har gått ner i vikt. Förut var det ju precis tvärt om!

Jag och Johnny har kommit igång med vår motionsträning igen varannan dag. Det tog emot bra i början, speciellt för mig eftersom jag hade lyckats ådra mig en urinvägsinfektion under resan till Turkiet. Nu verkar det som att även den har gett sig och allt börjar återgå till det normala igen. Vad jag har längtat efter mina morgonpromenader!

Vi har precis varit in till stan och fyllt på i matförrådet. På väg in kunde vi konstatera att älggräset blommar för full på varenda äng. Vi har pratat om att vi ska göra eget te på just älggräs, så dagens uppgift blir väl att plocka lite blommor och blad och testa om vi tycker att teet blir gott. Kan ju vara ide att prova först innan man lägger ner en massa jobb på att plocka och torka till vintern. Ska bli spännande!