Vårpromenad med Barbro

Underbart att vakna till en helt oplanerad dag. Mindre underbart att inse, att det blev lite väl mycket vin i går. Vi hade jättetrevligt hela kvällen, så då är det väl i och för sig värt det.

Det är minst lika härligt väder ute idag och här ligger jag som en utslagen padda och tycker synd om mig själv. Det får vi väl ta och ändra på. Upp och hoppa!

Barbro hör av sig på chatten, när jag dricker mitt morgonkaffe vid datorn. Hon undrar om vi ska gå en promenad sen. Jag förklarar att jag gärna gör det lite senare, men att jag först måste vakna till ordentligt.

Det blir en skön stund i solen på altanen. Man riktigt hör hur det fräser i min bleka hy av solens strålar. Grannarna påtar för fullt i sina täppor. Själv har jag inte riktigt fått lust att börja än, men jag känner att det är hög tid att sätta fart. Ja, det blir inte idag i alla fall!

Två kalla hotdogs med senap senare, så börjar jag att känna mig som en människa igen. Jag ringer till Barbro och säger att jag kan ta den där promenaden nu. Eftersom Barbro bor i Borsökna, så kommer vi överens om att mötas halvvägs, vid Mestaria.

Det blir lite av en upptäcksfärd tillsammans med Barbro. Vi går en sträcka på Sörmlandsleden, som ingen av oss har gått tidigare. Verkligen skönt att komma ut och röra på sig och få prata en stund.

Nej, men titta! Blåsipporna har slagit ut....

Tänk sen, när alla ek- och hasselhagar här i trakten kryllar av blåsippor och vitsippor. Då kommer det att vara så där otäckt vackert, så att det nästan gör ont. Picknick-varning!

Barbro njuter lika mycket av naturen, som jag. Kul att ha en till promenadkompis inom räckhåll, även om jag ibland föredrar att gå själv med mina tankar.

När det är dags att gå åt var sitt håll igen, blir vi stående en lång stund och bara pratar. Det bara ploppar upp nya saker hela tiden och ingen av oss vill gå. Koltrastarna visslar så vackert från skogen och det börjar bli lite rått i kvällsluften, när solen är på väg ner.

Nu knorrar min mage rejält och jag inser att jag kanske borde göra någon vettig kvällsmat. Pizza hade varit väldigt gott, men nej, inte pizza. Jag går till Ica Stenby, så får vi se vad det blir för gott. Orkar inte laga mat idag.

En halv grillad kyckling och en stor Fanta. Sen slinker det med en påse med smågodis också. Ska bli skönt att bara vara hemma med Simba och sitta och mysa. Sen kan jag inte riktigt rå för, att tankarna är på ett annat håll.

Tillträde och lunchdate

Även natten till idag har varit orolig. Det har varit både hemska och härliga drömmar, blandat i en enda röra. Jag har vaknat till och från och haft svårt att somna om. Drömmarna har varit så verkliga, så jag har legat och funderat på vad de betyder.

Klockan ringer vid åtta, så då är det bara att kliva upp och göra frukost. Idag ska jag ner till banken och lämna över nycklarna till mitt hus och få slutlikviden. Sen har jag ett möte inbokat med min bankkontakt, för att gå igenom min ekonomiska situation.

Det känns faktiskt bara bra att få det där med huset klart idag. Tror att jag sörjde ut all förtvivlan, då när jag och Lillis var ute i huset och tömde det sista från garaget. Nu känner jag en glädje i att få lämna nycklarna till det unga paret, som ska flytta in. Generationsbyte!

När mötena på banken är klara, så tar jag en långsam promenad till Nyfors och Thaistället Innovation. Jag ska äta lunch där med Anitha, min nyfunna kompis, som jag ska dela rum med på Belgienresan med Ölkultur. Vi hann ju aldrig prata i lördags, så nu har vi en date, bara Antiha och jag.

Jag är lite tidig, så jag slinker in på ICA och köper en rejäl påse med smågodis. Aldrig bra att handla, när man är hungrig! Självklart, så kan jag inte låta bli att moffa i mig några godisbitar innan lunchen.

Anitha står redan där och väntar, när jag närmar mig Innovation. Jag glufsar i mig några bitar godis till, innan jag är framme och kramar om henne. Snacka om att förstöra aptiten med godisen!

Vi sitter där och äter och pratar i närapå två timmar. Vi har jättemycket kul att prata om. Det är både gemensamma intressen och gemensamma bekanta. Tänk vad den här staden är liten, när man börjar nysta! Vi kommer i alla fram till att vi har en massa gemensamt kul framför oss.

Efter lunchen, så går jag två kvarter upp i över Nyfors och hälsar på Ullis. Hon har ringt under lunchen och undrat vart jag tog vägen, när jag blev så sen med Anitha. Mysigt att få en lite ensam stund med min älskade dotter!

Vi smaskar på min godispåse och jag börjar, inte helt oväntat, att må lite illa. Ullis har bakat matbröd och kommer med en halv, fortfarande varm, limpa och ger mig. Tack lilla vännen! Nu är jag trött på godiset, så jag lämnar kvar resten hos Ullis och Marre.

Innan jag gick på lunchen med Anitha, så var jag på Claes Ohlson och köpte mig ett par billiga läsglasögon. Ändå förvånansvärt snygga, måste jag säga. Däremot, så visar det sig att det är en spricka i ett av glasen, när jag ska visa dem för Ullis.

Vi gör sällskap ner på stan igen, så jag kan byta till ett par nya. Ullis ska köpa ett puder inne på Makeup Store, så jag följer med in. Då kommer en kvinna fram till mig och hälsar. Det är Annie, som jag jobbade ihop med på FB Data-tiden ute i Hållsta. Kul att träffas efter så många år!

Mina fötter värker efter promenaden till och från stan, så jag väljer att ta bussen hem från Ullis, även om det normalt skulle vara promenadavstånd. Jag valde att vara  fin idag, stället för praktisk och då blir resultatet värkande fötter, efter ett tag.

Simba möter mig i hallen och jag känner hur skönt det är att komma hem igen. Idag har jag varit på språng precis hela dagen, så nu ska jag bara sätta mig ner och ta det lugnt en stund.

Jag ringer mamma och berättar om dagens innehåll och hon frågar om jag ska komma över. Jag känner ändå, att jag nog ska vara hemma ikväll och försöka landa lite. Även om det är kul saker jag gör, så behöver man komma ifatt sig själv emellanåt.

Allvarligt talat, så är jag trött redan nu, så det blir nog en tidig kväll i säng. Lika bra det, för i morgon ska jag ha tre tjejkompisar här på paj och vin. Ska bli kul!

Min dag

Den här dagen är vikt, bara för mig. Tanken är att jag ska ha lite egenvård, som jag brukar kalla det. Ni vet sånt där, som man egentligen aldrig tar sig tid till, men som man så väl behöver med jämna mellanrum, för att må bra.

Efter en utdragen frukost, med sista kaffet framför datorn, så tar jag tag i min egenvård. Den börjar med att jag färgar ögonbryn och ögonfransar. Efter det, en pincett med förstorande spegel. Oh my Goood! Syns att det var länge sedan.

Nästa steg i min beautitreatment, blir att "tofsrycka" benen. Ett annat av mina favoritutrryck för samma sak, är att "ta av Helly-Hansen". Iooouuu..... flera centimeter långa hår! Tror inte att jag har gjort någon epilering av benen, sen mamma och jag var iväg till Playa del Inglés i november och det syns, kan jag meddela.

Sen är det dags att göra ett grundligt fotbad, med efterföljande pedikyr. Även det en välbehövlig behandling, som har dröjt alltför länge. Tror banne mig att delar av nagellacket sen Playa del Inglés sitter kvar. Är det sant, Lena?!

Medan jag sitter i fotbadet, så hinner jag kika lite på mina annonser på köp/sälj-sidan på Facebook. Så typiskt mig, att inte kunna sitta sysslolös ens den lilla stunden. Nej då, på den stunden hinner jag få till flera "affärer".

För att det inte ska bli stressigt, så tar jag bilen och åker till Tuna Park, för att handla. Jag har ju tänkt att mamma och jag ska äta räkor, ost och dricka vin ikväll, så jag handlar lite smått och gott.

Helt emot mina principer, så är jag superhungrig, när jag går där mellan hyllorna. Givetvis, så slinker det ner en rejäl påse med smågodis också. Det händer inte så ofta, så det känns helt OK.

När jag står i duschen, så ringer givetvis mobilen. Jag var förberedd på att det skulle ringa på någon telefon, när jag duschade, så alla telefonerna ligger inom räckhåll. Lillis står i Vilsta med ett gäng gräsänder och vill bara höra med mig, om jag kan googla på vad som är bra mat för änder.

Efter duschen, sätter jag mig framför datorn och kollar vad som är bra mat för änder. Hmm...ja, det verkar som att vanligt fågelfrö ska vara bra. Får änderna välja själva, så är det vanligt bröd, som är favoriten, men det är bättre med fågelfrö. Tänk, vad man får lära sig!

Då var det dags för en grundlig ansiktsrengöring också då. När jag duschade, så gjorde jag en grundlig peeling på hela kroppen, så nu ska även ansiktet få sitt. Den här årstiden, så känner man sig så glåmig och livlös i skinnet, så det blir nog uppiggande.

Straxt efter fyra, så kommer en tjej och hämtar min gamla herrbetjänt. Känns så himla bra att kunna sälja mina gamla prylar till folk, som behöver dem bättre. Hellre det, än att bara slänga eller skänka dem. Nu ser jag i alla fall vem, som får ta hand om dem.

Mamma kommer vid femtiden och jag dukar fram ost, kex och räkor. Jag är helt rödblommig av all peeling och håret står som en kvast, men vad gör det. Det känns så kravlöst och skönt, när vi träffas. Vi är som vi är och det blir som det blir.

Vi sitter länge i skenet av levande ljus och pratar och äter. Ömsom skratt och ömsom tårar. Allt är tillåtet, inget är tabu. Precis som det ska vara!

Lillis ringer straxt innan halv tio och undrar om det är dags att hämta mamma. Jo, det kan väl vara dags, kanske. I morgon ska jag vara hos tandläkaren tjugo i tio. Vi skrattar gott åt den bild vi framkallar, jag hos tandläkaren med räkskal mellan tänderna och med blå tunga.

Heldag och kväll i Stockholm

Klockradion sparkar igång klockan sju och jag fattar inte riktigt vad det är frågan om. När min hjärna börjar vakna till, så kommer jag ihåg att det är ju idag jag ska åka till Stockholm. Då går det lite lättare att kliva upp, trots mörkret utanför fönstret.

Jag tar bussen in till tågstationen, för ikväll vill jag inte ha någon bil att tänka på. Lillis har lovat att komma och hämta mig, när vi kommer hem med sista tåget. Tack Lillis!

Trots att jag ska ut och roa mig, så har jag en tung dag idag. Känner mig helt håglös, där jag sitter på tåget till Stockholm. Vad ska jag ut och göra? Känns helt meningslöst. Tankarna plågar mig hela resan. Tur att jag inte kan hoppa av eller vända.

Eftersom kiropraktorn ringde återbud igår, så tar jag bussen direkt till gamla jobbet på Swedbank IT. Maria och Eva-Lena kommer och släpper in mig och vi går sen till matsalen, för att äta lunch tillsammans.

Jag väljer dagens soppa, vilken inte är någon höjdare precis. Kan ju även ha något att göra med att jag klämde i mig en hel chokladkaka på tågresan upp. Den smakade i alla fall helt ljuvligt!

Humöret stiger direkt, när jag träffar alla goa människor, som jag tidigare har jobbat med. Jag frossar i alla varma kramar och snälla ord. Energiboost á la Kinkong! Sen en stund i massagestolen också, så känner jag mig redo att göra Stockholm osäkert!

Klockan är närmare fem, när vi tar en öl på Belgobaren. Inte helt fel! Sen går vi vidare till Monks Café, där de serverar all världens öl, ren ölkultur. Där äter vi mat och blir kvar nästan hela kvällen. Så här trevligt har vi....

Efter maten, drar vi oss närmare centralen igen. Jag, Eva-Lena och Maria är sjukt sugna på smågodis och vi styr därför stegen mot en godisaffär. Så där ja, då har vi laddat upp med var sin godispåse. Jag har ju ingen karaktär, så jag äter oavbrutet, tills jag mår illa.

Vårt tåg hem går inte förrän elva, så vi har drygt en timme kvar. Vad kan passa bättre då än en Irish coffe?! Bra kombo med en överdrivet gräddig Irish Coffe och smågodis! Sen rundar vi av med en cider också på centralen, för att sätta sprätt på den där sista halvtimmen.

Resan hem innehåller många gäspningar och stånkanden, men också många skratt över kvällens övning. Nu har jag fått ett bra energitillskott, även om det inte känns så just nu. Jag är supertrött och lätt illamående. Tur att Lillis kommer och hämtar mig!

Det gör så ont!

Jag hinner nätt och jämt avsluta mitt bloggande på förmiddagen innan Ullis ringer. "Hej, vad gör du?" Skönt att höra hennes röst, fastän hon nästan nyligen har åkt härifrån.

Jag berättar att jag ska åka in till stan snart för att köpa mer färg och för att handla lite. Ullis frågar om jag vill komma förbi hos dem för att få träffa Hailey en stund. Hon hinner inte ens ställa frågan klart innan jag säger, "JAA, det vill jag!!"

Det är så himla tomt här i huset nu! Ändå har jag ju varit själv i snart fyra veckor, men nu är det annorlunda. Johnny har verkligen "flyttat ut" nu. Hans nalle sitter inte i fönstret längre, som den gjorde förut, innan begravningen. Visserligen hänger fortfarande hans kläder kvar på herrbetjänten, men det ÄR bara annorlunda nu. Nu är det sant, det som inte förut fick vara sant!

Sanningen börjar sakta sjunka in, som en obehaglig klibbig smet. Jag som trodde att det skulle kännas lättare efter begravningen, men det känns bara annorlunda. Nu har jag inte längre oron och stressen kring begravningen, som förut kunde dämpa sorgen och smärtan. Nu är det bara ren och skär smärta.

(Vet egentligen inte varför man säger ren och skär smärta?! Jag skulle hellre vilja kalla den smutsig och svart!)

Återigen har jag en sån där läskig känsla, när jag sitter i bilen på väg in mot stan. Allt är så overkligt och jag kör alldeles för sakta. Ändå har jag inte tagit något lugnande idag, så jag borde ju inte vara någon trafikfara, men sorgen är en stor fara i sig, värre än någon annan drog.

Som en zombie, går jag in i färgaffären och beställer det jag ska ha. En av killarna som jobbar i affären, visslar glatt när han susar förbi mig. Jag känner mig fruktansvärt irriterad och tänker, "Kan du lägga ner det där?! Fattar du inte att jag har sorg?!" Ett tag är jag orolig för att jag verkligen har sagt det högt, men han fortsätter att vissla, så det var nog inte så ändå.

På parkeringen, utanför färgaffären, ringer jag till Ullis och frågar om jag kan komma över innan jag handlar maten. Affären ligger på väg hem, så det skulle passa bättre. Jag hör på Ullis att hon egentligen hade väntat mig mycket senare, men  hon säger, "Självklart, kom du!" Mitt lilla söta hjärta!

När jag nästan är framme, så ser jag Marre i bilen bakom. Hon har precis varit hemma hos sin mamma och hämtat Hailey. Med fara för övriga trafikanter, så vinkar jag ivrigt och tittar i backspegeln om Marre har sett mig och det har hon.

Självklart så finns det ingen ledig plats på gästparkeringen, så jag blir tvungen att parkera bilen på stora parkeringen, en bit bort. Hade inte gjort något i vanliga fall, men just nu har det börjat blåsa upp till storm och jag får hålla i håret när jag kämpar mig framåt.

Så fort jag kliver innanför dörren så ser jag Haileys glada leende och hon kvittrat glatt, "Eh!" Syns att hon känner igen mig och plötsligt känns mitt hjärta lite mindre tomt. Jag tar henne i famnen, så fort jag har fått av mig skor och jacka.

Vi dricker kaffe och äter hembakade hallongrottor, medan Hailey röjer för fullt i sin gåstol. Alltså, vilken fart hon får! Ute i hallen har katten, Freaky fullt upp med att inspektera mina insvettade gympadojjor. Skönt att få lite annat att tänka på en stund!

Ullis och Marre ger mig en hjärtformad ask med ett ängelmotiv. De tänkte på mig när de var i affären och handlade. Igår hade jag kunant döda för att få lite smågodis, så nu har de fyllt den här söta asken med smågodis och ger till mig. Jag kan säga att tårarna är inte långt borta!

(Kan för övrigt meddela att undertecknad just nu sitter och kalasar på denna härliga blandning av sött, salt och surt smågodis. Tack små änglar!)

Inne i mataffären har jag svårt att koncentrera mig på vad jag ska ha, även om jag har en lista med mig. Det är helt enkelt svårt att läsa och ta in det som står på lappen. Läskigt!

Nästan framme vid kassan, så möter jag Carina, en kompis till mig och Nilla, som har bott i Bälgviken förut. Jag fick ett jättefint kondoleanskort från henne med posten igår och vi kramas där i affären. Det finns egentligen inget annat att säga än att just kramas. Sen säger jag, "Nej, nu måste jag gå innan jag blir ledsen!"

På parkeringen sitter jag en stund i bilen och brottas med tanken, vad ska jag göra nu då? Ska jag åka en sväng förbi hos mamma och Lillis, som jag hade tänkt, eller ska jag helt enkelt åka raka spåret hem? Det slutar med att jag sväljer ner gråten och ringer till mamma, som säger, "Självklart! Kom du!"

Jag ringer på och kliver in. En överlycklig Effie möter upp i hallen och börjar självklart att lyfta omkring på alla skor, som står i hallen. Hon gör alltid så, när hon är glad.

Mamma och Lillis har ju nyligen skrivit på kontrakt och ska flytta till Vilsta herrgård i februari. Nu har de fullt upp med att göra olika tillval och bestämma vilka färger som de ska ha på allt. Självklart får jag vara med och tycka till. Väldigt svårt när man inte har mer än en ritad planlösning, färgprover och tecknade förslag att utgå ifrån.

Det är ändå rätt så kul att få vara med och engagera sig i deras "bekymmer". Får mig på andra tankar en stund. Ute dundrar stormen på, men inne är det varmt både i rummet och i hjärtat, en stund i alla fall.

Alla vill mig så väl, men ändå känner jag mig helt ensam. Ensam som en svan eller trana, som har mist sin livspartner. En monogam varelse, som nu står själv kvar i livet. Stympad och vingklippt på en och samma gång! Låter kanske väl dramatiskt, men det är precis så det känns i mitt hjärta just nu.

Vägen hem tar längre tid än vanligt, för tårarna skymmer sikten. Det gör så himla ont! Varför?! Det blir bara fler och fler frågor, men inga svar. Tjänar ingenting till att grubbla, men ändå gör jag det och jag är inte ensam om det. Varför, Johnny????

Hemma igen, så så värmer jag på lite kvällsmat. Varje tugga får jag tvinga ner i den knutna strupen. Tårarna kommer igen. "Fan, det var ju inte så här det skulle vara, Johnny! Inte alls!"

Myskväll

På parkeringen i Skiftinge står Ullis och Marre med lilla Hailey i famnen. Mina små sötingar! Jag tar genast Hailey i famnen och får givetvis ett stort leende från henne. Jag snusar henne i håret och gosar. Det här har Johnny frivilligt avstått ifrån. Helt ofattbart!

Vi packar in Ullis väskor i bilen, kramar Marre och Hailey en gång till och åker mot mataffären. Känns så skönt att det bara är Ullis och jag nu. Det är inte ofta! Vi stannar till vid Willy´s för att köpa det som inte finns hemma, som t ex mängder av smågodis och läsk.

Det blir ett till stopp vid Tuna Park, för att lösa ut recept på mina mediciner. Vi hamnar mitt i värsta eftermiddagsrusningen, så det är hysteriskt med folk och bilar överallt, men det går bra och snart har vi styrt ut på Västerleden och är på väg ut till Bälgviken.

Simba möter oss i hallen med några ynkliga jamanden. Han har ju fått vara själv nästan hela dagen och är nu väldigt pratig och sällskapssjuk. Vi hjälps åt att packa in allt i kylskåpet. Snart dags att börja med maten ju. Vart tog den här dagen vägen?!

Ullis fyller en skål med plommon från trädgården och vi hjälps åt att plocka upp lite färskpotatis direkt från landet. Sen hjälps vi åt att laga maten, som består av kycklingfilé, stekt i rödvin tillsammans med lök, vitlök och kantareller. Av färskpotatisen blir det klyftpotatis. Sen gör Ullis en god sallad till också. Gott, gott!

Vi tänder ljus på bordet och jag konstaterar att det är första ljusen jag har tänt sen Johnny försvann. Jag funkar inte så bara. Ullis håller med och vi äter den goda maten tillsammans där i ljusskenet tills vi håller på att spricka. Jag noterar i smyg att Ullis äter riktigt bra. Vad glad jag blir!

Efter maten springer jag bara omkring och plockar och plockar. Kan inte riktigt komma till ro. Ullis brukar vara likadan, så hon vet vad det handlar om. Vi går ut en stund och sitter på altanen och pratar. Ullis har varit orolig för att sova själv inatt. Jag säger att hon givetvis får sova bredvid mig istället för i gästrummet. Jag har ju just bytt både lakan och täcken. Hon blir jätteglad, jag med!

Tanken var att vi skulle hjälpa varandra att färga och att slinga håret ikväll, men jag känner mig helt slut, så vi nöjer oss med att färga Ullis hår. Vi får ta mina slingor i morgon istället. Vi måste ju hinna med att titta på filmen också.

Så är det dags att bänka oss i TV-soffan med godis och läsk. Jag har redan varit och nallat i godisskålen, så jag mår lite lätt illa. Till min glädje ser jag att även Ullis går där och nallar. Sen var det ju det där med hur man startar dvd-spelaren då. Det ligger fyra fjärrkontroller på bordet och vi börjar fundera på hur det ska gå till. Hur svårt kan det vara?!

En frustrerad halvtimme senare ger vi upp. Det har ju alltid varit Johnny, som har skött det där med fjärrkontroller och tekniska prylar. Jag har helt enkelt inte orkat bry mig. Nu inser jag hur dumt det har varit, men jag kunde ju inte veta att han bara skulle försvinna så där, helt oväntat.

Klockan är halv tio när jag ringer Henke och frågar om han kan hjälpa oss. Vi försöker en stund, att han via telefonen försöker guida oss, men ingenting hjälper. Det slutar med att han och Johanna kommer ut för att hjälpa oss. Gullegubben då!

Ändå tar det en bra stund innan Henke får fart på allt. Det var tydligen någon kabel och några inställningar, som hade ändrats. Pust! Jag bara hatar sånt där! Vi tackar Henke och Johanna och de åker hemåt igen. Normalt sett hade jag bett dem att stanna, men idag är det faktiskt min och Ullis egen dag. Henke förstår det.

Vi är båda väldigt trötta under filmen. Vi tittar på Bridesmaids, som går på bio nu. Det är svårt att hänga med i engelskan utan text, men den är lite smårolig och väldigt romantisk. Just att den är romantisk tar lite musten ur mig. Givetvis, så kommer jag bara att tänka på Johnny och att han inte finns mer.

Jag blir uppriktigt ledsen av att se det där småputtriga, som man normalt bara skulle ha blivit glad och upprymd av. Tror att Ullis känner lite åt det hållet också, för det känns lite som ett antiklimax. Hon hade nog hoppats på att kunna muntra upp mig. Hon ville ju givetvis inte ytterligare späda på sorgen.

Vi gör oss klara för natten och kryper ner i dubbelsängen. Mysigt att ligga där med Ullis bredvid, Simba på bröstet och Cornelius under armen. Känns tryggt! Vi ligger och småpratar en stund tills medicinerna börjar verka och vi släcker och säger godnatt.