Innehållsrik torsdag

Jag har precis dukat undan frukosten, när telefonen ringer. Med skrovlig röst svarar jag och det är Johnnys pappa, David, som ringer och berättar att han ligger på lasarettet igen. Han har svår astma och har blivit inlagd igen, efter ett återbesök.

Vi pratar en stund och han undrar hur jag har det. Gulligt att tänka på mig, mitt i hans eget elände! Jag har en tid att passa i stan till halv elva, så jag rundar av och säger att jag kommer och hälsar på sen.

Min nacke, mina axlar och bröstrygg har plågat mig länge nu, så det känns otroligt skönt att få komma till en duktig massör. Det är ju inte skönt, men det gör ont på ett skönt sätt, när han knådar mina ömma muskler. Värt varenda öre! Jag bokar in en ny tid redan i nästa vecka.

I stället för att åka hem direkt, så slår jag en signal till mamma, efter att jag har handlat det jag behöver. Hon blir glad och säger, "Kom du, så sätter jag på kaffe!"

Tio minuter senare, så plingar jag på och kliver in. Hunden Effie möter mig i hallen och hittar en handduk att släpa omkring på. Hon gör alltid så, när hon blir glad. Går ju inte att ta miste på att man är välkommen i alla fall!

Mamma och jag dricker kaffe och äter kex. Vi pratar lite om hur det går och jag berättar om att jag har börjat röja i Johnnys garderob och att det har gått förvånansvärt bra. Jag frågar mamma om Johnny har "hälsat på". Hon brukar kunna "se" döda människor. Nej, han har inte visat sig ännu.

Vi byter samtalsämne, när tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och strupen snörs åt. Så dumt! Man måste ju få vara ledsen! Hur som helst, så börjar vi prata om alla flyttar, som är på G inom familjen, istället.

Henke och Lillis kommer hem på lunch, så jag får mig några härliga bamsekramar. Helmysigt att vara samlade, så här på blanka vardagen, tre generationer. Det är man inte bortskämd med, må jag säga. Däremot, så är jag helt övertygad om att jag vill ha mer av den varan nu.

Massagen har gjort gott, men jag är flottig i håret efter den där sista, härliga nack- och huvudmassagen. Dags att åka hem, för att fräscha till mig inför kvällens föredrag i ämnet trädgård/mat/livsnjutning med Hannu Sarenström. Fick tipset av en go bloggvän. Ska bli kul att träffa honom live!

När jag kommer hem, så tar jag in posten från brevlådan. Där finns ett brev från Svenska Kyrkan. Det är bekräftelse på att de nu har kremerat Johnny och grävt ner hans aska i minneslunden. Tungt, men ändå skönt att få ett avslut på något sätt.

Nyduschad och klar, så ringer jag till Doris, Johnnys mamma. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till lasarettet i morgon, för att hälsa på David, om han nu inte blir hemskickad förstås. Skulle det vara så, så bestämmer vi att vi ska göra sällskap till minneslunden istället.

Jag berättar för Doris, att jag har hittat en trälåda i garaget, som Johnny har gjort i skolslöjden. I lådan ligger bl a hans första små babyskor, plus en del andra minnesgrejer. Jag frågar Doris om hon vill ha lådan och det vill hon ju givetvis.

Jag äter en sen lunch eller tidig middag, för att stå mig till sent ikväll. Tiden fram till att det är dags att åka in till stan, tillbringar jag med att gå fram och tillbaka till datorn, för att kolla om jag har fått länken från mäklaren. Han har lovat att skicka utkastet till husannonsen på Hemnet för godkännande idag.

Tjugo minuter för tidigt, sitter jag i bilen på Fristadsskolans gård och tar sats för att gå in till föredraget. Jag har riktigt utmanat mig själv, genom att gå med i en trädgårdsförening och därefter köpt en biljett till kvällens föredrag, helt själv. Allt för att komma ut och träffa nya människor.

Jag har fått en spark i baken, till kvällens föredrag, av den goa bloggkompisen, jag nämnde förut. Till en början, blev jag lite misstänksam och undrade om det bara var en kille, som flörtade. Sen har jag fått veta att han är lyckligt gift med en annan man, så det känns ju tryggt, om man säger så. Jag kan nu, helt utan omsvep, ta emot hans fina kommentarer på bloggen, utan misstänksamhet.

När jag sitter där i bilen och väntar, så får jag syn på en gammal jobbarkompis, Tiina. Ja, ni vet hon, som var över hos mig häromkvällen och fikade. Hon är alltså på väg in på samma föredrag, som jag. Utan att tveka, så kliver jag nu ut ur bilen och går mot ingången.

Där står min bloggkompis och tar emot. Kul att träffas, så här i verkliga livet! Vi skakar hand, även om jag egentligen har lust att krama om honom, efter alla fina kommentarer på bloggen. Känner ändå att det kanske inte passar så här, första gången vi ses.

I folkvimlet, så lyckas jag få ögonkontakt med Tiina. Hon blir lika överraskad, som jag blev av att se henne på parkeringen. Vi gör sällskap under kvällen och jag hälsar på några av trädgårdsföreningens medlemmar. Tiina har varit med ett tag och känner många.

I pausen köper vi fika och får smakprov på olika marmelader. Jag är definitivt ingen marmeladälskare, men jag måste erkänna att ingefärsmarmeladen var helt suverän i kombination med grönmögelost. Måste helt enkelt köpa en burk!

Jaha, då var det dags att åka hemåt igen då. Känns sådär, med tanke på den mörka vägen hem och på ensamheten, som väntar. Nu ljuger jag ju, för hemma tar Simba emot. Nu har han laddat batterierna hela dagen och vill ha sällskap. Älskade hårboll!

Fullspäckad dag

Jag har sovit dåligt, ända sedan femtiden i morse. Det snurrar så mycket i huvudet nu. Det är mäklare och ev flytt, som spökar just nu. Det är ju i alla fall tio gånger bättre än att drömma om framrusande godståg!

Nu vaknar jag i alla fall, efter en stunds sömn och inser att jag måste gå upp. Idag ska jag åka hem till Lena Forsman och fika och prata en stund. Hon har det jobbigt, efter att hennes man fick hjärtinfarkt, när de var i Turkiet för att fira Lena 50-årsdag. By the way, han heter också Johnny....

Just som jag ska sätta mig vid frukostbordet, så ringer mäklaren. Vi kom överens om igår, att han skulle ringa mig på morgonen idag, för att boka in en ny visning. Jag behöver komma dit igen, för att se om det fortfarande känns rätt. På torsdag morgon ska jag dit.

Nu måste jag lägga på ett kol, för att hinna till Lena till elva! Hinner bara tänka tanken, när Henke messar och frågar om jag kan ringa upp honom. Självklart, lilla gubben! Han berättar om att han har varit vittne vid en olycka igår kväll och behöver prata av sig en stund.

Nu är det jäkligt bråttom! Telefonen ringer igen, precis när jag ska ta på mig skorna för att åka till Lena. Den här gången är det Doris, Johnnys mamma. Självklart tar jag av mig skorna och pratar en stund. Jag messar Lena att jag blir sen.

Doris berättar att David ligger på lasarettet igen. Den här gången är det hans astma som spökar. Han är så dålig i lungorna, så att han blir säkert kvar hela veckan. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap upp och hälsa på honom på torsdag.

Lena dukar fram kaffe och bröd, när jag kliver på och lämnar fram en härligt lila minicyklamen. Hon verkar skakad av det som har hänt, men är ändå sansad. Hon känner lite som jag, att huvudet är fullt av bomull. Vi pratar om allt som har hänt och klockan bara rusar fram, så snart är det dags att åka hemåt igen.

På väg hem, tar jag vägen förbi hos Lillis. Han har glömt kvar sina glasögon i husbilen, som står parkerad hemma hos mig. Han blir därför glad, när jag lämnar fram dem och jag får en kram. Jag passar även på att krama om Henke, som tillfälligt jobbar hos Lillis.

Det är en strålande höstdag och jag får fälla ner solskyddet i bilen, för att inte bli bländad. Luften är hög och klar. Egentligen skulle man ha gett sig ut i naturen en sån här dag, men idag hinner jag faktiskt inte. Visst är det sjukt?! Och jag som inte ens jobbar!

Ändå så hamnar jag på något sätt vid bostadsrätten jag är intresserad av. Jag parkerar bilen och går sakta genom området, för att liksom känna in hur det känns. Precis bakom längan med förråden, som hör till området, ligger en liten fin lekpark. Jag kan riktigt se hur jag är där med Hailey och gungar henne sakta.

Jag känner mig som en smygtittare i området, men det bjuder jag på! Folk kan stå där och glutta bakom sina gardiner, om de vill! Jag måste ju få gå där och titta om jag vill! Nej, det är nog ingen som undrar. Det är bara jag som känner så. Dags att gå tillbaka till bilen, kanske?

När jag kommer hem, så serverar jag mig en snabb lunch bestående av yoghurt och makrillmacka. Måste gå snabbt, för snart är Ullis och Marre här. De ska lämna Simbas torrfoder, som vi har skickat efter tillsammans från England. Mycket billigare!

Jag hinner inte börja äta, innan mamma ringer för att höra hur det är. Vi pratar en stund om allt som har hänt sen sist vi pratade. Mamma undrar vad jag ska göra på fredag. Jag berättar att det är enda dagen den här veckan, som jag inte har något inbokat.

"-Bra, då kommer du hem till mig och tar en promenad runt Borsöknasjön och badar bubbelbad och dricker champagne!", säger mamma, nästan lite trotsigt. Måste ju erkänna att det är ganska enkelt att veta vad jag ska svara på den frågan. Yes!!

Ullis och Marre kommer precis, när jag har hunnit dukat undan lunchen. Hailey är nyvaken och ser så där himla gosig ut. Jag nästan sliter henne ur Marres famn. Mormors tjej!

Ullis ställer ner 5-kilossäcken med kattmat på hallgolvet. Nu vet jag en, som kommer att blir glad! När jag har hällt upp en skål med torrfoder, så öppnar jag altandörren och ruskar på skålen, så att det rasslar. Simba formligen flyger in, trots att han möter Hailey på golvet, när han rundar hörnet in till köket. Helt överlycklig, alltså!

Vi fikar och pratar en stund, medan Hailey far omkring och försöker att ta på allt som finns i räckhöjd. Nu går det undan, kan jag lova! Det dröjer nog inte länge, innan hon kan resa sig och därmed får lite mer räckvidd.

Ullis undrar vad jag ska göra på fredag och jag berättar att jag just har bestämt att vara hos mamma då. Ullis ser besviken ut. Hon hade tänkt att vi skulle gå på stan eller nåt. Jag föreslår att vi kan göra det på lördag istället. Jag ska ju på tjejfest på kvällen och har inget fint att klä mig i. Deal!

När Ullis och Marre åker hemåt igen, så lämnar jag med lite äpplen och paprikor. Det är alltid välkommet och jag hinner ju inte göra av med allt själv, heller.

Nähej, om jag skulle ta och försöka få i mig lite kvällsmat nu då. Sen har jag lovat Henke att ringa en stund. Förstår inte var tiden tar vägen! Den här dagen är ju snart slut!