Ytterligare ett kärt besök

Det känns väldigt tungt att ta bort Johnnys lakan ur sängen. Jag luktar girigt på kudden för att känna om den fortfarande luktar Johnny, och det gör den. Trots det så tar jag ur våra sängkläder och lägger dem på golvet i grovköket. Jag tar fram de tjocka fiberduntäckena, för jag känner att det har varit kallt de sista nätterna med bara de tunna fibertäckena.

Nu är allt bytt i sängen och det luktar nytvättat. Nu ska bara överkastet skakas och läggas på. Kan säga att det är en utmaning att göra det själv, men det går. Puh, då var det gjort, men det känns sådär. Helst hade jag velat låta allt ligga kvar i Johnnys säng, men det går ju inte. Någon gång måste ju allt tvättas.

När jag är klar, så känns det så otroligt tomt. Det finns väl egentligen tusen saker jag skulle kunna göra, men ångesten börjar komma krypande och jag har ingen lust att göra någonting. Håglöst går jag genom huset och försöker komma på vad jag vill göra. Det slutar med att jag tar en Sobril. Det är den första idag och jag behöver ju inte vara duktig.

Jag trampar runt, fram och tillbaka i väntan på att Sobrilen ska göra verkan, men klösandet i bröstet tilltar och magen knyter sig. Som grädde på moset hör jag ett godståg som passerar. Hur många jävla godståg finns det egentligen?!

Plötsligt knackar det på ytterdörren och jag hoppar högt. När jag öppnar, så står Nilla där. Tror att jag hade tyckt att det hade varit jobbigt om det hade varit någon annan, men nu när jag ser att det "bara" är "min" Nilla, så fullkomligt slänger jag mig i hennes armar och storgråter. Vilket välkomnande!

Vi sätter oss i vardagsrummet och jag får prata ut en stund. Tårarna rinner okontrollerat. Det är första gången jag gråter idag, tror jag. Ytterligare ett godståg dundrar förbi i bakgrunden och jag kryper in i Nillas tröstande famn och snorar ner hennes tröja.

När jag har lugnat mig en smula, så frågar Nilla om jag vill att hon masserar min stela nacke och rygg. Jag tackar ja och vi gör som en provisorisk massagepall av fotpallen till soffan. Nilla säger åt mig att sluta prata och att bara slappna av. Jag gör som hon säger och tar emot den sköna behandlingen.

När Nilla är klar, så talar jag om för henne att hon är jätteduktig. Vi småpratar en stund innan hon måste gå hem. Känns mycket bättre nu! Tack, snälla Nilla!

Kärt besök

Nu har jag just vinkat av Ullis och hennes lilla familj. Det var jätteskönt att de ville komma ut, så att jag fick ladda batterierna med Hailey. Hon är så himla go och glad! Dessvärre glömde jag bort att ta några bilder, så det får gå ändå.

Vi började med att fika, eftersom Ullis och Marre just hade ätit frukost innan de kom ut. Ullis hade tagit sömntablett i går kväll, så att hon äntligen fick sova och då sov hon länge. Vi åt upp merparten av det som var kvar av den blåbärspaj, som Eva-Lena hade bakat och tagit med sig, när hon och Maria var här ute tidigare i veckan. Jättesmarrig! Till och med Ullis smakade lite. Tack, Eva-Lena!

Sen var ju inte stämningen på topp, men man kan ju inte förvänta sig annat, när det har hänt något liknande i familjen. Tur att Hailey fick oss att skratta mest hela tiden. Hon är väldigt högljudd och hon älskar sin röst. Härligt!

Efter fikat gick vi ett varv i trädgården. Jag såg till att fylla en påse med Katja-äpplen, plommon, morötter, vindruvor och babyplommontomater. Sen lämnade jag även med en glassbytta från frysen, fylld med förvällda gröna bönor. Tror att det blev uppskattat! Känns i alla fall skönt att kunna bidra med något.

Nu är jag precis slut igen. Vet inte vart krafterna tar vägen. Jag vill ju inte lägga mig och vila, för då kan jag ju inte sova när det väl blir kväll.

Simba sitter i mitt knä medan jag skriver. Känns tryggt att höra hans snörvliga spinnande, även om arbetsställningen inte blir den mest ergonomiska.

Så fort jag har har avslutat det här inlägget, så ska jag ta mig i kragen och bädda i rena lakan. Vill ju inte komma på det när jag har tagit mina kvällsmediciner och bara tittar med ett öga.

Ullis och Marre kommer ut idag

Måste ha somnat som en klubbad oxe igår, för jag hörde aldrig att jag fick ett SMS vid halv tolv-tiden. Nu står jag här och läser SMS:et från Ullis och hon skriver att hon saknar mig och att vi kanske kan ses som idag. Självklart, min älskade lilla gumma! Jag ringer direkt!

Klockan är redan en bit över elva, när jag ringer till Ullis. Det går fram många signaler, men så svarar en sömnig Marre. Hon berättar att Ullis fortfarande sover och jag säger "Men vad skönt! Låt henne sova, men be henne att ringa sen, när hon har vaknat."

Ullis har haft väldigt svårt att sova sista tiden. Redan innan det här med Johnny hände, så hade hon problem att komma till ro på kvällarna. Det är då lätt gjort att vända på dygnet och det blir ju inget bra när man har en liten flicka på snart nio månader. Hoppas att det löser sig snart, så att Ullis börjar må bättre.

Idag är det dags att byta lakan och jag har funderat på hur jag ska göra. Ska jag bädda i på Johnnys sida, eller ska jag låta bli? Nej, det kommer att kännas väldigt konstigt att inte ha några lakan på hans sida, så jag bestämmer mig för att bädda i. Dessutom skulle ju sängen se helt låghalt ut om det var tomt på hans sida. Mitt i eländet ler jag åt mina knasiga tankar om en låghalt säng.

Mamma ringer för att höra hur det står till. Vi pratar lite om nattens åskoväder. När mamma hör att jag låter stark, så rundar vi av och jag fortsätter med mina tvättbestyr.

Undrar hur det gick för Henke igår då? Han var med i ett galet badrings-race i ån mellan Skjulsta och Strömsholmen. Meningen var att jag skulle ha åkt in och tittat på dem, men jag orkade inte efter den svettiga matchen med gräsmattan. Mamma och Lillis hade i alla fall varit där och hejat på honom.

Nu ringer Ullis och säger att hon och Marre ska komma ut till mig idag med lilla Hailey. Jag blir jätteglad! De tar nog en timme på sig innan de kommer, så då ska jag passa på att ånga runt Lillsjön med stavarna.