Innehållsrik torsdag

Jag har precis dukat undan frukosten, när telefonen ringer. Med skrovlig röst svarar jag och det är Johnnys pappa, David, som ringer och berättar att han ligger på lasarettet igen. Han har svår astma och har blivit inlagd igen, efter ett återbesök.

Vi pratar en stund och han undrar hur jag har det. Gulligt att tänka på mig, mitt i hans eget elände! Jag har en tid att passa i stan till halv elva, så jag rundar av och säger att jag kommer och hälsar på sen.

Min nacke, mina axlar och bröstrygg har plågat mig länge nu, så det känns otroligt skönt att få komma till en duktig massör. Det är ju inte skönt, men det gör ont på ett skönt sätt, när han knådar mina ömma muskler. Värt varenda öre! Jag bokar in en ny tid redan i nästa vecka.

I stället för att åka hem direkt, så slår jag en signal till mamma, efter att jag har handlat det jag behöver. Hon blir glad och säger, "Kom du, så sätter jag på kaffe!"

Tio minuter senare, så plingar jag på och kliver in. Hunden Effie möter mig i hallen och hittar en handduk att släpa omkring på. Hon gör alltid så, när hon blir glad. Går ju inte att ta miste på att man är välkommen i alla fall!

Mamma och jag dricker kaffe och äter kex. Vi pratar lite om hur det går och jag berättar om att jag har börjat röja i Johnnys garderob och att det har gått förvånansvärt bra. Jag frågar mamma om Johnny har "hälsat på". Hon brukar kunna "se" döda människor. Nej, han har inte visat sig ännu.

Vi byter samtalsämne, när tårarna börjar bränna bakom ögonlocken och strupen snörs åt. Så dumt! Man måste ju få vara ledsen! Hur som helst, så börjar vi prata om alla flyttar, som är på G inom familjen, istället.

Henke och Lillis kommer hem på lunch, så jag får mig några härliga bamsekramar. Helmysigt att vara samlade, så här på blanka vardagen, tre generationer. Det är man inte bortskämd med, må jag säga. Däremot, så är jag helt övertygad om att jag vill ha mer av den varan nu.

Massagen har gjort gott, men jag är flottig i håret efter den där sista, härliga nack- och huvudmassagen. Dags att åka hem, för att fräscha till mig inför kvällens föredrag i ämnet trädgård/mat/livsnjutning med Hannu Sarenström. Fick tipset av en go bloggvän. Ska bli kul att träffa honom live!

När jag kommer hem, så tar jag in posten från brevlådan. Där finns ett brev från Svenska Kyrkan. Det är bekräftelse på att de nu har kremerat Johnny och grävt ner hans aska i minneslunden. Tungt, men ändå skönt att få ett avslut på något sätt.

Nyduschad och klar, så ringer jag till Doris, Johnnys mamma. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till lasarettet i morgon, för att hälsa på David, om han nu inte blir hemskickad förstås. Skulle det vara så, så bestämmer vi att vi ska göra sällskap till minneslunden istället.

Jag berättar för Doris, att jag har hittat en trälåda i garaget, som Johnny har gjort i skolslöjden. I lådan ligger bl a hans första små babyskor, plus en del andra minnesgrejer. Jag frågar Doris om hon vill ha lådan och det vill hon ju givetvis.

Jag äter en sen lunch eller tidig middag, för att stå mig till sent ikväll. Tiden fram till att det är dags att åka in till stan, tillbringar jag med att gå fram och tillbaka till datorn, för att kolla om jag har fått länken från mäklaren. Han har lovat att skicka utkastet till husannonsen på Hemnet för godkännande idag.

Tjugo minuter för tidigt, sitter jag i bilen på Fristadsskolans gård och tar sats för att gå in till föredraget. Jag har riktigt utmanat mig själv, genom att gå med i en trädgårdsförening och därefter köpt en biljett till kvällens föredrag, helt själv. Allt för att komma ut och träffa nya människor.

Jag har fått en spark i baken, till kvällens föredrag, av den goa bloggkompisen, jag nämnde förut. Till en början, blev jag lite misstänksam och undrade om det bara var en kille, som flörtade. Sen har jag fått veta att han är lyckligt gift med en annan man, så det känns ju tryggt, om man säger så. Jag kan nu, helt utan omsvep, ta emot hans fina kommentarer på bloggen, utan misstänksamhet.

När jag sitter där i bilen och väntar, så får jag syn på en gammal jobbarkompis, Tiina. Ja, ni vet hon, som var över hos mig häromkvällen och fikade. Hon är alltså på väg in på samma föredrag, som jag. Utan att tveka, så kliver jag nu ut ur bilen och går mot ingången.

Där står min bloggkompis och tar emot. Kul att träffas, så här i verkliga livet! Vi skakar hand, även om jag egentligen har lust att krama om honom, efter alla fina kommentarer på bloggen. Känner ändå att det kanske inte passar så här, första gången vi ses.

I folkvimlet, så lyckas jag få ögonkontakt med Tiina. Hon blir lika överraskad, som jag blev av att se henne på parkeringen. Vi gör sällskap under kvällen och jag hälsar på några av trädgårdsföreningens medlemmar. Tiina har varit med ett tag och känner många.

I pausen köper vi fika och får smakprov på olika marmelader. Jag är definitivt ingen marmeladälskare, men jag måste erkänna att ingefärsmarmeladen var helt suverän i kombination med grönmögelost. Måste helt enkelt köpa en burk!

Jaha, då var det dags att åka hemåt igen då. Känns sådär, med tanke på den mörka vägen hem och på ensamheten, som väntar. Nu ljuger jag ju, för hemma tar Simba emot. Nu har han laddat batterierna hela dagen och vill ha sällskap. Älskade hårboll!

Städdag med fikabesök

Idag vaknar jag tidigt, med min mått mätt. Klockan är runt åtta, när jag börjar med frukosten. Jag känner mig utsövd, även om Simba har väckt mig flera gånger under natten. Kanske kroppen och själen äntligen har kommit ifatt, i alla fall när det gäller sömn.

Tanken är att jag ska städa på förmiddagen, men jag drar mig in i det längsta. Kommer att tänka på att Karin inte mådde så bra igår, så jag kanske skulle ta och ringa henne, för att höra hur hon mår idag. Ingen hemma, eller så orkar hon inte svara, helt enkelt. Jag vet hur det kan vara ibland.

Jag sätter mig vid datorn, för att skriva ett meddelande till Karin. Då ringer telefonen. "-Hej, det är Karin! Hur är det?" Jag frågar Karin om hon har sett att jag ringde bara för en minut sedan. "Näej, här har ingen ringt!" Konstigt, jag ringde ju nyss!

När jag tänker till, så har jag slagit fel nummer. Men är det inte konstigt, att Karin kommer på tanken att ringa mig, när jag just har tänkt på henne?! Jag blir lite lätt knottrig, när jag tänker på vad det är som styr det vi gör och känner.

Vi pratar en lång stund och samtalet innehåller både allvar och härliga skratt. Det känns så otroligt skönt att kunna ge av sig själv, samtidigt som man får så otroligt mycket tillbaka. Du är en guldgruva, Karin!

Städa var det ju! Grejen är den, att jag känner verkligen för att städa nu, när jag har boostat ny energi från Karin. Jag bestämmer mig raskt för att det bara blir dammsugning. Dammningen kan vänta ett tag till. Det går ju som en dans!

När jag ändå är i stöten, så passar jag på att torka av golven också. Känns fräscht att få göra det. Energin formligen sprudlar i kroppen! Finns till och med lite energi kvar, så att det räcker till en promenad runt Lillsjön, innan lunch.

Det är ett riktigt härligt höstväder, med sol och starka färger, även om det blåser lite kallt. Är man bara rätt klädd, och det är jag, så kan man njuta av varje sekund. Det känns så skönt, att få vara ensam med tankarna och få andas den friska luften. Terapi på hög nivå!

När jag kommer hem, så kokar jag makaroner, en rejäl laddning, och mikrar lite köttbullar till. Nu har jag kokta makaroner till flera mål. Smakar gott med lite mat nu, efter den raska promenaden.

Doris ringer och berättar att David får komma hem från lasarettet redan i morgon. Vi hade ju planerat att åka dit tillsammans i morgon, för att hälsa på och för att äta lunch tillsammans. Nu får vi ses en annan dag i nästa vecka istället, bestämmer vi.

Nu är det hög tid att börja förbereda äppelpajen, jag har tänkt göra, innan Tiina kommer på besök. Ska bli kul att träffa Tiina. Vi jobbade samtidigt på Fb Data i Hållsta, för många år sedan. Tiina har varit med om stor sorg och vill gärna kunna dela med sig av sina erfarenheter till mig.

När äppelpajen står i ugnen, så passar jag på att duscha och tvätta håret. Jag vill ju vara fin och iordning, när Tiina kommer. Hon är alltid så himla pigg och fräsch, så det känns bra att inte vara alltför sunkig själv, när jag står där i hallen och tar emot.

Allt är klart och nu sitter jag återigen som en sällskapssjuk gammal nucka och väntar. När det knackar på dörren, så tror jag givetvis att det är Tiina, men det är Sanna, Nillas dotter, som vill låna några filmer. Hon är så gullig och hon får givetvis låna hur många filmer hon vill.

Nu är det i alla fall Tiina, som kommer. Superfräsch och med en presentpåse och en kondispåse. Vi kramas och det känns bra, redan från början.

När jag har visat Tiina runt, så slår vi oss ner i köket, i väntan på att kaffet ska puttra klart. Redan under tiden, när jag visade runt, så har vi börjat prata om allt som har hänt. Känns väldigt lätt och fint. Jag lyssnar intresserat på det Tiina har att dela och vi känner att det finns en hel del likheter, även om en sorg aldrig kan vara en annan lik.

Tiina har ett väldigt djup och en stor insikt i livet. Jag blir riktigt imponerad. Nej, det är nog fel uttryck. Snarare berörd och tagen av det vi nu delar. Vi delar våra innersta tankar om sorg, men även om annat i livet. Helt otroligt hur det kan klicka så där, fast vi egentligen aldrig tidigare har varit så nära.

Det blir "Bonde söker fru", som sätter punkt för vårt samtal. Även Tiina brukar göra som jag, bädda ner sig i sängen bland kuddarna, för att få låta sig roas av förälskelser och pinsamheter, blandat huller om buller. Man blir bara så glad!

Jag hinner ringa både till Ullis och till Henke, innan jag bäddar ner mig framför TV:n. Jag bestämmer med Henke att vi ska ses i Stenby straxt innan tio i morgon. Han ska hjälpa mig att göra en sista bedömning av bostadsrätten, innan jag bestämmer mig. Sen att jag redan har bestämt mig, det är en annan sak!

Efter visningen i Stenby i morgon, så är det dags att träffa beteendevetaren igen. Nu är det två veckor sedan jag var där och det ska bli skönt att få komma dit igen. Känns bra att ha någon utanför den närmsta kretsen att bolla alla tankar och känslor med.

Ullis och jag bestämmer att jag ska ringa sen, efter besöket på vårdcentralen. Vi ska äta lunch tillsammans, nu när det inte blev av med Doris. Verkar som att även morgondagen blir en innehållsrik dag.