Besök på kyrkogården och lampbesvär

Jaha, men vad kul att åter vakna till en skitdag! Tårarna kommer direkt och jag undrar varför jag behövde vakna för. Känns inte som att något kan locka mig ur sängen idag, men jag har fel. Simba har just upptäckt att jag är vaken och kommer och stångar mig med blöt nos i ansiktet.

När jag tittar mig i badrumsspegeln, så ser jag en söndergråten och ynklig liten varelse, med veck efter kudden i hela ansiktet och risigt hår. Fy, nu måste jag ta tag idet här! Jag kan ju inte låta sorgen knäcka mig totalt. Det har ju gått så bra ett tag nu.

Jag tittar ut och ser att solen skiner från en klarblå himmel. Kanske vore stärkande med en riktigt lång promenad på förmiddagen. Ja, så får det bli! Då kanske jag kan undvika att ta Sobril mot ångesten, som annars skulle vara outhärdlig idag.

Det är superhalt ute idag. Det är som att allt är glaserat med ett tunt lager is. Stavarna halkar och jag går spänd som en fjäder, för att inte halka. Det här kommer säkert att kännas i hela kroppen i morgon.

Nu ska jag utforska resten av området mot Åsbyvägen, så jag tar närmaste vägen till gången under Västerleden. Nu passerar jag den där vackra hagen igen och kan ta det där kortet, som jag ångrade att jag inte tog sist. Tänk hur vackert det här kommer att vara i vår och sommar....

Jag halkar vidare, förbi fina gamla torp, bondgårdar och ödetomter. Tänk att det finns sån levande landsbygd på så nära håll! Jag låter nyfikenheten styra och stannar till här och där, för att titta närmare på saker jag ser. Skönt att inte ha någon stress!

Snart kan jag se Åsbyvägen. Vad snabbt det gick att ta sig hit! Det kan inte vara långt mellan Västerleden och Åsbyvägen.

På andra sidan Åsbyvägen ligger St Eskils kyrkogård och jag känner att jag måste gå in där. Jag dras mot det stillsamma lugn, som råder på en kyrkogård. Normalt brukar jag inte gilla att gå på kyrkogårdar, men idag känns det som att jag bara måste.

Jag går på en gångstig, runt hela kyrkogården. Det är väldigt vackert och jag blir rörd av de fina gravarna jag passerar. Längst in ligger en minneslund och lite mer naturnära gravarrangemang. Återigen blir jag rörd och jag låter tårarna rinna.

Nu styr jag stegen mot den minneslund, där Johnny ligger. Känner att jag måste gå dit och vara där en stund. Inte för att jag tror att han finns där, men ändå....

Det är bara jag där och jag behöver inte bry mig om min gråt, som bryter fram. Sakta går jag ett varv runt den fina dammen mitt i lunden. Det är som att jag har ett uppdämt behov av att sörja. Det har väl gått för bra, helt enkelt. Man måste kanske ha sin dagliga dos av sorgen, för att inte spricka.

Helt känslomässigt utmattad, börjar jag sakta gå därifrån. Jag kryssar in på småvägarna bland villakvarteren in Flacksta och hittar på så vis tillbaka till Kolstavägen. Det värsta har släppt nu, men jag känner ändå att jag behöver en liten omväg hem, så jag tar vägen genom de vackra ekhagarna vid Stenby hage.

Henke ringer, när jag är mitt i det vackra och vi pratar en stund. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap ut till huset i Bälgviken på fredag, för att hämta lite saker. Jag åker ogärna själv ut till huset längre. Det är jobbigt ändå.

Precis när vi har lagt på, så ringer min mäklare. Hon berättar att spekulanterna inte ger mer nu, men att de står fast vid sitt sista bud. Shit! Jag bollar lite med mäklaren om olika alternativ och jag ber att få tänka på saken. Allt har ju ett pris!

Jag hinner precis kliva in genom dörren, när min beteendevetare ringer. I morse tog jag kontakt, för att boka in en ny tid. Inser att jag verkligen skulle behöva det igen. Det känns så skönt att höra hennes vänliga röst. Det blir en tid först om två veckor, men skulle det dyka upp något återbud, så ringer hon direkt.

Tankarna på att jag eventuellt ska kunna sälja huset snart och att jag har fått en tid för samtal hos min beteendevetare, gör att jag känner mig mycket bättre till mods. Jag värmer på lite lunch och ringer mamma en stund.

Efter en snabb dusch, så bestämmer jag mig för att åka till lampaffären, för att hitta en ny kökslampa. Jag har gett upp det andra eländet. Nu ska jag banne mig shoppa mig en ny, fin kökslampa.

Man blir nästan matt av alla dessa lampor, som hänger i affären. Det måste ju vara tusentals och alla är tända! Känns lite som att man står på en upplyst scen eller nåt. Sen var det det där med beslutsångest då. Tror att det blir en tre, fyra varv innan jag har bestämt mig.

Det är inte helt lätt att få upp lampan i taket. Att det ska vara så trångt! Sen blir det ju inte bättre av att när jag väl har fått upp lampan, så tycker jag att den är ärligt ful. Suck! Bara att åka tillbaka med den då, men inte idag. Det orkar jag inte!

Jag pratar en lång stund med Inga-Lisa och det känns så skönt att prata med någon som verkligen förstår. Vi bestämmer att göra ett nytt försök med gemensam promenad. Det blir bra, det!

Tror att jag har hunnit prata med alla vänner och släktingar idag, men det har varit skönt idag. Alla är så snälla och frågar mig hur det är efter söndagens och måndagens djupdyk och idag kan jag svara utan att börja böla. Alltid något!

Envis, som jag är, så ger jag mig på att mecka med en av de gamla lamporna och får till slut upp den i kökstaket. Däremot, så finns det inga lämpliga glödlampor, så det får jag ordna med en annan dag. Nu måste jag ta kväll, känner jag.

En varm vetekudde på ömmande axlar och nacke, en kopp te, en katt i knät och så bloggen. Men då så!

Helrenovering och husvisning

Simba puttar lite försiktigt på min axel med sin mjuka tass. Då går det inte att bli arg, fast klockan bara är lite före sju och det fortfarande är mörkt. Vad bra, då slipper jag vakna till mobilen, som jag ställde igår. Jag ska till massören vid halv nio, så det är dags att gå upp.

Både jag och Simba hoppar högt, när klockradion plötsligt börjar skrika med en hemsk signal. OK, då hade jag alltså lyckats ställa den igår, fast det inte blev radion då. Inte bra att börja mecka med tekniska manicker, när man har börjar känna av nattmedicinerna.

Även om jag har haft gott om tid att göra mig klar, så blir jag givetvis sen iväg. Kan det bero på att jag fastnade vid datorn med morgonkaffet? Det är ju så kul att sitta och titta på Facebookgruppen Köp/Sälj/Skänkes.

Med någon minut till godo, så kliver jag in hos Sigge, min massör. När han knådar mina ömma muskler på rumpan, så kommer jag att tänka på vad en kompis berättade. Hon var hos sin massör och och blev tillsagd att slappna av rumpmusklerna. Hon spände dem för att få en fin stjärt, en sån där som två persikohalvor.

Sigge och jag skrattar gott åt det och det vet jag att min fåfänga vän bjuder på. Efter den lilla historian, så är det svårt att vara allvarlig på massagebänken. Det är bara när Sigge hittar de värsta knutarna, som jag kan hålla mig för skratt.

Direkt efter Sigge, så har jag tid hos min naprapat, Peter Skog. Det blir en helrenovering, med andra ord. Synd att det blir så dyrt bara. Sen är det väl investerade pengar, om jag bara blir bättre. Jag ska även äta en kur med Voltarén, så att inflammationen i nackmusklerna släpper.

Jag har stämt träff med en tjej klockan tio vid Åhléns ingång, för att sälja några gamla smyckesaskar. Hon hade lagt in en annons på Facebook och jag kontaktade henne. Skönt att bli av med lite krafs och ändå få en liten slant för det.

Nu är det så att klockan bara är halv tio och inga affärer har öppnat än, så då återstår bara fiket mitt i Gallerian. Kan i och för sig vara skönt att sitta och glo på folk över en kopp kaffe, i lugn och ro.

Rätt som det är, så kommer det en äldre kvinna fram till mig och säger, "-Men vad är det här för en tjej, som sitter här då? Dig har jag inte sett här förut." Jag ser ut som ett levande frågetecken. Hon förklarar att folk från Finska föreningen brukar sitta här och prata.

Medan hon förklarar, börjar hon att ta av sig ytterkläderna och hänger dem på stolen mitt emot mig, vid mitt bord. Hjälp, hon kapar mitt bord! Jag blir så paff, så jag kommer mig inte för att säga ifrån. Dessutom verkar det som att hon är typ dement, så jag säger ingenting.

Medan min påtvingade bordskamrat går och köper kaffe, så passar jag på att lite diskret byta bord. Jag hinner inte mer än slå mig ner, innan jag får syn på tjejen från Facebook. Skönt, då slipper jag ifrån det här dårhuset och kan åka hemåt igen.

Klockan är bara kvart över tio, när jag börjar närma mig Stenby. Det slår mig att jag kanske ska ta en sväng in på Liedl, så jag svänger in där och parkerar. Jisses, vad mycket skit de säljer där! Sen har de givetvis billiga och bra varor också, men ändå...

Ullis hör av sig och säger att Hailey är bättre idag. Hon blev ju så febrig av sina vaccinationer. De vill gärna komma förbi och titta in på en kopp kaffe och det vill jag väldigt gärna, så vi bestämmer att de ska komma om en stund.

Snabbt som ögat, så kör jag runt med dammsugaren ett varv. Kan inte fatta att det blir så fort dammigt på golven! Kan i och för sig ha något att göra med, att jag har, nästan uteslutande, fårskinn och kohudar på golven. Sen har jag ju en liten pälsboll till husdjur också.

Ullis har bara sett lägenheten, när den fortfarande var ett kaos av flyttkartonger, så hon blir glatt överraskad av att se allt på plats nu. Jag kvittrar glatt och visar dem runt och berättar hur bra jag trivs. Märks att de gläds med mig.

Halv fyra kommer min mäklare, för att hämta nyckeln till huset i Bälgviken. Han ska visa huset andra gången för ett par, som har fått OK från banken. Tanken var att ytterligare en spekulant skulle ha kommit på samma visning, men han ringde återbud i sista minuten.

Mäklaren förklarar att det är väldigt lovande med dessa två spekulanter. Har vi tur, så kommer de att trissa varandra. Grejen är den, att de väntar ut varandra, när det gäller att lägga ett första bud. Suck! Mäklaren är lika otålig, för han åker till Australien på söndag och hade hoppats på att kunna skriva kontrakt innan dess.

Varför är det så jobbigt att gå och vänta?! Hur som helst, så tror jag att det kommer att gå vägen med husförsäljningen, utan att jag behöver krypa ner i pris. Det gäller ju att tänka positivt i alla fall!

Visning igen

Jag måste ha somnat som en klubbad oxe igår, för nu när jag vaknar, så lyser lampan fortfarande på nattduksbordet. Gjorde tydligen susen med att ta nattmedicinerna då. Nu måste jag sätta fart och städa inför visningen, för om tre och en halv timme kommer mäklaren.

Så där då! Nyduschad och ombytt tänder jag lite vaniljdoftande värmeljus lite här och där. Självklart har jag sett till att det brinner en fin brasa i kaminen också. Nu går jag bara ett sista varv och kollar så att jag inte har glömt att plocka undan något.

Precis när det ringer på dörren, så släpper jag ut en motsträvig Simba genom altandörren. Han vill definitivt inte ut i den snåla blåsten, men nu finns det inte så mycket annat att välja på. Mäklaren kliver in och vi växlar några ord, innan jag ger mig iväg.

Även den här gången, passar jag på att åka in till Hållsta och köpa mig lite lunch. På väg in möter jag några bilar och jag börjar givetvis att fantisera om eventuella spekulanter. Men tänk om det inte kommer någon?! Inte så! Nu ska vi vara positiva!

Tro inte att jag kan hålla mig ifrån att åka tillbaka, för att sitta i bilen och tjuvkika. Den här gången parkerar jag lite längre bort, så det inte ska bli alltför uppenbart. Rutorna immar igen av min varma kebabrulle.

Det står en bil parkerad på gatan vid mitt hus. Jag ser att det går människor inne huset. Klockan börjar närma sig sluttiden för visningen, men ännu ser jag inget tecken på att det är några på väg ut. Hm, måste väl ändå vara bra, att de stannar kvar längre än utsatt tid.

Nu kommer ett ungt par ut ur huset tillsammans med mäklaren. De pratar ivrigt hela vägen ut på gatan, innan de tar i hand och går till bilen. Givetvis ser de mig i min bil och de ler mot mig, när de kör förbi. Där sitter jag med mobilen och låtsats prata innanför immiga rutor. Pinsam jag är!

Mäklaren berättar att de hade kollat på flera hus innan, men att de verkligen gillade det här. De tyckte att hela området verkade trevligt. De hade till och med börjat prata om att de skulle få lov att köpa en bil till. Nu är det bara banken som ska säga sitt, så då får vi hålla tummarna för att det går vägen.

När jag stänger dörren efter mäklaren, så känns det som att all luft går ur mig. Det har gått i 180 hela förmiddagen och nu är allt över. Inne är det varmt och det luktar vanilj av alla värmeljusen. Jag lägger på några vedträn på glödhögen i braskaminen. Snart brinner en lugnande och värmande brasa.

Jag ringer mamma och berättar hur visningen har gått och vi pratar en stund. Hon frågar om jag vill komma över och dricka kaffe, men jag känner att jag inte orkar göra något mer idag nu. Förutom att jag är helt slut av själva visningen, så är jag proppmätt av kebabrullen. Självklart har jag smällt i mig hela, fast jag var mätt redan efter halva.

Ullis ringer och berättar att de har varit på lägenhetsvisning. De har fått en köpare till sin bostadsrätt, under veckan, så nu kan de börja jaga ny lägenhet. De gillade inte alls den lägenhet de var och tittade på idag, så de får fortsätta att leta.

Jag ligger som en padda i soffan och funderar på vad jag ska göra nu då. I praktiken, så skulle jag kunna börja packa redan nu, men jag känner att orken tryter just nu och sen vet jag inte riktigt i vilken ände jag ska börja.

Hoppas att det känns bättre i morgon, för då kommer Henke ut och ska hjälpa mig att få ner flyttkartongerna från vinden.

Visningsdag

Ännu en natt med dålig sömn. Måste ha att göra med anspänningen inför dagens visning av huset. Redan före åtta sitter jag vid frukostbordet.

Få se nu, vad jag ska börja med? Verkar ju smartast att plocka undan alla överflödiga prylar, innan jag kör igång med dammning och dammsugning. Så får det bli.

Jag lyder rådet från fotografen, som tipsade om att man kan fylla bilen med saker, om man nu vill att även garderoberna ska se välstädade ut. Det ska ju vara så himla avskalat i huset till fotografering och visning.

Sen går det ju inte att plocka undan allt redan nu. En del av sakerna kommer jag ju att behöva ha under förmiddagen, så det gäller att tänka till.

Det går lätt att städa, nu när det är så undanplockat. Ändå skulle jag inte vilja ha så här för jämnan. Det ser så sterilt och tråkigt ut. Lite stök måste det vara, för att det ska bli hemtrevligt, tycker jag.

När mäklaren kommer har jag redan varit klar en lång stund och står och tittar i fönstret. Vi kommer överens om att jag ska åka iväg och att han ska ringa mig sen, när visningen är klar.

Magen knorrar, så jag passar på att åka in till Hållsta och köpa mig en kebabsallad. Sen åker jag raka spåret hem igen, för att titta hur många som har kommit på visningen. Jag parkerar bilen på vändplanen och börjar äta min sallad.

Här har jag ju första parkett! Jag sneglar lite försiktigt och tittar i smyg på de, som har kommit för att titta på huset. Inte ett dugg misstänkt att jag sitter här i bilen och äter kebabsallad. Det är ju helt normalt här ute i Bälgviken!

När visningen är klar, så kommer mäklaren fram till bilen och ler stort. Han tycker att det har gått riktigt bra och han är nöjd. Det har varit fyra sällskap och tittat. Alla verkar tycka om huset. En av besökarna ville ha en till visning, så att han kunde visa sin tjej också.

Jag torkar mig om munnen och tackar mäklaren för idag. Han lovar att höra av sig i veckan och tala om hur det går. Puh, vad skönt att den här dagen är över! I alla fall visningen.

Simba, som har blivit utkörd inför visningen, kommer lunkande tillbaka lite surmulen. Det tar inte lång stund innan han är tillbaka i sin vanliga form igen. Nu är alla farliga människor borta från huset.

Jag ringer runt till alla jag har lovat och berättar om hur det har gått. Det tar en bra stund, för jag måste ju givetvis prata om allt och ingenting med alla också.

När jag sätter mig vid datorn, så får jag ett meddelande på chatten från Frida, en i byn. Hon undrar hur visningen har gått. Sen frågar hon om jag vill göra henne sällskap och titta på "Så mycket bättre". Frida skriver vidare att hon kan slänga ihop en paj, men att hon inte har något vin.

Min första impuls är att tacka nej. Jag känner mig helt utpumpad efter den här dagen. Sen blir jag arg på mig själv och tänker, "Skärp dig nu!". Frida sitter också själv i sitt hus och vi kan gott göra varandra sällskap ikväll.

Efter några sekunders betänketid, så svarar jag att det skulle vara jättetrevligt och att jag kan ta med mig vin. Frida blir jätteglad och skriver att hon ska börja med pajdegen direkt och att jag är välkommen när jag vill.

Så nu ska jag bara fräscha till mig en smula innan jag går över till Frida. Kul!

Kontraktsskrivning och bubbelkväll

Natten har varit stökig. Jag har funderat på vad jag behöver göra inför kommande flytt. Låg vaken mellan tre och fem, sen lyckades jag somna om och fick sova till nio. Underbart!

Mötet med mäklaren är först kl. 13, men jag åker in lite tidigare, för att hinna med några andra ärenden också. Första stoppet blir på biblioteket.

Jag har gått med i en trädgårdsförening och ska gå på ett föredrag nästa vecka. De säljer biljetterna på biblioteket. Ännu ett steg i min leva-i-nuet-strategi. Jag fick en impuls att ge efter för min önskan, att gå med i den här trädgårdsföreningen. Sen är föredraget i nästa vecka en bieffekt av det.

Nästa stopp blir hos en massör i Åhlénshuset. Jag bokar in en tid i nästa vecka. Mina stackars nackmuskler håller på att ta kål på mig.

Målet med att åka in till stan idag, är att skriva kontrakt på den bostadsrätt jag är intresserad av. Givetvis är jag en halvtimme för tidig, så jag får ta en runda på stan, för att få tiden att gå. Jag noterar att de har bra pris på lösviktsgodis i Gallerian. Får ta det på hemväg sen.

Två minuter i, kliver jag in på mäklarens kontor. Säljarna sitter redan där och väntar. De ser glada ut. Jag är också glad, så det känns riktigt bra.

Vi blir invisade på ett mötesrum och får varsin kopp kaffe. Medan vi väntar på att mäklaren ska skriva ut kontrakt och andra handlingar, så hinner vi prata en hel del. Jag berättar om min situation och säljarna blir lite tagna av stundens allvar.

Snart har vi gått igenom alla legala skrivningar och vi kan andas ut. Vi skriver under och skakar hand och bostadsrätten är MIN! Känns så himla bra!

Vi kom snabbt överens om att tillträdesdatum ska vara 1/12. Superbra! Då hinner jag ju komma in där innan jul. Känns nästan för bra för att vara sant. Jag som trodde att jag skulle få tillbringa hela den här vintern i Bälgviken.

Efter att affären med bostadsrätten är klar, så pratar jag en stund med mäklaren om att sälja mitt hus. Han är givetvis med på noterna och det blir fotografering redan på tisdag i nästa vecka. Annonsen kommer att gå ut redan på fredag samma vecka. Nu händer det grejer, kan jag lova!

När jag går från mötet med mäklaren, så möter jag Lena Bird, en gammal arbetskamrat från tiden på Rekarnebanken. Vi står och pratar en stund i Gallerian och kommer överens om att vi ska ses snart. Ska bli trevligt att få återknyta vänskapen med Lena, efter så många år.

På väg till parkeringen, så hamnar jag i affären med lösviktsgodis. Jag gör en djupdykning där och fyller en rejäl påse. Jag äter av eländet, så att jag mår illa redan innan jag ens kommer fram till bilen. Så gott, men ändå så BLÄÄ!

Simba möter mig i hallen, när jag kommer hem. Han vill ha vatten och sen gå ut. Sen kommer han in lagom tills mamma kommer och hämtar upp mig. Perfekt!

Anledningen till att mamma kommer och hämtar mig, är att vi ska fira med vin och bubbel att jag har skrivit kontrakt idag. Då är det ju dumt att ha en bil att fundera över, när man ska hem sen. Lillis har lovat att skjutsa hem mig, när det blir dags. Snacka om service!

Vi börjar med att äta hämtmat från Spicy Hot och att dricka vin. Sen fyller Lillis upp bubbelbadkaret, så att jag kan få lägga mig där och må bra. Mamma sitter på toasitsen bredvid och håller mig sällskap. Det är för trångt för att vi skulle kunna sitta där i karet båda två.

Glaset är immigt....

Ljuvligt att ligga där i bubblet, med bubbel i glaset och må bra! Tiden bara rusar iväg och vattnet blir snart kallt. Dags att kliva upp. Nu är det dags för ostbricka och mer vin. Mums!

Vid niotiden skjutsar de mig hem. Vilken skön kväll det har varit! Tack så himla mycket!

Fullspäckad dag

Jag har sovit dåligt, ända sedan femtiden i morse. Det snurrar så mycket i huvudet nu. Det är mäklare och ev flytt, som spökar just nu. Det är ju i alla fall tio gånger bättre än att drömma om framrusande godståg!

Nu vaknar jag i alla fall, efter en stunds sömn och inser att jag måste gå upp. Idag ska jag åka hem till Lena Forsman och fika och prata en stund. Hon har det jobbigt, efter att hennes man fick hjärtinfarkt, när de var i Turkiet för att fira Lena 50-årsdag. By the way, han heter också Johnny....

Just som jag ska sätta mig vid frukostbordet, så ringer mäklaren. Vi kom överens om igår, att han skulle ringa mig på morgonen idag, för att boka in en ny visning. Jag behöver komma dit igen, för att se om det fortfarande känns rätt. På torsdag morgon ska jag dit.

Nu måste jag lägga på ett kol, för att hinna till Lena till elva! Hinner bara tänka tanken, när Henke messar och frågar om jag kan ringa upp honom. Självklart, lilla gubben! Han berättar om att han har varit vittne vid en olycka igår kväll och behöver prata av sig en stund.

Nu är det jäkligt bråttom! Telefonen ringer igen, precis när jag ska ta på mig skorna för att åka till Lena. Den här gången är det Doris, Johnnys mamma. Självklart tar jag av mig skorna och pratar en stund. Jag messar Lena att jag blir sen.

Doris berättar att David ligger på lasarettet igen. Den här gången är det hans astma som spökar. Han är så dålig i lungorna, så att han blir säkert kvar hela veckan. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap upp och hälsa på honom på torsdag.

Lena dukar fram kaffe och bröd, när jag kliver på och lämnar fram en härligt lila minicyklamen. Hon verkar skakad av det som har hänt, men är ändå sansad. Hon känner lite som jag, att huvudet är fullt av bomull. Vi pratar om allt som har hänt och klockan bara rusar fram, så snart är det dags att åka hemåt igen.

På väg hem, tar jag vägen förbi hos Lillis. Han har glömt kvar sina glasögon i husbilen, som står parkerad hemma hos mig. Han blir därför glad, när jag lämnar fram dem och jag får en kram. Jag passar även på att krama om Henke, som tillfälligt jobbar hos Lillis.

Det är en strålande höstdag och jag får fälla ner solskyddet i bilen, för att inte bli bländad. Luften är hög och klar. Egentligen skulle man ha gett sig ut i naturen en sån här dag, men idag hinner jag faktiskt inte. Visst är det sjukt?! Och jag som inte ens jobbar!

Ändå så hamnar jag på något sätt vid bostadsrätten jag är intresserad av. Jag parkerar bilen och går sakta genom området, för att liksom känna in hur det känns. Precis bakom längan med förråden, som hör till området, ligger en liten fin lekpark. Jag kan riktigt se hur jag är där med Hailey och gungar henne sakta.

Jag känner mig som en smygtittare i området, men det bjuder jag på! Folk kan stå där och glutta bakom sina gardiner, om de vill! Jag måste ju få gå där och titta om jag vill! Nej, det är nog ingen som undrar. Det är bara jag som känner så. Dags att gå tillbaka till bilen, kanske?

När jag kommer hem, så serverar jag mig en snabb lunch bestående av yoghurt och makrillmacka. Måste gå snabbt, för snart är Ullis och Marre här. De ska lämna Simbas torrfoder, som vi har skickat efter tillsammans från England. Mycket billigare!

Jag hinner inte börja äta, innan mamma ringer för att höra hur det är. Vi pratar en stund om allt som har hänt sen sist vi pratade. Mamma undrar vad jag ska göra på fredag. Jag berättar att det är enda dagen den här veckan, som jag inte har något inbokat.

"-Bra, då kommer du hem till mig och tar en promenad runt Borsöknasjön och badar bubbelbad och dricker champagne!", säger mamma, nästan lite trotsigt. Måste ju erkänna att det är ganska enkelt att veta vad jag ska svara på den frågan. Yes!!

Ullis och Marre kommer precis, när jag har hunnit dukat undan lunchen. Hailey är nyvaken och ser så där himla gosig ut. Jag nästan sliter henne ur Marres famn. Mormors tjej!

Ullis ställer ner 5-kilossäcken med kattmat på hallgolvet. Nu vet jag en, som kommer att blir glad! När jag har hällt upp en skål med torrfoder, så öppnar jag altandörren och ruskar på skålen, så att det rasslar. Simba formligen flyger in, trots att han möter Hailey på golvet, när han rundar hörnet in till köket. Helt överlycklig, alltså!

Vi fikar och pratar en stund, medan Hailey far omkring och försöker att ta på allt som finns i räckhöjd. Nu går det undan, kan jag lova! Det dröjer nog inte länge, innan hon kan resa sig och därmed får lite mer räckvidd.

Ullis undrar vad jag ska göra på fredag och jag berättar att jag just har bestämt att vara hos mamma då. Ullis ser besviken ut. Hon hade tänkt att vi skulle gå på stan eller nåt. Jag föreslår att vi kan göra det på lördag istället. Jag ska ju på tjejfest på kvällen och har inget fint att klä mig i. Deal!

När Ullis och Marre åker hemåt igen, så lämnar jag med lite äpplen och paprikor. Det är alltid välkommet och jag hinner ju inte göra av med allt själv, heller.

Nähej, om jag skulle ta och försöka få i mig lite kvällsmat nu då. Sen har jag lovat Henke att ringa en stund. Förstår inte var tiden tar vägen! Den här dagen är ju snart slut!

Låg förmiddag

Jag har precis klivit ur sängen och börjat duka fram frukost, när telefonen ringer. Det är Ture, som ringer och undrar om det passar bra att han och Lena kommer över vid halv femtiden. Det blir toppen!

Ture och Lena är en av de fina grannar jag har här i Bälgviken. Deras dotter är i mina barns ålder och har gått i samma skola och haft en hel del kontakt. Däremot så har jag aldrig haft mer kontakt med dem än att vi har vinkat glatt på håll och via Facebook.

Det är därför jag tycker att det känns lite extra kul, att de nu har hört av sig och gärna vill komma över till mig en stund idag. De har funderat mycket på det som hände med Johnny och de tänker mycket på hur jag har haft det sen dess. Rara människor!

Min rygg och nacke är inte vad de borde vara, så jag har gått och tagit sats, för att ringa till min kiropraktor i Stockholm. Han har ju hela bilden av mina ryggproblem, så det känns naturligt att åka dit. Nu måste jag ta tag i det!

Enda kruxet är att vi, under mina besök där, pratade mycket om det här med att jag och Johnny skulle sluta jobba. Han och hans fru hade också tänkt att gå i tidig pension, så han var genuint intresserad av hur vi hade lyckats och av vad vi skulle göra sen med vårt nya, lediga liv.

Jag bestämmer mig för att ringa honom och boka en tid och att samtidigt berätta om vad som har hänt. Allt för att undvika att det blir jobbigt när jag kommer dit sen. Borde ju vara en klok ide.

Rösten bär inte riktigt när jag berättar vad som har hänt. Det blir en paus i andra änden. Jag förklarar att jag berättar det här nu, för att jag ska slippa prata om det sen, när jag kommer dit. Han förstår och beklagar och vi lägger på. Nu är det i alla fall gjort. På måndag ska jag dit.

Jag hade ju tänkt ta en uppfriskande promenad i blåsten, men nu ser jag att regnet fullkomligt vräker ner. Typiskt! Jag ringer Ullis och pratar en stund, för att ha något att göra. Hon frågar om gårdagens spadag och jag berättar hur mysigt och kul vi hade det.

Även om gårdagen var toppen, så känner jag att mitt humör är i botten idag. Kanske är det där bakslaget, som jag nästan har gått och väntat på. Idag är det en sån där dag, när det riktigt värker i hjärtat. Jag saknar honom SÅ!

En annan bidragande orsak till min låga sinnesstämning, är att mäklaren inte har visat ett livstecken sen i måndags, då jag lämnade ett bud på bostadsrätten. Märkligt! Jag skickar ett SMS till honom och ber honom att ringa mig under dagen, för att berätta om hur det går.

Nej, nu ska jag se till att få i mig lite lunch. Inte för att jag det minsta hungrig, men i alla fall. Känner mig fortfarande nöjd efter gårdagens brakmiddag på Grappa. Det måste vi snart göra om!

En dag i 180

Vilket skitväder det är idag! Det blåser och regnar. Riktigt höstrusk! Inte ens Simba vill gå ut, men har inget val, efter tredje gången han väcker mig. Sen sover jag till halv nio. Rekordtidigt uppe idag!

Jag bestämmer mig direkt för att idag ska jag banne mig städa. Det ska ju bli fint väder senare i veckan och till helgen och då vill jag ju inte ha det tråkiga kvar. Först ska jag bara....

Min nygamla, eller rättare sagt återfunna vän, Karin Harich ringer. Vi pratar en lång stund och det känns bra. Tror att vi både ger och tar, för samtalet handlar både om mig och om Karin, precis som det ska vara mellan riktiga vänner.

Precis när vi har lagt på, så ringer det på min mobil. Det är mäklaren, som inte hade hört av sig. "- Ja, jag vet inte vad som har klickat. Vi har väl helt enkelt ringt om varandra....". Yeah right! Hur som helst, så bokar vi en tid till i morgon kl. 16. "- Perfekt, tack för det!"

Jag ringer genast till Ullis, för hon har ju sagt att hon och Marre gärna vill följa med och titta. Vi pratar också en lång stund om hur vi mår och hur det går. Känns så bra med Ullis nu. Vi har kommit varandra så nära.

Hon är på rätt spår med sin sjukdom nu och har träffat en superbra beteendevetare, som hon känner förtroende för. Hoppas att det fortsätter så och att inget får störa den utvecklingen framåt.

Nu, när jag mår skapligt idag, så passar jag på att ringa till Johnnys mamma, Doris. Det är ingen mening att jag ringer, när jag själv är låg. Då drar vi bara ner varandra.

Det går lite trögt i början av samtalet med Doris. Vi är båda så ledsna, så det blir svårt att prata. Sen känner jag själv hur jag bara babblar och babblar. Jag får till och med Doris att skratta till några gånger. Känns härligt, för det var länge sedan jag hörde henne skratta.

Jag berättar, att korten nu är framkallade och att jag gärna kommer över, för att lämna dem. Vi bestämmer att jag ska komma på fredag förmiddag. Ullis, Marre och lilla Hailey följer med också. Då kommer det att bli svårt att vara ledsen, för jag menar att Hailey brukar kunna hålla låda.

När jag har pratat klart med alla i telefon, så är klockan redan lunchdags. Ja, men då slipper jag ju att städa ett tag till då, men sen är det banne mig dags!

När jag sitter och äter, så tänker jag på de fina orden, som Henke skrev om Johnny på Facebook. "Nu är du en ängel, vilket du redan var här hos oss!" Ja, det känns nästan som att Johnny var en ängel på besök i mitt liv. Vi fick hela nitton, underbara år tillsammans.

Jag tänker också på en av de fina dikter jag har fått. Anna och Peter Witt skrev, "När sorgen nästan bryter dig och allt känns hopplöst trist. Försök att minnas det du fått och inte det du mist." Den dikten har hjälpt mig in på rätt spår många gånger.

Det är så lätt, att man helgonförklarar någon som har dött, att man bara minns det som var bra. Lika lätt är det, att ta allt för givet i livet, inte minst den man har närmast. Nej, jag försöker inte helgonförklara Johnny, på något vis. Jag vill bara säga att han var den jag älskade och ville bli gammal med, inte hans änka.

Efter maten, så börjar jag att damma. Sen slår det mig att jag nog ska ringa mamma också. Dels, så är jag nyfiken på hur det har gått hos tandläkaren och hos naprapaten. Sen måste jag ju berätta att jag ska på visning i morgon. Mamma sa ju förut, att hon gärna ville följa med på den.

När städningen är klar, så känner jag mig riktigt nöjd. Dessutom har solen brutit igenom det grå molntäcket. Klockan är bara fem, så jag hinner faktiskt med en stavgångsprommis runt Lillsjön. Inte för motionen, för den är redan avklarad. Nej, för att få lite dagsljus och frisk luft.

Klockan hinner bli framåt halv åtta, innan jag får ordning på kvällsmaten. Det blir ju ingen ordning på mattiderna, när man är själv! Nåja, jag äter ju i alla fall.

Det blir rent utav stressigt, för att jag ska hinna äta klart och plocka undan till klockan åtta. Jag har spetsat mig på "Bonde söker fru", men när jag sätter på TV:n, så är det "Idol". What?! Besviken, men det går ju faktiskt att titta på "Idol" också.

Förstår inte vart dagarna tar vägen! Idag känns det inte som att jag har slagit ner rumpan en sekund. Det har gått i 180 hela dagen. Sen har jag i och för sig mått väldigt bra idag, nästan på gränsen till hysterisk. Det brukar dessvärre betyda, att jag är på väg ner i avgrunden igen. Hoppas att jag har fel!

Tur att jag ska till kuratorn i morgon, men vilken jäkla tid jag har fått! Kvart över nio på morgonen. Hur gick det till?! Var jag drogad, när jag sa OK till den tiden?! Nåja, nu har jag i alla fall ställt klockan på ringning, så då ska det väl gå bra, dvs om jag nu har gjort rätt med klockan. Inte riktigt min grej....