Jag älskar livet!

Ibland blir jag så där himla uppfylld av lycka, så jag helt håller på att svämma över. Jag känner att jag bara vill skrika ut min glädje och dela den med alla. Idag är det en sådan dag!

Det är då jag vänder mig till bloggen igen. Likväl som jag förut använde bloggen när jag ville skrika ut min ångest och förtvivlan, så kan jag nu på samma sätt nå ut till mina medmänniskor och dela med mig av min glädjeyra.

Man vad är det som har hänt?! Naej, det är väl egentligen ingenting speciellt. Jag är bara så himla nöjd och tacksam över mitt nuvarande liv - ett liv fyllt av glädje, kärlek och balans. Det går inte att förklara på något annat sätt.

Hösten är lite av en favoritårstid. Jodå, jag gillar sol och värme, vilket vi har fått enorma doser av den här sommaren. När sen hösten kommer, känner jag ett lugn och välkomnar den höga luften i kombination med en känsla av ordning och reda.

Idag unnade jag mig en sovmorgon till halv nio. Sen njöt jag en lång frukost, följd av ett telefonsamtal med Bosse. Med hög musik och svängande höfter städade jag sedan badrummet från golv till tak. Sen för att riktigt ta in den höga och klara höstluften, så tog jag med mig mammas hund och gick en långpromenad.

Under promenaden hann jag tänka mycket. Det var då jag kände att jag bara måste skriva ett inlägg på bloggen idag. Sen kände jag också att jag ville besöka minneslunden, något jag inte gjort på väldigt länge. Det har liksom aldrig känts rätt. Idag kändes det helt rätt.

I minneslunden hade jag en tyst dialog med Johnny - om hur lycklig jag är idag och att jag har gått vidare. Hans sista ord innan han tog sitt liv var ju "Du har det bättre utan mig!". Ja, du kanske fick rätt, men jag är övertygad om att vi hade kunnat haft det lika bra, om du bara hade kunnat släppa taget lite grand och inte varit så sträng mot dig själv.

På hemvägen gick jag och funderade ett tag på Johnny och det hemska, första året utan honom. Ändå känner jag mig så lätt och ledig i själen. Finns många orsaker till det och det finns ju ingen anledning till att gå omkring och älta något som inte går att backa tillbaka till.

Effie och jag mötte nordanvind och några iskalla regnskurar mellan solglimtarna. Men vad gör väl det när själen sjunger och höstfärgerna sprakar. Jag har en härlig man att dela mitt liv med, mina barn är lyckliga, jag har två fina barnbarn. Listan kan göras lång, men den skulle nog tråka er.

Kort och gott, så vill jag bara skicka ut en stor bamsekram till alla härliga människor runtomkring mig. Många blir deppiga på hösten och kan behöva lite extra energi. Sug i er, för här finns det i överflöd!

Sen vill jag bara säga till alla goa vänner, som jag känner att jag mer eller mindre har försummat: "Jag har inte glömt bort er och hur ni stöttade mig när jag hade det som svårast!". Sen vet jag också att när vi väl träffas igen, så finns det ingen startsträcka. Vi vet vart vi har varandra och vi känner varandra bättre än så!

Nu ska jag snart ringa ett kvällssamtal till Bosse, som kämpar på i Stockholm. Sen gäller det att komma i säng skapligt, för att orka med en dag i stallet med Anitha.

Ångestdrömmar och låg förmiddag

Så fort jag slår upp ögonen, så vet jag att idag är det en sån där skitdag. Natten har bestått av ångestdrömmar och en orolig Simba. Mitt ansikte är uppsvällt, så att ögonen ser sådär insjunkna ut. Toppen, jag som får besök idag!

Jag vet att jag vaknade och grät inatt. Kan förklara mitt uppsvällda ansikte. Det var en dröm, som först var härlig och handlade om ny kärlek. Sen dök Johnny upp i drömmen och frågade om jag hade träffat någon annan. Jag vet att jag inte är redo för någon ny kärlek än på länge, men jag kan väl i alla fall få drömma om vad jag vill!

Nästa dröm handlar om att jag är med Simba hos veterinären, för att avliva honom. Kan bero på att jag har varit lite orolig för honom och hans munhälsa. Han har ju problem med sina tänder och jag tror inte att han skulle överleva en operation till.

Som krona på verket, så visar vågen att jag har gått upp närmare fyra kilo, sen jag vägde som minst. Jo jag vet, det kan ju i och för sig vara ett tecken på att jag mår bättre, men samtidigt så mådde jag bra av att ha förlorat några kilon. Hur man än vänder sig....

Nej, nu måste jag skärpa till mig och dra runt dammsugaren ett varv. Sen ska glasyren till morotskakan vispas ihop och bres på. Hjärnan vet vad som måste göras, men kroppen vill inte lyda. Jag känner bara en hopplöshet och värk i hela kroppen.

Ett tag, tänker jag ringa återbud till Karin W och Inga-Lisa, som ska komma och fika vid tvåtiden. Sen påminner jag mig själv om, att jag har lovat mig själv att försöka ha så mycket kul som möjligt och att ta vara på livets glädjeämnen. Dags att rycka upp sig!

Jag skiter i julen!

Vet inte varför det känns så här idag, när jag vaknar. Det känns i alla fall som om all luft har gått ur mig. Tror dessutom att jag har drömt om Johnny och mig i natt. Då känns det sådär att vakna till den bistra verkligheten.

Simba gör allt för att trösta mig. Han kryper ner under täcket och gosar och han kliver upp på bröstkorgen och stångas i ansiktet. Trots det, så känner jag mig helt tom och allt blir så meningslöst.

När jag dricker morgonkaffet framför datorn, så slås jag av alla mys- och pysinlägg på Facebook. Alla håller på och julstökar och berättar självklart om det på Facebook. Jag har absolut inget emot det. Det är ju upp till mig om jag läser eller inte.

Det är då det slår mig hur ledsen jag är, innerst inne. Jag har ju haft en väldigt bra period nu, sen jag flyttade, men nu är det snart jul och här sitter jag helt ensam och har inte ens klätt granen än. Det känns som att jag skiter i julen i år!

Saken blir ju inte bättre av att jag läser några av de äldre inläggen på min blogg, som handlar om allt det hemska som har hänt. Ibland måste jag gå tillbaka för att minnas och idag är det en sån dag. Grejen är ju den, att ibland måste man gegga ner sig i sorgen, för att kunna resa sig sen och komma stärkt tillbaka.

Lillis ringer och berättar glatt, att buden på deras hus har börjat komma igång ordentligt nu. Kul! Jag försöker i alla fall att låta glad för deras skull, men idag kan nog ingenting göra mig riktigt glad. Mamma har redan försökt....

Jag ringer Ullis och hör hur det är med dem idag. Inget speciellt upplyftande, att höra att Hailey hostar som en tok och att Marre har feber och är förkyld. Ullis har dessutom ont i hela kroppen av nya sängen. Stackare!

Idag måste jag bara få gråta ut min smärta. Jag klär på mig träningskläderna, tar stavarna från förrådet och ger mig av mot Kronskogen. Nu jäklar ska här promeneras och gråtas!

Första gången jag gick här i Kronskogen, så kändes ju allt så himla bra. Nu blir jag bara ledsen av allt det vackra och tankarna på Johnny virvlar i mitt medvetande. Jag ångar fram på sörjiga och geggiga gångstigar. Tårarna rinner ohejdat. Även om det svider i hjärtat, så vet jag att det måste få komma ut.

När jag står framför min ytterdörr med nyckeln i låset, så passerar en av grannfruarna. "-Hej, Lena! Hur går det för dig?" Just den typen av omtänksamma fraser, som får tårarna att bryta fram direkt. "Jo, sådär...", svarar jag och kämpar mot gråten, som vill ut.

Hon ser hur det är fatt och byter direkt samtalsämne. Vi pratar en stund, innan jag kan gå in och stänga dörren om mig. De sörjiga kläderna slänger jag i en hög innanför dörren. Måste bara få komma in och sätta mig en stund.

Bloggen är nog det enda rätta nu. Att få kräkas ut sin smärta, brukar vara rätt medicin, när inget annat hjälper. Jag börjar på ett inlägg, men så ringer telefonen. Det är Karin. Hon har sett på Facebook att jag inte är i form idag och vill försöka att hjälpa till.

Vi pratar en stund och jag låter tårarna rinna under tiden. Skönt att man kan prata om allt med Karin! Som vanligt, delar vi med oss till varandra. Det känns mycket bättre sen och jag återvänder till bloggen med en rykande kopp te. Tack, Karin!

Det ska nog bli bra, även idag. Det måste ju göra lite extra ont ibland bara.

Avskedstankar

Jag bär fortfarande hans ringar och kommer så att göra ett bra tag framöver. Samtidigt vet jag att jag måste släppa taget och gå vidare, men inte nu. Vill inte, vill inte!

Även om jag skulle bestämma mig för att ta av mig mina ringar, så skulle det vara en vit ring kvar, efter solbrännan från mammas och min vecka i solen. Dessutom är ringfingret liksom format efter ringarna. Det var ju meningen att de skulle sitta där, resten av mitt liv.

Solen skiner, även om det blåser en hel del. Jag bestämmer mig för att gå runt Lillsjön med stavarna. Känns som om det var evigheter sen. Det kanske är delvis därför jag har mått sämre den senaste tiden. Sen vet jag ju att kommande storhelger påverkar mig, mer än jag kanske anar.

Det är skönt att komma ut och vinden är ändå ganska varm, så det gör mig ingenting. Äntligen lite frisk luft i lungorna. Sen jag kom hem från semestern, så har jag i princip bara gått till och från bilen. Det är allt. Skrämmande!

Jag ler mot skarorna av skirt kvittrande sidensvansar, som sitter och kalasar på kvarlämnade äpplen i trädgårdarna jag passerar. De är så fina med sina tofsar på huvudena! Undrar vart de tar vägen sen, när de inte är kvar här hos oss? Det är ju bara nu på hösten och vintern, som man ser dem här i Sverige. Måste kolla upp det i fågelboken sen.

När jag närmar järnvägsövergången, så ser jag hur det går vita gäss på sjön. Jag får en stor klump i halsen, när jag tänker på alla härliga sommardagar jag och Johnny har haft här på Näshultasjön. Vi packade kylväskan och solstolarna och åkte iväg med båten mot Svalboviken, så fort vi kunde och det var fint väder.

Det värker i mitt hjärta, när jag tänker på Johnny. Med andra ord, så värker det för det mesta, för Johnny finns med mig dag och natt. Även om jag har mycket annat omkring mig nu, så finns han där i mina tankar. Vi hade ju så mycket fint kvar att uppleva tillsammans. Varför lämnade du mig kvar här ensam?!

Jag kommer fram till nerfarten till vår gamla båtplats, innan tårarna bryter fram. Aldrig mer ska jag få uppleva den lyckan vi hade. Sen vet jag också, med förståndet, att jag kommer att få uppleva lycka igen, men det kommer nog aldrig att bli samma sak. Det kommer att finnas ett stort, svulstigt ärr i mitt hjärta.

Även om jag har så många fina vänner och släktingar omkring mig, så kan jag aldrig känna mig riktigt glad. Det är skitjobbigt, för jag vill ju kunna vara glad i deras sällskap. Även om jag älskar min familj och mina vänner och känner mig älskad tillbaka, så räcker det inte riktigt till just nu. Det gör så ont!

Mitt och Johnnys liv tillsammans kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det känns som att jag nu stänger en dörr om det, när jag flyttar från Bälgviken. Det slår mig att det här förmodligen är sista gången jag går runt Lillsjön. Nu kommer det fler tårar och jag börjar gråta högt.

Jag låter allt det onda komma ut. Det måste ju ut, förr eller senare och vad kan då vara bättre än att ta det nu, på min sista promenad runt Lillsjön. Blåsten torkar mina tårar och döljer ljudet av min gråt.

När jag har korsat järnvägen en sista gång, så hör jag hur varningssignalerna börjar plinga. Tänk att jag fortfarande mår dåligt av att höra dessa signaler och tågen, som dundrar förbi sen. Det ska bli så himla skönt att inte bo i närheten av någon järnväg sen!

Framför mig går en annan stavgångare, som jag inte riktigt känner igen. Jag tar genvägen genom skogen, så att jag slipper komma ifatt. Känns sådär att träffa någon person när man är rödgråten och snoret rinner. Det luktar fuktig mossa i skogen och jag fyller lungorna med den härliga luften.

Vid badplatsen, när jag kommer ut ur skogen, så kommer en korp lågt flygande och hälsar med sitt karaktäristiska knorrande läte. Jag hälsar tillbaka, men säger i samma andetag, "Adjö korpen!".

Mitt i det sorgliga, blir jag lite full i skratt. Här går jag och pratar med korpen! Nu är det dags att flytta in till civilisationen, tror jag!

På vägen hemåt försöker jag att riktigt insupa allt jag ser. Även om det inte är sista gången jag kommer att se Bälgviken, så känns det ändå som ett avsked.

1:a advent

Idag sov jag så där länge igen. Måste ta extremt på krafterna att vara låg. Det börjar kännas så där extra tungt nu, när det närmar sig julen, glädjens högtid. Jag får lust att skrika ut min ångest ibland, men inget förändras ju av det.

Idag är det första advent. Jo, det är sant, även om det regnar, blåser och är närmare tio plusgrader. Jag ser att grannarna har pyntat i fönstren och i trädgården. Det skulle jag också ha gjort, om jag inte skulle flytta snart. Å andra sidan, så känns det inget kul att pynta i år. Inte utan Johnny! Simba skiter väl i om jag har fått fram ljusstakarna eller inte!

Jag hasar omkring i myskläder och trasiga skinntofflor. De nya tofflorna tänker jag inte använda förrän på Lagmansgatan. Blir lite symboliskt att få slänga de gamla, när jag flyttar. En sorts nystart, inte bara med tofflorna då.

Idag har jag tänkt att börja rensa lite i garaget och packa lite saker. Jag börjar med att gå ut i garaget och slänga ner alla kläder, som blev över från loppisen, i en stor plastsäck. Det gör så otroligt ont att behöva slänga Johnnys kläder. Allra värst är hans morgonrock, men nu åker den också. Jag kramar den länge, innan den åker ner i säcken.

Tanken är att Pingstkyrkan ska få komma och hämta allt, som jag inte vill ha med mig i flytten. Då kommer ju kläder och prylar till glädje för andra människor. Nåja, man kan väl få hoppas att det är så i alla fall. Det känns i alla fall bättre att göra så, än att slänga allt.

Jag kommer på mig själv med att plocka tillbaka en del prylar in i huset. Hm, jag som hade rensat bort det jag inte ville ha. Nu börjar jag bli sentimental och ångrar mig. Det är inga massor, så jag låter mig hållas. "Kan vara bra att ha!"

I morgon kommer sopbilen, så jag passar på att rensa bort det som ska slängas. Det händer inte ofta, men nu är faktiskt soptunnan full. Jag känner mig riktigt nöjd med min rensningsinsats och går in för att äta lunch.

Johnny finns hela tiden i mina tankar. Jag sörjer och sörjer och ska väl så göra ett bra tag till, om jag ska tro alla som säger att det brukar ta ett år, innan man kan fungera normalt igen. Jodå, visst har jag bättre dagar ibland, men nu har det varit riktigt tungt ett tag.

Jag ältar fortfarande den där dagen, då det hände, om och om igen. Jag plågar mig själv med att ifrågasätta om det hade kunnat varit annorlunda, om jag bara hade insett hur dåligt han mådde. Men hur skulle jag ha kunnat veta?! Gång på gång, så säger jag till mig själv, "Det var ändå inte ditt val!".

Det blir svårt att svälja maten, men jag tvingar mig att äta upp. Jag behöver äta nu, för att orka kämpa vidare. Det är mycket som måste sättas fart med nu. Jag har en strimma hopp om att det kommer att kännas lite lättare, sen när jag har flyttat.

Efter maten, börjar jag att plocka ner böckerna från bokhyllan i plastbackar. Fy så tungt det blir! Tur att jag kommer att få hjälp med att bära. Jag fortsätter med att tömma lite lådor och en byrå. Det går ju som en dans!

Mamma och jag köpte ju jättefina kläder till Hailey, när vi var i Playa del Inglés. Nu sätter jag fart med att slå in ett av seten i ett fint födelsedagspaket. Hailey fyller ett år den 16/12 och då ska vi fira henne med buller och bång. Synd bara att inte "moffa Johnny" kunde vara med. De älskade varandra.

Nu är det riktigt mörkt ute och stormen riktigt ruskar om huset. Varför ledsnar man alltid på det man gör, när det blir mörkt? I alla fall funkar jag så nu. Det är precis som att luften går ur en och kroppen börjar förbereda sig på att sova. Men klockan är ju bara lite efter fyra, så nu får jag allt ta och skärpa till mig!

Jag sätter på en kopp kaffe, för att bli lite piggare. Sen kräkas lite på bloggen, så kanske det känns lite bättre sen.

Fastnat framför datorn

Shit, vad mycket klockan är! Här sitter jag framför datorn, iförd endast morgonrock och tofflor. Simba ligger som vanligt i mitt knä och sover.

Jag har suttit och botaniserat på Facebook och fastnade i foton, tillhörande två killkompisar sedan högstatietiden. Riktigt kul att se gamla, men även nya foton på mina ungdomsvänner. Det är så bra med Facebook, för då kan man få lite lagom koll på var alla gamla vänner befinner sig i livet.

Sen har jag även fastnat på Hemnet. Jag har gått igenom hela utbudet på radhus/bostadsrätt/villa från 2 - 4 rok. Det tog sin lilla tid, men nu så vet jag att jag förmodligen har det mycket bättre här, just nu i alla fall. Vi får väl se vad som dyker upp framöver.

Det finns ju en bostadsrätt i Stenby, som jag är intresserad av, men där har ansvarig mäklare inte hört av sig än, fastän det är en vecka sedan jag skickade in min intresseanmälan. Man undrar ju.....

Idag ska jag hem till mamma och Lillis. Mina barn med respektive och barnbarnet kommer också. Vi ska få älgkalops. Mums! Lillis har lovat att hämta mig och jag får skjuts hem av Ullis och Marre. Allt för att jag ska kunna få mig lite vin till den goda maten. Snacka om service!

Nu blir jag nog tvungen att väcka min lilla knäkatt, för annars lär jag sitta kvar här i morgonrock, när Lillis kommer för att hämta mig och det vill vi ju inte. Dagen till ära ska jag nog sminka mig lite också, så nu gäller det att sätta fart.

Johnny kommer att vara med idag i form av en present till Lillis, som har fyllt år. Johnny skickade efter den här presenten på nätet, bara några dagar innan han tog sitt liv. Alltid så omtänksam och full av ideer.

Nu firar vi alltså Lillis födelsedag i efterhand. Det var ju ingen som var så sugen på födelsedagsfirande dagen innan Johnnys begravning. Hoppas att det kan bli en trevlig eftermiddag idag, även om vi alla saknar vår Johnny.

Dagen före det stora avskedet

Sent i går kväll var jag sådär riktigt ledsen. Då ringde jag till mamma och tjöt henne och Lillis i örat en stund. De frågade om jag ville att de skulle komma över, men jag sa att det var OK och att jag redan hade fått erbjudande om det från Nilla, men att jag även tackat nej till det.

I natt vaknade jag till vid tretiden och kunde inte somna om. Gick upp och tog en tablett, så jag kunde somna om igen. Sen sov jag till efter nio.

Efter att ha legat och stirrat i taket i så där en halvtimme, så tar jag mig upp och går och släpper in Simba. Han blir lika glad som vanligt, när jag öppnar altandörren.

Magen kurrar, så det blir rejäl grötfrukost med macka och kaffe till. När jag sitter där och äter, så går tankarna till morgondagen, det stora avskedet. Jag vill inte, men ändå vill jag!

Tar med mig sista kaffet in till datorn och blir sittande där länge i morgonrock och skinntofflor. Mamma och jag pratade igår om att vi kanske skulle resa iväg en vecka tillsammans, hon och jag. Kan vara skönt att få komma bort och få lite sol.

Efter att ha checkat av bloggen och Facebook, så börjar jag titta på vad det finns för resor till Playa del Ingles i mitten av november. Känns så konstigt att sitta och leta resa till mamma och mig. Vi har aldrig rest tillsammans, ja om man inte räknar när jag var barn då.

Det finns faktisk en hel del bra lägenheter, som inte är alltför dyra. Det får ju inte vara för långt ifrån stranden och man vill ju även ha nära till shoppingen. Det tar inte lång stund innan jag har hittat en lägenhet, som jag tror kommer bli bra för oss.

Mamma sa redan igår att jag bara kunde slå till och boka om jag hittade något, så då gör jag väl det då. Man har ju 30 dagar på sig att avbeställa eller boka om, så det känns ändå tryggt. Jag måste ju kolla ordentligt med Henke och Johanna också om de har möjlighet att bo här med Simba under den veckan.

Magen börjar åter att knorra och jag värmer på lite makaroner och köttbullar, som blev över från igår. Känner mig helt utsvulten, fast jag ändå inte har någon vidare aptit. Skumt värre!

Fler av mina vänner har hört av sig, men jag känner att idag måste jag vara själv hemma för att ladda batterierna inför morgondagen. Jag byter om till träningskläder och tar mina stavar för att gå den lite längre fårrundan. Tar med mig en liten plastpåse ifall jag skulle springa på något kantarellställe.

Snart är jag framme vid det där stället, där Johnny valde att ta sitt liv. Känns obehagligt, men jag måste ju kunna ta mig förbi där utan att benen viker sig i alla fall. Vad är det värsta som kan hända?! Jag fortsätter framåt och spanar samtidigt in i skogen. Svampradarn är på!

Ni som har följt min blogg, har säkert läst om det där kantarellstället, som jag fick för mig att Johnny "visade" mig, den där dagen då jag gick dit för första gången. Nu sneddar jag upp i skogskanten för att kolla om det har dykt upp några nya kantareller där.

Jag hittar fler små ställen i närheten och börjar fylla min lilla plastpåse. Sen går jag lite längre upp i skogen och kommer upp på ett krön. Där lite längre bort i en glänta, så ser jag hur det bara lyser en fläck av stora fina kantareller.

Självklart får jag ju det till att det var Johnny som "visade" mig det här stället också. Ja, det är lite fjolligt, men då är det väl så då! Jag VILL att det ska vara så! Jag kan inte känna hans närvaro, som en del människor säger att man ska kunna göra. Då kan jag väl ändå få tro på det det här!

Min lilla påse jag har med mig är ju redan full och det finns mycket mer kvar att plocka. Jag lägger den fulla påsen vid roten av ett träd och tar mina stavar hemåt för att hämta cykeln och svampkorgen.

När jag kommer tillbaka, så står det en bil parkerad i närheten av där jag har gömt min påse med kantarellerna. Jag ser två personer som går uppför slänten precis i riktning mot "mitt" ställe. Jag bli fruktansvärt frustrerad och skyndar mig att parkera cykeln.

Med bestämda steg ångar jag rakt upp i skogen med min svampkorg och jag ser säkert farlig ut. För nu ska de inte tro att de kan hitta min påse med svamp och mitt nya ställe! Det måste ha gett effekt, för jag ser att de viker av åt andra hållet. Tack för det!

Så här fint är mitt nya ställe....

Så, då har jag programmerat in det i min inbyggda svamp-GPS. Jag glömmer aldrig ett kantarellställe!

I stället för att bara rafsa med mig kantarellerna hem och rensa sen, så sätter jag mig där i skogen och börjar rensa. Jag har ju faktiskt ingen brådska och jag älskar ju att vara i skogen. Blir bra uppladdning att få en stilla stund här i skogen.

Det har mörknat en aning och jag känner att de första regnstänken kommer, när jag cyklar hemåt igen. Jag hinner lagom kliva av cykeln och låsa upp garagedörren, när det börjar ösregna. Det kallar jag tajming!

Jag ringer till mamma och berättar om resan jag har bokat. Hon blir glad och tycker att det låter toppen, så det blir nog bra. Just nu vet jag inte vad jag känner, men det är ju över två månader dit, så det blir säkert bra. Något att se fram emot!

Ullis ringer och vi pratar en stund om hur vi mår. Hon är raka motsatsen till mig, just nu. Hon har hur mycket energi som helst och städar som en galning. Hoppas att hon inte blir sjuk till i morgon bara. Låter inte bra när hon berättar om värk i bihålor och lite feber. Vi håller tummarna att hon orkar i morgon!

Egentligen så skulle jag behöva dammsuga, men jag kommer mig bara inte för det. Orkar helt enkelt inte. Skit samma! Får ta det sen när måndagen och begravningen är över. Tror inte att Ullis och Marre, som ska sova kvar hos mig på natten, kommer att bry sig så speciellt mycket om det heller. Finns annat att tänka på då, som att ta hand om varandra till exempel. Dammråttorna finns kvar!

Henke är superstressad av att få klart musik och bildspel. Han lovar att komma ut ikväll för att fixa det sista, så att vi inte behöver ha det att tänka på i morgon också. Tror att man kommer att vara uppskruvad på max ändå, så det gäller att alla förberedelserna blir klara idag.

Själv är jag helt paralyserad och har ångest inför morgondagen. Bara irrar omkring och ser massor av saker som jag borde göra, men jag orkar inte och jag kommer mig inte för. Skriva är det enda som funkar just nu. Sen blir det nog tidigt i säng, så att jag vaknar skapligt i morgon.

Håll tummarna för oss nu, så att blir så där fint och värdigt som jag hoppas på!

Steget inte långt....

Min käre make, Johnny bara älskar att ta kort på sig själv och gärna förvränga dem lite också. Här kommer lite smakprov.

Johnny bredkäft....

Johnny professor....

Sen händer det ju att han även tar seriösa bilder också....

Men jag måste ju säga att jag började garva när jag läste den här artikeln på Expressens nätbilaga, om apan som snodde kameran för naturfotografen och plåtade över hundra bilder på sig själv innan kameran kom tillrätta.

I say no more.... :D

Tack!

Det är med tungt huvud jag sitter och skriver här idag. Ingen morgonpromenad har det blivit heller. Katastrof! Det var tydligen ingen lyckad kombination med både bubbel och rödvin igår. Att man aldrig lär sig! Men det smakar ju så gott när man sitter där i solen och njuter och igår var det ju lite extra speciellt eftersom Johnny också blev "pensionär".

Först vill jag bara rikta ett stort tack till alla gulliga vänner som har kommit med glada tillrop och gratulationer. Det är så många som har lyckönskat oss och uttryckt sin beundran för vad vi nu har gjort. Vi var lite rädda för att det skulle väcka en del avund och missunnsamhet hos människor när man gör en så pass kontroversiell och i mångas ögon knäpp sak. Men det har alltså varit SÅ många som spontant har kommit och talat om för oss hur imponerade de är. Stort tack till alla ni rara människor!

Sen vill jag även tacka min käre make, Johnny. Hade det inte varit för honom så hade vi aldrig kunnat göra det här. Han har varit väldigt drivande i vår livsstrategi, dvs sett till att vi inte har dragits med i karusellen med stora, lyxiga bilar och hus, m.m. Jag har nog varit lite sugen att ge efter för dessa sk behov i takt med att våra inkomster ökat, men då har Johnny varit den som har påmint mig om vart vi har varit på väg.

När jag ställdes inför valet att börja pendla till Stockholm för att jobba, så valde jag Stockholm för att jag då skulle kunna få en bättre lön och därmed öka chanserna till att kunna sluta jobba tidigare i livet. Jag sa att pendlarlivet skulle få max tio år av mitt liv och det är väl ungefär vad som har gått nu. Under den tiden har Johnny varit den som har pushat och ställt upp för att jag skulle orka.

För så där ett och ett halvt år sedan var jag in i den sk väggen och vände. Jag var borta tre månader från arbetet, men kom sedan tillbaka med dunder och brak. Förutom ett förstklassigt bemötande från mina chefer och arbetskamrater, så har jag åter Johnny att tacka för den stöttning jag fick här hemma för att orka komma tillbaka. När jag inte trodde tillräckligt på mig själv så var Johnny den som fick mig att resa mig igen.

Det har aldrig varit några diskussioner om vem som skulle satsa på karriären och vem som skulle ta smällarna på hemmaplan med städning och matlagning. Vi har samåkt in till stan tidiga morgnar och Johnny har tålmodigt suttit i bilen på kvällarna och väntat på att jag skulle komma hem med det ofta försenade Stockholmståget. Han har alltså haft lika långa dagar som jag har haft. Vissa dagar när jag i förväg har vetat om att jag skulle komma hem senare, så har Johnny åkt hem, men då städat eller gjort något annat bra av tiden.

Sist men inte minst så vill jag berätta om Johnnys fallenhet för att göra aktieaffärer. Hade det inte varit för dessa lyckade affärer så hade vi inte kunnat gå så här tidigt. Visst jag har ju bidragit med en bra inkomst, men då gäller det ju att kunna förvalta dessa pengar på ett sätt så att de förökar sig också.

Tror att det började med att Johnny deltog i en aktietävling som Swedbank hade. Han låg länge i ledningen och vann även ett etappris på femtusen kronor. Hade han vunnit hela tävlingen, vilket var fullt möjligt, så hade prissumman varit en miljon. Nu var han tvungen att avbryta tävlingen då reglerna inte tillät att jag som anhörig jobbade inom Swedbank. Surt!

Men det var väl då som Johnny tog saken i egna händer och började satsa våra egna pengar på aktiemarknaden och det gick ju väldigt bra. Sen kom ju finanskrisen och vi fick som många andra bita i det sura äpplet. Men sen var vi med i uppgången efter krisen och snart var vi på banan igen och nu sitter vi här och har kommit i mål.

Vi har hela tiden försökt att ha en väldigt ödmjuk inställning till det vi nu gör. Det kan ju faktiskt gå käpprätt åt skogen när man minst anar det. Självklart har vi ju säkrat upp och sett till att vi har buffertar, men man vet ju aldrig. Sen kan ju glädjen över att det har gått så bra ibland dra iväg med en så att man kanske i andras ögon upplevs som kaxig. Men jag lovar att det är inte med avsikt och mycket ligger ju också i betraktarens öga. Man måste ju i alla fall kunna glädjas åt att det går bra.

Men som jag inledde, det är fantastiskt kul att ha fått så mycket varma ord från härliga människor runt omkring oss. T o m en del som man knappt har pratat med tidigare kan komma fram och säga hur häftigt de tycker det här är. TACK alla ni gulliga!