SÅÅ nöjd!

Nu sitter jag här vid datorn igen, med en spinnande Simba i knät och skriver. Ullis och Marre har precis åkt hemåt, efter att ha sovit här hos mig i natt. Tack tjejer, för en helmysig kväll igår!

Tänker tillbaka på gårdagen och hur det kändes när det var dags att åka till Stillhetens kapell. Mamma och Lillis hade kommit ut till mig i väldigt god tid, för att vi inte skulle behöva stressa. Jag hade förberett mig med Sobril, men kände absolut inget av det. Klockan bara masade sig fram.

När vi skulle åka sen och jag klev utanför dörren med Johnnys nalle i famnen, så kändes det som att jag bar ut Johnny ur huset och för evigt skulle låsa honom ute. Då brast det för mig och jag satt storgråtande hela vägen fram till kapellet. Hur jobbigt som helst!

Blev ju inte lättare när vi svängde in på parkeringen och kunde se att det redan hade börjat samlats folk lite här och där. Mina ben skakade, så jag trodde inte att de skulle bära mig. Smart val att ha högklackat, men jag ville ju vara fin också, för Johnny. Kände mig ungefär som Bambi på hal is.

Två Sobril senare, så kände jag mig ändå ganska lugn. Jag var noga med att krama varenda besökare, även om jag inte kände dem och de i första skedet bara räckte fram handen för att hälsa. Nej då, ingen kom undan! Det är nyttigt att kramas, så det så!

Begravningen blev verkligen så där värdig och fin, som jag hade hoppats på. Stillhetens kapell var totalt fullsatt av släkt, vänner, arbetskamrater, barn- och ungdomsvänner, klasskamrater och träningskompisar. Det var så fint att se att så många ville vara med och hedra Johnnys minne.

Många med mig blev väldigt positivt överraskade av att en borgerlig begravning kunde vara så fin och stämningsfull. Inga högtravande psalmer, som ingen kan texten på. Inget religöst hokus-pokus. Bara rakt av ett värdigt avsked av en människa vi alla älskade och kommer att bära med oss i våra hjärtan livet ut.

Musiken som spelades var framför allt Johnnys musik, men också vår musik. Det var Enya, Al Green, Daniel Lemma och Pink Floyd. En salig, men härlig blandning. Sen alla fina blommor, som ramade in kistan. Johnnys nalle från barndomen, fick sitta där mitt bland rosorna, för att sen kunna få följa med Johnny på hans sista resa.

Minnesstunden blev också fin, där i Husby-Rekarne församlingsgård. Henke hade satt ihop ett jättefint bildspel, som vi visade i slutet av minnesstunden. Självklart blev det ett och annat skratt också av bilderna på Johnny i alla tänkbara situationer. Men det var ju sådan han var, alltid glad och full av bus.

Jag fick med mig resterna av smörgåstårtan hem. Mamma och Lillis skjutsade hem mig och fick en stor bit med sig hem också, ändå var det massor kvar. Ullis och Marre hade åkt hem till mig i förväg och installerat sig. Henke och Johanna ville bara hem. De var helt slut efter allt stök med musik och bildspel. Tack för hjälpen!

När vi alla tre hade bytt om till myskläder och tofflor, så dukade vi fram resterna av smörgåstårtan. Alla var helt nollade i huvudet efter dagens anspänning, så när jag frågade om det var någon mer än jag som ville ha vin eller öl, så uppstod ett förtjust jubel.

Vi tände ljuset från kapellet för Johnny och lite andra ljus. Sen satt vi och åt och åt, tills det bara var en liten smula kvar. Till och med Ullis mumsade, som jag sällan har sett. Vi smuttade på vinet och ölen och pratade till tolvtiden. SÅÅ mysigt! Vi kom varandra mycket nära.

Idag innan de åkte hem, så lovade vi varandra att snart göra om det här. Var inget svårt löfte att ge.

Fonus

Vi bestämmer istället att jag ska ta min bil till Lillis verkstad och att han sen skjutsar mamma och mig till Fonus. På så vis kommer vi att få en härlig, men lagom promenad från Fonus sen i det fina höstvädret. Kommer säkert att behövas.

Vi är en kvart tidiga, men blir genast omhändertagna av en handläggare, som heter Magnus. Vi tar hissen upp till övre planet, där vi blir visade in på hans rum. Så overkligt med alla prover på gravstenar och liknande prylar. Magnus börjar med att småprata lite och tårarna kommer givetvis direkt.

Trodde att de skulle hade fått alla uppgifter om hur allt gått till, så att jag skulle slippa gå igenom allt en gång till, men så var det inte. Magnus frågar försiktigt runt det hela och jag får förklara allt i detalj. Jag gråter stundom högt nu, låter det bara komma ut. Ändå känner jag att jag tycker om Magnus sätt att hantera det hela.

Jag ber om vatten och Magnus går ut och gör en flaska med bubbelvatten till mamma och mig. En Sobril till slinker ner. Måste klara det här nu! På något sätt gör det det, även om krampen i bröstet och magen känns outhärdlig ibland. Jag drar några djupa andetag, dricker lite bubbelvatten och fortsätter.

När själva redogörelsen är klar och Magnus har alla fakta, så börjar vi att göra dödsannonsen. Går ganska lätt, eftersom jag redan har förberett hur den ska se ut och vad jag vill ska stå i den. Skönt att få vara med och bygga den, steg för steg tillsammans med Magnus och mamma. Det blir lite "hands-on". Känns ändå så overkligt, som en otäck dröm.

Nu är vi nöjda med dödsannonsen och det är dags att välja kista. Magnus ber oss att vända oss om, för på väggen bakom finns upplysta skyltar med olika modeller av kistor, med prisuppgift och allt. Jag hade inte sett de där skyltarna när vi gick in i rummet, så jag får nästan en chock när jag ser dem där på väggen. Allt blir så påtagligt.

Sen är det dags att välja kistdekoration. Det är nog det lättaste, för det finns flera arrangemang som föreställer ett stort, rött hjärta. Självklart ska min älskade Johny ha ett stort, rött hjärta, inga tråkiga vita kallor eller liljor! Jag väljer ett arrangemang, som består av mörkt röda rosor och lite grönt som sticker ut lite vilt här och var. Perfekt!

Jag har fått veta att vi inte kan ha präst och att det inte blir någon gudstjänst, eftersom vi inte är med i Svenska kyrkan, någon av oss. Det blir en sk borgerlig begravning med officient istället för präst. Jag hörde av en god vän, som varit på en borgerlig begravning, att det var en av de finaste begravningar hon hade varit på, så det känns OK.

Vi hinner även få träffa officienten, som verkar väldigt trevlig och trygg. Vi bestämmer en dag, som jag ska komma hit då vi ska planera begravningen med musik och annat. Tror det kan bli jättefint. Då behöver man inte ha tunga psalmer, som ingen kan texten på. Jag kan plocka fram den musik, som var Johnnys och min musik och det blir lite mer personligt.

Vi bestämmer även ett datum för begravningen. Det blir den 12/9 i Stillheltens kapell kl. 14:30. Det kommer att stå i dödsannonsen, som förmodligen kommer ut i Eskilstunakuriren på torsdag. Det kommer även att bli en minnesstund för de som vill vara med efter själva begravningen, men då måste man föranmäla det till Fonus senast den 7/9, så att vi vet hur många som kommer.

Vi pratar lite om ekonomi och om vad som gäller för bouppteckning. Känns ganska oviktigt just nu, men det är ju ändå saker som måste tas omhand. Känns som att vi har varit där i evigheter nu. I själva verket är det lite mer än två timmar.

När allt är klart är det väldigt uppfriskande att få komma ut i den svala sensommarluften. Mamma och jag går genom Rinmansparken, bort till Lillis verkstad lite längre ned på Kungsgatan. Mamma klappar om mig och säger att det har gått jättebra och att hon tycker att jag är stark. Kanske det, men jag känner mig ändå som en övergiven liten fågelunge där under ytan.

Effie stormar emot oss, när vi kommer in på gården. Jag känner mig helt bombad i huvudet av alla jobbiga intryck. Just som jag ska ta telefonen och ringa till Ullis, som säkert sitter och väntar, ringer min mobil. Det är Ullis som undrar hur det går. Jag ser att jag även har fått ett oroligt SMS från henne nyss. Jag sa ju att det säkert bara skulle ta en timma eller så och nu har det gått två och en halv.

Åh, vad skönt det ska bli att få något annat att tänka på. Jag sätter mig i min bil, tackar mamma och Lillis för stödet och sen styr jag mot Skiftinge för att hämta Ullis.