Loppis på Larslund

För att få lite annat att tänka på, så har jag bestämt med Nilla att vi ska ta cyklarna till Larslund och gå på loppis. Nilla och hennes dotter, Sanna står redan där vid järnvägsövergången och väntar, när jag kommer rullande nerför backen.

Det är ett strålande väder och det är nästan vindstilla. Sjön ligger blank och lugn i bakgrunden. Vi trampar fram på grusvägen, som bitvis är som en tvättbräda. Jag spanar hela tiden in i skogen, för att se om det finns några kantareller efter vägen och det gör det. Måste bara komma ihåg var de var, så att jag kan komma tillbaka sen och plocka dem.

Framme vid Larslund, så ser vi på håll att ladan är öppen. I förgrunden går det tre getter tjudrade och betar och några bruna höns. Nette hälsar oss välkomna när vi ställer i från oss cyklarna och går fram. Ska bli kul att äntligen få titta på loppisen. Jag har flera gånger tänkt att jag skulle ta mig dit, men det har liksom aldrig blivit av.

Nette visar oss runt i magasinet och berättar om hur det gick till när hon startade upp. Vi går runt och tittar på alla prylarna. Nilla är i eld och lågor över en gammal kökssoffa. Själv är jag inte på humör, så jag bara tittar runt.

Det finns även en liten bardisk, där man kan köpa kaffe och bröd. Dagsfärska ägg, honung, te och lingonsylt är ytterligare saker som finns att köpa där. Allt är så fint och hemtrevligt!

Nette frågar lite om hur det går med min löpning. Jag brukar nämligen komma lubbandes förbi Larslund ibland. Jag svarar att det nog inte blir så mycket löpträning på ett tag nu, för jag har inte den orken kvar i kroppen just nu. Dessutom var det ju lite av min och Johnnys gemensamma grej, det där med att jogga.

Nette förklarar att hon har varit inne på min blogg och hade då tänkt att lägga en kommentar, där hon skulle beklaga sorgen. Hon lyckades aldrig, så hon beklagar min sorg nu i stället. Jag blir ledsen och försöker att torka tårarna, men jag får tröstande kramar och det går snart över.

Vi köper oss lite fika och sitter utanför och pratar. Så himla fint! Hönorna är så tama så att de hoppar upp i knät, för att få sig lite smakprov på den goda äppelkakan. Jag älskar ju de flesta djur, så jag låter dem sitta på stolskarmen. Nilla och Sanna är lite skraja för de närgångna hönorna, så de får gå in i ladan tills vi har fikat klart.

Det kommer fler besökare på loppisen. Idag är det bara Bälgvikenbor, men Nette berättar att det under sommaren har varit ibland uppåt trettio bilar på besök. Kul att de hittar ut hit, mitt i klorofyllen! Idag är det nog Tjejmilen i Stockholm, som drar allt folk.

Klockan går och vi ger oss av hemåt igen. Nilla har köpt en ugnsspade, ni vet en sån där som man har till pizzaugn, fast en gammal i vitmålat trä då. Vi skrattar åt Nilla, när hon ska försöka att få ner den på lämpligt sätt i sin cykelkorg, men det går. Skam den som ger sig!

När jag kramar Nilla och säger tack för idag, så är det som att luften bara går ur mig. Jag hade ju tidigare planer på att klippa gräsmattan och att plantera den fina bollkryssen, jag fick av Lena häromdagen. Nu känns allt bara motigt och jag känner att humöret bara sjunker.

Hemma blir jag i alla fall mött av en sällskapssjuk Simba. Det känns skönt. Men han äter sin mat, dricker sitt vatten och sen vill ha gå ut. Då blir jag bara sittandes där på altanen, helt apatisk. Sitter så en stund, men rycker sedan upp mig och börjar med blommorna.

Carina i Skogstorp ringer och vi bestämmer att jag ska komma in till henne i morgon. Det är ju Rosenforsdagen och Skogstorps trädgårdsförening arrangerar en liten marknad i Rosenforsparken. Något jag också länge har pratat om, men aldrig kommit iväg på. Nu blir det av i alla fall.

Tyst igen och humöret sjunker. Jag ringer Henke för att höra hur han mår idag. Han är med en kompis i ett garage och meckar bil. Han verkar i alla fall lite gladare idag och då blir jag också gladare, i alla fall för stunden. Sen sjunker jag djupt ner igen. Vankar av och an och känner ångesten komma krypande som en slemmig massa.

Jag vill inte ta Sobril, så fort jag känner så här. Det går ju inte att skjuta upp sorgen. Ändå är det så svårt att härda ut. Jag ringer till Johnnys mamma, något jag har dragit mig för de senaste dagarna. Hon är så himla ledsen och bräcklig. Dessutom har Johnnys pappa haft en liten infarkt och varit inne på lasarettet i något dygn.

Vi pratar länge. Även om jag har dragit mig för att ringa, så känns det bra att vi nu pratar. Hon är så himla gullig och säger att hon alltid har varit så glad för att Johnny hade mig. Det gläder mig rakt in i själen att få höra det.

Nu är jag väldigt rastlös. Försöker att ringa mamma och Ullis. Ingen är hemma. Vad sjutton ska jag göra nu då?! Klockan masar sig fram. Tänk om det ändå vore kväll, så att jag kunde ta mina mediciner och bädda ner mig i sängen. Det blir två Sobril, för nu kan jag inte härda ut längre.

Ullis ringer efter en stund, för hon ser att jag har ringt. Vi pratar en lång stund och det känns genast bättre. När vi har lagt på, så får jag tag på mamma. Vi pratar säkert i tre kvart, men det är just vad jag behöver nu. Hon säger att jag kan komma dit, men jag orkar inte. Behöver bara prata en stund.

Nu känner jag mig helt slut igen och har planer på att ta en dusch och sen krypa in i morgonrocken och skinntofflorna. Jag missade ju säsongsstarten av Robinson i veckan, så jag ska nog ta och leta fram det avsnittet på TV4-play.

Just som jag sitter här, så ringer det på dörren. Det är Annelie i huset ovanför. Hon har med sig en kartong med dagsfärska, nyrensade kantareller. Vi sätter oss i köket och pratar en stund. Hon är så himla snäll och rar. Jag gråter en stund, det behövs.

Nej, nu blir det nog en dusch, sen Robinson.

Städdag i soulens tecken

Tror att jag somnade redan efter kl. tio igår kväll. Dessvärre vaknade jag flera gånger på morgonkvisten och hade svårt att somna om. Simba var besvärlig och åkte ut redan vi femtiden.

Jag har kommit ifrån vanan att gå ut på promenad innan frukost, men ganska snart efter frukost så ger jag mig iväg. Solen skiner och det är varmt i luften. Jag går vägen förbi där Henke är och klyver ved. Det ligger på vägen längs min morgonrutt.

Henke är inte där, fast klockan är över tio. Hans kompisar säger att han inte skulle komma idag och att han kommer i morgon istället. Hmm, han hade ju beställt våfflor hos mig till lunch idag. Lite slokörad fortsätter jag min runda.

När jag nästan har hunnit hem igen, så får jag ett SMS från Henke. Han berättar att han helt enkel mår så dåligt psykiskt, att han måste ta en dag ledigt. Han klarar inte av att höra ljudet av de många godståg, som dundrar förbi stället där de klyver vet. Min lilla gubbe!

När jag kommer hem, så har jag bestämt att jag ska städa. Det ska dammas och dammsugas, sen behöver toaletterna göras grundligt rena. Inte för att jag känner för det, men det blir säkert bra bara jag börjar. Jag ringer Henke innan jag kör igång, för att höra hur det är med honom.

Innan jag kör igång, så letar jag fram en ev Johnnys gamla mixade cd-skivor med soulmusik. Jag har tänkt att det ska spelas några av dessa låtar under begravningen och jag behöver lyssna igenom skivan för att veta vilka låtar, som ska vara med.

Jag sjunger med i låtarna, när jag går fram med dammvippan och tar några danssteg. Det är så att jag riktigt kan se Johnny framför mig, när han kommer trippande i takt till musiken. Han var alltid så glad när han spelade de här låtarna. Det svänger så om soul. Det här är hans musik!

Plötsligt kommer gråten och jag måste vila en stund. Ångesten kramar mitt hjärta och jag får svårt att andas. Dags för dagens första Sobril då!

Mamma ringer och frågar om jag vill att hon kommer ut och promenerar en stund med mig, men jag tackar nej, eftersom jag har kommit igång med städningen och gärna vill avsluta det tråkiga. Hon låter lite tilltufsad, men förstår samtidigt att jag behöver vara själv. Hon hör att jag har gråtit och jag berättar varför.

Ullis hör av sig och undrar om jag har bestämt något till fredag kväll. Jag hade ju tänkt att åka över till Carina i Skogstorp, men har ännu inget lovat. "Bra," säger Ullis, "för då kommer vi ut till dig. Vi har en överraskning! Klä på dig lite vettiga kläder och sätt på lite mascara, så att du känner dig lite fräsch."

Jag blir misstänksam och säger direkt att handlar det om att gå ut eller åka iväg till någon, så är jag inte med på noterna. "Nej då!" säger Ullis. "Vi kommer att vara hemma hos dig hela kvällen. Marres mamma kommer med också, om det är OK för dig." Det är OK.

Jag har precis slagit mig ner vid datorn och börjat skriva, när det ringer på dörren. På farstubron står Kicki, en granne på gatan bredvid, som jag ofta promenerade med förut. Hon räcker över en blomma och ger mig en bamsekram. Självklart börjar vi båda att gråta.

Vi sätter oss i vardagsrummet och jag berättar allt från början till slut. Jag gråter en del igen, men det hör ju till. Sen pratar vi lite om ditt och datt och får oss även ett och annat skratt. Härliga Kicki! Tack!

Det slår mig att jag kanske skulle ta och ringa till Carina, så att inte hon tror att jag kommer över i morgon. Carina föreslår att jag kanske kan komma över en stund på söndag i stället. Det är tydligen någon speciell temadag om växter i Rosenforsparken. Låter kul, så vi siktar på det.

Känner att det förmodligen blir tidigt i säng ikväll. Känner mig helt utpumpad! Det tar verkligen på krafterna att sörja!