Torsdag med besök av Thomas

Trodde att gårdagen skulle bli en tung dag, efter allt skoj i Stockholm med gamla kollegorna. Tvärt om, så känner jag mig glad och fylld av energi  när jag vaknar och har ätit frukost. Tänk vad lite gott sällskap och skratt kan göra!

För att ta vara på den energin, så börjar jag med att uppdatera den budgetfil, som Johnny hade gjort för att hålla koll på våra utgifter och inkomster. Det tog mig en halv dag, bara att komma på hur han hade byggt upp alla formler i Excel, men nu går det som en dans att uppdatera.

Ser bra ut, när jag har fyllt i alla nuffrorna. Jag håller mig inom ramarna, för att inte behöva jobba igen. Sen kommer jag absolut att vilja komma ut och jobba igen, i alla fall några timmar i veckan, med något lagom avancerat, bara för att få det där sociala umgänget, som ett arbete ger.

En sak är i alla fall säker, jag kommer aldrig att börja pendla till Stockholm igen, eller hoppa på något så ansvarsfullt jobb, som jag hade tidigare. Jag har lovat mig själv att försöka att se till att må så bra som möjligt nu. Det är inte värt att lägga ner den energin på ett svårt eller avancerat arbete.

När jag är klar med finanserna, så tar jag tag i det där med att rensa bland alla pärmar och papper. Känns tungt! Jag får ta paus lite till och ifrån, när ångesten kommer krypande, men jag klarar ändå av det. Seger!

Dagens höjdpunkt är att Thomas Wikman ska komma förbi och hämta cykeln, som han köpte av mig på loppisen. Thomas är gift med min fina vän, Karin Harich, och är lika go, han med.

Det känns bra att just han köpte Johnnys cykel. Tror dessutom att Johnny skulle ha velat det. Thomas är nämligen väldigt noga med sina saker, precis som Johnny var.

Klockan hinner bli närmare sju, innan Thomas dyker upp. Han ger mig en varm kram och jag bjuder in honom på kaffe. Dessvärre har jag totalt missat att tänka på fikabröd, men Thomas säger att det bara är bra. Däremot, så lyckas jag truga på honom en glass.

Samtalet flyter på och vi pratar om det trista som har hänt. Thomas lyssnar uppmärksamt och försöker att leva sig in i hur jag känner. Thomas är så ledsen för min skull. Han vet hur tajta jag och Johnny var och han försöker att förstå hur det skulle kännas om han skulle hamna i samma situation. Hans ögon blänker av medkänsla.

Helt plötsligt börjar klockan närma sig åtta. Idag är det final i Robinson och det har jag redan förklarat för Thomas, så han vet när det är dags att bryta upp. Jag följer med honom ut och vinkar av honom och Johnnys cykel.

Känns som sagt bra, att det blev Thomas, som köpte den, även om det känns tungt att se ytterligare en del av Johnny försvinna ut ur mitt liv.

Stockholmsdag

Det är torsdag morgon och klockradion går igång kl. sju och jag undrar vad det är frågan om. Verkligen inte min tid på dygnet, men idag ska jag åka till Stockholm. När jag kommer ihåg det, så går det lättare att komma upp.

Det märks att det är höstlov, för det är många familjer på tåget med förväntansfulla och stimmiga barn. Jahaja, där rök min lugna timme med korsordet i tidningen Kupé.

För en gångs skull är tåget i tid och jag har gott om tid på mig att ta mig till sjukhuset, där min kiropraktor har sin mottagning. Jag hinner sitta en stund i väntrummet och gå ner i varv. Skönt, för det är ju inte så vidare värst kul, att komma in stressig och genomsvettig.

Jag förklarar för kiropraktorn, att jag har sån muskelvärk i nacke och bröstrygg, så jag har svårt att somna på kvällarna. Han mäter upp och undersöker min rygg och konstaterar att jag har ett flertal ställen, som är väldigt irriterade. Han markerar på ryggen med en penna, vart det onda sitter.

Den första och största låsningen sitter i en halskota. Så där lagom mysigt, när han tar mitt huvud och knäcker till. Men där kom det ett rejält knak och brak. Både jag och kiropraktorn är nöjda. Sen hamnar jag på bristsen och där blir jag även av med de andra två låsningarna.

Jag frågar kiropraktorn om det är försvagade muskler i ryggen som är boven i dramat, men han förklarar att det kan komma sig av kemisk obalans i kroppen, vilket kan bero på t ex slarv med maten eller hög stressnivå i kroppen. Ähum, känner jag mig träffad eller?!

Nu är det dags att träffa min kusin Jens. Vi har gjort upp att vi ska träffas vid Hötorget, för att äta lunch på ett Thaiställe i Kungshallen. Det är lite gråkallt i luften, så det är tur att jag inte behöver vänta så länge innan Jens dyker upp.

Våra näsor rinner av den starka maten, men det är supergott, så jag trycker i mig hela portionen, även om den är rejält tilltagen. Det var ju det där med att inte slarva med maten då!

Vi pratar om både lättsamma och djupa saker. Känns som att vi kommer varandra lite närmare den här gången. Kul! Jens är ju faktiskt den enda släktingen jag har kontakt med på pappas sida. Vi har bara träffats på det här sättet en gång tidigare, men jag hoppas att vi kan fortsätta med det.

När Jens har hoppat på bussen tillbaka till sitt arbete, så går jag till Anna Hall, som står framför Konserthuset och väntar med sin lilla dotter Alice. "-Är du sugen på kaffe?", frågar Anna. "-JAA!", svarar jag och vi går till Åhléns, där det finns bra med plats för barnvagnen i cafeterian.

Alice sover i sin vagn, efter en krävande stund i en lekpark. Även om det givetvis skulle vara kul att få prata och gulla lite med Alice, så känns det bra att Anna och jag får prata ostört. Jag har ju inte pratat med Anna sen det här med Johnny hände.

Inser hur mycket jag har saknat Anna, nu när vi sitter här och pratar om allt. Det känns så lätt och okonstlat med Anna. Det här måste vi definitivt göra lite oftare. Vi lovar att vi ska hälsa på hos varandra, när allt har lagt sig med flytten och det känns lite lugnare i tillvaron.

Anna måste passa ett tåg hemåt, så helt plötsligt har jag 1½ timme att fördriva själv på stan, innan det är dags för mitt tåg hem. Jag känner mig helt förvirrad bland alla människor. Känns så där.

Jag går förbi Kapp Ahl och ser ett par snygga byxor i skyltfönstret. Hm, kanske skulle gå in och prova. Kan ju vara lite kul, nu när jag har gått ner i vikt. Tidigare skulle jag aldrig ens ha tänkt tanken, att prova ett par ljusbruna stuprör i ridbyxestil.

Sitter som en smäck och jag blir stolt som en tupp, eller en höna, kanske man ska säga. Nu tinar jag upp inombords och känner lusten att shoppa vidare, komma tillbaka. Lagom i tid till tåget, så bär jag på ytterligare en påse. Den här gången blev det ett par sköna fårskinnstofflor.

Hemma blinkar telefonsvararen ilsket. Det är Ullis, mamma och några till, som har ringt. Bara att sätta sig och ringa runt till alla då. Skönt att ligga i soffan och prata i telefon. Mina stackars fötter har fått utstå en hel dag i höga kängor och är nu evigt tacksamma för att de får vila högt en stund.

Innan jag vet ordet av, så är det dags för Robinson. Jisses, vad den här dagen gick fort!

En dag i hemmets vrå

Jaha, idag är det ytterligare en dag med skrubbande inför visningen på lördag då. Fick mycket gjort igår, men det återstår en hel del. Den här gången ger jag mig på duschhörnan, handfat och toaletter. Det är till att roa sig kungligt!

Har samlat lite nya vuxenpoäng nu, (inte för att jag vet om jag behöver fler, men...). Iförd gula gummihandskar, har jag just rensat vattenlåset i duschen. Ingen vidare rolig historia, kan jag meddela. Trots kväljningarna, så har jag nu i alla fall slutfört den uppgiften. Grattis Lena!

Skönt att ha det tråkiga klart! Nu kan jag ägna mig åt andra saker i stället, som t ex att få fart på den andra mobilen, som jag fick från Lillis. Min nuvarande mobil kan man inte ens skicka MMS på och den har heller ingen kamera.

Återigen tar jag mig tid att läsa en instruktion, från början till slut, och det lyckas även denna gången. Skam den som ger sig! Nu har jag både färgskärm, MMS och kamera. Nice! Tack, Lillis!

Sen tittar jag igenom den order jag lade till Airshoppen tidigare. Nu ser jag att jag har fått betala för mycket för ett av vinerna. Det handlar om 60:- mer per flaska och det kan jag ju inte blunda för, så jag ringer kundtjänsten för att fråga.

Handläggaren säger att det beror på att jag felaktigt har fått sommarkatalogen hemskickad och att priserna på en del viner har höjts till vintern. Tycker i alla fall att det verkar urbota fel att Airshoppen ska ta mer för vinet, an vad Systembolaget gör. Då finns det ju ingen vits med att släpa med det på flygplanet.

Handläggaren håller med i mitt resonemang, men säger att den som är ansvarig för priserna är på möte nu och att hon kan ringa tillbaka till mig sen. Tror ni att hon gjorde det? Nej då! Men var så säker på att jag kommer att ringa tillbaka till dem sen!

Nu får jag höra hur min nya SMS-signal låter i nya telefonen. Det är Ullis som messar och talar om hur mycket hon älskar mig och att hon är så glad att ha mig som mamma. Jag kan meddela att tårarna inte är långt borta nu. Min fina lilla gumma! Vi har kommit varandra så nära nu.

Framåt femtiden, så kommer mamma och Lillis. De har med sig smarriga Napoleonbakelser. Hm, försöker de att göda mig, eller?! Det smakar i alla fall himmelskt, även om jag mår lite illa efteråt. Det är all grädde, som åker lite kana i magen.

Min fina vän, Karin, ringer. Vi pratar en lång stund, både med allvar och skratt. Skönt att man kan växla så i samtalet. Härligt också med vänner, där vänskapen handlar om att ge och att ta. Jag blir alltid glad av att prata med Karin. Vi mår kort och gott bra av varandra.

Vi pratar om när jag har flyttat in till stan. Det kommer att bli så mycket enklare att umgås då. Thomas, Karins, man har ju lovat att ta med mig till Eskilstuna ölkultur. Skäms nästan över att jag aldrig har varit där. Men nu ska det snart bli av i alla fall!

Nu börjar det dra ihop sig till en kväll i TV-soffan. Ska bara koka te, innan jag sätter mig för att gotta mig åt allt elände och alla pinsamheter i kvällens avsnitt av Robinson.

Långsam fredag

Eftersom jag inte kom i säng förrän efter kl. 01 igår, så lyckas jag somna om på morgonkvisten och sover ända till halv tio. När jag sitter och äter frukost, så ringer Doris.

Hon berättar att David får åka hem från lasarettet redan idag, så det blir inget besök hos honom denna gången heller. Skönt att han är så pass bra, men visst är det väl typiskt, att de två gånger vi har tänkt att komma på besök, så får han åka hem.

Tanken var att vi skulle ha åkt till minneslunden istället då, men jag föreslår för Doris att vi tar det i morgon istället. Då har David hunnit tagit igen sig efter sjukhuset och kanske vill följa med. Vi bestämmer att jag ska höra av mig, när jag är på gång inåt stan.

Henke och Johanna kommer ut vid lunchtid, för att kolla igenom de grejer de eventuellt vill ha, innan jag drar igång med garageloppisen. De fyller bilen och far hemåt. Huset är tomt igen.

Helst av allt, så skulle jag vilja kunna gå igenom allt i huset, för att kunna avgöra vad som ska säljas på garageloppisen. Nu känns det inget vidare, eftersom jag kommer att ha visning av huset nästa lördag. Då kan man ju inte barrikadera garaget med alla grejer.

Nu vet jag att visningen kommer att vara den 29/10, så då kan jag gå ut med att garageloppisen blir den 5/11. Jag lägger upp ett evenemang på Facebook, för att locka så många som möjligt till loppisen. Skulle vara skönt att kunna minska ner flyttlasset till Stenby en aning.

Jag ringer mamma för att ha något att göra. Hon tycker att jag ska komma över dit, men jag känner att jag vill vara hemma idag. Får helt enkelt skylla mig själv då.

I brist på annan sysselsättning, så lyder jag rådet från mamma och Lillis, att göra rent glasluckorna i braskaminen med fuktat hushållspapper och aska. Även om jag får gnugga rätt så rejält, så funkar det faktiskt. Halleluja!

Egentligen borde jag väl ta en promenad runt sjön, för att få bukt med min rastlöshet, men det är så himla ruggigt och kallt ute, så det känns inget lockande alls. Istället tar jag två papperskassar och hämtar in lite ved från vedboden. Här ska eldas!

Nu sprakar elden hemtrevligt från den renskrubbade braskaminen. Det är ju först nu jag ser hur himla fint det blev, när luckorna blev fria från sot och avlagringar. En behaglig värme sprider sig, både i mig och i huset.

Ullis ringer och vi pratar en lång stund om allt och inget. Hon är så himla glad, så att det smittar av sig på mig. Skönt att jag kan hämta energi från Ullis nu. Ge och ta!

Fantastiskt, men jag har faktiskt lyckats att spela in Robinson från igår på digitalboxen. Shit happens! Bra, då vet jag vad jag har att göra den närmsta 1½ timmen då. Middag och ett glas vin till det. Känns helt OK i skenet från brasan.

Simba har kommit till ro i pläden på soffan. Han kommer nog att bli en "pain in the ass" i natt, när han har sovit så mycket på dagen idag. Gör inget egentligen. Jag kan ju sova igen, när jag vill och behöver.

Nästa mål för kvällen är väl att hinna duscha innan Idol kör igång vid åtta. Ska jag väl kunna klara av att hinna med. Har en känsla av att det kommer att bli en påse popcorn eller glass ikväll. Lite kul ska man väl få ha!

Myskväll med Henke

Det där med att lura med mig Nilla runt Lillsjön, det är bara att glömma. Om sanningen ska fram, så orkar jag inte själv heller. Dessutom vet jag att mamma och Lillis snart kommer ut och ska tömma husbilen på vatten, så att ledningarna inte fryser.

I stället sätter jag mig ner en stund, efter att jag har plockat undan attiraljerna från ögonbrynsvården. Jag ler för mig själv, när jag tänker på hur skraj Nilla såg ut, när jag sa att jag är så uppe i varv nu, så jag kanske plockar bort hela brynen. Nej då, hon blev så fin så!

När jag har tröttnat på att bara sitta still, så börjar jag med att förbereda pizzafyllningen. Det ska bli en milanesepizza, så jag har tagit fram strimlad skinka och ett paket köttförs från frysen. Jag bryner och kryddar på köttfärsen, så att det bara är att skiva de färska champinjonerna sen.

Mamma och Lillis kommer, när jag står vid spisen och steker köttfärsen. Kaffet är fortfarande varmt och det finns fortfarande äppelpaj och marsansås kvar, så jag ber dem att kliva in och ta för sig. Uppskattat!

Henke kommer medan mamma och Lillis är kvar. Nu är det bara finliret med pizzan kvar. Jag sätter Henke i arbete med att garnera med de skivade champinjonerna. Alltför sällsynt att vi står så här tillsammans i köket. Riktigt mysigt! Det är så sällan man får rå om sina barn så här på tu man hand, så det gäller att passa på när tillfälle bjuds.

Det är med nöd och näppe att pizzan går ner. Henke tvingar ner det sista av min bit, som jag har lämnat. Jag hade nog kunnat pressa ner den också, men jag vet ju att det ligger en stor chokladkaka i skåpet och väntar. Henke säger att han redan har sett den, men att han nog kan klämma ner den också.

Innan det är dags för Robinson, så vill Henke försöka att hitta någon bra bild på båten. Han har fått i uppdrag att sälja den med sin lite mindre motor på, så får han vår lite större motor, som tack för besväret. Verkar vara en bra deal, för nu jäklar ska det bli annons på Blocket!

När klockan är åtta, så sitter vi bänkade i soffan och njuter av värmen och det trevliga sprakandet från braskaminen. Det är nog en av de saker jag kommer att sakna, när jag har flyttat till Stenby. Å andra sidan, så kommer jag nog aldrig att behöva elda för att få set så där varmt och ombonat inne. Där är det fjärrvärme och varma trägolv.

Henke kramar om mig och åker hemåt straxt efter Robinson. Det är redan minusgrader ute, så jag ber honom att köra extra försiktigt hem. Tänk att jag har fått rå om min lilla gubbe alldeles själv, en hel kväll!

Fullbokad torsdag

Idag har jag mycket inbokat, med mina mått mätt. Jag ska vara hos kuratorn kl. 13:15, så det är det som får styra hela dagen.

Jag vaknar, som vanligt vid niotiden och  ligger en stund och stirrar i taket och funderar på varför jag ska stiga upp. Är det något som lockar mig att stiga upp? Ja, jag har ju en hel del inbokat, så det är hög tid att gå upp och göra morgon.

Efter frukosten, så inser jag att det är lång tid kvar tills jag behöver åka till vårdcentralen, så jag bestämmer mig ganska raskt för att avsluta det där med fönstertvätten. Sagt och gjort! Härligt att få klart det!

Eftersom jag har bestämt med min gamla klasskamrat, Lena Forsman, att komma över på en fika direkt efter kuratorn, så inser jag att jag behöver äta något innan jag åker in till stan. Det blir en tallrik yoghurt och makrillmacka.

Hos kuratorn, så börjar jag givetvis att gråta. Det blir alltid så, oavsett hur bra det känns innan. Det känns i och för sig ganska skönt, att få bryta ihop lite där. Kanske är det som är meningen. Det känns i alla fall skönt att få vända ut-och-in på sig själv, inför någon som inte står en så nära.

Lillis ringer på mobilen, när jag sitter hos kuratorn, så jag ringer upp honom direkt efter besöket. Han berättar att bilderna på huset har kommit och att han har skickat mig länken, så att jag kan gå in och titta. Ska bli kul, men nu ska jag ju ta mig till Vallhalla och Lena.

Rödnäst och med sminken på trekvart, ringer jag på dörren hos Lena och Johnny, ja han heter också Johnny. På vägen dit, har jag köpt med mig en fin höstkrans, att hänga på dörren. Ja, jag köpte en till mig själv också, för de var så fina.

Lena, som har varit lite orolig för att jag inte äter ordentligt, har bullat upp med wienerbröd och kakor. Jag låter mig väl smaka. Så gott!

Lena visar mig runt i deras radhus och jag inser att jag skulle kunna tänka mig något i samma stil. Det är bara det att det finns bara fyror i det området. Det jag behöver, är en trea.

När jag har lämnat Lena och Johnny, så stannar jag till vid Ica Supermarket och handlar lite. Alltid bra att fylla på förråden när man är inne i stan, så att man inte behöver åka in bara för att handla.

Väl hemma igen, så tar jag först hand om en övergosig Simba. Sen ser jag till att färskvarorna hamnar i kylen. Sen kommer tankarna. När jag stannar av i aktivitet, så har jag bara de hemska tankarna kvar. Vad ska jag göra nu då?

Utan att fundera så speciellt mycket, så tar jag svampkorgen och ger mig ut i skogen. Där känner jag mig trygg och lugn. Visst kommer tankarna där med och sen hör jag ju de förbaskade tågen, som skramlar förbi stup i kvarten, men skogen gör gott i själen.

Egentligen hade jag tänkt att jag skulle ringa till Johnnys föräldrar, när jag kom tillbaka från stan, men nu känner jag att jag måste prioritera mig själv en stund. Jag vill ju alltid försöka att tänka på alla andra, men nu är det så att all min energi måste gå till mig själv, för att överleva, helt enkelt!

Det finns otroligt med svamp i skogen och nästan genast så hittar jag ett nytt ställe med svart trumpetsvamp. Helt otroligt, bara ca 100 m från mitt hus! Trattkantarellerna får helt enkelt finna sig i att bli ratade!

Jag traskar vidare i skog, som jag tidigare inte har ansett vara svampmark. Jag går sakta, sakta och hittar flera härliga ställen med gula kantareller. Yammie! Hittills har jag bara gett bort svampen jag har hittat, men idag bestämmer jag mig för att göra en svampomelett, när jag kommer hem, lagom innan Robinson.

Mitt ute i skogen, så ringer Ullis och undrar vart jag är. "I skogen, för att jag måste!" Jag lovar att ringa när jag kommer hem igen.

Utan att själv riktigt styra, så har jag dragit mig åt platsen där Johnny tog sitt liv. Jag är plågsamt medveten om det nu och återigen så dundrar det förbi ett långt godståg och jag ryser. Klumpen i magen och hjärtat växer. Det är dags att gå hem!

Mamma har ringt också, så efter att jag har ringt Ullis, så ringer jag mamma. Hon undrar hur jag mår och om jag har sett fotona på huset,  som ska ut på Hemnet. Det var ju det första jag kollade, när jag kom  hem, så jag säger att de var fina.

När jag står vid spisen och precis har börjat göra min svampomelett, så ringer Susanne, min bankkvinna. Klockan är redan halv åtta, så jag säger förvånat, "Hej, jobbar du nu?!". Susanne svarar att hon hade en del kunder, som hon inte hade hunnit återkoppla till ännu, så ja, hon jobbar fortfarande.

Vi reder ur de frågor jag har, inför mötet med juristen på banken. Känns tryggt att få svar på de frågor jag hade inför det mötet. Tack, Susanne för att du ringde mig, fast det var sent på kvällen!

Svampomeletten smakar bara helt ljuvligt, stekt i riktigt smör och med vitlök, salt, italiensk salladskrydda och svartpeppar. Självklart blir det rödvin till det! Måste ju passa på att njuta lite, när tillfälle bjuds!

Efter maten, är det bara att bänka sig framför TV:n. Nu är det Robinson, som gäller! Får ta duschen och bloggandet sen, efter Robinson.

Så, nu sitter jag här med min skrivklåda och kämpar mot effekten av min sömntablett i kombination med vinet. Tror ändå att jag ska hinna klart, innan jag förlorar kampen mot tangenterna. Natti, natti!

Bra dag, idag!

När jag vaknar idag, så känner jag direkt att det här kommer att bli en bra dag. Igår var jag ju helt utpumpad, men nu känner jag att energin har återvänt.

Jag sätter fart, direkt efter frukosten. I stället för morgonpromenad, så tar jag fram dammsugaren och och tar en omgång med de enorma dammråttorna i alla vrår. Idag känns det riktigt skönt att städa. Nu, när det dessutom verkligen syns att jag har dammsugit, för det blir verkligen skillnad.

Det är ju inte bara för att Karin och Ann-Jeanette ska komma på fika i eftermiddag, som jag städar. Nej, jag tänker ju givetvis också på att Hailey kommer idag också. Hon kommer ju att hasa fram på golven som en torped och det skulle ju inte vara kul om hon fick i sig alla dammråttorna. Hon ska ju ha allt i munnen.

Mina barn med flickvänner kommer ut idag för att måla klart det sista på huset. De är säkert hungriga när de kommer, så jag går ut och plockar upp sista potatisen ur landet. Nu blir det spännande att se om det går att göra potatismos på färskpotatis.

Jo då, det går alldeles utmärkt! Det måste ju vara en myt, det där att det inte går. Till moset gör jag fylld ungsfalu. Enkelt, men gott! Det ska väl bli bra att mätta hungriga magar med.

Jag ringer till mamma en stund och hör hur hon mår idag efter gårdagens tandläkarbesök. Jo då, det är ganska bra.

Maten är i stort sett klar och jag har hunnit med en dusch och bytt kläder, precis när barnen svänger in på uppfarten. Vilken tajming! Känner mig väldigt nöjd med vad jag faktiskt har hunnit med innan de kom. Annars brukar jag bara kunna fokusera på vad jag inte har hunnit med.

Ullis och Hailey gör mig sällskap inne, medan de andra målar. Vi pratar om hur mysigt vi hade i måndags kväll, då efter begravningen, när vi åt upp överbliven smörgåstårta och drack vin till. Ja, det var verkligen en guldkväll, mot alla odds. Kanske just för att ingen hade förväntat sig det.

Telefonen ringer och det är Ann-Jeanette, som undrar om hon och Karin har kört vilse i Bälgviken. Vi skrattar hysteriskt och jag förklarar att de nog är på väg mot Svalboviken nu. Jag lotsar dem rätt och snart är de här.

Karin och Ann-Jeanette ger mig ett kuvert, när de har klivit in och vi har kramats klart. Jag öppnar och blir helt överlycklig. De har gett mig en spadag på Spakällan tillsammans med dem. Men vad ni skämmer bort mig! Jag bestämmer genast att då ska jag ta med mig den fina, rosa champagnen, Lanson, som jag fick av mina arbetskamrater, när jag slutade på Swedbank IT.

Grejen är den, att just den flaskan hade jag tänkt att Johnny och jag skulle få njuta av, när vi hade målat klart huset. Nu blev det ju inte riktigt så då, men..... Så här med facit i hand, så inser jag att man ska försöka att leva och njuta så mycket det bara går i nuet, inte planera så mycket framåt.

Vad skönt det är när man kan hitta tillbaka till den där härliga stämningen med kompisar, man inte har träffat på länge! Känner att det är så just nu med Karin och Ann-Jeanette, när vi sitter i köket och skrattar tillsammans. Inget är tabu, bara rakt av! Mina fina vänner!

Vi pratar gamla minnen och Ullis sitter tyst och häpen och bara lyssnar och det är inte ofta. Förlåt Ullis, jag var bara tvungen, men det tror jag att du kan bjuda på! Vi har ju så många, galna stunder att minnas tillsammans. Ser verkligen fram emot den där spadagen!

Hailey blir lite kinkig ett tag och Ullis provar med att skiva upp en banan i lagom bitar, så att hon kan få prova att äta själv. Det är första gången, men det går ju jättebra och så här glad är man då....

Tiden går fort och Karin och Ann-Jeanette måste åka hemåt. Vi kramas och kramas igen. Så kul det har varit att ha dem här på besök! Känner mig fylld av energi efter det. Det enda jag känner att vi glömde, var att de ville se Cornelius och Molly "in real life". Får se om de kanske får följa med till Spa-källan då i stället!

Henke, Johanna och Marre målar och målar. Tänker de aldrig ge upp?! Det börjar bli både sent och kallt ute. Ullis börjar bli stressad, eftersom hennes pappa fyller år idag och de har planerat att åka dit en sväng, innan det är dags för Hailey att sova för natten.

Verkar som att de har gett sig fasen på att allt ska bli klart idag. Jag förklarar att de inte behöver känna så. Nu är det bara lite finlir kvar och det kan jag nog klara av själv någon dag framöver. De avrundar, men sätter tillbaka stuprören innan de ger upp.

Jag vinkar i fönstret när de åker. Vilken bra dag det har varit idag! Har faktiskt varit glad hela dagen. Nu ska jag bara se till att få lite i magen, sen är det "Robinson" som gäller.

Officianten kommer idag

Vaknar redan vid åttatiden och ligger och stirrar i taket. Efter en stund ger jag upp och kliver upp. Simba åkte ut redan vi femtiden, fast det regnade, så han är nog rätt så "pissed" nu och vill in. När jag öppnar altandörren och släpper in honom, så jamar han så att det låter som att han säger "mamma". Gulligt!

Jag åt ingen kvällsmat igår, så nu är jag ashungrig och vet inte hur snabbt frukosten ska komma fram på bordet. Smakar underbart, när jag äntligen sitter där med gröt, macka och kaffe.

Konstaterar att jag har gått ner fyra kilo på drygt tre veckor, så det vill till att jag sköter det där med maten nu. Inte för att jag tror att jag ligger i riskzonen för Anorexia, men det trodde vi ju aldrig att Ullis gjorde heller.

Det har regnat hela natten och det stänker lite fortfarande, när jag går ut på morgonpromenaden. Grusvägarna är helt vattensjuka och jag får kryssa mellan hålen, som har bildats av bilarna. Trots allt, skönt med syrerik luft och att röra på sig. Jag känner att mina promenader är ett måste för att klara av det här nu.

När jag kommer ungefär halvvägs på promenaden, så kommer jag på mig själv med att gå och planera vad jag ska säga där framme vid kistan på begravningen. Magen och hjärtat knyter sig och jag brister ut i en häftig gråt, när jag går där på andra sidan av Lillsjön.

Jag möter postbilen och försöker att skärpa till mig en aning. Sen bryter det ut igen och jag gråter högt nu. Tårarna fullkomligt sprutar fram. Både förlösande och jobbigt på en och samma gång. Känner mig så utlämnad, att gå här själv med alla mina tankar och funderingar. Ändå vill jag vara ifred nu.

När jag kommer in i samhället igen, så hör jag en bil som närmar sig bakifrån och saktar in. Det är Nette från Larslund, som stannar till jämsides och vevar ner rutan. "Vad duktig du är, som är ute och går med stavarna!" Jag torkar tårarna och säger att jag bara måste för att orka.

Nette ser genast hur det är fatt och vi pratar en stund där mitt i gatan. Det passerar ett antal bilar, irriterade svampplockare, som tycker att kurvan vi står i är en högst olämplig plats att stanna och prata i. Couldn't care less!!

Nette kliver ur bilen efter ett tag och kommer fram och kramar om mig. Jag skakar i hela kroppen och tar tacksamt emot hennes värme. Hon vill att jag ska komma förbi någon dag, så ska vi gå till ett nytt kantarellställe hon vill visa mig, där skogen är lite underlig, som hon uttrycker det. Det lockar mig och jag lovar att jag ska komma.

Nilla ringer när jag har kommit hem och vill höra hur det går. Jag är ärlig och säger att det är en sån där skitjobbig dag idag. Så skönt med Nilla, för jag kan säga precis hur jag känner. Så är det väl i och för sig med alla mina vänner, men jag vet att Nilla förstår och vi gråter en skvätt tillsammans.

Det jag går och väntar på idag, är att officianten, (ja, jag vet att det är ett konstigt uttryck, men det heter så!), ska komma hem till mig kl. 15 och planera begravningen tillsammans med mig, Ullis och Henke. Jag vet inte hur jag ska få klockan att gå snabbare.

Jag har blivit hungrig av promenaden och av gråtattacken och värmer på lite mat. Sen ringer jag mamma och tjuter en stund till. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga, men det finns ju inget att säga, så det är lugnt. Jag behöver bara någon som kan lyssna på mina snörvlanden.

Mitt i allt, så kommer jag på att jag har bokat in med Siw och Johnny, Johnnys syster med man, att de ska komma ut till mig i morgon. Man har ju minne som en guldfisk numera! Jag har ju för sjutton tid hos frissan i morgon. Jag ringer upp Siw och ber dem att komma lite senare.

Sen kommer jag på att jag nog ska ringa till Johnnys mamma och prata en stund. Jag känner mig lite starkare en stund och passar på att ringa då. Självklart slutar det med att vi båda tjuter och klagar, men det känns ändå skönt. Faktiskt så skrattar vi mitt allt också.

Henke och Ullis kommer ut lite innan tre. Jag har förberett allt med kaffe och kaka, så det är bara att sätta på kaffet, så fort officianten kommer. Han heter Torgny, så det kommer jag att skriva i fortsättningen. Blir lite jobbigt med officianten. Eller hur?!

Jag är lite spänd inför mötet, men jag har bara hört gott om Torgny, så jag har ganska höga förväntningar. Hoppas att han kan leva upp till dem bara.

Det tar inte lång stund innan han svänger in på uppfarten. En gråhårig, skäggig man med glimten i ögat. Jag ber honom att stiga in samtidigt som vi skakar hand. Han hälsar på mina barn också och kliver in. Vi parkerar oss i soffan i vardagsrummet, så att det kan bli så där avslappnat, som jag har hoppats på. Det blir det.

Ullis fixar med kaffet och Torgny frågar om jag har funderat något själv på hur jag vill ha det. Gissa om jag har! Ni som känner mig sen tidigare, förstår säkert att jag redan har en lång lista med allt och till och med tiden för varje låt nedskrivet.

Torgny förklarar att han är väldigt mån om att allt ska bli bra och att han har en klar bild av hur han vill att det ska gå till. Han frågar om det är OK att han styr oss lite och jag tackar bara och tar emot. Känns så skönt att han tar kommandot. Han vet hur en slipsten skall dras, om jag säger så!

När vi har presenterat vilka låtar vi vill ha, så säger han att det blir jättebra, men att han kanske ska ändra lite på ordningsföljden. Återigen så tackar jag och tar emot, för att han tar kommandot. Jag är så van att styra och ställa, men nu kan jag lugnt luta mig tillbaka och bara slappna av. Otroligt skönt!

Min största fundering inför begravningen är vad jag ska säga, då när jag står där framför kistan och ska ta ett sista farväl. Torgny avbryter mig på ett  bra sätt och säger, "Du ska inte säga någonting. Du ska bara vara tyst!" Åh, vilken lättnad det var att få höra! Nu kommer gråten, som jag så "duktigt" har hållit tillbaka länge nu.

Jag snyter mig och Torgny förklarar att det aldrig brukar vara någon bra ide att försöka sig på att hålla något tal, där framme vid kistan. Om man nu nödvändigtvis känner att man bara måste säga något, så föreslår han att man har en fusklapp, som vid minsta tvekan får lämnas över till honom, om modet eller rösten skulle svika.

Han fortsätter att förklara, att det är det inte är något bra tillfälle att hålla tal där vid kistan. Det brukar sällan bli bra. Oftast glömmer man minst hälften av vad man hade tänkt att säga och sen att rösten sviker. Nej, spara det i så fall till minnesstunden, när alla har fått gå ner lite i varv och stämningen är lite mer avslappnad. Så får det bli och en tung börda faller från mina axlar!

Vi kommer också fram till att Stillhetens kapell inte är någon bra lokal att visa bildspel i. Därför bestämmer vi att det i stället får bli efteråt på minnesstunden vid Husby-Rekarne kyrka, i samlingslokalen. Då kan vi dessutom hinna visa alla bilder vi verkligen vill visa. Finns hur många bilder som helst!

Tror att vi har suttit ca två timmar och pratat om hur allt ska gå till och försökt att ge en bild av vem Johnny var. Torgny är skicklig på att både lyssna, ta in och att styra, så han har helt klart för sig vad han ska säga och i vilken ordning allt ska ske. Han visar oss sin plan och vi känner oss trygga och lugna med det. Tack Torgny!

Både Ullis, Henke och jag är helt utpumpade efter att Torgny har lämnat oss. Vi pratar en stund, men sen åker Henke och Ullis hem och jag är ensam igen. Nu känns det OK, faktiskt riktigt skönt, även om jag är SÅ tacksam för att de ville vara med och stötta mig i det här.

Tänkte först att jag skulle ha lagt mig på sängen en stund och bara stirrat i taket, men nu känner att jag bara måste få skriva av mig och det har jag väl verkligen gjort nu!

Det är så himla skönt att jag har förmågan att sätta ord på det jag känner! Tror dessutom att det kommer att vara värdefullt att sedan kunna gå tillbaka och läsa om det här i efterhand.

Nu ska jag se till att komma till ro och krypa in i morgonrocken lagom till nästa avsnitt av Robinson. Kan vara skönt att fly verkligheten en stund!

Uppryckning

När jag kommer ångande med mina stavar på vår gata, åter från prommisen runt Lillsjön, så ser jag att det är full aktivitet i huset rakt över gatan. De håller på och flyttar in. Två par hjälper till att bära grejer och jag ser att Lena just får syn på mig.

Jag styr mot dem, för jag har tänkt att hälsa de nya grannarna välkomna. Lena ger mig en bamsekram och vi börjar båda att gråta. Lena är ju dessutom ledsen för att de nyligen har tagit bort sin sjuka hund. Vet inte hur länge vi står så här, men det känns som minst fem minuter.

Sen utbryter allmänt kramkalas och jag säger genom tårarna till mina nya grannar, att det var väl ett himla bra välkomnande de får. Vi skrattar lite i den ganska udda situationen. Lena undrar om hon ska följa med mig in en stund, men jag tackar nej, för jag måste ju försöka att rycka upp mig och ta en dusch innan jag åker in till Carina i Skogstorp.

I bilen in, känner jag mig tung i bröstet och har en stor klump i magen. Ångest, kära ångest! Jag har asken med Sobril i väskan, men jag vill ju inte ta dem i onödan. Blir nog bättre av att träffa lite folk.

Jag parkerar bilen hos Carina och vi gör sällskap till Rosenforsparken. Inte mycket att hänga i julgranen. Kan ju i och för sig bero på mitt allmänna ointresse för allt just nu. Vad ska jag med en trädgård till?! Jag kanske rent utav kommer att flytta till våren, så jag behöver inga växter!

Vi springer på en gammal arbetskompis till mig, från Fb Data-tiden. Hon kramar om mig och säger att hon har hört vad som har hänt, men hon förstår att jag inte vill prata om det. Vi växlar några ord om annat, sen går vi vidare. Tänk, jag klarade att inte börja gråta!

Carina tycker inte heller att det är så mycket att se, så vi går hem till henne och tar en fika på altanen i stället. Skönt att bara få sitta där en stund och prata och njuta av den goda espresson med kladdkaka och fruktsallad till. Carina erbjuder lunch, men jag tackar nej och beger mig mot Coop Forum för att handla istället.

Även fast jag inte har tagit någon lugnande medicin idag, så känns det som att allt går som i sirap. Sorgen gör så ont i bröstet och allt känns overkligt. Jag blir lite rädd när jag sitter i bilen och kommer på att jag redan är framme. Otäckt!

Inne i affären går jag som i trance och plockar bland varorna. Det står inte mycket på minneslappen, men de har varit så himla vänliga och möblerat om i hela affären, så det tar evigheter att hitta de få saker jag ska ha. Jag bara hatar när de gör det! Det sägs att folk handlar mer, när de har möblerat om. Jag tänker banne mig inte köpa en pryl mer än vad jag har tänkt i alla fall, så det så!

Jag träffar ytterligare en arbetskamrat i affären. Han beklagar sorgen och kramar om mig. Jag känner att det är väldigt nära till gråten nu, så jag klappar om honom och säger att jag inte klarar att prata. Han förstår givetvis och vi går åt var sitt håll. Det var nära ögat! Måste bara hem nu!

När jag är hemma igen, så ringer jag till Henke och pratar en stund. Måste ju höra hur det är med min "lilla" gubbe! Jag frågar lite om när han har tänkt att komma ut och måla och när han kan hjälpa mig med att bränna ut musiken på en cd-skiva. Henke lovar att höra av sig när han vet lite mer om hur veckan ser ut. Känner mig lite gladare efter samtalet.

Ullis är nästa person att bli telefonterrad. Hon behöver själv prata, så hon blir bara glad. Vi berättar för varandra om vår skitdag hittills. Det känns bra att få kräkas lite sådär tillsammans, så mitt humör bättras på lite till.

Jag passar på att ringa mamma också innan jag ger mig ut och klipper gräset. Hon ringde aldrig i morse, för hon visste att jag skulle till Carina och till Rosenforsparken. Så där då, då var det färdigboostat med energi!

Nu finns det inget annat som kan skjuta upp gräsklippingen längre. "Nu är det dags! Bara att ta tjuren vid hornen och köra igång! Vad väntar du på?!" Ja, så låter det ungefär när jag nu försöker att peppa mig själv till att må bättre.

Gräsmattan blir klippt i en rasande fart. Det går på ren ilska, tror jag. Svetten rinner, men jisses vad skönt det var att ta i lite med kroppen. Som grädde på moset, så tar jag in två påsar med ved och sorterar soporna till tömningen i morgon.

Nu känner jag mig mycket bättre till mods. Magen knorrar lite, så jag får väl försöka att få i mig något ätbart också. Har ju bara ätit kladdkaka idag, förutom frukosten då.

Sen en skön dusch och kanske titta ikapp de avsnitt jag har missat på Robinson. Vi får väl se vad jag känner för!

Loppis på Larslund

För att få lite annat att tänka på, så har jag bestämt med Nilla att vi ska ta cyklarna till Larslund och gå på loppis. Nilla och hennes dotter, Sanna står redan där vid järnvägsövergången och väntar, när jag kommer rullande nerför backen.

Det är ett strålande väder och det är nästan vindstilla. Sjön ligger blank och lugn i bakgrunden. Vi trampar fram på grusvägen, som bitvis är som en tvättbräda. Jag spanar hela tiden in i skogen, för att se om det finns några kantareller efter vägen och det gör det. Måste bara komma ihåg var de var, så att jag kan komma tillbaka sen och plocka dem.

Framme vid Larslund, så ser vi på håll att ladan är öppen. I förgrunden går det tre getter tjudrade och betar och några bruna höns. Nette hälsar oss välkomna när vi ställer i från oss cyklarna och går fram. Ska bli kul att äntligen få titta på loppisen. Jag har flera gånger tänkt att jag skulle ta mig dit, men det har liksom aldrig blivit av.

Nette visar oss runt i magasinet och berättar om hur det gick till när hon startade upp. Vi går runt och tittar på alla prylarna. Nilla är i eld och lågor över en gammal kökssoffa. Själv är jag inte på humör, så jag bara tittar runt.

Det finns även en liten bardisk, där man kan köpa kaffe och bröd. Dagsfärska ägg, honung, te och lingonsylt är ytterligare saker som finns att köpa där. Allt är så fint och hemtrevligt!

Nette frågar lite om hur det går med min löpning. Jag brukar nämligen komma lubbandes förbi Larslund ibland. Jag svarar att det nog inte blir så mycket löpträning på ett tag nu, för jag har inte den orken kvar i kroppen just nu. Dessutom var det ju lite av min och Johnnys gemensamma grej, det där med att jogga.

Nette förklarar att hon har varit inne på min blogg och hade då tänkt att lägga en kommentar, där hon skulle beklaga sorgen. Hon lyckades aldrig, så hon beklagar min sorg nu i stället. Jag blir ledsen och försöker att torka tårarna, men jag får tröstande kramar och det går snart över.

Vi köper oss lite fika och sitter utanför och pratar. Så himla fint! Hönorna är så tama så att de hoppar upp i knät, för att få sig lite smakprov på den goda äppelkakan. Jag älskar ju de flesta djur, så jag låter dem sitta på stolskarmen. Nilla och Sanna är lite skraja för de närgångna hönorna, så de får gå in i ladan tills vi har fikat klart.

Det kommer fler besökare på loppisen. Idag är det bara Bälgvikenbor, men Nette berättar att det under sommaren har varit ibland uppåt trettio bilar på besök. Kul att de hittar ut hit, mitt i klorofyllen! Idag är det nog Tjejmilen i Stockholm, som drar allt folk.

Klockan går och vi ger oss av hemåt igen. Nilla har köpt en ugnsspade, ni vet en sån där som man har till pizzaugn, fast en gammal i vitmålat trä då. Vi skrattar åt Nilla, när hon ska försöka att få ner den på lämpligt sätt i sin cykelkorg, men det går. Skam den som ger sig!

När jag kramar Nilla och säger tack för idag, så är det som att luften bara går ur mig. Jag hade ju tidigare planer på att klippa gräsmattan och att plantera den fina bollkryssen, jag fick av Lena häromdagen. Nu känns allt bara motigt och jag känner att humöret bara sjunker.

Hemma blir jag i alla fall mött av en sällskapssjuk Simba. Det känns skönt. Men han äter sin mat, dricker sitt vatten och sen vill ha gå ut. Då blir jag bara sittandes där på altanen, helt apatisk. Sitter så en stund, men rycker sedan upp mig och börjar med blommorna.

Carina i Skogstorp ringer och vi bestämmer att jag ska komma in till henne i morgon. Det är ju Rosenforsdagen och Skogstorps trädgårdsförening arrangerar en liten marknad i Rosenforsparken. Något jag också länge har pratat om, men aldrig kommit iväg på. Nu blir det av i alla fall.

Tyst igen och humöret sjunker. Jag ringer Henke för att höra hur han mår idag. Han är med en kompis i ett garage och meckar bil. Han verkar i alla fall lite gladare idag och då blir jag också gladare, i alla fall för stunden. Sen sjunker jag djupt ner igen. Vankar av och an och känner ångesten komma krypande som en slemmig massa.

Jag vill inte ta Sobril, så fort jag känner så här. Det går ju inte att skjuta upp sorgen. Ändå är det så svårt att härda ut. Jag ringer till Johnnys mamma, något jag har dragit mig för de senaste dagarna. Hon är så himla ledsen och bräcklig. Dessutom har Johnnys pappa haft en liten infarkt och varit inne på lasarettet i något dygn.

Vi pratar länge. Även om jag har dragit mig för att ringa, så känns det bra att vi nu pratar. Hon är så himla gullig och säger att hon alltid har varit så glad för att Johnny hade mig. Det gläder mig rakt in i själen att få höra det.

Nu är jag väldigt rastlös. Försöker att ringa mamma och Ullis. Ingen är hemma. Vad sjutton ska jag göra nu då?! Klockan masar sig fram. Tänk om det ändå vore kväll, så att jag kunde ta mina mediciner och bädda ner mig i sängen. Det blir två Sobril, för nu kan jag inte härda ut längre.

Ullis ringer efter en stund, för hon ser att jag har ringt. Vi pratar en lång stund och det känns genast bättre. När vi har lagt på, så får jag tag på mamma. Vi pratar säkert i tre kvart, men det är just vad jag behöver nu. Hon säger att jag kan komma dit, men jag orkar inte. Behöver bara prata en stund.

Nu känner jag mig helt slut igen och har planer på att ta en dusch och sen krypa in i morgonrocken och skinntofflorna. Jag missade ju säsongsstarten av Robinson i veckan, så jag ska nog ta och leta fram det avsnittet på TV4-play.

Just som jag sitter här, så ringer det på dörren. Det är Annelie i huset ovanför. Hon har med sig en kartong med dagsfärska, nyrensade kantareller. Vi sätter oss i köket och pratar en stund. Hon är så himla snäll och rar. Jag gråter en stund, det behövs.

Nej, nu blir det nog en dusch, sen Robinson.