Seg söndag

Oj, oj, idag är det inte kul att vakna. Det blev alldeles för sent och mycket att dricka igår. Däremot, så hade jag verkligen en toppenkväll och då kan det väl vara värt, att man är lite seg nästa dag.

Det tar tid att komma igång, men snart står jag nyduschad och klädd och väntar på att Henke och Johanna ska komma. De har lovat att följa med mig till Bälgviken, för att träffa de nya husägarna. Det är alltid skönt att ha någon med.

När vi kommer till huset i Bälgviken, så har de nya ägarna redan kommit. De har skottat upp hela garageuppfarten och väntar nu på, att få titta på vad jag har att sälja till dem. Det är väl främst gräsklipparen, som jag kan sälja. Resten av prylarna lämnar jag bara kvar. I gengäld, så lovar de att slänga det de inte vill ha. Skönt!

Nu är det verkligen på allvar, tänker jag, när jag sitter i bilen och ser mitt hus för sista gången. Känns väldigt konstigt! Jag vinkar åt mina gamla grannar och de önskar mig lycka till med mitt nya liv. Jag kommer att sakna alla fina människor, här i byn.

Trots allt, så är det en stor lättnad jag känner också. Sorgen klarade jag av förut, när jag och Lillis var och tömde garaget. Då brast alla fördämningar och jag tillät mig själv att låta sorgen ta över, för en dag. Nu mår jag mycket bättre igen och ser till och med framåt en smula.

Vi stannar till i Skogstorp och äter varsin geggig pizza. Precis vad jag behöver, en dag som denna! Sen var inte blandningen av kebabkött, räkor, skinka och champinjoner, någon höjdare. Jag har ju ätit bättre pizzor här, om jag säger så.

Proppmätta, far vi vidare mot Stenby. Snön vräker ner och det blåser kraftigt. Känns som det blir soffläge, när jag kommer hem sen. Känner jag mig själv rätt, så blir det väl snarare datorläge. Same, same....

Ullis ringer på Henkes mobil, när vi nästan är hemma hos mig. Hon är väldigt upprörd över något. Det förstår man av Henkes snabba och hetsiga svar. Nu är både jag och Johanna jättenyfikna på vad som har hänt, när han avslutar samtalet.

Henke berättar, att Ullis bad honom att lyssna på ett ljud, för att sen kunna förklara vad det var som var fel. Sen glömde hon att berätta, att det var bilen, som lät. Henke fick lov att höja rösten, för att få Ullis att förklara lite bättre. När han förstod att det var bilen, som lät så illa, så bad han dem att ögonblickligen stänga av den.

Vore väl typiskt om det skulle hända Ullis och Marre något mer skit nu! Tankarna snurrar vilt i mitt huvud, kring det här med deras bil. Kan det fanimej aldrig ta slut på elände?! Känns som att vi alla skulle behöva en lugn period nu, ett bra tag framöver.

Ullis ringer ganska snart och berättarför mig, att det inte var något allvarligt med bilen, som Henke först trodde. Ljudet kom inte från motorn, så det är nog ingen större fara. Återstår dock att kolla vad det är, men det kan nog Henke ordna. Pust!

Ullis berättar också, att hon inte mår så bra. Hon är orolig, för att hon har fått blå naglar och händer och ögonen har blodsprängningar och är lite gula. Givetvis, blir jag också skitorolig. Ullis håller ju på och trappar upp sin nya medicin, så hon lovar att kolla upp, om det kan vara biverkningar.

En stund senare messar hon tillbaka, att det "bara" är normala biverkningar och inget att oroa sig för. Lättare sagt än gjort då, men OK då!

Som jag trodde, så blir det hela eftermiddagen och stor del av kvällen vid datorn. Tiden bara rusar iväg, när man sitter där och kollar runt. Så länge man även träffar folk "in real life", så är det väl ingen fara, tycker jag. I så fall är väl TV lika illa.

Jag har två nya kompisar på Facebook, sen igår. Vi fann ju varandra direkt, jag och Fridas härliga tjejkompisar. Kul att få lite nya bekantskaper också, även om jag har svårt att "underhålla" mina gamla vänner. Måste bli bättre på det där!

Som ett kvitto på det jag just skrev, så ringer Nilla. Vi pratar riktigt länge och det är som, att vi aldrig har varit ifrån varandra, fast vi inte har träffats ordentligt, på säkert tre månader. Noll startsträcka. Skönt med såna vänner! Däremot, så har vi väldigt svårt att få till en träff. Alla har fullt upp med sina liv, även jag.

Nu har jag i alla fall varit duktig och lagt upp ett sk evenemang på Facebook, om kommande flyttloppis. Vi är ju tre generationer i släkten, som har flyttat under en tvåmånadersperiod. Tänk vad mycket prylar det är då, som man vill göra sig av med, eller byta ut! Blir jättekul!

Nu ska jag försöka komma i säng i tid, så att jag kan vakna pigg, positiv och utvilad i morgon.

Lill-lördag

Alltså, jag är ju inte lite knäpp! I går kväll, när jag som vanligt tände ljuset i fönstret för Johnny, så gav jag mig den på att jag skulle se när ljuset slocknade. Fick för mig att jag ev skulle kunna uppleva något speciellt då. Det blev lite symboliskt, det där med att ljuset skulle slockna.

Grejen är den, att det var mycket mer kvar av värmeljuset, än vad jag trodde. Jag låg i så där 1½ timma och kikade på ljuset, som aldrig ville slockna. Simba ville ha uppmärksamhet och jag rusade upp, snabbt som bara attan, för att inte ljuset skulle hinna slockna.

Vad händer sen? Jo, jag somnar straxt innan ljuset slocknar, så där runt ett-tiden. Bra där, Lena! Inte för att jag vet vad jag egentligen hade tänkt att jag skulle få uppleva, men ändå....

Inte undra på att klockan nästan är tio, när jag bestämmer mig för att vakna till och gå upp. Simba har varit ute sen före åtta, så han är givetvis överlycklig, när jag öppnar altandörren. Det låter nästan som att han säger "Mamma", när han kommer in och mitt hjärta smälter.

Idag har jag mycket att stå i. I alla fall om jag ska tro på den "att-göra-lista", som jag har lagt upp i Outlook. Efter frukost, så börjar jag med att göra rent spisfläkten och kryddhyllan, som står ovanför spisen. Är det flottigt, eller flottigt?!

Jag har investerat i något som heter "Cillit Bang", på inrådan från Ullis. "Det är faktiskt lika bra som reklamen", säger Ullis. Får väl tro på det då. Det fanns två olika sorter av Cillit Bang, en som är bra mot fett och en som är bra mot kalk. Jag har köpt den som är bra mot kalk, så spisfläkten går ju sådär.

När jag sedan kommer till badrummet och kalkavlagringarna, så är det helt suveränt. Om den som är mot fett, är lika bra som den mot kalk, så ska jag nog investera i en sån också då. Sen har jag ju redan gnuggat rent spiskåpan med annan rengöring redan, men ändå.

Jag äter en snabb lunch, bestående av sallad med del av den grillade kyckling, jag köpte igår. Jag har faktiskt varit riktigt dålig på att äta grönsaker på sista tiden. Nåja, det går väl ingen större nöd på mig i alla fall.

Jag hämtar in posten och där finns bl a ett brev från KPA, Johnnys tjänstepension. De meddelar att de har för avsikt att betala ut en efterlevandepension, som engångsbelopp. Jag borde ju känna glädje över dessa pengar, men istället så känner jag bara tomhet och ren sorg. Inga pengar i världen kan ju ersätta Johnny, så är det!

Nilla hör av sig via chatten på Facebook. Jag frågar om hon vill ta en promenad och det vill hon. Snabbt svidar jag om till träningskläder och ger mig ut i solskenet. Kul att få lite sällskap på promenaden runt Lillsjön.

Både jag och Nilla har en lite låg dag, så samtalet runt sjön är inte så speciellt upplyftande, men vi skrattar gott ändå. Skönt med nära vänner, som man kan känna sig trygg med och öppna sitt hjärta för. Sen att man får så otroligt mycket tillbaka, minskar ju inte precis vänskapen.

Det sista jag bestämmer mig för att göra i städväg idag, är att sopa ur garaget. Kan ju aldrig vara ett minus inför visningen på lördag. Jag avslutar med att plocka lite fräscha äpplen till fruktskålen på bordet på altanen.

Ullis ringer, när klockan börjar närma sig fem. De har fått bilderna från måndagens fotografering av lägenheten och hon vill gärna höra vad jag tycker. Suveräna bilder, men givetvis så hittar jag ett stavfel. Vem blir förvånad?!

Idag är det ju onsdag och, om man så vill, Lill-löradg. Jag vill! Hittar en gammal cd från garaget med träningsmusik och häller upp ett glas vin. Här ska dansas!

Mamma ringer mitt i min dans och undrar vad det är för liv i bakgrunden. Hon blir glad, när hon hör att det är ren glädje, som styr mitt sinne nu och hon uppmuntrar mig. Vad kan det vara för fel att dricka ett par glas vin och känna lite lyckorus, även om det råkar vara onsdag?!

I kväll är det "Bonde söker fru", så jag ska försöka att lugna ner mig lagom tills dess. Just nu sitter jag här med blå tunga och med spring i benen. Skärpning nu då!

Besök i minneslunden

Jag hade rätt angående Simba igår. Han har varit en rejäl "pain in the ass" i natt. I princip varje timme, har vi varit uppe. Tur att jag fick sova en stund ostört på morgonkvisten i alla fall.

Nilla ringer, när jag har ätit frukost och sitter och kollar av Facebook och blogg. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap runt Lillsjön. Det är både roligare och nyttigare än att sitta i telefon och prata.

En halvtimme senare svänger jag in på tomten, hos Nilla och Totte. Deras fina, svarta katt, Murre, kommer och stryker sig runt mina ben. Han är så himla fin! Tror faktiskt att han kommer ihåg att jag har varit kattvakt åt honom för några år sedan. Jag bara älskar katter!

Det är grådisigt, men varmt ute idag. Skön, syrerik luft att andas. Både jag och Nilla har klätt oss lite för varmt, så vi blir riktigt varma, när vi ångar på i ett högt tempo. Vi hinner prata om allt och ingenting. Trevligt med lite lättsamt sällskap.

Idag ska jag åka in till stan, för att besöka minneslunden tillsammans med Doris, Johnnys mamma. Hon ringer vid tolvtiden, för att höra hur dags jag kommer. Vi kommer överens om att jag ska ringa efter att jag har varit på Coop Forum och handlat gravljus.

Doris står redan och väntar på trottoaren, när jag kommer på gatan. Hon ser så himla trött och ynklig ut. Det här med Johnny, har nästan tagit kål på henne. Jag har det också jobbigt, men jag tror att det ändå måste vara värre för en mamma, när hennes älskade barn dör före henne.

Vi parkerar utanför Danielssons Handelsträdgård, för att köpa lite blommor med oss. Hade först tänkt att handla i den där lilla blomsteraffären, lite längre upp på gatan, men den finns inte kvar. Både Doris och jag blir lika förvånade.

Dessutom lägger jag märke till de nya radhusen bredvid Danielssons. Det är dit de ska flytta, de nuvarande ägarna av den bostadsrätt jag nyligen har skrivit kontrakt på. Kul att se vart de ska ta vägen. Det ser dessutom väldigt trevligt ut.

När vi kommer ner till minneslunden och lägger våra blommor och tänder ljusen, så blir det givetvis väldigt jobbigt. Jag kramar om Doris och gråter tillsammans med henne. Vi står så en stund och bara håller om varandra. Skönt att ha sällskap av varandra, även om det här är en väldigt privat stund.

Vi pratar om Johnny och det som hände. Allt är fortfarande lika ofattbart och vi erkänner för varandra att vi ibland känner en ilska mot det han gjorde mot oss. Ändå vet vi att han inte kan ha varit sig själv, eller tänkt klart när han gjorde det. Inte vår fina, omtänksamma Johnny!

Jag säger till Doris att jag förmodligen inte kommer att åka hit så ofta. Känns bara konstlat och fel, även om det känns bra just idag. Johnny finns ju inte där. Han finns däremot i våra hjärtan, med oss hela tiden. Doris håller med. Vi går tillbaka till bilen i duggregnet.

När jag har skjutsat hem Doris, så åker jag till Willy's och handlar det som var extra billigt just nu. Jag är hungrig och klarar inte att bara gå förbi lösviktsgodisen. Det blir en rejäl påse, ur vilken jag börjar äta redan ute på parkeringen.

På väg hemåt, så svänger jag förbi hos mamma och Lillis, för att lämna den taxfreekatalog jag har fått. Det är ju snart dags för mamma och mig att åka till Gran Canaria. Även om det kommer mitt i husförsäljning och flyttplaner, så kommer det att bli ett skönt avbrott från allt, både för mig och mamma.

Mamma och Lillis har en ny visning i morgon och vi bestämmer att de ska komma ut till mig under tiden. Då kommer de att få tillfälle att träffa Hailey. Jag har lovat Ullis och Marre att ta Hailey under dagen, så att de kan få fixa lite i fred i lägenheten.

Tro det eller inte, men Ullis och Marre har just bestämt sig för att sälja sin bostadsrätt och flytta till en hyresrätt närmare stan. Kan det vara smittosamt, det här med att flytta?! I morgon ska de fixa lite i lägenheten inför fotograferingen på måndag.

Hemma igen, så känner jag att magen vill ha mat. Det blev bara lösgodis till lunch, så nu ska jag tina upp en kycklingfilé och fräsa på tillsammans med lite grönsaker från trädgården och champinjoner. En klyfta vitlök och en skvätt rödvin i pannan också, så har jag en både god och nyttig middag på bordet.

Efter maten, så hamnar jag framför datorn en stund. Kollar genom TV-tablån och i vanlig ordning, så är det bara skit på TV, nu när det är helg. Jaha, får väl bli en DVD då. Känns bara så jobbigt att försöka hitta rätt bland alla filmerna i hyllan. Beslutsångest!

Blä! Nu har jag snart ätit upp all godis, som var kvar. Sköljer ner med rödvin. Säkert jättenyttigt! Who cares?!

Första filmen jag dyker på i raden är "Underbara Äskade" med Michael Nyqvist. Inte speciellt ny, men i alla fall en film jag inte har sett, men gärna skulle vilja titta på. Får se vad jag tycker om den då!

Myskväll med Henke

Det där med att lura med mig Nilla runt Lillsjön, det är bara att glömma. Om sanningen ska fram, så orkar jag inte själv heller. Dessutom vet jag att mamma och Lillis snart kommer ut och ska tömma husbilen på vatten, så att ledningarna inte fryser.

I stället sätter jag mig ner en stund, efter att jag har plockat undan attiraljerna från ögonbrynsvården. Jag ler för mig själv, när jag tänker på hur skraj Nilla såg ut, när jag sa att jag är så uppe i varv nu, så jag kanske plockar bort hela brynen. Nej då, hon blev så fin så!

När jag har tröttnat på att bara sitta still, så börjar jag med att förbereda pizzafyllningen. Det ska bli en milanesepizza, så jag har tagit fram strimlad skinka och ett paket köttförs från frysen. Jag bryner och kryddar på köttfärsen, så att det bara är att skiva de färska champinjonerna sen.

Mamma och Lillis kommer, när jag står vid spisen och steker köttfärsen. Kaffet är fortfarande varmt och det finns fortfarande äppelpaj och marsansås kvar, så jag ber dem att kliva in och ta för sig. Uppskattat!

Henke kommer medan mamma och Lillis är kvar. Nu är det bara finliret med pizzan kvar. Jag sätter Henke i arbete med att garnera med de skivade champinjonerna. Alltför sällsynt att vi står så här tillsammans i köket. Riktigt mysigt! Det är så sällan man får rå om sina barn så här på tu man hand, så det gäller att passa på när tillfälle bjuds.

Det är med nöd och näppe att pizzan går ner. Henke tvingar ner det sista av min bit, som jag har lämnat. Jag hade nog kunnat pressa ner den också, men jag vet ju att det ligger en stor chokladkaka i skåpet och väntar. Henke säger att han redan har sett den, men att han nog kan klämma ner den också.

Innan det är dags för Robinson, så vill Henke försöka att hitta någon bra bild på båten. Han har fått i uppdrag att sälja den med sin lite mindre motor på, så får han vår lite större motor, som tack för besväret. Verkar vara en bra deal, för nu jäklar ska det bli annons på Blocket!

När klockan är åtta, så sitter vi bänkade i soffan och njuter av värmen och det trevliga sprakandet från braskaminen. Det är nog en av de saker jag kommer att sakna, när jag har flyttat till Stenby. Å andra sidan, så kommer jag nog aldrig att behöva elda för att få set så där varmt och ombonat inne. Där är det fjärrvärme och varma trägolv.

Henke kramar om mig och åker hemåt straxt efter Robinson. Det är redan minusgrader ute, så jag ber honom att köra extra försiktigt hem. Tänk att jag har fått rå om min lilla gubbe alldeles själv, en hel kväll!

Nu är jag med bostadsrätt!

Jag är så uppe i varv nu, inför dagens kommande visning av bostadsrätten. Idag kommer jag förmodligen att veta om lägenheten blir min eller inte. Känns som ett stort steg att ta det beslutet, men jag håller ju redan på att möblerar i huvudet, så det är ju bara att ge efter.

Nu sitter jag i bilen på parkeringen i Stenby och väntar på att Henke ska komma. Självklart är jag en kvart tidig! Det dröjer inte länge innan även Henke dyker upp. Nu gäller det!

Den här gången har jag med mig måttband och noteringsblock. Jag har tänkt att mäta lite, för att se vilka möbler som går att ta med. Henke ska hjälpa mig att kolla lite också. Mäklaren har lovat att hjälpa mig att undersöka det som behövs.

Det går bara inte att hitta en enda liten skavank! Paret, som bor där idag, berättar att de aldrig har gått med skor inne och  att de till och med har undvikit att göra en del hål i väggar och tak. Samtidigt noterar jag att mäklaren just har klivit upp på den vita badrumsmattan med sina ytterskor.

Det tar mindre än en halvtimme, innan jag säger att jag går med på deras pris och att jag vill ha lägenheten. Damen i huset utbrister, "-Men gud, så snäll du är!" Hm, snäll och snäll, tänker jag. Skit samma, jag vill ju ha den här bostaden bara! Den är MIN!

Vi börjar prata om hur snart jag kan få tillträde och då berättar de att de redan har nytt boende på gång. Låter som att jag skulle kunna få flytta in redan under december någon gång. Tänk vad skönt! Då slipper jag sitta ensam här ute i Bälgviken hela vintern. Vi bestämmer att vi ska träffas i morgon, för att skriva kontrakt. Låter toppen!

Efter visningen är det dags att åka till vårdcentralen för att träffa beteendevetaren. Blir en kort session idag. Vi är klara redan efter en halvtimme, eftersom det inte finns så mycket att bearbeta idag. Nästa tid dröjer en hel månad. Det går bra, känner jag.

Jag ringer till Ullis, direkt när jag kommer ut från Vårdcentralen och skriker, "-Jag har blivit med bostadsrätt!!" Ullis blir jätteglad och säger att jag kan komma dit och fika, så jag sätter mig i bilen och kör mot Skiftinge.

Efter kramkalas i hallen med de tre tjejerna, så dricker vi kaffe och äter Ullis goda äppelkaka. Jag smäller i mig två stora bitar och ber sedan om att få receptet. Supergod!

Ullis och jag gör sedan sällskap till Ica Maxi. Hailey får följa med i sin vagn. Jag måste ju handla ett pizza-kit, så att jag kan bjuda Henke på hemgjord pizza ikväll. Sen slinker det ner en chokladkaka i vagnen också. Måste ju fira med någonting och jag vet ju att Henke är svag för just choklad.

Väl hemma i Bälgviken igen, så ringer jag mamma och berättar den glada nyheten. Hon blir också glad och säger att då kan vi ju fira på riktigt med champagne, i morgon när jag kommer dit.

Nu har jag precis slängt i mig en tallrik med yoghurt och väntar på att Nilla ska komma hit. Jag har lovat att färga och plocka hennes ögonbryn, så att hon blir fin lagom till tjejfesten på lördag. Måste nog ta tag i mina egna ögonbryn tills dess också.

Hoppas att jag hinner klämma in en promenad runt Lillsjön också, innan Henke kommer. Kanske skulle försöka att lura med Nilla också.

Trist morgon

Klockan är kvart över elva på förmiddagen och här sitter jag i morgonrock framför datorn och har inte ens borstat tänderna än. Idag är det en sån där dag, när jag undrar varför jag ska kliva upp och klä på mig. Regnet öser ner ute och allt känns grått och trist.

Ullis messade vid halv tio och undrade om jag var vaken. Det var knappt att jag var det, måste jag erkänna, men jag messade ett "Mmm" och det tog inte lång stund innan hon ringde. Min lilla Ullis!

Vi pratade flera gånger i går kväll också. Först var det Ullis, som var ledsen och behövde duddas lite. Sen var det min tur att vara ledsen och bli duddad. Skönt att vi kan stötta varandra!

Jag har just pratat en stund med Nilla. Hon ska till doktorn med sin dotter, Sanna, som har problem med ett rinnande öra. Trist!

Vi pratar även om roliga saker, som att det är tjejfest på gång den 15/10. Nilla vill att jag ska följa med och tycker att jag behöver ha lite kul, som omväxling. Ska väl ta mig i kragen och gå dit, tror jag. Skulle jag bli "Fröken Dystergök" under kvällen, så är det väl bara att jag åker hem då.

Tror det är bra att jag har lite kul saker att se fram emot nu, även om det inte känns nu, som att jag skulle kunna ha kul. Alla runt mig är så snälla och vill mig så väl. Jag försöker att sprida lite på de roliga sakerna, så att jag inte ska bli stressad. Blir stressad väldigt lätt just nu.

Det ömmar i höfterna idag, eller i "gångjärnen", om jag så säger. Vet inte om det är av den raska stavgångspromenaden, eller om det är för att jag bar lite kartonger hemma hos mamma i går. Märks i alla fall, att det där med träningen har kommit av sig lite nu. Man ska ju inte behöva få träningsvärk, så fort man rör lite på sig i alla fall!

Nähej, om jag skulle försöka att ta mig i kragen och borsta tänderna och klä på mig nu då. Få se vad dagen har att bjuda på idag då? Fönstren behöver ju fortfarande tvättas och insidan kan man ju ta, även om det regnar ute. Vi får väl se om andan faller på.

Officianten kommer idag

Vaknar redan vid åttatiden och ligger och stirrar i taket. Efter en stund ger jag upp och kliver upp. Simba åkte ut redan vi femtiden, fast det regnade, så han är nog rätt så "pissed" nu och vill in. När jag öppnar altandörren och släpper in honom, så jamar han så att det låter som att han säger "mamma". Gulligt!

Jag åt ingen kvällsmat igår, så nu är jag ashungrig och vet inte hur snabbt frukosten ska komma fram på bordet. Smakar underbart, när jag äntligen sitter där med gröt, macka och kaffe.

Konstaterar att jag har gått ner fyra kilo på drygt tre veckor, så det vill till att jag sköter det där med maten nu. Inte för att jag tror att jag ligger i riskzonen för Anorexia, men det trodde vi ju aldrig att Ullis gjorde heller.

Det har regnat hela natten och det stänker lite fortfarande, när jag går ut på morgonpromenaden. Grusvägarna är helt vattensjuka och jag får kryssa mellan hålen, som har bildats av bilarna. Trots allt, skönt med syrerik luft och att röra på sig. Jag känner att mina promenader är ett måste för att klara av det här nu.

När jag kommer ungefär halvvägs på promenaden, så kommer jag på mig själv med att gå och planera vad jag ska säga där framme vid kistan på begravningen. Magen och hjärtat knyter sig och jag brister ut i en häftig gråt, när jag går där på andra sidan av Lillsjön.

Jag möter postbilen och försöker att skärpa till mig en aning. Sen bryter det ut igen och jag gråter högt nu. Tårarna fullkomligt sprutar fram. Både förlösande och jobbigt på en och samma gång. Känner mig så utlämnad, att gå här själv med alla mina tankar och funderingar. Ändå vill jag vara ifred nu.

När jag kommer in i samhället igen, så hör jag en bil som närmar sig bakifrån och saktar in. Det är Nette från Larslund, som stannar till jämsides och vevar ner rutan. "Vad duktig du är, som är ute och går med stavarna!" Jag torkar tårarna och säger att jag bara måste för att orka.

Nette ser genast hur det är fatt och vi pratar en stund där mitt i gatan. Det passerar ett antal bilar, irriterade svampplockare, som tycker att kurvan vi står i är en högst olämplig plats att stanna och prata i. Couldn't care less!!

Nette kliver ur bilen efter ett tag och kommer fram och kramar om mig. Jag skakar i hela kroppen och tar tacksamt emot hennes värme. Hon vill att jag ska komma förbi någon dag, så ska vi gå till ett nytt kantarellställe hon vill visa mig, där skogen är lite underlig, som hon uttrycker det. Det lockar mig och jag lovar att jag ska komma.

Nilla ringer när jag har kommit hem och vill höra hur det går. Jag är ärlig och säger att det är en sån där skitjobbig dag idag. Så skönt med Nilla, för jag kan säga precis hur jag känner. Så är det väl i och för sig med alla mina vänner, men jag vet att Nilla förstår och vi gråter en skvätt tillsammans.

Det jag går och väntar på idag, är att officianten, (ja, jag vet att det är ett konstigt uttryck, men det heter så!), ska komma hem till mig kl. 15 och planera begravningen tillsammans med mig, Ullis och Henke. Jag vet inte hur jag ska få klockan att gå snabbare.

Jag har blivit hungrig av promenaden och av gråtattacken och värmer på lite mat. Sen ringer jag mamma och tjuter en stund till. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga, men det finns ju inget att säga, så det är lugnt. Jag behöver bara någon som kan lyssna på mina snörvlanden.

Mitt i allt, så kommer jag på att jag har bokat in med Siw och Johnny, Johnnys syster med man, att de ska komma ut till mig i morgon. Man har ju minne som en guldfisk numera! Jag har ju för sjutton tid hos frissan i morgon. Jag ringer upp Siw och ber dem att komma lite senare.

Sen kommer jag på att jag nog ska ringa till Johnnys mamma och prata en stund. Jag känner mig lite starkare en stund och passar på att ringa då. Självklart slutar det med att vi båda tjuter och klagar, men det känns ändå skönt. Faktiskt så skrattar vi mitt allt också.

Henke och Ullis kommer ut lite innan tre. Jag har förberett allt med kaffe och kaka, så det är bara att sätta på kaffet, så fort officianten kommer. Han heter Torgny, så det kommer jag att skriva i fortsättningen. Blir lite jobbigt med officianten. Eller hur?!

Jag är lite spänd inför mötet, men jag har bara hört gott om Torgny, så jag har ganska höga förväntningar. Hoppas att han kan leva upp till dem bara.

Det tar inte lång stund innan han svänger in på uppfarten. En gråhårig, skäggig man med glimten i ögat. Jag ber honom att stiga in samtidigt som vi skakar hand. Han hälsar på mina barn också och kliver in. Vi parkerar oss i soffan i vardagsrummet, så att det kan bli så där avslappnat, som jag har hoppats på. Det blir det.

Ullis fixar med kaffet och Torgny frågar om jag har funderat något själv på hur jag vill ha det. Gissa om jag har! Ni som känner mig sen tidigare, förstår säkert att jag redan har en lång lista med allt och till och med tiden för varje låt nedskrivet.

Torgny förklarar att han är väldigt mån om att allt ska bli bra och att han har en klar bild av hur han vill att det ska gå till. Han frågar om det är OK att han styr oss lite och jag tackar bara och tar emot. Känns så skönt att han tar kommandot. Han vet hur en slipsten skall dras, om jag säger så!

När vi har presenterat vilka låtar vi vill ha, så säger han att det blir jättebra, men att han kanske ska ändra lite på ordningsföljden. Återigen så tackar jag och tar emot, för att han tar kommandot. Jag är så van att styra och ställa, men nu kan jag lugnt luta mig tillbaka och bara slappna av. Otroligt skönt!

Min största fundering inför begravningen är vad jag ska säga, då när jag står där framför kistan och ska ta ett sista farväl. Torgny avbryter mig på ett  bra sätt och säger, "Du ska inte säga någonting. Du ska bara vara tyst!" Åh, vilken lättnad det var att få höra! Nu kommer gråten, som jag så "duktigt" har hållit tillbaka länge nu.

Jag snyter mig och Torgny förklarar att det aldrig brukar vara någon bra ide att försöka sig på att hålla något tal, där framme vid kistan. Om man nu nödvändigtvis känner att man bara måste säga något, så föreslår han att man har en fusklapp, som vid minsta tvekan får lämnas över till honom, om modet eller rösten skulle svika.

Han fortsätter att förklara, att det är det inte är något bra tillfälle att hålla tal där vid kistan. Det brukar sällan bli bra. Oftast glömmer man minst hälften av vad man hade tänkt att säga och sen att rösten sviker. Nej, spara det i så fall till minnesstunden, när alla har fått gå ner lite i varv och stämningen är lite mer avslappnad. Så får det bli och en tung börda faller från mina axlar!

Vi kommer också fram till att Stillhetens kapell inte är någon bra lokal att visa bildspel i. Därför bestämmer vi att det i stället får bli efteråt på minnesstunden vid Husby-Rekarne kyrka, i samlingslokalen. Då kan vi dessutom hinna visa alla bilder vi verkligen vill visa. Finns hur många bilder som helst!

Tror att vi har suttit ca två timmar och pratat om hur allt ska gå till och försökt att ge en bild av vem Johnny var. Torgny är skicklig på att både lyssna, ta in och att styra, så han har helt klart för sig vad han ska säga och i vilken ordning allt ska ske. Han visar oss sin plan och vi känner oss trygga och lugna med det. Tack Torgny!

Både Ullis, Henke och jag är helt utpumpade efter att Torgny har lämnat oss. Vi pratar en stund, men sen åker Henke och Ullis hem och jag är ensam igen. Nu känns det OK, faktiskt riktigt skönt, även om jag är SÅ tacksam för att de ville vara med och stötta mig i det här.

Tänkte först att jag skulle ha lagt mig på sängen en stund och bara stirrat i taket, men nu känner att jag bara måste få skriva av mig och det har jag väl verkligen gjort nu!

Det är så himla skönt att jag har förmågan att sätta ord på det jag känner! Tror dessutom att det kommer att vara värdefullt att sedan kunna gå tillbaka och läsa om det här i efterhand.

Nu ska jag se till att komma till ro och krypa in i morgonrocken lagom till nästa avsnitt av Robinson. Kan vara skönt att fly verkligheten en stund!

Upp och ner

Känner mig stark idag, när jag vaknar vid åttatiden. Hade lite svårt att somna igår, men när jag väl hade somnat, så fick jag sova ganska bra sen.

På morgonrundan möter jag en granne och stannar till för att prata. Känner att det funkar bra utan att jag blir ledsen. Känner mig tom, men sansad. Jag klarar till och med en kram utan att börja tjuta, innan jag går vidare med mina stavar.

På vägen passerar jag stället, där Henke hjälper till att klyva ved. Jag stannar till och ger honom en kram och frågar hur dags han kommer hem för att äta lunch."Tolv, ja det blir bra!".

När jag kommer hem, så ser jag att Karin har lämnat ett meddelande på svararen. Tack, Karin! Känns skönt att vet att du finns där, men att du även förstår om jag inte orkar just nu.

Tio i tolv kommer Henke hem och jag har börjat laga spagetti och köttfärssås. När jag står där och rör i grytorna, så ringer läkaren från Fröslunda vårdcentral upp. Jag hade egentligen ingen telefontid förrän på onsdag morgon, men det verkar som att han har gjort ett undantag. "Plötsligt händer det!"

Jag stänger av plattorna på spisen och vi pratar en stund om min situation. Jag kommer ju att behöva förnyat recept på flera av mina mediciner. Känns bra att kunna diskutera lite så här fram och tillbaka. Han får mig att inse att jag faktiskt behöver de här medicinerna nu, när jag går igenom den här svåra perioden. Jag behöver inte känna mig som värsta knarkaren!

Även om det är lite för tidigt för mig, så gör jag Henke sällskap med en portion spagetti och köttfärssås. Smakar bra! Jag måste ju försöka att äta bra, så att jag inte mår sämre bara för att jag är hungrig.

Efter maten, så sätter sig Henke vid Johnnys dator och går igenom de kort vi har på datorn. Han har ju planer på att göra ett nytt bildspel, som vi kan visa under begravningen. Vi har ju så otroligt mycket fina kort på Johnny!

Efter att Henke har gått tillbaka till vedklyvningen, så känner jag plötsligt en lust att fortsätta måla på huset. Jag byter om till mina målarkläder och börjar flytta undan saker från fasaden. Helt plötsligt, så rinner all energi ur mig. Jag känner mig kraftlös i armar och ben och klumpen i bröst och mage börjar växa till sig.

Det är bara att ge upp och inse att jag SKA inte måla. Jag har ju blivit erbjuden hjälp och dessutom tackat ja, så nu får jag väl ändå ta och skärpa mig. Jag behöver inte alltid vara så duktig!

När jag har bytt om till andra kläder igen, sätter jag mig och lyssnar igenom cd-skivnorna med Johnnys musik. Det tar emot att planera hans begravning, men det är bara att bita i det sura äpplet. DET HAR FAKTISKT HÄNT!!

Jag pratar med mamma en stund och berättar hur jobbigt det är. Samtidigt känner jag mig lite nöjd över att jag faktiskt har kommit en bit på väg. Nilla ringer och jag berättar samma sak för henne. Sen är det Ullis tur också. Tur att det finns folk att terra!

Nu känner jag mig ganska nöjd med musiken. Sen har jag ingen aning om det är för få låtar eller om det är för mycket. Det får vi se på torsdag, när officianten kommer. Nu har vi i alla fall något att utgå ifrån.

Stärkt av min framgång med musikvalet, sätter jag mig vid Johnnys dator och börjar titta igenom de bilder som ligger på datorn. Det är alltså hundratals kort från 2006 och framåt vi pratar om.

Det slår mig direkt att vi har haft ett så bra liv tillsammans. Vi har gjort så mycket kul tillsammans och vi har verkligen varit duktiga att ta kort på våra guldstunder också. Johnny ser så lycklig ut på bilderna. Det är då det blir lite jobbigt att ta in verkligheten.

Vart gick det snett, egentligen?? Har ingen aning! Vi hade ju så fint tillsammans och gjorde verkligen allt tillsammans. Men någonstans måste det ju ha gått riktigt snett....utan att jag kunde veta.... Nu kommer de där jobbiga tankarna igen. Men det var ju Johnnys eget beslut, inte mitt! Så ja, tillbaka på spåret igen.

Jag skapar två nya mappar på datorn, en till Doris och David och en till bildspelet. Jag har lovat Doris och David att de ska få alla tänkbara bilder på Johnny och jag har lovat Henke att plocka ut de bilder, som jag vill ha med i bildspelet.

Det tar verkligen på krafterna att titta på alla bilder. Min älskade lilla gubbe, varför finns du inte mer?! Jag vill ju bara ha dig tillbaka! Varför lämnade du mig så här?! Det gör SÅÅ ont!

Jag bryter samman och börjar gråta hysteriskt. Snörvlande ringer jag Ullis och tjuter en stund i hennes öra. Hon har det kämpigt själv och har en kinkig Hailey, som är förkyld och har feber. Ändå lyssnar hon till mina gråtattacker och får mig att må lite bättre. Tack, Ullis!

Snart är förtvivlan stor igen och jag slår numret till Karin, som redan tidigare idag har erbjudit sitt stöd. Vi pratar länge och det känns mycket bättre. Karin undrar om jag kommer på onsdag, då hon har bjudit mig, Maria och Eva-Lena på lunch och det vill jag inte missa för allt smör i Småland. Tack, Karin!

Hinner precis tänka tanken, att jag inte har skrivit något på bloggen idag och att det kanske kan lätta lite på trycket. Då ringer Lena Forsman. Givetvis börjar jag storgråta igen, när hon frågar hur det är med mig. Efter ca 1½ timmes värdefullt samtal., så avslutar vi. Tack, Lena!

Jag tar en skön dusch och svidar om till morgonrocken. Sen inser jag att det nog skulle vara rätt så skönt att få skriva av mig på bloggen. Sagt och gjort! Nu blir det i alla fall sängen. Kanske även hinner med att se sena TV-nyheterna. Tack för idag och godnatt!

Ytterligare ett kärt besök

Det känns väldigt tungt att ta bort Johnnys lakan ur sängen. Jag luktar girigt på kudden för att känna om den fortfarande luktar Johnny, och det gör den. Trots det så tar jag ur våra sängkläder och lägger dem på golvet i grovköket. Jag tar fram de tjocka fiberduntäckena, för jag känner att det har varit kallt de sista nätterna med bara de tunna fibertäckena.

Nu är allt bytt i sängen och det luktar nytvättat. Nu ska bara överkastet skakas och läggas på. Kan säga att det är en utmaning att göra det själv, men det går. Puh, då var det gjort, men det känns sådär. Helst hade jag velat låta allt ligga kvar i Johnnys säng, men det går ju inte. Någon gång måste ju allt tvättas.

När jag är klar, så känns det så otroligt tomt. Det finns väl egentligen tusen saker jag skulle kunna göra, men ångesten börjar komma krypande och jag har ingen lust att göra någonting. Håglöst går jag genom huset och försöker komma på vad jag vill göra. Det slutar med att jag tar en Sobril. Det är den första idag och jag behöver ju inte vara duktig.

Jag trampar runt, fram och tillbaka i väntan på att Sobrilen ska göra verkan, men klösandet i bröstet tilltar och magen knyter sig. Som grädde på moset hör jag ett godståg som passerar. Hur många jävla godståg finns det egentligen?!

Plötsligt knackar det på ytterdörren och jag hoppar högt. När jag öppnar, så står Nilla där. Tror att jag hade tyckt att det hade varit jobbigt om det hade varit någon annan, men nu när jag ser att det "bara" är "min" Nilla, så fullkomligt slänger jag mig i hennes armar och storgråter. Vilket välkomnande!

Vi sätter oss i vardagsrummet och jag får prata ut en stund. Tårarna rinner okontrollerat. Det är första gången jag gråter idag, tror jag. Ytterligare ett godståg dundrar förbi i bakgrunden och jag kryper in i Nillas tröstande famn och snorar ner hennes tröja.

När jag har lugnat mig en smula, så frågar Nilla om jag vill att hon masserar min stela nacke och rygg. Jag tackar ja och vi gör som en provisorisk massagepall av fotpallen till soffan. Nilla säger åt mig att sluta prata och att bara slappna av. Jag gör som hon säger och tar emot den sköna behandlingen.

När Nilla är klar, så talar jag om för henne att hon är jätteduktig. Vi småpratar en stund innan hon måste gå hem. Känns mycket bättre nu! Tack, snälla Nilla!