Avskedstankar

Jag bär fortfarande hans ringar och kommer så att göra ett bra tag framöver. Samtidigt vet jag att jag måste släppa taget och gå vidare, men inte nu. Vill inte, vill inte!

Även om jag skulle bestämma mig för att ta av mig mina ringar, så skulle det vara en vit ring kvar, efter solbrännan från mammas och min vecka i solen. Dessutom är ringfingret liksom format efter ringarna. Det var ju meningen att de skulle sitta där, resten av mitt liv.

Solen skiner, även om det blåser en hel del. Jag bestämmer mig för att gå runt Lillsjön med stavarna. Känns som om det var evigheter sen. Det kanske är delvis därför jag har mått sämre den senaste tiden. Sen vet jag ju att kommande storhelger påverkar mig, mer än jag kanske anar.

Det är skönt att komma ut och vinden är ändå ganska varm, så det gör mig ingenting. Äntligen lite frisk luft i lungorna. Sen jag kom hem från semestern, så har jag i princip bara gått till och från bilen. Det är allt. Skrämmande!

Jag ler mot skarorna av skirt kvittrande sidensvansar, som sitter och kalasar på kvarlämnade äpplen i trädgårdarna jag passerar. De är så fina med sina tofsar på huvudena! Undrar vart de tar vägen sen, när de inte är kvar här hos oss? Det är ju bara nu på hösten och vintern, som man ser dem här i Sverige. Måste kolla upp det i fågelboken sen.

När jag närmar järnvägsövergången, så ser jag hur det går vita gäss på sjön. Jag får en stor klump i halsen, när jag tänker på alla härliga sommardagar jag och Johnny har haft här på Näshultasjön. Vi packade kylväskan och solstolarna och åkte iväg med båten mot Svalboviken, så fort vi kunde och det var fint väder.

Det värker i mitt hjärta, när jag tänker på Johnny. Med andra ord, så värker det för det mesta, för Johnny finns med mig dag och natt. Även om jag har mycket annat omkring mig nu, så finns han där i mina tankar. Vi hade ju så mycket fint kvar att uppleva tillsammans. Varför lämnade du mig kvar här ensam?!

Jag kommer fram till nerfarten till vår gamla båtplats, innan tårarna bryter fram. Aldrig mer ska jag få uppleva den lyckan vi hade. Sen vet jag också, med förståndet, att jag kommer att få uppleva lycka igen, men det kommer nog aldrig att bli samma sak. Det kommer att finnas ett stort, svulstigt ärr i mitt hjärta.

Även om jag har så många fina vänner och släktingar omkring mig, så kan jag aldrig känna mig riktigt glad. Det är skitjobbigt, för jag vill ju kunna vara glad i deras sällskap. Även om jag älskar min familj och mina vänner och känner mig älskad tillbaka, så räcker det inte riktigt till just nu. Det gör så ont!

Mitt och Johnnys liv tillsammans kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det känns som att jag nu stänger en dörr om det, när jag flyttar från Bälgviken. Det slår mig att det här förmodligen är sista gången jag går runt Lillsjön. Nu kommer det fler tårar och jag börjar gråta högt.

Jag låter allt det onda komma ut. Det måste ju ut, förr eller senare och vad kan då vara bättre än att ta det nu, på min sista promenad runt Lillsjön. Blåsten torkar mina tårar och döljer ljudet av min gråt.

När jag har korsat järnvägen en sista gång, så hör jag hur varningssignalerna börjar plinga. Tänk att jag fortfarande mår dåligt av att höra dessa signaler och tågen, som dundrar förbi sen. Det ska bli så himla skönt att inte bo i närheten av någon järnväg sen!

Framför mig går en annan stavgångare, som jag inte riktigt känner igen. Jag tar genvägen genom skogen, så att jag slipper komma ifatt. Känns sådär att träffa någon person när man är rödgråten och snoret rinner. Det luktar fuktig mossa i skogen och jag fyller lungorna med den härliga luften.

Vid badplatsen, när jag kommer ut ur skogen, så kommer en korp lågt flygande och hälsar med sitt karaktäristiska knorrande läte. Jag hälsar tillbaka, men säger i samma andetag, "Adjö korpen!".

Mitt i det sorgliga, blir jag lite full i skratt. Här går jag och pratar med korpen! Nu är det dags att flytta in till civilisationen, tror jag!

På vägen hemåt försöker jag att riktigt insupa allt jag ser. Även om det inte är sista gången jag kommer att se Bälgviken, så känns det ändå som ett avsked.

Skitkväll!

Misstänkte att det skulle vara för bra för att vara sant. Kvällen fortsätter istället med gråt och tandagnisslan. Givetvis kan jag ju inte hålla min praktiska sida i schack och börjar därför att rensa lite bland gamla papper i lådor och pärmar.

Det blir en smärtsam kavalkad av gamla minnen med Johnny. Jag sitter på golvet, rensar, gråter och dricker vin. För att göra det lite extra symboliskt, så väljer jag att bränna de papper jag bestämmer mig för att slänga i braskaminen. Känns oerhört tungt!

Vi har i alla år sparat information och t ex menyer från våra resor, men nu känns det bara som en plåga att läsa. De åker in i elden, även om det också känns jobbigt. Jag kommer ju aldrig mer att kunna titta på dessa papper utan att bli ledsen, så varför ska jag ha dem kvar för?! De gör ju heller ingen annan glad, bara tvärtom!

Vet inte riktigt hur jag ska orka med det här, men det får bli medicinerna, som för hjälpa mig att somna sen. Nu ger jag mig hän åt sorgen, som sliter mitt hjärta i stycken, och gråter av hela mitt hjärta. Varför måste jag behöva uppleva det här?! Har jag verkligen gjort mig förtjänt av det?!

Önskar att någon kunde ta mig härifrån, långt bort från all smärta, men jag vet att det är för mycket begärt. Johnny, kom och hjälp mig nu! Kan du åtminstone ge mig ett tecken på att du har det bra? Min älskade vän, varför gjorde du så här??

Det gör så ont!

Jag hinner nätt och jämt avsluta mitt bloggande på förmiddagen innan Ullis ringer. "Hej, vad gör du?" Skönt att höra hennes röst, fastän hon nästan nyligen har åkt härifrån.

Jag berättar att jag ska åka in till stan snart för att köpa mer färg och för att handla lite. Ullis frågar om jag vill komma förbi hos dem för att få träffa Hailey en stund. Hon hinner inte ens ställa frågan klart innan jag säger, "JAA, det vill jag!!"

Det är så himla tomt här i huset nu! Ändå har jag ju varit själv i snart fyra veckor, men nu är det annorlunda. Johnny har verkligen "flyttat ut" nu. Hans nalle sitter inte i fönstret längre, som den gjorde förut, innan begravningen. Visserligen hänger fortfarande hans kläder kvar på herrbetjänten, men det ÄR bara annorlunda nu. Nu är det sant, det som inte förut fick vara sant!

Sanningen börjar sakta sjunka in, som en obehaglig klibbig smet. Jag som trodde att det skulle kännas lättare efter begravningen, men det känns bara annorlunda. Nu har jag inte längre oron och stressen kring begravningen, som förut kunde dämpa sorgen och smärtan. Nu är det bara ren och skär smärta.

(Vet egentligen inte varför man säger ren och skär smärta?! Jag skulle hellre vilja kalla den smutsig och svart!)

Återigen har jag en sån där läskig känsla, när jag sitter i bilen på väg in mot stan. Allt är så overkligt och jag kör alldeles för sakta. Ändå har jag inte tagit något lugnande idag, så jag borde ju inte vara någon trafikfara, men sorgen är en stor fara i sig, värre än någon annan drog.

Som en zombie, går jag in i färgaffären och beställer det jag ska ha. En av killarna som jobbar i affären, visslar glatt när han susar förbi mig. Jag känner mig fruktansvärt irriterad och tänker, "Kan du lägga ner det där?! Fattar du inte att jag har sorg?!" Ett tag är jag orolig för att jag verkligen har sagt det högt, men han fortsätter att vissla, så det var nog inte så ändå.

På parkeringen, utanför färgaffären, ringer jag till Ullis och frågar om jag kan komma över innan jag handlar maten. Affären ligger på väg hem, så det skulle passa bättre. Jag hör på Ullis att hon egentligen hade väntat mig mycket senare, men  hon säger, "Självklart, kom du!" Mitt lilla söta hjärta!

När jag nästan är framme, så ser jag Marre i bilen bakom. Hon har precis varit hemma hos sin mamma och hämtat Hailey. Med fara för övriga trafikanter, så vinkar jag ivrigt och tittar i backspegeln om Marre har sett mig och det har hon.

Självklart så finns det ingen ledig plats på gästparkeringen, så jag blir tvungen att parkera bilen på stora parkeringen, en bit bort. Hade inte gjort något i vanliga fall, men just nu har det börjat blåsa upp till storm och jag får hålla i håret när jag kämpar mig framåt.

Så fort jag kliver innanför dörren så ser jag Haileys glada leende och hon kvittrat glatt, "Eh!" Syns att hon känner igen mig och plötsligt känns mitt hjärta lite mindre tomt. Jag tar henne i famnen, så fort jag har fått av mig skor och jacka.

Vi dricker kaffe och äter hembakade hallongrottor, medan Hailey röjer för fullt i sin gåstol. Alltså, vilken fart hon får! Ute i hallen har katten, Freaky fullt upp med att inspektera mina insvettade gympadojjor. Skönt att få lite annat att tänka på en stund!

Ullis och Marre ger mig en hjärtformad ask med ett ängelmotiv. De tänkte på mig när de var i affären och handlade. Igår hade jag kunant döda för att få lite smågodis, så nu har de fyllt den här söta asken med smågodis och ger till mig. Jag kan säga att tårarna är inte långt borta!

(Kan för övrigt meddela att undertecknad just nu sitter och kalasar på denna härliga blandning av sött, salt och surt smågodis. Tack små änglar!)

Inne i mataffären har jag svårt att koncentrera mig på vad jag ska ha, även om jag har en lista med mig. Det är helt enkelt svårt att läsa och ta in det som står på lappen. Läskigt!

Nästan framme vid kassan, så möter jag Carina, en kompis till mig och Nilla, som har bott i Bälgviken förut. Jag fick ett jättefint kondoleanskort från henne med posten igår och vi kramas där i affären. Det finns egentligen inget annat att säga än att just kramas. Sen säger jag, "Nej, nu måste jag gå innan jag blir ledsen!"

På parkeringen sitter jag en stund i bilen och brottas med tanken, vad ska jag göra nu då? Ska jag åka en sväng förbi hos mamma och Lillis, som jag hade tänkt, eller ska jag helt enkelt åka raka spåret hem? Det slutar med att jag sväljer ner gråten och ringer till mamma, som säger, "Självklart! Kom du!"

Jag ringer på och kliver in. En överlycklig Effie möter upp i hallen och börjar självklart att lyfta omkring på alla skor, som står i hallen. Hon gör alltid så, när hon är glad.

Mamma och Lillis har ju nyligen skrivit på kontrakt och ska flytta till Vilsta herrgård i februari. Nu har de fullt upp med att göra olika tillval och bestämma vilka färger som de ska ha på allt. Självklart får jag vara med och tycka till. Väldigt svårt när man inte har mer än en ritad planlösning, färgprover och tecknade förslag att utgå ifrån.

Det är ändå rätt så kul att få vara med och engagera sig i deras "bekymmer". Får mig på andra tankar en stund. Ute dundrar stormen på, men inne är det varmt både i rummet och i hjärtat, en stund i alla fall.

Alla vill mig så väl, men ändå känner jag mig helt ensam. Ensam som en svan eller trana, som har mist sin livspartner. En monogam varelse, som nu står själv kvar i livet. Stympad och vingklippt på en och samma gång! Låter kanske väl dramatiskt, men det är precis så det känns i mitt hjärta just nu.

Vägen hem tar längre tid än vanligt, för tårarna skymmer sikten. Det gör så himla ont! Varför?! Det blir bara fler och fler frågor, men inga svar. Tjänar ingenting till att grubbla, men ändå gör jag det och jag är inte ensam om det. Varför, Johnny????

Hemma igen, så så värmer jag på lite kvällsmat. Varje tugga får jag tvinga ner i den knutna strupen. Tårarna kommer igen. "Fan, det var ju inte så här det skulle vara, Johnny! Inte alls!"

Fan, Johnny!

Innan jag börjar att skriva, så vill jag varna för att det här inlägget kommer att innehålla en hel del svordomar och jobbiga tankar. Jag klarar inte att skriva välvårdat och fint idag. Jag måste bara få kräkas ur mig den beska galla som ligger och ruvar, rakt ut bara!

Under min morgonpromenad, så går jag och grubblar, som vanligt efter att det här hände. Fan, Johnny, det var ju inte så här det skulle vara! Vi kämpade ju i ca 15 år för att kunna sätta vårt gemensamma livsmål i sjön. Hur fan kan du lämna mig då, precis på målsnöret?!

Känslorna bubblar och snurrar i min förvirrade hjärna. Samtidigt så känner jag en värkande medkänsla för hur dåligt du måste ha mått, för att kunna göra så här. Du var ju så himla omtänksam och fin, så du skulle aldrig ha gjort det här, om du bara hade varit dig själv den där dagen.

Vi älskade ju varandra! Vi delade allt! Inga lik i garderoben! Vi hade fanimej allt man kan tänkas vilja ha! "Tills döden skiljer oss åt", heter det ju så fint, men jag tror inte att det var så här det var menat. Nu var det ju du, Johnny, som skiljde på oss, inte döden. Du tog döden i egna händer, eller hur man ska säga. Hur fan tänkte du egentligen?! Men visst ja, du kan ju inte ha tänkt överhuvudtaget.

Vet inte om det hade känts bättre eller sämre, om någon av oss hade haft någon kärleksaffär vid sidan om och att det var något sånt som hade drivit dig i döden. Men nu finns det fanimej inget sådant att peka på. Vi hade inga problem! Ändå såg du bara problem, I-landsproblem. Varför?! Jag kunde i alla fall se en ljusning i horisonten, även om jag också var nere i det svarta hålet.

Jag älskade dig, Johnny och älskar dig fortfarande, gränslöst. Däremot så var jag inte beredd att följa dig i döden, även om du trodde det och även om jag trodde det själv de första dygnen. Nej, där går gränsen för mig! Vi har inget mandat att själva styra över döden. Det är något, som kommer till oss när det är dags och inte som det blev nu.....