Heldag och kväll i Stockholm

Klockradion sparkar igång klockan sju och jag fattar inte riktigt vad det är frågan om. När min hjärna börjar vakna till, så kommer jag ihåg att det är ju idag jag ska åka till Stockholm. Då går det lite lättare att kliva upp, trots mörkret utanför fönstret.

Jag tar bussen in till tågstationen, för ikväll vill jag inte ha någon bil att tänka på. Lillis har lovat att komma och hämta mig, när vi kommer hem med sista tåget. Tack Lillis!

Trots att jag ska ut och roa mig, så har jag en tung dag idag. Känner mig helt håglös, där jag sitter på tåget till Stockholm. Vad ska jag ut och göra? Känns helt meningslöst. Tankarna plågar mig hela resan. Tur att jag inte kan hoppa av eller vända.

Eftersom kiropraktorn ringde återbud igår, så tar jag bussen direkt till gamla jobbet på Swedbank IT. Maria och Eva-Lena kommer och släpper in mig och vi går sen till matsalen, för att äta lunch tillsammans.

Jag väljer dagens soppa, vilken inte är någon höjdare precis. Kan ju även ha något att göra med att jag klämde i mig en hel chokladkaka på tågresan upp. Den smakade i alla fall helt ljuvligt!

Humöret stiger direkt, när jag träffar alla goa människor, som jag tidigare har jobbat med. Jag frossar i alla varma kramar och snälla ord. Energiboost á la Kinkong! Sen en stund i massagestolen också, så känner jag mig redo att göra Stockholm osäkert!

Klockan är närmare fem, när vi tar en öl på Belgobaren. Inte helt fel! Sen går vi vidare till Monks Café, där de serverar all världens öl, ren ölkultur. Där äter vi mat och blir kvar nästan hela kvällen. Så här trevligt har vi....

Efter maten, drar vi oss närmare centralen igen. Jag, Eva-Lena och Maria är sjukt sugna på smågodis och vi styr därför stegen mot en godisaffär. Så där ja, då har vi laddat upp med var sin godispåse. Jag har ju ingen karaktär, så jag äter oavbrutet, tills jag mår illa.

Vårt tåg hem går inte förrän elva, så vi har drygt en timme kvar. Vad kan passa bättre då än en Irish coffe?! Bra kombo med en överdrivet gräddig Irish Coffe och smågodis! Sen rundar vi av med en cider också på centralen, för att sätta sprätt på den där sista halvtimmen.

Resan hem innehåller många gäspningar och stånkanden, men också många skratt över kvällens övning. Nu har jag fått ett bra energitillskott, även om det inte känns så just nu. Jag är supertrött och lätt illamående. Tur att Lillis kommer och hämtar mig!

Kramkalas på Swedbank IT

Jodå, jag har lyckats att ställa mobilen, så att den ringer klockan sju. Fattar inte hur jag orkade gå upp klockan fem förut, som jag gjorde när jag pendlade till Stockholm. Lyckas med nöd och näppe att komma upp nu.

Ordentlig, som jag är, så åker jag hemifrån i god tid för att hinna parkera bilen. Problemet är bara att när jag kommer dit, så finns det ingen ledig parkering vid busstationen. Gaah! Paniken kommer krypande. Vart ska jag åka nu då?!

Känns för långt till den stora parkeringen vid Nyfors, så jag bestämmer mig för att kolla om det finns något vid Coop på Sveaplan. Jodå, det finns många parkeringar där, men jag läser på en skylt att man får stå där i max tre timmar.

Jag bestämmer mig i alla fall för att ställa mig där. Inte sjutton kan de väl hålla koll på alla bilar, som står här under dagen. Just som jag har stängt av motorn och tänkt kliva ur bilen, så ser jag i backspegeln att det sitter en man i en bil med dekalen ScanPark och väntar.

Shit, det måste alltså vara en parkeringsvakt, som sitter och kollar in vilka som parkerar här. Så kul är det inte att få böter, så jag bestämmer mig snabbt för att leta parkering på någon gata på söder. Nu börjar det bli bråttom, om jag ska hinna med tåget, som går kl. 9:07!

Kl 9:06 kommer jag småjoggande in på stationen, bara för att konstatera att tåget är försenat. Tänk, jag visste det! Här har jag stressat helt i onödan! Nu kanske jag dessutom blir sen till kiropraktorn. Typiskt!

Med tre minuter tillgodo, kliver jag in hos kiropraktorn. Puh! Hoppas bara att jag kan slappna av nu, så att han får loss få de låsningar jag har. Jag har ju redan berättat om vad som har hänt mig, så den delen undviker vi att prata om.

Claes, som han heter, får loss på det som behövs och vi bokar in en ny tid några veckor framåt. Nu går det inte att låta bli att prata om vad som har hänt längre. Det faller sig naturligt och det känns bra att berätta. Jag blir givetvis ledsen och jag ser att även Claes har nära till tårarna.

På väg till bussen, passar jag på att djupandas i den fuktiga och grådisiga höstluften. Så ja, nu känns det bättre! Ska bli skönt att träffa mina gamla arbetskamrater nu.

Claes tyckte att jag behövde komplettera hans behandling med massage, för att få bukt med de elaka muskelknutorna i bröstrygg, nacke och axlar. Jag ringer därför till Maria, som är på jobbet, och ber henne att boka en tid hos den naprapat, som har mottagning på jobbet idag. Fixat och klart!

När jag kommer till jobbet, så börjar vi med att äta lunch. Kramkalaset börjar redan i matsalen, för där träffar jag ju givetvis många jag känner.

Mäklaren ringer, när jag sitter i matsalen och berättar att säljarna inte kommer att acceptera något annat pris än utgångsbudet. Jag säger att jag gärna vill titta på lägenheten en gång till, innan jag kan bestämma hur jag vill göra. Måste ju känna efter om det fortfarande känns så där bra, som det kändes på visningen.

Efter lunch och kaffe, så går jag upp på det plan, där jag satt tidigare. Där väntar många varma kramar också. Jag träffar en fd arbetskamrat, Henryk, som jag kramar om. Det tar en stund innan jag förstår att han inte vet vad som har hänt. För att vara säker, så frågar jag rakt ut "-Vet inte du om att Johnny är död?"

Orden kommer så obarmhärtigt och Henryk ser helt chockad ut. Jag blir också ledsen, så jag ber Henryk att följa med in på ett rum. Där förklarar jag allt från början till slut. Jisses alltså, jag trodde verkligen att alla visste!

Jag träffar även på min gamla chef, Ullis. Vi kramas länge och då kommer tårarna igen. Jag får gå och "pudra näsan" lite, för att orka vidare. Det känns lättare sen, när jag följer med Ullis ut, när hon ska röka. Vi hinner prata en bra stund.

Klockan två är det dags för mig att få min massage. Aahh! En halvtimmes skön smärta. Ja det är faktiskt precis så, både ont och skönt på en gång. Det är tvunget att vara så, för att få bukt med min muskelvärk. Perfekt att kunna få en tid med så här kort varsel!

Min Ullis ringer, medan jag är hos kiropraktorn. När jag ringer upp henne, så är hon och Marre på akuten med Hailey. Hon har lyckats hitta någon sak på golvet och satt i halsen. Det akuta är över och hon måste ha svalt ner vad det nu var. Nu sitter de på akuten och väntar på röntgen. Stackare!

Jag gör en sista sväng, för att hitta de arbetskamrater jag inte har träffat på ännu. Danne kramar om mig så hårt, så jag skojar och säger, att nu får jag nog gå tillbaka till kiropraktorn igen. Vi pratar en lång stund, innan det är dags för en sista bamsekram.

Maria kör bil till Stockholm idag, så jag har blivit erbjuden skjuts hem tillsammans med henne och Irene. Vilken lyx! Då hinner vi ju prata lite i bilen också.

Min Ullis ringer och säger att det inte är någon större fara med Hailey längre. De ska bara vara lite observanta på vad som kommer ut i blöjan och kolla att det inte blir totalstopp. De såg inget på röntgen, så det är nog inget farligt.

Vilken härlig dag det här har varit! Både nytta och nöje på en och samma gång. Jag ser redan fram emot nästa gång, som redan är inbokad. Givetvis är det den dagen, då jag har tid hos kiropraktorn igen. Sen avslutar vi med lite mat och bus på kvällen, innan vi tar tåget hem. Perfekt att se fram emot!

Besök i Stockholm - igen

Det blir definitivt ingen kjol idag, snarare jeans och kofta. Det är bara runt 12 - 13 grader och regnet hänger i luften. Idag ska jag ta tåget upp till Stockholm för att luncha med Anna Hall, en fd kollega från Swedbank, fika med min kusin Jens och vara med på sommaravslutningen på min gamla arbetsplats.

Jag messar Anna när jag står på Klarabergsviadukten och undrar vart vi ska träffas. Inget svar, så då börjar jag knalla upp mot Swedbanks huvudkontor, där jag tror att Anna är. Hon sitter säkert i något möte och inte kan svara.

När jag har vankat lite av och an vid Brunkebergs Torg ett tag och börjar känna mig som ett av de "proffs" som har sin "arbetsplats" på Malmskillnadsgatan, så ringer Anna. "Jag är SÅÅ ledsen Lena, men jag sitter fast i ett möte och kan bara inte inte komma!". Anna låter verkligen förtvivlad, men det är ju inget att göra åt saken, så jag säger att vi får väl ta den där lunchen någon annan gång.

Det börjar kurra i magen, så jag knallar ner till Terry's Deli och beställer en Hot Curry Chicken. Lika gott som vanligt....

Känns rätt så bra att sitta här på uteserveringen och äta gott och titta på folk som strömmar förbi. Jag ser många bekanta ansikten från Swedbank, som man kan se i bakgrunden mellan Riksbanken och Scandic Sergel Plaza....

Även om jag trivdes bra på banken, så längtar jag definitivt inte tillbaka. Känns så där lagom att på avstånd se sin förra arbetsplats och inte behöva stressa eller ta några som helst beslut om någonting. Det enda jag behöver fundera på är om jag ska ta och ringa min kusin Jens för att höra om vi kan träffas lite tidigare.

Jag ringer Jens och hör om han kan komma ifrån lite tidigare, men det funkar inte för honom så det blir till att försöka fördriva tiden själv då fram till halv två när vi har bestämt att vi ska träffas vid Stureplan.

Måste ju erkänna att det inte är lika kul att gå på stan längre, när jag inte ska köpa något. Förr kunde man ju bara impulsköpa något utan att tänka efter, men nu måste jag verkligen överväga varje inköp, om det är nödvändigt eller inte, för att inte spräcka vår månadsbudget. Faktum är att det känns ändå riktigt skönt.

Jag promenerar sakta upp mot Östermalms Torg och blir mer och mer irriterad på alla "kostym-Nissar" som stressar fram och alla skönhetsopererade damer i vampiga kläder och högklackade skor. Näej, storstad är inget för mig! Jag längtar redan hem till Bälgviken!

Sista tjugo minuterna innan det är dags att träffa Jens, så sätter jag mig på en soffa vid Stureplan och tittar på folk som strömmar förbi. Solen börjar bryta igenom molnen och det blir riktigt trevligt väder. Så blir klockan halv två och Jens står där under "Svampen" och väntar. Han ser precis ut som jag kommer ihåg honom, kanske lite magrare.

Vi går in på en tvärgata till Birger Jarlsgatan, Grev Turegatan, och sätter oss på en litet, mysigt fik. Vi har inte träffats på sådär tio år, kommer vi fram till, så vi har mycket att ta igen. Vi delar livets upp- och nedgångar med varandra och tiden bara rusar iväg.

Jens följer mig tillbaka till Stureplan, där jag får syn på ettans buss och jag får springa för att hinna med. En snabb kram är allt vi hinner med som avsked, men vi har lovat att vi ska försöka att hålla kontakten den här gången.

Känns lite konstigt att sitta på samma buss som jag brukade åka till jobbet med. Faktum är ju att jag faktiskt ska till jobbet idag, men inte för att jobba då, utan för att vara med på en liten sommaravslutning med mat, dryck och trevlig samvaro.

När jag sitter där på bussen och filosoferar, så slår det mig att jag har ju inte tagit ett enda kort på Jens. Shit också! Jag tog ju med kameran för att kunna visa lite bilder från vårt möte på bloggen, men, men.... Jag får väl sno ett kort från Facebook då, bara så att ni får se vem Jens är. Tadaa!...

Väl framme på Swedbank IT, så känns det sådär konstigt igen när jag måste anmäla mig i receptionen för att få en besöksbricka och bli insläppt. Jag är en timme för tidig och hela Låna-gänget har kvartalsmöte, så jag får försöka att fördriva tiden fram till kl. 17 så gott det går.

Jag går direkt ner till Anna Hall och tittar om hon är på plats, och det är hon. Jag får en bamsekram och vi sätter oss en stund i fikahörnan och pratar om allt och inget. Alltid lika kul och lättsamt att prata med Anna. Hennes grupp ska också ha som en sommaravslutning idag, så vi hinner inte prata så lång stund innan hon måste gå. Vi lovar att höras av under sommaren.

Sen är jag ju bara tvungen att gå förbi hos Hasse och Thomas, två av mina favoritkillar på Swedbank IT. Vi jobbade tillsammans under flera år när jag var ansvarig för förvaltningen av Finansbolagets IT-system. Hasse och Thomas är konsulter och är därför inte med på kvartalsmötet med den övriga gruppen, så jag stannar hos dem och snackar lite. Självklart får de var sin kram också!

Jag smiter in på sista minuterna av kvartalsmötet med gamla gruppen och det blir en del förvånade miner. Kul att se alla igen, även om det inte är alla som är med. Det blir kramkalas även här, sen när mötet är slut. Sen går vi upp till matsalen och hjälps åt att duka fram mat, dryck och tilltugg.

Vädret har skärpt till sig ordentligt under eftermiddagen och det blir en härlig kväll på altanen med en underbar utsikt över vattnet nedanför. Vi sitter där och njuter av den goda buffén. Flera fina båtar passerar nedanför på den spegelblanka Mälarviken. Känns riktigt lyxigt att få bli inbjuden så här fast man har slutat för snart tre månader sedan.

Tiden går fort och snart är det dags att åka hemåt. Sen var det då det där med kameran igen då! Återigen så har jag glömt att ta kort. Snyggt jobbat, Lena! Eva-Lena visar ett kort hon har tagit med sin mobil och lovar att skicka över den och då känns det helt plötsligt bättre....

Eva-Lena och jag tar en taxi till Centralstationen, för att vara säkra på att inte missa tåget hem. Hemma i Eskilstuna står min Johnny och väntar med bilen, precis som när jag jobbade. Även om det har varit en trevlig och rolig dag på många sätt och vis, så känns det alltid lika skönt att komma hem igen. Hem, ljuva hem!

Tisdag och besök på Swedbank IT

Vaknar halv åtta med ett ryck av väckarklockan, som vi faktiskt hade ställt för säkerhets skull. Jag brukar ju vakna i tid och otid, men jag ville ändå inte riskera att sova över idag när jag har en tågtid att passa. Blir till att skippa morgonprommisen idag igen. Nu får det snart bli skärpning här!

En gammal kollega, som jag har jobbat mycket tillsammans med under åren på Swedbank IT, går nu i pension och det är avtackning kl. 14. Tänkte att jag skulle överraska honom med att dyka upp på Stora Essingen tills dess och även passa på att hälsa på alla goa fd arbetskamrater.

I går kväll hade jag faktiskt ångest över om jag skulle åka upp eller inte. En röst inom mig sa att jag inte ville, medan en annan röst sa att det ville jag visst. Det var Johnny som fick mig att bestämma mig när har sa att Christer Lagberg nog skulle bli glad om jag kom och att jag nog skulle tycka att det var kul när jag väl kommit dit.

Nu sitter jag alltså på tåget upp till Stockholm och tror att jag ska kunna koncentrera mig på att läsa en tjock bok jag har släpat med mig i ryggsäcken. Finns inte på kartan att jag skulle kunna koppla bort alla intryck och prat från alla medpassagerare. Den förmågan har försvunnit snabbt. Istället sitter jag och retar mig på ett gäng fnittriga tonårstjejer som jag delar kupé med. Trodde att de skulle kliva av i Strängnäs, men icke då.

Får ett SMS från Henke, som undrar om jag kan bjuda honom på lunch idag eftersom han är ute i Bälgviken och hjälper Totte att klyva ved. Typiskt! Jag har varit hemma i princip varje dag, men just idag ska jag till Stockholm. Nåja, Henke får väl luncha med Johnny då. Längtar efter honom!

Väl framme i Stockholm så vet jag inte riktigt vart jag ska gå. Det är ju en bra stund tills det är dags att åka ut till Stora Essingen och Swedbank IT och det är ju inte så kul att bara traska omkring helt ensam på stan. Jag köper mig en mjukglass och går i sakta mak i en lov runt innerstan. Puh, så mycket folk överallt! Får nästan panik. Händer flera gånger att jag stöter ihop axel mot axel med någon jag möter. Fy vad irriterande!

Sätter mig efter en stund på en uteservering och äter lunch. Idag festar jag till med en kebabsandwish. Ett rent under att jag klarar av att hålla mitt vita linne och beige kjol rena. Jag har precis stoppat in sista tuggan in munnen, men ännu inte hunnit svalt eller druckit ur min dricka, när det kommer en kille som vill plocka bort disken så att nya kunder kan komma och sätta sig. Jag känner mig lite ivägkörd och masar mig slokörad därifrån. Nej, stan är inget för mig, i alla fall inte idag.

Raskt bestämmer jag mig för att gå hela vägen ut till Swedbank IT. Om man går i rask takt så tar det ca. 50 minuter, så det är nog runt 5 km dit. Om jag går sakta så kanske det går bra med mina sandaler och att jag inte blir svettig i det soliga vädret.

Jag kommer fram precis i tid och inser att jag måste anmäla mig i receptionen som besökare. Känns lite skumt. Maria kommer och släpper in mig. Jag har skavsår på tårna, ena sandalen är trasig och jag är helt genomsvettig. Bra tänkt, Lena! Efter att ha gett Maria en svettig kram, så går jag raskt in på en toalett och försöker att fräscha till mig.

Det har samlats många till Lagbergs avtackning. Vi äter tårta och hans chef håller ett tal som innehåller många små roliga anekdoter om hans yrkesliv. Passade på att ta ett kort när han fick blommor och presenter.

Möter många höjda ögonbryn i korridorerna när jag knallar runt för att morsa på gamla kollegor. Kul att få höra hur livet på Swedbank IT rullar på. Jag är dessutom inbjuden till en tillställning den 16/6 med Låna-gänget, så det känns kul.

Maria och jag ska göra sällskap hem på tåget, men innan dess så behöver Maria ner på stan för att besöka ett bankkontor. Då passar jag på att gå till Deichmann och köpa mig ett par nya sandaler. De gamla hamnar direkt i papperskorgen. 199:- för ett par nya, snygga sandaler. Inte illa!

Vi hör knappt vad vi tänker, än mindre vad vi säger, på väg ner mot stationen för alla studentekipagen som bullrar förbi på gatan. De har tur med vädret, alla studenterna! Tror att det är över 25 grader varmt. Luften bara vibrerar av glädjetjut, dunka-dunka och en hel del alkohol.

Kul att få sitta på tåget hem och babbla med Maria! Vi känner varandra sen så många år tillbaka, så vi kan prata om precis allt. DET är faktiskt en sak jag kan sakna från tågresorna - pendlarkompisarna. Sen är det stopp.

Hemma i Eskilstuna sitter Johnny och väntar i bilen, precis som när jag jobbade. Skillnaden nu är att jag vet att i morgon är det onsdag och jag behöver inte åka till Stockholm igen. Kan bara inte sluta att gotta mig lite över den känslan!