En dag i hemmets vrå

Idag ska mamma och Effie komma ut och promenera med mig. Just därför, går jag upp lite tidigare än jag brukar och äter frukost.

Jag hinner fixa med en hel del innan mamma kommer. Bl a så skriver jag ut alla resehandlingar vi behöver till nästa vecka, när vi ska åka till Playa del Inglés.

Tänk att det bara är en vecka kvar nu, innan vi åker! Det har varit så mycket annat runt mig nu, så jag har inte hunnit fatta att det är så nära i tiden. Kul och skönt, ska det i alla fall bli!

När mamma kommer, så går vi direkt ut och går. Solen har börjat bryta igenom de tjocka dimmolnen, så det blir långa rundan, fårrundan. Effie sliter i kopplet och det ser ut som att det är hon som är ute och går med mamma och inte tvärt om. Jag frågar om mamma vill att jag tar Effie, för jag ser att hon har ont i höfterna.

Det är helt otroligt att vi är inne i november och det är nästan tio grader varmt, helt vindstilla och sol. Nästan så att man förväntar sig, att det ska dyka upp tussilago längs vägkanten. Vattnet i bäcken är ovanligt högt och det bildas små skumhögar i krökarna.

Både mamma och jag blir tvungna att knäppa upp jackorna, efter ett tag. Ändå går vi i ganska långsam takt. Här och där, ser vi nya, fräscha kantareller, som har tittat upp i värmen. Vi noterar bara ställena. Ingen av oss är speciellt sugen på att plocka svampen. Då måste man ju rensa och ta rätt på "eländet" också.

Jag sätter på kaffe, när vi kommer hem. Mamma har tagit med sig tapetprover, som hon vill visa. Hon vill ha en fondvägg i det nya köket på Vilsta herrgård. Blir säkert jättefint. Mamma har redan bestämt sig, så det är ingen ide att försöka påverka.

Till kaffet äter vi det som är kvar av Ullis goda rulltårta. Mamma blir glad över reflexbandet jag köpte till henne igår. Precis vad hon behövde. Kul!

Jag följer med mamma ut och vinkar av henne sen. När jag kliver in igen, så hör jag att min mobil ringer för fullt. Jag känner inte igen numret, men jag har ett röstmeddelande. Det är min kiropraktor i Stockholm, som vill avboka min tid i morgon. Shit, shit, shit!

Ja, ja, då får jag väl ta ett senare tåg till Stockholm och åka direkt till jobbet då. Synd bara, för jag känner att jag verkligen skulle behöva få en genomgång av ryggen igen. Får se om jag trots allt ska boka tid till någon kiropraktor här i stan då.

Idag är det ju meningen att jag ska ha en lugn dag i hemmets vrå, utan en massa måsten. Gissa vem som har gjort en "att-göra-lista" i Outlook till idag?! Näst på tur i listan står biltvätt, så då är det väl bara att gå ut och börja då, innan det blir mörkt.

Känns superbra att få bilen ren. Det var ju ingen stor grej att göra. Däremot, så tror jag att jag hoppar över det där med gräsmattan. Känns lite som överkurs, nu när vi är inne i november. Jag går in istället och hamnar framför datorn.

Jag känner mig lite stressad inför flytten, så jag försöker att tänka på vad jag kan göra åt saken. Det är ju bra om jag jag har el på Lagmansgatan från första dagen, så jag ringer till Eskilstuna Energi och Miljö och ordnar med den saken.

Sen ska man ju anmäla adressänring också, så jag går in på deras sida och begär eftersändning. Känns riktigt bra. En hemförsäkring måste jag ju ha också, så jag mailar till min bankman och ber henne att ordna med det.

Nu är det i princip bara bredband och telefoni, som är kvar att ordna med. Jag ska in till stan på fredag, så jag ska gå in till Teliabutiken och höra vad de kan erbjuda i stället för Bredbandsbolaget, som inte kan leverera till min nya lägenhet.

Bankjuristen ringer och berättar att bouppteckningen nu är registrerad och klar. Vi bestämmer att jag ska komma in till henne på fredag, när jag ändå har några ärenden i stan.

Mamma ringer med andan i halsen och säger att Lillis inte kommer att skjutsa oss till Arlanda. Ingen big deal. Det är ju bara att jag tar bilen och bokar en plats på långtidsparkeringen. Bra både för miljön och plånboken!

Det slår mig att jag kommer att missa "Bonde söker fru" i morgon, så jag ser till att programmera digitalboxen för inspelning. Teknikens under med Lena Axelsson! Jag börjar ju bli riktigt haj på det här nu!

Nu ska jag bara kolla igenom vad jag ska ha för kläder i morgon, när jag ska ut med mina gamla kollegor i Stockholm. Det blir dessutom till att ställa klockan på sju, för att vara säker på att komma upp i tid. Känns som att jag har läget under kontroll nu.

Bouppteckning och loppisbestyr

Det är med nöd och näppe jag hinner in i tid till banken, eftersom jag bara var tvungen att skriva av mig en stund på bloggen först. Nu sitter jag i alla fall på banken och väntar, med några minuter till godo. Pust!

Juristen är trevlig och bra att prata med. När hon frågar hur det går för mig, så känner jag att tårarna bränner bakom ögonlocken. Ändå lyckas jag svara utan att börja gråta. Det finns liksom ingen spärr kvar längre. Sen gör nog sömnbristen sitt till också.

Det tar sin tid att få fram alla uppgifter och att skriva ut alla papper, som behövs för att skicka in bouppteckningen för registrering. Skönt att bara sitta bredvid och se på, när någon annan jobbar. Eva, som juristen heter, pratar hela tiden medan hon jobbar, så vi har riktigt trevligt.

Sen krånglar hennes skrivare, så att hon blir tvungen att ringa efter hjälp. Då kommer Lena Bird in. Vi har jobbat tillsammans på Rekarnebanken i många år. Medan Eva gör klart allt med pappren, så hinner vi prata en stund. Vi bestämmer att Lena ska komma över och hälsa på mig någon gång i nästa vecka.

När allt är klart och jag ska gå ut från banken, så stöter jag ihop med en gammal kollega från Fb Data-tiden, Kenneth. Han tar min hand och drar mig sedan intill och ger mig en bamsekram. Återigen känner jag att gråten vill fram. Inte nu! Jag säger till Kenneth att jag måste gå. Han förstår.

När jag kommer ut i den grå höstluften, så orkar jag inte riktigt hålla tillbaka tårarna längre. Jag tar några djupa andetag och hittar tillbaka till lugnet. OK, då kanske jag kan gå till apoteket då, nu när jag har torkat tårarna.

Jag börjar få slut på min antidepressiva medicin och jag har för mig att receptet ska räcka en gång till. När jag kommer fram till kassan, så visar det sig att jag inte har något giltigt recept. Jag måste alltså kontakta min läkare på vårdcentralen, för att få ett nytt recept.

När jag sätter mig i bilen, så känner jag hur ledsen jag är, men jag vill inte släppa fram gråten ännu. Jag biter ihop och styr kosan hem till mamma. Vi kom överens om det igår. Klumpen i halsen växer, minut för minut.

Effie möter upp i hallen och blir helt galen av lycka. Kul att känna sig så välkommen. Då går det dessutom att hindra gråten en stund till. När mamma kramar om mig sen och frågar hur det är, så brister det totalt. Nu får allt komma ut.

Vi pratar lite om det som har gjort mig så ledsen och mamma säger att det inte är något att ödsla energi på, men det är lättare sagt än gjort. Även om folk tycker att jag är stark, så är jag väldigt bräcklig nu. Ibland känner jag mig lika sårbar, som en nykläckt fågelunge.

Mamma och jag tar en kopp kaffe, så att jag hinner lugna ner mig. Sen tar vi bilen in till stan för att hämta var sin portion mat från Spicy Hot. Alltid lika gott! Nu börjar jag att känna mig lite gladare igen.

Mätta och belåtna tar vi sedan och monterar isär klädställningen, som jag ska få låna till garageloppisen. Mamma har också lite kläder, som hon ska försöka att sälja. Mamma följer med mig hem, för att hjälpa mig att rigga allt i garaget.

När ändå mamma är här, så passar jag på att klättra upp på vinden, för att hämta ner det som ska säljas. Stackars mamma får stå där nere och ta emot den ena prylen efter den andra. Känns som att det aldrig tar slut.

När jag kommer ner från vinden, så hör vi hur en motorcykel kommer och parkerar på uppfarten. Det är Per, som har lovat att hjälpa mig med datorerna. Jag är tvungen att fixa lite, innan Henke kan få ta vår äldsta dator, som jag har lovat honom.

Tur att jag kan få hjälp av Per. Även om jag har jobbat inom IT i många år, så kan jag inte såna här saker. En dator ska ju bara fungera, ungefär som en bil! Tack, snälla Per!

Carina, Pers fru, kommer ut hit också. Vi bestämde att vi skulle fika en stund, när Per ändå skulle ut hit, så jag och mamma stannade till tidigare vid kondiset i Fröslunda och köpte en maffig längd. Ute är det redan mörkt, men inne i köket lyser det av trevnad.

Telefonen har gått varm idag. Det är omtänksamma vänner, som har reagerat på mitt förra inlägg. Tack för att ni bryr er! Det känns så otroligt skönt att veta att ni finns där för mig, när jag känner mig så här liten.

När jag blir själv hemma igen, så ringer jag till Ullis. Hon är superlåg och har ont i sin lilla kropp. Det kunde väl vara nog med sviterna efter Anorexian, men hon har ju dessutom Fibromyalgi, som spökar lite till och från.

Ullis är trött och ska snart göra kväll. Det ska nog jag också göra snart, men först blir jag nog tvungen att gå ut i garaget en stund, för att få lite ordning på allt jag har tagit ner från vinden. Sen ska jag se till att jag får sova gott i natt.

Sömnbrist

Jag slutade med insomnings- och sömntabletterna för ett tag sedan, när jag tyckte att det kunde vara dags att prova. Jag kände mig stabil och det gick bra utan tabletter.

Nu har jag haft problem med sömnen under flera dagar och jag överväger att ta en sömntablett i kväll, för att äntligen få sova ut. Man blir knäpp av att inte få tillräckligt med sömn.

Men varför händer det här nu då? Jo, det blir så när vuxna människor, som inte kan hantera sin egen sorg, ger sig på de som redan ligger ner. Mer säger jag inte. Blir bara tjafs då. Ändå måste jag bara få säga att det är så himla lågt.

Jag hade ju precis börjat känna att sorgen gick att leva med och jag hade kunnat börja glädja mig åt flytten och åt andra saker, som gör livet värt att leva. Sen kom det här och drog ner rullgardinen. Glädjen var som bortblåst och jag kunde bara känna oerhörd smärta igen.

Tankarna och de hemska bilderna är tillbaka på kvällarna. Jag går igenom den där hemska dagen varje kväll, minut för minut. Ångesten sliter i min kropp på natten. Måste säga att jag har fullt upp med Simba, utan ångesten.

Min kropp värker och jag är spänd som en fiolsträng. Skönt att jag ska till kiropraktorn på torsdag! Sen får det nog bli några besök till hos massören. Blir dyrt, men jag kan ju inte klara av att leva så här, så jag har just inget val.

Nu ska jag ta mig samman och åka in till banken, för att få klart allt med bouppteckningen. Känns ju så där, när jag inte har sovit knappt en blund i natt. Lite mascara, så kanske det känns bättre. Det känns i alla bra att få ha skrivit av sig en smula.

Inför loppisen

Det var svårt att somna igår, även fast jag var helt slut. Mycket som snurrar i huvudet på kvällarna, när man ska sova. Jag vill ju inte behöva ta till sömntabletter igen, så fort det blir lite svårt att somna, heller. Jag kan ju sova länge på morgonen i stället.

Direkt efter frukost, så tar jag tag i det där med att börja duka fram saker i garaget, inför garageloppisen. Varje liten pryl får sedan sin egen lilla prislapp. Svårt att sätta pris, men efter en stund så går det av bara farten.

Det känns både skönt och vemodigt att rensa bland gamla prylar. Med förståndet, så begriper jag ju att det måste göras. En annan del av mig har svårt att skiljas från det mesta. Kanske för att det ligger så otroligt många minnen i varje pryl.

Efter en stund har jag fått upp farten. Nu får jag nästan lägga band på mig själv, så att inte allt åker iväg. Det finns så otroligt många saker, som jag är så less på också. Ska bli skönt att få komma till min nya fräscha lägenhet och bara ha med mig de prylar jag tycker om.

Tidigare fick jag nästan kalla fötter, när jag hörde hur många som tänker komma på loppisen. Jag började fundera över om jag hade tillräckligt mycket prylar. Nu tvivlar jag inte en sekund på att grejerna räcker. Dessutom har både mamma och Ullis lite de vill bli av med också.

Det börjar faktiskt att se ut som på en loppis nu i garaget. Ändå har jag inte varit uppe på vinden ännu och tagit ner det som finns där. Det är lite större saker, som t ex en gungstol, en kopparkittel och en resväska. Vet faktiskt inte riktigt allt vad jag har där.

Nu när jag har kommit in i stugvärmen igen, så rinner näsan efter en dag i det kalla garaget. Kanske skulle ta och göra mig en kopp te och elda lite i braskaminen, så att jag får upp värmen.

Det kommer nog inte att bli helt lätt att somna i kväll heller. I morgon ska jag till banken, för att slutföra bouppteckningen. Även om allt blir klart i morgon, så rörs alla känslorna upp igen. Men det är väl så, som ett sår man måste riva av skorpan på, gång på gång, för att det ska läka.