En dag i hemmets vrå

Idag ska mamma och Effie komma ut och promenera med mig. Just därför, går jag upp lite tidigare än jag brukar och äter frukost.

Jag hinner fixa med en hel del innan mamma kommer. Bl a så skriver jag ut alla resehandlingar vi behöver till nästa vecka, när vi ska åka till Playa del Inglés.

Tänk att det bara är en vecka kvar nu, innan vi åker! Det har varit så mycket annat runt mig nu, så jag har inte hunnit fatta att det är så nära i tiden. Kul och skönt, ska det i alla fall bli!

När mamma kommer, så går vi direkt ut och går. Solen har börjat bryta igenom de tjocka dimmolnen, så det blir långa rundan, fårrundan. Effie sliter i kopplet och det ser ut som att det är hon som är ute och går med mamma och inte tvärt om. Jag frågar om mamma vill att jag tar Effie, för jag ser att hon har ont i höfterna.

Det är helt otroligt att vi är inne i november och det är nästan tio grader varmt, helt vindstilla och sol. Nästan så att man förväntar sig, att det ska dyka upp tussilago längs vägkanten. Vattnet i bäcken är ovanligt högt och det bildas små skumhögar i krökarna.

Både mamma och jag blir tvungna att knäppa upp jackorna, efter ett tag. Ändå går vi i ganska långsam takt. Här och där, ser vi nya, fräscha kantareller, som har tittat upp i värmen. Vi noterar bara ställena. Ingen av oss är speciellt sugen på att plocka svampen. Då måste man ju rensa och ta rätt på "eländet" också.

Jag sätter på kaffe, när vi kommer hem. Mamma har tagit med sig tapetprover, som hon vill visa. Hon vill ha en fondvägg i det nya köket på Vilsta herrgård. Blir säkert jättefint. Mamma har redan bestämt sig, så det är ingen ide att försöka påverka.

Till kaffet äter vi det som är kvar av Ullis goda rulltårta. Mamma blir glad över reflexbandet jag köpte till henne igår. Precis vad hon behövde. Kul!

Jag följer med mamma ut och vinkar av henne sen. När jag kliver in igen, så hör jag att min mobil ringer för fullt. Jag känner inte igen numret, men jag har ett röstmeddelande. Det är min kiropraktor i Stockholm, som vill avboka min tid i morgon. Shit, shit, shit!

Ja, ja, då får jag väl ta ett senare tåg till Stockholm och åka direkt till jobbet då. Synd bara, för jag känner att jag verkligen skulle behöva få en genomgång av ryggen igen. Får se om jag trots allt ska boka tid till någon kiropraktor här i stan då.

Idag är det ju meningen att jag ska ha en lugn dag i hemmets vrå, utan en massa måsten. Gissa vem som har gjort en "att-göra-lista" i Outlook till idag?! Näst på tur i listan står biltvätt, så då är det väl bara att gå ut och börja då, innan det blir mörkt.

Känns superbra att få bilen ren. Det var ju ingen stor grej att göra. Däremot, så tror jag att jag hoppar över det där med gräsmattan. Känns lite som överkurs, nu när vi är inne i november. Jag går in istället och hamnar framför datorn.

Jag känner mig lite stressad inför flytten, så jag försöker att tänka på vad jag kan göra åt saken. Det är ju bra om jag jag har el på Lagmansgatan från första dagen, så jag ringer till Eskilstuna Energi och Miljö och ordnar med den saken.

Sen ska man ju anmäla adressänring också, så jag går in på deras sida och begär eftersändning. Känns riktigt bra. En hemförsäkring måste jag ju ha också, så jag mailar till min bankman och ber henne att ordna med det.

Nu är det i princip bara bredband och telefoni, som är kvar att ordna med. Jag ska in till stan på fredag, så jag ska gå in till Teliabutiken och höra vad de kan erbjuda i stället för Bredbandsbolaget, som inte kan leverera till min nya lägenhet.

Bankjuristen ringer och berättar att bouppteckningen nu är registrerad och klar. Vi bestämmer att jag ska komma in till henne på fredag, när jag ändå har några ärenden i stan.

Mamma ringer med andan i halsen och säger att Lillis inte kommer att skjutsa oss till Arlanda. Ingen big deal. Det är ju bara att jag tar bilen och bokar en plats på långtidsparkeringen. Bra både för miljön och plånboken!

Det slår mig att jag kommer att missa "Bonde söker fru" i morgon, så jag ser till att programmera digitalboxen för inspelning. Teknikens under med Lena Axelsson! Jag börjar ju bli riktigt haj på det här nu!

Nu ska jag bara kolla igenom vad jag ska ha för kläder i morgon, när jag ska ut med mina gamla kollegor i Stockholm. Det blir dessutom till att ställa klockan på sju, för att vara säker på att komma upp i tid. Känns som att jag har läget under kontroll nu.

Loppis på Larslund

För att få lite annat att tänka på, så har jag bestämt med Nilla att vi ska ta cyklarna till Larslund och gå på loppis. Nilla och hennes dotter, Sanna står redan där vid järnvägsövergången och väntar, när jag kommer rullande nerför backen.

Det är ett strålande väder och det är nästan vindstilla. Sjön ligger blank och lugn i bakgrunden. Vi trampar fram på grusvägen, som bitvis är som en tvättbräda. Jag spanar hela tiden in i skogen, för att se om det finns några kantareller efter vägen och det gör det. Måste bara komma ihåg var de var, så att jag kan komma tillbaka sen och plocka dem.

Framme vid Larslund, så ser vi på håll att ladan är öppen. I förgrunden går det tre getter tjudrade och betar och några bruna höns. Nette hälsar oss välkomna när vi ställer i från oss cyklarna och går fram. Ska bli kul att äntligen få titta på loppisen. Jag har flera gånger tänkt att jag skulle ta mig dit, men det har liksom aldrig blivit av.

Nette visar oss runt i magasinet och berättar om hur det gick till när hon startade upp. Vi går runt och tittar på alla prylarna. Nilla är i eld och lågor över en gammal kökssoffa. Själv är jag inte på humör, så jag bara tittar runt.

Det finns även en liten bardisk, där man kan köpa kaffe och bröd. Dagsfärska ägg, honung, te och lingonsylt är ytterligare saker som finns att köpa där. Allt är så fint och hemtrevligt!

Nette frågar lite om hur det går med min löpning. Jag brukar nämligen komma lubbandes förbi Larslund ibland. Jag svarar att det nog inte blir så mycket löpträning på ett tag nu, för jag har inte den orken kvar i kroppen just nu. Dessutom var det ju lite av min och Johnnys gemensamma grej, det där med att jogga.

Nette förklarar att hon har varit inne på min blogg och hade då tänkt att lägga en kommentar, där hon skulle beklaga sorgen. Hon lyckades aldrig, så hon beklagar min sorg nu i stället. Jag blir ledsen och försöker att torka tårarna, men jag får tröstande kramar och det går snart över.

Vi köper oss lite fika och sitter utanför och pratar. Så himla fint! Hönorna är så tama så att de hoppar upp i knät, för att få sig lite smakprov på den goda äppelkakan. Jag älskar ju de flesta djur, så jag låter dem sitta på stolskarmen. Nilla och Sanna är lite skraja för de närgångna hönorna, så de får gå in i ladan tills vi har fikat klart.

Det kommer fler besökare på loppisen. Idag är det bara Bälgvikenbor, men Nette berättar att det under sommaren har varit ibland uppåt trettio bilar på besök. Kul att de hittar ut hit, mitt i klorofyllen! Idag är det nog Tjejmilen i Stockholm, som drar allt folk.

Klockan går och vi ger oss av hemåt igen. Nilla har köpt en ugnsspade, ni vet en sån där som man har till pizzaugn, fast en gammal i vitmålat trä då. Vi skrattar åt Nilla, när hon ska försöka att få ner den på lämpligt sätt i sin cykelkorg, men det går. Skam den som ger sig!

När jag kramar Nilla och säger tack för idag, så är det som att luften bara går ur mig. Jag hade ju tidigare planer på att klippa gräsmattan och att plantera den fina bollkryssen, jag fick av Lena häromdagen. Nu känns allt bara motigt och jag känner att humöret bara sjunker.

Hemma blir jag i alla fall mött av en sällskapssjuk Simba. Det känns skönt. Men han äter sin mat, dricker sitt vatten och sen vill ha gå ut. Då blir jag bara sittandes där på altanen, helt apatisk. Sitter så en stund, men rycker sedan upp mig och börjar med blommorna.

Carina i Skogstorp ringer och vi bestämmer att jag ska komma in till henne i morgon. Det är ju Rosenforsdagen och Skogstorps trädgårdsförening arrangerar en liten marknad i Rosenforsparken. Något jag också länge har pratat om, men aldrig kommit iväg på. Nu blir det av i alla fall.

Tyst igen och humöret sjunker. Jag ringer Henke för att höra hur han mår idag. Han är med en kompis i ett garage och meckar bil. Han verkar i alla fall lite gladare idag och då blir jag också gladare, i alla fall för stunden. Sen sjunker jag djupt ner igen. Vankar av och an och känner ångesten komma krypande som en slemmig massa.

Jag vill inte ta Sobril, så fort jag känner så här. Det går ju inte att skjuta upp sorgen. Ändå är det så svårt att härda ut. Jag ringer till Johnnys mamma, något jag har dragit mig för de senaste dagarna. Hon är så himla ledsen och bräcklig. Dessutom har Johnnys pappa haft en liten infarkt och varit inne på lasarettet i något dygn.

Vi pratar länge. Även om jag har dragit mig för att ringa, så känns det bra att vi nu pratar. Hon är så himla gullig och säger att hon alltid har varit så glad för att Johnny hade mig. Det gläder mig rakt in i själen att få höra det.

Nu är jag väldigt rastlös. Försöker att ringa mamma och Ullis. Ingen är hemma. Vad sjutton ska jag göra nu då?! Klockan masar sig fram. Tänk om det ändå vore kväll, så att jag kunde ta mina mediciner och bädda ner mig i sängen. Det blir två Sobril, för nu kan jag inte härda ut längre.

Ullis ringer efter en stund, för hon ser att jag har ringt. Vi pratar en lång stund och det känns genast bättre. När vi har lagt på, så får jag tag på mamma. Vi pratar säkert i tre kvart, men det är just vad jag behöver nu. Hon säger att jag kan komma dit, men jag orkar inte. Behöver bara prata en stund.

Nu känner jag mig helt slut igen och har planer på att ta en dusch och sen krypa in i morgonrocken och skinntofflorna. Jag missade ju säsongsstarten av Robinson i veckan, så jag ska nog ta och leta fram det avsnittet på TV4-play.

Just som jag sitter här, så ringer det på dörren. Det är Annelie i huset ovanför. Hon har med sig en kartong med dagsfärska, nyrensade kantareller. Vi sätter oss i köket och pratar en stund. Hon är så himla snäll och rar. Jag gråter en stund, det behövs.

Nej, nu blir det nog en dusch, sen Robinson.

Mor- och dotterdag

Jag vaknar vid halv nio-tiden och smyger upp försiktigt, så att jag inte väcker Ullis. Hon ser ut att sova så skönt där under bolstret, så jag vill inte att hon ska vakna. Efter att jag har sett till att Simba är nöjd, så sätter jag mig vid datorn för att blogga.

Vid halv elva kommer Ullis ut från sovrummet. Hon berättar att hon hade lite svårt att somna igår, men att hon har sovit skönt under natten. Ett tag vaknade hon och tyckte att hon hörde fotsteg, men det var bara Simba som var uppe och knallade. Sen är det ju lite knäpp och ljud i ett hus, det är ju bara så.

Vi gör iordning frukost och äter tillsammans. Ullis vågade inte lita på att mamma hade "rätt" saker hemma, så hon har med sig sina små burkar med egen frukost. Hur som helst, så är det mysigt att sitta där tillsammans och äta.

Jag går ut och hämtar posten och det ligger ett stort och mjukt paket i brevlådan. Jisses, vad nyfiken jag blir! Jag öppnar paketet tillsammans med Ullis. Det är en jättemysig poncho och ett fint brev från Johnnys gamla klasskompisar. De har samlat till "lite värme" till mig. Givetvis börjar jag att lipa! Tack så hemskt mycket, ni fina människor!

Idag är det tänkt att vi ska fixa till slingor i mitt hår, men mamma ringer och säger att hon bjuder mig på slingor och klippning hos min frissa inne i stan. Jag blir jätteglad, men frågar samtidigt om mamma vet hur mycket det egentligen kostar och det vet hon. Jag nappar direkt! Är inte nödbedd på något vis!

Henke är i byn och hjälper Totte att klyva ved, så jag har sagt åt honom att han kan komma hem på lunch. Det vill han gärna, så vid tolvtiden dyker han upp, svettig, smutsig och hungrig. Min lilla gubbe! Han får hamburgare. Det är för tidigt för mig och Ullis att äta, så vi sitter bara med vid bordet när han äter.

Henke berättar att han har svårt för godstågen, som dundrar förbi stup i kvarten, där de klyver ved. Han vill inte fortsätta, men jag försöker få honom att inte låta detta besegra honom. Jag berättar för honom om min ilska mot godstågen härom dagen och att jag kunde vända det till något positivt. Vi måste kämpa vidare, helt enkelt, inte ge upp och låta det onda knäcka oss.

När Henke har gått och Ullis och jag har gjort oss i ordning, så går vi en långsam promenad runt Lillsjön. Jag har sett till att vi har en plastpåse med oss, för jag har tänkt att vi ska hitta lite kantareller till Ullis och Marre. Jag har ju en del ställen här ute, om man säger så.

Det dröjer inte länge innan Ullis har skavsår. Hon får kavla ner strumpan, så att den blir dubbel över skavsåret. Det funkar hyfsat och vi kan lufsa omkring på mina kantarellställen på vägen hem. Det blir någon liter. Med glädje konstaterar jag att även "trattisarna" har börjat att titta fram. Blir nog ett bra år i år.

När vi kommer hem igen, så är det snart dags för lunch. Om inte Ullis hade varit här, så hade jag nog bara tagit en banan eller nåt, för jag är inte hungrig. Jag vill ju inte att Ullis ska slarva med maten, så jag gör en repris på gårdagen och steker upp lite kycklingfilé och värmer upp resterna av potatisen och kantarellsåsen från igår. Ullis gör sallad.

När vi dricker kaffet efter maten på altanen, så börjar det dra ihop sig till oväder. Det är ett så där, nästan overkligt, lugn innan stormen. Mörka moln tornar upp sig runt omkring och på avstånd hör vi hur åskan mullrar. Ullis tycker om åska och vill gärna att den ska komma närmare, men den drar förbi. Det kommer några regnstänk, men mer blir det inte.

Vi går in igen och jag tittar efter Simba. Har inte sett honom på en bra stund. Vart hittar jag honom, om inte uppe på de nytvättade sommartäckena, jag tillfälligt har lagt inne i gästrummet. Han är helt utslagen. Var det han eller Ullis och jag, som tog sömntabletter igår....

Jag får ett deppanfall vid köksbordet, när jag pratar med Ullis om att Johnny och jag stod varann så nära. Vi hade klarat av så mycket tillsammans och kommit över det där jobbiga stadiet i ett förhållande. Vi hade helt enkelt vuxit samman. Jag börjar gråta och Ullis kommer och sätter sig i mitt knä och säger, "Mamma, vi måste ta hand om varandra nu!" Fina Ullis!

Vi pratar en hel del om kommande begravning och hur jobbigt det kommer att vara, men konstaterar samtidigt att det finns så otroligt mycket vi kan göra tillsammans framöver. Jag vill ju inte bli en bitter gammal nucka, som bara sitter hemma och gnäller.

Hur ska jag någonsin kunna lita på en annan människa igen?! Jag och Johnny stod ju varandra så nära som man kan göra och ändå så kunde jag inte se vart han var på väg. Hur är det överhuvudtaget möjligt?! Återigen så är Ullis där och får mig på andra tankar. Tack Ullis! En dag i sänder nu!

Hela dagen har gått och det är dags för mig att köra hem med Ullis till hennes lilla familj. Marre har varit och tränat för första gången på Nautilus och sitter nu hemma och väntar på sin älskling. Jag är så glad för deras skull! De är så fina, mina tjejer!

På väg hem handlar jag mjölk och sallad. Måste ju ha grejer hemma tills Henke kommer i morgon och vill ha våfflor till lunch. Han har beställt det. Känns bra att han vill komma hem till mamma och äta!

Skönt att komma hem igen. Nu har jag haft sällskap ett dygn och nu ska det bli skönt att vara lite ensam. Jag bara funkar så, hur mysigt det än är att vara tillsammans med sin dotter. Jag ser till att vara "offline" på Facebook, för ikväll känner jag att jag bara vill vara ifred, hur snälla folk än är.

En "banbrytande" promenad

Solen har tittat fram och det är över 20 grader varmt redan. Jag sov till kvart i tio, efter en jobbig natt med en sällskapssjuk Simba. Nu har jag klarat av alla morgonbestyr, pratat med mamma en stund och nu känner jag mig sugen på att gå en promenad.

Idag väljer jag att gå en annan runda. Jag går åt det hållet där det hemska hände för över en vecka sedan. Jag har inte riktigt orkat eller vågat att gå ditt förrän nu, men nu känner jag att det är dags att söka upp den platsen där Johnny tog sitt liv.

Jag är inte hundra på vart det var. Polisen visade ju ett foto på platsen där han hade parkerat sin cykel, men det skulle kunna vara vart som helst. Jag får helt enkelt gå lite på känn och på den beskrivning jag fick av polisen.

Mina ben skakar när jag går uppför en liten grusväg i riktning mot järnvägen. När jag kommer fram till gläntan, där jag misstänker att det var, försöker jag att känna något. Jag blundar och andas djupt och vet egentligen inte vad jag tror att jag ska känna. Han finns ju inte här!

Besviken går jag vidare. Efter vägkanten ser jag mängder med olika svampar som har ploppat upp efter allt regn. Normalt sett skulle jag ha varit gjuten i skogen en dag som denna, men nu känns allt bara meningslöst. Vad ska jag med an massa kantareller till??

Just som jag går där i mina tankar, så tittar jag upp i vägslänten och ser en stor häxring med kantareller. Jag går genast dit för att titta hur mycket det är. Trots allt känner jag mig upprymd av att se kantarellerna. När jag vänder tillbaka ner till grusvägen, så ser jag den lilla infarten som leder fram till järnvägen.

Jag går in på den lilla vägen och kommer fram till en glänta. Något säger mig att här är platsen jag har letat efter. Hade jag inte sett kantarellerna, så hade jag nog aldrig tänkt på den här lilla vägen in. Nu vet jag plötsligt att det var Johnny som visade mig. Jag gråter en stund, men känner mig genast lugnare.

När jag går därifrån, så väljer jag att gå mot Trindsäter, en kortare runda än den runt Larslund, som jag hade tänkt ta från början. Mina ben skakar och jag känner att jag inte kommer att orka att gå så långt, som jag hade tänkt från början. Tur att jag har stavarna att ta stöd av.

Det är klibbigt och kvavt i luften och flugor surrar irriterande runt mitt ansikte hela tiden. Längs den fuktiga grusvägen ser jag mer svamp och helt plötsligt känner jag för att senare ta cykeln tillbaka för att plocka. Kan ha något med "Johnny-upplevelsen" att göra.

Jag har många memorerade svampställen här i omgivningarna. Det är som att jag har en egen svamp-GPS inmonterad i skallen. Jag minns varje sten och stubbe. Nu har jag definitivt bestämt mig för att komma tillbaka senare idag för att plocka kantarellerna. Gräsmattan, som behöver klippas och huset, som behöver målas, de finns kvar. Däremot så kanske inte kantarellerna finns kvar om jag väntar för länge.

När jag passerar torpet Trindsäter, så måste jag korsa järnvägen igen. Känns väldigt jobbigt, men jag måste ju träna, KBT kallas det. Det går bra, men det känns däremot läskigt att gå genom det meterhöga gräset för att komma vidare till grusvägen. Märks att det inte är så många som går den här rundan.

Halvvägs hem passerar jag ett ställe där det står tre maffiga, gamla ekar. Jag har gjort till vana att alltid stanna till där och "hälsa" vördnadsfullt på dessa gamla bjässar. Det sägs ju att man kan få energi av att ställa sig och krama ett gammalt träd. Jag provade det en gång tidigare, men stundens magi bröts av att jag stod mitt i en myrstack. Tror att jag hoppar över det idag.

Plötsligt vibrerar det i BH:n. Jag hoppas högt, men kommer sedan på att det är min mobil som ringer. Tänkte att det är väl bra att ha den med, så att folk kan nå mig. Det är Ullis som vill prata. Jag är ca tio minuter hemifrån, så jag ber att få ringa upp henne. Hatar att prata i mobil!

Känns skönt att få en liten pratstund med Ullis. Hon mår sådär, men är ändå stark. Vi är nog ganska lika, hon och jag. Vi pratar lite om hur vi ska göra på tisdag, när Ullis har tänkt att komma ut till mig och sova kvar. Vi ska titta på en riktig tjejfilm, dvs om jag lyckas på fart på DVD-spelaren, äta god mat och bara mysa. Ser verkligen fram emot det!

Regnig onsdag

Idag är jag betydligt piggare när jag vaknar och jag bestämmer mig direkt för att gå min morgonrunda med stavarna. Ska bli skönt att komma igång med mina promenader igen. Behöver dem både för kropp och själ.

Det är bara runt 15 grader ute och regnet hänger i luften. Det gör inget, jag tar långärmat och de lite längre träningsbyxorna. Jag hinner väl ca 500 meter innan det börjar regna, ett lätt sommarregn. Inget regn som letar sig in på skinnet, utan bara gör luften skön att andas.

Jag morsar på de vanliga människorna jag brukar möta på morgnarna. När jag kommer runt på andra sidan Lillsjön, så träffar jag på en gullig, röd katt. Han är lite förskräckt över mina stavar, men jag lockar på honom och då vågar han sig fram för att hälsa. Jag är lite svag för just röda katter.

När jag går utmed sjön, på väg hemåt igen, så ser jag flera ställen där det har tittat fram nya kantareller. Måste försöka att ta mig dit senare idag, så att jag kan plocka dem. Nu har jag ju inget att ta dem i och så har jag ju stavarna att bära på också.

Hemma blir det frukost med äppelsoppan jag gjorde igår. Ja, det blev inte kräm, det blev soppa. God är den i alla fall. Pia, som jag tog äpplena ifrån, har OK:at på Facebook att jag mer än gärna får ta mer äpplen om jag vill.

Efter frukost sätter vi oss framför våra datorer en stund. Jag hjälper Johnny att gå igenom de "Google-översatta" sidorna på Bästa stränderna. Det är ju inte alltid så lyckad översättning man får från Google, så det gäller att man går igenom allt innan vi publicerar de nya sidorna. Ska bli intressant att se vad det kan ge, reklamsamarbetet med de brittiska resejättarna!

Ute öser regnet ner. Känns nästan skönt att det blev en till vilodag. Tror att vi behöver det, både jag och Johnny. Vi skulle behöva ta oss in till stan för att handla lite. Eftersom Johnny är helt inne i det här med översättningen av Bästa stränderna, så åker jag in själv till stan. Kan vara skönt att få lite egen tid också.

När jag kommer hem igen, så äter vi lunch. Sen lite korrekturläsning vid datorn med en kopp kaffe till det. Sen kan jag inte hålla mig längre. Jag måste bara ut i skogen för att kolla av mina kantarellställen! Regnet håller uppe just nu, men det är bara 13 grader, så jag tar långbyxor, gympadojor och regnjacka.

Jag hittar ju inte överdrivet med svamp, men det är skönt bara att gå i skogen och strosa. Det riktigt ångar av den blöta skogen när solen tillfälligt tränger igenom molnen, ner genom trädkronorna. Allt är precis genomblött, så det var inte så smart att ta gympadojor. Borde ha tagit gummistövlarna!

När jag har kommit så långt att det snart är dags att vända hemåt igen, så blir det plötsligt mörkt. Känns som det är sent på kvällen och det känns ju sådär när man står ensam mitt inne i skogen. Så kommer regnet och det blåser upp. Jag tar skydd från det värsta regnet under taket på ett gammalt foderställe för rådjur.

Snart har det värsta regnat över och jag tar mig ut på vägen och går hemåt igen. Längs vägkanten hittar jag de kantareller jag såg i morse. Det är mer än vad jag trodde. Skurarna avlöser varandra när jag går på grusvägen hemåt och det har bildats stora rännilar i backarna. Nu är jag blöt ända in på benen. Skulle nog ha tagit hela regnstället, inte bara jackan.

Väl hemma igen, så ber jag Johnny att ta ett kort på den knäppis jag är....

Oväntad ledighet

Tanken var ju att vi skulle måla idag, men just som vi har bestämt oss för att byta om till målarkläderna och gå ut, så börjar det duggregna. Typiskt! Jag som faktiskt känner för att måla idag!

Nåja, då är det väl ett gyllene tillfälle att få tvätta våra målarkläder. Känns ju lite onödigt att förstöra mer än ett ombyte med målarfärg. Sagt och gjort, kläderna åker in i tvättmaskinen och jag börjar fundera på vad jag ska använda den här oväntade ledigheten till.

Jag har ju länge varit sugen på att gå ut i skogen och inspektera de fina kantarellställena vi har här runtomkring. Det har ju kommit en del rejäla regnskurar, så det borde ju vara gott om svamp. Nu har det ju i och för sig varit torrt i en vecka, så frågan är ju om de har torkat bort redan.

I stället för att fortsätta med mina spekulationer, så ger jag mig ut i skogen med svampkorgen. Dessvärre har vi nog väntat för länge med att plocka kantarellerna. Så här torra och ledsna ser de ut på första stället....

Jag fortsätter vidare till ett annat ställe, där jag vet att det är lite mer fuktigt. Jodå, där ser de lite bättre ut....

Några ställen till och jag har fått ihop svamp så att det räcker till en stekpanna i alla fall....

Medan jag går där i skogen och njuter av stillheten, så slår det mig hur lyckligt lottad jag är som kan uppleva den totala tystnaden alldeles inpå husknuten. Här kan man höra sin egen andning och vingslagen från småfåglarna som flyger förbi. Aaah, så härligt!

När jag vänder tillbaka hemåt, så börjar solen bryta igenom molntäcket. Verkar ju trots allt som att det blir målarväder. Det har slutat att dugga och det är betydligt varmare. Kanske blir lite målning i alla fall då.

Johnny möter mig i dörren och föreslår att vi ska tumla våra målarkläder för att kunna fortsätta med målningen efter lunch. Det är alltså planen nu. Vi får se om vi har vädrets makter med oss även efter lunch.