Seg loppisdag

Oj, vilken kväll det blev igår! Gick tillsammans med Anitha till Ölkultur och hamnade på Bishop's Arms, efter det sen. Måste säga, att jag hade jättekul! Sen att jag träffade en jättemysig nyskild kille, gjorde ju inte saken sämre.

Nu bannar jag mig själv för, att jag inte slutade med alkohol efter klockan tolv, som jag hade planerat. Idag, som vi ska ha loppis och allt! Men, men det är bara att bita i det sura äpplet och rycka upp sig.

Det står redan folk och väntar på att få komma in, när vi kommer ut till huset i Borsökna. Kul! Det blir rusning under första halvtimmen. Sen kommer det lite strövis med folk. Sista två timmarna, har vi inte mycket mer att göra än att dricka kaffe och äta kakor.

Jaha, då är det bara att packa ihop det som är kvar och ta reda på det mest värdefulla, innan vi ringer till Pingstkyrkan och ber dem komma och hämta allt. Nu orkar vi inte en loppis till. Det som är något av värde, kan vi ju sälja på Blocket eller Facebook.

Mamma och Lillis har varit barnvakt till Hailey, även denna söndag. De bjuder oss på kaffe och semla, när vi kommer dit. Det har gått jättebra med Hailey, så alla är nöjda och glada. Mamma berättar att Hailey har ätit lite dåligt, så hon klämmer i sig nästan en hel semla.

Nu är jag helt slut! Dels är det gårdagskvällen, som spökar och dels är det loppisen, som har sugit musten ur mig. Det blir till att göra kväll tidigt idag, för i morgon ska jag till stallet och Dolcan på eftermiddagen och då gäller det att ha krafterna i behåll.

Loppissöndag

Aj, aj! Kan knappt ta mig ur sängen idag och har till och med haft svårt att vända mig under natten. Av någon outgrundlig anledning, så snubblade jag över hundskålarna, hemma hos mamma och Lillis igår, när jag skulle titta efter taxin.

Jag ramlade handlöst, rakt ner i golvet och har förmodligen lyckats att spräcka ett revben. Har superont, när jag andas in, skrattar eller rör mig i största allmänhet. Tur att det finns bra smärtlindring!

Vi hade i alla fall trevligt tillsammans, när vi åt lite gott, drack vin och tittade på Mello-finalen. Alltid kul att vara fler, när man tittar på såna program. Det bästa jag vet, är att få klaga lite, så där med glimten i ögat. Det är ju tur att man är så himla perfekt själv!

Hemma igen, så hamnade jag vid datorn. Oops, råkade visst chatta med han, den där trevliga killen igen. Som Ullis sa till mig idag, "-Mamma, du borde ha alkolås på datorn!" Ja, jag är definitivt böjd att hålla med, men det vore ju inte lika kul dårå!

Nej men, då så! Kanske det vore dags att göra sig iordning och ta sig ut till Borsökna, för att fixa det sista inför dagens loppis. Kaffebryggare, termosar, kakor och muggar, check!

Fem i tolv, fullkomligen störtar det in folk. Det verkar vara en hel del loppisrävar, men också en del av grannarna i området. Kul att det blir sån respons! Nästan så att det blir stressigt ett tag, att hinna svara på alla frågor och ta betalt till höger och vänster.

Anstormningen blir kortvarig och snart sitter vi och rullar tummarna. Det kommer några strögäster, mest för att säga hej till mig. Sen är det lugna gatan fram till stängningsdags. Hm, vi har ju miljoner prylar kvar. Ser ut som att vi får ha en loppis till, nästa söndag.

Mamma och Lillis har varit barnvakt till Hailey, under loppisen. De bjuder nu dessutom på moussaka i sitt nya hem. Ska bli spännande att se hur det har gått för dem. Lite lagom utmaning, att både vara barnvakt och att laga mat.

Det blir jag och Henke, som kommer på middag. Ullis och Marre ska till ett katthem och hämta en ny kompis till sin Freaky, så de kommer inte. Vi får rå om Hailey en stund till, tills de har hämtat sin nya familjemedlem, Ty.

Hailey har varit jättesnäll och det har gått hur bra som helst för mamma och Lillis. De fullkomligen lyser av lycka. Kul att se hur betuttade de är i sitt lilla barnbarnsbarn. Blir nog fler gånger de kommer att vilja vara barnvakt.

Moussakan smakar ljuvligt, efter en dag med bara kakor och kaffe. Snudd på att vi gör slut på en dubbel sats på oss fyra personer. Marre hinner komma, innan maten är slut och hon får med sig en redig matlåda. Hailey och Effie har också varit med och smakat. Gott betyg från alla!

Nu ska jag bara ta det lugnt i kväll. Måste bara komma ihåg att meddela Louise, om att jag inte kan åka till stallet på tisdag. Det går ju inte med mitt ömma revben, hur gärna jag än skulle vilja.

Egenvård, en bra medicin!

Som jag har berättat om tidigare, så har jag haft det lite jobbigare den sista tiden. Den här dagen är inget undantag. Helt utan förvarning, så börjar tårarna rulla, när jag sitter och äter frukost. Det blir svårt att svälja. Jag saknar dig SÅÅ, Johnny!

Även om jag försöker att fylla mitt nya, ensamma liv, med så mycket kul och positiva saker som möjligt, så går det inte att komma ifrån att jag känner mig förbaskat liten och ensam utan Johnny. Vi hade ju liksom vuxit ihop och hittat ett så fint sätt att leva tillsammans på.

Jag ger efter och låter alla känslorna komma ut. Det blir bara värre om man försöker att stänga inne gråten. Ändå känns det som att jag har gråtit för flera årtionden framåt.

När jag har dukat undan frukosten och torkat tårarna, så ringer jag till mamma och pratar en stund. Vi pratar lite om kommande resa och jag får lite annat att tänka på.

Jag går fram och tillbaka i huset och suckar. Varför känns allting så förbaskat tråkigt och meningslöst?! Nej, nu gäller det att jag försöker hitta på något, som gör mig på bättre humör. Hm, lite egenvård kanske? Passar perfekt, för idag har jag verkligen tid att ta hand om mig själv lite.

Första delen i egenvården blir att färga ögonbryn och ögonfransar. Sen plocka och frisera till ögonbrynen noga. Såja, nu kan man ju känna sig fräsch, även utan mascara på badstranden. Känns redan bättre!

Sen är det dags att göra något åt vinterpälsen på benen. Tror banne mig inte att jag har epilerat benen sen i somras. Vad ska jag göra det för?! Nu kan jag hitta en anledning i kommande vecka i solen. Ingen ska behöva fundera om jag har glömt att ta av mig Helly Hansen!

Just när jag sitter där i badrummet och epilerar som bäst, så ringer det på dörren. Shit, jag har ju bara trosor och tröja på mig. Vem sjutton kan det vara? Borde ju vara någon jag känner i alla fall, så jag öppnar försiktigt dörren och sticker bara ut huvudet.

"-Hej, är det här det är loppis?" En, för mig helt okänd, kille står på farstubron och ser förhoppningsfull ut. "-Öh nej, den är i morgon, men om du väntar ett tag, så kommer jag ut i garaget." Han har med sig två tjejer, som står och väntar vid bilen på garageuppfarten.

Snabbt som ögat, ser jag till att få på mig ett par byxor. Sen går jag ut och öppnar upp garagedörrarna. Det visar sig att det är en gammal granne till Marre. Jag visar dem runt bland alla saker och de hittar lite av varje. Sen tipsar jag även om Fridas loppis i församlingshemmet.

Snart sitter jag åter på badrumsgolvet och "tofsrycker" mina ben. Känner mig gladare nu, när jag fick oväntat besök och fick lätta lite på mitt flyttlass. Hoppas att det kommer riktigt mycket folk i morgon också!

Ute är det dimmigt och temperaturen ligger nära noll. Helt plötsligt, så får jag en vansinnigt stark lust att ge mig ut och springa. Öh, jaha, men då är det väl bara att göra det då!

Det är gränsfall på för kallt att springa i löpartajts, men jag blir ju varm av att springa, så då är det väl bara att öka tempot lite då. Jag kan riktigt känna hur den dåliga energin lämnar min kropp, steg för steg. Det går dessutom riktigt bra, så jag ökar tempot en smula till.

När jag kommer hem, känner jag mig supernöjd. Det sägs ju att kondition är en färskvara, men det här gick ju som en dans, utan att jag fick svårt att andas. Kan ju i och för sig ha något att göra med att jag har tappat några kilo i vikt också.

Trots att jag har blivit svettig av löpningen, så känner jag mig genomkulen i hela kroppen. Vad kan vara bättre då, än en varm glögg. Ska nog dessutom se till att få fart på braskaminen sen. Borde ju vara bra med fotbad också. Då kan jag ju även passa på att göra lite pedikyr, så att jag törs visa mina fötter i sandaler.

Från att ha varit djupt nedstämd i morse, så känner jag nu livskraften så sakteliga återvända. Det är nog ingen dum ide, det där med att ta hand lite om sig själv ibland. Måste bli bättre på det!

Söndag, dagen efter kvällen före

Det är mycket motvilligt jag går upp, när klockan är tio. Känner av att jag åt mängder med god mat och drack vin igår. Mår som jag förtjänar, med andra ord!

När jag tittar i kylskåpet, så inser jag att det inte finns tillräckligt med mjölk, för att göra grötfrukost. Då får det bli fillimpa och kaffe.

Jag öppnar frysen och det slår emot mig en doft av dill. Det är årets dillkronor, som jag har fryst in. Det tråkiga är att allt i frysen har tagit smak av dill. Känns ju sådär, när allt smakar dill. Utan att tveka, så tar jag ut alla påsarna med dillkronor och går ut till komposten och slänger. Så där ja!

Anledningen till att jag sparade så mycket dill, var att jag hade tänkt att göra räkor i kräftlag. Det var en grej, som Johnny älskade. Nu har jag ingen lust att göra det till mig, inte till någon annan heller, för den delen.

Efter frukost hamnar jag framför datorn. Jag har ju inte skrivit om gårdagen och det vill jag ju gärna göra. Jag sätter mig, fortfarande iförd tofflor och morgonrock. Tiden rinner iväg och jag hoppar högt, när det ringer på dörren vid halv tolv.

Det är en av gårdagens loppisbesökare från byn, som vill hämta sin matta. Dessutom har hon med sig sin man och flera barn, som gärna vill titta lite till i garaget. Jag öppnar garaget och säger att jag bara ska slänga på mig lite kläder, innan jag kommer ut.

I en hast hittar jag ett par jeans och en sweatshirt. Håret drar jag ihop i en klämma. Jag har fortfarande inte borstat tänderna och efter gårdagens orgie i vitlök och rödvin, så måste jag ha en ytterst charmerande andedräkt. Ja, ja, shit happens!

När loppisbesökarna har gått, så tar jag tag i det där med att annonsera nästa loppis, nästa söndag. Ett anslag på byns anslagstavla är ju aldrig fel, så jag tar fram sax och en tidning och börjar klippa ut udda bokstäver till ett annorlunda anslag. Kul!

Jag skapar dessutom ett nytt evenemang på Facebook, som vi denna gång ska sprida, så mycket det bara går. Först klantar jag till det och skriver fel datum. Snyggt jobbat, Lena!

När jag sedan korrigerar och lägger in rätt datum, så ser jag att min kompis, Frida, också ska ha loppis samma dag. Inte bra! Däremot, så kommer vi inte att ha samma tider. Det verkar som att vi kommer att avlösa varandra här i byn under söndagen, så det kanske bara blir bra.

Det är skönt att inte ha något speciellt inbokat idag. Ändå blir jag lite lätt rastlös. Jag ringer till Carina och Per och tackar för igår. De känner också av gårdagen och har inte kommit så långt från sängen.

Jag ringer mamma ett par gånger, men ingen svarar. Hm, de kanske är på kyrkogården. När jag sen får tag på henne, så visar det sig att de har haft visning idag igen. Det visste jag ju redan, men minnet är ju som en guldfisks.

Jag pratar även en stund med Ullis. Hon är också seg, så det blir ett segt samtal. Jag glömmer till och med att fråga hur visningen gick igår. Det är ju liksom inte bara EN visning, som är aktuell just nu, så förlåt en virrhjärna!

Tankarna runt flytten börjar snurra. Undrar vilken dag jag ska begära adressändring ifrån? Johanna ska kolla med sin pappa, när det är bäst att det stora flyttlasset går. I brist på sysselsättning, så sätter jag mig vid datorn och kollar lite om det där med adressändring.

Inser också att jag behöver byta internetleverantör. Usch, sånt där har jag aldrig behövt engagera mig i, men nu blir jag ju så illa tvungen. Bredbandsbolaget kan inte leverera till min nya adress, så jag är piskad att byta leverantör och därmed också mailadress. Trist!

Marre har hjälpt mig att kolla runt vad som är billigast på marknaden och hon förespråkar Tele2. När jag kollade med Per igår, så säger han Telia, utan att tveka. Hm, verkar som att jag ändå måste ta och engagera mig en smula, för att få koll på vad jag egentligen behöver. Jag bara hatar att behöva göra det!

Däremot, så blir jag lite stolt, när jag lyckas läsa i manualen till nummerpresentatören och ändra klockan till normaltid. Samma sak med klockan på instrumentpanelen i bilen. Vuxenpoäng! (Jag är ju bara femtio år då, men ändå!)

Det slår mig att det är ett bra tag sen jag pratade med Johnnys mamma, Doris, så jag ringer upp och hon svarar bara efter någon signal. Hörs att hon blir glad över att jag ringer och vi pratar en bra stund. Jag föreslår att jag ska hämta dem någon dag, så att vi kan fika här ute i Bälgviken.

Nu är det riktigt mörkt ute. Det är inte så kallt, så det blir ingen brasa idag. Det blir alldeles för varmt inne, för att man ska kunna sova bra sen. Samtidigt, så gäller det ju att jag passar på att elda nu, för på Lagmansgatan har jag ingen braskamin. Den, bland mycket annat, kommer jag att sakna!

Loppis på Larslund

För att få lite annat att tänka på, så har jag bestämt med Nilla att vi ska ta cyklarna till Larslund och gå på loppis. Nilla och hennes dotter, Sanna står redan där vid järnvägsövergången och väntar, när jag kommer rullande nerför backen.

Det är ett strålande väder och det är nästan vindstilla. Sjön ligger blank och lugn i bakgrunden. Vi trampar fram på grusvägen, som bitvis är som en tvättbräda. Jag spanar hela tiden in i skogen, för att se om det finns några kantareller efter vägen och det gör det. Måste bara komma ihåg var de var, så att jag kan komma tillbaka sen och plocka dem.

Framme vid Larslund, så ser vi på håll att ladan är öppen. I förgrunden går det tre getter tjudrade och betar och några bruna höns. Nette hälsar oss välkomna när vi ställer i från oss cyklarna och går fram. Ska bli kul att äntligen få titta på loppisen. Jag har flera gånger tänkt att jag skulle ta mig dit, men det har liksom aldrig blivit av.

Nette visar oss runt i magasinet och berättar om hur det gick till när hon startade upp. Vi går runt och tittar på alla prylarna. Nilla är i eld och lågor över en gammal kökssoffa. Själv är jag inte på humör, så jag bara tittar runt.

Det finns även en liten bardisk, där man kan köpa kaffe och bröd. Dagsfärska ägg, honung, te och lingonsylt är ytterligare saker som finns att köpa där. Allt är så fint och hemtrevligt!

Nette frågar lite om hur det går med min löpning. Jag brukar nämligen komma lubbandes förbi Larslund ibland. Jag svarar att det nog inte blir så mycket löpträning på ett tag nu, för jag har inte den orken kvar i kroppen just nu. Dessutom var det ju lite av min och Johnnys gemensamma grej, det där med att jogga.

Nette förklarar att hon har varit inne på min blogg och hade då tänkt att lägga en kommentar, där hon skulle beklaga sorgen. Hon lyckades aldrig, så hon beklagar min sorg nu i stället. Jag blir ledsen och försöker att torka tårarna, men jag får tröstande kramar och det går snart över.

Vi köper oss lite fika och sitter utanför och pratar. Så himla fint! Hönorna är så tama så att de hoppar upp i knät, för att få sig lite smakprov på den goda äppelkakan. Jag älskar ju de flesta djur, så jag låter dem sitta på stolskarmen. Nilla och Sanna är lite skraja för de närgångna hönorna, så de får gå in i ladan tills vi har fikat klart.

Det kommer fler besökare på loppisen. Idag är det bara Bälgvikenbor, men Nette berättar att det under sommaren har varit ibland uppåt trettio bilar på besök. Kul att de hittar ut hit, mitt i klorofyllen! Idag är det nog Tjejmilen i Stockholm, som drar allt folk.

Klockan går och vi ger oss av hemåt igen. Nilla har köpt en ugnsspade, ni vet en sån där som man har till pizzaugn, fast en gammal i vitmålat trä då. Vi skrattar åt Nilla, när hon ska försöka att få ner den på lämpligt sätt i sin cykelkorg, men det går. Skam den som ger sig!

När jag kramar Nilla och säger tack för idag, så är det som att luften bara går ur mig. Jag hade ju tidigare planer på att klippa gräsmattan och att plantera den fina bollkryssen, jag fick av Lena häromdagen. Nu känns allt bara motigt och jag känner att humöret bara sjunker.

Hemma blir jag i alla fall mött av en sällskapssjuk Simba. Det känns skönt. Men han äter sin mat, dricker sitt vatten och sen vill ha gå ut. Då blir jag bara sittandes där på altanen, helt apatisk. Sitter så en stund, men rycker sedan upp mig och börjar med blommorna.

Carina i Skogstorp ringer och vi bestämmer att jag ska komma in till henne i morgon. Det är ju Rosenforsdagen och Skogstorps trädgårdsförening arrangerar en liten marknad i Rosenforsparken. Något jag också länge har pratat om, men aldrig kommit iväg på. Nu blir det av i alla fall.

Tyst igen och humöret sjunker. Jag ringer Henke för att höra hur han mår idag. Han är med en kompis i ett garage och meckar bil. Han verkar i alla fall lite gladare idag och då blir jag också gladare, i alla fall för stunden. Sen sjunker jag djupt ner igen. Vankar av och an och känner ångesten komma krypande som en slemmig massa.

Jag vill inte ta Sobril, så fort jag känner så här. Det går ju inte att skjuta upp sorgen. Ändå är det så svårt att härda ut. Jag ringer till Johnnys mamma, något jag har dragit mig för de senaste dagarna. Hon är så himla ledsen och bräcklig. Dessutom har Johnnys pappa haft en liten infarkt och varit inne på lasarettet i något dygn.

Vi pratar länge. Även om jag har dragit mig för att ringa, så känns det bra att vi nu pratar. Hon är så himla gullig och säger att hon alltid har varit så glad för att Johnny hade mig. Det gläder mig rakt in i själen att få höra det.

Nu är jag väldigt rastlös. Försöker att ringa mamma och Ullis. Ingen är hemma. Vad sjutton ska jag göra nu då?! Klockan masar sig fram. Tänk om det ändå vore kväll, så att jag kunde ta mina mediciner och bädda ner mig i sängen. Det blir två Sobril, för nu kan jag inte härda ut längre.

Ullis ringer efter en stund, för hon ser att jag har ringt. Vi pratar en lång stund och det känns genast bättre. När vi har lagt på, så får jag tag på mamma. Vi pratar säkert i tre kvart, men det är just vad jag behöver nu. Hon säger att jag kan komma dit, men jag orkar inte. Behöver bara prata en stund.

Nu känner jag mig helt slut igen och har planer på att ta en dusch och sen krypa in i morgonrocken och skinntofflorna. Jag missade ju säsongsstarten av Robinson i veckan, så jag ska nog ta och leta fram det avsnittet på TV4-play.

Just som jag sitter här, så ringer det på dörren. Det är Annelie i huset ovanför. Hon har med sig en kartong med dagsfärska, nyrensade kantareller. Vi sätter oss i köket och pratar en stund. Hon är så himla snäll och rar. Jag gråter en stund, det behövs.

Nej, nu blir det nog en dusch, sen Robinson.