Tankar innan begravningen

Är stressad som en gnu, redan när jag vaknar. Hade svårt att somna om, efter att jag vaknade vid fyratiden. Undvek i alla fall fler tabletter, för man blir så skakig och konstig dagen efter då.

Hoppas att Henke har fått ordning på musik och bildspel nu. Han och Johanna var över i går kväll och höll på till sent med att försöka få till allt. Stackars Henke såg helt jagad ut, så stressad var han.

Frukosten liksom fastnar i svalget, men ner det ska den. Jag kan ju inte komma till begravningen och svimma eller något, bara för att jag har slarvat med maten. Ska även försöka att få ner en tallrik med yoghurt lite innan vi måste åka.

Nu har vi bestämt att mamma och Lillis ska komma ut hit och hämta mig. De ska ju i alla fall lämna Effie här i Bälgviken, så då blir det mest praktiskt. Ullis och Marre ska åka med Henke och Johanna. Sen kommer Johnnys syskon att se till att Doris och David blir omhändertagna också.

Känner ibland dåligt samvete för att jag inte har varit mer hos Johnnys föräldrar, men jag orkar bara inte. Jag har ju fullt upp själv med min sorg och smärta och det blir ju inte bättre av att prata med Doris, som är så himla bräcklig. Nej, jag måste helt enkelt släppa den tanken och låta Johnnys syskon sköta den delen just nu.

Kläderna jag ska ha på mig hänger redan klara och väntar. Det blir nog i sista sekunden jag tar på mig dem, för det är så himla dammigt och hårigt här hemma. Svart är ju väldigt opraktiskt när man har katt. Jag kan ju inte gärna ta med mig en klisterborste till begravningen i alla fall!

Tror att jag hoppar över promenaden idag. Inte för att jag inte skulle hinna, men det regnar och jag känner mig bara stressad och har ingen lust helt enkelt. Det bästa är nog om jag försöker att sätta fart med att tvätta och fixa håret. Typisk att det regnar idag, när jag har tänkt att platta håret!

Inte för att jag bryr mig om hur jag ser ut idag, men jag vill ju se värdig ut, eller hur jag ska säga. Mascaran är ju bara att glömma, för tårarna är ju självklara. Tror inte att det skulle se speciellt värdigt ut med mascararänder i hela fejjan.

Jag får helt enkelt nöja med att dölja alla elaka blämmor, som har börjat poppa upp lite här och där. Har säkert något med sorgen att göra, för jag brukar aldrig ha problem med hyn annars. Sen är ju jag specialist på att klämma allt som går och det gör ju inte saken bättre.

Det känns lite skrämmande att det förmodligen kommer många människor till begravningen, som jag inte känner. Det är barndomskompisar, klasskamrater och arbetskamrater. Undrar varför jag känner så?

När jag tänker efter, så har jag nog alltid varit lite spänd när jag ska träffa nya människor. Det blir nog bra, bara vi kommer så långt. Sen kanske många av Johnnys vänner har varit inne på min blogg och läst och då vet ju de redan lite om vem jag är i alla fall.

Tankarna går just nu hem till Ullis och Marre. Eija, Marres mamma skulle ta hand om Hailey idag och hela natten. Ullis och Marre ska ju komma hem hit sen och sova här med mig i natt. Skönt! Hoppas bara att de inte är sjukare än de var i går. Ullis kände av bihålorna och hade lite feber. Kunde väl räcka som det är just nu!

Hoppas också att det går bra för Henke nu. Skulle ju vara typiskt om det skulle strula till sig med musik och bildspel. Han har ju lagt ner så mycket jobb och gjort fint, så jag hoppas verkligen att han får visa det sen.

Nu måste jag nog ge mig för idag och försöka att fokusera på vad jag har att göra nu, innan det är dags att åka till Det Stora Avskedet.

Dagen före det stora avskedet

Sent i går kväll var jag sådär riktigt ledsen. Då ringde jag till mamma och tjöt henne och Lillis i örat en stund. De frågade om jag ville att de skulle komma över, men jag sa att det var OK och att jag redan hade fått erbjudande om det från Nilla, men att jag även tackat nej till det.

I natt vaknade jag till vid tretiden och kunde inte somna om. Gick upp och tog en tablett, så jag kunde somna om igen. Sen sov jag till efter nio.

Efter att ha legat och stirrat i taket i så där en halvtimme, så tar jag mig upp och går och släpper in Simba. Han blir lika glad som vanligt, när jag öppnar altandörren.

Magen kurrar, så det blir rejäl grötfrukost med macka och kaffe till. När jag sitter där och äter, så går tankarna till morgondagen, det stora avskedet. Jag vill inte, men ändå vill jag!

Tar med mig sista kaffet in till datorn och blir sittande där länge i morgonrock och skinntofflor. Mamma och jag pratade igår om att vi kanske skulle resa iväg en vecka tillsammans, hon och jag. Kan vara skönt att få komma bort och få lite sol.

Efter att ha checkat av bloggen och Facebook, så börjar jag titta på vad det finns för resor till Playa del Ingles i mitten av november. Känns så konstigt att sitta och leta resa till mamma och mig. Vi har aldrig rest tillsammans, ja om man inte räknar när jag var barn då.

Det finns faktisk en hel del bra lägenheter, som inte är alltför dyra. Det får ju inte vara för långt ifrån stranden och man vill ju även ha nära till shoppingen. Det tar inte lång stund innan jag har hittat en lägenhet, som jag tror kommer bli bra för oss.

Mamma sa redan igår att jag bara kunde slå till och boka om jag hittade något, så då gör jag väl det då. Man har ju 30 dagar på sig att avbeställa eller boka om, så det känns ändå tryggt. Jag måste ju kolla ordentligt med Henke och Johanna också om de har möjlighet att bo här med Simba under den veckan.

Magen börjar åter att knorra och jag värmer på lite makaroner och köttbullar, som blev över från igår. Känner mig helt utsvulten, fast jag ändå inte har någon vidare aptit. Skumt värre!

Fler av mina vänner har hört av sig, men jag känner att idag måste jag vara själv hemma för att ladda batterierna inför morgondagen. Jag byter om till träningskläder och tar mina stavar för att gå den lite längre fårrundan. Tar med mig en liten plastpåse ifall jag skulle springa på något kantarellställe.

Snart är jag framme vid det där stället, där Johnny valde att ta sitt liv. Känns obehagligt, men jag måste ju kunna ta mig förbi där utan att benen viker sig i alla fall. Vad är det värsta som kan hända?! Jag fortsätter framåt och spanar samtidigt in i skogen. Svampradarn är på!

Ni som har följt min blogg, har säkert läst om det där kantarellstället, som jag fick för mig att Johnny "visade" mig, den där dagen då jag gick dit för första gången. Nu sneddar jag upp i skogskanten för att kolla om det har dykt upp några nya kantareller där.

Jag hittar fler små ställen i närheten och börjar fylla min lilla plastpåse. Sen går jag lite längre upp i skogen och kommer upp på ett krön. Där lite längre bort i en glänta, så ser jag hur det bara lyser en fläck av stora fina kantareller.

Självklart får jag ju det till att det var Johnny som "visade" mig det här stället också. Ja, det är lite fjolligt, men då är det väl så då! Jag VILL att det ska vara så! Jag kan inte känna hans närvaro, som en del människor säger att man ska kunna göra. Då kan jag väl ändå få tro på det det här!

Min lilla påse jag har med mig är ju redan full och det finns mycket mer kvar att plocka. Jag lägger den fulla påsen vid roten av ett träd och tar mina stavar hemåt för att hämta cykeln och svampkorgen.

När jag kommer tillbaka, så står det en bil parkerad i närheten av där jag har gömt min påse med kantarellerna. Jag ser två personer som går uppför slänten precis i riktning mot "mitt" ställe. Jag bli fruktansvärt frustrerad och skyndar mig att parkera cykeln.

Med bestämda steg ångar jag rakt upp i skogen med min svampkorg och jag ser säkert farlig ut. För nu ska de inte tro att de kan hitta min påse med svamp och mitt nya ställe! Det måste ha gett effekt, för jag ser att de viker av åt andra hållet. Tack för det!

Så här fint är mitt nya ställe....

Så, då har jag programmerat in det i min inbyggda svamp-GPS. Jag glömmer aldrig ett kantarellställe!

I stället för att bara rafsa med mig kantarellerna hem och rensa sen, så sätter jag mig där i skogen och börjar rensa. Jag har ju faktiskt ingen brådska och jag älskar ju att vara i skogen. Blir bra uppladdning att få en stilla stund här i skogen.

Det har mörknat en aning och jag känner att de första regnstänken kommer, när jag cyklar hemåt igen. Jag hinner lagom kliva av cykeln och låsa upp garagedörren, när det börjar ösregna. Det kallar jag tajming!

Jag ringer till mamma och berättar om resan jag har bokat. Hon blir glad och tycker att det låter toppen, så det blir nog bra. Just nu vet jag inte vad jag känner, men det är ju över två månader dit, så det blir säkert bra. Något att se fram emot!

Ullis ringer och vi pratar en stund om hur vi mår. Hon är raka motsatsen till mig, just nu. Hon har hur mycket energi som helst och städar som en galning. Hoppas att hon inte blir sjuk till i morgon bara. Låter inte bra när hon berättar om värk i bihålor och lite feber. Vi håller tummarna att hon orkar i morgon!

Egentligen så skulle jag behöva dammsuga, men jag kommer mig bara inte för det. Orkar helt enkelt inte. Skit samma! Får ta det sen när måndagen och begravningen är över. Tror inte att Ullis och Marre, som ska sova kvar hos mig på natten, kommer att bry sig så speciellt mycket om det heller. Finns annat att tänka på då, som att ta hand om varandra till exempel. Dammråttorna finns kvar!

Henke är superstressad av att få klart musik och bildspel. Han lovar att komma ut ikväll för att fixa det sista, så att vi inte behöver ha det att tänka på i morgon också. Tror att man kommer att vara uppskruvad på max ändå, så det gäller att alla förberedelserna blir klara idag.

Själv är jag helt paralyserad och har ångest inför morgondagen. Bara irrar omkring och ser massor av saker som jag borde göra, men jag orkar inte och jag kommer mig inte för. Skriva är det enda som funkar just nu. Sen blir det nog tidigt i säng, så att jag vaknar skapligt i morgon.

Håll tummarna för oss nu, så att blir så där fint och värdigt som jag hoppas på!