En dag i hemmets vrå

Idag ska mamma och Effie komma ut och promenera med mig. Just därför, går jag upp lite tidigare än jag brukar och äter frukost.

Jag hinner fixa med en hel del innan mamma kommer. Bl a så skriver jag ut alla resehandlingar vi behöver till nästa vecka, när vi ska åka till Playa del Inglés.

Tänk att det bara är en vecka kvar nu, innan vi åker! Det har varit så mycket annat runt mig nu, så jag har inte hunnit fatta att det är så nära i tiden. Kul och skönt, ska det i alla fall bli!

När mamma kommer, så går vi direkt ut och går. Solen har börjat bryta igenom de tjocka dimmolnen, så det blir långa rundan, fårrundan. Effie sliter i kopplet och det ser ut som att det är hon som är ute och går med mamma och inte tvärt om. Jag frågar om mamma vill att jag tar Effie, för jag ser att hon har ont i höfterna.

Det är helt otroligt att vi är inne i november och det är nästan tio grader varmt, helt vindstilla och sol. Nästan så att man förväntar sig, att det ska dyka upp tussilago längs vägkanten. Vattnet i bäcken är ovanligt högt och det bildas små skumhögar i krökarna.

Både mamma och jag blir tvungna att knäppa upp jackorna, efter ett tag. Ändå går vi i ganska långsam takt. Här och där, ser vi nya, fräscha kantareller, som har tittat upp i värmen. Vi noterar bara ställena. Ingen av oss är speciellt sugen på att plocka svampen. Då måste man ju rensa och ta rätt på "eländet" också.

Jag sätter på kaffe, när vi kommer hem. Mamma har tagit med sig tapetprover, som hon vill visa. Hon vill ha en fondvägg i det nya köket på Vilsta herrgård. Blir säkert jättefint. Mamma har redan bestämt sig, så det är ingen ide att försöka påverka.

Till kaffet äter vi det som är kvar av Ullis goda rulltårta. Mamma blir glad över reflexbandet jag köpte till henne igår. Precis vad hon behövde. Kul!

Jag följer med mamma ut och vinkar av henne sen. När jag kliver in igen, så hör jag att min mobil ringer för fullt. Jag känner inte igen numret, men jag har ett röstmeddelande. Det är min kiropraktor i Stockholm, som vill avboka min tid i morgon. Shit, shit, shit!

Ja, ja, då får jag väl ta ett senare tåg till Stockholm och åka direkt till jobbet då. Synd bara, för jag känner att jag verkligen skulle behöva få en genomgång av ryggen igen. Får se om jag trots allt ska boka tid till någon kiropraktor här i stan då.

Idag är det ju meningen att jag ska ha en lugn dag i hemmets vrå, utan en massa måsten. Gissa vem som har gjort en "att-göra-lista" i Outlook till idag?! Näst på tur i listan står biltvätt, så då är det väl bara att gå ut och börja då, innan det blir mörkt.

Känns superbra att få bilen ren. Det var ju ingen stor grej att göra. Däremot, så tror jag att jag hoppar över det där med gräsmattan. Känns lite som överkurs, nu när vi är inne i november. Jag går in istället och hamnar framför datorn.

Jag känner mig lite stressad inför flytten, så jag försöker att tänka på vad jag kan göra åt saken. Det är ju bra om jag jag har el på Lagmansgatan från första dagen, så jag ringer till Eskilstuna Energi och Miljö och ordnar med den saken.

Sen ska man ju anmäla adressänring också, så jag går in på deras sida och begär eftersändning. Känns riktigt bra. En hemförsäkring måste jag ju ha också, så jag mailar till min bankman och ber henne att ordna med det.

Nu är det i princip bara bredband och telefoni, som är kvar att ordna med. Jag ska in till stan på fredag, så jag ska gå in till Teliabutiken och höra vad de kan erbjuda i stället för Bredbandsbolaget, som inte kan leverera till min nya lägenhet.

Bankjuristen ringer och berättar att bouppteckningen nu är registrerad och klar. Vi bestämmer att jag ska komma in till henne på fredag, när jag ändå har några ärenden i stan.

Mamma ringer med andan i halsen och säger att Lillis inte kommer att skjutsa oss till Arlanda. Ingen big deal. Det är ju bara att jag tar bilen och bokar en plats på långtidsparkeringen. Bra både för miljön och plånboken!

Det slår mig att jag kommer att missa "Bonde söker fru" i morgon, så jag ser till att programmera digitalboxen för inspelning. Teknikens under med Lena Axelsson! Jag börjar ju bli riktigt haj på det här nu!

Nu ska jag bara kolla igenom vad jag ska ha för kläder i morgon, när jag ska ut med mina gamla kollegor i Stockholm. Det blir dessutom till att ställa klockan på sju, för att vara säker på att komma upp i tid. Känns som att jag har läget under kontroll nu.

Stockholmsdag

Det är torsdag morgon och klockradion går igång kl. sju och jag undrar vad det är frågan om. Verkligen inte min tid på dygnet, men idag ska jag åka till Stockholm. När jag kommer ihåg det, så går det lättare att komma upp.

Det märks att det är höstlov, för det är många familjer på tåget med förväntansfulla och stimmiga barn. Jahaja, där rök min lugna timme med korsordet i tidningen Kupé.

För en gångs skull är tåget i tid och jag har gott om tid på mig att ta mig till sjukhuset, där min kiropraktor har sin mottagning. Jag hinner sitta en stund i väntrummet och gå ner i varv. Skönt, för det är ju inte så vidare värst kul, att komma in stressig och genomsvettig.

Jag förklarar för kiropraktorn, att jag har sån muskelvärk i nacke och bröstrygg, så jag har svårt att somna på kvällarna. Han mäter upp och undersöker min rygg och konstaterar att jag har ett flertal ställen, som är väldigt irriterade. Han markerar på ryggen med en penna, vart det onda sitter.

Den första och största låsningen sitter i en halskota. Så där lagom mysigt, när han tar mitt huvud och knäcker till. Men där kom det ett rejält knak och brak. Både jag och kiropraktorn är nöjda. Sen hamnar jag på bristsen och där blir jag även av med de andra två låsningarna.

Jag frågar kiropraktorn om det är försvagade muskler i ryggen som är boven i dramat, men han förklarar att det kan komma sig av kemisk obalans i kroppen, vilket kan bero på t ex slarv med maten eller hög stressnivå i kroppen. Ähum, känner jag mig träffad eller?!

Nu är det dags att träffa min kusin Jens. Vi har gjort upp att vi ska träffas vid Hötorget, för att äta lunch på ett Thaiställe i Kungshallen. Det är lite gråkallt i luften, så det är tur att jag inte behöver vänta så länge innan Jens dyker upp.

Våra näsor rinner av den starka maten, men det är supergott, så jag trycker i mig hela portionen, även om den är rejält tilltagen. Det var ju det där med att inte slarva med maten då!

Vi pratar om både lättsamma och djupa saker. Känns som att vi kommer varandra lite närmare den här gången. Kul! Jens är ju faktiskt den enda släktingen jag har kontakt med på pappas sida. Vi har bara träffats på det här sättet en gång tidigare, men jag hoppas att vi kan fortsätta med det.

När Jens har hoppat på bussen tillbaka till sitt arbete, så går jag till Anna Hall, som står framför Konserthuset och väntar med sin lilla dotter Alice. "-Är du sugen på kaffe?", frågar Anna. "-JAA!", svarar jag och vi går till Åhléns, där det finns bra med plats för barnvagnen i cafeterian.

Alice sover i sin vagn, efter en krävande stund i en lekpark. Även om det givetvis skulle vara kul att få prata och gulla lite med Alice, så känns det bra att Anna och jag får prata ostört. Jag har ju inte pratat med Anna sen det här med Johnny hände.

Inser hur mycket jag har saknat Anna, nu när vi sitter här och pratar om allt. Det känns så lätt och okonstlat med Anna. Det här måste vi definitivt göra lite oftare. Vi lovar att vi ska hälsa på hos varandra, när allt har lagt sig med flytten och det känns lite lugnare i tillvaron.

Anna måste passa ett tåg hemåt, så helt plötsligt har jag 1½ timme att fördriva själv på stan, innan det är dags för mitt tåg hem. Jag känner mig helt förvirrad bland alla människor. Känns så där.

Jag går förbi Kapp Ahl och ser ett par snygga byxor i skyltfönstret. Hm, kanske skulle gå in och prova. Kan ju vara lite kul, nu när jag har gått ner i vikt. Tidigare skulle jag aldrig ens ha tänkt tanken, att prova ett par ljusbruna stuprör i ridbyxestil.

Sitter som en smäck och jag blir stolt som en tupp, eller en höna, kanske man ska säga. Nu tinar jag upp inombords och känner lusten att shoppa vidare, komma tillbaka. Lagom i tid till tåget, så bär jag på ytterligare en påse. Den här gången blev det ett par sköna fårskinnstofflor.

Hemma blinkar telefonsvararen ilsket. Det är Ullis, mamma och några till, som har ringt. Bara att sätta sig och ringa runt till alla då. Skönt att ligga i soffan och prata i telefon. Mina stackars fötter har fått utstå en hel dag i höga kängor och är nu evigt tacksamma för att de får vila högt en stund.

Innan jag vet ordet av, så är det dags för Robinson. Jisses, vad den här dagen gick fort!