Lunch med Karin och byråmontering

Onsdag morgon och jodå, det känns lite bättre idag, både med revben och humör. Ändå känner jag mig håglös och kommer mig inte för att göra något mer, än att sitta vid datorn.

Då ringer Karin Harich och undrar om jag vill luncha med henne på Tuna Park. Jättegärna! Då kan jag ju ta en promenad dit och förena nytta med nöje.

Ullis ringer mig på vägen till Tuna Park. Hon berättar, att de nu har fått plats på det dagis de ville ha till Hailey. Först sa de, att det inte fanns några platser, men idag ringde de och sa att det finns en plats. Härligt!

Karin och jag träffas vid restaurangytan i Tuna Park vid tolvtiden. Karin kramar om mig hårt, så jag grimaserar lite av smärtan i revbenet. Det var det värt!

Vi äter, pratar och skrattar i närapå två timmar. Som vanligt, så flyger tiden iväg och jag ser redan fram emot nästa lunch. Nu blir det en promenad hem i snålblåsten igen.

Nu känner jag mig faktiskt lite piggare, när jag fick lov att fixa mig lite. Även om jag kan gå ut utan smink, så ser man mycket piggare ut med lite mascara i alla fall. Man kan ju i alla fall lura sig själv.

Jaha, då var det lika trist igen då. Jag går av och an, när jag inte sitter vid datorn och blippar. Jag ringer mamma, för att höra hur besöket på röntgen har gått. Hon var hos sin läkare i går och fick remiss till röntgen, för sina smärtor i ländrygg och nacke.

Mamma berättar att Lillis har varit till Jysk och köpt en byrå, som ska stå i badrummet. Han håller på att bli galen av alla delar och skruvar. Jag hör i bakgrunden, hur han grymtar och har sig. De undrar om jag har lust att hjälpa till. Absolut! Slänger mig på cykeln och tar sikte på Vilsta.

Lillis håller på och gör sig iordning. Han ska iväg och spela kort med några kompisar. I det ögonblicket, så bestämmer jag mig för, att byrån ska vara ihopskruvad och på plats, när han kommer hem. Precis vad jag behövde, en liten utmaning.

Även om det tar i princip hela kvällen, så går det ändå bra att få ihop alla delarna till en byrå. Dessutom, så känner jag nästan ingenting i revbenet. Det är bara när jag ger mig på att bära in byrån själv till badrummet, som jag känner av det lite.

Precis när jag har konkat in byrån till badrummet, så tappar jag greppet och byrån kraschar ned på toalettsitsen. Aj då! Byrån klarar sig utan skador, däremot så spricker toalocket, som är av plast. Ja ja, men det kan ju inte kosta många kronor att köpa ett nytt.

Nöjd med mitt dagsverke, så sätter jag mig på cykeln och far hemåt igen. Luften är ganska kylig, men jag har varma kläder, så det blir en skön kvällstur.

Hemma igen, så är jag ju lite nyfiken på vad som har hänt på Facebook och bloggen, så jag parkerar en stund vid datorn, även om det är ganska sent. Jag är helt enkelt inte trött ännu. Den uppfriskande cykelturen gjorde att jag piggnade till lite.

Det är inte många vänner online. De flesta har väl krupit till kojs. Munhuggs ändå med några pigga själar en stund. Sen funderar jag på att blogga om dagen, men så känner jag hur trött jag egentligen är. Det får helt enkelt vänta till i morgon. Därav detta inlägg i efterhand.

Fikabesök

Det är fortfarande mörkt, när jag vaknar av att Simba vill krypa ner under täcket. Självklart får han krypa under täcket och gosa en stund. Så mysigt med hans mjuka päls mot min bara kropp. Vi somnar om så.

När jag vaknar nästa gång, så är det hög tid att stiga upp, om jag ska hinna göra mig i ordning innan jag får besök. Karin Harich ska komma på fika vid halv elva. Sen kommer Lena Forsman vid tolvtiden.

Det kommer ner något, som liknar snöblask, när jag går till Ica Stenby för att handla fikabröd. Trottoarerna och gångbanorna är isiga och jag går som om jag har gjort något stort i byxan. Tänk vad bra det är att ha så nära till affären! Det är jag definitivt inte bortskämd med sen tidigare!

Karin kommer på utsatt tid och går, även hon, lite stelt på den hala gångstigen. Thomas och Karin har köpt mig en liten söt kyckling, som har toppluva och skridskor på sig. De kunde se mig i den lilla kycklingen - på skridskor, på väg ut i en ny framtid. Ha, ha, så passande!

Jag visar Karin runt i min lilla lägenhet. Jag är stolt som en tupp över vad jag har lyckats åstadkomma på så kort tid. Karin kramar om mig och tycker att det är fantastiskt och kul att se mig så glad.

Tiden går fort, som det gör när man har det trevligt och snart är det dags för Karin att åka hemåt. Jag vinkar genom altandörrarna till Karin, som halkar fram mot parkeringen.

Det går inte lång stund innan Lena plingar på dörren. Hon har med sig ett paket, som jag öppnar direkt efter att jag har visat henne runt. Det är en jättefin ljushylla i spegelglas och svart smide....

Den ska givetvis inte stå på ett element, men jag måste tänka till lite innan jag börjar banka upp saker på väggarna. Sakta men säkert, kommer det att mogna fram vart allt ska sitta.

Lena säger att hon har en till present, som var meningen att hon skulle smyga in, utan att jag ser det. Jag vänder mig mot diskbänken, medan Lena riggar upp något i sovrummet. Vad har hon nu hittat på?! Nästan så att jag blir lite nervös.

"-Nu får du komma och titta!", ropar Lena från sovrummet. Mitt bland mina gosedjur på sängen, sitter en orange älg, en Hälge. Lappen på honom säger att han är en "barnslig älg". Det hjärtformade kortet från Lena säger mycket....

Tänk vilka fina vänner jag har kring mig! Jag är SÅÅ tacksam och glad för att ni finns!

Precis när Lena har tagit på sig sin jacka och ska öppna ytterdörren, så plingar det på. Vem kan det vara? Jag väntar inget mer besök.

Det är Ninni, ordförande i bostadsrättsföreningen, som kommer med en fin julblomma från styrelsen och önskar mig välkommen....

Givetvis, så ber jag Ninni att komma in. Jag kramar om Lena och vi säger hej då. Sen visar jag Ninni runt och hon verkar gilla det hon ser.

Vi pratar länge och väl och jag känner att vi kommer riktigt bra överens. Eftersom vi har blommor och trädgård, som gemensamt intresse, så börjar vi redan nu planera vad vi ska göra för fina blomsterarrangemang till sommaren. Kul!

Jag ringer till mamma och pratar en stund om alla trevliga besök jag haft på förmiddagen. Mamma frågar om jag vill komma till dem i morgon eftermiddag och äta kalops. Gissa om jag vill!

Simba vågar sig fram en stund nu, efter att alla farliga tanter har försvunnit. Jag hade egentligen tänkt att åka och handla nu, men jag får helt enkelt lov att sätta mig en stund och gulla med Simba. Stackars liten, är ju helt förvirrad!

Nu har jag varit och handlat en sväng och är riktigt glad över att vara hemma igen. Det är ju helt hysteriskt i affärerna, nu när det är fredag eftermiddag. Ja, jag skulle ju ha kunnat valt en annan tid, men nu gjorde jag inte det.

Lite mat och vin på det här, så kommer jag att må som en prinsessa i min nya, fina lägenhet. Jag är gjuten framför TV:n ikväll, för att se finalen av Idol.

Städdag med fikabesök

Idag vaknar jag tidigt, med min mått mätt. Klockan är runt åtta, när jag börjar med frukosten. Jag känner mig utsövd, även om Simba har väckt mig flera gånger under natten. Kanske kroppen och själen äntligen har kommit ifatt, i alla fall när det gäller sömn.

Tanken är att jag ska städa på förmiddagen, men jag drar mig in i det längsta. Kommer att tänka på att Karin inte mådde så bra igår, så jag kanske skulle ta och ringa henne, för att höra hur hon mår idag. Ingen hemma, eller så orkar hon inte svara, helt enkelt. Jag vet hur det kan vara ibland.

Jag sätter mig vid datorn, för att skriva ett meddelande till Karin. Då ringer telefonen. "-Hej, det är Karin! Hur är det?" Jag frågar Karin om hon har sett att jag ringde bara för en minut sedan. "Näej, här har ingen ringt!" Konstigt, jag ringde ju nyss!

När jag tänker till, så har jag slagit fel nummer. Men är det inte konstigt, att Karin kommer på tanken att ringa mig, när jag just har tänkt på henne?! Jag blir lite lätt knottrig, när jag tänker på vad det är som styr det vi gör och känner.

Vi pratar en lång stund och samtalet innehåller både allvar och härliga skratt. Det känns så otroligt skönt att kunna ge av sig själv, samtidigt som man får så otroligt mycket tillbaka. Du är en guldgruva, Karin!

Städa var det ju! Grejen är den, att jag känner verkligen för att städa nu, när jag har boostat ny energi från Karin. Jag bestämmer mig raskt för att det bara blir dammsugning. Dammningen kan vänta ett tag till. Det går ju som en dans!

När jag ändå är i stöten, så passar jag på att torka av golven också. Känns fräscht att få göra det. Energin formligen sprudlar i kroppen! Finns till och med lite energi kvar, så att det räcker till en promenad runt Lillsjön, innan lunch.

Det är ett riktigt härligt höstväder, med sol och starka färger, även om det blåser lite kallt. Är man bara rätt klädd, och det är jag, så kan man njuta av varje sekund. Det känns så skönt, att få vara ensam med tankarna och få andas den friska luften. Terapi på hög nivå!

När jag kommer hem, så kokar jag makaroner, en rejäl laddning, och mikrar lite köttbullar till. Nu har jag kokta makaroner till flera mål. Smakar gott med lite mat nu, efter den raska promenaden.

Doris ringer och berättar att David får komma hem från lasarettet redan i morgon. Vi hade ju planerat att åka dit tillsammans i morgon, för att hälsa på och för att äta lunch tillsammans. Nu får vi ses en annan dag i nästa vecka istället, bestämmer vi.

Nu är det hög tid att börja förbereda äppelpajen, jag har tänkt göra, innan Tiina kommer på besök. Ska bli kul att träffa Tiina. Vi jobbade samtidigt på Fb Data i Hållsta, för många år sedan. Tiina har varit med om stor sorg och vill gärna kunna dela med sig av sina erfarenheter till mig.

När äppelpajen står i ugnen, så passar jag på att duscha och tvätta håret. Jag vill ju vara fin och iordning, när Tiina kommer. Hon är alltid så himla pigg och fräsch, så det känns bra att inte vara alltför sunkig själv, när jag står där i hallen och tar emot.

Allt är klart och nu sitter jag återigen som en sällskapssjuk gammal nucka och väntar. När det knackar på dörren, så tror jag givetvis att det är Tiina, men det är Sanna, Nillas dotter, som vill låna några filmer. Hon är så gullig och hon får givetvis låna hur många filmer hon vill.

Nu är det i alla fall Tiina, som kommer. Superfräsch och med en presentpåse och en kondispåse. Vi kramas och det känns bra, redan från början.

När jag har visat Tiina runt, så slår vi oss ner i köket, i väntan på att kaffet ska puttra klart. Redan under tiden, när jag visade runt, så har vi börjat prata om allt som har hänt. Känns väldigt lätt och fint. Jag lyssnar intresserat på det Tiina har att dela och vi känner att det finns en hel del likheter, även om en sorg aldrig kan vara en annan lik.

Tiina har ett väldigt djup och en stor insikt i livet. Jag blir riktigt imponerad. Nej, det är nog fel uttryck. Snarare berörd och tagen av det vi nu delar. Vi delar våra innersta tankar om sorg, men även om annat i livet. Helt otroligt hur det kan klicka så där, fast vi egentligen aldrig tidigare har varit så nära.

Det blir "Bonde söker fru", som sätter punkt för vårt samtal. Även Tiina brukar göra som jag, bädda ner sig i sängen bland kuddarna, för att få låta sig roas av förälskelser och pinsamheter, blandat huller om buller. Man blir bara så glad!

Jag hinner ringa både till Ullis och till Henke, innan jag bäddar ner mig framför TV:n. Jag bestämmer med Henke att vi ska ses i Stenby straxt innan tio i morgon. Han ska hjälpa mig att göra en sista bedömning av bostadsrätten, innan jag bestämmer mig. Sen att jag redan har bestämt mig, det är en annan sak!

Efter visningen i Stenby i morgon, så är det dags att träffa beteendevetaren igen. Nu är det två veckor sedan jag var där och det ska bli skönt att få komma dit igen. Känns bra att ha någon utanför den närmsta kretsen att bolla alla tankar och känslor med.

Ullis och jag bestämmer att jag ska ringa sen, efter besöket på vårdcentralen. Vi ska äta lunch tillsammans, nu när det inte blev av med Doris. Verkar som att även morgondagen blir en innehållsrik dag.

En dag i 180

Vilket skitväder det är idag! Det blåser och regnar. Riktigt höstrusk! Inte ens Simba vill gå ut, men har inget val, efter tredje gången han väcker mig. Sen sover jag till halv nio. Rekordtidigt uppe idag!

Jag bestämmer mig direkt för att idag ska jag banne mig städa. Det ska ju bli fint väder senare i veckan och till helgen och då vill jag ju inte ha det tråkiga kvar. Först ska jag bara....

Min nygamla, eller rättare sagt återfunna vän, Karin Harich ringer. Vi pratar en lång stund och det känns bra. Tror att vi både ger och tar, för samtalet handlar både om mig och om Karin, precis som det ska vara mellan riktiga vänner.

Precis när vi har lagt på, så ringer det på min mobil. Det är mäklaren, som inte hade hört av sig. "- Ja, jag vet inte vad som har klickat. Vi har väl helt enkelt ringt om varandra....". Yeah right! Hur som helst, så bokar vi en tid till i morgon kl. 16. "- Perfekt, tack för det!"

Jag ringer genast till Ullis, för hon har ju sagt att hon och Marre gärna vill följa med och titta. Vi pratar också en lång stund om hur vi mår och hur det går. Känns så bra med Ullis nu. Vi har kommit varandra så nära.

Hon är på rätt spår med sin sjukdom nu och har träffat en superbra beteendevetare, som hon känner förtroende för. Hoppas att det fortsätter så och att inget får störa den utvecklingen framåt.

Nu, när jag mår skapligt idag, så passar jag på att ringa till Johnnys mamma, Doris. Det är ingen mening att jag ringer, när jag själv är låg. Då drar vi bara ner varandra.

Det går lite trögt i början av samtalet med Doris. Vi är båda så ledsna, så det blir svårt att prata. Sen känner jag själv hur jag bara babblar och babblar. Jag får till och med Doris att skratta till några gånger. Känns härligt, för det var länge sedan jag hörde henne skratta.

Jag berättar, att korten nu är framkallade och att jag gärna kommer över, för att lämna dem. Vi bestämmer att jag ska komma på fredag förmiddag. Ullis, Marre och lilla Hailey följer med också. Då kommer det att bli svårt att vara ledsen, för jag menar att Hailey brukar kunna hålla låda.

När jag har pratat klart med alla i telefon, så är klockan redan lunchdags. Ja, men då slipper jag ju att städa ett tag till då, men sen är det banne mig dags!

När jag sitter och äter, så tänker jag på de fina orden, som Henke skrev om Johnny på Facebook. "Nu är du en ängel, vilket du redan var här hos oss!" Ja, det känns nästan som att Johnny var en ängel på besök i mitt liv. Vi fick hela nitton, underbara år tillsammans.

Jag tänker också på en av de fina dikter jag har fått. Anna och Peter Witt skrev, "När sorgen nästan bryter dig och allt känns hopplöst trist. Försök att minnas det du fått och inte det du mist." Den dikten har hjälpt mig in på rätt spår många gånger.

Det är så lätt, att man helgonförklarar någon som har dött, att man bara minns det som var bra. Lika lätt är det, att ta allt för givet i livet, inte minst den man har närmast. Nej, jag försöker inte helgonförklara Johnny, på något vis. Jag vill bara säga att han var den jag älskade och ville bli gammal med, inte hans änka.

Efter maten, så börjar jag att damma. Sen slår det mig att jag nog ska ringa mamma också. Dels, så är jag nyfiken på hur det har gått hos tandläkaren och hos naprapaten. Sen måste jag ju berätta att jag ska på visning i morgon. Mamma sa ju förut, att hon gärna ville följa med på den.

När städningen är klar, så känner jag mig riktigt nöjd. Dessutom har solen brutit igenom det grå molntäcket. Klockan är bara fem, så jag hinner faktiskt med en stavgångsprommis runt Lillsjön. Inte för motionen, för den är redan avklarad. Nej, för att få lite dagsljus och frisk luft.

Klockan hinner bli framåt halv åtta, innan jag får ordning på kvällsmaten. Det blir ju ingen ordning på mattiderna, när man är själv! Nåja, jag äter ju i alla fall.

Det blir rent utav stressigt, för att jag ska hinna äta klart och plocka undan till klockan åtta. Jag har spetsat mig på "Bonde söker fru", men när jag sätter på TV:n, så är det "Idol". What?! Besviken, men det går ju faktiskt att titta på "Idol" också.

Förstår inte vart dagarna tar vägen! Idag känns det inte som att jag har slagit ner rumpan en sekund. Det har gått i 180 hela dagen. Sen har jag i och för sig mått väldigt bra idag, nästan på gränsen till hysterisk. Det brukar dessvärre betyda, att jag är på väg ner i avgrunden igen. Hoppas att jag har fel!

Tur att jag ska till kuratorn i morgon, men vilken jäkla tid jag har fått! Kvart över nio på morgonen. Hur gick det till?! Var jag drogad, när jag sa OK till den tiden?! Nåja, nu har jag i alla fall ställt klockan på ringning, så då ska det väl gå bra, dvs om jag nu har gjort rätt med klockan. Inte riktigt min grej....

Sammanfattning onsdag

Känner att jag inte orkar skriva så mycket idag, så jag ska försöka att sammanfatta dagen lite kort i alla fall.

Har varit på en mycket trevlig och god lunch, hemma hos Karin Harich, tillsammans med Eva-Lena och Maria. Tack Karin!

Efter det en kort sväng in till apoteket och mataffären. Sen tillbaka hem igen, där huset var fullt med barn, flickvänner och barnbarn. De hjälper mig att måla och det går riktigt bra.

Har pratat med Johnnys syster, Siw en bra stund i telefon. Hon och hennes man kommer ut till mig på fredag.

Nu har jag just kommit hem igen efter att ha fått ryckt ut med en bensindunk till Henke. De var ute och fiskade i hans båt och fick soppatorsk mitt ute på sjön. Nu håller de på och paddlar för fullt för att ta sig till bryggan, där jag har lämnat bensindunken. Tur att han har en snäll mamma, som kan komma till undsättning!

Sen hoppas jag på att få hjälp av Henke med att sätta ihop låtarna på en skiva till begravningen. Officianten kommer ju i morgon och då måste det vara klart.

Nu är jag helt slut i knoppen och sparar på krutet till i morgon. Kommer nog att kräva lite kraft. Natti, natti!

Upp och ner

Känner mig stark idag, när jag vaknar vid åttatiden. Hade lite svårt att somna igår, men när jag väl hade somnat, så fick jag sova ganska bra sen.

På morgonrundan möter jag en granne och stannar till för att prata. Känner att det funkar bra utan att jag blir ledsen. Känner mig tom, men sansad. Jag klarar till och med en kram utan att börja tjuta, innan jag går vidare med mina stavar.

På vägen passerar jag stället, där Henke hjälper till att klyva ved. Jag stannar till och ger honom en kram och frågar hur dags han kommer hem för att äta lunch."Tolv, ja det blir bra!".

När jag kommer hem, så ser jag att Karin har lämnat ett meddelande på svararen. Tack, Karin! Känns skönt att vet att du finns där, men att du även förstår om jag inte orkar just nu.

Tio i tolv kommer Henke hem och jag har börjat laga spagetti och köttfärssås. När jag står där och rör i grytorna, så ringer läkaren från Fröslunda vårdcentral upp. Jag hade egentligen ingen telefontid förrän på onsdag morgon, men det verkar som att han har gjort ett undantag. "Plötsligt händer det!"

Jag stänger av plattorna på spisen och vi pratar en stund om min situation. Jag kommer ju att behöva förnyat recept på flera av mina mediciner. Känns bra att kunna diskutera lite så här fram och tillbaka. Han får mig att inse att jag faktiskt behöver de här medicinerna nu, när jag går igenom den här svåra perioden. Jag behöver inte känna mig som värsta knarkaren!

Även om det är lite för tidigt för mig, så gör jag Henke sällskap med en portion spagetti och köttfärssås. Smakar bra! Jag måste ju försöka att äta bra, så att jag inte mår sämre bara för att jag är hungrig.

Efter maten, så sätter sig Henke vid Johnnys dator och går igenom de kort vi har på datorn. Han har ju planer på att göra ett nytt bildspel, som vi kan visa under begravningen. Vi har ju så otroligt mycket fina kort på Johnny!

Efter att Henke har gått tillbaka till vedklyvningen, så känner jag plötsligt en lust att fortsätta måla på huset. Jag byter om till mina målarkläder och börjar flytta undan saker från fasaden. Helt plötsligt, så rinner all energi ur mig. Jag känner mig kraftlös i armar och ben och klumpen i bröst och mage börjar växa till sig.

Det är bara att ge upp och inse att jag SKA inte måla. Jag har ju blivit erbjuden hjälp och dessutom tackat ja, så nu får jag väl ändå ta och skärpa mig. Jag behöver inte alltid vara så duktig!

När jag har bytt om till andra kläder igen, sätter jag mig och lyssnar igenom cd-skivnorna med Johnnys musik. Det tar emot att planera hans begravning, men det är bara att bita i det sura äpplet. DET HAR FAKTISKT HÄNT!!

Jag pratar med mamma en stund och berättar hur jobbigt det är. Samtidigt känner jag mig lite nöjd över att jag faktiskt har kommit en bit på väg. Nilla ringer och jag berättar samma sak för henne. Sen är det Ullis tur också. Tur att det finns folk att terra!

Nu känner jag mig ganska nöjd med musiken. Sen har jag ingen aning om det är för få låtar eller om det är för mycket. Det får vi se på torsdag, när officianten kommer. Nu har vi i alla fall något att utgå ifrån.

Stärkt av min framgång med musikvalet, sätter jag mig vid Johnnys dator och börjar titta igenom de bilder som ligger på datorn. Det är alltså hundratals kort från 2006 och framåt vi pratar om.

Det slår mig direkt att vi har haft ett så bra liv tillsammans. Vi har gjort så mycket kul tillsammans och vi har verkligen varit duktiga att ta kort på våra guldstunder också. Johnny ser så lycklig ut på bilderna. Det är då det blir lite jobbigt att ta in verkligheten.

Vart gick det snett, egentligen?? Har ingen aning! Vi hade ju så fint tillsammans och gjorde verkligen allt tillsammans. Men någonstans måste det ju ha gått riktigt snett....utan att jag kunde veta.... Nu kommer de där jobbiga tankarna igen. Men det var ju Johnnys eget beslut, inte mitt! Så ja, tillbaka på spåret igen.

Jag skapar två nya mappar på datorn, en till Doris och David och en till bildspelet. Jag har lovat Doris och David att de ska få alla tänkbara bilder på Johnny och jag har lovat Henke att plocka ut de bilder, som jag vill ha med i bildspelet.

Det tar verkligen på krafterna att titta på alla bilder. Min älskade lilla gubbe, varför finns du inte mer?! Jag vill ju bara ha dig tillbaka! Varför lämnade du mig så här?! Det gör SÅÅ ont!

Jag bryter samman och börjar gråta hysteriskt. Snörvlande ringer jag Ullis och tjuter en stund i hennes öra. Hon har det kämpigt själv och har en kinkig Hailey, som är förkyld och har feber. Ändå lyssnar hon till mina gråtattacker och får mig att må lite bättre. Tack, Ullis!

Snart är förtvivlan stor igen och jag slår numret till Karin, som redan tidigare idag har erbjudit sitt stöd. Vi pratar länge och det känns mycket bättre. Karin undrar om jag kommer på onsdag, då hon har bjudit mig, Maria och Eva-Lena på lunch och det vill jag inte missa för allt smör i Småland. Tack, Karin!

Hinner precis tänka tanken, att jag inte har skrivit något på bloggen idag och att det kanske kan lätta lite på trycket. Då ringer Lena Forsman. Givetvis börjar jag storgråta igen, när hon frågar hur det är med mig. Efter ca 1½ timmes värdefullt samtal., så avslutar vi. Tack, Lena!

Jag tar en skön dusch och svidar om till morgonrocken. Sen inser jag att det nog skulle vara rätt så skönt att få skriva av mig på bloggen. Sagt och gjort! Nu blir det i alla fall sängen. Kanske även hinner med att se sena TV-nyheterna. Tack för idag och godnatt!

Torsdag kväll och besök

Igår kväll hällde jag upp ett glas vin istället för att ta Sobril. Ja, jag vet, det är ju torsdag och mitt i veckan, men jag skiter faktiskt i det! Man behöver inte alltid vara så himla präktig!

Jag känner mig lite ensam och liten och då dyker Karin Harich upp i min skalle. Vi har jobbat tillsammans många år här ute i Hållsta, på den glada Fb Data-tiden. Jag ringer Karin och vi pratar och gråter en stund. Plötsligt ringer det på dörren. Perfekt, jag som sitter här och dricker vin mitt på blanka torsdagen! "Karin, jag ringer tillbaka till dig sen!"

Utanför på farstubron står ett par förtvivlade grannar. Jag ber dem kliva in och jag kramar om dem och börjar givetvis att gråta. Det blir alltid så när jag träffar folk. Är väl förhoppningsvis ett sundhetstecken, att man kan gråta och visa vad man känner.

När jag har sansat mig lite, så ursäktar jag mig och berättar att jag sitter och dricker vin. Känner mig som en sämre vinalkis, men de viftar bort min kommentar och vi går in och sätter oss i soffan. Jag berättar allt det hemska som har hänt, från början till slut och säger att det känns väldigt skönt att de har kommit ner till mig.

De visste inget förrän i fredags och trodde då länge att det bara var ett rykte. När de sedan såg alla blommorna vid järnvägsövergången och alla bilar på min uppfart, så kunde de lägga ihop ett och annat. Sen har de avvaktat med att komma, för att de inte riktigt visste hur de skulle närma sig. Jag vet, vi är lite lika, håller oss gärna för oss själva.

Känns väldigt skönt att få prata med dem och de öppnar sig för mig på ett sätt som de aldrig har gjort tidigare. De erbjuder sin hjälp med vad jag än behöver. Så snälla och omtänksamma!

När grannarna har gått, så ringer jag upp Karin igen och vi pratar länge. Vi pratar både om det tråkiga som hänt och vad som händer med begravning och sånt, men även glada saker, så att vi får skratta lite också. Konstigt hur man kan svänga i humöret, från en sekund till en annan. Mitt i gråten kan jag också börja skratta. Egentligen ganska skönt, förvirrande, men ända skönt!

Efter en uppfriskande dusch tar jag Simba och min Cornelius, kaninen jag fick av Maria och Eva-Lena, och kryper till sängs. Jag har TV:n på för att se nyheterna, men medicinerna börjar göra sitt och jag kisar med ena ögat mot TV:n utan att riktigt förstå vad som händer. Tydligen dags att sova och hoppas att morgondagen blir en bra dag.

Trevlig torsdag

Idag har jag mycket att göra och det är bara kul saker, så det känns bra när jag kliver upp ur sängen. Det blir ingen morgonrunda idag. Dels så tror jag att min kropp behöver återhämta sig efter alla toktäningspass den senaste tiden, dels så måste jag sätta fart för att hinna hem till Karin Harich till klockan elva.

Karin och jag har jobbat tillsammans i Hållsta och även ett tag på Swedbank. Hon är en väldigt glad och härlig människa. Man får liksom en energiboost varje gång man träffar henne. Jag har varit på väg att hälsa på Karin så många gånger tidigare, men aldrig riktigt kommit mig för. Vi har trots allt hållit kontakten under åren via bl a Facebook....

Karin är gift med Thomas Wikman, som har varit min chef under några år när jag jobbade i Hållsta. Vi hade många givande samtal om livet i stort och smått och stöttade varandra i svåra situationer. Jag delade med mig av mina erfarenheter från min skilsmässa när Thomas lämnade sitt tidigare äktenskap. Med andra ord så är även Thomas en god vän, inte bara en fd chef....

Jag tar vägen förbi Fröslunda Tobak för att köpa en blomma till Karin och Thomas. Det är ju trots allt första gången jag kommer till deras hus i Borsökna och då kan det ju kännas bra att ha en blomma med sig i alla fall. Jag har en ide om att jag ska köpa solrosor, men det finns inga där. Däremot så finns det gul gerbera som ser exakt ut som solrosor, så det får bli tre sådana i en fin, liten bukett....

Jag hittar rätt redan vid första försöket till Karins och Thomas hus och parkerar bilen på gatan utanför. Thomas står och påtar i garaget och jag ser Karin genom fönstret. Det blir givetvis två bamsekramar när jag kliver in. Vilket hus de har! Så himla fint! Full nockhöjd i taket, stora öppna ytor, vackra marmorgolv, mm, mm..... Synd att jag inte tog några kort!

Karin och jag har så mycket att prata om. Thomas åker iväg och handlar så att vi kan prata bara vi två. Det känns att det har gått många år sedan vi riktigt pratade, för orden bara sprutar ur oss och tiden bara skenar iväg. Vi konstaterar båda två att vi har väldigt mycket att ge varandra och att vi bara måste träffas igen. Hoppas verkligen att det blir av bara. Jag är ju inte så bra på det där med att hålla kontakten med gamla vänner.

När jag åker från Karin och Thomas, så tar jag vägen över stan för att handla det vi behöver i matväg. Dessutom behöver jag in på bolaget för att handla en flaska bubbel till Per och Carina, som vi är bortbjudna till ikväll. När jag vänder hemåt igen, så tar jag vägen förbi Fröslunda Tobak och köper en likadan bukett med gerbera till även Per och Carina. Den var ju så himla fin!

Vilken lyx! Vi blir upphämtade hemma av Per, som hänger upp våra cyklar bak på bilen och kör oss till Skogstorp. Då har vi bara hemfärden att tänka på. Jag packar med regnjacka, eftersom vi har sett att prognosen för i natt inte ser så lovande ut.

Det blir kräftor, räkor i kräftlag och ädelostpaj. Allt är lika pyssligt och fint ordnat som vanligt hemma hos Per och Carina. Vi parkerar oss på deras trevliga altan under tak och går loss på det goda....

Medhavd kofta och jacka åker snart på, då det drar ihop sig till oväder. Vi vill trots allt sitta kvar och mysa under taket på altanen och Per fyrar på infravärme både högt och lågt. Så här glada och nöjda ser värdparet ut när vi har ätit klart....

Efter maten går vi ner i deras gillestuga och kör lite Xbox Kinekt, till deras dotter, Agnes stora förtjusning. Hon ligger till slut på golvet och bara vrider sig av skratt. Tror inte att vi är så bra på det där med Xbox Kinekt, men det bjuder vi på.

När vi sätter oss på altanen igen och mörkret börjar sänka sig över Skogstorp, ser vi blixtar som lyser upp himlen och hör avlägset muller. Hmm, bådar inte gott inför vår hemfärd på cykel. Åskan kommer närmare och närmare och snart är den precis över oss och det är då bara att avvakta tills det värsta har gått över innan vi kan trampa hemåt.

Klockan hinner bli en bra bit efter ett innan vi inser att regnet nog inte kommer att avta. Det är bara att svida om till regnställ och cykelhjälm och vända kosan hemåt. Känns ju sådär, men vi är ju snart hemma så det är bara att gilla läget. Vi lovar Per och Carina att messa när vi har kommit hem ordentligt.

Så här kul ser jag ut när vi kommer hem efter tolv kilometer i ösregn....

Sömnen blir inte så långvarig som vi önskar, då det brakar loss ett praktfullt åskväder under de tidiga morgontimmarna. Blixtarna och smällarna avlöser varandra och regnet bara vräker ner. Man känner sig lite liten där man ligger. Det bara fräser i klockradion och Johnny springer runt och drar ur kontakterna till datorer och TV.

Idag har vi egentligen tänkt att börja tvätta fasaden på huset, men jag tror att det får vänta tills i morgon. Vi är supertrötta och sega efter en trevlig kväll hos Per och Carina och sen ska Ullis, Marre och lilla Hailey komma ut på fika på eftermiddagen. Känns som att vi har lite annat att göra idag än att tvätta hus.