Djupdyk

Jaha, då föll jag pladask rakt ner i källaren igen då. Ångesten kramar om hjärtat och magen vill bara vända sig ut och in. Men vad har hänt, undrar säkert en och annan.

Det var igår eftermiddag, som jag var inne på Facebook och kollade runt. Då hade jag fått ett meddelande på chatten. Först blev jag glad över att se vem som hade hört av sig. Sen blev jag så ledsen, arg, besviken och förtvivlad, att jag knappt kunde förmå mig att resa mig och ta mig därifrån.

Jag hade fått en rejäl toppspinn om hur jag skulle agera mot en viss person i mitt tidigare liv. Precis som att jag inte har vett i skallen att själv veta det. Ordvalet var dessutom så utstuderat, så jag kände riktigt hur ilskan började fräta mig inifrån.

Istället för att börja formulera ett lika dumt svar, så valde jag att ringa mamma och sen Ullis. Alltid bra att bolla med dem, när man själv är för upprörd för att tänka klart. Sen satte jag mig och skrev ett skarpt, men ändå avmätt svar tillbaka.

Tänk att sådana små saker ska kunna kullkasta en hel tillvaro, om än bara för en dag eller två. Sen tänker jag, att den som skrev förmodligen mår mycket illa själv. Samtidigt så tycker inte jag, att jag ska behöva agera någon annans boxpåse. Jag har redan haft mitt helvete och det lever fortfarande kvar straxt under utan.

Idag ska jag försöka att få prata med min beteendevetare, så att jag kan få hjälp att tänka på ett annat sätt. Jag behöver hjälp att komma vidare, för att kunna må bra igen. Tack så himla mycket för att jag skulle behöva hamna här igen!

Samtidigt är det ju, som Henke sa till mig igår. "Mamma, reagerar du sådär, så har du ju inte gått vidare!" Nej, han har ju rätt. Det går ju aldrig att ta bort en sådan sak ur minnet. Varje gång jag passerar eller går genom en kyrkogård, så kommer tyngden över bröstet tillbaka.

Sen är jag ju evigt lycklig, som har träffat Bosse. Han är så omtänksam och förstående, en riktig guldklimp. Han vill dessutom att jag ska berätta varje gång jag känner ångesten komma krypandes. Sen pratar vi tills det har gått över. Känns så tryggt och skönt.

Igår ville jag inte störa honom på jobbet, så jag tog lugnande tabletter. Jag gick även länge och sneglade på vinboxen i köket. Nej, alkohol löser inga problem. Alkohol ska man dricka i glada vänners lag, inte ensam. Sen för att somna, så tog jag en stark sömntablett. Tack för att det finns, när man behöver!

Mycket omtumlad vaknade jag idag, med två nya fina SMS från Bosse. Jag ringde upp, för att tala om att jag mår bra och att det är på bättringsvägen. Nu har jag dessutom bloggat om incidenten och känner att jag har fått bort en del av obehagskänslan.

Det är en balansgång, det här med att blogga. Man måste ju räkna med att alla läser den och då gäller det ju att formulera sig, så att man inte hänger ut någon. Sen vill jag ju inte censurera bort det jag i själva verket behöver skriva om. Då har ju bloggen mist hela sin mening.

Nej, att vara alla människor till lags, det är jag dödligt trött på! Jag har varit så jävla anpassningsbar i stora delar av mitt vuxna liv, så nu måste jag börja tänka lite mer på mig själv och på hur jag mår. Att tassa omkring på tå är inte längre min grej. Ta det, eller lämna mig ifred!

Måndag med många besök

Som vanligt, den sista tiden, så känns det motigt att vakna och komma upp ur sängen. Ute skiner solen och det är gnistrande vackert, men jag känner mig som ett, ursäkta uttycket, "utskitet äppelmos". Tur att jag ska till läkaren i morgon!

Trots min ångest, så kliver jag upp och gör mig i ordning. Idag ska Lena Forsman komma över och käka lunch och promenera med mig i Kronskogen. Jag får riktigt skärpa till mig, för att inte ringa återbud. Nej, jag vill verkligen att det ska bli av, men jag känner att orken inte riktigt finns där.

Mamma ringer och hör hur det är idag och jag berättar, att det väl har funnits bättre dagar. Jag berättar också om, att Lena kommer på besök och att jag ska se efter Hailey sen, en stund på eftermiddagen också. Genast känns det lite bättre.

Så fort jag har gjort mig i ordning, så tar jag fram den färska kycklingen ur kylskåpet. Varför valde jag att göra ugnsstekt kyckling idag, när jag är så ur slag?! Å andra sidan, så är det ju inte så himla komplicerat, att krydda på kycklingen och ställa in den i ugnen i en timme.

Så fort jag har börjat med maten, så återvänder orken och lusten. Det är precis som att man bara behöver komma igång och komma över den där första ångesten, inför det som ska göras. Sen rullar det på och jag tycker att det ska bli kul.

När Lena ringer på dörren, så är maten klar och vi har bara att sätta oss vid bordet och äta. Lena har med sig en fin bukett med tulpaner, som får inta hedersplatsen på köksbordet. Lena har även köpt med sig två smarriga vaniljbullar, men de får vänta tills efter promenaden.

Det är runt sex grader kallt ute, så vi bylsar på oss rejält med kläder, för att inte behöva frysa på promenaden. Jag har lovat att visa Lena "mina" gamla ekar, så vi tar vägen genom skogen till Stenby Hage. Det knarrar härligt under våra fötter och kylan biter i kinderna.

Det blir en promenad på runt 2 - 2,5 km, innan vi kommer tillbaka. Nu ska det bli gott med varmt kaffe och vaniljbullar! Lena är sugen på att träffa Hailey, så jag ringer Ullis och säger, att de kan komma över med henne redan nu.

Marre kommer altanvägen och lämnar in en söt liten tjej i rosa overall och nya skor. Ullis och Marre håller på och försöker få ordning i nya lägenheten, så de är glada över, att få vara lite barnlediga en stund. Nu ska vi mysa, Hailey och jag!

Mamma och Lillis kommer också vägen förbi, när de hör att Hailey är här hemma. Hon skrattar och busar med oss hela tiden, vår lilla solstråle. Först när klockan har passerat sex, så börjar hon bli trötter och jag får ringa efter mammorna.

När alla har gått och det åter blir tyst och lugnt, så kommer Simba fram från sin gömma och låter väldigt anklagande. Han har suttit och tryckt under sängen, mest hela dagen. Han är inte så där förtjust i besök. Speciellt inte de, som gärna vill träffa honom. Sorry, Lena!

Nu värmer vi på lite kyckling, jag och Simba. Sen får jag väl ägna resten av kvällen åt honom. Mattes lilla fegis!

Mår skit!

Jag som tyckte att jag mådde så himla bra igår kväll! Nej, man mår nog inte så bra, om man klämmer i sig det som är kvar i en vinbox och dessutom dricker whisky tills man mår illa.

Nu sitter jag här, bakis och skakis på en måndag. Ångesten har invaderat mig. Jag ställer in dagens planerade promenad med Inga-Lisa. Fy, vad jag skäms! Nu är det verkligen dags för en uppryckning, Lena!

Det kommer ett uppmuntrande mail, från en bekant i Bälgviken. Jag blir glad, men känner att det bara är högst tillfälligt. Karin och Inga-Lisa SMS:ar några kramar och jag inser att jag är så lyckligt lottad, som har så fina vänner kring mig. Tänk hur det skulle ha varit, om jag inte hade er!

Tror att jag ska gå och lägga mig en stund och dra täcket över huvudet.

Ny energi

Det gjorde tydligen susen, det där med att skriva av sig en stund i morse, när jag var ledsen. Nu är jag i full fart med att ånga runt Lillsjön med stavarna. Helt underbart väder att vara ute och gå i!

Jag är helt genomsvettig när jag kommer hem, men jag känner att jag har fått ny energi av att vara ute och röra på mig. Fick mig en trevlig pratstund med ett par av mina grannar på gatan, innan jag gick in också. Det har nog också hjälpt till, att höja humöret och därmed också orken.

Så var det det där med målningen då. Hm, ja inte har jag väl någon större lust, heller. Därför hittar jag på tusen saker att göra först, för att liksom fördröja det tråkiga och skrämmande.

Ja, det känns faktiskt fortfarande skrämmande, för att målningen påminner mig så påtagligt om min sista tid med Johnny. Han hade ju till och med målarkläderna på sig, när han gick och ställde sig framför tåget. Inte undra på att jag får ångest, av att bara tänka på målning!

Det är dags att byta sängkläder och jag nöjer mig inte bara med att byta lakan. Jag tar dessutom fram dammsugaren och suger rent under och mellan madrasserna. Sen får överkastet sig en omgång också. Allt för att slippa inse, att det är hög tid att börja måla.

Tvättunnan är full, så jag sorterar tvätten och lägger i en omgång i tvättmaskinen. Nej men, se där! Nu är det ju dags att äta lunch. Vad synd, jag som hade tänkt börja måla, eller inte!

Det blir en snabb tallrik med yoghurt och musli. Sen tar jag tjuren vid hornen och byter om till mina målarkläder. Utan att fundera så mycket över hur det känns, så går jag ut i garaget och tar fram färg och penslar. Ingen ångest, inte än i alla fall.

Jag går en snabb inspektionsrunda, för att se var det behöver bättras på och fyllas i. Petig, som jag är, så hittar jag en hel del att pilla med, men det är nog precis vad jag behöver just nu. Något att avleda tankarna på.

Istället tänker jag på hur lycklig jag är, som har så snälla barn med flickvänner, som har hjälpt mig att avsluta årets målning. Det här lilla som är kvar, känns helt OK för mig att slutföra. Det är ju jag själv, som har sagt att jag kan ta det sen. Jag vet ju hur jag funkar, att jag måste vara där och peta, tills jag är helt nöjd.

Tre timmar senare, så ringer jag till mamma och pratar en stund. När Lillis skjutsade hem mig igår, så lovade jag att hjälpa dem med fönsterputs innan visningen kommande helg. Hur mycket vin drack jag egentligen?! Jag som nyligen har avslutat min egen fönsterputs. Nåja, det känns ju ändå skönt att få hjälpa till och göra dem glada.

När vi har pratat klart, så gör jag iordning två hamburgare. Snabbt och gott! Inser att jag har blivit riktigt dålig på att äta sallad och grönsaker i största allmänhet. Har väl att göra med, att jag inte gärna lagar mat till mig själv. Det känns så tråkigt, när man är själv.

Det är flera fina vänner, som har ringt under dagen, när jag stod med målarfärg upp till hakan. Skulle egentligen slå dem en signal nu, men skriva först, så att själen hinner ifatt också. Sen är det ju seriestart för Robert Gustafssons nya serie ikväll och det måste jag ju bara se. Vi får se vad jag hinner. Inte stressa nu!

Summerat, så har dagen varit bra. Den började ju inget vidare, men när jag väl kom igång, så var det bara att köra på. Det bästa av allt, är att jag har besegrat ångesten inför målningen och faktiskt satt punkt för årets målande. Tjohoo!

Loppis på Larslund

För att få lite annat att tänka på, så har jag bestämt med Nilla att vi ska ta cyklarna till Larslund och gå på loppis. Nilla och hennes dotter, Sanna står redan där vid järnvägsövergången och väntar, när jag kommer rullande nerför backen.

Det är ett strålande väder och det är nästan vindstilla. Sjön ligger blank och lugn i bakgrunden. Vi trampar fram på grusvägen, som bitvis är som en tvättbräda. Jag spanar hela tiden in i skogen, för att se om det finns några kantareller efter vägen och det gör det. Måste bara komma ihåg var de var, så att jag kan komma tillbaka sen och plocka dem.

Framme vid Larslund, så ser vi på håll att ladan är öppen. I förgrunden går det tre getter tjudrade och betar och några bruna höns. Nette hälsar oss välkomna när vi ställer i från oss cyklarna och går fram. Ska bli kul att äntligen få titta på loppisen. Jag har flera gånger tänkt att jag skulle ta mig dit, men det har liksom aldrig blivit av.

Nette visar oss runt i magasinet och berättar om hur det gick till när hon startade upp. Vi går runt och tittar på alla prylarna. Nilla är i eld och lågor över en gammal kökssoffa. Själv är jag inte på humör, så jag bara tittar runt.

Det finns även en liten bardisk, där man kan köpa kaffe och bröd. Dagsfärska ägg, honung, te och lingonsylt är ytterligare saker som finns att köpa där. Allt är så fint och hemtrevligt!

Nette frågar lite om hur det går med min löpning. Jag brukar nämligen komma lubbandes förbi Larslund ibland. Jag svarar att det nog inte blir så mycket löpträning på ett tag nu, för jag har inte den orken kvar i kroppen just nu. Dessutom var det ju lite av min och Johnnys gemensamma grej, det där med att jogga.

Nette förklarar att hon har varit inne på min blogg och hade då tänkt att lägga en kommentar, där hon skulle beklaga sorgen. Hon lyckades aldrig, så hon beklagar min sorg nu i stället. Jag blir ledsen och försöker att torka tårarna, men jag får tröstande kramar och det går snart över.

Vi köper oss lite fika och sitter utanför och pratar. Så himla fint! Hönorna är så tama så att de hoppar upp i knät, för att få sig lite smakprov på den goda äppelkakan. Jag älskar ju de flesta djur, så jag låter dem sitta på stolskarmen. Nilla och Sanna är lite skraja för de närgångna hönorna, så de får gå in i ladan tills vi har fikat klart.

Det kommer fler besökare på loppisen. Idag är det bara Bälgvikenbor, men Nette berättar att det under sommaren har varit ibland uppåt trettio bilar på besök. Kul att de hittar ut hit, mitt i klorofyllen! Idag är det nog Tjejmilen i Stockholm, som drar allt folk.

Klockan går och vi ger oss av hemåt igen. Nilla har köpt en ugnsspade, ni vet en sån där som man har till pizzaugn, fast en gammal i vitmålat trä då. Vi skrattar åt Nilla, när hon ska försöka att få ner den på lämpligt sätt i sin cykelkorg, men det går. Skam den som ger sig!

När jag kramar Nilla och säger tack för idag, så är det som att luften bara går ur mig. Jag hade ju tidigare planer på att klippa gräsmattan och att plantera den fina bollkryssen, jag fick av Lena häromdagen. Nu känns allt bara motigt och jag känner att humöret bara sjunker.

Hemma blir jag i alla fall mött av en sällskapssjuk Simba. Det känns skönt. Men han äter sin mat, dricker sitt vatten och sen vill ha gå ut. Då blir jag bara sittandes där på altanen, helt apatisk. Sitter så en stund, men rycker sedan upp mig och börjar med blommorna.

Carina i Skogstorp ringer och vi bestämmer att jag ska komma in till henne i morgon. Det är ju Rosenforsdagen och Skogstorps trädgårdsförening arrangerar en liten marknad i Rosenforsparken. Något jag också länge har pratat om, men aldrig kommit iväg på. Nu blir det av i alla fall.

Tyst igen och humöret sjunker. Jag ringer Henke för att höra hur han mår idag. Han är med en kompis i ett garage och meckar bil. Han verkar i alla fall lite gladare idag och då blir jag också gladare, i alla fall för stunden. Sen sjunker jag djupt ner igen. Vankar av och an och känner ångesten komma krypande som en slemmig massa.

Jag vill inte ta Sobril, så fort jag känner så här. Det går ju inte att skjuta upp sorgen. Ändå är det så svårt att härda ut. Jag ringer till Johnnys mamma, något jag har dragit mig för de senaste dagarna. Hon är så himla ledsen och bräcklig. Dessutom har Johnnys pappa haft en liten infarkt och varit inne på lasarettet i något dygn.

Vi pratar länge. Även om jag har dragit mig för att ringa, så känns det bra att vi nu pratar. Hon är så himla gullig och säger att hon alltid har varit så glad för att Johnny hade mig. Det gläder mig rakt in i själen att få höra det.

Nu är jag väldigt rastlös. Försöker att ringa mamma och Ullis. Ingen är hemma. Vad sjutton ska jag göra nu då?! Klockan masar sig fram. Tänk om det ändå vore kväll, så att jag kunde ta mina mediciner och bädda ner mig i sängen. Det blir två Sobril, för nu kan jag inte härda ut längre.

Ullis ringer efter en stund, för hon ser att jag har ringt. Vi pratar en lång stund och det känns genast bättre. När vi har lagt på, så får jag tag på mamma. Vi pratar säkert i tre kvart, men det är just vad jag behöver nu. Hon säger att jag kan komma dit, men jag orkar inte. Behöver bara prata en stund.

Nu känner jag mig helt slut igen och har planer på att ta en dusch och sen krypa in i morgonrocken och skinntofflorna. Jag missade ju säsongsstarten av Robinson i veckan, så jag ska nog ta och leta fram det avsnittet på TV4-play.

Just som jag sitter här, så ringer det på dörren. Det är Annelie i huset ovanför. Hon har med sig en kartong med dagsfärska, nyrensade kantareller. Vi sätter oss i köket och pratar en stund. Hon är så himla snäll och rar. Jag gråter en stund, det behövs.

Nej, nu blir det nog en dusch, sen Robinson.

Dags för besök hos Fonus

Jaha, då är den här, dagen när jag ska till Fonus. Känns inte OK, kan jag säga. Jag vet ju att det kommer att gå bra och så, men ångesten klöser i bröstet och jag VILL INTE!

Allt är klart. Frågorna jag har till Fonus, kläderna jag ska ha på mig, minneslappen på vad jag behöver handla. Det enda som inte är klart, är mitt inre. Det känns så himla främmande att behöva ta ställning till vilken kista hans ligga i och hur dödsannonsen ska se ut, mm, mm....

Jag har sovit dåligt i natt, vilket kanske inte är så konstigt. Sen skulle jag ju vara så där jäkla duktig, så att jag skulle prova att bara ta en av nattmedicinerna. Just en bra natt att prova det på! Bra jobbat, Lena!

Mamma och jag kom överens om igår, att mötas utanför Fonus så där tio minuter i ett, så det gäller att jag åker i tid, för att inte bli sen. Känner ändå att jag måste skriva av mig den värsta ångesten, även om jag redan har tagit en Sobril. Kommer att ha med mig Sobril i väskan idag.

Det enda jag ser fram emot idag, är att jag ska hämta Ullis efteråt och att vi ska ha en riktig myskväll tillsammans hemma hos mig ikväll. Hon ska till och med sova kvar.

Vi ska handla tillsammans och vi ska laga mat tillsammans. Sen blir det en riktig tjejfilm. DET ser jag fram emot, så jag får försöka att tänka på det när ångesten försöker krypa fram ur sin slemmiga, mörka håla.

Ytterligare ett kärt besök

Det känns väldigt tungt att ta bort Johnnys lakan ur sängen. Jag luktar girigt på kudden för att känna om den fortfarande luktar Johnny, och det gör den. Trots det så tar jag ur våra sängkläder och lägger dem på golvet i grovköket. Jag tar fram de tjocka fiberduntäckena, för jag känner att det har varit kallt de sista nätterna med bara de tunna fibertäckena.

Nu är allt bytt i sängen och det luktar nytvättat. Nu ska bara överkastet skakas och läggas på. Kan säga att det är en utmaning att göra det själv, men det går. Puh, då var det gjort, men det känns sådär. Helst hade jag velat låta allt ligga kvar i Johnnys säng, men det går ju inte. Någon gång måste ju allt tvättas.

När jag är klar, så känns det så otroligt tomt. Det finns väl egentligen tusen saker jag skulle kunna göra, men ångesten börjar komma krypande och jag har ingen lust att göra någonting. Håglöst går jag genom huset och försöker komma på vad jag vill göra. Det slutar med att jag tar en Sobril. Det är den första idag och jag behöver ju inte vara duktig.

Jag trampar runt, fram och tillbaka i väntan på att Sobrilen ska göra verkan, men klösandet i bröstet tilltar och magen knyter sig. Som grädde på moset hör jag ett godståg som passerar. Hur många jävla godståg finns det egentligen?!

Plötsligt knackar det på ytterdörren och jag hoppar högt. När jag öppnar, så står Nilla där. Tror att jag hade tyckt att det hade varit jobbigt om det hade varit någon annan, men nu när jag ser att det "bara" är "min" Nilla, så fullkomligt slänger jag mig i hennes armar och storgråter. Vilket välkomnande!

Vi sätter oss i vardagsrummet och jag får prata ut en stund. Tårarna rinner okontrollerat. Det är första gången jag gråter idag, tror jag. Ytterligare ett godståg dundrar förbi i bakgrunden och jag kryper in i Nillas tröstande famn och snorar ner hennes tröja.

När jag har lugnat mig en smula, så frågar Nilla om jag vill att hon masserar min stela nacke och rygg. Jag tackar ja och vi gör som en provisorisk massagepall av fotpallen till soffan. Nilla säger åt mig att sluta prata och att bara slappna av. Jag gör som hon säger och tar emot den sköna behandlingen.

När Nilla är klar, så talar jag om för henne att hon är jätteduktig. Vi småpratar en stund innan hon måste gå hem. Känns mycket bättre nu! Tack, snälla Nilla!

Oron fortsätter

Trots att Johnny och jag redde ut allt som hade blivit fel redan tidigt i lördags eftermiddag, så har jag sovit väldigt dåligt. Jag har legat vaken långa perioder och stirrat i taket och haft långa, envisa tankebanor om Ullis, trots att vi har rett ut allt, vi med.

Vi brukar ju höras av med jämna mellanrum och det brukar vara ganska jämnt fördelat vem det är som hör av sig. Nu har jag inte hört ett knyst sedan vi pratade sist i telefon och Ullis försäkrade då att allt bara var bra. Hon brukar ju dessutom skriva flera gånger varje dag, både på sin blogg och på Facebook. Nu har det varit helt tyst även där och då blir jag orolig. Dessa medier har ju fungerat lite som en säkerhetsventil för Ullis, precis som för mig.

Men varför är jag inte lika orolig för Henke då?! Han hör ju inte heller av sig speciellt ofta. Med Henke är det på ett helt annat sätt. Jag vet att han alltid hör av sig till mig när han är ledsen eller inte mår bra. Jag kan med andra ord tolka hans tystnad som att allt är OK. Med Ullis är det precis tvärt om. Varför måste det vara så?!

Jag kliver motvilligt ur sängen och ger mig ut i den fräscha morgonluften i hopp om att kunna skaka av mig nattens ångest, så att jag kan komma tillbaka in och sätta mig vid frukostbordet vid någorlunda gott humör. Det funkar inte!

Likt en zombie äter jag min frukost under tystnad. Johnny, som är en väldigt social människa, frågar givetvis vad som är fel och då brister det och jag går ut och sätter mig på altanen för att få vara ifred med mina tårar. Johnny förstår vad som är haken och låter mig vara, vilket jag verkligen uppskattar.

Jag går under hela dagen till och från och tittar på datorn om Ullis eller Marre har skrivit något på bloggen eller Facebook. Man brukar ju kunna få en hyfsad uppfattning om hur läget är därhemma genom att följa deras inlägg. Sjukt, men så är det! Jag önskar SÅÅ att det vore så mycket enklare att bara lyfta luren och fråga, men jag har ju lovat mig själv att låta dem vara ifred och vänta tills de hör av sig utan att jag tjatar. SÅÅ svårt att låta bli!

Så helt plötsligt dyker Marre upp på Facebook med en kommentar, "Haileys första tand har tittat fram! :)" Första reaktionen är förstås lycka och jag trycker utan att tänka på "gilla-knappen". Sen slår det mig hur fullkomligt fel det känns att få veta via Facebook att mitt lilla barnbarn har fått sin första tand. Borde det inte vara så att Ullis ringer och berättar en sån stor och glad nyhet för sin mamma, eller är det jag som har blivit gammal?!

Oron tilltar och det känns som om en hand kramar mitt hjärta i bröstet. Ullis har fortfarande inte hörts av eller synts till vare sig på blogg eller Facebook och nu är det redan måndag morgon. Vad har hänt?! Jag vet ju i och för sig att hennes pappa har kommit tillbaka från en tre veckors semester och att hon säkert är där en hel del, men jag kan känna i hela kroppen att allt inte står rätt till.

Johnny och jag ska åka in till stan idag för att köpa allt för att kunna börja måla huset. Tror nog att jag ska SMS:a Ullis i alla fall innan vi åker in, för att kolla om vi kan komma förbi på en kopp kaffe hos dem. Det är helt emot vad jag har lovat mig själv, men det kan bara inte hjälpas. Jag måste bara få veta att alla mår bra och att det förhoppningsvis bara är jag som har jagat upp mig själv. Det är väl inte straffbart i alla fall att man bryr sig?!