Låg vårdag

Idag känns det som att jag har vaknat på helt fel sida. Även om smärtan i revbenet är bättre, så går jag bara omkring och suckar. Kan i och för sig ha något att göra med, att jag ställde mig på vågen idag.

Det är väl ett välkänt kvinnligt fenomen, att vågen kan förstöra en hel dag. I takt med att jag har mått bättre, så har aptiten ökat och då är det ju inte så konstigt, att jag kommer upp i min normalvikt. Sen skulle jag gärna ha stannat kvar på den lägre skalan då, men jag får väl var glad så länge det höll i sig.

En annan bidragande faktor till mitt låga humör, är nog det fina vädret och våren i sig. Ja, jag vet, det låter ju helt sjukt, men lugn, jag ska förklara, så gott jag nu kan.

Jo då, jag älskar också det fina vårvädret. Det som däremot inte är så kul, är att jag nu är ensam och inte har någon att dela det vackra med. Just bara därför, så ser man förälskade par överallt. Sen har jag alltid varit lite låg på våren. Bara för att alla andra är glada, så blir jag ledsen. Skumt!

För att riktigt grotta ner mig i träsket, så tar jag fram dammvippan och börjar städa. Kul? Nej, men väldigt nödvändigt! Det är ju trots allt skönt, när städningen är klar.

Jag gör mig en snabb lunch bestående av tre varma korvar med bröd. Sen bär det av ut i Kronskogen med stavarna. Det brukar vara bra med en promenad, när jag känner mig så här. Om inte annat, så kanske jag kan bränna några kalorier.

Nästan all is har försvunnit på stigarna, men däremot så är det ganska blött och geggigt på en del ställen. Det är trots allt skönt att gå min skogsrunda och låta tankarna löpa fritt. På ett ställe ser jag två nykläckta fjärilar, som värmer sig i solen....

Det är flera vänner, som har frågat om vi ska göra sällskap på promenaderna, men ibland känner jag, att jag bara måste vara själv. Idag är det en sån dag. Jag behöver sura färdigt och orkar inte vara trevlig.

Nu är jag hemma igen och det verkar inte som att promenaden har gjort så stor skillnad för mitt humör. Det är väl bara att bita ihop och hoppas att det blir en bättre dag i morgon.

Den vackra kylan

Nej då, det blev inte av att städa igår heller. Därför sätter jag fart med det, direkt på förmiddagen idag. Det är ett strålande vackert vinterväder ute, så det skulle ju vara skönt, om jag hann ut en stund också.

Självklart hamnar jag vid datorn en stund också. Jag har fått dille på att lägga ut annonser på Facebook, på de saker jag ska sälja. Det är ju jättekul att köpslå. Sen hittar jag ju en del, som jag vill köpa också. Man kan ju göra riktiga fynd!

Igår blev jag av med det stora, tunga gymmet vi hade i garaget i Bälgviken. Nu har jag fått svar på en del andra annonser och ska ut till Bälgviken, idag igen, för att hämta hem lite fler prylar. Det är alltid lättare att sälja sakerna, om de finns i centrala Eskilstuna.

Bilen står kvar i Borsökna, efter middagen hos mamma igår, så jag tar en promenad ut dit. Underbart väder ute! Snön gnistrar och det är så där lagom kallt. Som tur är, så har jag kameran med mig. Så himla vackert i den bleka motsolen....

Till och med tistlarna är vackra, när de är frysta....

De frostnupna slånbären, sitter kvar längst upp i buskarna, till snöskatornas stora glädje....

Mina kinder är blossande röda av kylan, när jag kliver in i stugvärmen hemma hos mamma och Lillis. Där brinner det en härlig brasa i kaminen. Skönt att komma in en stund, innan det bär iväg till Bälgviken.

Lillis har nyss kommit hem, så han erbjuder mig att ta hans bil, som är varm. Min bil ser ut som en iglo, så jag behöver inte övertalas precis.

När jag åker vägen över gärdena mellan Hållsta och Bälgviken, så ligger dimslöjorna i vackra skikt över marken. Det är vattnet från Tandlaån, som det ryker om. Jag får skärpa mig, så att jag inte kör i diket, när jag tittar på allt det vackra.

När jag ändå är ute i huset, så passar jag även på att ta med lite andra prylar, som ska hem. Den 20/2 ska huset vara tömt, så att städfirman får några dagar på sig. Sen tar de nya ägarna över den 24/2. Vi skrev kontrakt igår.

Det är ett par, som är jämngamla med mina barn och de väntar sitt första barn. Känns kul att det blir en ny generation, som tar över. Känns lite symboliskt, som att livet ändå går vidare. Hoppas de kommer att trivas i vårt älskade hus.

Det är både skönt och sorgligt att lämna huset i Bälgviken. Det kan ju aldrig bli igen, vad det en gång har varit. Jag måste inse det och gå vidare, men det är ju lättare sagt än gjort. Jag sänder Johnny mina tankar en stund, men han är ju inte där. Vad jag saknar dig!

Innan jag blir alltför ledsen, så plockar jag med mig det jag ska ha och skyndar tillbaka hem till mamma och Lillis. Där vankas det kaffe och macka, när jag kliver in igen. De skämmer bort mig! Det kanske jag i och för sig kan behöva. Ja, att få känna sig lite liten och att få komma hem till mamma och "pappa".

Jag har en tid att passa klockan sex, så jag tackar snart för mig och åker hem igen. Jag har köpt ett par gåstavar för en femtiolapp på Facebook och ska nu åka och hämta dem. Det var ett fynd!

Nu sitter jag här och dricker te och bevakar mina annonser på Facebook. Det är nästan beroendeframkallande! Å andra sidan, så är det ju inte bättre att bara häcka framför TV:n heller. Kan man dessutom bli av med lite saker, så är det ju toppen.

I morgon ska jag luncha tillsammans med Martina, en gammal kompis från gymnasietiden. Ser fram emot det!

Hemmadag

När jag vaknar, så är klockan nästan tio. Simba har dessutom varit ganska lugn i natt, så det känns faktiskt som att jag, för en gångs skull, har fått sova ut ordentligt.

Det är gråmulet ute, men det gör inget. Jag känner mig i alla fall glad över att kunna stanna hemma hela dagen. Inget arbete, som tvingar upp mig i tidiga ottan. Inget inbokat på hela dagen. Den här dagen kan jag göra precis vad jag vill.

Sen är det ju inte så upphetsande saker jag har tänkt att göra idag precis. Eftersom jag har visning av huset på lördag, så har jag tänkt att städa lite varje dag den här veckan, så att jag inte har allt kvar tills på fredag.

Först på listan, är ugnen. Jag sprayar på ugns-rent i ugnen och hostar häftigt. Fy vad äckligt det luktar! I och för sig, så är det ju inte meningen att man ska andas in dessa ångor, men man måste ju för sjutton andas i alla fall. Nu ska det stå och verka i minst en timme, innan jag kan torka rent.

Då ger jag mig på att göra rent i utrymmet under varmvattenberedaren. Behövs verkligen! Den luckan öppnar man ju inte precis varje gång man städar. Risken är ju att folk på visningen kommer att titta där, så det är väl lika bra att torka rent där då.

Sen får sig avloppet i grovköket en omgång också. Det är också välbehövligt. Samma sak med dörren till frysen i grovköket. Härligt, nu har jag gjort de där tråkiga sakerna!

Precis när jag har värmt på en bit köttfärspaj till lunch och ska sätta mig vid bordet, så ringer mamma. Jag ber att få ringa upp henne lite senare. Jag hinner inte mer än att lyfta gaffeln, så ringer Nilla. Samma sak där, jag ber om att få ringa upp senare.

När jag har pratat klart med både mamma och Nilla, så ringer en lättad Ullis. Nu har de varit och fotograferat deras lägenhet och den kommer ut på Hemnet på fredag. Fotograferingen har gått jättebra och de känner sig helnöjda.

Helt plötsligt känner jag en intensiv lust att ge mig ut och springa. Måste ju erkänna att jag inte har känt den lusten på mycket länge. Kan det vara tre månader sen jag sprang sist? Men då så, bara att ge sig ut i diset då. Säkert härligt syremättad luft ute.

Turen runt Lillsjön går klart över förväntan. Jag blir knappt andfådd ens. Jag har ju i och för sig gått ner fem kilo sen sist, så det är ju mindre fläsk att släpa omkring på nu. Benen känns riktigt rappa och jag fullkomligt njuter av att få andas in den fina skogsluften.

När jag kommer hem, så stretchar jag och tar en varm dusch. Nu har jag definitivt inte lust att städa mer idag. Nu är jag ju nyduschad och fräsch, så nu ska jag bara ta det lugnt hela eftermiddagen och kvällen.

Jag hamnar självklart vid datorn och kan konstatera att det är nära 1100, som har varit inne och tittat på mitt hus, under de tre dagar det har legat ute på nätet. Verkar ju lovande! Det måste ju kunna finnas någon seriös spekulant, bland de som har varit inne och tittat.

Det har börjat trilla in anmälningar till min garageloppis också. Kul om det kommer lite folk! Så fort jag har haft visningen på lördag, så ska jag börja att ladda upp med prylar, som ska säljas, i garaget. Ska bli skönt att få röja lite.

Städdag med fikabesök

Idag vaknar jag tidigt, med min mått mätt. Klockan är runt åtta, när jag börjar med frukosten. Jag känner mig utsövd, även om Simba har väckt mig flera gånger under natten. Kanske kroppen och själen äntligen har kommit ifatt, i alla fall när det gäller sömn.

Tanken är att jag ska städa på förmiddagen, men jag drar mig in i det längsta. Kommer att tänka på att Karin inte mådde så bra igår, så jag kanske skulle ta och ringa henne, för att höra hur hon mår idag. Ingen hemma, eller så orkar hon inte svara, helt enkelt. Jag vet hur det kan vara ibland.

Jag sätter mig vid datorn, för att skriva ett meddelande till Karin. Då ringer telefonen. "-Hej, det är Karin! Hur är det?" Jag frågar Karin om hon har sett att jag ringde bara för en minut sedan. "Näej, här har ingen ringt!" Konstigt, jag ringde ju nyss!

När jag tänker till, så har jag slagit fel nummer. Men är det inte konstigt, att Karin kommer på tanken att ringa mig, när jag just har tänkt på henne?! Jag blir lite lätt knottrig, när jag tänker på vad det är som styr det vi gör och känner.

Vi pratar en lång stund och samtalet innehåller både allvar och härliga skratt. Det känns så otroligt skönt att kunna ge av sig själv, samtidigt som man får så otroligt mycket tillbaka. Du är en guldgruva, Karin!

Städa var det ju! Grejen är den, att jag känner verkligen för att städa nu, när jag har boostat ny energi från Karin. Jag bestämmer mig raskt för att det bara blir dammsugning. Dammningen kan vänta ett tag till. Det går ju som en dans!

När jag ändå är i stöten, så passar jag på att torka av golven också. Känns fräscht att få göra det. Energin formligen sprudlar i kroppen! Finns till och med lite energi kvar, så att det räcker till en promenad runt Lillsjön, innan lunch.

Det är ett riktigt härligt höstväder, med sol och starka färger, även om det blåser lite kallt. Är man bara rätt klädd, och det är jag, så kan man njuta av varje sekund. Det känns så skönt, att få vara ensam med tankarna och få andas den friska luften. Terapi på hög nivå!

När jag kommer hem, så kokar jag makaroner, en rejäl laddning, och mikrar lite köttbullar till. Nu har jag kokta makaroner till flera mål. Smakar gott med lite mat nu, efter den raska promenaden.

Doris ringer och berättar att David får komma hem från lasarettet redan i morgon. Vi hade ju planerat att åka dit tillsammans i morgon, för att hälsa på och för att äta lunch tillsammans. Nu får vi ses en annan dag i nästa vecka istället, bestämmer vi.

Nu är det hög tid att börja förbereda äppelpajen, jag har tänkt göra, innan Tiina kommer på besök. Ska bli kul att träffa Tiina. Vi jobbade samtidigt på Fb Data i Hållsta, för många år sedan. Tiina har varit med om stor sorg och vill gärna kunna dela med sig av sina erfarenheter till mig.

När äppelpajen står i ugnen, så passar jag på att duscha och tvätta håret. Jag vill ju vara fin och iordning, när Tiina kommer. Hon är alltid så himla pigg och fräsch, så det känns bra att inte vara alltför sunkig själv, när jag står där i hallen och tar emot.

Allt är klart och nu sitter jag återigen som en sällskapssjuk gammal nucka och väntar. När det knackar på dörren, så tror jag givetvis att det är Tiina, men det är Sanna, Nillas dotter, som vill låna några filmer. Hon är så gullig och hon får givetvis låna hur många filmer hon vill.

Nu är det i alla fall Tiina, som kommer. Superfräsch och med en presentpåse och en kondispåse. Vi kramas och det känns bra, redan från början.

När jag har visat Tiina runt, så slår vi oss ner i köket, i väntan på att kaffet ska puttra klart. Redan under tiden, när jag visade runt, så har vi börjat prata om allt som har hänt. Känns väldigt lätt och fint. Jag lyssnar intresserat på det Tiina har att dela och vi känner att det finns en hel del likheter, även om en sorg aldrig kan vara en annan lik.

Tiina har ett väldigt djup och en stor insikt i livet. Jag blir riktigt imponerad. Nej, det är nog fel uttryck. Snarare berörd och tagen av det vi nu delar. Vi delar våra innersta tankar om sorg, men även om annat i livet. Helt otroligt hur det kan klicka så där, fast vi egentligen aldrig tidigare har varit så nära.

Det blir "Bonde söker fru", som sätter punkt för vårt samtal. Även Tiina brukar göra som jag, bädda ner sig i sängen bland kuddarna, för att få låta sig roas av förälskelser och pinsamheter, blandat huller om buller. Man blir bara så glad!

Jag hinner ringa både till Ullis och till Henke, innan jag bäddar ner mig framför TV:n. Jag bestämmer med Henke att vi ska ses i Stenby straxt innan tio i morgon. Han ska hjälpa mig att göra en sista bedömning av bostadsrätten, innan jag bestämmer mig. Sen att jag redan har bestämt mig, det är en annan sak!

Efter visningen i Stenby i morgon, så är det dags att träffa beteendevetaren igen. Nu är det två veckor sedan jag var där och det ska bli skönt att få komma dit igen. Känns bra att ha någon utanför den närmsta kretsen att bolla alla tankar och känslor med.

Ullis och jag bestämmer att jag ska ringa sen, efter besöket på vårdcentralen. Vi ska äta lunch tillsammans, nu när det inte blev av med Doris. Verkar som att även morgondagen blir en innehållsrik dag.

En dag i 180

Vilket skitväder det är idag! Det blåser och regnar. Riktigt höstrusk! Inte ens Simba vill gå ut, men har inget val, efter tredje gången han väcker mig. Sen sover jag till halv nio. Rekordtidigt uppe idag!

Jag bestämmer mig direkt för att idag ska jag banne mig städa. Det ska ju bli fint väder senare i veckan och till helgen och då vill jag ju inte ha det tråkiga kvar. Först ska jag bara....

Min nygamla, eller rättare sagt återfunna vän, Karin Harich ringer. Vi pratar en lång stund och det känns bra. Tror att vi både ger och tar, för samtalet handlar både om mig och om Karin, precis som det ska vara mellan riktiga vänner.

Precis när vi har lagt på, så ringer det på min mobil. Det är mäklaren, som inte hade hört av sig. "- Ja, jag vet inte vad som har klickat. Vi har väl helt enkelt ringt om varandra....". Yeah right! Hur som helst, så bokar vi en tid till i morgon kl. 16. "- Perfekt, tack för det!"

Jag ringer genast till Ullis, för hon har ju sagt att hon och Marre gärna vill följa med och titta. Vi pratar också en lång stund om hur vi mår och hur det går. Känns så bra med Ullis nu. Vi har kommit varandra så nära.

Hon är på rätt spår med sin sjukdom nu och har träffat en superbra beteendevetare, som hon känner förtroende för. Hoppas att det fortsätter så och att inget får störa den utvecklingen framåt.

Nu, när jag mår skapligt idag, så passar jag på att ringa till Johnnys mamma, Doris. Det är ingen mening att jag ringer, när jag själv är låg. Då drar vi bara ner varandra.

Det går lite trögt i början av samtalet med Doris. Vi är båda så ledsna, så det blir svårt att prata. Sen känner jag själv hur jag bara babblar och babblar. Jag får till och med Doris att skratta till några gånger. Känns härligt, för det var länge sedan jag hörde henne skratta.

Jag berättar, att korten nu är framkallade och att jag gärna kommer över, för att lämna dem. Vi bestämmer att jag ska komma på fredag förmiddag. Ullis, Marre och lilla Hailey följer med också. Då kommer det att bli svårt att vara ledsen, för jag menar att Hailey brukar kunna hålla låda.

När jag har pratat klart med alla i telefon, så är klockan redan lunchdags. Ja, men då slipper jag ju att städa ett tag till då, men sen är det banne mig dags!

När jag sitter och äter, så tänker jag på de fina orden, som Henke skrev om Johnny på Facebook. "Nu är du en ängel, vilket du redan var här hos oss!" Ja, det känns nästan som att Johnny var en ängel på besök i mitt liv. Vi fick hela nitton, underbara år tillsammans.

Jag tänker också på en av de fina dikter jag har fått. Anna och Peter Witt skrev, "När sorgen nästan bryter dig och allt känns hopplöst trist. Försök att minnas det du fått och inte det du mist." Den dikten har hjälpt mig in på rätt spår många gånger.

Det är så lätt, att man helgonförklarar någon som har dött, att man bara minns det som var bra. Lika lätt är det, att ta allt för givet i livet, inte minst den man har närmast. Nej, jag försöker inte helgonförklara Johnny, på något vis. Jag vill bara säga att han var den jag älskade och ville bli gammal med, inte hans änka.

Efter maten, så börjar jag att damma. Sen slår det mig att jag nog ska ringa mamma också. Dels, så är jag nyfiken på hur det har gått hos tandläkaren och hos naprapaten. Sen måste jag ju berätta att jag ska på visning i morgon. Mamma sa ju förut, att hon gärna ville följa med på den.

När städningen är klar, så känner jag mig riktigt nöjd. Dessutom har solen brutit igenom det grå molntäcket. Klockan är bara fem, så jag hinner faktiskt med en stavgångsprommis runt Lillsjön. Inte för motionen, för den är redan avklarad. Nej, för att få lite dagsljus och frisk luft.

Klockan hinner bli framåt halv åtta, innan jag får ordning på kvällsmaten. Det blir ju ingen ordning på mattiderna, när man är själv! Nåja, jag äter ju i alla fall.

Det blir rent utav stressigt, för att jag ska hinna äta klart och plocka undan till klockan åtta. Jag har spetsat mig på "Bonde söker fru", men när jag sätter på TV:n, så är det "Idol". What?! Besviken, men det går ju faktiskt att titta på "Idol" också.

Förstår inte vart dagarna tar vägen! Idag känns det inte som att jag har slagit ner rumpan en sekund. Det har gått i 180 hela dagen. Sen har jag i och för sig mått väldigt bra idag, nästan på gränsen till hysterisk. Det brukar dessvärre betyda, att jag är på väg ner i avgrunden igen. Hoppas att jag har fel!

Tur att jag ska till kuratorn i morgon, men vilken jäkla tid jag har fått! Kvart över nio på morgonen. Hur gick det till?! Var jag drogad, när jag sa OK till den tiden?! Nåja, nu har jag i alla fall ställt klockan på ringning, så då ska det väl gå bra, dvs om jag nu har gjort rätt med klockan. Inte riktigt min grej....

Städdag i soulens tecken

Tror att jag somnade redan efter kl. tio igår kväll. Dessvärre vaknade jag flera gånger på morgonkvisten och hade svårt att somna om. Simba var besvärlig och åkte ut redan vi femtiden.

Jag har kommit ifrån vanan att gå ut på promenad innan frukost, men ganska snart efter frukost så ger jag mig iväg. Solen skiner och det är varmt i luften. Jag går vägen förbi där Henke är och klyver ved. Det ligger på vägen längs min morgonrutt.

Henke är inte där, fast klockan är över tio. Hans kompisar säger att han inte skulle komma idag och att han kommer i morgon istället. Hmm, han hade ju beställt våfflor hos mig till lunch idag. Lite slokörad fortsätter jag min runda.

När jag nästan har hunnit hem igen, så får jag ett SMS från Henke. Han berättar att han helt enkel mår så dåligt psykiskt, att han måste ta en dag ledigt. Han klarar inte av att höra ljudet av de många godståg, som dundrar förbi stället där de klyver vet. Min lilla gubbe!

När jag kommer hem, så har jag bestämt att jag ska städa. Det ska dammas och dammsugas, sen behöver toaletterna göras grundligt rena. Inte för att jag känner för det, men det blir säkert bra bara jag börjar. Jag ringer Henke innan jag kör igång, för att höra hur det är med honom.

Innan jag kör igång, så letar jag fram en ev Johnnys gamla mixade cd-skivor med soulmusik. Jag har tänkt att det ska spelas några av dessa låtar under begravningen och jag behöver lyssna igenom skivan för att veta vilka låtar, som ska vara med.

Jag sjunger med i låtarna, när jag går fram med dammvippan och tar några danssteg. Det är så att jag riktigt kan se Johnny framför mig, när han kommer trippande i takt till musiken. Han var alltid så glad när han spelade de här låtarna. Det svänger så om soul. Det här är hans musik!

Plötsligt kommer gråten och jag måste vila en stund. Ångesten kramar mitt hjärta och jag får svårt att andas. Dags för dagens första Sobril då!

Mamma ringer och frågar om jag vill att hon kommer ut och promenerar en stund med mig, men jag tackar nej, eftersom jag har kommit igång med städningen och gärna vill avsluta det tråkiga. Hon låter lite tilltufsad, men förstår samtidigt att jag behöver vara själv. Hon hör att jag har gråtit och jag berättar varför.

Ullis hör av sig och undrar om jag har bestämt något till fredag kväll. Jag hade ju tänkt att åka över till Carina i Skogstorp, men har ännu inget lovat. "Bra," säger Ullis, "för då kommer vi ut till dig. Vi har en överraskning! Klä på dig lite vettiga kläder och sätt på lite mascara, så att du känner dig lite fräsch."

Jag blir misstänksam och säger direkt att handlar det om att gå ut eller åka iväg till någon, så är jag inte med på noterna. "Nej då!" säger Ullis. "Vi kommer att vara hemma hos dig hela kvällen. Marres mamma kommer med också, om det är OK för dig." Det är OK.

Jag har precis slagit mig ner vid datorn och börjat skriva, när det ringer på dörren. På farstubron står Kicki, en granne på gatan bredvid, som jag ofta promenerade med förut. Hon räcker över en blomma och ger mig en bamsekram. Självklart börjar vi båda att gråta.

Vi sätter oss i vardagsrummet och jag berättar allt från början till slut. Jag gråter en del igen, men det hör ju till. Sen pratar vi lite om ditt och datt och får oss även ett och annat skratt. Härliga Kicki! Tack!

Det slår mig att jag kanske skulle ta och ringa till Carina, så att inte hon tror att jag kommer över i morgon. Carina föreslår att jag kanske kan komma över en stund på söndag i stället. Det är tydligen någon speciell temadag om växter i Rosenforsparken. Låter kul, så vi siktar på det.

Känner att det förmodligen blir tidigt i säng ikväll. Känner mig helt utpumpad! Det tar verkligen på krafterna att sörja!

Lördag och dampanfall

Jag vaknar av att mamma kommer in i huset med den nyckel de nu har fått. Hon kommer försiktigt fram till sovrumsdörren och frågar hur det är. "Ja, hur fan tror du att det är?!" fräser jag till svar. Sen kommer gråten. Jag vill ju inte vara elak mot mamma, men det bara värker i mage och bröst och det måste bara ta vägen någonstans.

Mamma muttrar något till svar och går tilltufsad ut i köket. Det snurrar fortfarande i mitt huvud efter alla tabletter, så jag tar det lite varligt när jag går upp och tar på morgonrock och skinntofflor. Direkt börjar jag med frukosten. Måste ha något att sätta händerna i direkt. Lillis kommer in från husbilen och vi äter frukost tillsammans.

Huset har inte blivit städat på över två veckor, så dammtussarna formligen virvlar runt fötterna. Vi låg lite efter med städningen, Johnny och jag, eftersom målningen och våra depressioner tog musten ur oss. Plötsligt får jag en enorm lust att börja städa. Mamma erbjuder sig att dammsuga, men jag avböjer och säger att det här behöver jag göra för att skingra tankarna.

Mamma sitter hela tiden vid köksbordet och bläddrar i reklamblad medan jag far fram som en påtänd iller. Mig går det inte att prata med. Jag fräser och kastar giftiga pilar omkring mig, så fort hon försöker att prata med mig. Jag förstår ju att hon bara vill väl, men jag kan inte stoppa det.

Lillis har åkt in till stan i några ärenden, så han kan inte vara där för mamma och skydda henne från min galla. Han ringer från stan och tänker ta med mat ut från Spicy Hot. Han undrar om det är något annat vi behöver när han ändå är ute och åker. Så omtänksam!

När Lillis kliver in i huset med matpåsarna, så har jag precis torkat sista golvet och allt är nu skinande rent. När jag skulle ta ut skinnfällarna från sovrummet tidigare, så upptäckte jag att Simba har kissat på skinnfällen nedanför Johnnys säng. Stackarn liten! Han har aldrig gjort så förut. Undrar vad han menade med det? Är han arg på husse för att han har lämnat oss??

Normalt brukar jag kunna smälla i mig en hel portion från Spicy Hot. Ja, jag vet, det är inte klokt, men jag är stor i maten, eftersom jag normalt motionerar så mycket. Idag delar jag en portion med mamma och äter inte ens upp min halva. Trots allt smakar det ljuvligt med mat.

Jag ringer Henke och hör hur han har haft det. Han skulle vara med några kompisar på något de kallar för Holmen ute i Stålboga. Han är ledsen, men har fått stort stöd av sina vänner. De har dammat av någon gammal minneslund därute på Holmen och tänt ljus för Johnny.

Henke frågar om vi vill ha kräftor, för de hade aldrig ätit sina kräftor igår, som var meningen. Jag tackar för det och säger att då kan vi ju ha våran egen lite speciella kräftskiva här hemma i kväll då. Henke blir glad och säger att han kommer så fort de är klara med allt på Holmen.

Nu när städningen är klar, så funderar jag på vad jag nu ska sätta händerna i. Jo, men självklart, vi kan ju inte bara äta kräftor, så jag börjar leta pajrecept . Jag har inte alla ingredienser hemma, som behövs för att följa recepten till punkt och pricka. Jag gör helt enkelt ett pajskal och fyller det med det som kylskåp och frys kan erbjuda. I det här fallet blir det kassler, broccoli och ost.

När Henke kommer är pajen precis klar och det luktar ljuvligt i hela huset. Vi hjälps åt att duka fram allt och jag gör en liten sallad till också. Bordet ser riktigt trevligt ut när vi äntligen kan sätta oss och börja äta.

Grannarna måste tro att vi är galna, som kan sitta och äta kräftor och ha trevligt när Johnny precis har gått bort. Men jag skjuter genast bort den tanken, för vi behöver det här allihop, lätta lite på trycket. Johnny hade ju kunnat varit med, han också, om han bara hade valt en annan utväg från sin förtvivlan.

Henke åker hem ganska snart efter maten. Han har flera gånger kommit till mig och gett mig bamsekramar och tröstat när gråten har kommit. Min härliga Henke! Tänk vad tomt det skulle vara om jag inte hade alla anhöriga och goa vänner runtomkring mig.

Jag avslutar kvällen med att sätta mig vid datorn för att kolla av FB och bloggen. Det är så otroligt många som har hört av sig och tårarna bara sprutar. Jag gråter högt för mig själv nu, för jag har bett mamma och Lillis om att få vara själv en stund, så de har gått ut till husbilen.

Kvällsmedicinerna börjar göra sitt, men jag kämpar vidare en stund till vid datorn. I går var jag inne på Johnnys mail för att hitta mailadressen till hans gamla jobb, så att jag kunde meddela det hemska som hänt. Nu är det några av hans arbetskamrater som har skrivit till mig. Så fint!

Nu orkar jag inte kämpa mot sömnen längre. Simba visar också tydligt att han tycker det är hög tid att sova. Vi lägger oss tillsammans och jag sträcker ut handen på Johnnys kudde och säger godnatt.

Ensam hemma

Idag ska Johnny in på sitt gamla jobb och jobba extra några timmar. Johnnys efterträdare är inte på plats förrän i september, så då behövde de någon som kunde hjälpa till med budgetarbetet.

Nu var det länge sedan jag var helt solokvisten här hemma, så det gäller att utnyttja tiden maximalt. När jag såg på väderprognosen igår kväll att det skulle bli kanonväder, så fick jag ingen större lust att städa, som jag först hade tänkt. En dag i solstolen kanske?

Nu blev det ju inget toppenväder, så jag tror att jag kör på med städning i alla fall. Kan ju vara skönt för Johnny att för en gångs skull komma hem till ett nystädat hus. När vi jobbade så var det ju nästan alltid Johnny som städade, så någon gång kan man väl offra sig.

Jag börjar i vanlig ordning med min morgonpromenad. Idag går jag och grubblar under hela rundan. Jag har inte hört något ifrån Ullis på en hel vecka och jag har gått och funderat på om jag har sagt något olämpligt eller så. Jag vet ju att det ofta är Anorexian som stökar till saker och ting, men nu kan jag bara inte förstå varför hon inte har hört av sig.

Grubblerierna fortsätter under frukosten. Det blir nästan värre av att vara helt själv hemma och inte ha någon att bolla saker och ting med, även om det är skönt också att ibland få vara ifred med sina tankar. Men idag är dessa tankar inget roliga, bara jobbiga.

Skinnfällar och mattor åker ut på altanen med en rasande fart. Ibland är det bra att må lite dåligt när man städar, för man får lite extra energi då. Dessutom tänker man bra när man städar. Jag funderar i banorna kring att jag nog i alla fall ska kontakta Ullis, även om jag har lovat mig själv att vänta ut henne, tills hon hör av sig. Helt enkelt låta henne vara ifred tills hon själv tar kontakt. Men det händer ju aldrig! Tror att jag blir galen!

Så där mitt under dammningen, så bestämmer jag mig för att skriva henne ett mail. Ja, jag vet att det låter sjukt, men det är enda sättet att närma sig Ullis när stämningen är lite frostig oss emellan. Jag bestämmer mig för att skriva ett vänligt, men rakt mail om att jag inte förstår vad jag har sagt eller gjort fel och att hon får ringa mig när hon känner sig mogen för det.

Det går kanske en kvart innan Ullis ringer. "- Vad var det där för jäkla mail då?!" Ullis förstår ingenting av det jag skriver och nu också berättar om, för hon har inte alls varit arg på mig. Hon hade bara en dålig dag när vi pratade sist och har helt enkelt haft mycket att stå i under veckan, så det där med att hon inte har hört av sig är bara en slump.

Tänk vad man kan bli trött på sig själv ibland! Här har jag gått i en veckas tid med en stor klump i magen och trott att Ullis har varit skitsur på mig. Ja, ja.... Man lär sig tydligen aldrig. Men alla mammor med mer eller mindre vuxna döttrar kanske kan känna igen sig och att relationen till dottern ibland kan vara lite komplicerad.

Puh, vad skönt att vara sams igen! Fast vi var ju aldrig osams..... Men i alla fall..... Äntligen kan man koncentrera sig på det man har framför sig istället för att tankarna rusar iväg med en och spelar en otäcka spratt. Mitt i glädjeruset så ringer Johnny och säger att han nog blir klar för att åka hem snart. Shit! Jag har ju inte ens börjat dammsuga än!

När Johnny kommer hem har jag hunnit dammsuga halva huset och är helt genomsvettig. Snäll som han är, så erbjuder han sig att fortsätta med dammsugningen. Han vet ju att jag bara hatar just dammsugning. Jag tar tacksamt emot hans erbjudande och säger att då kanske jag hinner göra den där goda kycklinggrytan, Coq au vin till kvällen.

När jag tittar på diskbänken så ser jag också en skål med svarta vinbär, som jag plockade av igår kväll. Fick för mig att jag skulle göra svartvinbärsgelé, men sen hann jag aldrig med att göra det igår. Hm, kanske måste ta tag i det idag också då. Gäller ju att bären inte hinner mogna alltför mycket om det ska bli en bra gelé.

Helt plötsligt känns det som att jag har massor att göra, men inte så mycket tid och här sitter jag och skriver. Vi får väl se vad jag hinner med innan vi gör kväll. Vi brukar ju säga att man gör väl det man har lust att göra, så vi får väl se vad det blir.

Tisdag och dags att städa

Har försökt att blunda några dagar nu, men nu går det inte längre. Idag är det hög tid att städa. Dammtussarna virvlar i hörnen så fort man rör sig och det känns ju så där. Städningen är nog det enda som har blivit sämre i mitt nya liv, för när jag jobbade så åkte oftast Johnny hem tidigare någon dag i veckan och städade, så vi skulle slippa det på helgerna. Men jag får ju glädjas åt att Johnny har fått det bättre på den fronten i alla fall, nu när vi hjälps åt med städningen.

Idag är det helmulet, duggregn och snålblåst, så det gör ju inte så mycket att vi ska städa. Gäller ju att passa på när det inte är fint väder ute. Det håller i alla fall upp medan jag går min morgonrunda. Det är bara på slutet som jag får lite regn på mig. Vad gör det när jag får se blommande lupiner, hundkex och midsommarblomster. Känns som att allt är några veckor för tidigt i naturen i år.

När jag går över järnvägen så hör jag ett fasligt kvittrande precis när jag passerar varningslamporna. Ut från höljet runt lampan flyger en liten fågel, jag hann aldrig se vad det var för sort. Den har alltså ett bo med nykläckta ungar inuti själva lamphuset. Stackars ungar! Tänk vad de ska vara rädda varje gång varningssignalen börjar plinga när ett tåg ska passera! Men, men, det verkar ju gå bra, trots allt.

Efter frukost laddar jag tvättmaskinen med en omgång träningskläder. Blir lite sådana att tvätta nu när vi motionerar var och varannan dag och påtar i trädgår'n nästan varje dag. Förut när man jobbade så var det mest skjortor och finbyxor som användes och behövde tvättas.

På tal om det så måste jag ta tag i det där med att rensa ur min garderob från alla jobbkläder. Mycket använder jag ju även nu, men typ kavajer och finbyxor är väl inte direkt några favoriter just nu. Jag har ju alltid gillat att klä mig fint, men vissa kläder har jag köpt bara för att se ordentlig ut på jobbet. Nu föredrar jag lite mer sportig stil och helst med några sköna gympaskor till. Skönt att kunna klä sig som man vill nu!

Ett annat dåligt samvete som jag nog ska ta tag i under dagen är ugnen. Finns det något tråkigare än att göra rent ugnen?! Lik förbaskat så måste det göras och idag kanske det är dags då. Dessutom behöver knapparna på spisen göras rent. Vet bara inte hur jag ska få rent eländet som har grott in ordentligt. Kanske får ta till tunga artelleriet med T-röd eller något liknande.

Nä, nu ska jag inte planera in alltför mycket. Då blir man bara besviken när man inte hinner med eller orkar allt. Vi börjar så här, så får vi se hur långt jag kommer.