Kramkalas på Swedbank IT

Jodå, jag har lyckats att ställa mobilen, så att den ringer klockan sju. Fattar inte hur jag orkade gå upp klockan fem förut, som jag gjorde när jag pendlade till Stockholm. Lyckas med nöd och näppe att komma upp nu.

Ordentlig, som jag är, så åker jag hemifrån i god tid för att hinna parkera bilen. Problemet är bara att när jag kommer dit, så finns det ingen ledig parkering vid busstationen. Gaah! Paniken kommer krypande. Vart ska jag åka nu då?!

Känns för långt till den stora parkeringen vid Nyfors, så jag bestämmer mig för att kolla om det finns något vid Coop på Sveaplan. Jodå, det finns många parkeringar där, men jag läser på en skylt att man får stå där i max tre timmar.

Jag bestämmer mig i alla fall för att ställa mig där. Inte sjutton kan de väl hålla koll på alla bilar, som står här under dagen. Just som jag har stängt av motorn och tänkt kliva ur bilen, så ser jag i backspegeln att det sitter en man i en bil med dekalen ScanPark och väntar.

Shit, det måste alltså vara en parkeringsvakt, som sitter och kollar in vilka som parkerar här. Så kul är det inte att få böter, så jag bestämmer mig snabbt för att leta parkering på någon gata på söder. Nu börjar det bli bråttom, om jag ska hinna med tåget, som går kl. 9:07!

Kl 9:06 kommer jag småjoggande in på stationen, bara för att konstatera att tåget är försenat. Tänk, jag visste det! Här har jag stressat helt i onödan! Nu kanske jag dessutom blir sen till kiropraktorn. Typiskt!

Med tre minuter tillgodo, kliver jag in hos kiropraktorn. Puh! Hoppas bara att jag kan slappna av nu, så att han får loss få de låsningar jag har. Jag har ju redan berättat om vad som har hänt mig, så den delen undviker vi att prata om.

Claes, som han heter, får loss på det som behövs och vi bokar in en ny tid några veckor framåt. Nu går det inte att låta bli att prata om vad som har hänt längre. Det faller sig naturligt och det känns bra att berätta. Jag blir givetvis ledsen och jag ser att även Claes har nära till tårarna.

På väg till bussen, passar jag på att djupandas i den fuktiga och grådisiga höstluften. Så ja, nu känns det bättre! Ska bli skönt att träffa mina gamla arbetskamrater nu.

Claes tyckte att jag behövde komplettera hans behandling med massage, för att få bukt med de elaka muskelknutorna i bröstrygg, nacke och axlar. Jag ringer därför till Maria, som är på jobbet, och ber henne att boka en tid hos den naprapat, som har mottagning på jobbet idag. Fixat och klart!

När jag kommer till jobbet, så börjar vi med att äta lunch. Kramkalaset börjar redan i matsalen, för där träffar jag ju givetvis många jag känner.

Mäklaren ringer, när jag sitter i matsalen och berättar att säljarna inte kommer att acceptera något annat pris än utgångsbudet. Jag säger att jag gärna vill titta på lägenheten en gång till, innan jag kan bestämma hur jag vill göra. Måste ju känna efter om det fortfarande känns så där bra, som det kändes på visningen.

Efter lunch och kaffe, så går jag upp på det plan, där jag satt tidigare. Där väntar många varma kramar också. Jag träffar en fd arbetskamrat, Henryk, som jag kramar om. Det tar en stund innan jag förstår att han inte vet vad som har hänt. För att vara säker, så frågar jag rakt ut "-Vet inte du om att Johnny är död?"

Orden kommer så obarmhärtigt och Henryk ser helt chockad ut. Jag blir också ledsen, så jag ber Henryk att följa med in på ett rum. Där förklarar jag allt från början till slut. Jisses alltså, jag trodde verkligen att alla visste!

Jag träffar även på min gamla chef, Ullis. Vi kramas länge och då kommer tårarna igen. Jag får gå och "pudra näsan" lite, för att orka vidare. Det känns lättare sen, när jag följer med Ullis ut, när hon ska röka. Vi hinner prata en bra stund.

Klockan två är det dags för mig att få min massage. Aahh! En halvtimmes skön smärta. Ja det är faktiskt precis så, både ont och skönt på en gång. Det är tvunget att vara så, för att få bukt med min muskelvärk. Perfekt att kunna få en tid med så här kort varsel!

Min Ullis ringer, medan jag är hos kiropraktorn. När jag ringer upp henne, så är hon och Marre på akuten med Hailey. Hon har lyckats hitta någon sak på golvet och satt i halsen. Det akuta är över och hon måste ha svalt ner vad det nu var. Nu sitter de på akuten och väntar på röntgen. Stackare!

Jag gör en sista sväng, för att hitta de arbetskamrater jag inte har träffat på ännu. Danne kramar om mig så hårt, så jag skojar och säger, att nu får jag nog gå tillbaka till kiropraktorn igen. Vi pratar en lång stund, innan det är dags för en sista bamsekram.

Maria kör bil till Stockholm idag, så jag har blivit erbjuden skjuts hem tillsammans med henne och Irene. Vilken lyx! Då hinner vi ju prata lite i bilen också.

Min Ullis ringer och säger att det inte är någon större fara med Hailey längre. De ska bara vara lite observanta på vad som kommer ut i blöjan och kolla att det inte blir totalstopp. De såg inget på röntgen, så det är nog inget farligt.

Vilken härlig dag det här har varit! Både nytta och nöje på en och samma gång. Jag ser redan fram emot nästa gång, som redan är inbokad. Givetvis är det den dagen, då jag har tid hos kiropraktorn igen. Sen avslutar vi med lite mat och bus på kvällen, innan vi tar tåget hem. Perfekt att se fram emot!

Uppryckning

När jag kommer ångande med mina stavar på vår gata, åter från prommisen runt Lillsjön, så ser jag att det är full aktivitet i huset rakt över gatan. De håller på och flyttar in. Två par hjälper till att bära grejer och jag ser att Lena just får syn på mig.

Jag styr mot dem, för jag har tänkt att hälsa de nya grannarna välkomna. Lena ger mig en bamsekram och vi börjar båda att gråta. Lena är ju dessutom ledsen för att de nyligen har tagit bort sin sjuka hund. Vet inte hur länge vi står så här, men det känns som minst fem minuter.

Sen utbryter allmänt kramkalas och jag säger genom tårarna till mina nya grannar, att det var väl ett himla bra välkomnande de får. Vi skrattar lite i den ganska udda situationen. Lena undrar om hon ska följa med mig in en stund, men jag tackar nej, för jag måste ju försöka att rycka upp mig och ta en dusch innan jag åker in till Carina i Skogstorp.

I bilen in, känner jag mig tung i bröstet och har en stor klump i magen. Ångest, kära ångest! Jag har asken med Sobril i väskan, men jag vill ju inte ta dem i onödan. Blir nog bättre av att träffa lite folk.

Jag parkerar bilen hos Carina och vi gör sällskap till Rosenforsparken. Inte mycket att hänga i julgranen. Kan ju i och för sig bero på mitt allmänna ointresse för allt just nu. Vad ska jag med en trädgård till?! Jag kanske rent utav kommer att flytta till våren, så jag behöver inga växter!

Vi springer på en gammal arbetskompis till mig, från Fb Data-tiden. Hon kramar om mig och säger att hon har hört vad som har hänt, men hon förstår att jag inte vill prata om det. Vi växlar några ord om annat, sen går vi vidare. Tänk, jag klarade att inte börja gråta!

Carina tycker inte heller att det är så mycket att se, så vi går hem till henne och tar en fika på altanen i stället. Skönt att bara få sitta där en stund och prata och njuta av den goda espresson med kladdkaka och fruktsallad till. Carina erbjuder lunch, men jag tackar nej och beger mig mot Coop Forum för att handla istället.

Även fast jag inte har tagit någon lugnande medicin idag, så känns det som att allt går som i sirap. Sorgen gör så ont i bröstet och allt känns overkligt. Jag blir lite rädd när jag sitter i bilen och kommer på att jag redan är framme. Otäckt!

Inne i affären går jag som i trance och plockar bland varorna. Det står inte mycket på minneslappen, men de har varit så himla vänliga och möblerat om i hela affären, så det tar evigheter att hitta de få saker jag ska ha. Jag bara hatar när de gör det! Det sägs att folk handlar mer, när de har möblerat om. Jag tänker banne mig inte köpa en pryl mer än vad jag har tänkt i alla fall, så det så!

Jag träffar ytterligare en arbetskamrat i affären. Han beklagar sorgen och kramar om mig. Jag känner att det är väldigt nära till gråten nu, så jag klappar om honom och säger att jag inte klarar att prata. Han förstår givetvis och vi går åt var sitt håll. Det var nära ögat! Måste bara hem nu!

När jag är hemma igen, så ringer jag till Henke och pratar en stund. Måste ju höra hur det är med min "lilla" gubbe! Jag frågar lite om när han har tänkt att komma ut och måla och när han kan hjälpa mig med att bränna ut musiken på en cd-skiva. Henke lovar att höra av sig när han vet lite mer om hur veckan ser ut. Känner mig lite gladare efter samtalet.

Ullis är nästa person att bli telefonterrad. Hon behöver själv prata, så hon blir bara glad. Vi berättar för varandra om vår skitdag hittills. Det känns bra att få kräkas lite sådär tillsammans, så mitt humör bättras på lite till.

Jag passar på att ringa mamma också innan jag ger mig ut och klipper gräset. Hon ringde aldrig i morse, för hon visste att jag skulle till Carina och till Rosenforsparken. Så där då, då var det färdigboostat med energi!

Nu finns det inget annat som kan skjuta upp gräsklippingen längre. "Nu är det dags! Bara att ta tjuren vid hornen och köra igång! Vad väntar du på?!" Ja, så låter det ungefär när jag nu försöker att peppa mig själv till att må bättre.

Gräsmattan blir klippt i en rasande fart. Det går på ren ilska, tror jag. Svetten rinner, men jisses vad skönt det var att ta i lite med kroppen. Som grädde på moset, så tar jag in två påsar med ved och sorterar soporna till tömningen i morgon.

Nu känner jag mig mycket bättre till mods. Magen knorrar lite, så jag får väl försöka att få i mig något ätbart också. Har ju bara ätit kladdkaka idag, förutom frukosten då.

Sen en skön dusch och kanske titta ikapp de avsnitt jag har missat på Robinson. Vi får väl se vad jag känner för!