Seg söndag

Oj, oj, idag är det inte kul att vakna. Det blev alldeles för sent och mycket att dricka igår. Däremot, så hade jag verkligen en toppenkväll och då kan det väl vara värt, att man är lite seg nästa dag.

Det tar tid att komma igång, men snart står jag nyduschad och klädd och väntar på att Henke och Johanna ska komma. De har lovat att följa med mig till Bälgviken, för att träffa de nya husägarna. Det är alltid skönt att ha någon med.

När vi kommer till huset i Bälgviken, så har de nya ägarna redan kommit. De har skottat upp hela garageuppfarten och väntar nu på, att få titta på vad jag har att sälja till dem. Det är väl främst gräsklipparen, som jag kan sälja. Resten av prylarna lämnar jag bara kvar. I gengäld, så lovar de att slänga det de inte vill ha. Skönt!

Nu är det verkligen på allvar, tänker jag, när jag sitter i bilen och ser mitt hus för sista gången. Känns väldigt konstigt! Jag vinkar åt mina gamla grannar och de önskar mig lycka till med mitt nya liv. Jag kommer att sakna alla fina människor, här i byn.

Trots allt, så är det en stor lättnad jag känner också. Sorgen klarade jag av förut, när jag och Lillis var och tömde garaget. Då brast alla fördämningar och jag tillät mig själv att låta sorgen ta över, för en dag. Nu mår jag mycket bättre igen och ser till och med framåt en smula.

Vi stannar till i Skogstorp och äter varsin geggig pizza. Precis vad jag behöver, en dag som denna! Sen var inte blandningen av kebabkött, räkor, skinka och champinjoner, någon höjdare. Jag har ju ätit bättre pizzor här, om jag säger så.

Proppmätta, far vi vidare mot Stenby. Snön vräker ner och det blåser kraftigt. Känns som det blir soffläge, när jag kommer hem sen. Känner jag mig själv rätt, så blir det väl snarare datorläge. Same, same....

Ullis ringer på Henkes mobil, när vi nästan är hemma hos mig. Hon är väldigt upprörd över något. Det förstår man av Henkes snabba och hetsiga svar. Nu är både jag och Johanna jättenyfikna på vad som har hänt, när han avslutar samtalet.

Henke berättar, att Ullis bad honom att lyssna på ett ljud, för att sen kunna förklara vad det var som var fel. Sen glömde hon att berätta, att det var bilen, som lät. Henke fick lov att höja rösten, för att få Ullis att förklara lite bättre. När han förstod att det var bilen, som lät så illa, så bad han dem att ögonblickligen stänga av den.

Vore väl typiskt om det skulle hända Ullis och Marre något mer skit nu! Tankarna snurrar vilt i mitt huvud, kring det här med deras bil. Kan det fanimej aldrig ta slut på elände?! Känns som att vi alla skulle behöva en lugn period nu, ett bra tag framöver.

Ullis ringer ganska snart och berättarför mig, att det inte var något allvarligt med bilen, som Henke först trodde. Ljudet kom inte från motorn, så det är nog ingen större fara. Återstår dock att kolla vad det är, men det kan nog Henke ordna. Pust!

Ullis berättar också, att hon inte mår så bra. Hon är orolig, för att hon har fått blå naglar och händer och ögonen har blodsprängningar och är lite gula. Givetvis, blir jag också skitorolig. Ullis håller ju på och trappar upp sin nya medicin, så hon lovar att kolla upp, om det kan vara biverkningar.

En stund senare messar hon tillbaka, att det "bara" är normala biverkningar och inget att oroa sig för. Lättare sagt än gjort då, men OK då!

Som jag trodde, så blir det hela eftermiddagen och stor del av kvällen vid datorn. Tiden bara rusar iväg, när man sitter där och kollar runt. Så länge man även träffar folk "in real life", så är det väl ingen fara, tycker jag. I så fall är väl TV lika illa.

Jag har två nya kompisar på Facebook, sen igår. Vi fann ju varandra direkt, jag och Fridas härliga tjejkompisar. Kul att få lite nya bekantskaper också, även om jag har svårt att "underhålla" mina gamla vänner. Måste bli bättre på det där!

Som ett kvitto på det jag just skrev, så ringer Nilla. Vi pratar riktigt länge och det är som, att vi aldrig har varit ifrån varandra, fast vi inte har träffats ordentligt, på säkert tre månader. Noll startsträcka. Skönt med såna vänner! Däremot, så har vi väldigt svårt att få till en träff. Alla har fullt upp med sina liv, även jag.

Nu har jag i alla fall varit duktig och lagt upp ett sk evenemang på Facebook, om kommande flyttloppis. Vi är ju tre generationer i släkten, som har flyttat under en tvåmånadersperiod. Tänk vad mycket prylar det är då, som man vill göra sig av med, eller byta ut! Blir jättekul!

Nu ska jag försöka komma i säng i tid, så att jag kan vakna pigg, positiv och utvilad i morgon.

Söndag med vårkänslor

Leendet jag hade på läpparna, när jag la mig igår, sitter kvar idag också. Det var verkligen kul igår och jag känner mig glad av det, även idag. Att delta på en trevlig fest, innebär stor påfyllning av energi. Min egen teori....

Jag var så pass klok, att jag slopade alkoholen efter tolvslaget och höll mig dessförinnan bara till vin och cider. Det innebär att jag kan vakna utan huvudvärk och bara med positiva känslor i kroppen. Önskar att man alltid kunde vara så pass förståndig, men det är ju inte alltid förståndet som styr.

Det är en strålande dag ute idag. Egentligen skulle jag försöka ta mig ut på promenad, men jag inser att jag inte kommer att hinna det utan stress. Klockan ett ska jag vara hos Henke på födelsedagskaffe och innan dess har jag lite att pyssla med.

Simba vågar sig ut på en liten upptäcksfärd på gården. Jag brukar låta dörren stå på glänt, så att han kan komma in, när det blir "otäckt". Idag blir jag tvungen att gå ut och leta efter honom. Han och en grannkatt sitter och lurpassar på varandra bakom förråden.

Så fort Simba får syn på mig, så blir han extra kaxig och jagar hem den lilla grannkatten. Först därefter kan han komma in och då är han stolt som en tupp. Man riktigt ser hur nöjd han är med sin insats. Hoppas bara att han inte får igen av samma mynt!

Jag måste ta mig till affären, för att handla en blombukett och ett grattiskort, så det blir ju en liten promenad i alla fall. Solen värmer härligt och jag känner att jag går omkring och ler, nästan fåraktigt. Får se upp, så att inte folk tror jag är påtänd eller nåt!

Det blir svagt rosa tulpaner till Henke. Det blir en likadan bukett till mig själv. Måste ju se till att få lite vårkänsla i köket. En bukett med tulpaner på köksbordet piggar ju alltid upp....

Mamma och Lillis hämtar upp mig på vägen till Henke. Det är ju onödigt att åka i två bilar. Dessutom har jag tänkt ta en promenad tillbaks hem sen.

Henke och Johanna har fått det jättefint, sen jag var där sist. De har köpt lite nya möbler och ställt undan en del i förrådet. Katten Morgan möter oss med ett "Prrrmjauu!" Verkligen mysig misse! Dessutom får jag gosa lite med en av deras söta tamråttor. Jag bara älskar djur!

Henkes pappa, Sven och hans sambo, Marie kommer också. Straxt därefter kommer Ullis och Marre med Hailey. Hon är som vanligt på ett strålande humör. Hon får smaka både kaka och saft, så hon blir nästan helt i extas. Vi skrattar gott åt hennes aptit på det söta, som bjuds.

På promenaden hem njuter jag i fulla drag. Jag har ingen brådska, utan kan gå i sakta mak. Solen värmer i ansiktet och jag kan se, att snön har börjat smälta, där solen kommer åt. Det droppar från taken och det skvalar i stuprännorna. Våren är helt klart på väg!

Nu har jag precis tittat på ett naturprogram om Madagaskar. Simba satt i mitt knä och tittade, han med. Jag blir så glad av att se naturprogram. Ikväll ska jag inte bli sen i säng. Känns faktiskt att jag har varit ute och "slarvat".

Låg dag

Trodde att jag skulle vara utvilad efter en vecka i solen, men idag är klockan närmare halv elva när jag vaknar. I och för sig, så har jag sovit dåligt och varit uppe flera gånger under natten, så det är ju inte så konstigt. Min nacke håller dessutom på att ta kål på mig. Jag måste se till att boka tid hos naprapaten!

Om jag nu hade vaknat i tid, så var meningen att jag skulle vara hos Ullis och Marre klockan tolv. Nu inser jag att den ekvationen är omöjlig, så jag ringer och berättar att jag blir sen. Ska bli så mysigt att få krama om alla tre tjejerna sen.

Igår var Henke över en stund på eftermiddagen och fikade. Johanna var så förkyld, så hon stannade hemma. Tack Johanna, för att du var så förståndig och stannade hemma! Henke och Johanna har varit snälla och bott här hemma hos Simba under veckan, så jag har köpt lite smått och gott till dem, som tack för hjälpen.

När jag åkte till Gran Canaria, så såg jag till att tvättunnan skulle vara tom. Nu är den överfull igen. Det blir ju så med flera omgångar lakan och handdukar, plus kläderna från resan. Nu gäller det att jag ser till att tvätta så mycket det bara går, så att jag får undan allt tills på lördag.

Jag har ny visning av huset på lördag. Det innebär att jag har en grundlig städning och en hel del piffande att göra, innan jag kan släppa in mäklare och förhoppningsvis några spekulanter också. Känns tungt att ta tag i, men det är bara att bita ihop och göra.

Högarna med post börjar nu ta slut. Även om det mesta är reklam, så behöver man ju bläddra igenom allt, så att inget viktigt brev har smugit sig in emellan. Det blir ju drivor av reklam, så här innan jul!

När jag kliver ur bilen på parkeringen hos Ullis och Marre, så har det mulnat på rejält och det blåser snålt. Ett och ett annat regnstänk kommer ner också. Tänk, bara för ett par dygn sen, så gick jag och mamma på stranden och plaskade i havet.

Det blir kramkalas direkt innanför dörren hos tjejerna. Hailey är på ett strålande humör och visar alla nya konster och ljud, som hon har lärt sig sen vi träffades sist. Nu står hon utan att hålla i sig och har lärt sig att rulla på rrrr:en. Låter jättekul!

Även om jag har det mysigt hos tjejerna, så har jag en riktigt låg dag idag. Vet faktiskt inte varför, men tungt är det i alla fall. Fick till och med lov att ta ett par tabletter mot oro, innan jag åkte in till stan. Känns inte att de har gjort någon nytta ännu.

När jag åker hemåt igen, så svänger jag in i Fröslunda för att hämta ett paket. Då passar jag också på att handla det lilla jag behöver i matväg. I morse tog jag fram ett paket med färdigkryddade kycklingklubbor från frysen, så nu köper jag potatisgratäng till det. Enkelt och bra!

Sen bär det iväg ut mot Bälgviken igen. Känns oerhört tungt, även om det nu är ganska så precis en vecka tills jag flyttar till Stenby. Jag både vill och inte vill flytta. Det är så otroligt mycket att göra innan man kan känna någon glädje i att man har flyttat.

När jag kommer hem, så sätter jag fart med att städa toaletterna. Känns bra att ha det klart, så att jag slipper ha allt kvar till i morgon. Sen tappar jag lusten att fortsätta, eftersom det är helt mörkt ute. Jag tycker att det är pest att städa när det är mörkt.

I ugnen puttrar kycklingen och potatisgratängen. Ska bli gott att sätta tänderna i! Bra att jag kunde motstå frestelsen att köpa smågodis i affären. Nu får det vara slutätet ett tag framöver! Vågen visade på tre extra kilon, efter all god mat, dryck och godis under semestern. Det var det värt!

Nu ringer klockan och det i ugnen är klart. Efter maten blir det nog Idol, dvs om jag nu inte hittar inspiration att fortsätta med städningen, men det är nog ingen risk.

Garageloppis och middag i Skogstorp

Det är lördag morgon och jag har exakt två timmar på mig att äta frukost, göra mig i ordning och fixa det där sista med loppisen. Känns lite stressigt, men å andra sidan har jag ju inte så mycket kvar att fixa med. Jag behöver bara skapa lite luft bland alla sakerna, så att det får plats lite folk också.

Straxt innan elva kommer Ullis och Marre. De har lämnat Hailey hos Marres mamma, så att de kan vara med och hjälpa till så mycket som möjligt. Vi tar oss en kopp kaffe ur pumptermosarna, som står och väntar på besökare.

Det blir ingen direkt anstormning, men det är full ruljans under ett par timmar. Det är riktigt kul att leka affär. Jag har en liten pinsam magväska, där jag har pengarna. Ser antagligen ut som en liten torggumma.

Jag känner igen de flesta och alla får "betala" med en stor kram, när de kommer. Till slut kramar jag alla som kommer, oavsett om jag känner dem eller inte, med risk för att skrämma slag på folk. Sån är jag och det bjuder jag på!

Henke och Johanna kommer ut också. Skönt, för då får Henke själv ta hand om de som är intresserade av hans gamla leksaksbilar. Straxt därefter kommer även mamma och Effie. Vi värmer oss med kaffe och kakor utanför garaget. Ullis och Marre har ställt upp sitt stora parasoll, som skydd för det daggliknande regn som faller.

Mamma och Effie blir inte långvariga. De fryser som hundar, båda två. (Fyndigt uttryckt va?!) När även övriga loppisbesökare har gett sig av hemåt, så går vi in i köket för att värma oss. Man blir väldigt kall av att bara stå eller sitta still i det råa vädret.

Jag tar fram köttfärs ur frysen och har för avsikt att göra köttfärssås och spagetti till lunch. Alla är superhungriga. Precis när jag har lagt in den frysta färsen i mikron, så kommer några grannar för att handla en andra omgång.

Ullis tar över matlagningen och jag går ut och sköter affärerna. Den där första känslan, av att få leka affär, har lagt sig nu och andra känslor gör entré. Jag känner hopplösheten och ångesten komma krypande, när jag ser alla grejer, som faktiskt är kvar.

När de sista gästerna har gått, så går jag in och äter en rejäl portion av Ullis goda köttfärssås. Hon ser att jag är låg och undrar hur det är. Jag berättar att jag trodde att det skulle komma fler besökare och att vi skulle få mer saker sålda.

Marre säger att vi ska köra en till loppis nästa söndag och att vi alla får hjälpas åt att sprida det. Alla håller med och vi börjar prata om hur vi ska göra, för att få fler besökare. Allas entusiasm får mig att bli på bättre humör. Till slut sitter vi runt köksbordet och flamsar och skrattar, så att det blir varmt i bröstet igen.

Vilken lycka det är att ha två fina barn med två härliga flickvänner! Sen ska vi definitivt inte glömma lilla Hailey, även om hon inte var med idag. Hade jag inte haft dem nu, så vet jag inte hur det hade gått med allt. De får mig att se framåt och att glädjas åt allt i livet. Så fort jag trillar tillbaka i det svarta hålet, så är de där och hjälper mig upp igen.

Vid tre är huset tomt igen. När jag har plockat lite med disk och dammsugit av det värsta efter allt spring ut och in från garaget, så ringer jag mamma för att berätta hur det gick. Hon undrar om jag vill komma över och äta med henne, men jag berättar att jag är bortbjuden i kväll till Carina och Per i Skogstorp.

Vid halv sex kommer Per och hämtar mig. Lyxigt värre! Jag har duschat och fräschat till mig och fått mig ett glas vin. Nu sitter jag i bilen, på väg in till Skogstorp, med en blomkvast och en flaska bubbel till kvällens värdpar.

Det är alltid så mysigt hemma hos Carina och Per. Vi sitter vid bardisken i köket och njuter av en fördrink och lite gott tilltugg. Jag noterar att det mesta innehåller vitlök och att jag alltså kan andas lugnt, utan att gårdagens frosseri i vitlökssalami hemma hos mamma ska störa.

Carina har förberett en potatisgratäng och lagt fläskytterfilé i marinad. När gratängen åker in i ugnen, så går Per ut på altanen och förbereder gasolgrillen. Allt känns så där hemtrevligt och avslappnat.

Tänk så mycket godare maten smakar, när man har gott sällskap! Jag äter och dricker, så att jag nästan skäms, men bara nästan. Vi avrundar med en utsökt espresso och en redig Baileys. När sen godisskålen kommer fram, så dyker jag formligen ner i den. Efter en stund, så ber jag Per att ställa undan skålen från mig.

Vi skrattar och pratar runt bordet i skenet från alla mysiga ljusarrangemang. Återigen så känner jag mig så där lugn och varm i bröstet. Det här är första gången vi träffas så här utan Johnny. Det känns givetvis tungt, men jag inser att det faktiskt funkar.

Vid tolvtiden ringer jag till Johanna, som har lovat att ställa upp som min taxi ikväll. Tack Johanna! Nu bär det av ut till mörka skogen, hem till Simba, som väntar.

Onsdag med Henke och Johanna

Inser att jag har missat att skriva om onsdagen den här veckan. Kan lätt bli så, när man är lite avtrubbad av medicinerna. Här kommer i alla fall en kort resumé av onsdagen.

Vaknar och känner mig, för en gångs skull, riktigt utvilad, till och med lite glad och förväntansfull. Tänk vilken skillnad lite medicin kan göra. Inser att jag kanske ska fortsätta med den ett tag till, innan jag gör ett nytt försök att klara mig utan. Behöver ju inte var så där duktig!

Idag har jag massor att ta tag i. Jag börjar med att gå ner till båtbryggan och fotografera kanoten. Den ska säljas med alla tillbehör på loppisen och jag kan ju inte gärna släpa upp den till garaget. På så vis, så får jag ju en lite promenad också.

Sen är det alla grejerna, som mamma och jag släpade ner från vinden igår, som ska ställas i ordning och prissättas. Så där ja, nu börjar det att likna något. Nu väntar jag bara på att Henke och Johanna ska komma ut och hjälpa till med resten.

Henke börjar med att montera ner min gamla dator, som han ska få. Sen flyttar han Johnnys dator till mitt skrivbord. På så vis blir databordet, som jag ska sälja på loppisen, flyttbart.

Vi går ut i garaget och fortsätter att gå igenom det som finns på vinden. Henke blir som barn på nytt, när han hittar några lådor med sina gamla leksaker. Jag och Johanna tittar på varandra och ler, när Henke kvittrar förtjust över varje liten pryl.

Nu har alla gamla leksaker försetts med prislappar och jag misstänker att de kommer att göra både en och annan liten kille glad på lördag. Vi fortsätter med verktygen och Henke hjälper mig att sätta vettiga priser. Så där ja, då har vi gjort klart allt, så långt det går.

Det är kallt i garaget, så nu går vi in för att titta på kläderna efter Johnny. Henke provar några skjortor och en kavaj. Perfekt! Det är lite värre med byxorna. Henke är ju lite större än vad Johnny var. Nu känns det trots allt lite bättre, att veta att lite av kläderna hamnar hos Henke.

Vid köksbordet, så frågar Henke och Johanna om jag redan har bokat flyttbil. Johannas pappa har sagt att han kan ställa upp som chaufför och även fixa en större lastbil, så att allt ryms i ett enda lass. Super!

Lillis har ju lovat att ordna med flyttbil sen, men nu när jag blir erbjuden en större lastbil med chaufför och allt, så är jag inte sen att tacka ja. Tänk vad fint det är, när det dyker upp hjälp, helt oväntat. Tack, Jouni!

Johanna är helt slut efter några hektiska lägerdagar med kyrkan, så hon ser nöjd ut när det är dags att åka hem. Jag kramar om henne och Henke och tackar för hjälpen.

Nu är det dags för sängen och "Bonde söker fru".

Långsam fredag

Eftersom jag inte kom i säng förrän efter kl. 01 igår, så lyckas jag somna om på morgonkvisten och sover ända till halv tio. När jag sitter och äter frukost, så ringer Doris.

Hon berättar att David får åka hem från lasarettet redan idag, så det blir inget besök hos honom denna gången heller. Skönt att han är så pass bra, men visst är det väl typiskt, att de två gånger vi har tänkt att komma på besök, så får han åka hem.

Tanken var att vi skulle ha åkt till minneslunden istället då, men jag föreslår för Doris att vi tar det i morgon istället. Då har David hunnit tagit igen sig efter sjukhuset och kanske vill följa med. Vi bestämmer att jag ska höra av mig, när jag är på gång inåt stan.

Henke och Johanna kommer ut vid lunchtid, för att kolla igenom de grejer de eventuellt vill ha, innan jag drar igång med garageloppisen. De fyller bilen och far hemåt. Huset är tomt igen.

Helst av allt, så skulle jag vilja kunna gå igenom allt i huset, för att kunna avgöra vad som ska säljas på garageloppisen. Nu känns det inget vidare, eftersom jag kommer att ha visning av huset nästa lördag. Då kan man ju inte barrikadera garaget med alla grejer.

Nu vet jag att visningen kommer att vara den 29/10, så då kan jag gå ut med att garageloppisen blir den 5/11. Jag lägger upp ett evenemang på Facebook, för att locka så många som möjligt till loppisen. Skulle vara skönt att kunna minska ner flyttlasset till Stenby en aning.

Jag ringer mamma för att ha något att göra. Hon tycker att jag ska komma över dit, men jag känner att jag vill vara hemma idag. Får helt enkelt skylla mig själv då.

I brist på annan sysselsättning, så lyder jag rådet från mamma och Lillis, att göra rent glasluckorna i braskaminen med fuktat hushållspapper och aska. Även om jag får gnugga rätt så rejält, så funkar det faktiskt. Halleluja!

Egentligen borde jag väl ta en promenad runt sjön, för att få bukt med min rastlöshet, men det är så himla ruggigt och kallt ute, så det känns inget lockande alls. Istället tar jag två papperskassar och hämtar in lite ved från vedboden. Här ska eldas!

Nu sprakar elden hemtrevligt från den renskrubbade braskaminen. Det är ju först nu jag ser hur himla fint det blev, när luckorna blev fria från sot och avlagringar. En behaglig värme sprider sig, både i mig och i huset.

Ullis ringer och vi pratar en lång stund om allt och inget. Hon är så himla glad, så att det smittar av sig på mig. Skönt att jag kan hämta energi från Ullis nu. Ge och ta!

Fantastiskt, men jag har faktiskt lyckats att spela in Robinson från igår på digitalboxen. Shit happens! Bra, då vet jag vad jag har att göra den närmsta 1½ timmen då. Middag och ett glas vin till det. Känns helt OK i skenet från brasan.

Simba har kommit till ro i pläden på soffan. Han kommer nog att bli en "pain in the ass" i natt, när han har sovit så mycket på dagen idag. Gör inget egentligen. Jag kan ju sova igen, när jag vill och behöver.

Nästa mål för kvällen är väl att hinna duscha innan Idol kör igång vid åtta. Ska jag väl kunna klara av att hinna med. Har en känsla av att det kommer att bli en påse popcorn eller glass ikväll. Lite kul ska man väl få ha!

SÅÅ nöjd!

Nu sitter jag här vid datorn igen, med en spinnande Simba i knät och skriver. Ullis och Marre har precis åkt hemåt, efter att ha sovit här hos mig i natt. Tack tjejer, för en helmysig kväll igår!

Tänker tillbaka på gårdagen och hur det kändes när det var dags att åka till Stillhetens kapell. Mamma och Lillis hade kommit ut till mig i väldigt god tid, för att vi inte skulle behöva stressa. Jag hade förberett mig med Sobril, men kände absolut inget av det. Klockan bara masade sig fram.

När vi skulle åka sen och jag klev utanför dörren med Johnnys nalle i famnen, så kändes det som att jag bar ut Johnny ur huset och för evigt skulle låsa honom ute. Då brast det för mig och jag satt storgråtande hela vägen fram till kapellet. Hur jobbigt som helst!

Blev ju inte lättare när vi svängde in på parkeringen och kunde se att det redan hade börjat samlats folk lite här och där. Mina ben skakade, så jag trodde inte att de skulle bära mig. Smart val att ha högklackat, men jag ville ju vara fin också, för Johnny. Kände mig ungefär som Bambi på hal is.

Två Sobril senare, så kände jag mig ändå ganska lugn. Jag var noga med att krama varenda besökare, även om jag inte kände dem och de i första skedet bara räckte fram handen för att hälsa. Nej då, ingen kom undan! Det är nyttigt att kramas, så det så!

Begravningen blev verkligen så där värdig och fin, som jag hade hoppats på. Stillhetens kapell var totalt fullsatt av släkt, vänner, arbetskamrater, barn- och ungdomsvänner, klasskamrater och träningskompisar. Det var så fint att se att så många ville vara med och hedra Johnnys minne.

Många med mig blev väldigt positivt överraskade av att en borgerlig begravning kunde vara så fin och stämningsfull. Inga högtravande psalmer, som ingen kan texten på. Inget religöst hokus-pokus. Bara rakt av ett värdigt avsked av en människa vi alla älskade och kommer att bära med oss i våra hjärtan livet ut.

Musiken som spelades var framför allt Johnnys musik, men också vår musik. Det var Enya, Al Green, Daniel Lemma och Pink Floyd. En salig, men härlig blandning. Sen alla fina blommor, som ramade in kistan. Johnnys nalle från barndomen, fick sitta där mitt bland rosorna, för att sen kunna få följa med Johnny på hans sista resa.

Minnesstunden blev också fin, där i Husby-Rekarne församlingsgård. Henke hade satt ihop ett jättefint bildspel, som vi visade i slutet av minnesstunden. Självklart blev det ett och annat skratt också av bilderna på Johnny i alla tänkbara situationer. Men det var ju sådan han var, alltid glad och full av bus.

Jag fick med mig resterna av smörgåstårtan hem. Mamma och Lillis skjutsade hem mig och fick en stor bit med sig hem också, ändå var det massor kvar. Ullis och Marre hade åkt hem till mig i förväg och installerat sig. Henke och Johanna ville bara hem. De var helt slut efter allt stök med musik och bildspel. Tack för hjälpen!

När vi alla tre hade bytt om till myskläder och tofflor, så dukade vi fram resterna av smörgåstårtan. Alla var helt nollade i huvudet efter dagens anspänning, så när jag frågade om det var någon mer än jag som ville ha vin eller öl, så uppstod ett förtjust jubel.

Vi tände ljuset från kapellet för Johnny och lite andra ljus. Sen satt vi och åt och åt, tills det bara var en liten smula kvar. Till och med Ullis mumsade, som jag sällan har sett. Vi smuttade på vinet och ölen och pratade till tolvtiden. SÅÅ mysigt! Vi kom varandra mycket nära.

Idag innan de åkte hem, så lovade vi varandra att snart göra om det här. Var inget svårt löfte att ge.

Tankar innan begravningen

Är stressad som en gnu, redan när jag vaknar. Hade svårt att somna om, efter att jag vaknade vid fyratiden. Undvek i alla fall fler tabletter, för man blir så skakig och konstig dagen efter då.

Hoppas att Henke har fått ordning på musik och bildspel nu. Han och Johanna var över i går kväll och höll på till sent med att försöka få till allt. Stackars Henke såg helt jagad ut, så stressad var han.

Frukosten liksom fastnar i svalget, men ner det ska den. Jag kan ju inte komma till begravningen och svimma eller något, bara för att jag har slarvat med maten. Ska även försöka att få ner en tallrik med yoghurt lite innan vi måste åka.

Nu har vi bestämt att mamma och Lillis ska komma ut hit och hämta mig. De ska ju i alla fall lämna Effie här i Bälgviken, så då blir det mest praktiskt. Ullis och Marre ska åka med Henke och Johanna. Sen kommer Johnnys syskon att se till att Doris och David blir omhändertagna också.

Känner ibland dåligt samvete för att jag inte har varit mer hos Johnnys föräldrar, men jag orkar bara inte. Jag har ju fullt upp själv med min sorg och smärta och det blir ju inte bättre av att prata med Doris, som är så himla bräcklig. Nej, jag måste helt enkelt släppa den tanken och låta Johnnys syskon sköta den delen just nu.

Kläderna jag ska ha på mig hänger redan klara och väntar. Det blir nog i sista sekunden jag tar på mig dem, för det är så himla dammigt och hårigt här hemma. Svart är ju väldigt opraktiskt när man har katt. Jag kan ju inte gärna ta med mig en klisterborste till begravningen i alla fall!

Tror att jag hoppar över promenaden idag. Inte för att jag inte skulle hinna, men det regnar och jag känner mig bara stressad och har ingen lust helt enkelt. Det bästa är nog om jag försöker att sätta fart med att tvätta och fixa håret. Typisk att det regnar idag, när jag har tänkt att platta håret!

Inte för att jag bryr mig om hur jag ser ut idag, men jag vill ju se värdig ut, eller hur jag ska säga. Mascaran är ju bara att glömma, för tårarna är ju självklara. Tror inte att det skulle se speciellt värdigt ut med mascararänder i hela fejjan.

Jag får helt enkelt nöja med att dölja alla elaka blämmor, som har börjat poppa upp lite här och där. Har säkert något med sorgen att göra, för jag brukar aldrig ha problem med hyn annars. Sen är ju jag specialist på att klämma allt som går och det gör ju inte saken bättre.

Det känns lite skrämmande att det förmodligen kommer många människor till begravningen, som jag inte känner. Det är barndomskompisar, klasskamrater och arbetskamrater. Undrar varför jag känner så?

När jag tänker efter, så har jag nog alltid varit lite spänd när jag ska träffa nya människor. Det blir nog bra, bara vi kommer så långt. Sen kanske många av Johnnys vänner har varit inne på min blogg och läst och då vet ju de redan lite om vem jag är i alla fall.

Tankarna går just nu hem till Ullis och Marre. Eija, Marres mamma skulle ta hand om Hailey idag och hela natten. Ullis och Marre ska ju komma hem hit sen och sova här med mig i natt. Skönt! Hoppas bara att de inte är sjukare än de var i går. Ullis kände av bihålorna och hade lite feber. Kunde väl räcka som det är just nu!

Hoppas också att det går bra för Henke nu. Skulle ju vara typiskt om det skulle strula till sig med musik och bildspel. Han har ju lagt ner så mycket jobb och gjort fint, så jag hoppas verkligen att han får visa det sen.

Nu måste jag nog ge mig för idag och försöka att fokusera på vad jag har att göra nu, innan det är dags att åka till Det Stora Avskedet.

Fullbokad fredag

Det är ett underbart väder ute idag. Solen skiner från en klarblå himmel och daggen glittrar i gräset, när jag ger mig ut på morgonrundan. Jag konstaterar att svalorna fortfarande är kvar, så hösten är inte riktigt här än, även om det bara var fem grader ute tidigt i morse.

Idag har jag hela dagen inbokad. Först ska jag till frissan kl 12 och göra nya slingor och klippa mig, så det är hög tid för mig att ta min morgonpromenad. Idag känns det lite lättare, när jag inte går och funderar på vad jag ska säga där framme vid kistan.

I stället går jag och tänker på hur själva begravningen kommer att bli. Mina tankar snurrar också vid alla fina minnen vi har här i Bälgviken, jag och Johnny. Det kommer nog aldrig att bli samma sak, helt oberoende av vem jag skulle försöka att dela dessa med. Nej, jag gömmer nog dessa minnen i en speciell kammare i mitt hjärta.

Hemma igen är det bara att kasta sig in i duschen, för att hinna iväg sen i tid till stan och frissan. Jag hinner ändå ringa till Henke och säga att de bara kan gå in med egen nyckel. De ska ju komma ut och fortsätta att måla idag, han och Johanna.

Jag ringer också till Ullis och Marre. De sover fortfarande och Marre svarar nyvaken efter en besvärlig natt med en sjuk Hailey. Hon har fortfarande hög feber och har fått underliga utslag på hela kroppen, så det blir akuten för dem idag.

När jag kommer in i salongen hos min frissa, Marie, så sitter mamma där i stolen bredvid, hos den andra frissan, Lisbeth. Vi har bokat tiderna efter varandra, för mamma har lovat att bjuda mig på kalaset. Tack snälla mamma!

Marie kommer fram och kramar om mig och då brister det förstås. Jag skakar i hela kroppen och gråter en stund, men jag samlar mig snart och Marie börjar med slingorna. Hon är så gullig och förstående och säger, "Vi är ensamma här i salongen, så ta det lugnt!" Min goa Marie!

Trodde inte att jag skulle prata så mycket om det som har hänt med Marie, men det faller sig bara naturligt. Marie är så lugn och fin. Mitt i mitt eget elände, så tänker jag på Marie och hur jobbigt det måste vara för henne att koncentrera sig på mitt hår, när hon är så berörd av det jag berättar. Det kallar jag proffsigt!

Både Henke och Ullis hinner ringa mig på mobilen när jag fortfarande sitter i frisörstolen. Henke och Johanna är ute hos mig och målar och Ullis ringer från akuten. Sen är Johnnys syster med man på ingång vid halv fyra, så det gäller att jag hinner hem för att göra mat innan dess. Stressad? Nej då, inte alls!

När jag kör ut från parkeringen hos frissan, så tar jag trottoarkanten i kurvan. Ooops! Inte helt koncentrerad, kan jag meddela, men jag har ju i alla fall inte tagit några lugnande tabletter idag ännu. Man kan ju undra hur det skulle ha varit då....

Hemma är Johanna i full färd med att måla och Henke sitter vid datorn och filar på det bildspel vi ska visa vid minnesstunden. Märks att han är väldigt medtagen. Tar på krafterna att sitta och titta på alla fina bilder på Johnny och att lyssna på den sorgsna musiken. Min lilla gubbe!

Innan jag gör lunch till Henke och Johanna, så värmer jag på en färdig tallrik med mat till mig. Hela min kropp skakar och jag behöver äta NU. I morse visade vågen att jag har gått ner fem kilo sen Johnny försvann. Än så länge är det ingen fara, men jag måste se till att sköta om mig bättre nu.

Lagom jag har serverat lunch till Henke och Johanna, så är Siw och Johnny här. Min svägerska och svåger. Ja, han heter också Johnny! De har med sig en vacker blombukett och kramar om mig och kliver in. Jag börjar givetvis att gråta. Jag har redan förberett kaffet, så det är bara att knäppa på bryggaren och att bära ut brickan på altanen.

Vi sitter länge och pratar om det som har hänt och hur vi har reagerat. Vi gråter lite, men vi skrattar även ibland. Mitt i vårt samtal, så ringer telefonen och det är Tradedoubler, som frågar om det är jag som är Lena Axelsson.

Johnny gick med i en tävling, bara någon vecka innan han försvann och jag visste att han låg bra till. Nu ringer de för att gratulera honom för att han är tredjepristagare i tävlingen. Tjejen som ringer snyftar och säger att hon precis har läst mitt inlägg på Johnnys blogg, där jag förklarar vad som har hänt. Hon beklagar och är uppriktigt ledsen.

Det hela blir lite väl mycket för mig och jag brister ut i häftig gråt. Tjejen från Tradedoubler ursäktar sig igen och säger att hon mailar sina kontaktuppgifter, så att jag kan återkomma när det passar bättre.

Efter samtalet säger jag till Siw och Johnny att det är väl så jävla typiskt. Tänk om Johnny hade vetat det här innan allt hände. Vem vet, han kanske hade vaknat upp ur den depression, som tog honom ifrån oss. Så jävla tungt! Ödets ironi, eller vad man ska kalla det.

Innan Siw och Johnny beger sig av hemåt igen, så går vi en runda i huset och tittar på de kort vi har på väggarna med Johnnys bilder. Jag visar mina nya gosedjur, Corneluis och Molly och berättar att de tillbringar varje natt under min ena arm och Simba under den andra. Vi skrattar lite åt det.

När Henke känner sig nöjd med bildspelet och Johanna har plockat undan målargrejorna, så kramas vi och de åker hemåt. Även om jag är SÅ tacksam för deras hjälp och de besök jag får, så känns det skönt att få vara lite ensam nu.

Jag ringer till Ullis och hör hur det är med lilla Hailey och hon berättar att det är ett virus och att de bara kan vänta ut att febern går ned. Skönt att det inte var någon större fara med vår lilla sockertopp!

Medan jag pratar med Ullis, så ringer det på dörren. "Vem fan är det nu då?! Jag orkar inte mer!" När jag öppnar, så står Magnus från Fonus där med ett kuvert i handen. "Ja, jag tänkte att jag åker ju ändå vägen förbi, när jag ska hem varje dag, så då kunde jag ju lika gärna svänga förbi med det här." Så gulligt!

Jag ber honom att stig på, men han står kvar i dörren och förklarar att det är den här försäkringsutredningen, som han har med sig. Det är en hel lunta med papper, som jag måste fylla i och ta ställning till. "Ta det när du orkar och ring om det är något du undrar över."

Jag ringer mamma, som jag inte har haft tid att prata med på hela dagen, ja om man inte räknar de korta sekunder vi hann prata hos frissan då. Åskan går och den slår ned i närheten av Borsökna, så vi rundar av och säger att vi hörs i morgon.

Det är en liten portion kvar av maten från lunchen, så jag äter girigt upp den och serverar mig själv ett välbehövligt glas rödvin till. Smakar helt underbart!

Efter maten, så öppnar jag kuvertet med försäkringsutredningen och börjar läsa. Han hade rätt, Magnus. Det är en hel del att fylla i och ta ställning till. Jag bara hatar sånt där, men jag måste ju bara ta mig igenom det.

När jag har läst igenom allt och fyllt i det som går, så inser jag att jag i alla fall inte har alla uppgifter och att jag måste ha en bouppteckning pågående för att kunna fortsätta med det hela. Skönt, då får jag någon veckas respit i alla fall då.

Nu har jag ätit och plockat undan dagens disk och nu kan jag få sätta mig en stund. Kanske ska titta på Henkes nya bildspel, för jag vill ju ändå vara med lite och tycka till innan vi visar det. Kontrollfreaket i mig vaknar!

Så fint han har gjort, min lilla Henke! Alla fina bilder och alla fina låtar. Kommer att bli SÅ bra på minnesstunden! Han har dessutom skrivit så fint på Facebook om Johnny, så att jag blir väldigt rörd. Det är hans sätt att visa sin sorg. Fina Henke!

Nu, äntligen så kan jag sätta mig vid min dator för att få ur mig dagens händelser och det har ju varit en händelserik dag, så inlägget blir ju därefter. Gäller ju att dokumentera allt, så att jag sen kan gå tillbaka och minnas. Terapi!

Nu ska jag nog ringa till Nilla en stund!

Myskväll

På parkeringen i Skiftinge står Ullis och Marre med lilla Hailey i famnen. Mina små sötingar! Jag tar genast Hailey i famnen och får givetvis ett stort leende från henne. Jag snusar henne i håret och gosar. Det här har Johnny frivilligt avstått ifrån. Helt ofattbart!

Vi packar in Ullis väskor i bilen, kramar Marre och Hailey en gång till och åker mot mataffären. Känns så skönt att det bara är Ullis och jag nu. Det är inte ofta! Vi stannar till vid Willy´s för att köpa det som inte finns hemma, som t ex mängder av smågodis och läsk.

Det blir ett till stopp vid Tuna Park, för att lösa ut recept på mina mediciner. Vi hamnar mitt i värsta eftermiddagsrusningen, så det är hysteriskt med folk och bilar överallt, men det går bra och snart har vi styrt ut på Västerleden och är på väg ut till Bälgviken.

Simba möter oss i hallen med några ynkliga jamanden. Han har ju fått vara själv nästan hela dagen och är nu väldigt pratig och sällskapssjuk. Vi hjälps åt att packa in allt i kylskåpet. Snart dags att börja med maten ju. Vart tog den här dagen vägen?!

Ullis fyller en skål med plommon från trädgården och vi hjälps åt att plocka upp lite färskpotatis direkt från landet. Sen hjälps vi åt att laga maten, som består av kycklingfilé, stekt i rödvin tillsammans med lök, vitlök och kantareller. Av färskpotatisen blir det klyftpotatis. Sen gör Ullis en god sallad till också. Gott, gott!

Vi tänder ljus på bordet och jag konstaterar att det är första ljusen jag har tänt sen Johnny försvann. Jag funkar inte så bara. Ullis håller med och vi äter den goda maten tillsammans där i ljusskenet tills vi håller på att spricka. Jag noterar i smyg att Ullis äter riktigt bra. Vad glad jag blir!

Efter maten springer jag bara omkring och plockar och plockar. Kan inte riktigt komma till ro. Ullis brukar vara likadan, så hon vet vad det handlar om. Vi går ut en stund och sitter på altanen och pratar. Ullis har varit orolig för att sova själv inatt. Jag säger att hon givetvis får sova bredvid mig istället för i gästrummet. Jag har ju just bytt både lakan och täcken. Hon blir jätteglad, jag med!

Tanken var att vi skulle hjälpa varandra att färga och att slinga håret ikväll, men jag känner mig helt slut, så vi nöjer oss med att färga Ullis hår. Vi får ta mina slingor i morgon istället. Vi måste ju hinna med att titta på filmen också.

Så är det dags att bänka oss i TV-soffan med godis och läsk. Jag har redan varit och nallat i godisskålen, så jag mår lite lätt illa. Till min glädje ser jag att även Ullis går där och nallar. Sen var det ju det där med hur man startar dvd-spelaren då. Det ligger fyra fjärrkontroller på bordet och vi börjar fundera på hur det ska gå till. Hur svårt kan det vara?!

En frustrerad halvtimme senare ger vi upp. Det har ju alltid varit Johnny, som har skött det där med fjärrkontroller och tekniska prylar. Jag har helt enkelt inte orkat bry mig. Nu inser jag hur dumt det har varit, men jag kunde ju inte veta att han bara skulle försvinna så där, helt oväntat.

Klockan är halv tio när jag ringer Henke och frågar om han kan hjälpa oss. Vi försöker en stund, att han via telefonen försöker guida oss, men ingenting hjälper. Det slutar med att han och Johanna kommer ut för att hjälpa oss. Gullegubben då!

Ändå tar det en bra stund innan Henke får fart på allt. Det var tydligen någon kabel och några inställningar, som hade ändrats. Pust! Jag bara hatar sånt där! Vi tackar Henke och Johanna och de åker hemåt igen. Normalt sett hade jag bett dem att stanna, men idag är det faktiskt min och Ullis egen dag. Henke förstår det.

Vi är båda väldigt trötta under filmen. Vi tittar på Bridesmaids, som går på bio nu. Det är svårt att hänga med i engelskan utan text, men den är lite smårolig och väldigt romantisk. Just att den är romantisk tar lite musten ur mig. Givetvis, så kommer jag bara att tänka på Johnny och att han inte finns mer.

Jag blir uppriktigt ledsen av att se det där småputtriga, som man normalt bara skulle ha blivit glad och upprymd av. Tror att Ullis känner lite åt det hållet också, för det känns lite som ett antiklimax. Hon hade nog hoppats på att kunna muntra upp mig. Hon ville ju givetvis inte ytterligare späda på sorgen.

Vi gör oss klara för natten och kryper ner i dubbelsängen. Mysigt att ligga där med Ullis bredvid, Simba på bröstet och Cornelius under armen. Känns tryggt! Vi ligger och småpratar en stund tills medicinerna börjar verka och vi släcker och säger godnatt.